RSS

Månadsarkiv: januari 2013

Förändring räcker inte – det behöver vara rätt sorts förändring

Delar detta videoklipp från creation.com. Översättning följer nedan.

 

Det påstås ofta att evolution helt enkelt innebär förändring över tid, och eftersom förändring över tid kan ses överallt så är evolutionen uppenbarligen sann. Men högutbildade skapelsetroende forskare säger att det måste till mycket mer än så.

För evolutionen skulle kunna förvandla partiklar till människor behövs en särskild sorts förändring. Det är naturligt förekommande förändring som tillför nya genetiska instruktioner. Ingen har sett denna särskilda sorts förändring. Darwins finkar, björkmätarfjärilar och bakterier som anpassar sig är alla exempel på naturligt förekommande förändringar, men ingen av dem tillför nya genetiska instruktioner. Inte en enda av dem lägger till nya instruktioner för någon ny komplex funktion, såsom fjädrar för ödlor, till exempel.

Och eftersom koder och program inte skriver sig själva, måste allt levande ha en designer.

 
8 kommentarer

Publicerat av på 22 januari, 2013 i Genetik

 

Parasit-DNA i människans arvsmassa?

Delar detta videoklipp från creation.com. Översättning följer nedan.

 

Är människans arvsmassa full av parasiter? Det kan tyckas vara en löjlig fråga men, vissa forskare menar att det är det. Human Genome Project visade att en stor del av människans DNA består av överförbara element. Dessa DNA-segment kopierar sig själva och flyttar runt i arvsmassan. En del forskare hävdar att dessa inte fyller någon funktion och har avfärdat dem som ”parasit-DNA”. Några evolutionsforskare hävdar att likheter med schimpanser i dessa påstått värdelösa bitar bevisar evolutionen.

Men ny forskning visar att de har funktioner. En studie visade att överförbara element aktiveras under den embryonala utvecklingen hos möss för att kontrollera genuttryck. En annan studie visade att de aktiveras i gentäta områden för att kontrollera genuttryck. De är inte slumpmässigt utspridda över hela genomet som man tidigare trott.

Så DNA är inte alls fullt av parasiter, utan är snarare fullt av många avancerade sätt att kontrollera genuttryck.

 

 
4 kommentarer

Publicerat av på 21 januari, 2013 i Genetik

 

Raser och genetisk variation hos människan

Delar detta videoklipp från creation.com. Översättning följer nedan.

 

Många har felaktigt fått för sig människor av olika etnisk bakgrund har stora skillnader i sina DNA-instruktioner. Men så är det inte. Hela mänskligheten har påfallande låg genetisk variation.

En del biologer har påpekat att om man skulle sekvensera DNA-instruktionerna från två människor från motsatta sidor av jordklotet så ha de mindre skillnader i sitt DNA än två schimpanser från samma berg i Afrika.

Dessa upptäckter har djupgående konsekvenser. Eftersom mänskligheten har låg genetisk variation innebär det att den måste ha ett relativt nyligt ursprung. De etniska grupperna har alltså inte utvecklats självständigt under långa tidsperioder. Dessa upptäckter stämmer överens med Bibelns tidsramar, där hela mänskligheten härstammar från samma två föräldrar för bara tusentals år sedan, och att alla folkslagen har uppkommit sedan dess.

 

Evolutionisternas röriga utvecklingsträd: Geckons ‘fotfäste’ måste ha utvecklats elva gånger

I föregående inlägg berättade jag om min kompis geckoödlans fantastiska fötter, som ger så bra fotfäste att den till och med kan springa uppochnedvänt på polerat glas. När jag ser fötternas imponerande konstruktion blir det för mig fullständigt uppenbart att de är designade av någon med överlägsen intelligens – en fullt logisk slutsats med tanke på att vi har så svårt för att kopiera konstruktionen och förstå hur den fungerar. Om geckoödlan hade varit en liten robot skulle vi ha kallat den högteknologisk.

