RSS

Kategoriarkiv: Guds domar

”Vem skapade Satan och helvetet, och varför?”

Ovanstående fråga ställdes av signaturen alternativmedicin som kommentar till ett tidigare inlägg. Frågan har redan fått ett alldeles utmärkt svar av Kim Majholm här, så jag tänkte egentligen bara utveckla det och komplettera med lite fler förklaringar och bibeltexter.

Vem skapade Satan, och varför?

I honom [Jesus] skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. – Kol 1:16-17

Eftersom allt och alla som finns till är skapade av Gud, så är även Satan skapad av Gud. Men det var inte Gud som gjorde honom till ”Satan”. Satan är nämligen ett hebreiskt ord som betyder ”motståndare”. (I det här inlägget kan man läsa mer om på vilket sätt Satan är Guds motståndare: Är vi bara spelpjäser i Guds schackspel?) Det var inte Gud som gjorde Satan till en motståndare (”Gud frestar ingen” – Jak 1:13-17). Han skapade honom helt perfekt, och precis som med oss människor skapades han till gemenskap och kärlek.

Du var som en dyrbar sigillring. Du var full av vishet och fulländat skön. I Eden, Guds trädgård, bodde du. Du var höljd i ädelstenar av alla de slag: karneol, topas och kalcedon, krysolit, onyx och jaspis, safir, rubin och smaragd. Av guld var dina smycken och prydnader, gjorda åt dig den dag du blev skapad. Du var en kerub som jag hade smort och satt till beskyddare. På det heliga gudaberget bodde du. Där gick du bland gnistrande stenar. Du var oförvitlig i allt vad du gjorde, från den dag du blev skapad till dess att orätt kom i dagen hos dig.Hes 28:12-15

När Gud skapade Lucifer (lat. ”ljusbärare”) var han alltså ”oförvitlig”, vilket är detsamma som ”fullkomlig”. Engelska översättningar använder ord som ”blameless” och ”perfect”. Så om det inte var Gud som gjorde Lucifer till Satan (motståndaren). Vem var det då? Jo, det var han själv som valde det. I Jesajas bok får vi veta vad det var för ”orättfärdighet” som blev funnen hos honom, och varför:

Det var du som sade till dig själv: ”Upp till himlen skall jag stiga. Ovan Guds stjärnor skall jag resa min tron och ta säte på gudaberget längst uppe i norr. Jag skall stiga upp ovan molnen, jag skall bli som den Högste.” – Jes 14:13-14

Trots sin redan upphöjda position var Lucifer inte nöjd. Han ville ta emot de andra skapade varelsernas tillbedjan. Detta var den orättfärdighet som först blev funnen hos honom. Detta begär växte sig starkare och starkare. Precis som med alla andra begär antar jag att det växte genom att han matade det. För att få mer makt och inflytande började han ifrågasätta Guds karaktär, och sprida missnöje bland de andra änglarna. Man kan säga att han uppfann världens fulaste språk: lögniskan. Med lögnen som vapen vann han över många till sin sida. Så började den stora striden i himlen, och så blev Lucifer motståndare till Gud. Så blev han Satan.

Vilket kontrast mellan Satan och Jesus! Satan som ville bli ännu mer upphöjd, och Jesus som villigt avstod från sin gudomliga gestalt, blev människa och plågades på ett kors (Fil 2:6-8) – för att vinna tillbaka oss ur Satans järngrepp!

Large bonfire

Vem skapade helvetet, och varför?

Helvetet är inte en plats som finns nu och det är inte heller en plats där någon kommer att plågas i evighet. Helvetet är istället ett tillfälle i framtiden då Gud kommer att utplåna Satan och alla som valt att ställa sig på hans sida. På motsvarande sätt som när hela världen med all dess ondska en gång tvättades med vatten, kommer den ännu en gång att renas – fast den här gången med eld (2 Pet 3:6-7). Resultatet är evigt (slutgiltigt). Bibeln säger förresten att Satan själv kommer att förintas i den elden. Det kan vi till exempel läsa om i fortsättningen av de texter från Hesekiel och Jesaja som jag citerade tidigare, eller i Upp 20:10 (i kombination med v 14 och andra texter på ämnet).

