Förändring räcker inte – det behöver vara rätt sorts förändring

Delar detta videoklipp från creation.com. Översättning följer nedan.

 

Det påstås ofta att evolution helt enkelt innebär förändring över tid, och eftersom förändring över tid kan ses överallt så är evolutionen uppenbarligen sann. Men högutbildade skapelsetroende forskare säger att det måste till mycket mer än så.

För evolutionen skulle kunna förvandla partiklar till människor behövs en särskild sorts förändring. Det är naturligt förekommande förändring som tillför nya genetiska instruktioner. Ingen har sett denna särskilda sorts förändring. Darwins finkar, björkmätarfjärilar och bakterier som anpassar sig är alla exempel på naturligt förekommande förändringar, men ingen av dem tillför nya genetiska instruktioner. Inte en enda av dem lägger till nya instruktioner för någon ny komplex funktion, såsom fjädrar för ödlor, till exempel.

Och eftersom koder och program inte skriver sig själva, måste allt levande ha en designer.

 

Parasit-DNA i människans arvsmassa?

Delar detta videoklipp från creation.com. Översättning följer nedan.

 

Är människans arvsmassa full av parasiter? Det kan tyckas vara en löjlig fråga men, vissa forskare menar att det är det. Human Genome Project visade att en stor del av människans DNA består av överförbara element. Dessa DNA-segment kopierar sig själva och flyttar runt i arvsmassan. En del forskare hävdar att dessa inte fyller någon funktion och har avfärdat dem som ”parasit-DNA”. Några evolutionsforskare hävdar att likheter med schimpanser i dessa påstått värdelösa bitar bevisar evolutionen.

Men ny forskning visar att de har funktioner. En studie visade att överförbara element aktiveras under den embryonala utvecklingen hos möss för att kontrollera genuttryck. En annan studie visade att de aktiveras i gentäta områden för att kontrollera genuttryck. De är inte slumpmässigt utspridda över hela genomet som man tidigare trott.

Så DNA är inte alls fullt av parasiter, utan är snarare fullt av många avancerade sätt att kontrollera genuttryck.

 

 

Raser och genetisk variation hos människan

Delar detta videoklipp från creation.com. Översättning följer nedan.

 

Många har felaktigt fått för sig människor av olika etnisk bakgrund har stora skillnader i sina DNA-instruktioner. Men så är det inte. Hela mänskligheten har påfallande låg genetisk variation.

En del biologer har påpekat att om man skulle sekvensera DNA-instruktionerna från två människor från motsatta sidor av jordklotet så ha de mindre skillnader i sitt DNA än två schimpanser från samma berg i Afrika.

Dessa upptäckter har djupgående konsekvenser. Eftersom mänskligheten har låg genetisk variation innebär det att den måste ha ett relativt nyligt ursprung. De etniska grupperna har alltså inte utvecklats självständigt under långa tidsperioder. Dessa upptäckter stämmer överens med Bibelns tidsramar, där hela mänskligheten härstammar från samma två föräldrar för bara tusentals år sedan, och att alla folkslagen har uppkommit sedan dess.

 

Evolutionisternas röriga utvecklingsträd: Geckons ‘fotfäste’ måste ha utvecklats elva gånger

I föregående inlägg berättade jag om min kompis geckoödlans fantastiska fötter, som ger så bra fotfäste att den till och med kan springa uppochnedvänt på polerat glas. När jag ser fötternas imponerande konstruktion blir det för mig fullständigt uppenbart att de är designade av någon med överlägsen intelligens – en fullt logisk slutsats med tanke på att vi har så svårt för att kopiera konstruktionen och förstå hur den fungerar. Om geckoödlan hade varit en liten robot skulle vi ha kallat den högteknologisk.

Eftersom allt biologiskt ser designat ut (Richard Dawkins) måste biologerna se till att påminna sig själva om ”att det de ser inte är designat, utan snarare utvecklat” (Francis Krick), för att undvika att komma till den förbjudna slutsatsen att en intelligent designer ligger bakom skapelsen (Scott C Todd). Eftersom utvecklingen är något som sägs ha hänt i det förflutna, och eftersom den tydligen sker för långsam för att kunna observeras här och nu, har ingen någonsin sett och lär heller aldrig få se evolution. Därför kan forskarna inte bevisa evolutionen, utan får helt enkelt nöja sig med att anta att den har ägt rum. När de väl har gjort detta antagande spelar det sedan ingen roll hur långsökta, ologiska, och omöjliga förklaringar man måste ta till för att få ihop det, eftersom det ändå inte går att motbevisa dem. Motsägelsefullt nog lyfts dessa obevisade förklaringar ofta fram som bevis på att grundantagandet stämmer. Rena fantasier används alltså som bevis för evolution.

Visst låter det virrigt och bakvänt? Du undrar kanske om det verkligen kan vara så illa som jag har beskrivit ovan. Jag kan garantera att det stämmer och att det till och med är ännu värre än så. Som exempel på det vill jag anföra denna artikel från phys.org. Rubriken börjar med frasen ”How sticky toepads evolved in geckos…” och gör alltså anspråk på att kunna förklara för oss hur geckoödlornas fantastiska fötter har utvecklats.

Med ”hur” menar de dock inte vilka mutationer som kan ha gett upphov till sådana komplexa egenskaper. Sådant har evolutionsbiologerna aldrig svar på. De kan inte ens i teorin tänka ut vilka synliga utvecklingssteg ett djurs förfäder skulle kunna gå igenom, alltså hur de skulle kunna förändras stegvis och ändå fungera. Det råder nämligen totalbrist på sådana (proximata) förklaringar, vilket i sig utgör ett argument mot evolutionslärans trovärdighet.

Med ”hur de har utvecklats” menar man helt enkelt att man har ritat sig ett utvecklingsträd. (Konstpaus.) I detta träd har de olika arterna av geckoödlor grupperats efter hur nära släkt forskarna tror att de är. Ingen har förstås sett dem utvecklas, och vi har inga bevarade släktregister över geckoödlor, så trädets form är enbart baserad på jämförelser av arternas utseende och egenskaper. Efter att ha samlat ihop information om vad de har gemensamt och vad som skiljer arterna åt, har forskarna tänkt ut vilken som är den enklast möjliga ordningen i vilken de olika egenskaperna kan ha uppstått. Resultatet kan vi se i bilderna som publicerats tillsammans med originalartikeln, eller läsa om i nyhetsartikeln på phys.org:

Vad beträffar geckoödlornas fantastiska ‘fotfäste’ kom man fram till att denna egenskap utvecklats elva gånger och förlorats nio gånger. Som om det inte var svårt nog att förklara hur de skulle kunna utvecklas en gång, föreslår man nu att de har utvecklats elva gånger. Varför? Jo, för att det var den enklaste förklaringen. Kan ni tänka er att det alltså fanns andra likheter och skillnader som var ännu svårare att förklara och som fick den här lösningen att verka rimlig i jämförelse. Detta är bara ett av många exempel på hur förvirrat det kan bli när alla arter ska passas in i evolutionisternas utvecklingsträd. Ju mer information vi har om de olika arterna desto rörigare blir träden.

Det finns en betydligt enklare förklaring till varför geckoödlan ser designad ut: Den är designad.

Denna färgglada gecko är ett exempel på både intelligent och vacker design – Foto: Jurriaan Schulman (WIki)

På samma vis finns det en betydligt enklare och rakare förklaring till skillnaderna och likheterna mellan de olika arterna: Designern skapade ett slags geckoödla, med förprogrammerad möjlighet till genetisk variation så att de skulle kunna anpassa sig till olika miljöer och omständigheter.

Det är inte konstigare än att människor har olika färg på hud, hår och ögon … eller olika storlek på näsor, öron, munnar, huvuden, muskler och kroppar. Det är inte konstigare än att två av Gregor Mendels ljuslila ärtplantor kunde ge avkomma som var både vit, ljuslila och mörklila. Skaparen gav de första geckoödlorna ett brett sortiment av gener som kunde kombineras på olika sätt.

Samtidigt lever vi i en värld som sedan syndafallet är fast i ett ”slaveri under förgängelsen” (Rom 8:21), vilket bland annat innebär att skapelsen muterar sönder. Det kan vara förklaringen till att en del geckoödlor har fått trasiga fötter. Mutationer skadar det som Gud har skapat.

