Spjutspetsteknologi bland Hams ättlingar

I föregående inlägg berättade jag om fyndet av spjutspetsar som forskarna tror tillverkades av ”förmänniskor” för en halv miljon år sedan. Jag tänkte nu dela mina tankar om hur gamla dessa spjutspetsar är.

Som skapelsetroende har man tillgång till samma data men tolkar den bara ur ett annat perspektiv. Vi ser dessa spjutspetsar som finns begravda några meter ner i marken. Vi vet inte hur gamla de är. Eftersom det än idag finns folk som tillverkar spjutspetsar av sten, finns det ingen anledning att tro att de tillverkades av någon ”förmänniska” som var mindre intelligent eller saknade teknisk kunskap.

Om en av NASA:s raketingenjörer hamnade på en öde ö långt borta från civilisationen, vad skulle han då tillverka för sorts spjut? Varför krångla till det med att först bryta malm, bygga en stor masugn och smedja, när allt som behövs är lite sten för att komma igång med jakten? Det första man tillverkar när man utvandrat till ett nytt ställe kanske är ganska ”primitivt”, men det betyder inte att man saknar kunskap och förmåga för bygga något större. Det håller alltså inte att ett föremål måste ha tillverkats av någon som är mindre utvecklad eller utan tillgång till högre teknologisk kunskap, bara för att föremålet är ”primitivt” konstruerat.

Jag kan tänka mig att de tillverkades av ättlingar till Ham, som skulle ut och jaga i det land som de nyss utvandrat till. De var inte dumma för det. Några av Hams andra ättlingar byggde till exempel pyramiderna, vilket krävde en hel del ”spjutspetsteknologi”.

En avslutande reflektion angående dessa spjutspetsar: Jag tycker alltid det är lite ironiskt att de som forskar ur ett evolutionistiskt perspektiv kan titta på en stenbit och tänka ”Den här ser ut att var designad för att passa på ett spjutskaft”, men samtidigt förklara bort alla andra uppenbara tecken på design som finns mitt framför näsan på dem. Svårigheten ligger alltså inte i att känna igen design, utan i att erkänna att denna design förekommer på vissa ställen.

 

När var Noas flod?

Jag har skrivit några gånger att Noas flod ägde rum för drygt 4300 år sedan, alltså runt år 2300 f Kr. Jag tänkte att det är dags att visa hur detta kan räknas ut med hjälp av de uppgifter som ges i Bibeln. I följande beräkning kommer jag för enkelhetens skull spara felmarginalerna till slutet. (För dem som inte redan har läst det rekommenderar jag först introduktionen Bibelns kronologi 101.)

I 1 Mos 11:10-14 läser vi nu följande:

”Detta är Sems släkttavla. Sem hade levt i 100 år när han blev far till Arpakshad, två år efter floden. Efter Arpakshads födelse levde Sem 500 år och fick söner och döttrar. Arpakshad var 35 år när han blev far till Shelach. Efter Shelachs födelse levde Arpakshad 403 år och fick söner och döttrar. Shelach var 30 år när han blev far till Ever. [osv]”

Arpakshad Semsson föddes alltså år 2 e F (efter Floden). Hans son föddes år 2 + 35 = 37e F. Fortsätter man att lägga ihop åldrarna på alla Sems ättlingar ända fram tills Abrahams pappa Terach föds så hamnar vi i år 222 e F. När Terach dog flyttade Abraham vidare och fick ett löfte av Gud om sina ättlingars framtid (Apg 7:4). Det hände år 222 + 205 = 427 e F. Sedan gick det exakt (på dagen! – 2 Mos 12:41) 430 år tills de drog ut ur Egypten. Det var alltså år 427 + 430 = 857 e F. Därefter gick det ytterligare 480 år (och 19 dagar) innan Salomo började bygga templet:

Under det fyrahundraåttionde året efter israeliternas uttåg ur Egypten, det fjärde året av Salomos regering i Israel, i månaden siv, som är den andra månaden, började Salomo bygga Herrens hus. (1 Kung 6:1)

Denna historiska händelse ägde alltså rum år 1337 (l33t!) efter Floden (utan hänsyn till någon felmarginal).

Så ser det hela ut sammanställt i tabellformat:

För att nu göra en lång historia kort: Genom att synkronisera vissa händelser med assyrisk kronologi kan Salomos fjärde regeringsår fastställas till år 966 f Kr. Alltså:

år 1337 efter Floden = år 966 före Kristus

Och vad blir då 1337 + 966? Det blir 2303! Felmarginalen är endast 9 år (eftersom det är nio personer vars ålder kan diffa med strax under tolv månader – se Bibelns kronologi 101). Därför törs vi konstatera att:

Bibeln säger att Noas flod ägde rum runt år 2300 f Kr.

 

Hur kunde vi bli 7 miljarder på bara 4300 år?

Denna inte helt genomtänkta fråga får man ibland höra som invändning mot Bibelns kronologi. Enligt Bibeln ägde nämligen Noas flod rum för cirka 4300 år sedan, alltså runt år 2300 f Kr.

