Sevärd film: Programming of Life

Den här filmen förklarar på ett mycket pedagogiskt och illustrativt sätt varför livet omöjligt kan ha uppkommit genom naturliga processer. Jag kan varmt rekommendera den, och hoppas att den snart blir tillgänglig med svensk text.

Filmen är bara 44 minuter lång, men om man vill kan man dela upp tittandet i elva kapitel.

1. Introduktion
2. Information
3. Aminosyror
4. Proteiner
5. Proteinsyntes
6. Biologiska datorer
7. Eukaryot cell
8. DNA
9. Sannolikhet
10. Sannolikheten att en cell utvecklas
11. Slutsats

Jag kan förstås inte annat än instämma i det vetenskapens lov som uttrycks i slutet av filmen:

När vi lär oss mer om denna fantastiska värld som vi lever i, börjar vi förstå hur komplex den är. Och när det gäller cellen: Ju mer vi forskar, desto mer komplex verkar den vara.

När vi samlar information är det upp till oss som forskare, elever och kollegor, att lyfta upp vetenskapen till den grad av integritet och kritisk granskning som den förtjänar. Om vi närmar oss vetenskapen med en ogrundad och förutfattad mening då är det faktiskt inte vetenskap vi ägnar oss åt.

Det fina med vetenskapen är att människor har lyckats överge allmänt vedertagna dogmer för att undersöka bevisen. Det är inte upp till oss att motbevisa en viss teori, det är upp till teorin att bevisa sig själv i förhållande till vetenskapens regler. Om en teori misslyckas med det bör den förkastas och vi bör söka efter mer kunskap.

 

Kugghjul i hoppande insekt

Alla bilder publicerade med tillstånd av Malcolm Burrows.

Issus coleoptratus hoppar iväg på två millisekunder, för snabbt för att ögat ska hänga med. Den utför en av de snabbaste accelerationerna i djurriket: 400 g (20 gånger mer än de 20 g som en människa maximalt kan klara av). Om bakbenens rörelser inte var perfekt synkroniserade skulle insekten snurra okontrollerat efter det kraftiga frånskjutet. Hos de flesta hoppande djur synkroniseras rörelsen med hjälp av nervsystemet. I insektens lilla kropp skulle det bara ta 5-6 millisekunder att skicka en nervsignal från benen till hjärnan och sedan tillbaka igen. Men med ett så snabbt avstamp skulle det bli för långsamt att använda nervbanorna till det. Insekten är därför försedd med kuggar överst på bakbenen, vilket gör att kraften och rörelsen i ett ben överförs mekaniskt till det andra. Även om ett ben skulle vara lite svagare än det andra kan insekten ändå hoppa rakt.

I andra hoppande insekter synkroniseras benrörelserna istället med hjälp av friktion, och det är faktiskt den lösningen som används när Issus coleoptratus blivit fullvuxen. Kuggarna finns nämligen bara i nymfstadiet. Vid sista hudömsningen, då insekten blir imago (fullvuxen), överges kuggarna som synkorniseringsmekanism. Varför? Det finns en mycket god anledning till det. Forskarna har sett att om en kugg går sönder förlorar insekten helt sin förmåga att hoppa. Men skadan varar bara tills nästa hudömsning, då insekten får nya (och större) kuggar. När insekten väl är fullvuxen behövs en annan mekanism som varar livet ut, eftersom den inte kommer att genomgå några fler hudömsningar som kan återställa konstruktionen. Då har den också blivit tillräckligt stor och styv för att friktionen ska kunna klara det som kugghjulen tidigare ordnade.

   

Kuggarna har en helt unik design jämfört med de kuggar som vi är vana vid. De är särskilt utformade för att passa sitt syfte, nämligen ”hög precision och hastighet i en riktning”, säger Gregory Sutton – en av forskarna bakom studien. ”Det är en prototyp för en ny sorts kugghjul.” Sutton säger också: ”Vi förknippar vanligtvis kugghjul med mänskligt designade maskiner, men vi har funnit att det bara är för att vi inte har tittat tillräckligt noga.” Trots dessa häpnadsväckande tecken på design, som till och med överträffar mänskligt kunnande, hävdar han utan grund: ”Dessa kugghjul är inte designade; de har utvecklats.” För dem som inte i förväg har avgjort sig för evolutionsläran vittnar den typen av grundlösa uttalande sorgligt nog bara om en oförnuftig och envis vägran att ge Skaparen tillbörlig kredd.

”Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem; de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom. Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa men blev till dårar.” – Romarbrevet 1:19-22

Källor:
This Insect Has The Only Mechanical Gears Ever Found in Nature (Smithsonian)
Found: The First Mechanical Gear in a Living Creature (Popular Mechanics)
Interacting gears synchronize propulsive leg movements in a jumping insect (Science – originalartikel)

Detta inlägg har även publicerats på Genesis.nu.

 

Föreläsning om vetenskapliga argument mot evolutionsteorin

De föreläsningar jag höll i fredags kan nu ses via AdventistPlay:

Evolutionsteorin – ett korthus byggt på sand – del 1
Evolutionsteorin – ett korthus byggt på sand – del 2

Man kan även se min vän Björn Books föreläsningar om apologetik:

Apologetik – del 1
Apologetik – del 2

Björn undervisar på Bibellinjen på Ekebyholmsskolan.

 

Länkar till inlägg som handlar om några av de saker som jag tar upp i föreläsningarna:

Big Bang behöver skrivas om – säger fysiker
Inga gamla supernovor i vår galax
Forskare förundras: ”Solen och planeterna är konstruerade på olika sätt”
Guld – hur kan det finnas uppe vid jordytan?
Om Månen är flera miljarder år gammal, varför är den så blöt?
Om Månen är flera miljarder år gammal, varför är den inte längre bort?
Den svåra konsten att få aminosyror att uppstå helt utan påverkan av någon intelligens
Sagan om ursoppan
Problemen som strör salt i såren på kemisk evolution
Robotar kan byggas av robotar – men vem byggde de första robotarna?
Och hela den här fabriken blev till av en slump?
Känslan när man står med ena foten i båten och andra foten på bryggan – och båten glider iväg!
Cellens evolution har om möjligt blivit ännu omöjligare
Se mig i ögonen och säg att det inte finns någon intelligens bakom den här maskinen
Biologins stora utmaning – enligt chefredaktören för Science
Den kambriska explosionen blev just ännu mer explosiv
Kan brist på evolution användas som bevis för evolution?
Gitarrfisken rockar loss till samma ackord efter miljoner år
Bläckfiskar sorterade sina skal när de dog?
Sjöliljestjälkar i mjuk ”bergvägg”
Trilobiter sopsorterade sig själva?
Sköldpaddor begravda mitt under parningen
Omkastat berg
Märkliga geologiska böjelser
”Segosaurus strex” – dinosauriefossil innehåller mjuk vävnad
En halv miljon år gamla spjutspetsar?
Diamanten: den skapelsetroendes bästa vän
Reptilens guide till att bli en fågel – 20 enkla steg
Uppfinnaren berättar: Hur man bygger en Giraff
Pelikanfossil förvånar forskare
Evolutionsteorin – ett korthus byggt på sand
Har man någonsin sett en stjärna födas?

 

Debattmotståndare sökes!

Klockan 14:00 på lördag ska jag föreläsa i Umeå Adventkyrka (min hemförsamling). Tanken är att det ska bli cirka en timmes föreläsning följt av en frågestund eller debatt. Beslutet att arrangera detta togs relativt sent. I söndags blev affischen klar och det skapades ett Facebook-evenemang för att bjuda in. Vi satte upp affischer på stan. De revs ner av … någon. (Får man göra så?). Nya affischer har nu satts upp, så vi får se om de är kvar imorgon.

Informationen har fått stor spridning långt bortom Umeås gränser och det kommenteras flitigt på sidan för Facebook-evenemanget. Uppenbarligen är detta en fråga som engagerar!

Titeln på föreläsningen är hämtad från en kort serie blogginlägg med samma namn (Evolutionsteorin – ett korthus byggt på sand), men själva föreläsningen kommer att beröra fler problem med evolutionsläran än vad som nämns där.