 

Min kompis geckoödlans fantastiska fötter

När jag bodde i Marshallöarna – och i synnerhet under min tid på Woja1 – hade jag nöjet att bekanta mig med mina vänner geckoödlorna. Till skillnad från våra mina övriga husdjur så uppskattade jag att ha geckosarna i närheten. De små illaluktande klumpar som de lämnade efter sig var inte alls lika besvärande som själva närvaron av spindlar i duschen, kackerlackor i sängen, eller råttor som krafsade omkring i skafferiet när man försökte sova. Förutom någon kvarglömd brödsmula då och då var geckosarna inte särskilt intresserade av vår mat, utan höll sig till sin egen diet: spindlar, kackerlackor och en del mindre kryp. Som du kanske förstår gjorde det att jag gillade dem ännu mer. (Synd bara att de inte åt råttor också.)

Geckosar är charmiga på många sätt. Inte nog med att de ser charmiga ut, de rör sig charmigt och låter charmigt. I små snabba spurtar springer de på både väggar och tak. Vad gäller lätet så är det faktiskt det som gett geckoödlan dess namn. Tokayogeckon låter nämligen ”Geh-kooo” (youtube). Den art som dominerade i Marshallöarna (”Mourning gecko” – youtube) hade istället ett smackande läte som jag tyckte lät riktigt hemtrevligt när de fyrade av det i snabb följd.

Ännu en sak som jag gillar med geckoödlor är att vi verkar ha ett gemensamt intresse. I bilden ser du nämligen en geckoödla som studerar min Bibel. 🙂

Men jag är verkligen inte ensam om att fascineras av geckoödlor. Till exempel delar jag detta intresse med ett stort antal biologer och ingenjörer. Ingengörer? Ja, ingengörer. De är särskilt intresserade av geckoödlornas fötter, eftersom dessa ger dem perfekt fotfäste på (nästan) vilket underlag som helst. Ingengörerna vill veta hur de gör, för att kunna härma deras teknik till att uppfinna superstark gecko-tejp2.

Därför har forskarna lagt mycket möda på att knäcka gåtan med geckofötternas fanstiska fästförmåga. Flera olika förklaringar har föreslagits, och motbevisats:

Sugproppar? – Sugproppar bygger på att det skapas ett lägre tryck innanför sugproppen än utanför, och eftersom geckons fötter även fungerar i vakuum (där det inte finns något yttre lufttryck alls) så kan inte fästförmågan bero på sugproppar.

Elektrostatisk attraktion? – Denna kraft är densamma som får ballonger att fästa på väggen efter att man gnuggat dem mot håret. För att pröva om geckoödlorna använde sig av detta strålade man rummet med (joniserande) röntgenstrålning, så att luften blev full av laddade partiklar (joner) som skulle ha förhindrat ”statisk elektricitet”. Inte heller detta fick geckoödlorna att tappa fotfästet.

Lim? – Det skulle i så fall behöva utsöndras ur körtlar i fötterna, men några sådana körtlar har de inte.

Friktion? – Detta har en viss inverkan men är inte på långa vägar tillräckligt för att förklara fästförmågan. Geckoödlans hud består av proteinet keratin – som finns i hår, naglar och horn – och det är ett alldeles för glatt material för att kunna ge så bra fäste.

Hakar i ojämnheter i underlaget? – Geckoödlorna kan till och med springa upp och ner på polerat glas!

”Geckofotfoton” tagna vid Lunds universitet av Oskar Gellerbrant. Det är tre bilder tagna med olika förstoring. De vita strecken är 500, 10 respektive 1 μm långt (μm = mikrometer = tusendels millimeter).

Så hur gör de? Genom att noga studera deras fötter och göra flera experiment för att kunna utesluta ett par andra förslag, kunde man till slut bekräfta3 att geckoödlerna utnyttjar van der Waals-krafter – små krafter som uppstår mellan molekyler. Dessa krafter är normalt alldeles för svaga för att det ska kunna fungera, men genom att ha väldigt många mikroskopiska kontaktytor kan många små krafter kombineras och tillsammans bli väldigt starka. Hur starka? Med en kontaktyta på bara 1 cm2 kan en liten geckofot bära upp så mycket som 1 kg.

På sina fötter har geckoödlorna små häftlameller (setae). Det är dem som ser ut som knippen av hårstrån i den mittersta av bilderna till höger. Varje hårstrå är en tiondels millimeter långt och geckoödlorna har över 5000 sådana per kvadratmillimeter (mm2).

Varje hårstrå grenar upp sig till flera hundra små platta ändar (spatulae – nedre bilden). Det är dessa ändar – med endast 0,5 μm i diameter – som kommer i kontakt med underlaget. Det är alltså mellan dem och underlaget som van der Waals-krafterna uppstår.

I kombination med denna överlägsna design – som forskare kämpar med att härma – har geckoödlorna även ett ”ovanligt komplext beteende” som gör att de vecklar ut tårna när de trampar ner och sedan rullar in dem när de lyfter foten. Eftersom håren fäster extra bra när de först stryker lite mot ytan, och eftersom de sedan släpper vid ungefär 30 graders vinkel, gör detta beteende att geckoödlorna smidigt kan få perfekt fäste utan att fastna.

Källa: Great gecko glue? av Jonathan Sarfati (creation.com)

1: Följ den här kartlänken så ser du huset som jag bodde i. Det är den lilla kvadratiska byggnaden som ligger mitt i bilden och närmast stranden. Om du zoomar ut ser du vart i hela världen det ligger.

2: Inspirerade av geckoödlornas fötter har man gjort en tejp som håller för att bära upp till 300 kg. Se hur forskarna fäster upp en 42-tums-tv med gecko-tejp.

3: Evidence for van der Waals adhesion in gecko setae (pnas.org). Förresten: Ett av de få material som geckoödlornas fötter har svårt att fästa vid är teflon – det som finns i stekpannor och som gör att inget fastnar. Teflon har nämligen väldigt svaga van der Waals-krafter.

 

Se mig i ögonen och säg att det inte finns någon intelligens bakom den här maskinen

Fast det är egentligen inte till mig du bör säga det, utan till honom som har konstruerat den. Jag tror faktiskt att du en dag kommer få chans att göra just det. Du ska få se Skaparen öga mot öga (Upp 1:7). Då får vi se om du fortfarande har mage att säga det. 😉 Som träning inför det mötet kan du uppsöka mänskliga ingenjörer – kanske på en teknologimässa. Där kan du gå fram till dem, spänna ögonen i dem och säga att det inte finns någon intelligens bakom de uppfinningar som de stolt visar upp.

Eller varför inte ge Skaparen cred för det han har skapat? (Rom 1:21, Upp 14:7)

I denna nya animering får vi ser hur det fantastiska enzymet ATP-syntas fungerar. Nedan följer en översättning av det som sägs i filmen.

 

Den har kallats ett av den molekylära världens underverk – en fantastisk maskin i nanostorlek.

ATP-syntas är en högteknologisk, mikromolekylär kraft-generator som finns inuti cellerna i din kropp. Den genererar adenosintrifosfat (ATP) – en energimolekyl som förser varje cell i din kropp med det bränsle de behöver för att fungera. Utan detta bränsle skulle dina celler sättas ur drift, och därmed hela du.

ATP-syntas fungerar som en roterande motor. Rotorn, som är formad som en tunna, består av 10-15 delar av protein som kallas subenheter. Rotorn snurrar runt och överför mekanisk energi in i maskinens drivaxel som hjälper till att göra ATP.

Denna drivaxel har en särskilt placerad bula som öppnar och stänger delar i takt med att drivaxeln snurrar. Denna bula öppnar speciella protein-subenheter längst ner i maskinen.

När subenheterna som är längst ner öppnar sig kommer en förbrukad energimolekyl kallad adenosindifosfat (ADP) in i maskinen. Den mekaniska rörelsen får ADP att binda till en extra fosfat-grupp så att energimolekylen ATP skapas. Och ATP-molekylen driver iväg in i cellen, redo att ge kraft till någon biomekanisk reaktion.

ATP-syntasmaskinen har många delar som vi känner igen från mänskligt designad teknologi. En rotor, en stator, en drivaxel och andra grundläggande komponenter i en roterande motor.

ATP är en av tusen elegant designade molekylära maskiner inuti dina celler, som gör ditt liv möjligt – liksom allt annat liv vi känner till.

ATP-syntas – ett exempel på intelligent design.