Noas tre söner fick i sin tur sammanlagt 16 söner. Om vi antar att de hade lika många döttrar var de alltså 32 kusiner i generation nummer 2 efter Noa. Detta ger en befolkningsökning med en faktor på över 5 (eftersom 32 delat på 6 är 5,333…). Om befolkningen skulle öka i samma takt för varje generation skulle det se ut så här:

Generation 1:    6
Generation 2:    32
Generation 3:    171
Generation 4:    910
Generation 5:    4 855
Generation 6:    25 891
Generation 7:    138 084
Generation 8:    736 448
Generation 9:    3 927 725
Generation 10:  20 947 867
Generation 11:  111 721 956
Generation 12:  595 850 431
Generation 13:  3 177 868 964
Generation 14:  16 948 634 476

Som ni ser skulle sjumiljardersstrecket i denna takt kunna passeras redan under den fjortonde generationen efter Noa.

När var det?

Om man adderar de åldrar som anges i Bibeln (från Sems släkttavla i 1 Mos 11:10-26) föddes Abraham (generation 10) cirka 292 år efter Floden. Abrahams son Isak föddes 100 år senare (se 1 Mos 21:5). Alltså: 392 år efter Floden kom generation 11. När Isak 60 år gammal föddes Jakob (1 Mos 25:26). Alltså: 452 år efter Floden kom generation 12.

När Jakob kom till Egypten och farao frågade hur gammal han var svarade han att han var 130 år gammal (1 Mos 47:9) – alltså 582 år efter Floden. Då fick han först återse sin son Josef (generation 13). Lite senare får han även träffa Josefs barn (generation 14) som hade fötts i Egypten innan Jakob kom dit (1 Mos 48:5). Alltså hade generation 14 påbörjats cirka 582 år efter Floden.

(I 1 Mos 50:22-23 står det förresten att Josef, som blev 110 år gammal, hann se den tredje generationen av sin son Efraims barn – alltså föddes sjutton generationer efter Noa inom omkring 650 år efter Floden.)

Om befolkningsökningen var mindre då?

Abraham fick minst åtta söner (1 Mos 25:1-2) och hans bror Nahor fick minst tolv söner (1 Mos 22:23-24). Jakob fick som bekant tolv söner. Isak var tydligen ett undantag i den här tiden, eftersom han bara hade två söner (enligt vad Biblen nämner), men annars verkar det absolut inte som att nativiteten (födelsetalet) hade minskat på tio generationer trots att livslängden hade minskat (Sems blev 500, Abraham blev 170) och trots att många var barnlösa (antagligen på grund av att de gifte sig med för närastående släktingar).

Däremot lär mortaliteten (dödstalet) ha ökat ordentligt och därmed hållit världens befolkning nere. Det står i 1 Mos 10:25 att jorden delades upp ungefär när Peleg föddes. Han var i generation 4 och det var drygt 100 år efter Floden. Kanske var det då Gud spred ut alla människor från Babels torn. I vilket fall som helst verkar det då ha börjat dras upp gränser mellan olika folkslag och det kan ju ha lett till en del stridigheter. På Abrahams tid (200 år senare) förekom tydligen en hel del förtryck och krig. Stridsstyrkorna var tillräckligt stora för att behöva organiseras (1 Mos 14:8). Abraham själv mönstrade en styrka på 318 män från sitt eget hushåll (1 Mos 14:14) vilket förmodligen var väldigt lite i jämförelse med vad t ex kungen av Shinar (Babylon) och kungen av Elam (Persien) kunde uppbåda. Många stupade säkerligen i dessa tidiga arméer, vilket naturligtvis höll befolkningstillväxten nere. Sedan kunde folk förstås dö av sjukdomar även på den tiden. (Men det fanns antagligen inte lika många sjukdomar då som idag med tanke på att den genetiska degenereringen då inte hade pågått särskilt länge.)

Hursomhelst: Om det inte vore för krig och andra begränsande faktorer så skulle jordens befolkning ha kunnat uppnå sju miljarder inom en sjundedel av de ca 4300 år som passerat sedan det bara fanns åtta människor på hela jorden. Så vad är problemet? 😀

För exemplets skull: Om vi bara skulle tillåta en faktor på 1,16 (alltså att inte ens var sjätte par överlevde tillräckligt länge för att hinna få tre barn istället för bara två), så skulle det räcka med 143 generationer för att passera sju miljarder. Ibland räknar man att en generation är 30 år. Vad blir 143 gånger 30 år? Ca 4300 år.

Men poängen är att 4300 år räcker gott och väl.

 

Noas 16 sonsöner – Tubal Jafetsson

Bibeln nämner 16 sonsöner till Noa. Gud har gett oss tydliga bevis för att bekräfta att dessa var riktiga personer som verkligen har levt. Många av deras namn lever nämligen kvar än idag, omkring 4000 år efter att de gick här på Jorden. De finns inskrivna i historien i form av namn på platser, folkslag och språk. Detta inlägg ingår i en bloggserie om Noas 16 sonsöner (länken leder till en sida med innehållsförteckning).