Så fort allt var klart hörde jag av mig till Humanisterna i Umeå för att se om de kände någon som kunde ställa upp i en debatt mot mig. Tyvärr verkar de inte hitta någon. Jag hade väntat mig att det skulle vara relativt lätt att hitta en opponent med tanke på de många uppmaningar jag har fått här på bloggen om att jag måste ta en offentlig live-debatt där jag inte kan ”smita undan”, och med tanke på hur många det är som verkar ha otroligt mycket tvärsäkert att säga till evolutionslärans försvar i diskussioner på nätet. Jag hoppas fortfarande att någon ska anta utmaningen och försvara evolutionsläran live. Gör inte en Dawkins! 😉

 

 

Vad skulle få mig att börja tro på evolutionsläran?

Den som läste mellan raderna i mitt första-april-inlägg förstod säkert att jag i själva verket vet alldeles för mycket om evolutionsläran – med alla dess absurdheter och orimligheter – för att börja tro på den i en handvändning. Frågan är om det överhuvudtaget vore möjligt för mig, och i så fall vad som skulle övertyga mig att tro på den.

Om det bara handlade om brist på bevis så skulle man förstås kunna tänka sig att upptäckten av sådana skulle kunna få mig att ändra uppfattning. Fast det är inte lönt att räkna med det, eftersom forskarna säger att vi av naturliga skäl aldrig kommer få se bevis. Vi måste tydligen tro helt utan bevis. (Tänk att vissa ändå har mage att kalla evolutionen ett vetenskapligt faktum! Samtidigt klagar de på dem som åtminstone grundar sin världsbild på historiska källor. O, the irony!)

Problemen med evolutionsläran ligger dessutom på en helt annan nivå än bara avsaknad av bevis. Det är nämligen fel i hela systemet. Förvirrat. Ologiskt. Till exempel fungerar inte mutationer och naturligt urval som förklaring till hur vårt genom (genetiska kod) har blivit till. Att dessa två skulle kunna skapa ny information med nya funktioner är så totalt ologiskt och orealistiskt att man inte vet vart man ska ta vägen. Just dessa två utgör  själva grunden i biologisk evolution. Det finns ingen annan modell för hur vår fantastiska kod kan ha blivit till – åtminstone ingen som innebär en utveckling från något enkelt till något mer komplext. Fanns det en annan modell så hade man säkerligen anammat den istället. Eftersom felen ligger i självaste grunden så är det omöjligt att bara ”rätta till” dem och samtidigt rädda evolutionsläran – lika lite som man kan rädda en hjärndöd genom att utföra en hjärntransplantation.

Och med de orden kommer vi osökt in på det enda som skulle kunna få mig att börja tro på evolutionsläran: Någon form av hjärnskada.

Antingen skulle skadan behöva slå ut mina minnen, så att jag skulle glömma bort allt jag hittills lärt mig om evolutionen kontra verklig vetenskap. Då skulle jag kanske kunna acceptera evolutionsläran och tro på den baserat på mitt förtroende för dem som jag ansåg vara ”mer insatta”. Jag skulle förlita mig på att majoriteten av forskare hade koll på läget och att de skulle ropa högt om de upptäckte problem. Jag skulle inte ha någon anledning att misstro den gängse uppfattningen eftersom jag själv inte visste tillräckligt för att kunna avgöra om det stämde eller ej. Med andra ord skulle jag helt enkelt bara tro på evolutionen, i betydelsen lita på att andra har koll.

Det finns en annan typ av hjärnskada som kanske också skulle leda till att jag kunde tro på evolutionen, men den får jag skriva mer om en annan gång.

 

Nu konverterar jag till evolutionsläran

Jag har funderat en hel del den senaste tiden och kommit fram till att det är dags för mig att byta läger. Jag inser nu att jag har varit orättvis mot evolutionsläran och kraftigt överdrivit dess problem. Det är inte schysst av skapelsetroende att ständigt gå till attack mot evolutionsläran. Även om man kan tycka att en vetenskaplig teori borde stå pall för och till och med må bra av att ifrågasättas, så måste man visa respekt och se upp så man inte trampar seriösa forskare på fötterna. Alltså var det dumt av mig att skriva inlägg som den om att Evolutionsteorin är som ett korthus byggt på sand. Jag har funderat på att radera sådana inlägg, men bestämde mig för att låta dem stå kvar som exempel på hur orättvisa skapelsetroende är mot evolutionsläran.

Det är faktiskt inte så konstigt att det saknas fossila bevis på utveckling mellan djurgrupperna. En sådan utveckling måste nämligen ha gått väldigt snabbt för att fungera. Till exempel måste de avgörande stegen i fåglarnas utveckling ha skett på en enda generation (en dinosaurie lägger fågelägg). Därför är det inte konstigt att det saknas fossila bevis för detta.

Dessutom är det svårt för fossil att bildas. Ibland kan det visserligen gå fort, men bara under optimala förhållanden som till exempel vid massiva störtfloder. Men om alla världens fossil (otroliga mängder) skulle ha blivit till på det sättet, skulle det krävas en översvämning av bibliska proportioner. Eftersom de geologer som tror på en sådan översvämning är i minoritet så kan det inte ha ägt rum. Att det finns omkring 270 andra dokumenterade versioner av flodberättelsen från olika folkslag spridda över hela världen må vara imponerande och stämma väl överens med Bibeln, men det bevisar inget. Alltså måste alla sedimentlager ha bildats långsamt, och inte på det sätt som demonstreras i detta experiment.

Till dem som fortfarande envisas med att vara skapelsetroende får jag vara ärlig och medge att ovanstående argumentation har vissa brister. Men det gör inget. För även om det inte går att bevisa evolutionen just med hjälp av fossil så finns det gott om bevis på annat håll. Till exempel vet vi att den bibliska tidsskalan inte kan stämma, eftersom det finns radiometriska dateringsmetoder som säger att fossilen är många miljoner år gamla. Det är förhållandevis få som verkligen är insatta i hur det fungerar, men vi måste lita på att experterna har koll och att de skulle säga till om det var något som inte stämde. De har faktiskt medgett att deras dateringarna vore rena gissningar om det inte vore för indexfossilen, som visar hur gammalt ett fossil bör vara baserat på vad det är för sorts fossil.

Istället för att vara negativ och haka upp sig på att detta är ett cirkelbevis, bör man ge geologerna en stor eloge för att de är ärliga nog att medge detta. Det visar att de har koll på läget och att de är att lita på. Att de lyssnar på vad paleontologerna säger och anpassar sina dateringar efter det är dessutom ett gott exempel på hur olika vetenskapsgrenar kan samarbeta i att helt oberoende av varandra komma fram till att evolutionen har ägt rum.

Att material med känd ålder har daterats helt fel är heller inget att bekymra sig för. Det är väldigt vanligt och det finns mängder av tänkbara förklaringar till det. Faktiskt händer det rätt ofta att fossil dateras in i framtiden. Eftersom feldateringar är så pass vanliga är det heller inget att göra så stor sak av. Sådana problem är vardagsmat för geologer.

Det är precis som med fenomenet konvergent evolution. Eftersom det är så vanligt och dokumenterat att organismer från helt olika grupper uppvisar slående likheter med varandra, är det heller inget för evolutionsbiologerna att låta sig besväras av. Istället för att se det som ett problem kan vi betrakta det som ett exempel på hur bra evolutionen fungerar. För det måste ju vara evolution – genom mutationer och naturligt urval – som är förklaringen till att djuren har anpassats på liknande sätt till sina miljöer.

Problemet med att mutationer bara skadar befintlig information och inte visar sig tillföra någon ny, är inte heller något att bekymra sig för. Det är säkert bara en tidsfråga innan vi upptäcker något exempel på det. Tills dess är det dock klokast att minimera effekterna av de skapelsetroendes destruktiva attacker genom att omdefiniera begreppet information, så att folk blir osäkra på om informationen i DNA är av samma slag som andra bygginstruktioner, ritningar och koder. DNA är det bästa beviset vi har för evolutionen så det vore mycket olyckligt om folk började uppfatta den genetiska koden som designad. För att citera Francis Krick, en av DNA-molekylens upptäckare:

”Biologer måste ständigt komma ihåg att det de ser inte är designat, utan snarare utvecklat.”

Detta är något som blir viktigare och viktigare att påminna sig om ju mer man lär sig om hur cellerna fungerar. Som Richard Dawkins sa:

”Biologi är läran om komplicerade saker som ger intryck av att ha blivit designade för ett syfte.”