 

Problemen som strör salt i såren på kemisk evolution

Anledningen till att det svider så hemskt när man får salt i såren är att saltet direkt aktiverar smärtnerverna så att smärtan blir intensivare. Samtidigt blir kroppens celler uttorkade och dör. De är väldigt känsliga för salthalten i blodet, som noggrant regleras av njurarna. Det får varken bli för mycket eller för lite salt i blodet, för då dör cellerna.

Salt utgör ett stort problem för kemisk evolution, som syftar till att förklara hur de första cellerna skulle kunna bildas genom naturliga processer. Kemisk evoution – som alltså föregår biologisk evolution á la Darwin – lider redan av en lång rad problem, och salt i såren medför knappast någon lindrande effekt.

Det faktum att det vårt blod är salt har ofta använts som argument för att livet började i havet. Ett annat argument är att 98 % av vattnet på Jorden är saltvatten, och den andelen antas ha varit ännu större på den tid då man antar att livet uppstod.

Nej tack till salt

David Deamer – författare till boken First Life: Discovering the Connections between Stars, Cells, and How Life Began – köper dock inte att livet skulle ha börjat i saltvatten. Varför inte? Jo, för att salthaltigt havsvatten skulle ha varit för reaktivt för att kunna fungera som spad i ursoppan. Därför har Deamer istället sökt svaren i små varma pölar vid nutida vulkaner i Kamchatka, Hawaii och Californien. I sin bok berättar han om sina resor till sådana pölar där han utfört en del undersökningar och experiment. (Han och hans kollegor försökte bland annat lägga ner en del fettmolekyler i pölarna för att se om de skulle bilda membran i den miljön. Det gick inte.)

Salt är så mycket mer än bara vanligt koksalt (NaCl). En kemist som talar om ”salt” kan syfta på en lång råd olika jonföringar där metaller har kombinerats med icke-metaller. Problemet med havsvatten, är enligt Deamer, inte bara att det innehåller koksalt utan att det även innehåller en massa andra salter, med joner som reagerar på ett sätt som försvårar att andra molekyler att bildas. Till exempel innehåller havsvattnet kalciumjoner som gärna reagerar med fosfater. Det gör att dessa molekyler blockeras så att de inte kan ingå i viktiga biologiska funktioner. (Fosfat är t ex P:et i ATP – cellernas energivaluta. Fosfat är också en del av ”ryggraden” i DNA och RNA).

Något som särskilt bekymrar Deamer är effekten dessa joner har på enkla fettsyror. Många forskare tänker sig nämligen att fettsyror formade sig till bubblor som fungerade som cellmembran för de allra första cellerna. Dessa bubblor kan dock inte ha bildats i havsvatten eftersom vattnets tvåvärda metalljoner (med laddningen 2+, t ex kalcium- och magnesiumjoner) skulle ha reagerat med fettsyrorna. Alla som bor i hem som har ”hårt vatten” i kranarna vet att det går åt mer tvättmedel och att tvålen inte löddrar lika bra. Det beror på att vattnet har en hög halt av kalcium- och magnesiumjoner och att dessa reagerar med fettsyrorna i tvålen (bildar något som kallas kalktvål). Deamer får medhåll av Jack Szostak från Harvard University:

”Havsvatten skulle definitivt bilda en fällning med fettsyrorna och förhindra att membran bildas. Så jag håller med Dave Deamer om att primitiva celler måste ha levt i en färskvattenmiljö.”

Så, då är saken klar? Livet uppstod i färskvatten. Nej, så enkelt är det inte. Samtidigt om dessa tvåvärda joner är väldigt mycket i vägen på många sätt så är de väldigt nödvändiga på många andra sätt.

Jo tack till salt

Deamers kritiker menar att saltet måste ha varit på plats från start. När vanligt koksalt (NaCl) löses i vatten delas det upp i joner – positivt laddade natriumjoner och negativt laddade kloridjoner. Alla levande celler lägger mycket möda på att flytta runt dessa och andra joner. De är nödvändiga för att bevara balansen inne i cellerna och de skapar elektrisk potential som används för att ge energi till många av cellernas funktioner.

”Den här sortens bioenergi är gemensam för alla livsformer”, säger Shiladitya DasSarma från den biotekniska institutionen vid University of Maryland. ”Jag kan inte tänka mig att joner skulle kunna spela en så viktig roll om de inte fanns där från början.”

Deamer (han som inte ville ha salt i vattnet) håller förvisso med om att livet behöver några joner för att komma igång, men att saltvattnet är på tok för salt. Han säger:

”Jag skulle verkligen inte påstå att livet började i destillerat vatten. Det är bara det att havsvatten är för mycket av det goda.”

Men DasSarma tror dock inte att en sådan miljö var möjlig, utan menar istället att havsvattnet som livet uppstod i var var dubbelt så salt som det är idag. Han påpekar dessutom att cellerna behöver magnesiumjoner för att hantera fosfaterna och att kalciumjoner spelar en avgörande roll i cellernas signalsystem. Harold Morowitz från George Mason University håller med om det och påpekar att en del av de joner som Deamer inte vill ha med är övergångsmetaller, och dessa har man räknat med i sina hypoteser om att ”ligander” tidigare skulle ha gjort proteinernas jobb.

Ligander är små organiska molekyler. När de kombineras med övergångsmetaller kan de sköta viktiga kemiska reaktioner. I våra celler sköts dessa reaktioner av proteiner, men forskarna känner att de är alldeles för stora och komplexa för att ha kunnat vara med från början. Därför vill man ha ligander till att sköta proteinernas jobb, och till det behövs alltså övergångsmetallerna. Men övergångsmetallerna är som sagt i vägen på andra sätt.

Ett svårtlagt pussel

Som vi ser har forskarna mycket svårt att få ihop pusslet om livets uppkomst. Vi ser att ur vissa aspekter behöver vattnet vara fritt från salt, medan det i andra avseenden behöver innehålla salt. Salterna är i vägen och nödvändiga på samma gång. Anledningen till att forskarna inte är överens i den här frågan är förstås för att de är specialiserade på olika saker. Den ene säger att det måste vara på ett visst sätt för att fungera, och den andre säger att det måste vara på ett visst – motsatt – sätt för att fungera.

Kan det vara så att det är något med hela idén som inte stämmer? Hur många och hur allvarliga problem kan en hypotes stöta på innan den är att betraktas som felaktig och omöjlig?

Källa: Inlägget är till stor del hämtat från artikeln A salt-free primordial soup? (Phys.org) av Michael Schirber.

 

Vi berättar hellre om våra problem i perfekt än i presens

”Ibland kan man inte säga det som är sant förrns det har gått en stund.”

Ovanstående visdomsord är hämtade från barnboken Mamma mu får ett sår, där Kråkan till slut tordes erkänna att det var han som åt upp glassen. Vi känner nog alla igen oss i detta fenomen. När man nyss har begått ett misstag kan det vara svårt att erkänna det. När det har gått ett tag känns det lite lättare. Efter ännu längre tid kanske man till och med kan skratta åt sitt misstag. Man kan berättar om det vitt och brett utan att skämmas. Det var ju så länge sedan.

Till exempel räds jag inte för att berätta om hur jag som nybliven norrlänning (läs: med minimal erfarenhet av det norrländska klimatet) körde fast med bilar och skotrar på de lustigaste vis. Om jag hade varit mindre stolt av mig hade jag nog kunnat skratta mer åt det när det hände, men där och då var det svårt att se det roliga i det hela. Sådant tenderar alltid att bli lättare med tiden. Med distans och perspektiv är det lättare att erkänna sina misstag.

På samma vis kan det vara svårt för oss att berätta om våra problem medan vi ännu dras med dem. Det är därför tågpersonalen hellre väntar ett tag för att sedan kunna ropar ut till resenärerna ”Vi har haft ett problem men det är åtgärdat nu”, istället för att säga ”Vi har ett problem som vi jobbar på att lösa.” Det var därför jag nyss kunde referera till mig själv som en som tidigare hade problem med stolthet – det hade jag antagligen inte kunnat erkänna då. 😀 Och det är därför forskare inte berättar om sina problem förrän de tror att de är en lösning på spåren.

Yes, you head me! Problem som forskare stöter på brukar inte komma till allmän kännedom förrän forskarna anser att de har en lösning. Först då hör allmänheten talas om att detta är något som forskarna faktiskt har grubblat över länge. Lägg märke till att jag inte menar att det pågår någon form av systematisk mörkläggning bland forskarna. Det är bara helt vanligt psykologiskt fenomen – något som vi alla gör: Vi skyltar ogärna med våra problem. Det är lättare att erkänna att vi tidigare har haft problem, än att erkänna att vi har problem just nu. Vi talar hellre om våra problem i perfekt än i presens.