Han är mest känd som Tubal men i Bibel 2000 kallas han Tuval. Vilket är det rätta namnet? Båda är faktiskt rätt, för båda är godtagbara uttal av hebreiskans Tuvbal. (Om man säger det snabbt några gånger så märks det.) Det finns flera exempel på hebreiska ord som traditionellt har uttalats med ett b men som på senare tid även återges med ett v, t ex folkslaget jevuseerna (jebuseerna).

Förutom i släkttavlorna (i 1 Mos 10 och 1 Krön 1), och ett omnämnande i förbifarten av Jesaja (66:19) finns Tubal med i fem verser i Biblen – alla i Hesekiel (27:13; 32:26, 38:2-3; 39:1). Vi kan notera att Tubal nämns tillsammans med Meshek (som är Jafets nästa son), och även ett par gånger tillsammans med Gog i landet Magog, som jag skrivit om tidigare.

Den assyriske kungen Tiglath-Pileser I (ca 1100 f Kr) kallar Tubals ättlingar Tabali eller Tabal. Även hans efterträdare Shalmaneser III och Tiglath-Pileser III nämner detta folk som verkar ha bott i nuvarande södra Turkiet. Det må vara det närmaste området (från spridningspunkten betraktat) som Tubals ättlingar spreds till, men sannolikt inte det enda. Vi vänder blicken längre norrut.

Josephus skev på sin tid att ”Tubal gav upphov till Thobeliterna, som nu kallas Iberier.” Iberier var just vad antikens greker (Strabon, Herodotos, Plutarchos, Homeros m fl) och romare (Titus Livius, Publius Cornelius Tacitus m fl) kallade de tidiga östra georgierna. Landet hette Iberus på grekiska och Hiberus på latin. Enligt nämnda greker kallades landet tidigare Tiberia. Jag förmodar att det är den vägen namnet byttes till Iberia – t:et togs bort. Folket kallades tibareni och räknades som metallurgins grundare. Detta folk har även kopplingar till det Tabali-rike som assyrierna talade om (se ovan). För att skilja mellan detta Iberien och den iberiska halvön (där bl a Spanien och Portugal ligger) kallar man det för Kaukasiska Iberien, efter den bergkedja som utgör landet Georgiens gränser. Huvudstaden i Georgien bär namnet Tbilisi, vilket möjligen kan härledas till namnet Tubal.*

Tubals ättlingar verkar hursomhelst ha bosatt sig norrut, vilket stämmer överens med att Bibeln kopplar ihop Tubal med Meshek och Magog (som bodde ”långt uppe i norr”). En del av Tubals ättlingar kan förstås ha fortsatt över de kaukasiska bergen och kanske kommit till den flod som bär namnet Tobol och som i sin tur har gett namn till staden Tobolsk i Sibirien.

Sattelitbild med bergskedjan Stora Kaukasus i norr och Lilla Kaukasus i söder. Till vänster ser vi Svarta Havet och till höger Kaspiska havet.

*Etniska georgier kallar förresten sig själva kartveler. Enligt de gamla georgiska krönikorna hette förfadern till det kartveliska folket Kartlos och sades vara sonsons son till Jafet. Det bör dock sägas att någon Kartlos inte nämns i Bibeln och att han enligt denna krönika istället är son till Togarma, en av Gomer Jafetssons söner.

 

En närmare titt på Javans söner: Rodan eller Dodan

Se först startsidan för serien om Noas 16 sonsöner och inlägget om Javan Jafetsson.

Javans söner var Elisha och Tarshish, kitteerna [Kittim] och rodaneerna [Rodanim]. Från dem kom folken som spred sig till öarna och kustlandet, vart och ett i sitt land och med sitt språk, i olika stammar och folk. – 1 Mos 10:4-5

Javan är som sagt det bibliska namnet på Grekland. Alla hans söner är på något vis förknippade med det grekiska folket.

Rodan eller Dodan

Detta namn finns endast med i släkttavlorna så vi har bara namnet att gå på (förutom att han bosatte sig nära bröderna bland ”öarna och kustlandet”). Dessutom är det oklart hur namnet skulle uttalas.

Tar vi bort pluraländelsen (-im) från Rodanim återstår Rodan, som alltså verkar ha varit namnet på den siste av Javans söner. Det är bara ett litet problem: Vi vet inte om den första bokstaven ska vara R eller D, alltså om han hette Rodan eller Dodan. Skillnaden i hebreiskans uttal avgörs av en liten prick. Jag tycker det verkar mer sannolikt att pricken fallit bort i kopieringen snarare än att den av misstag har lagts till. Eftersom det blir R utan punkt och D med punkt tycker gissar jag alltså på att Dodanim är det korrekta uttalet.