Man kan inte nog understryka hur viktigt det är att ha detta i åtanke när man studerar biologi (t ex geockoödlans fötter), för det är annars så lätt att man halkar dit och börjar tro på intelligent design. För den som börjar få tankar åt det hållet vill jag framför allt avråda starkt från att studera det som numera är att betrakta som förbjudet område: Cellens evolution.

Att angripa evolutionsteorin genom att påpeka orimligheterna i uppkomsten av den första cellen är verkligen inte schysst, eftersom detta inte längre ingår i definitionen av evolutionsteorin. Det togs faktiskt bort just för att Darwins teori inte går att applicera på icke-självreplikerande molekyler, och för att det blir allt svårare och svårare att förklara hur det skulle ha gått till. Det är fult att sparka på den som ligger! Även om forskningsområdet abiogenesis inte har nått någon framgång sedan Miller-Urey-experimentet (som kanske egentligen inte var en framgång), finns det faktiskt många nya spännande idéer om hur livet kan ha uppkommit. Tänk om det har förts hit från rymden! Det kanske inte direkt löser problemen med livets uppkomst, men det känns i alla fall bättre att flytta bort det till en annan planet långt långt borta.

Kom ihåg att frågan forskarna söker svar på inte är om livet har uppkommit och utvecklats, utan istället hur livet har uppkommit och utvecklats. Som man frågar får man svar, så därför måste vi se till att vi ställer rätt fråga. Om vi tillåter att fråga oss ”om” kan det hända att folk börjar tvivla på riktigheten i evolutionsläran och till slut halkar dit och blir skapelsetroende, och det vore mycket skadligt för samhället om folk började tro så. Vi skulle få färre ingenjörer som kan lösa tekniska problem. Även om teknik och elektronik inte har något med evolutionsteorin att göra så sägs det att ett ifrågasättande av evolutionsläran kan leda till att folk i allmänhet får svårare att förstå vetenskap, även om det sker utifrån vetenskapliga argument och även om naturvetenskapen grundades av skapelsetroende.

Även om det finns faror med att folk betraktar sig själva som djur som bara följer sina instinkter och som kanske till och med tror att de kan bygga sin moral på evolutionsläran (vissa betraktar sig själva som genetiskt programmerade till otrohet eller anser att meningen med livet är att föra sina gener vidare och konkurrera ut lägre stående varelser), så är det helt klart värt risken att oproblematiserat presentera evolutionsläran som en bevisad sanning i alla landets skolor – i sanningens namn!

På samma vis är det med alla de andra problemen med evolutionsläran. Jag hinner inte nämna dem alla, men de är alla lika överdrivna. För att skydda evolutionsläran är det viktigt att vi tystar ner dessa motargument mot evolutionen innan den obildade massan börjar tro att det faktiskt ligger något i kritiken. Ingen får sparka på evolutionsläran! Att tysta ner skapelsetroende kommer därför att bli mitt främsta och viktigaste uppdrag som nybliven evolutionist.

 

 

April, april 😉

 

Har mullvadar utvecklats TRE gånger? … eller har Gud skapat dem så för att reta evolutionsbiologer? ;)

Här kommer de rätta svaren på Evo-lattjo-lajban-lådan-frågorna om däggdjur. Det vill säga, om man med ”rätt” svar menar det svar som stämmer överens med de evolutionstroendes utvecklingsträd. Om du inte har sett frågorna vill jag tipsa dig att först kolla in dem innan du läser vidare i detta inlägg. Det blir mycket intressantare än att bara läsa svaren. Till fråga 1.

*Spoilervarning*

 

Evolution, murmeldjur, och jakten på den lättast möjliga av de omöjliga förklaringarna

Här kommer de rätta svaren på Evo-lattjo-lajban-lådan-frågorna om däggdjur. Det vill säga, om man med ”rätt” svar menar det svar som stämmer överens med de evolutionstroendes utvecklingsträd. Om du inte har sett frågorna vill jag tipsa dig att först kolla in dem innan du läser vidare i detta inlägg. Det blir mycket intressantare än att bara läsa svaren. Till fråga 1.

*Spoilervarning*

 

Charles Darwins bidrag till mänskligheten: Ateister kände sig inte längre lika dumma

Richard Dawkins skrev 1987 att ”Charles Darwin gjorde det möjligt att vara en intellektuellt hederlig ateist”. Jag håller faktiskt med om det.

Inte för att evolutionsläran på långa vägar skulle vara intellektuellt hederlig. Den är i själva verket helt absurd, och till och med ohederlig. Men jag håller definitivt med om att evolutionsläran har haft just en sådan effekt på folk – och har än idag! Den framställs som högst intellektuell och vetenskaplig fastän den består av en lång rad ologiska och motsägelsefulla påståenden. Dessa påståenden ligger dessutom långt utanför vetenskapens spelplan.

Evolutionsläran försvarare uttalar sig tvärsäkert om saker som vi aldrig har sett och aldrig kommer få se, med en blind övertygelse som kan mäta sig med de mest dogmatiska av religioner. Sagor presenteras som fakta. När de motbevisas ersätts de av nya sagor, som är ännu mer fantasifulla. Till och med direkta bluffar fortsätter dyka upp i läroböcker långt efter att de har avslöjats. Den typ av bevis som används för att försvara evolutionsläran är så långsökta att de aldrig skulle hålla i en brottsutredning. Men genom att läran ändå har associerats med vetenskap har den vunnit mark i många människors tankar – särskilt hos dem som av olika personliga anledningar välkomnar tanken att det inte skulle finnas någon Gud. I viss mån har även många som tror på Gud dragits med i bedrägeriet, så att också de har bilden av evolutionsläran som många gånger mer trovärdig än vad den i själva verket är.

Före Darwin var det svårt att bli tagen på allvar om man påstod att allt det vi ser har blivit till utan en Skapare. Den tidens främsta vetenskapsmän skakade på huvudet åt sådant nonsens. Dagens evolutionstroende invänder att vi vet mycket mer idag. Javisst gör vi det! Men det gör verkligen inte evolutionsläran mer trovärdig. Tvärtom blir det svårare och svårare för dem att förklara hur det skulle ha gått till ju mer vi lär oss om hur allt fungerar. Se till exempel komplexiteten hos en enda komponent i en cell! Att det finns så många som trots alla vetenskapliga upptäckter håller benhårt fast vid evolutionsläran visar bara hur allvarligt hjärntvättade vi är.

Tänk att så många på så fullt allvar kan tro att något så absurt skulle vara så logiskt!
Tänk att så många än idag uppfattar evolutionsläran som ett intellektuellt hederligt alternativ!

 

Evolutionisternas röriga utvecklingsträd: Geckons ‘fotfäste’ måste ha utvecklats elva gånger

I föregående inlägg berättade jag om min kompis geckoödlans fantastiska fötter, som ger så bra fotfäste att den till och med kan springa uppochnedvänt på polerat glas. När jag ser fötternas imponerande konstruktion blir det för mig fullständigt uppenbart att de är designade av någon med överlägsen intelligens – en fullt logisk slutsats med tanke på att vi har så svårt för att kopiera konstruktionen och förstå hur den fungerar. Om geckoödlan hade varit en liten robot skulle vi ha kallat den högteknologisk.

Eftersom allt biologiskt ser designat ut (Richard Dawkins) måste biologerna se till att påminna sig själva om ”att det de ser inte är designat, utan snarare utvecklat” (Francis Krick), för att undvika att komma till den förbjudna slutsatsen att en intelligent designer ligger bakom skapelsen (Scott C Todd). Eftersom utvecklingen är något som sägs ha hänt i det förflutna, och eftersom den tydligen sker för långsam för att kunna observeras här och nu, har ingen någonsin sett och lär heller aldrig få se evolution. Därför kan forskarna inte bevisa evolutionen, utan får helt enkelt nöja sig med att anta att den har ägt rum. När de väl har gjort detta antagande spelar det sedan ingen roll hur långsökta, ologiska, och omöjliga förklaringar man måste ta till för att få ihop det, eftersom det ändå inte går att motbevisa dem. Motsägelsefullt nog lyfts dessa obevisade förklaringar ofta fram som bevis på att grundantagandet stämmer. Rena fantasier används alltså som bevis för evolution.

Visst låter det virrigt och bakvänt? Du undrar kanske om det verkligen kan vara så illa som jag har beskrivit ovan. Jag kan garantera att det stämmer och att det till och med är ännu värre än så. Som exempel på det vill jag anföra denna artikel från phys.org. Rubriken börjar med frasen ”How sticky toepads evolved in geckos…” och gör alltså anspråk på att kunna förklara för oss hur geckoödlornas fantastiska fötter har utvecklats.