Jag har bevittnat detta mönster flera gånger. I sina artiklar refererar forskarna till de tidigare problemen på ett sätt som visar att det länge har varit känt för dem. Samma problem har samtidigt förnekats av nitiska lekmän som hävdat att problemen inte är verkliga, eftersom det inte finns några forskningsartiklar som vittnar om dem. Men det är ju inte alls särskilt konstigt, dels för att det som sagt inte är så kul att erkänna det, och dels för att de inte har någon anledning att skriva om problemen. De är ju i första hand inte anställda för att uppmärksamma problem utan för att komma på lösningar. (Sedan har förstås media också ett ansvar här. Det är oftast roligare för dem att skriva om färska upptäckter än att dementera felaktiga upptäckter.)

Här följer några exempel på hur det kan se ut när det gäller problem med evolutionsläran:

– Problemet med tunga metaller uppe vid jordytan lyfts när forskarna tror att de har en lösning.
– Vi får höra att människan blir dummare och dummare istället för smartare och smartare av en forskare som anser sig ha en evolutionär förklaring till varför (medan andra forskare varken håller med om problemet eller förklaringen).
– Vi får höra att Big Bang behöver skrivas om av fysiker som tror att de har en bättre förklaring.

Varför fick vi inte höra om dessa problem och motsägelser av någon som själv saknade en alternativ förklaring? Ja, som sagt, de hade inget som de ville berätta för allmänheten. Det finns fler exempel som jag har sett genom åren. Men jag har också sett många exempel på när det inte är så här. Ibland beskrivs nämligen problemen helt ogenerat. Givetvis finns ofta en förklaring till hands, men ändå:

– Chefredaktör berättar om biologins stora utmaning
– Forskare förundras: ”Solen och planeterna är konstruerade på olika sätt”
– Forskarna förvånas över att Månen är så blöt
– Mjuk vävnad upptäcks i dinosauriefossil

OBS! Mitt syfte med detta är inte att misskreditera forskare eller framställa dem som oärliga. (Man kan ju lika gärna skylla på journalisterna.) Jag menar bara att vi måste vara realistiska i våra förväntningar på dem. De är människor som alla andra.

Här kommer ett par tankeställare: Tänk om det just nu är många evolutionstroende forskare som grubblar över saker som de ser som problem och brister i de evolutionära modellerna, men som de inte riktigt känner sig redo att berätta om. Tänk om vi i framtiden kommer att skratta åt hela evolutionsläran och undra hur vi kunde tro något så dumt. ”Farfar, du som till och med forskade inom evolutionsbiologi … Upptäckte ni aldrig problemen?” – ”Jo, förvisso. Vi såg problemen klart och tydligt. Vi var bara inte redo att erkänna dem där och då. Vi tyckte inte att vi hade något bättre alternativ.” Och så kommer de berätta om alla problem de grubblat över men hållit inne med, inför en skara storögda barnbarn.

 

 

Guld – hur kan det finnas uppe vid jordytan?

Guld är väldigt tungt. Rättare sagt: Guld har mycket hög densitet. En guldtacka stor som ett vanligt mjölkpaket (1 dm3) skulle ha en massa på 19,3 kg. Tänk dig att du skulle lyfta upp ett mjölkpaket av guld som är tyngre än 19 vanliga mjölkpaket!

Liksom de flesta andra ämnen har guld lägre densitet i flytande form. Det tar alltså mer plats efter att det har smält. Vi kan också vända på det och säga att samma volym guld som ovan (1 dm3) istället skulle ha en lägre massa, närmare bestämt 17,3 kg. Detta kan jämföras med bly, som är allmänt känt för att vara tungt, men som ”bara” har massan 10,66 kg per liter i flytande form.

Vi vet att ämnen med högre densitet alltid sjunker ner och lägger sig under ämnen med lägre densitet. Om man har en blandning av flytande ämnen kommer till slut de tyngre att finnas närmre botten och de lättare kommer att finnas närmare ytan.

Med tanke på att guld är så tungt, och med tanke på att Jorden (enligt evolutionister) tros ha varit en enda smält massa, så är det mycket märkligt att det överhuvudtaget finns något guld uppe vid jordytan. Guldet borde ju – tillsammans med andra tunga metaller – ha sjunkit djupt ner i Jordens inre. Men det finns ”mycket mer guld än väntat … upp till 1000 gånger mer”. Så här beskriver ett gäng forskare problemet:

”Många värdefulla ‘järn-älskande’ [siderofila] metaller, som till exempel guld, är förvånansvärt rikliga i de delarna av Jorden som vi kommer åt, med tanke på hur effektivt de borde ha avlägsnats till planetens inre då kärnan formades.”

Har forskarna kommit på någon lösning på problemet? Nja, i alla fall tycker de det. 😉 Annars skulle de förmodligen inte ha skrivit som ovan. (Se nästa inlägg: Vi berättar hellre om våra problem i perfekt än i presens) Den föreslagna lösningen på detta problem är densamma som den föreslagna lösningen på problemet med att det finns mängder av vatten på Månen: Man tror att det har förts dit med meteoriter. Guldet antas alltså ha regnat ner efter att planeten stelnat. Hypotesen grundar sig inte i att man skulle ha funnit guld i meteoriter (så vitt jag vet finns inga bekräftade fynd av det). Istället verkar detta vara en sista utväg för att förklara varför ‘there’s gold in them thar hills’, och i förlängningen för att försvara idén om att Jorden en gång varit en stor smält massa.

Nu pekar några geologer (dem som jag citerade ovan) på en klippformation i Grönland som bevis för detta meteoritregn. Då tror man kanske att de har hittat några guldmeteoriter inbyggda klipporna. Men nej, det är istället en ovanlig sammansättning av isotoper av grundämnet volfram från tiden före detta meteoritregn som får tidningarna att skriva rubriker som ”Meteorites delivered gold to Earth” (BBC) och ”Meteor Shower Rained Gold On Ancient Earth” (Huffington Post). Eftersom man funnit olika fördelning av isotoperna på olika djup i berget har man dragit slutsatsen att de senare stenarna har ”tillförts en dos av volfram, och därför också guld, från meteoriter”.

Artikeln som dessa nyheter grundar sig på har puclicerats i Nature och heter ”The tungsten isotopic composition of the Earth’s mantle before the terminal bombardment”. Andra geologer har dock påpekar att om det skett ett sådant meteoritregn med metaller vid den angivna tiden i Jordens historia, så borde sedimentärt berg från andra delar av världen och från samma tid på motsvarande vis innehålla stora mängder av dessa metaller. Men det gör de alltså inte.

 

Biologins stora utmaning – enligt chefredaktören för Science

Bruce Alberts är chefredaktör för den högt ansedda tidningen Science. I en ledarartikel med rubriken A Grand Challenge in Biology uppmärksammar han hur lite vi egentligen vet om hur celler fungerar. Han börjar med att citera fysikern Richard Feynman som sa:

”Det jag inte kan skapa, kan jag inte förstå.”

Jag antar att Alberts – genom att använda citatet i detta sammanhang – bland annat syftar på förra århundradets fruktlösa försök att framställa liv i laboratorium. (Det berömda Miller-Urey-experimentet bevisade snarare att det inte ens med noggrann styrning går att framställa de yttepyttigaste små byggstenarna som behövs för liv.) Om vi hade klarat av att bygga celler hade vi antagligen kunnat komma och säga att vi minsann vet hur de fungerar. Men det klarar vi alltså inte – inte på långa vägar.

Alberts skriver att med tanke på alla de genombrott som det ständigt rapporteras om i Science och andra vetenskapliga tidskrifter, så kan den som inte är insatt i ämnet lätt få intrycket av att vi vid det här lagt kan det mesta om hur celler fungerar. Istället säger han att det är precis tvärtom:

”I takt med att forskarna finner mer och mer ökar också vår förståelse för vilken enorm utmaning som möter oss.”

Det låter ungefär som det jag försökt förmedla i mina inlägg om cellens evolution: Ju mer vi lär oss om hur fantastiskt komplexa även de enklaste cellerna är, desto svårare blir det att förklara cellens evolution. (Läs mer om det här och se imponerande animationer här och här.) Vi kommer alltså längre och längre bort från en naturalistisk förklaring till livets uppkomst. Den som väntar på att forskarna ska finna ett sådant svar på gåtan kommer att vänta ihjäl sig.