Baserat på den förstnämnda stavningen har man kopplat ihop det med Rhodos. Om vi istället väljer den andra versionen (Dodan) blir det intressantare, anser jag. Det folk som ursprungligen bosatte sig vid den antika staden Troja (en stad som sedan dess raserats och byggts upp många gånger om) tillbad nämligen Jupiter under namnet Jupiter Dodonaeus. Det verkar som att Dodan i så fall blev dyrkad som en gud av sina ättlingar. ”Jupiter” kan då möjligen vara en härledning av Jafet som enligt Bibeln var Dodans farfar. Eller … med tanke på att adjektivformen av Jupiter är Javian kanske det istället bör härledas till Dodans far Javan.

Några av dem som dyrkade Jupiter Dodanaeus kanske drog vidare västerut till den grekiska halvön och byggde templet vid Dodona, som nämns några gånger i Homeros Illeaden. Detta har betraktats som det äldsta templet till Zeus (Jupiters) ära, där han även dyrkades under namnet Zeus Naios eller Naos. (Kan det vara en härledning av Noa?)

Tänk om grekerna avgudade sina förfäder. I så fall kan denna planet i förlängningen ha fått sitt namn efter Noas son Jafet eller hans sonson Javan.

 

En närmare titt på Javans söner: Hello Kitti?

Se först startsidan för serien om Noas 16 sonsöner och inlägget om Javan Jafetsson.

Javans söner var Elisha och Tarshish, kitteerna [Kittim] och rodaneerna [Rodanim]. Från dem kom folken som spred sig till öarna och kustlandet, vart och ett i sitt land och med sitt språk, i olika stammar och folk. – 1 Mos 10:4-5

Javan är som sagt det bibliska namnet på Grekland. Alla hans söner är på något vis förknippade med det grekiska folket. Ibland används i Bibeln ett av sönernas namn för att beteckna flera av de grekiska öarna.

Kitti

Kittim och Rodanim är pluralformer, vilket också är anledningen till att dessa namn återgivits på detta sätt i Bibel 2000 (”kitterna och rodaneerna”). Om man plockar bort pluraländelsen återstår bara ”kitt”, sedan antar jag att det kan ha funnits någon vokal efter kitt som dolts av pluraländelsen och det verkar ha varit ett i-ljud – alltså Kitti.

”Kittim” (alltså pluralformen) nämns åtta gånger i Bibeln: ”skepp från kitteernas kuster” (4 Mos 24:24), ”kitteiska skepp” (Dan 11:30), ”cedrar från kitteernas kuster [eller öar]” (Hes 27:6), ”kitteernas kuster [eller öar]” (Jer 2:10), ”kitteernas land” (Jes 23:1 och 23:12), samt i släkttavlorna. Vad det än var för land Kittis ättlingar bosatte sig i verkar det ha bestått av kuster, troligtvis på en eller flera öar.

Encyclopedia Britannica anger att ”Kittim” är Cypern. Josefus påpekade att staden Citium/Kition på Cypern (idag Larnaca) vittnar om detta tidigare namn. Zenon från Kition (Zēnōn ho Kitiéŭs) – stoicismens grundare – är nog den mest kända personen från denna stad. Egypterna kallade befolkningen på Cypern kheto, grekerna kallade dem ketei, fenikerna kallade dem kt eller kti.

Zenon från Kition (Zēnōn ho Kitiéŭs) kanske var en av kitteerna, som alltså härstammade från ”Kitti Javansson” – Foto: Shakko (Wiki)

 

 

En närmare titt på Javans söner: Tarshish och Tarsos

Se först startsidan för serien om Noas 16 sonsöner och inlägget om Javan Jafetsson.

Javans söner var Elisha och Tarshish, kitteerna [Kittim] och rodaneerna [Rodanim]. Från dem kom folken som spred sig till öarna och kustlandet, vart och ett i sitt land och med sitt språk, i olika stammar och folk. – 1 Mos 10:4-5

Javan är som sagt det bibliska namnet på Grekland. Alla hans söner är på något vis förknippade med det grekiska folket. Ibland används i Bibeln ett av sönernas namn för att beteckna flera av de grekiska öarna.

Tarshish

Javans andre son har gett namn till den stad och region som idag är känd som Tarsos, belägen i södra Turkiet. Josefus berättar att Tharsus var det gamla namnet för Kilikien (Cilicien) med huvudstaden Tarsus (den grekiska bokstaven theta byttes ut till tau). Aposteln Paulus föddes där: ”Jag är själv jude, född i Tarsos i Kilikien men uppfostrad här i staden [Jerusalem]” (Apg 22:3).