Så även om helvetet inte är vad många tror att det är, så är det alltså Gud som en dag kommer att ”skapa” det. Varför? Jo, för att utplåna all ondska. Att låta ondskan och lidandet fortsätta i all evighet vore ett rent helvete. Att Gud sätter stopp för det är faktiskt ett bevis på hans barmhärtighet och kärlek.

Tar gärna emot följdfrågor på detta!

Se även:
Filmtips: Hell and Mr Fudge
Den viktigaste av alla kristna läror: Sanningen om Guds karaktär
Vilka är Gog och Magog?

Annonser
 

Etiketter: ,

Filmtips: Hell and Mr Fudge

Hörde idag talas om en film som måste ses! Den handlar om hur pastor Edward Fudge upptäckte att ”helvetesläran” inte alls stämmer med vad Bibeln lär. För en del – som för Mr Fudge själv – kommer den insikten som en en befriande nyhet. Andra betraktar den istället som ett hot mot kristen tradition, eftersom man så länge har lärt ut att människor ska plågas för evigt i helvetets lågor. Vad vi än tycker om helvetesläran, så kan nog alla hålla med om att den sätter sina spår i vår gudsbild. Det är många som har vänt Gud ryggen på grund av denna lära, och jag är övertygad om att de har gjort det helt i onödan.

Kom ihåg vilken som är den viktigaste av alla kristna läror: Sanningen om Guds karaktär! Som kristna måste vi se till att alltid berätta sanningen om Gud. Om vi vill vinna människor till en kärleksfull relation med Gud, så är sanningen om honom långt mer effektiv än hotet om ett helvete.

Här kan du se trailern till filmen Hell and Mr Fudge:

 
 

Hur blir jag räddad genom att Jesus dog?

Filip Alven ställde en mycket intressant och relevant fråga:

Hur blir jag räddad genom att [Jesus] dog?
[Jag har] alltid undrat över det tekniska svaret på den frågan.

Det är du verkligen inte ensam om att undra över! Jag har själv undrat över det länge och jag vet att det är många som frågar samma sak. På ett sätt kan man säga att varje kristen vet svaret på frågan om hur vi blir räddade: Jesus har friköpt oss med sitt blod. Han är offret för våra synder som gör att vi kan få förlåtelse. (Rom 3:24-25Upp 5:9) Jag har hört många bra och inspirerande predikningar om detta, men ärligt talat har jag aldrig känt att det helt har svarat på frågan. Jag menar inte att det är fel, bara att det fattas något i svaret. Jag vill precis som du förstå det går till rent ”tekniskt”.

Efter att ha lyssnat på Graham Maxwells serie God in all 66 och läst en fantastiskt bra bok med titeln The Desire of Ages, känner jag att bilden har klarnat avsevärt. Jag förstår bättre hur Jesus genom sin död på korset vann striden mot Satan. Alla anklagarens anklagelser mot Gud bevisades då vara felaktiga. Samtidigt visade anklagaren sin egen sanna karaktär. (Det var där och då Satan blev schack matt på x antal drag.) Om det inte vore för att Jesus vann den segern skulle det aldrig kunna bli ett slut på ondska, lidande och död; för då skulle frågan om Guds karaktär förbli obesvarad för all framtid. Då hade han inte kunnat garantera ett tryggt och säkert Universum, för upproret skulle aldrig riktigt ta slut. Vi skulle inte fullt ut kunna lita på Guds godhet.

Med rätt att döma

För att få slut på ondskan och upproret måste Gud göra slut på alla som har valt den vägen och inte vill ändra sig. Det hela måste ske på ett sätt som gör att alla – även dem som blir dömda till evig död – kan hålla med om att Gud har varit en rättvis domare. Om det är någon som är tveksam till om Gud har gjort rätt, så skulle det innebära att upproret aldrig helt kan ta slut. Det är därför frågan om Guds karaktär är så central. Alla måste kunna lita på Guds domar. Annars kan han inte fortsätta styra Universum.

Med rätt att rädda

På motsvarande sätt behöver Gud kunna motivera varför han kan låta alla oss andra leva för evigt, trots att vi också har deltagit i upproret, trots att vi också har brutit mot morallagen, och trots att vi också har förpestat den här världen med våra själviska handlingar. Vad ger Gud rätt att rädda oss? Även om vi uttrycker en stark önskan att ändra oss så kan vi aldrig få något ogjort. Vi kan inte radera allt ont vi gjort.