Med ”hur” menar de dock inte vilka mutationer som kan ha gett upphov till sådana komplexa egenskaper. Sådant har evolutionsbiologerna aldrig svar på. De kan inte ens i teorin tänka ut vilka synliga utvecklingssteg ett djurs förfäder skulle kunna gå igenom, alltså hur de skulle kunna förändras stegvis och ändå fungera. Det råder nämligen totalbrist på sådana (proximata) förklaringar, vilket i sig utgör ett argument mot evolutionslärans trovärdighet.

Med ”hur de har utvecklats” menar man helt enkelt att man har ritat sig ett utvecklingsträd. (Konstpaus.) I detta träd har de olika arterna av geckoödlor grupperats efter hur nära släkt forskarna tror att de är. Ingen har förstås sett dem utvecklas, och vi har inga bevarade släktregister över geckoödlor, så trädets form är enbart baserad på jämförelser av arternas utseende och egenskaper. Efter att ha samlat ihop information om vad de har gemensamt och vad som skiljer arterna åt, har forskarna tänkt ut vilken som är den enklast möjliga ordningen i vilken de olika egenskaperna kan ha uppstått. Resultatet kan vi se i bilderna som publicerats tillsammans med originalartikeln, eller läsa om i nyhetsartikeln på phys.org:

Vad beträffar geckoödlornas fantastiska ‘fotfäste’ kom man fram till att denna egenskap utvecklats elva gånger och förlorats nio gånger. Som om det inte var svårt nog att förklara hur de skulle kunna utvecklas en gång, föreslår man nu att de har utvecklats elva gånger. Varför? Jo, för att det var den enklaste förklaringen. Kan ni tänka er att det alltså fanns andra likheter och skillnader som var ännu svårare att förklara och som fick den här lösningen att verka rimlig i jämförelse. Detta är bara ett av många exempel på hur förvirrat det kan bli när alla arter ska passas in i evolutionisternas utvecklingsträd. Ju mer information vi har om de olika arterna desto rörigare blir träden.

Det finns en betydligt enklare förklaring till varför geckoödlan ser designad ut: Den är designad.

Denna färgglada gecko är ett exempel på både intelligent och vacker design – Foto: Jurriaan Schulman (WIki)

På samma vis finns det en betydligt enklare och rakare förklaring till skillnaderna och likheterna mellan de olika arterna: Designern skapade ett slags geckoödla, med förprogrammerad möjlighet till genetisk variation så att de skulle kunna anpassa sig till olika miljöer och omständigheter.

Det är inte konstigare än att människor har olika färg på hud, hår och ögon … eller olika storlek på näsor, öron, munnar, huvuden, muskler och kroppar. Det är inte konstigare än att två av Gregor Mendels ljuslila ärtplantor kunde ge avkomma som var både vit, ljuslila och mörklila. Skaparen gav de första geckoödlorna ett brett sortiment av gener som kunde kombineras på olika sätt.

Samtidigt lever vi i en värld som sedan syndafallet är fast i ett ”slaveri under förgängelsen” (Rom 8:21), vilket bland annat innebär att skapelsen muterar sönder. Det kan vara förklaringen till att en del geckoödlor har fått trasiga fötter. Mutationer skadar det som Gud har skapat.

 

Är skapelsetro pseudovetenskap?

Svar: Nej

I föregående inlägg skrev jag att evolutionsteorin är pseudovetenskap: En vetenskaplig teori måste nämligen kunna göra förutsägelser som slår in och som inte ständigt motsägs av observationer – den måste vara falsifierbar. Det måste finnas någon typ av observationer som kan godkännas som motbevis. Eftersom evolutionsteorin ständigt slingrar sig undan dessa och anpassar sig med hjälp av diverse kreativa förklaringar, är den inte längre att betrakta som en vetenskaplig teori. Det är pseudovetenskap – en idé som seglar under falsk vetenskaplig flagg!

Då är förstås frågan om inte skapelsetro också är pseudovetenskap, och mitt svar är tveklöst: Nej. Vi skapelsetroende är fullt medvetna om och helt ärliga med att vi främst sätter vår tillit till Bibeln. Även om vi älskar vetenskap och allt det kan ge oss sätter vi större tillit till Guds eviga ord än till de teorier som för tillfället råkar vara på modet bland vetenskapsmän. För att det ska bli extra tydligt att det handlar om tro föredrar vi att kalla oss själva skapelsetroende (inte ”kreationister”).

Således är inte skapelsetro någon pseudovetenskap. Hur kan man anklagas för att segla under falsk vetenskaplig flagg om man aldrig jämställer sin tro med en vetenskaplig teori? Det är emellertid precis vad de evolutionstroende gör, för med tanke på att ingen någonsin har sett eller lär få se evolutionens nyckelprocesser så grundar även de evolutionstroende sin tro på något som aldrig har sett hända. Skillnaden mellan den som tror på evolution och den som tror på skapelse ligger till stor del i självinsikten, och kan därför beskrivas på följande vis:

Den skapelsetroende vet att han tror.
Den evolutionstroende tror att han vet.

Naturligtvis är det fortfarande tillåtet att åberopa och använda sig av vetenskapliga argument som stöd för sin uppfattning, vilken den än är. Pseudovetenskap blir det bara om vi hävdar att respektive uppfattning enbart grundar sig i vetenskap och att den är vetenskapligt bevisad – när vi kallar det för en vetenskaplig teori fastän det inte är det.

 

Evolutionsläran slingrar sig

Evolutionsteorin används ofta till att förklara observationer som är direkta motsatser till varandra. Det stärker knappast dess trovärdighet och förklaringsvärde.

Om det skulle visa sig att människan blir smartare och smartare… Ja, då är det precis vad man skulle kunna vänta sig om evolutionen är sann. Där skulle vi i så fall ha ett exempel på en utveckling som går framåt. En upptäckt som pekade lite försiktigt i den riktningen skulle genast basuneras ut över världen som ett bevis för evolutionsteorin. Men … när det istället visar sig att människan blir dummare och dummare, innebär det att evolutionsteorin har bevisats felaktig? Knappast, säger evolutionisterna. Även om det inte direkt var vad man hade väntat sig så är det inga problem. Evolutionsläran är nämligen väldigt flexibel och anpassningsbar. Om förväntningarna inte slår in så lyckas lärans försvarare alltid komma på en förklaring till varför detta ändå var ”precis vad man skulle kunna vänta sig”. Man säger då att människorna blev dummare för att de inte längre utsattes för det selektionstryck som en gång gjorde dem smarta.

När män är våldsamma, då är det precis vad man skulle kunna vänta sig om evolutionsteorin är sann. Så har de förstås blivit genom alla år då de fått kämpa och slåss för sin överlevnad. De mest våldsamma överlevde och fick föra sina gener vidare. (På så vis har evolutionsläran använts för att ursäkta och rättfärdiga våldsamt beteende.) När män istället är försiktiga och fredliga, då betraktas även det som ”precis vad man skulle kunna vänta sig om evolutionsteorin är sann”. Detta civiliserade beteende antas ha utvecklats på senare tid. Samarbete bör förstås ha inneburit en evolutionär fördel som stärkte överlevnaden för arten som helhet.

När män är otrogna, då är det precis vad man skulle kunna vänta sig om evolutionsteorin är sann. Det gör ju att de får föra sina gener vidare. (På så vis har evolutionsläran använts för att ursäkta och rättfärdiga otrohet.) Men samtidigt kan förstås också motsatsen passa in i evolutionsteorin. Den som är trogen är det för att säkerställa sin avkommas överlevnad genom att rikta in sig på några få barn som de vet är ens egna – kvalitet istället för kvantitet. (Se Är män programmerade till otrohet?)

Om någon ger efter för sina själviska begär och impulser, då är det reptilhjärnan som är framme och ställer till det igen. Om någon behärskar sig och uppträder kontrollerat, då är det för att de högre utvecklade delarna av hjärnan fick styra den här gången.