Alberts tar även upp det här med DNA och proteinkodande gener. Trots ständiga framsteg och upptäckter har vi ofantligt mycket kvar att lära oss:

”Det mänskliga genomet kodar för omkring 21 000 olika proteiner. I nuläget kan vi bara gissa oss till de exakta funktionerna hos knappt hälften av dessa genprodukter. Och även när vi vet den exakta funktionen och strukturen hos ett visst protein … så uppenbarar sig ofta ett helt nätverk av samverkan som är så komplext att det biologiska resultatet av minsta lilla störning – som till exempel en läkemedelskur – är oförutsägbar.”

I slutet av sin artikel skriver Alberts något som jag tycker är särskilt intressant:

”Och biologer behöver ta hjälp av matematiker, datavetare och ingenjörer för att kunna begripa det oerhört komplicerade nätverk av molekylära interaktioner som vi finner ens i de allra minst komplexa levande cellerna.”

Med andra ord behövs det en hel del mänsklig intelligens för att (bättre) förstå hur en enda liten cell fungerar. Då undrar jag: Hur går det ihop med tron på att livet uppkommit utan vägledning av någon intelligens överhuvudtaget?

”Därför finns det inget försvar för dem” som inte vill erkänna Skaparen bakom skapelsen. (Rom 1:20, se även Dawkins bortförklaring av den uppenbara sanningen)

 

Forskare förundras: ”Solen och planeterna är konstruerade på olika sätt”

Rymdsonden Genesis skickades upp i augusti 2001 och återvände i september 2004. Dess lagringskapsel kraschlandade på grund av att dess fallskärm inte fungerade.

Enligt evolutionsläran formades Jorden och alla andra planeter i solsystemet ur samma nebulosa som Solen. Därför väntade man sig att finna stöd för det när man skickade ut rymdsonden Genesis för att samla in partiklar som kommer från Solen (solvinden). Istället fann man att Solen har andra koncentrationer av syre- och kväveisotoper än vad dess planeter har.

”Detta innebär att vi inte formades från samma solnebulosa som skapade Solen. Precis hur och varför återstår att upptäcka.” – Kevin McKeegan, UCLA

Syre och kväve är två av de vanligaste ämnena i solsystemet. Nästan hundra procent av syreatomerna är av isotopen O-16 och nästan hundra procent av kväveisotoperna är av isotopen N-14. Solen visade sig innehålla 6 procent högre koncentration av O-16 än vad vi har på Jorden. Solen innehåller även något mer N-14 och 40 procent lägre halt av N-15.

”Dessa fynd visar att alla objekt i solsystemet – inklusive stenplaneterna, meteoriter och kometer – är anomala i förhållande till den ursprungliga sammansättningen av nebulosan ur vilken solsystemet bildades.” – Bernard Marty, Centre de Recherches Pétrographiques et Géochimiques

Sådana anomalier (avvikelser) är förstås inget att förundras över om man inte tror på nebularhypotesen – den som säger att hela solsystemet formades ur en nebulosa för 4,6 miljarder år sedan. Hypotesen lades fram och utarbetades redan på 1700-talet och har fått råda sedan dess, trots att man inte haft några konkreta data som stöder den. När vi nu har data tyder dessa istället på att hypotesen inte stämmer.

Källor:
Sun and Planets Constructed Differently, Analysis from NASA Mission Suggests (ScienceDaily)
NASA Mission Suggests Sun and Planets Constructed Differently (NASA)
Discovery Adds Mystery to Earth’s Genesis (Space.com)
A 15N-Poor Isotopic Composition for the Solar System As Shown by Genesis Solar Wind Samples +
The Oxygen Isotopic Composition of the Sun Inferred from Captured Solar Wind (forskningsartiklar publicerade i Science)

 

Evolutionisterna bevisar det igen: Ju mindre data desto mer utrymme för fantasi

En konstnärs tolkning av en annan ”maniraptor” kallad Caudipteryx zoui.

I södra England har man funnit något man menar kan vara ”den minsta dinosaurie som någonsin upptäckts”. Det sägs att den var en 16-40 cm lång maniraptor som ”uppenbarligen var allätare, åtminstone delvis täckt av fjärdar” samt att den ”gick på två ben”. Enligt forskarna hade den sannolikt ”kort svans, lång hals och klor på ‘frambenen'”, vägde nära 200 gram och var troligtvis en nära släkting till fåglarna.

Vad är det då man har hittat? Varifrån har forskarna fått alla denna information om både utseende och matvanor hos detta djur? Har man hittat något fossilt maginnehåll? Nej. Har man hittat fjädrar? Nej. Av beskrivningen att döma får man kanske intrycket att de åtminstone funnit ett någorlunda komplett skelett, men inte heller det stämmer. Så, vad är det då man har hittat?

En halskota. En ensam liten (7 mm lång) halskota (se bilder här). Enligt forskarna själva är halskotan ”nästan komplett” och har slipats av vatten. Trots att fossilet är lite skadat är de ändå säkra på att den kommer från en liten men fullvuxen theropod (en underordning av dinosaurier), eftersom det finns likheter med andra mer kompletta fossil. (Dessa andra fossil har i sin tur tolkats utifrån andra evolutionistiska antaganden.)

Än en gång ser vi alltså prov på hur forskare inom det här fältet drar ganska många slutsatser trots att det finns så lite data att gå efter. Det påminner om fallet med nebraskamannen, vars utseende och livsstil ‘rekonstruerades’ baserat på en enda tand, som senare visade sig ha tillhört en gris. Man ville så gärna hitta en ‘länk’ i människans evolution. Man såg helt enkelt vad man ville se. Personligen tror jag det vore bra om forskarna tog lärdom av sådana misstag så att de inte låter sitt omdöme påveras av vad de hoppas finna. Om de vill kan de ju också ta intryck av (den förvisso fiktiva) mästerdetektiven Sherlock Holmes (från A study in scarlet):

”No data yet,” he answered. ”It is a capital mistake to theorize before you have all the evidence. It biases the judgment.”

Källor:
Archeologists [sic] find what might be the smallest Mesozoic dinosaur (Phys.org)
A tiny maniraptoran dinosaur in the Lower Cretaceous Hastings Group: Evidence from a new vertebrate-bearing locality in south-east England (forskningsartikel)

 

”…som att tro att Jorden är platt” – en jämförelse som faller platt

Historiskt har uppfattningen om att Jorden skulle vara platt projicerats på kristna av kristendomens kritiker. Man har försökt måla upp en konflikt mellan biblisk tro och vetenskap – en konflikt som inte stöds av historien (se t ex Galileo vs Påven = Vetenskapen vs Bibeln?).

Samma mönster ser vi än idag. I vad som verkar vara brist på ordentliga sakargument händer det titt som tätt att evolutionstroende hånar skapelsetroende genom att jämföra deras tro på biblisk skapelse med att tro på en platt jord.

Denna jämförelse faller dock platt, med tanke på att ledaren för Flat Earth Society är evolutionist:

“The Flat Earth Society is an active organization currently led by a Virginian man named Daniel Shenton. Though Shenton believes in evolution and global warming, he and his hundreds, if not thousands, of followers worldwide also believe that the Earth is a disc that you can fall off of.” – Natalie Wolchover, LiveScience

För dig som är skapelsetroende kan detta vara värt att påpeka nästa gång någon tar till denna jämförelse. Du kan också be den evolutionstroende räkna upp sina bevis för evolutionsläran, och sedan räkna upp bevisen för att Jorden är rund. Kontrasten mellan vad vi egentligen vet om det ena jämfört med vad vi vet om det andra kan bli rätt slående. Det sistnämnda kan nämligen observeras konkret och direkt på flera olika sätt, medan det förstnämnda (evolutionen) aldrig har observerats. Man säger att det aldrig heller lär observeras medan det händer, eftersom det sker så långsamt. How convenient! 😉

 

 

Bakterier tycker till: ”Survival of the fittest? Nej, tack! Vi gillar OLIKA!”

Istället för principen om den bäst anpassades överlevnad, verkar det som dessa enkla små bakterier följer en helt annan princip – en princip som vi människor historiskt har haft svårt att greppa.

”Forskning visar att inte bara den bäst anpassade överlever” – det är rubriken på ett pressmeddelande från University of Exeter gällande denna artikel som publicerats i Nature. Där kan man bland annat läsa att:

”Darwins föreställning om att bara den bäst anpassade överlever har ifrågasatts [av forskarna] som utmanar vår nuvarande förståelse av evolution genom att visa att biologisk mångfald kan utvecklas där vi tidigare inte trodde det var möjligt.”