Gud förvandlar våra tankar

För att få slut på ondskan måste vi bli förändrade. Det räcker inte att vi genom egen ansträngning förändrar våra handlingar så att vi utåt sett verkar goda. Vi behöver bli förvandlade inifrån! (Rom 12:2) Det är bara Guds Ande som kan åstadkomma det. Eller som Gud sa i Jeremia 31:33“Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan.” Patienten kan inte bota sig själv, utan måste lägga sig under kniven och låta kirurgen Gud göra sitt jobb. Bara dem som använder sin fria vilja till att gå med på den operationen kan bli räddade. Förvandlingen kan och bör påbörjas redan i det här livet. Det är tack vare denna förvandling som himlen kan vara en säker plats trots att den innehåller en massa före detta syndare.

Gud dömde sig själv till döden

Nu till den svåraste frågan: Hur går det till rent ”juridiskt”? Vad ger Gud rätt att fria oss från våra tidigare brott? Vi förtjänar ju att dö precis som alla andra, så vad ger Gud rätten att vara ‘beyond’ rättvis och ändå rädda oss? Gud ger oss förlåtelse för våra synder – men hur?

Att Gud förlåter innebär inte att han ser mellan fingrarna med saker eller säger “okej, låt gå för det”. Förlåtelsen innebär att Gud låter domen falla på någon annan istället för oss, nämligen sin egen Son. Alltså: Gud dömde sig själv till döden! Han räddar oss inte genom att upphäva lagen och säga att den inte gäller längre (se De tio budorden – gäller de fortfarande?). Istället uppfyller han det som lagen kräver, genom att ta dödsdomen på sig själv. ”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.” (Rom 8:1) Denna tanke har hjälpt många att förstå det hela. Men ännu är jag inte helt nöjd med svaret. Hur kan Gud göra så? Vad hjälper det att Gud dömer sig själv istället för oss?

Gud raderar våra brott

På sistone har jag börjat fundera över om det till och med kan vara så att Gud ”raderar” våra synder. Det finns flera texter som tyder på det:

Jag, jag är den som utplånar dina brott, för min egen skull, jag minns inte mer dina synder. – Jes 43:25

Förbarma dig, Gud, i din nåd, stryk ut mina synder i din stora godhet.
Gör mig fri från all min skuld och rena mig från min synd. – Ps 51:3-4

Men hur skulle det gå till? Om vi fortsätter läsa ett par verser efter det jag nyss citerade från Romarbrevet finner vi detta:

Då [Gud] lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan.Rom 8:3

På något vis fördes alltså vår synd över till Jesus, som dog med synderna i sig. Våra synder ”dog” och begravdes med honom! Där har vi det!

Var det ens ett svar på frågan?

Nej, kanske inte. Nu blev det en sån där predikan som jag talade om i början, en som innehåller många poänger men som inte nådde riktigt ända fram. Det gick väl ganska bra tills jag sa det där med ”på något vis”. Frågan var ju hur? Då kan man inte svara med ”på något vis”. Jag tvingas faktiskt erkänna att jag inte har det tekniska och juridiska svaret på frågan. Förlåt att jag lurade dig att läsa ända hit. 😉 Var detta felaktig marknadsföring?

Men jag tror i alla fall att jag har en mycket bra ursäkt till varför jag – och ingen annan heller verkar det som – har svaret på den frågan. Vilken är denna ursäkt? Det kan du läsa om i detta inlägg.

 

Budord 10: ”Du skall inte ha begär till…”

Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa. – 2 Mos 20:17

Tänk vilken fantastisk värld vi skulle leva i om ingen någonsin utförde en självisk handling! Tänk om alla levde enligt Guds bud och tillämpade principen ”älska din nästa som dig själv” (3 Mos 19:18, som sammanfattar budord 5-10). Men hur skulle det gå till? Är det ens möjligt? Nej, egentligen inte. Så länge vi har kvar våra själviska tankar är det oundvikligt att de någon gång leder till handling, även om det sker omedvetet eller okontrollerat. För att kunna stoppa själviska gärningar måste vi angripa själva roten till problemet: de själviska tankarna – begäret – viljan att göra fel.