Dessa exempel gäller människans beteenden. På samma sätt har evolutionsläran anpassats till att förklara en lång rad iakttagelser som är varandras motsatser. Oftast finns det ett alternativ som till en början är det förväntade, innan man har tillräckliga data. Forskarna blir därför förvånade när förutsägelserna inte slår in. Naturligtvis måste man då söka en annan förklaring. Dumt nog söker man alltid förklaringen inom den teori som just hade lett till den felaktiga förutsägelsen, istället för att fundera över om det är själva teorin som bör kasseras. Hur många gånger får en teori leda till felaktiga förutsägelser innan den kan betraktas som falsifierad?

De dubbla förklaringarna – dem som förklarar motsatta iakttagelser – kan ofta utgöra logiska och giltiga förklaringar i sig. Att söka nya förklaringar är vad det hela går ut på. Man ska förstås inte ge upp all vetenskap bara för att en förutsägelser inte slog in. Istället har man förmånen att formulera nya hypoteser och komma sig ett steg närmare sanningen. Det är sällan svårt att hitta på nya tänkbara förklaringar – det finns ofta en mängd alternativ (se Stolen i det låsta rummet med kommentarer). Det är inget konstigt med det. Men det är just därför det inte heller är särskilt imponerande att evolutionsteorin klarar det. Att det går att komma på nya evolutionära (bort)förklaringar är inget att skryta med. Det samlar knappast några poäng åt evolutionteorin när det gäller trovärdighet och förklaringsvärde.

En vetenskaplig teori måste nämligen kunna göra förutsägelser som slår in och som inte ständigt motsägs av observationer. Den måste vara falsifierbar. Det måste finnas någon typ av observationer som kan godkännas som motbevis. Eftersom evolutionsteorin ständigt slingrar sig undan dessa och anpassar sig med hjälp av diverse kreativa förklaringar, är den inte längre att betrakta som en vetenskaplig teori. Det är pseudovetenskap – en idé som seglar under falsk vetenskaplig flagg!

 

Har man någonsin sett en stjärna födas?

Nej, man har aldrig någonsin sett en stjärna födas. Då talar jag förstås om den typ av stjärnor som finns i rymden, och inte dem som finns på fotbollsplaner och står och sjunger på scener. Sådana föds varje dag! 🙂

Somliga säger att man kan se stjärnor som håller på att formas i stora molekylmoln. Men då menar de inte att man ser själva formandet, utan bara att man ser en ögonblicksbild av något som man tror kommer bli en stjärna inom flera hundra tusen år. På ett annat ställe på stjärnhimlen kanske man ser en stjärna som man tror är alldeles ny. Eftersom det är så långsamma processer det handlar om kan man dock aldrig se det hända.

Detta med att man inte kan se när det händer är väldigt typiskt för hela evolutionsläran:

1. Först menar man att alla stjärnor och planeter har formats under miljarder år.
   Något sådant har vi som sagt aldrig sett och lär heller aldrig få se, för det sker så långsamt.
2. Sedan menar man att liv har uppstått – på något sätt – ingen vet hur. Man har försökt framställa livets första byggstenar men istället i princip bevisat att det är omöjligt (se Miller-Urey-experimentet). Så det har vi aldrig sett och lär heller aldrig få se. Faktiskt blir livets uppkomst svårare och svårare att förklara eftersom vi lär oss mer och mer om hur fantastiskt komplexa även de enklaste cellerna är. (Läs mer om det här och se imponerande animationer här och här.)
3. Sedan menar man att de första cellerna utvecklades till allt det liv som finns idag. Man påstår att det är denna utveckling vi ser spår av i form av fossil som ligger begravda i olika lager. Man tror att det tog många miljoner år att bilda dessa lager. Man såg aldrig när det bildades och lär heller aldrig få se det, eftersom det tar så lång tid … Fast om man vill kan man få se lager bildas på bara några minuter, och man har faktiskt sett något som liknar Grand Canyon bildas på bara några dagar. Men att tänka sig detta i stor skala – det blir kusligt likt den världsvida översvämningskatastrof som Bibeln beskriver och den tanken kan inte de som tror på evolutionen tänka sig att tänka. (Här finns annars en film med ett experiment som visar hur lager bildas snabbt, här och här kan man se bilder på djur som uppenbarligen blivit begravda av kraftigt strömmande vatten och lera, här kan man läsa om diosaurieben som har kvar mjuka delar i sig så att de knappast kan vara flera miljoner år gamla, och här kan man läsa om fler legender från världen som också säger att det har skett en världsvid översvämning.)
4. Hur är det då med själva utvecklingen – evolutionsteorin? Kan man se den utveklingen? Nej, faktiskt är även den så långsam att inte den heller kan ses. Visst, man kan se hur livet gör små förändringar och anpassar sig lite grann (ganska snabbt faktiskt – som om de var programmerade till det), men de riktigt stora förändringarna där nya organ och kroppsdelar bildas så att det blir helt nya djur – de har vi aldrig sett det och lär heller aldrig få se, eftersom det tydligen händer så långsamt. En av de människor som är allra mest övertygade om att hela den här evolutionsläran är sann och att man är korkad om man inte tror på den, sa faktiskt så här:

Evolution har observerats.
Det är bara det att det inte har observerats medan det händer.
– Richard Dawkins (källa)

Ganska talande! När han sa det syftade han på livets utveckling, men som vi just har sett passar detta citat in på hela evolutionsläran: Evolution har egentligen aldrig observerats. Men det låter ju inte så bra, så därför säger man istället att man har sett det – det är bara det att man aldrig har sett det när det händer. (Men har man då verkligen sett det?) Och anledningen till att man inte har sett det när det händer är att det händer så långsamt. (How convenient! Mycket passande, eller hur?)

I vanliga fall brukar man säga att vetenskap är sådant som kan testas och observeras – medan det händer. Till exempel kan man testa och observera gravitationen (tyngdlagen) på ett väldigt konkret sätt. De som tror väldigt starkt på evolutionsteorin påstår att den minsann är lika bevisad som gravitationen, så det så. Men det stämmer förstås inte. Gravitationen kan vi se in action precis när vi vill, men evolutionen har vi aldrig sett och lär aldrig få se, eftersom det krävs mycket mer än en livstid för att se det hända (om det ens händer). Orka vänta! 😉

Det finns somliga som tycker jag är konstig för att jag tror på det som står i Bibeln. Jag har ju aldrig sett något av det hända, ändå tror jag på det. Men jag tror så klart att det fanns folk som såg dessa händelser när de hände, och att de valde att skriva ner det för att till exempel vi som lever här idag skulle kunna läsa om det och få reda på att det har hänt och hur det hände. Konstigare än så är det inte. Bibeln är en historiebok! (Rättare sagt är den ett bibliotek med 66 historiska skrifter från olika tidsåldrar.)

Jag har aldrig sett Gud. Jag tycker dock att jag ofta möter honom och kan prata med honom i mina tankar. Många skulle förstås skratta åt det och mena att jag bara inbillar mig att Gud finns. De kan få skratta om de vill. Men själv tycker jag att jag har varit med om alldeles för många häftiga saker för att bara kunna vifta bort det som inbillning, tur eller ”sammanträffanden” – till exempel den gången då jag svimmade högt uppe i ett träd. Jag kan inte komma på någon naturlig förklaring till det som hände.

Jag kan på ett sätt tycka att min tro på en Gud som skapat allt är lika vetenskaplig som någons tro på evolutionen – eftersom vi båda grundar vår tro på saker som vi INTE har sett hända. Men faktiskt finns det en viktig skillnad i vår tro:

Den som tror på Evolutionen lär aldrig få se någon del av Evolutionen, vare sig den är sann eller ej.
Medan jag som tror på Gud … om det är sant att Gud finns … då kommer jag att få se Honom!
Och inte nog med det, jag kommer att få se alla historiens händelser spelas upp: när Jesus dog på korset, när hela Jorden var täckt av vatten, när Jorden och Universum skapades. Jag kommer att få färdas i rymden, resa till andra planeter, och … Jag kommer få se stjärnor födas! 😀

 

Hur fungerar (inte) evolution?

I detta inlägg försöker jag belysa några problem kring hur evolution är tänkt att fungera. Jag svarar samtidigt på Anders Åberg kommentar (blå text) till mitt föregående inlägg (Pelikanfossil förvånar forskare), i vilket jag ger exempel på ännu ett levande fossil – dvs fossil som är slående lika nu levande arter trots att det påstås ha gått många miljoner år sedan de begravdes.

Alla dessa, enligt Johannes så lustiga ”hur ofta” tillfällen är ju i själva verket sällsyntheter och nästan alla gamla fossil vi finner ser väldigt annorlunda ut än dagens arter.