Tarshish nämns hela 28 gånger i gamla testamentets böcker, oftast tillsammans med ordet för ”skepp”. Det fanns nämligen en speciell sorts skepp som blev känd som Tarshish-skepp (som i 1 Kung 22:49). ”Tarshierna” (eller vad vi nu ska kalla dem) var så skickliga på att segla på Medelhavet att hela havet uppkallades efter dem (som i Ps 48:8). ”Rule, Britannia! Britannia, rule the waves” sjöng britterna stolt under den tid då deras flotta ”ägde” haven. Man kanske sjöng något liknande om Tarshish. Tartessos i Spanien kan vara en koloni av detta folk. Eftersom detta spanska ”Tarshish” ligger så långt bort från staden Nineve man bara kunde komma på den tiden har det föreslagits att det var dit profeten Jona tänkte resa från staden Jafo (Jaffa/Joppa) för att slippa lyda befallningen om att predika i Nineve (Jon 1:3). Jag ser dock Tarsos som ett mer troligt resmål för Jona.

Detta fynd föreställande ett assyriskt krigsskepp hittades i Nineve och är förmodligen från 700-talet f Kr. Fartyget är en birem (med två rader med åror – till skillnad från en trirem som hade tre rader med åror). Antagligen är det den här typen av skepp som åsyftas med ”Tarshish-skepp” – Foto: WIkipedia

 

En närmare titt på Javans söner: Elisha och elyseerna

Se först startsidan för serien om Noas 16 sonsöner och inlägget om Javan Jafetsson.

Javans söner var Elisha och Tarshish, kitteerna [Kittim] och rodaneerna [Rodanim]. Från dem kom folken som spred sig till öarna och kustlandet, vart och ett i sitt land och med sitt språk, i olika stammar och folk. – 1 Mos 10:4-5

Javan är som sagt det bibliska namnet på Grekland. Alla hans söner är på något vis förknippade med det grekiska folket. Ibland används i Bibeln ett av sönernas namn för att beteckna flera av de grekiska öarna.

Elisha

Förutom i släkttavlorna i 1 Mos 10 och 1 Krön 1 omnämns Elisha bara på ett ställe i Bibeln, och det är i Hes 27:7:

Av tyg från Elishas kuster,

violett och purpurrött,

var ditt soltak gjort.

 

Det finns flera förslag på grekiska städer som kan ha ärvt sitt namn från Elisha. Den ena behöver förstås inte utesluta den andra, eftersom Elishas ättlingar kan ha bosatt sig på flera olika ställen. Josefus kopplar ihop dem med den antika staden och regionen Aeolis som ligger i nuvarande Turkiet och som för övrigt omnämns i Odysséen. Elisha har även förknippats med Hellas som idag är det grekiska namnet på Grekland. Vi har också den antika staden Eleusis 30 km nordväst om Aten, floden Elissus (idag Ilissos) som rinner genom Aten; för att inte tala om elyseerna och de elyseiska fälten, som genom den grekiska mytologin bland annat har gett oss namnet på den mest kända avenyn i Paris (Champs-Élysées) och frasen ”Tochter aus Elysium” i den europeiska unionens nationalsång An die Freude av Beethoven.

Den allra tydligaste kopplingen till Elisha är kanske staden och regionen Elis som ligger på halvön Peloponnesos. (I den samariska pentateuken har man till och med hoppat över det sista ljudet i Elisha. Där heter han alltså ”Elish”.) Detta område var dessutom känt för sina purpurtyger, tillsammans med andra regioner på Peleponnesos som t ex Korinth, och i synnerhet Lakonia (där Sparta är huvudstaden).

Stadion i antikens Olympia. De första olympiska spelen ägde rum här i regionen Elis – Foto: Olokorre (Wiki)

 

Noas 16 sonsöner – Javan Jafetsson

Bibeln nämner 16 sonsöner till Noa. Gud har gett oss tydliga bevis för att bekräfta att dessa var riktiga personer som verkligen har levt. Många av deras namn lever nämligen kvar än idag, omkring 4000 år efter att de gick här på Jorden. De finns inskrivna i historien i form av namn på platser, folkslag och språk. Detta inlägg ingår i en bloggserie om Noas 16 sonsöner (länken leder till en sida med innehållsförteckning).

Javans söner var Elisha och Tarshish, kitteerna och rodaneerna. Från dem kom folken som spred sig till öarna och kustlandet, vart och ett i sitt land och med sitt språk, i olika stammar och folk. – 1 Mos 10:4-5

Förutom i listor över Noas ättlingar finns det hebreiska ordet javan med sju gånger i gamla testamentet. I Bibel 2000 har det tre gånger översatts med ”Javan” (Jes 66:19, Hes 27:13, Sak 9:13), tre gånger med ”Grekland” (Dan 8:21,10:20, 11:2) och en gång har man inte översatt det alls (Hes 27:19 – tydligen på grund av att det är en svårtolkad text – men ordet javan finns definitivt med). Många bibelöversättningar översätter alla dessa med ”Grekland” (eller grekisk/greker). I Dan 8:21 beskrivs ”kungen av Grekland” i en profetia. Av de detaljer som ges förstår vi att det är Alexander den store som åsyftas.

Javan är det hebreiska ordet för grekerna och används än idag i modern hebreiska. Det finns gott om utombibliskt stöd för att koppla ihop javanerna med grekerna.