Eftersom allt biologiskt ser designat ut (Richard Dawkins) måste biologerna se till att påminna sig själva om ”att det de ser inte är designat, utan snarare utvecklat” (Francis Krick), för att undvika att komma till den förbjudna slutsatsen att en intelligent designer ligger bakom skapelsen (Scott C Todd). Eftersom utvecklingen är något som sägs ha hänt i det förflutna, och eftersom den tydligen sker för långsam för att kunna observeras här och nu, har ingen någonsin sett och lär heller aldrig få se evolution. Därför kan forskarna inte bevisa evolutionen, utan får helt enkelt nöja sig med att anta att den har ägt rum. När de väl har gjort detta antagande spelar det sedan ingen roll hur långsökta, ologiska, och omöjliga förklaringar man måste ta till för att få ihop det, eftersom det ändå inte går att motbevisa dem. Motsägelsefullt nog lyfts dessa obevisade förklaringar ofta fram som bevis på att grundantagandet stämmer. Rena fantasier används alltså som bevis för evolution.

Visst låter det virrigt och bakvänt? Du undrar kanske om det verkligen kan vara så illa som jag har beskrivit ovan. Jag kan garantera att det stämmer och att det till och med är ännu värre än så. Som exempel på det vill jag anföra denna artikel från phys.org. Rubriken börjar med frasen ”How sticky toepads evolved in geckos…” och gör alltså anspråk på att kunna förklara för oss hur geckoödlornas fantastiska fötter har utvecklats.

Med ”hur” menar de dock inte vilka mutationer som kan ha gett upphov till sådana komplexa egenskaper. Sådant har evolutionsbiologerna aldrig svar på. De kan inte ens i teorin tänka ut vilka synliga utvecklingssteg ett djurs förfäder skulle kunna gå igenom, alltså hur de skulle kunna förändras stegvis och ändå fungera. Det råder nämligen totalbrist på sådana (proximata) förklaringar, vilket i sig utgör ett argument mot evolutionslärans trovärdighet.

Med ”hur de har utvecklats” menar man helt enkelt att man har ritat sig ett utvecklingsträd. (Konstpaus.) I detta träd har de olika arterna av geckoödlor grupperats efter hur nära släkt forskarna tror att de är. Ingen har förstås sett dem utvecklas, och vi har inga bevarade släktregister över geckoödlor, så trädets form är enbart baserad på jämförelser av arternas utseende och egenskaper. Efter att ha samlat ihop information om vad de har gemensamt och vad som skiljer arterna åt, har forskarna tänkt ut vilken som är den enklast möjliga ordningen i vilken de olika egenskaperna kan ha uppstått. Resultatet kan vi se i bilderna som publicerats tillsammans med originalartikeln, eller läsa om i nyhetsartikeln på phys.org:

Vad beträffar geckoödlornas fantastiska ‘fotfäste’ kom man fram till att denna egenskap utvecklats elva gånger och förlorats nio gånger. Som om det inte var svårt nog att förklara hur de skulle kunna utvecklas en gång, föreslår man nu att de har utvecklats elva gånger. Varför? Jo, för att det var den enklaste förklaringen. Kan ni tänka er att det alltså fanns andra likheter och skillnader som var ännu svårare att förklara och som fick den här lösningen att verka rimlig i jämförelse. Detta är bara ett av många exempel på hur förvirrat det kan bli när alla arter ska passas in i evolutionisternas utvecklingsträd. Ju mer information vi har om de olika arterna desto rörigare blir träden.

Det finns en betydligt enklare förklaring till varför geckoödlan ser designad ut: Den är designad.

Denna färgglada gecko är ett exempel på både intelligent och vacker design – Foto: Jurriaan Schulman (WIki)

På samma vis finns det en betydligt enklare och rakare förklaring till skillnaderna och likheterna mellan de olika arterna: Designern skapade ett slags geckoödla, med förprogrammerad möjlighet till genetisk variation så att de skulle kunna anpassa sig till olika miljöer och omständigheter.