Sällsyntheter? Nåja, vi får väl se hur länge du ids klamra dig fast vid den tesen. 😉 Det finns nämligen många fler exempel. För den som inte kan vänta rekommenderar jag boken Living Fossils—Evolution: The Grand Experiment Vol-2. Jag har den inte själv (än) men jag har haft förmånen att bläddra i ett exemplar. 276 sidor med 700 fina bilder på (och om) levande fossil – kan beställas här.

Dom överlevare som finns och dom likheter som finns, bekräftar det gemensamma ursprunget och även evolutionsteorin, som säger att det måste till ett naturligt urval för att arter skall förändras.

Ja och nej. Likheterna mellan fossilen och de nu levande djuren bekräftar förstås ett gemensamt ursprung. Dagens pelikaner är definitivt släkt med de pelikaner som begravdes i Floden. Men det där med att det bekräftar evolution får du allt ta och förklara lite närmare. Hur kan brist på evolution användas som bevis för evolution?

I dom fall man kan se att liknande miljöer funnits under lång tid, är det därför sannolikt att arterna där inte förändrats lika mycket.

Hur kan du bekräfta att en organism har levt i en oförändrad miljö under flera miljoner år? Det är i stort sett omöjligt att undersöka det påståendet, så den hypotesen är och förblir faktiskt bara en bortförklaring som aldrig kan styrkas med belägg. Att hävda avsaknad av förändring som ett bevis på oförändrade miljöer är – som du säkert inser – ett cirkelresonemang.

Man kan också se i fossillagren att liknande egenskaper utvecklats flera gånger på olika ställen, när liknande förhållanden uppstått.

Det du beskriver brukar kallas konvergent evolution. Det är ännu en förklaring som evolutionister tar till när observationerna inte stämmer överens med förväntningarna. Man väntade sig till en början att kunna spåra varje organs utveckling längs en och samma väg som grenade upp sig – alltså att varje organ bara utvecklats en gång. Men utvecklingsträdet blev så spretigt att man till slut blev man tvungen att postulera detta med konvergent evolution: Att samma organ har utvecklas parallellt flera gånger i olika djurgrupper. Till exempel säger man så om ögat och flygförmågan – för att inte tala om alla de pungdjur som är ”paralleller” till moderkaksdjur, vars påfallande lika egenskaper alltså antas ha utvecklats parallellt. (”Pungspetsekorren” är ett av många exempel på det.) Men om detta verkligen är sant medför det att evolution har ännu lättare för att inträffa. Och då kan man ännu mer fråga sig varför vi aldrig ser den hända. Om vi kunde se det hända hade vi ju kunnat studera och dokumentera processen, och då hade man ju kunnat kalla det för riktig vetenskap. Men nu är ju denna utveckling alldeles för långsam för att studeras, till evolutionisternas förtret … eller kanske är det bara skönt att kunna gömma sig bakom denna avsaknad av bevis. 😉

Miljöns skulpturerande på arterna är mycket tydlig och återigen förvånas jag över hur man kan komma på den korkade iden, att det som vi så tydligt kan se formar om arterna och som även kreationisterna kan se, men kallar biologisk variation, inte godtas som den motor i evolutionen den alldeles uppenbart är.

Det beror på att vi talar om två helt olika saker som inte går att jämföra. Enligt oss skapelsetroende kan denna variation ske väldigt snabbt eftersom det genetiska materialet redan finns på plats – det är förprogrammerat och förberett på snabb anpassning till nya miljöer!

Enligt evolutionsteorin får det däremot inte finnas en massa intelligent designat material i våra gener. (Huvva så hemskt!) Därför måste det istället till en väldig massa mutationer som kan göra att nya användbara organ på sikt växer fram. Om vi för sakens skull antar att denna process vore möjlig – att inte det naturliga urvalet skulle sortera bort generna som kodar för saker innan de är fullt användbara – så antar jag att vi i alla fall kan vara överens om en sak: Det måste vara en mycket långsam process. För att skapa illusionen av att det osannolika hinner inträffa har man därför dragit till med ofattbart långa tidsåldrar.

I själva verket är denna process så långsam att den inte bara står still utan till och med kör i 300 km/h BAKLÄNGES! Det är nämligen så att mutationer till mycket kraftigt övervägande del är skadliga. Med tanke på alla dessa skadliga mutationer gör faktiskt dessa långa tidsåldrar att evolutionen ter sig om möjligt ännu mer omöjlig.

 

Magister Axelssons svar till Docent Erkell – om Cellens evolution

I inlägget Cellens evolution har om möjligt blivit ännu omöjligare berättade jag att man numera säger att den minsta fungerande cellen behöver 480 proteinkodande gener för att överleva, jämfört med de tidigare 387. Detta var biologen Lars-Johan Erkells kommentar till det inlägget:

Men snälla magister Axelsson, var det NO-lärare du var? Craig Venter arbetade med mycobacterium genitalum, en obligat parasit. Caulobacter cresentus är däremot en frilevande bakterie. Det är väl känt att parasiter kan reducera sin metabolism och sitt genom eftersom de kan tillgodogöra sig näringsämnen från sin värd. Det är det som gör dem till parasiter, liksom.

Att caulobacter cresentus behöver ungefär 100 gener mer än mycobacterium genitalum är väl ungefär vad man skulle vänta sig. Det här borde du faktiskt känt till.

Det var Erkells kommentar i sin helhet. Här kommer den igen, med mina svar infogade:

Men snälla magister Axelsson, var det NO-lärare du var?

Ja, det vet du förstås att jag är. Du har ju till och med skrivit om mig på din blogg. Du frågar alltså inte för att du vill veta det, utan för att få läsare att tvivla på om jag vet vad jag pratar om, så att de inte ska ta till sig av det jag skriver. Du känner alltför väl till de enorma problemen med att förklara cellens evolution och gör vad du kan för att avleda uppmärksamhet från dessa problem.

Craig Venter arbetade med mycobacterium genitalum, en obligat parasit.

Det vore petigt av mig att påpeka att artnamn brukar inledas med stor bokstav, men det känns i alla fall relevant att påpeka att den bakterie som Venter arbetade med hette Mycoplasma genitalium.

Finns det ens något som heter Mycobacterium genitalum? Den skulle i så fall vara rätt annorlunda mot Mycoplasma genitalium och tillhöra en annan stam inom bakteriernas rike. Mycobakterierna har cellvägg, men det har inte mycoplasmabakterierna eftersom de är ”mollicuter” (=”mjukskinnade”). Jag kan tänka mig att denna egenskap vägdes in när man valde just Mycoplasma genitalium i forskandet om cellens evolution, för då skulle man ju ha sluppit förklara cellväggens tillblivelse – i det skedet.

Caulobacter cresentus är däremot en frilevande bakterie. Det är väl känt att parasiter kan reducera sin metabolism och sitt genom eftersom de kan tillgodogöra sig näringsämnen från sin värd. Det är det som gör dem till parasiter, liksom.

Ja, och det var därför skapelsetroende forskare tidigt påpekade i samband med studien av parasiten Mycoplasma genitalium, att det inte går att dra slutsatser om det enklaste genomet på det sätt man ämnade göra (se Essential genes of a minimal bacterium), eftersom den i egenskap av parasit är beroende av andra mer komplexa organismer för att överleva. För att ta reda på vilken som är den minsta fungerande cellen duger det alltså inte att använda sig av en parasit. (Mycoplasma genitalium valdes ut just för att den har ett så litet genom.) Man måste forska på en frilevande organism för att kunna uttala sig om det minsta möjliga genomet.

Du skriver att de kan reducera sin metabolism, vilket kan tolkas som att de inte behöver göra det. I så fall skulle de kunna överleva själva, men det kan de inte. De är beroende av en värdorganism som producerar näringämnen som de inte kan tillverka själva. Menar du förresten att de har förmåga att reducera sitt genom?

Att caulobacter cresentus behöver ungefär 100 gener mer än mycobacterium genitalum är väl ungefär vad man skulle vänta sig.

Ja, det är vad man skulle kunna vänta sig. (Såvida man inte tror att Mycobacterium genitalium har förmågan att växla mellan att vara parasit och självständig, för det skulle förstås kräva mer information.)