• Egypter använde konsonanterna j-v-n
• Assyrier använde ordet iavanu
• Perser använde ordet jauna eller javanu
• Indier och singaleser använde ordet javana
• På pali (buddhismens äldsta källspråk) heter det jona
• Bengaler använde ordet javanan
• I arabisk, turkisk, persisk och urdisk litteratur används ordet junan

Jona och joner är används parallellt med javaner. Det kan härledas så här: iawones (äldre grekiska), iaones (den grekiska Homeros använde omkring 700-talet f Kr), iones (senare och modern grekiska).

En av kejsaren Ashokas inskriptioner – vid Maski i sydvästra Indien – Foto: Ashok.tapase (Wiki)

• I den indiske kejsaren Ashokas inskrifter som höggs in i ett antal klippor under 200-talet, kallas den grekiske kungen Antiochus II för ”jona-kungen Antiochus” (Amtijoko nama Jona-raja), tillsammans med fyra andra grekiska kungar Ptolemaios (Turamaye), Antigonos (Amtikini), Magas (Maka) och Alexander (Alikasudaro).
• I heliodorus-pelaren från ca 110 f Kr nämns den grekisk-indiske kungen Antialcidas på motsvarande sätt.
• I den buddhistiska skriften Milinda Panha nämns den grekisk-indiske kungen Menander I (lokalt känd som Jonaka) och hans livvakt på ”500 joner”.
• En beskrivning av grekisk astrologi från ca 120 f Kr bär namnet Javanajataka, vilket är sanskrit för ”grekernas utsagor”. Den är översatt direkt från grekiskan och är skriven av Javanesvara, vilket är sanskrit för ”grekisk härskare”. Man tror att den översattes i den grekiska lärdomsstaden Alexandria (i dagens Egypten). I en skrift från 400-talet f Kr – Mahavamsa (pali för ”stor krönika”) – nämns för övrigt Alexandria som ”jonernas stad Alasanda”.

Kung ”Jonaka” (Menander I)

Detta var bara ett litet smakprov som visar att många olika språk (inte bara hebreiska) och många olika källor (inte bara Bibeln) kallar grekerna för ”javaner” eller liknande, vilket stämmer överens med namnet på den person som Bibeln anger som stamfar till grekerna: Javan Jafetsson

I nästföljande fyra inlägg tar vi En närmare titt på Javans söner: Elisha, Tarshish, Kitti, Rodan/Dodan

 

Noas 16 sonsöner – Madaj Jafetsson

Bibeln nämner 16 sonsöner till Noa. Gud har gett oss tydliga bevis för att bekräfta att dessa var riktiga personer som verkligen har levt. Många av deras namn lever nämligen kvar än idag, omkring 4000 år efter att de gick här på Jorden. De finns inskrivna i historien i form av namn på platser, folkslag och språk. Detta inlägg ingår i en bloggserie om Noas 16 sonsöner (länken leder till en sida med innehållsförteckning).

Varje gång folkslaget meder omnämns i Bibeln används det hebreiska ordet madaj. I grekiska Bibeln heter de medos, och historikern Josefus uppger att ättlingarna till Madaj kallades meder av grekerna.

Området där mederna bodde ligger i nuvarande Iran och heter än idag Media. Enligt den pseudepigrafiska skriften Jubileerboken gifte sig Madaj Jafetsson med en av Sems döttrar och föredrog att bosätta sig bland Sems ättlingar. Han bad sina svågrar (och kusiner) Elam, Assur och Arpaxad att få ett landområde bland dem. Det står mycket annat i Jubileerboken som är väldigt konstigt så man bör ta den med en stor nypa salt, men detta är i alla fall en möjlig förklaring till varför en av Jafets söner bosatte sig bland Sems söner, och i förlängningen varför Madajs ättlingar långt senare bildade ett rike tillsammans med Elams ättlingar (perserna).

Från och med kung Cyrus tid nämns nämligen mederna alltid tillsammans med perserna. De blev ett kungarike med en lag (se Mediens och persiens lag). Efter ett tag kallades de bara perser. Sedan 1935 har de kallat sitt land Iran.

Medisk soldat till vänster – persisk soldat till höger

 

Noas 16 sonsöner – Magog Jafetsson

Bibeln nämner 16 sonsöner till Noa. Gud har gett oss tydliga bevis för att bekräfta att dessa var riktiga personer som verkligen har levt. Många av deras namn lever nämligen kvar än idag, omkring 4000 år efter att de gick här på Jorden. De finns inskrivna i historien i form av namn på platser, folkslag och språk. Detta inlägg ingår i en bloggserie om Noas 16 sonsöner (länken leder till en sida med innehållsförteckning).

Den andre av Noas sonsöner som nämns är Jafets son Magog. Den judiske historikern Flavius Josefus säger att de som kallades magogiter kallade grekerna för skyter. Skytien var en region norr om Svarta havet, alltså i dagens Rumänien och Ukraina. Detta folk betraktades av grekerna som särskilt våldsamt och barbariskt. Paulus räknar upp dem som exempel när han vill berätta att härkomst och social status inte längre spelar någon roll när man har blivit född på nytt (Kol 3:11).