Man har länge tänkt att det alltid finns någon art som är bäst lämpad och att den till slut måste konkurrera ut de andra. Survival of the fittest kallas den principen, som först myntades av Herbert Spencer och sedan anammades av Darwin. På svenska heter det De bäst anpassades överlevnad. Professor Robert Beardmore från University of Exeter berättar att:

”Mikrobiologer har prövat denna princip genom att konstruera mycket enkla miljöer i laboratoriet för att se vad som händer efter hundratals generationer av bakterie-evolution, omkring 3000 år i mänskliga mått. Man har tidigare trott att bara genomet från den bäst anpassade bakterien skulle vara kvar, men det var inte vad de fann. Experimenten frambringade mängder av oväntad genetisk mångfald.”

Tidigare liknande experiment har förklarats bort (forskarnas egna ord) med att det gått för lite tid för att en vinnar-bakterie skulle hinna koras, men dessa nya experiment visar att det inte var fråga om några avvikelser. Vad man fann var att både de bäst anpassade och de sämre anpassade verkar kunna leva sida vid sida hur länge som helst:

”… we discover a new principle, one in which both the fit and the unfit coexist indefinitely.” – Professor Laurence Hurst från University of Bath

Frågan är om det verkligen är slumpmässiga mutationer som orsakar denna ”oväntade genetiska mångfald”, eller om det finns andra mekanismer – kanske förprogrammerade mekanismer – som säkerställer mångfalden, och som därmed ser till det inte urartar på ett sätt som i längden skulle göra organismerna odugliga. Dr Ivana Gudelj, också från University of Exeter, säger något som jag finner intressant:

”De bäst anpassade använder maten bra men är inte motståndskraftiga mot mutationer, medan de mindre effektiva och sämre anpassade konsumenterna upprätthålls av deras motståndskraft mot mutationer.”

Bakteriernas revolution för jämlikhet

Det är nästan som om bakterierna har sin egen jantelag som ser till att de som för tillfället är bäst anpassade inte får sitta kvar på sina höga hästar hur länge som helst. Eller så kan man se det som att de gör revolt och kräver jämlikhet. När de bäst anpassade börjar bli för högmodiga och drabbas av storhetsvansinne, då är deras storhetstid förbi. Det som för tillfället gör att de är bäst anpassade består inte i längden. Och tur är väl det, för det som gjorde dem bäst lämpade i en viss miljö kan utgör en nackdel i en annan. För att bakterierna ska kunna fortsätta existera och göra nytta i olika miljöer (de flesta bakterier är nyttobakterier) får inte de andra egenskaperna gå förlorade.

Bakterierna tycker till: ”Vi gillar olika!”

Bakterierna ser med andra ord till att upprätthålla ett slags genetisk maktbalans. Men det är inte den sorts balans eller jämlikhet som kräver att alla ska vara likadana och exakta kopior av varandra. Istället syftar den till att bevara mångfalden och se till att inte en enskild ”ras” eller ”klass” konkurrerar ut alla de andra.

Ur ett evolutionistiskt perspektiv ter sig en sådan mekanism helt otänkbar och absurd. (Men evolutionsläran skulle förstås kunna slinga sig än en gång.) Ur ett skapelseperspektiv är däremot en sådan förprogrammerad variationsmekanism precis vad man skulle vänta sig av en intelligent Skapare som noga planerat för att skapelsen – trots alla skadliga omständigheter – ska ha ett så sent bäst-före-datum som möjlig. Dessutom är det precis vad vi kan vänta oss av en Skapare som redan tydligt har demonstrerat att han älskar variation och mångfald.

 

När katastrofen blir ett faktum även för evolutionstroende

Det är inte ovanligt att man finner fossil av djur som blivit hastigt begravda av sediment.
Så klart! Om de hade begravts långsamt skulle de ha hunnit brytas ner och förstöras för mycket och då hade det inte blivit något fossil. Därför uppvisar praktiskt taget alla fossil tecken på hastig begravning.

Det är inte heller ovanligt att man finner att dessa fossil är väldigt välbevarade.
Ofta får vi höra hur nöjda forskarna är med sina fossil, där man tydligt kan studera mjukdelar som bevarats så väl ”mot alla odds”. Att de är så välbevarade säger förstås ännu mer om hur hastig och total deras begravning har varit. Evolutionstroende forskare uttrycker ofta sin förvåning över detta, medan skapelsetroende får sin tro på Noas flod ännu mer bekräftad.

Det är inte heller ovanligt att fossilen vittnar om att djuren blev levande begravda.
De dog ingen naturlig död för att sedan bli översköljda av sediment, utan begravdes medan de åt, ruvade på ägg, födde ungar och till och med medan de parade sig. (Uppenbarligen blev de helt tagna på sängen.) Det finns väldigt många exempel på detta.

Något som däremot är ovanligt är att evolutionstroende forskare säger att dessa djur måste ha begravts i en översvämningskatastrof. Eftersom evolutionsläran behöver långa tidsåldrar får inte alla sedimentlager ha bildats för snabbt. Men ibland blir katastrofen ett faktum även för evolutionstroende. Forskarna som undersökt fossilen av 35 råttlika pungdjur sa nämligen att de ”mest sannolikt uppslukades av en plötslig störtflod”.

”De verkar alla ha dött samtidigt, möjligen under en störtflod eller någon annan naturkatastrof.”

”Ve vet [sic!] att dessa djur fossilerades på plats eftersom deras kvarlevor är för välbevarade för att ha transporterats. Alltså levde och dog dessa 35 individer tillsammans i en enda grupp, för 64 miljoner år sedan.”

Men dessa pungdjur (som fått artnamnet Pucadelphys andinus) var inte ensamma om att ha blivit levande begravda vid utgrävningsplatsen Tiupampa i Bolivia. Flera olika slags djur begravdes tillsammans med dem på en liten yta.

”På båda dessa ytor [små ytor som ligger 3 meter från varandra] var skeletten ofta sammanblandade och med liten eller ingen disartikulation [benen satt alltså fortfarande ihop]. Sådan bevaring visar att de inte transporterades postmortem [efter att de dog]. Överflöden av inkompletta skelett av andra små ryggradsdjur (pantodonter, två andra pungdjur, grodor, ödlor, ormar, nyfödda krokodiler) och förekomsten av ett flertal krokodilägg (inklusive ett bo som var intakt), allt på en väldigt begränsad yta (mindre än 100 kvadratmeter) tyder på att en enda katastrofartad händelse begravde denna fauna in situ [på plats].”

När det är tillräckligt uppenbart att djuren har begravts under en översvämningskatastrof – alltså ”när katastrofen blir ett faktum” som inte går att blunda för – då har inte forskarna något annat val än att acceptera det som den mest rimliga förklaringen.

Ju fler som slutar blunda för dessa uppenbara tecken och istället öppnar sina ögon och reflekterar över att det har skett väldigt många och väldigt stora översvämningskatastrofer över hela världen, desto närmare Bibelns skildringar kommer vi. Det är väl också därför det för vissa tar emot så mycket att acceptera en så stor katastrof … för en flera tusen år gammal bok som påstås innehålla autentiska ögonvittnesskildringar (och omkring 270 andra dokumenterade versioner från olika folkslag spridda över hela världen) kan väl omöjligt ha rätt? … Vad skulle det i så fall få för konsekvenser för våra liv, om detta var sant?

Källor:
Exceptional fossils reveal the earliest evidence of social behavior in mammals (PhysOrg)
Social Beasts: 35 Ancient Marsupials Found in Grave (LiveScience)
Earliest evidence of mammalian social behaviour in the basal Tertiary of Bolivia (artikeln i Nature)

 

Är skapelsetro pseudovetenskap?

Svar: Nej

I föregående inlägg skrev jag att evolutionsteorin är pseudovetenskap: En vetenskaplig teori måste nämligen kunna göra förutsägelser som slår in och som inte ständigt motsägs av observationer – den måste vara falsifierbar. Det måste finnas någon typ av observationer som kan godkännas som motbevis. Eftersom evolutionsteorin ständigt slingrar sig undan dessa och anpassar sig med hjälp av diverse kreativa förklaringar, är den inte längre att betrakta som en vetenskaplig teori. Det är pseudovetenskap – en idé som seglar under falsk vetenskaplig flagg!