Det är just detta som det tionde budordet riktar in sig på. Inte nog med att vi inte ska göra själviska handlingar, vi ska inte ens vilja göra det. Själva begäret i sig är alltså en lagöverträdelse enligt Guds standard!

Hur kan Gud beordra något sådant? Jag har tidigare sagt att Gud inte tänker styra våra tankar. Det är helt emot hans principer. Men vid första anblick kan det verka som att det är just det han är ute efter i det tionde budordet, eftersom han säger till oss att inte tänka fel tankar. Jag var inne på detta tidigare i inlägget Fly från smutsiga tankar, där jag bland annat citerade Jesus om det sjunde budordet:

Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap. – Matt 5:27-28

Lägg dock märke till att detta inte innebär att Gud styr våra tankar. Det innebär bara att han sätter ribban och föreskriver vilken standard vi behöver uppnå. Det är skillnad. När en läkare skriver ut medicin, tvingas patienterna att ta den? När en lärare berättar var gränsen går för betyget godkänt, tvingas elever att lära sig? Nej, men det bör förstås motivera dem. Alla som vill bli friska/godkända lyssnar på instruktionerna och gör sitt bästa för att agera efter dem.

Har Gud satt ribban för högt genom att begära att vi inte ens ska ha begär? – Foto: The US Army (Wiki)

Har Gud satt ribban för högt? Det tycker jag inte. Om Guds långsiktiga mål är att få ett slut på all ondska och allt lidande, då räcker det inte att vi förändrar våra handlingar så att vi utåt sett verkar goda. Vi behöver bli förvandlade inifrån! Våra tankar måste förnyas! (Rom 12:2) En sådan förvandling kan vi omöjligt åstadkomma genom egen ansträngning. Det är bara Guds Ande som kan göra det. Eller som Gud sa i Jeremia 31:33”Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan.” Patienten kan inte bota sig själv, utan måste lägga sin under kniven och låta kirurgen Gud göra sitt jobb.

Guds Ande är en verklig gentleman. Han tvingar sig inte på någon. Så fort vi visar att vi vill gå vår egen väg låter han oss göra det, dock inte utan att vädja till oss och visa oss om vi är på fel väg. Om vi däremot använder vår fria vilja till att välja Gud, då kan han verka i oss. Om vi ber Gud förvandla våra tankar och ta bort de begär vi brottas med, då kan han befria oss.

 
1 kommentar

Publicerat av på 12 oktober, 2012 i De tio budorden, Evangeliet, Guds domar

 

Etiketter:

Gud grundade ett säkert rättssystem

Du skall inte vittna falskt mot din nästa. – 2 Mos 20:16

Fy vad ruttet att vittna falskt! Tänk dig in i situationen att du är misstänkt för ett mord som du är helt oskyldig till. Ett ögonvittne träder fram, men säger inte alls sanningen utan berättar med stor övertygelse och skickligt skådespeleri en helt påhittad historia där du målas upp som en brutal mördare. Det kommer fler vittnen som styrker det första vittnets historia. Det hela är mycket genomtänkt. De har satt dit dig. Du blir dömd, medan den verklige mördaren går fri.

Ju värre straff den oskyldigt dömde får, desto mer fruktansvärt är det om någon vittnar falskt. Enligt Mose lag skulle en mördare straffas med döden. Vad vore i så fall ett lämpligt straff åt den som ljuger i rätten så att en oskyldig blir dömd till döden? Jag finner flera intressanta punkter i texten nedan:

[1] Ett enda vittne är inte nog för att fälla någon för brott eller förseelser, vilken synd det än gäller. För att en sak skall avgöras måste två eller tre personer vittna. Om ett illvilligt vittne kommer med falska anklagelser mot någon, skall de båda parterna i tvisten träda fram inför Herren, inför de präster och domare som då kommer att finnas. [2] Domarna skall noga undersöka saken, och om vittnet är en lögnare som har vittnat falskt mot sin broder, skall ni [3] göra detsamma med honom som han hade tänkt ut mot sin broder. Du skall utrota det onda ur folket. [4] Alla andra skall känna fruktan när de hör om detta, och sedan skall ingen mer göra något så ont hos dig. Visa ingen förskoning: liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand och fot för fot. – 5 Mos 19:15-21

Punkt 1-2 berättar hur rättegångarna skulle gå till. Det var aldrig nog med ett vittne för att döma någon. Om den anklagade sa emot vittnesuppgifterna (”Not guilty, Your Honor”) skulle de ”noga undersöka saken”. Eftersom vi det i nya testamentet förekom att folk plockade upp stenar för att stena folk utan någon ordentlig rättegång, får man kanske det felaktiga intrycket att detta var i enlighet med Guds lagar, men det var det alltså inte.