Skyterna passar även in på Bibelns senare beskrivningar av Magogs ättlingar. I Hesekiel 38:15 och 39:2 nämns att de levde ”långt uppe i norr” (sett ur Israels perspektiv). Det finns en träffsäker beskrivning av hur detta folk skulle bli besegrat: ”Då skall jag slå bågen ur din vänstra hand och vrida pilarna ur din högra.” (Hes 39:3) Skyterna är nämligen kända för sina skickliga bågskyttar. Det verkar till och med finnas ett samband mellan orden skytt och skyt.

Bågsky(t)ter i ett guldsmycke från 300-talet f Kr upphittat i Ukraina – Foto: PHGCOM (Wikipedia)

Skyterna är det enda folkslag som med relativt hög historisk tillförlitlighet kan kopplas till Magog. Men det kan förstås finnas fler. Precis som med Gomers ättlingar kanske det bara var en del av Magog som bosatte sig relativt nära spridningspunkten (Babel i Mesopotamien) och att andra utvandrade till andra delar av världen. Det finns många förslag på andra folkslag som är ättlingar till Magog, och en del av dem är väldigt … kreativa.

Suenno?

Till exempel trodde vi här i Sverige att svenskar är ättlingar till Magog. Det var Johannes Magnus, den siste katolske ärkebiskopen i Sverige, som hittade på detta. I sitt verk Alla göta- och sveakonungars historia (som utkom postumt 1554) påstod han att Magog hade fem söner som inte omnämns i Bibeln: Suenno (svearnas förfader), Gethar (eller Gog – götarnas/goternas förfader), Ubbo (som grundade Uppsala), Tor och German. Han fabricerade sedan ihop en lång lista över kungar som regerade i Sverige sedan Noas sonson Magogs tid. Detta bluffverk blev en rikigt bestseller eftersom den gav extra ”biblisk” pondus till Sverige oss dess regenter. Drottning Kristina räknade sig själv regent nummer 249 baserat på denna släkttavla. Johannes Magnus hade lagt till ett antal erikar och karlar före Erik Segersäll och Karl Sverkersson, vilket för övrigt är anledningen till att Erik XIV och Karl IX antog så (annars) omotiverat höga regentnummer. Vår kung Carl XVI Gustav är således inte den sextonde karlen – denna numrering är bara en kvarleva från Johannes Magnus försök att skriva in Sverige i Biblen.

Så, är svenskarna ättlingar till Magog? Tja, man kan förstås inte automatiskt utesluta det bara för att det var någon som en gång påstod det på fabricerade grunder – det kan vi ju vara ändå. Med tanke på alla år som gott sedan dess och att folkslagen inte har levt genetiskt isolerade från varandra (utom några undantag) är det fullt möjligt att många av oss är ättlingar till flera av Noas 16 sonsöner – inklusive Magog. Men det enda folkslag som med historisk tillförlitlighet kan kopplas till Magogs ättlingar är som sagt skyterna.

Se även Vilka är Gog och Magog?

 

Noas 16 sonsöner – Gomer Jafetsson

Bibeln nämner 16 sonsöner till Noa. Gud har gett oss tydliga bevis för att bekräfta att dessa var riktiga personer som verkligen har levt. Många av deras namn lever nämligen kvar än idag, omkring 4000 år efter att de gick här på Jorden. De finns inskrivna i historien i form av namn på platser, folkslag och språk. Detta inlägg ingår i en bloggserie om Noas 16 sonsöner (länken leder till en sida med innehållsförteckning).

Den förste av Noas sonsöner som nämns är Jafets son Gomer. Hans söner var i sin tur Ashkenas, Rifat och Togarma (1 Mos 10:3). Gomer och hans ättlingar verkar ha utvandrat i nordvästlig riktning från Babel i Mesopotamien (den plats från vilken alla folkslag skingrades ut över hela Jorden, se 1 Mos 11:8).

En del slog sig ner kring sydöstra Turkiet. Encyclopedia Britannica skriver att armenierna av tradition hävdar att de är ättlingar till Ashkenas och Togarma. Idag är Armenien ett väldigt litet land öster om Turkiet, men antikens Armenien var mycket större och sträckte sig bland annat in i Turkiet. Namnet Turkiet kommer sannolikt från namnet Togarma. Hesekiel (som levde på 500-talet f Kr – långt efter att Första Mosebok skrevs) refererar för övrigt till Gomers och Togarmas ättlingar som folk som levde långt uppe i norr (Hes 38:6).

Om vi fortsätter i den riktningen kommer vi strax till det område i dagens Turkiet som på nya testamentets tid kallades Galatien (Paulus skrev t ex ett brev till galaterna: Galaterbrevet). Vad har då galater med Gomer att göra? Jo, den judiske historikern Flavius Josefus skrev att det folk som kallades galater eller galler på hans tid (ca 93 e Kr) tidigare hade kallats gomeriter.