Då är förstås frågan om inte skapelsetro också är pseudovetenskap, och mitt svar är tveklöst: Nej. Vi skapelsetroende är fullt medvetna om och helt ärliga med att vi främst sätter vår tillit till Bibeln. Även om vi älskar vetenskap och allt det kan ge oss sätter vi större tillit till Guds eviga ord än till de teorier som för tillfället råkar vara på modet bland vetenskapsmän. För att det ska bli extra tydligt att det handlar om tro föredrar vi att kalla oss själva skapelsetroende (inte ”kreationister”).

Således är inte skapelsetro någon pseudovetenskap. Hur kan man anklagas för att segla under falsk vetenskaplig flagg om man aldrig jämställer sin tro med en vetenskaplig teori? Det är emellertid precis vad de evolutionstroende gör, för med tanke på att ingen någonsin har sett eller lär få se evolutionens nyckelprocesser så grundar även de evolutionstroende sin tro på något som aldrig har sett hända. Skillnaden mellan den som tror på evolution och den som tror på skapelse ligger till stor del i självinsikten, och kan därför beskrivas på följande vis:

Den skapelsetroende vet att han tror.
Den evolutionstroende tror att han vet.

Naturligtvis är det fortfarande tillåtet att åberopa och använda sig av vetenskapliga argument som stöd för sin uppfattning, vilken den än är. Pseudovetenskap blir det bara om vi hävdar att respektive uppfattning enbart grundar sig i vetenskap och att den är vetenskapligt bevisad – när vi kallar det för en vetenskaplig teori fastän det inte är det.

 

Evolutionsläran slingrar sig

Evolutionsteorin används ofta till att förklara observationer som är direkta motsatser till varandra. Det stärker knappast dess trovärdighet och förklaringsvärde.

Om det skulle visa sig att människan blir smartare och smartare… Ja, då är det precis vad man skulle kunna vänta sig om evolutionen är sann. Där skulle vi i så fall ha ett exempel på en utveckling som går framåt. En upptäckt som pekade lite försiktigt i den riktningen skulle genast basuneras ut över världen som ett bevis för evolutionsteorin. Men … när det istället visar sig att människan blir dummare och dummare, innebär det att evolutionsteorin har bevisats felaktig? Knappast, säger evolutionisterna. Även om det inte direkt var vad man hade väntat sig så är det inga problem. Evolutionsläran är nämligen väldigt flexibel och anpassningsbar. Om förväntningarna inte slår in så lyckas lärans försvarare alltid komma på en förklaring till varför detta ändå var ”precis vad man skulle kunna vänta sig”. Man säger då att människorna blev dummare för att de inte längre utsattes för det selektionstryck som en gång gjorde dem smarta.

När män är våldsamma, då är det precis vad man skulle kunna vänta sig om evolutionsteorin är sann. Så har de förstås blivit genom alla år då de fått kämpa och slåss för sin överlevnad. De mest våldsamma överlevde och fick föra sina gener vidare. (På så vis har evolutionsläran använts för att ursäkta och rättfärdiga våldsamt beteende.) När män istället är försiktiga och fredliga, då betraktas även det som ”precis vad man skulle kunna vänta sig om evolutionsteorin är sann”. Detta civiliserade beteende antas ha utvecklats på senare tid. Samarbete bör förstås ha inneburit en evolutionär fördel som stärkte överlevnaden för arten som helhet.

När män är otrogna, då är det precis vad man skulle kunna vänta sig om evolutionsteorin är sann. Det gör ju att de får föra sina gener vidare. (På så vis har evolutionsläran använts för att ursäkta och rättfärdiga otrohet.) Men samtidigt kan förstås också motsatsen passa in i evolutionsteorin. Den som är trogen är det för att säkerställa sin avkommas överlevnad genom att rikta in sig på några få barn som de vet är ens egna – kvalitet istället för kvantitet. (Se Är män programmerade till otrohet?)

Om någon ger efter för sina själviska begär och impulser, då är det reptilhjärnan som är framme och ställer till det igen. Om någon behärskar sig och uppträder kontrollerat, då är det för att de högre utvecklade delarna av hjärnan fick styra den här gången.

Dessa exempel gäller människans beteenden. På samma sätt har evolutionsläran anpassats till att förklara en lång rad iakttagelser som är varandras motsatser. Oftast finns det ett alternativ som till en början är det förväntade, innan man har tillräckliga data. Forskarna blir därför förvånade när förutsägelserna inte slår in. Naturligtvis måste man då söka en annan förklaring. Dumt nog söker man alltid förklaringen inom den teori som just hade lett till den felaktiga förutsägelsen, istället för att fundera över om det är själva teorin som bör kasseras. Hur många gånger får en teori leda till felaktiga förutsägelser innan den kan betraktas som falsifierad?

De dubbla förklaringarna – dem som förklarar motsatta iakttagelser – kan ofta utgöra logiska och giltiga förklaringar i sig. Att söka nya förklaringar är vad det hela går ut på. Man ska förstås inte ge upp all vetenskap bara för att en förutsägelser inte slog in. Istället har man förmånen att formulera nya hypoteser och komma sig ett steg närmare sanningen. Det är sällan svårt att hitta på nya tänkbara förklaringar – det finns ofta en mängd alternativ (se Stolen i det låsta rummet med kommentarer). Det är inget konstigt med det. Men det är just därför det inte heller är särskilt imponerande att evolutionsteorin klarar det. Att det går att komma på nya evolutionära (bort)förklaringar är inget att skryta med. Det samlar knappast några poäng åt evolutionteorin när det gäller trovärdighet och förklaringsvärde.

En vetenskaplig teori måste nämligen kunna göra förutsägelser som slår in och som inte ständigt motsägs av observationer. Den måste vara falsifierbar. Det måste finnas någon typ av observationer som kan godkännas som motbevis. Eftersom evolutionsteorin ständigt slingrar sig undan dessa och anpassar sig med hjälp av diverse kreativa förklaringar, är den inte längre att betrakta som en vetenskaplig teori. Det är pseudovetenskap – en idé som seglar under falsk vetenskaplig flagg!

 

Människan blir dummare och dummare

Professor Gerald Crabtree från Stanford University har insett det vi alla egentligen vet: Mutationer skadar! Baserat på beräkningar av hur ofta människans arvsmassa drabbas av skadliga mutationer, samt antaganden om hur många gener som styr vårt intellekt, beräknar han att på 3000 år (omkring 120 generationer) samlar vi alla på oss minst två mutationer som skadar vår intellektuella eller emotionella stabilitet. Med andra ord: Vi blir dummare och dummare.

”Vår intelligens är förvånansvärt skör, och människoartens intellektuella topp kan ha nåtts redan för 2 000 – 6 000 år sedan.”

”Jag slår vad om att om en genomsnittlig medborgare från Aten 1 000 år före Kristus skulle dyka upp häribland oss, så skulle han eller hon vara bland de smartaste av oss – med ett gott minne och med många idéer.”

(Ovanstående är citerat från SVT. Här finner man en public release om artiklarna av professor Crabtree, som publicerats i Trends in Genetics: Research suggests that humans are slowly but surely losing intellectual and emotional abilities.)

Professor Crabtree förklarar detta med att människans liv blev enklare sedan man började bruka jorden och bo i städer. Det gjorde det lättare att överleva och därmed minskades selektionstrycket, som en gång antas ha gjort människan så smart. Sådant som inte är avgörande för överlevnaden (och fortplantningen) upphör att gynnas genom det naturliga utvalet. Det verkar logiskt, eller hur? Detta förutsätter dock att det en gång i tiden funnits en massa positiva mutationer som kunnat gynnas genom naturligt urval och skapa de intelligenta människor vi nu är … eller var för några tusen år sedan. Någon sådan uppåtgående evolutionsprocess har vi dock aldrig sett och lär heller aldrig få se. Den enda vi ser är hur det naturliga urvalet bevarar det som är minst skadat – räddas det som räddas kan.

En annan förklaring till denna ”utveckling” – som gör att vi inte är lika intelligenta och emotionellt stabila som man var för några tusen år sedan – är det som Paulus skrev för nära 2000 år sedan: att hela skapelsen ända sedan syndafallet är fast i ett ”slaveri under förgängelsen” (Rom 8:21). Ett konkret och tydligt exempel på denna degenerering och förgängelse finner vi i 1 Mos 11:10-26. Där kan vi ser hur människornas levnadsålder blev kortare och kortare efter Floden, vilket förresten stämmer bra med hur genetiska sjukdomar borde påverka livslängden i ett sådant scenario.