Punkt 3 svarar på frågan om vad lögnaren skulle få för straff, och punkt 4 förklarar varför: Det skulle avskräcka från alla framtida försök att vittna falskt mot en oskyldig. ”Visa ingen förskoning.”

Tänk nu efter. Hur skulle det bli om det knappt var något straff för den som ljuger i rätten? Då skulle man inte längre kunna lita på några vittnesmål, och då kollapsar hela rättssystemet. Dessutom: Om ett land tillämpar dödsstraff utan att samtidigt tillämpa de principer som finns beskrivna i texten ovan, då kan det bli väldigt fel.

En annan sak som kan göra att det blir fruktansvärt fel – alltså i avseendet att oskyldiga blir dömda – är att många rättssystem idag dömer baserat på indicier och inte efter verkliga bevis. Enligt de principer som beskrivs i Bibeln borde många gå fria i brist på bevis (eller kanske dömas till tillsyn om det ändå fanns starka indicier). ”Hellre fria än fälla”, heter det väl?

Vi ser att Gud grundade ett mycket klokt och säkert rättssystem, som vi till och med i våra ”civiliserade” dagar har mycket kvar att lära av.

JudgesTools Icon

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 oktober, 2012 i De tio budorden, Guds domar

 

”Du skall inte inte mörda” – men hur det då med ”blodshämnaren”?

I föregående inlägg citerade jag 4 Mos 35 där det inte görs skillnad mellan dråp och överlagt mord (båda räknades som mord), men däremot mellan mord och olyckshändelse (utan något fientligt uppsåt). I texten står det också att varje mördare måste dömas till döden. Dödsdomen skulle verkställas av en ”blodshämnare”.

Men hur är det då med ”blodshämnaren”? Blir han inte själv skyldig till mord när han verkställer domen? Nej, inte enligt de lagar som Gud gav. Faktiskt är det är inte ens samma ord som används i grundtexten, utan det räknas som två helt olika sorters dödande. Och det är ju inte så konstigt egentligen. Varje nation som tillämpar dödsstraff måste ha ett slags bödel som verkställer domen utan att själv riskera att bli ”hämnad” för dödandet. Någon måste göra det. De sista verserna i kapitlet vittnar om att det betraktades som ett mycket viktigt plikt som inte fick försummas:

Ni får inte vanhelga det land ni bor i. Blod vanhelgar landet, och landet kan inte få någon försoning för det blod som utgjutits där utom genom blodet från den som utgöt det. Ni får inte orena landet där ni bor, det land där jag har min boning. Jag, Herren, har min boning bland israeliterna. – 4 Mos 35:33-34

Folket var alltså förpliktigat att straffa mördaren med döden. Att inte göra det vore att se alldeles för lätt på det brott som hade begåtts. Det skulle uppmuntra fler våldsverkare, särskilt i den hårda och våldsamma tid som då rådde, och det skulle i längden leda till att landet blev vanhelgat (fyllt av synd, som det var innan israeliterna tog det i besittning).

Märk väl att dödsdomen enligt Mose lag måste föregås med en korrekt genomförd rättsprocess (4 Mos 35:25). Det måste också finnas minst två samstämmiga vittnesbörd (vers 30), och domarna kan inte mutas (vers 31). ”Blodshämnaren” hade inte heller rätt att döda mördaren utan någon dom, så det var helt förbjudet att ta lagen i egna händer.

Vem var då denne ”blodshämnare”?

Grundtextens ord är egentligen inte alls besläktat med ordet för hämnd (nakam). Det har bara tolkats så för att vi ska förstå det, i brist på något bättre. Det är istället ordet gaal som används här (tillsammans med dam som betyder blod). Gaal är ett svåröversatt ord, eftersom det inte finns någon modern motsvarighet (i alla fall inte i svenska och engelska). Ordet har översatts med ”lösa från” (1 Mos 48:16), ”lösa in” (3 Mos 25:25), ”friköpa” (3 Mos 25:48) eller till och med ”befria” (2 Mos 6:6).