Gomers ättlingar fortsatte sedan vandra västerut och norrut till det som idag heter Frankrike och Spanien. Under många århundraden kallades Frankrike för Gallien, och än idag finns det ett område i nordvästra Spanien som heter Galicien, efter Gomers ättlingar.

En del av gomeriterna flyttade vidare till vad som idag kallas Wales. Den walesiske historikern David återger en traditionell walesisk uppfattning att Gomers ättlingar ”landsteg på den brittiska ön från Frankrike ungefär 300 år efter floden”. Han nämner också att det walesiska språket kallas gomeriska (Gymraeg).

Ashkenas är för övrigt det hebreiska ordet för Tyskland.

 

Noas 16 sonsöner

Noas söner, de som gick ut ur arken, var Sem, Ham och Jafet … och från dem härstammar alla människor på hela jorden.  – 1 Mos 9:18-19

Detta är släkttavlan för Noas söner, Sem, Ham och Jafet. De fick söner efter floden. – 1 Mos 10:1

Bibeln nämner 16 sonsöner till Noa. Gud har gett oss tydliga bevis för att bekräfta att dessa var riktiga personer som verkligen har levt. Många av deras namn lever nämligen kvar än idag, omkring 4000 år efter att de gick här på Jorden. De finns inskrivna i historien i form av namn på platser, folkslag och språk. Denna sida kommer att fungera som innehållsförteckning för kommande inlägg i serien om Noas 16 sonsöner.

Jafets sju söner

Jafets söner var Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tuval, Meshek och Tiras. – 1 Mos 10:2

1. Gomer
2. Magog
3. Madaj
4. Javan
5. Tuval
6. Meshek
7. Tiras

Hams fyra söner

Hams söner var Kush, Misrajim, Put och Kanaan. – 1 Mos 10:6

1. Kush
2. Misrajim
3. Put
4. Kanaan

Sems fem söner

Sems söner var Elam, Assur, Arpakshad, Lud och Aram – 1 Mos 10:6

1. Elam
2. Assur
3. Arpakshad
4. Lud
5. Aram

Första Mosebok kapitel 10

Jag rekommenderar att man även läser själva släkttavlan i sin helhet, som den är beskriven i 1 Mos 10.

Detta är släkttavlan för Noas söner, Sem, Ham och Jafet. De fick söner efter floden. Jafets söner var Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tuval, Meshek och Tiras. Gomers söner var Ashkenas, Rifat och Togarma. Javans söner var Elisha och Tarshish, kitteerna och rodaneerna. Från dem kom folken som spred sig till öarna och kustlandet, vart och ett i sitt land och med sitt språk, i olika stammar och folk.

Hams söner var Kush, Misrajim, Put och Kanaan. Kushs söner var Seba, Havila, Savta, Ragma och Savteka. Ragmas söner var Saba och Dedan.

Kush blev far till Nimrod, som var den förste härskaren på jorden. Han var en väldig jägare inför Herren; det är därför man säger ”som Nimrod, en väldig jägare inför Herren”. Hans rike omfattade från början Babel, Erek, Ackad och Kalne i Shinar. Från detta land kom han till Assyrien och byggde Nineve, Rechovot Ir, Kelach och Resen mellan Nineve och Kelach; det är den stora staden.

Misrajim blev far till ludeerna, anameerna, lehaveerna, naftucheerna, patruseerna, kaslucheerna, från vilka filisteerna härstammar, och kaftoreerna.

Kanaan blev far till Sidon, den förstfödde, och till Het, till jevuseerna, amoreerna, girgasheerna,hiveerna, arkeerna, sineerna, arvadeerna, semareerna och hamateerna. Sedan utbredde sig de kanaaneiska stammarna, så att deras område sträckte sig från Sidon fram till Gerar och ända bort till Gaza, vidare fram till Sodom och Gomorra, Adma och Sevojim, ända bort till Lasha. Detta var Hams söner, stam för stam och språk för språk, land efter land och folk efter folk.

Också Sem, Jafets äldste bror, fick söner. Han blev stamfar till alla Evers ättlingar. Sems söner var Elam, Assur, Arpakshad, Lud och Aram. Arams söner var Us, Hul, Geter och Mash. Arpakshad blev far till Shelach och Shelach till Ever. Ever fick två söner. Den ene hette Peleg, ty på hans tid delades jorden upp. Hans bror hette Joktan. Joktan blev far till Almodad, Shelef, Hasarmavet, Jerach, Hadoram, Usal, Dikla, Oval, Avimael, Saba, Ofir, Havila och Jovav. Alla dessa var Joktans söner. De hade sina boplatser från Mesha fram till Sefar, bergsområdet i öster. Detta var Sems söner, stam för stam och språk för språk, land efter land och folk efter folk.

Detta var Noas söners stammar efter deras härkomst, folk för folk. Från dem har folken spritts ut över jorden, efter floden.

Bibeln är verkligen inte en samling myter och legender, tvärtom är den unik i sitt slag som nyckeln till världens tidiga historia.