Det är inte konstigare än att människor har olika färg på hud, hår och ögon … eller olika storlek på näsor, öron, munnar, huvuden, muskler och kroppar. Det är inte konstigare än att två av Gregor Mendels ljuslila ärtplantor kunde ge avkomma som var både vit, ljuslila och mörklila. Skaparen gav de första geckoödlorna ett brett sortiment av gener som kunde kombineras på olika sätt.

Samtidigt lever vi i en värld som sedan syndafallet är fast i ett ”slaveri under förgängelsen” (Rom 8:21), vilket bland annat innebär att skapelsen muterar sönder. Det kan vara förklaringen till att en del geckoödlor har fått trasiga fötter. Mutationer skadar det som Gud har skapat.

 

Etiketter:

Min kompis geckoödlans fantastiska fötter

GeckoNär jag bodde i Marshallöarna – och i synnerhet under min tid på Woja1 – hade jag nöjet att bekanta mig med mina vänner geckoödlorna. Till skillnad från våra mina övriga husdjur så uppskattade jag att ha geckosarna i närheten. De små illaluktande klumpar som de lämnade efter sig var inte alls lika besvärande som själva närvaron av spindlar i duschen, kackerlackor i sängen, eller råttor som krafsade omkring i skafferiet när man försökte sova. Förutom någon kvarglömd brödsmula då och då var geckosarna inte särskilt intresserade av vår mat, utan höll sig till sin egen diet: spindlar, kackerlackor och en del mindre kryp. Som du kanske förstår gjorde det att jag gillade dem ännu mer. (Synd bara att de inte åt råttor också.)

Geckosar är charmiga på många sätt. Inte nog med att de ser charmiga ut, de rör sig charmigt och låter charmigt. I små snabba spurtar springer de på både väggar och tak. Vad gäller lätet så är det faktiskt det som gett geckoödlan dess namn. Tokayogeckon låter nämligen ”Geh-kooo” (youtube). Den art som dominerade i Marshallöarna (”Mourning gecko” – youtube) hade istället ett smackande läte som jag tyckte lät riktigt hemtrevligt när de fyrade av det i snabb följd.

Gecko i Bibeln

Ännu en sak som jag gillar med geckoödlor är att vi verkar ha ett gemensamt intresse. I bilden ser du nämligen en geckoödla som studerar min Bibel. 🙂

Men jag är verkligen inte ensam om att fascineras av geckoödlor. Till exempel delar jag detta intresse med ett stort antal biologer och ingenjörer. Ingengörer? Ja, ingengörer. De är särskilt intresserade av geckoödlornas fötter, eftersom dessa ger dem perfekt fotfäste på (nästan) vilket underlag som helst. Ingengörerna vill veta hur de gör, för att kunna härma deras teknik till att uppfinna superstark gecko-tejp2.

Gecko foot on glass

Därför har forskarna lagt mycket möda på att knäcka gåtan med geckofötternas fanstiska fästförmåga. Flera olika förklaringar har föreslagits, och motbevisats:

Sugproppar? – Sugproppar bygger på att det skapas ett lägre tryck innanför sugproppen än utanför, och eftersom geckons fötter även fungerar i vakuum (där det inte finns något yttre lufttryck alls) så kan inte fästförmågan bero på sugproppar.

Elektrostatisk attraktion? – Denna kraft är densamma som får ballonger att fästa på väggen efter att man gnuggat dem mot håret. För att pröva om geckoödlorna använde sig av detta strålade man rummet med (joniserande) röntgenstrålning, så att luften blev full av laddade partiklar (joner) som skulle ha förhindrat ”statisk elektricitet”. Inte heller detta fick geckoödlorna att tappa fotfästet.

Lim? – Det skulle i så fall behöva utsöndras ur körtlar i fötterna, men några sådana körtlar har de inte.

Friktion? – Detta har en viss inverkan men är inte på långa vägar tillräckligt för att förklara fästförmågan. Geckoödlans hud består av proteinet keratin – som finns i hår, naglar och horn – och det är ett alldeles för glatt material för att kunna ge så bra fäste.

Hakar i ojämnheter i underlaget? – Geckoödlorna kan till och med springa upp och ner på polerat glas!