Men du missar helt poängen: De evolutionstroende gick tidigare ut med att 387 proteinkodande gener räcker, men nu har man insett att det behövs många fler. Innan man felaktigt trodde att det räckte med 387 trodde man felaktigt att det räckte med ett hundratal. Ännu längre tillbaka, när man inte visste så mycket om celler trodde man felaktigt att de var simpla små geléklumpar, men idag vet vi att de är som små komplexa samhällen med de mest häpnadsväckande fabriker. På Darwins tid (i början av den) trodde man till och med att liv spontant kunde uppstå av sig självt.

Som alla säkert förstår, när man ännu inte visste så mycket om verkligheten var det ganska lätt för folk att köpa evolutionstron. Men ju mer vi vet om verkligheten, ju närmare sanningen vi kommer, desto svårare blir det att dölja felen. Då måste man, precis som Lars-Johan Erkell, ta till lite knep och rökridåer för att avleda uppmärksamheten från dessa problem. Alltså: Ju mer vi vet om hur cellerna fungerar, desto mindre vet vi om cellens evolution. Det blir mer och mer för de evolutionstroende att förklara! Gapet mellan verkligheten och evolutionstron ökar – as we speak.

Det här borde du faktiskt känt till.

Menar du att kunskap om just dessa bakterier – som du själv inte kan namnet på – är obligatorisk kunskap för NO-lärare på högstadiet – men inte för biologer som forskar på universitet? Skulle inte tro det. Ditt försök till anklagelse faller istället tillbaka över dig själv, docent Erkell. 😉

 

När är det INTE tillåtet att följa bevisen dit de leder?

Tänkte dela med mig av detta videoklipp från creation.com.
Nedan finner ni en översättning av det som sägs i klippet.

En av vetenskapens grundprinciper är att det är mycket viktigt att ha ett öppet sinne, och att man ska bevisen vart de än leder. Men vissa vetenskapsmän säger att vi inte alltid bör ha ett så öppet sinne, och att vissa slutsatser inte borde tillåtas, även om alla bevis kräver det.

De säger att oavsett hur mycket bevis det finns för en helt genialisk design i livet, i Universums uppbyggnad, i all den kodade informationen som finns lagrad i arvsmassan (motsvarande flera bibliotek), så får de inte ens överväga möjligheten att Gud skulle ha haft något att göra med skapandet av sådana underverk.

En vetenskapsman sa: ”Även om alla data pekar på en intelligent designer, så är en sådan hypotes utesluten från vetenskapen eftersom den inte är naturalistisk.” Men detta avslöjar helt enkelt en filosofisk bias mot Gud.

Många mycket kvalificerade vetenskapsmän tror att Bibelns skildring av skapelsen ger en mycket bättre förklaring till Universums existens och funktion.

 

Kan brist på evolution användas som bevis för evolution?

Vad är skillnaden mellan en Penaeus och en Antrimpos?

Omkring 150 miljoner år, sägs det. Annars är det inte mycket som skiljer dem åt. Penaues är ett av många exempel på ett ”levande fossil”. Så brukar man kalla nu levande organismer som är mycket lika fossila föregångare.

Penaeus monodon – Foto: Epipelagic (Wiki)

Antrimpos speciosus – Foto: Ghedoghedo (Wiki)

Det är förstås underligt att dessa årmiljoner av evolution har åstadkommit så liten förändring – eller ska man säga att evolutionen har stått stilla? Det brukar även kallas ”evolutionär stasis”. Vad vi än väljer att kalla detta mycket vanliga fenomen så resulterar det i en självmotsägelse, för enligt alla definitioner av begreppet evolution så innebär det någon typ av förändring. Men här har vi alltså att göra med en förändringsprocess som inte har medfört någon förändring. Huh? Då måste ju den förändringsprocessen vara trasig på något sätt. Eller så kan man säga att det är lika meningslöst som om en trollkarl med mycket pompa och ståt skulle förvandla en kanin till en … *trumvivel* … kanin!

Särskilt motsägelsefullt blir det när dessa bevis på utebliven evolution används som bevis för evolution: ”Kolla vilket fint fossil vi har hittat! Det ser precis ut som en modern räka. Är det inte fantastiskt att räkan först utvecklades helt klar på så kort tid [utan att lämna några fossila spår efter sig i den utvecklingsprocessen], för att sedan förbli nästan oförändrad under alla dessa miljoner år! Intressant hur evolutionen fungerar.” Fantasifullt sagoberättande!

Gång på gång basuneras nyheter ut om nya fossil som visar att det knappt har hänt något med det ena och det andra djuret på mycket lång tid (se t ex Gitarrfisken rockar loss till samma ackord efter miljoner år, Krävande pippi från krita och Den kambriska explosionen blev just ännu mer explosiv). Samtidigt tvingas man ofta tidigarelägga utvecklingen då det visar sig att den ena egenskapen efter den andra fanns mycket tidigare än väntat … Som alltid dyker de upp helt utan föregångare som visar något spår av utveckling.

En teori som menar sig förklara två helt motstridiga observationer, förklarar i själva verket ingenting. När forskarna ser (eller tycker sig se) förändring passar det in i evolutionsteorin. När de inte ser någon förändring tycker de att även det passar in i evolutionsteorin.

Man ursäktar sig med att det kanske finns (ja, det måste ju finnas) mekanismer som gör att utvecklingen ibland står stilla, men att vi bara inte har kommit på vilka dessa mekanismer är. I själva verkat har de inte en susning. Evolutionsbiologerna kan inte ens förklara hur själva utvecklingen skulle ha gått till. Man har inte en enda proximat förklaring till hur någon enda organism har utvecklats. Inte nog med att man inte kan förklara det på molekylär nivå (alltså hur organismernas DNA skulle ha förändrats genom mutationer), man kan inte ens förklara hur dessa organismers föregångare skulle kunna se ut och fungera. Det hade varit enklare om det fanns fossil att gå efter, där det gick att se en gradvis förändring, men inte ens det finns. Därför är man förpassad till att fantisera ihop ett utvecklingsträd.

Evolutionsteorin är som ett korthus byggt på sand!

 

Vad är det evolutionsbiologer ständigt måste påminna sig om?

Detta inlägg är ett svar på signaturen Spitos kommentar till mitt inlägg Dawkins bortförklaring av den uppenbara sanningen. Spitos kommentarer återges här med blå text.

Johannes skrev: “Borde inte evolutionen – om den var sann – vara fullt synlig och märkbar för oss?” Nej det borde den inte av det skälet att den, till skillnad från gökurstillverkning, är en process som sträcker sig över mycket lång tid. Våra vardagliga referensramar räcker inte för att rent intuitivt upptäcka och ta in den evolutionära processen.

Aha! Nu förstår jag. Detta är alltså ännu en anledning till att evolutionsteorin står och faller (med betoning på faller) med idén att Jorden är miljarder år gammal. Inte nog med att man behöver ta till obegripligt lång tid för att evolutionen ska kännas rimlig – alltså för att man ska kunna föreställa sig att även det osannolika (läs omöjliga) kanske hinner ske – dessa årmiljoner behövs också som bortförklaring till varför vi aldrig kan se evolutionen.

Utan som all annan vetenskap …

Du menar sådan vetenskap som faktiskt kan observeras, testas och upprepas genom experiment?

… så krävs det att vi lägger den spontana känslan att det är uppenbart att något borde vara på ett visst sätt på hatthyllan …

Det är inte bara den spontana känslan som måste läggas på hatthyllan för att kunna tro på evolutionen. Vi måste även lägga ifrån oss kravet på att vetenskap ska kunna observeras, testas och upprepas. Vi kan inte observera och mäta vad som har hänt historiskt. Vad vi däremot kan göra är att, likt en detektiv på en brottsplats, tolka de spår som finns och pröva olika förklaringsmodeller till vad som har hänt. Men då måste vi vara observanta på att vi faktiskt har lämnat den observerbara vetenskap! Ofta likställs studier om vårt ursprung med annan riktig naturvetenskap av dem hävdar att evolutionen är absolut sann, fastän sådan forskning fungerar på ett helt annat sätt.

… och lugnt och metodiskt studerar data mer grundligt än de vardagliga observationerna kan erbjuda oss.