Bibeln lär för övrigt att Gud skapade en perfekt värld med människor som var hans avbild. Det fanns ingen död och inga skadade gener. Från och med att människan gick med i upproret mot Gud har det dock gått utför med mänskligheten och hela den planet vi fick att ta hand om. Denna ”förgängelse” är just vad vi ser när vi studerar naturen. Men evolutionsläran lär raka motsatsen till det vi ser och leder alltså än en gång till sämre vetenskapliga förutsägelser än dessa skrifter som är flera tusen år gamla. Bibeln stämmer bättre med verkligheten!

Kanske är det av ren stolthet som vi människor idag helst betraktar oss själva som smartare och mer utvecklade än forntidens folk. Kanske är det då på tiden att vi kliver ner från våra piedestaler och erkänner att vi är fallna människor i stort behov av räddning från alla de problem vi har försatt oss själva i. Jesus erbjuder räddning till var och en. Han har lovat att ge oss en ny start, med nya kroppar och en helt ny jord. Det nya livet kan börja redan här och nu!

 

Big Bang behöver skrivas om – säger fysiker

I sin artikel Domain structures in quantum graphity (pdf) beskriver ett gäng australiensiska fysiker sin modell över hur Universum började. De kritiserar inte Big Bang i själva artikeln, för det är inte det artikeln handlar om, men till pressen säger författarna att den rådande modellen för Universums ursprung, Big Bang, behöver skrivas om.

”Det största problemet med Big Bang-modellen är självaste smällen,” säger James Quach som forskar i teoretisk fysik vid universitetet i Melbourne, Australien. ”Vid smällen bryts fysiken ner. Modellen kan inte göra några förutsägelser om vad som händer vid den stora smällen. Man kan inte använda något av matematiken eller någon av teorierna.”

Bild av iskristaller (snö) tagen med svepelektronmikroskop.

Den alternativa modellen som fysikerna undersökt kallas ”quantum graphity”. Quach förklarar den så här: ”Tänk på det tidiga universum som en vätska. När universum sedan svalnar, ‘kristaliseras’ det. Anledningen till att vi använder analogin med vatten är att vatten är utan form.”

Utan form – eller ”without form” som forskaren sa på engelska – den frasen fick mig osökt att tänka på hur 1 Mos 1:2 lyder i många engelska översättningar:

”And the earth was without form, and void; and darkness was upon the face of the deep. And the Spirit of God moved upon the face of the waters.” (KJV)

Att forskarna använder just vatten som analogi är förstås också slående. James Quach fortsätter överraska mig med sin nästa mening:

”In the beginning there wasn’t even space, space did not exist because there was no form.”

Frasen ”In the beginning” är bekant från 1 Mos 1:1. Vad jag har hört brukar fysiker annars undvika ord som lätt kan associeras till Bibelns skapelseberättelse. När man väl gick med på att Universum har en början (vilket också Bibeln säger) använde man till exempel begrepp som ”time zero” för att slippa säga ”i begynnelsen” eller ”i början”. Därför blev jag smått överraskad av detta uttalande. Men det är inte bara orden utan hela idén i sig som påminner starkt om Bibeln: Himmel och jord (ett uttryck för hela Universum) skapades ur vatten som var utan form.

De bortser från att det för länge sedan fanns himlar och en jord som hade uppstått ur vatten och genom vatten i kraft av Guds ord. – 1 Pet 3:5

Precis som i fysikernas analogi och modell (om jag förstått den rätt) säger Bibeln att detta ”vatten” först inte var synligt innan det blev en del av den materiella verkligheten:

I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt. – Heb 11:3

Nu menar jag inte att quantum graphity är svaret. Jag tycker bara det är roligt och intressant att se:

• att fysiker öppet törs erkänna bristerna i Big Bang-teorin,
• att inte alla forskare styrs av den fördomsfulla inställningen att svaren måste ligga så långt bort från Bibeln som möjligt,
• och att fördomsfri forskning så ofta leder till idéer och resultat som är i större samklang med Bibeln.

 

Hur kan jag veta vad som är Guds vilja med mitt liv?

Om du ställt dig själv ovanstående fråga tyder det på att något är rätt ställt. Det visar nämligen att du har viljan att följa Guds vilja. Att göra det är ett stort och viktigt beslut som varje kristen bör fatta varje dag.

Ibland känner man sig dock osäker på exakt vad det innebär i olika situationer. Vad är Guds vilja? För att hjälpa dig att finna svaret på den frågan vill jag använda en liknelse som jag antar att de flesta kan känna igen sig i:

Du är elev och du befinner dig i ett klassrum. Läraren förklarar en uppgift för klassen och skriver något på tavlan. Men du tänker på något helt annat. Plötsligt vaknar du upp från ditt dagdrömmande och inser att du har missat lärarens instruktioner. Vad ska du göra? Hur ska du få reda på vad som är lärarens vilja?

1. Kolla på tavlan

Först och främst kan du se efter vad läraren har skrivit på tavlan. (De flesta lärare har lärt sig av erfarenhet att skriva upp viktiga instruktionerna på tavlan för att slippa upprepa dem femtioelva gånger. ;)) Om du hittar tydliga instrutioner där är det enkelt. Då vet du vad du ska göra. Svaret står där svart på vitt.

På samma sätt är det när vi vill veta vad som är Guds vilja. I många fall är det bara att läsa de instruktioner han har skrivit åt oss, och dem finner vi ju i Bibeln.

2. Fråga en vän

Ibland kanske du är osäker på om instruktionerna gäller just dig. De kanske står kvar från en tidigare lektion med en annan klass. Kanske tycker du att lärarens instruktioner inte är tillräckligt tydliga. Du finner inte något svar på tavlan som hjälper dig i din situation. Då kan du fråga en vän som du vet har varit uppmärksam på lärarens instruktioner och som du kan lita på. Från en sådan vän kan du få mycket värdefull information och kanske till och med hjälp med att lösa uppgiften. Men kom ihåg att du inte kan kopiera någon annans uppgift.

På samma sätt är det när du vill veta vad som är Guds vilja. Du kan fråga någon du ser upp till som andlig förebild, någon som är uppriktig i sin önskan att själv följa Guds vilja. Men tänk på att du inte kan kopiera någon annans liv. Gud har en unik uppgift för oss var och en. Tänk också på att kontrollera det din väns råd mot vad som står i Bibeln. Vänner kan ha fel.

3. Räck upp handen

Om ingen av dina vänner kan hjälpa dig (kanske satt de också och dagdrömde). Då kan du ju alltid fråga läraren. Hur gör man det? Räck upp handen!

På samma sätt är det när vi vill veta vad som är Guds vilja. Vi kan räcka upp våra händer … i bön. Ibland får du svar direkt. Ibland kanske Gud leder dina tankar till något som står skrivet, som du inte hade sett eller tänkt på. Ibland kanske han ger någon av dina vänner i uppdrag att visa dig vad du ska göra.

(Att be Gud om svar är förstås inte det sista du prövar, utan snarare det första. I klassrummet är det annorlunda eftersom vi mänskliga lärare är bundna av tid och inte har tid att hjälpa alla på samma gång.)

4. Gör något!

Om du är osäker på vad det är som läraren vill att du ska göra, så är det bättre att du gör någonting än ingenting. Har du slagit upp biologiboken fastän det var kemi som stod på schemat? Tro mig, en lärare blir mycket gladare av att se en elev läsa fel bok men ändå ha lärt sig något, än att se en elev sitta passiv hela lektionen och sedan säga ”Jag visste inte vad vi skulle göra”.

På samma sätt är det när du vill veta vad som är Guds vilja med ditt liv. Du vet inte exakt vad Gud vill att du ska göra, men det betyder inte att du ska ”stå sysslolös på torget” som männen i Jesus liknelse (se Matt 20) och förklara dig med ”Ingen har lejt mig”. Nej, naturligtvis är det bättre att fatta ett beslut baserat på det lilla du vet om Guds vilja, och be att han stoppar dig ifall du går i fel riktning, än att sitta och rulla tummarna medan du väntar på att en stor neonskylt ska falla ner från himlen med tydligare instruktioner, innan du vågar ta ett steg för Gud. Med andra ord: Gör något, för Guds skull! 😀

Se även: Två filmtips till dig som funderar på vad du ska göra med ditt liv

Om du är osäker på vad som är lärarens / Guds vilja: Sitt inte bara där! Gör något som du vet i alla fall är rätt riktning.