Geckofot edited

”Geckofotfoton” tagna vid Lunds universitet av Oskar Gellerbrant. Det är tre bilder tagna med olika förstoring. De vita strecken är 500, 10 respektive 1 μm långt (μm = mikrometer = tusendels millimeter).

Så hur gör de? Genom att noga studera deras fötter och göra flera experiment för att kunna utesluta ett par andra förslag, kunde man till slut bekräfta3 att geckoödlerna utnyttjar van der Waals-krafter – små krafter som uppstår mellan molekyler. Dessa krafter är normalt alldeles för svaga för att det ska kunna fungera, men genom att ha väldigt många mikroskopiska kontaktytor kan många små krafter kombineras och tillsammans bli väldigt starka. Hur starka? Med en kontaktyta på bara 1 cm2 kan en liten geckofot bära upp så mycket som 1 kg.

På sina fötter har geckoödlorna små häftlameller (setae). Det är dem som ser ut som knippen av hårstrån i den mittersta av bilderna till höger. Varje hårstrå är en tiondels millimeter långt och geckoödlorna har över 5000 sådana per kvadratmillimeter (mm2).

Varje hårstrå grenar upp sig till flera hundra små platta ändar (spatulae – nedre bilden). Det är dessa ändar – med endast 0,5 μm i diameter – som kommer i kontakt med underlaget. Det är alltså mellan dem och underlaget som van der Waals-krafterna uppstår.

I kombination med denna överlägsna design – som forskare kämpar med att härma – har geckoödlorna även ett ”ovanligt komplext beteende” som gör att de vecklar ut tårna när de trampar ner och sedan rullar in dem när de lyfter foten. Eftersom håren fäster extra bra när de först stryker lite mot ytan, och eftersom de sedan släpper vid ungefär 30 graders vinkel, gör detta beteende att geckoödlorna smidigt kan få perfekt fäste utan att fastna.

Källa: Great gecko glue? av Jonathan Sarfati (creation.com)

1: Följ den här kartlänken så ser du huset som jag bodde i. Det är den lilla kvadratiska byggnaden som ligger mitt i bilden och närmast stranden. Om du zoomar ut ser du vart i hela världen det ligger.

2: Inspirerade av geckoödlornas fötter har man gjort en tejp som håller för att bära upp till 300 kg. Se hur forskarna fäster upp en 42-tums-tv med gecko-tejp.

3: Evidence for van der Waals adhesion in gecko setae (pnas.org). Förresten: Ett av de få material som geckoödlornas fötter har svårt att fästa vid är teflon – det som finns i stekpannor och som gör att inget fastnar. Teflon har nämligen väldigt svaga van der Waals-krafter.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 18 januari, 2013 i Växter och djur

 

Etiketter:

Se mig i ögonen och säg att det inte finns någon intelligens bakom den här maskinen

Fast det är egentligen inte till mig du bör säga det, utan till honom som har konstruerat den. Jag tror faktiskt att du en dag kommer få chans att göra just det. Du ska få se Skaparen öga mot öga (Upp 1:7). Då får vi se om du fortfarande har mage att säga det. 😉 Som träning inför det mötet kan du uppsöka mänskliga ingenjörer – kanske på en teknologimässa. Där kan du gå fram till dem, spänna ögonen i dem och säga att det inte finns någon intelligens bakom de uppfinningar som de stolt visar upp.

Eller varför inte ge Skaparen cred för det han har skapat? (Rom 1:21, Upp 14:7)

I denna nya animering får vi ser hur det fantastiska enzymet ATP-syntas fungerar. Nedan följer en översättning av det som sägs i filmen.

 

Den har kallats ett av den molekylära världens underverk – en fantastisk maskin i nanostorlek.

ATP-syntas är en högteknologisk, mikromolekylär kraft-generator som finns inuti cellerna i din kropp. Den genererar adenosintrifosfat (ATP) – en energimolekyl som förser varje cell i din kropp med det bränsle de behöver för att fungera. Utan detta bränsle skulle dina celler sättas ur drift, och därmed hela du.