Visst finns det många exempel på att vår första tanke inte håller när man mer noggrant undersöker sakens natur. Eller rättare sagt: Man upptäcker en ny modell som är bättre på att förklara det vi ser. Ett exempel är heliocentrismen. Det är inte uppbart vid första anblick att Jorden kretsar kring Solen, men när vi väl kommit på den förklaringsmodellen faller många bitar på plats. Då överger vi den första modellen för att den nya är bättre – den kan förklara mer! När man väl har förstått idén med att det är Jorden och alla planeterna som kretsar kring Solen, då tycker man istället att denna förklaring känns mer naturlig, självklar och uppenbar. Då måste man inte påminna sig om det hela tiden. 

Men så är inte fallet med evolutionen. För att citera Francis Krick, en av dem som upptäckte DNA-molekylen:

”Biologists must constantly keep in mind that what they see is not designed, but rather evolved.”

[Översättning] ”Biologer måste ständigt komma ihåg att det de ser inte är designat, utan snarare utvecklat.”

En mycket träffsäker beskrivning av läget! Evolutionen är en modell som inte ens känns självklar för dem som har förstått den. Man måste ständigt påminna sig själv om att det inte är som det ser ut. Däri ligger skillnaden mellan den evolutionistiska modellens övertagande av biologin jämfört med andra modellers övertagande inom andra områden.

Trollkarlen som trollar fram en kanin ur hatten har inte en verkliga magisk förmåga bara för att vi inte kan förstå hur det gick till. Lika lite kan vår brist för förståelse för evolutionära processer tas som intäkt för att vår omedelbara vardagssyn har rätt när den tror sig se design i något biologiskt.

Och naturliga processer har inte förmågan att skapa liv bara för att vi inte kan förstå hur det gick till när Gud skapade livet. Och mutationer kombinerat med naturligt urval har inte förmågan att skapa information bara för att vi inte kan förstå hur det gick till när Gud skapade den mest intelligenta kod som någonsin skådats.

Du har förstås rätt i att brist på kunskap om alternativ x inte automatiskt leder till att alternativ y är sant. Därför måste vi jämföra de båda alternativen och fundera över vilket som är bäst.

Men kom då ihåg att man inte brukar överge en förklaringsmodell till förmån för en modell som är sämre. Ett sätt att känna igen den bättre förklaringsmodellen är att när man väl känner till den faller alla bitarna på plats och det hela verkar uppenbart. När även evolutionsbiologer ständigt måste intala sig själva att deras modell ändå stämmer, då har de verkligen bytt ner sig.

 

Dawkins bortförklaring av den uppenbara sanningen

På första sidan i det första kapitlet av sin bok Den blinde urmakaren från 1987, skrev den världsberömde ateisten Richard Dawkins följande:

”Biology is the study of complicated things that give the appearance of
having been designed for a purpose.”

[Översättning] ”Biologi är läran om komplicerade saker som ger intryck av
att ha blivit designade för ett syfte.”

Jag tycker att detta är ett mycket intressant citat. Inte nog med att Dawkins erkänner att han själv ser design i naturen. Han förväntar sig även att läsaren ser det. Han utgår från att detta intryck är uppenbart för alla – att naturen ser designad ut.

Visst är det så! Det är uppenbart! Det är fullt synligt! Flera läkarstudenter som jag känner har berättat att deras föreläsare titt som tätt råkar försäga sig på den punkten. De säger att det och det i människokroppen är smart konstruerat, för att i nästa andetag påminna om att det har utvecklats genom många år av evolution. Varför behöver de ens säga det? Borde inte evolutionen – om den var sann – vara fullt synlig och märkbar för oss? Borde det inte vara självklart? Allt ser ut att vara designat för ett syfte, men vi måste tränas mot vårt bättre vetande – vi måste lära oss att inte lita på våra sinnen i denna fråga. Istället ska vi blint lita på att biologerna verkligen vet vad de talar om. Har biologerna verkligen gett oss en tillräckligt bra förklaring till varför det inte skulle vara som det ser ut att vara?

Dawkins ägnar resten av sin bok åt att förklara varför det som ser designat ut ändå inte är designat. Det behövs tydligen en bra bortförklaring till varför något som är uppenbart för gemene man ändå inte stämmer – en ateistisk bortförklaring – en ateists försvar för sin motsägelsefulla tro.

Dessa fruktlösa ansträngningar visar bara att Paulus hade helt rätt i det han skrev:
Det finns inget försvar. Guds verk är fullt synligt – även för ateister! Vi kan alla se det.
Skillnaden ligger i hur vi väljer att förhålla oss till det vi ser. En del ärar Skaparen, andra gör det inte.

Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem; de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom. Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa men blev till dårar. – Rom 1:20-22

 

Giraffens evolution omöjlig: Hur bildades kylsystemet i fläckarna?

Giraffen har en nerv som tar en omväg. Ironiskt nog har det fått många att betrakta giraffen som ett exempel på dålig design – alltså som ett argument mot att den är designad. Det som är så ironiskt med det är att detta endast är en enda liten olöst gåta för de skapelsetroende, jämfört med oräkneligt många gåtor för de evolutionstroende. Giraffen fullständigt skriker ut att den är intelligent designad. Den hade omöjligt kunnat bli till genom evolution. Jag tycker att det finns goda förslag till varför nerven behöver ta en omväg, men jag har inte hört en enda förklaring till hur giraffen skulle ha utvecklats. Jag tänker mjukstarta med att berätta om en liten detalj i giraffens fantastiska design, som i sig demonstrerar omöjligheten i giraffens evolution:

Kylsystem i fläckarna

Giraffens fläckar är inte där som kamouflage, utan fungerar som ett avancerat kylsystem (precis som i inlägget Uppfinnaren berättar: Hur man bygger en Giraff). Bakom fläckarna finns speciella blodkärl som för dit värmen så att den kan transporteras ut ur kroppen. Längs fläckarnas konturer går större blodkärl som förgrenar sig till mindre kärl in mot mitten av fläckarna. Fråga: Hur bildades dessa strukturer? Vilka mutationer ledde fram till det? Evolutionsbiologerna har inget svar på det. De nöjer sig med att trosvisst ”veta” att det har skett på något vis, eftersom girafferna finns här idag och har dessa strukturer. Kom ihåg att mutationer är helt slumpmässiga, och att det naturliga urvalet inte kan planera vilka egenskaper som ska vara användbara i framtiden.

Men låt oss för sakens skull anta att det en gång föddes ett djur (en giraff-prototyp) som hade fått denna struktur. Den var den sista i en lång serie lyckosamma mutationer som turligt nog hade bevarats från generation till generation, trots att några selekterbara fördelar inte kunde göra sig gällande förrän hela strukturen var på plats och fungerade (… alltså ett högst osannolikt scenario, men låt gå för det). När allt väl är på plats och fungerar är det inte svårt att se hur det kunde leda till en fördel för individen. Tack vare sitt kylsystem skulle den klara sig bättre på savannen under dagens hetta, och samla mat när de andra behövde söka skydd – en klar och selekterbar fördel! Tills det blir natt… Då utgör denna struktur istället en nackdel! Värmen skulle fortsätta läcka ut genom fläckarna. Om det inte leder till att djuret direkt fryser ihjäl så gör det i alla fall att den extra energi som samlades under dagen går åt till att bevara kroppstemperaturen under natten. Det är som om vi skulle förbättra våra hus genom att göra stora hål i väggarna. Det skulle vara jätteskönt i sommarhettan, men helt förödande på vintern.

Denna serie av lyckosamma mutationer, vilka de nu skulle vara, som hjälpte giraffen att stay cool skulle omedelbart leda till lägre fitness, om inte en helt annan serie av lyckosamma mutationer samtidigt skapar en funktion som kan stänga av och slå på kylsystemet efter behov, genom att reglera blodflödet till nätverket av blodkärl under de mörka fläckarna. Att slå hål i väggarna får förödande konsekvenser på vintern, om vi inte samtidigt bygger in fönster som kan stängas när det börjar bli kallt.

Finns det någon gräns där osannolikt övergår till omöjligt? Om den gränsen inte är nådd redan när vi betraktar sannolikheten för att en serie lyckosamma mutationer uppstår, så borde vi väl nå den när vi måste sammanföra minst två sådana lyckosamma och samverkande mutationsserier i en och samma individ för att det ska fungera? Ju mer vi lär oss om de genetiska och biologiska förutsättningarna för att en viss struktur ska fungera, desto mer omöjlig och absurd blir tanken att dessa skulle ha skapats genom mutationer och naturligt urval.

Detta var som sagt bara en mjukstart. Snart ska jag närmare beskriva några av de andra strukturer som gör giraffens evolution omöjlig.