ATP-syntas fungerar som en roterande motor. Rotorn, som är formad som en tunna, består av 10-15 delar av protein som kallas subenheter. Rotorn snurrar runt och överför mekanisk energi in i maskinens drivaxel som hjälper till att göra ATP.

Atp synthase

Denna drivaxel har en särskilt placerad bula som öppnar och stänger delar i takt med att drivaxeln snurrar. Denna bula öppnar speciella protein-subenheter längst ner i maskinen.

När subenheterna som är längst ner öppnar sig kommer en förbrukad energimolekyl kallad adenosindifosfat (ADP) in i maskinen. Den mekaniska rörelsen får ADP att binda till en extra fosfat-grupp så att energimolekylen ATP skapas. Och ATP-molekylen driver iväg in i cellen, redo att ge kraft till någon biomekanisk reaktion.

ATP-syntasmaskinen har många delar som vi känner igen från mänskligt designad teknologi. En rotor, en stator, en drivaxel och andra grundläggande komponenter i en roterande motor.

ATP är en av tusen elegant designade molekylära maskiner inuti dina celler, som gör ditt liv möjligt – liksom allt annat liv vi känner till.

ATP-syntas – ett exempel på intelligent design.

 
23 kommentarer

Publicerat av på 17 januari, 2013 i Livets uppkomst

 

Etiketter: ,

Problemen som strör salt i såren på kemisk evolution

Anledningen till att det svider så hemskt när man får salt i såren är att saltet direkt aktiverar smärtnerverna så att smärtan blir intensivare. Samtidigt blir kroppens celler uttorkade och dör. De är väldigt känsliga för salthalten i blodet, som noggrant regleras av njurarna. Det får varken bli för mycket eller för lite salt i blodet, för då dör cellerna.

Salt shaker on white background

Salt utgör ett stort problem för kemisk evolution, som syftar till att förklara hur de första cellerna skulle kunna bildas genom naturliga processer. Kemisk evoution – som alltså föregår biologisk evolution á la Darwin – lider redan av en lång rad problem, och salt i såren medför knappast någon lindrande effekt.

Det faktum att det vårt blod är salt har ofta använts som argument för att livet började i havet. Ett annat argument är att 98 % av vattnet på Jorden är saltvatten, och den andelen antas ha varit ännu större på den tid då man antar att livet uppstod.

Nej tack till salt

David Deamer – författare till boken First Life: Discovering the Connections between Stars, Cells, and How Life Began – köper dock inte att livet skulle ha börjat i saltvatten. Varför inte? Jo, för att salthaltigt havsvatten skulle ha varit för reaktivt för att kunna fungera som spad i ursoppan. Därför har Deamer istället sökt svaren i små varma pölar vid nutida vulkaner i Kamchatka, Hawaii och Californien. I sin bok berättar han om sina resor till sådana pölar där han utfört en del undersökningar och experiment. (Han och hans kollegor försökte bland annat lägga ner en del fettmolekyler i pölarna för att se om de skulle bilda membran i den miljön. Det gick inte.)

Salt är så mycket mer än bara vanligt koksalt (NaCl). En kemist som talar om ”salt” kan syfta på en lång råd olika jonföringar där metaller har kombinerats med icke-metaller. Problemet med havsvatten, är enligt Deamer, inte bara att det innehåller koksalt utan att det även innehåller en massa andra salter, med joner som reagerar på ett sätt som försvårar att andra molekyler att bildas. Till exempel innehåller havsvattnet kalciumjoner som gärna reagerar med fosfater. Det gör att dessa molekyler blockeras så att de inte kan ingå i viktiga biologiska funktioner. (Fosfat är t ex P:et i ATP – cellernas energivaluta. Fosfat är också en del av ”ryggraden” i DNA och RNA).

Något som särskilt bekymrar Deamer är effekten dessa joner har på enkla fettsyror. Många forskare tänker sig nämligen att fettsyror formade sig till bubblor som fungerade som cellmembran för de allra första cellerna. Dessa bubblor kan dock inte ha bildats i havsvatten eftersom vattnets tvåvärda metalljoner (med laddningen 2+, t ex kalcium- och magnesiumjoner) skulle ha reagerat med fettsyrorna. Alla som bor i hem som har ”hårt vatten” i kranarna vet att det går åt mer tvättmedel och att tvålen inte löddrar lika bra. Det beror på att vattnet har en hög halt av kalcium- och magnesiumjoner och att dessa reagerar med fettsyrorna i tvålen (bildar något som kallas kalktvål). Deamer får medhåll av Jack Szostak från Harvard University:

”Havsvatten skulle definitivt bilda en fällning med fettsyrorna och förhindra att membran bildas. Så jag håller med Dave Deamer om att primitiva celler måste ha levt i en färskvattenmiljö.”

Så, då är saken klar? Livet uppstod i färskvatten. Nej, så enkelt är det inte. Samtidigt om dessa tvåvärda joner är väldigt mycket i vägen på många sätt så är de väldigt nödvändiga på många andra sätt.

Jo tack till salt

Deamers kritiker menar att saltet måste ha varit på plats från start. När vanligt koksalt (NaCl) löses i vatten delas det upp i joner – positivt laddade natriumjoner och negativt laddade kloridjoner. Alla levande celler lägger mycket möda på att flytta runt dessa och andra joner. De är nödvändiga för att bevara balansen inne i cellerna och de skapar elektrisk potential som används för att ge energi till många av cellernas funktioner.

”Den här sortens bioenergi är gemensam för alla livsformer”, säger Shiladitya DasSarma från den biotekniska institutionen vid University of Maryland. ”Jag kan inte tänka mig att joner skulle kunna spela en så viktig roll om de inte fanns där från början.”

Deamer (han som inte ville ha salt i vattnet) håller förvisso med om att livet behöver några joner för att komma igång, men att saltvattnet är på tok för salt. Han säger:

”Jag skulle verkligen inte påstå att livet började i destillerat vatten. Det är bara det att havsvatten är för mycket av det goda.”

Men DasSarma tror dock inte att en sådan miljö var möjlig, utan menar istället att havsvattnet som livet uppstod i var var dubbelt så salt som det är idag. Han påpekar dessutom att cellerna behöver magnesiumjoner för att hantera fosfaterna och att kalciumjoner spelar en avgörande roll i cellernas signalsystem. Harold Morowitz från George Mason University håller med om det och påpekar att en del av de joner som Deamer inte vill ha med är övergångsmetaller, och dessa har man räknat med i sina hypoteser om att ”ligander” tidigare skulle ha gjort proteinernas jobb.

Ligander är små organiska molekyler. När de kombineras med övergångsmetaller kan de sköta viktiga kemiska reaktioner. I våra celler sköts dessa reaktioner av proteiner, men forskarna känner att de är alldeles för stora och komplexa för att ha kunnat vara med från början. Därför vill man ha ligander till att sköta proteinernas jobb, och till det behövs alltså övergångsmetallerna. Men övergångsmetallerna är som sagt i vägen på andra sätt.

Ett svårtlagt pussel

Som vi ser har forskarna mycket svårt att få ihop pusslet om livets uppkomst. Vi ser att ur vissa aspekter behöver vattnet vara fritt från salt, medan det i andra avseenden behöver innehålla salt. Salterna är i vägen och nödvändiga på samma gång. Anledningen till att forskarna inte är överens i den här frågan är förstås för att de är specialiserade på olika saker. Den ene säger att det måste vara på ett visst sätt för att fungera, och den andre säger att det måste vara på ett visst – motsatt – sätt för att fungera.

Kan det vara så att det är något med hela idén som inte stämmer? Hur många och hur allvarliga problem kan en hypotes stöta på innan den är att betraktas som felaktig och omöjlig?

Källa: Inlägget är till stor del hämtat från artikeln A salt-free primordial soup? (Phys.org) av Michael Schirber.

 
10 kommentarer

Publicerat av på 16 januari, 2013 i Livets uppkomst