När gaal syftar på en person brukar det i Bibeln 2000 översättas med ”skyldeman” (som i Rut 3:12). I 1917 års översättning hette det ”bördeman” och i Folkbibeln har man istället valt ”återlösare”, i linje med många engelska översättningar. Bland dem ser vi förresten stor variation: ”near kinsman”, ”redeemer [=återlösare]”, ”redeeming kinsman”, ”close relative”, ”the relative who is supposed to take care of you”, ”family redeemer”, ”covenant redeemer”, ”family protector”, ”guardian-redeemer”, ”kinsman-redeemer”. Som sagt, det är ett svåröversatt ord. Alla är helt klart är överens om innebörden, det är bara det att vi inte har någon modern motsvarighet.

Detta tyder på att blodshämnaren var en nära släkting till offret som på något sätt fick på sitt ansvar att ”återlösa offrets blod”, eller ”hämnas” om man så vill.

Hur visste man vem som skulle göra det?

Det förklaras aldrig i Bibeln vad återlösarens roll går ut på eller hur det avgörs vem som är den närmaste släktingen. Det tas för givet att läsaren förstår vad som menas med det. Därför kan vi med stor sannolikhet anta att detta var en sed som redan var i bruk på den tiden, och alltså inte något som Gud eller Mose hittade på. De satte helt enkelt upp regler kring hur denne närmaste släkting skulle utföra sina plikter, men de definierade aldrig vilka plikter som totalt ingick (för det handlade om så mycket mer än att ”hämnas” för mord). De beskrev inte heller hur det skulle bestämmas vem som skulle ha den rollen.

Av historien om Boas och Rut (Rut 3:12-13) kan vi dock dra tre intressanta slutsatser:

  1. Varje person kunde ha flera potentiella återlösare.
  2. Det fanns en rangordning bland återlösarna där man höll reda på vem som var närmast.
  3. Återlösarens ansvar (eller förmåner) kunde överlåtas till nästa återlösare som stod på tur.

Alltså: ”Blodshämnaren” lär ha varit en nära släkting till offret. Den närmaste återlösaren fick lämna över plikten till en annan släkting som gick med på det.

 
7 kommentarer

Publicerat av på 3 oktober, 2012 i Guds domar

 

Etiketter:

Gud är ‘beyond’ rättvis

Newsflash: Gud ger inte alla människor en rättvis dom

Gud är egentligen bara rättvis mot alla dem som inte tar emot gåvan av evigt liv. De är de enda som får vad de förtjänar. Mot alla dem som tackar ja till Gud är han däremot ”orättvis”, eftersom de får vad de inte förtjänar. Vi förtjänar alla att dömas som skyldiga, men istället kan vi bli frikända! Gud vill alltså ge oss det vi inte förtjänar.

Får Gud göra så?

Gud bryter inte mot någon lag när han frikänner oss. Han undlåter inte i att döma. Att Gud förlåter oss innebär inte att han ser mellan fingrarna med all ondska vi förpestar tillvaron med. Om han gjorde det skulle han vara korrupt och Hans rike skulle förfalla, men den helige Domaren accepterar inte någon synd. Det finns ingen brott som rationaliseras bort i Guds dom. ”Varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag.” (Matt 12:36)

Att Gud förlåter innebär så mycket mer än något ”okej, låt gå för det”. Förlåtelsen innebär att han låter domen falla på sig själv. Alltså: Gud dömer sig själv till döden! Han räddar oss inte genom att upphäva lagen och säga att den inte gäller längre (se De tio budorden – gäller de fortfarande?). Istället uppfyller han det som lagen kräver, genom att ta dödsdomen på sig själv. Detta ger en djupare mening åt Jesus ord i Matt 5:17: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.”

En extremt schysst domare

Den ende som är helt syndfri tog på sig synden. Och det…! Det är verkligen orättvist! Det är totalt orättvist i bemärkelsen att det förstås borde vara ”den som syndar som ska dö” (se tidigare inlägg: Hesekiel 18), men nu var det Någon Annan som dog i vårt ställe. Är det någon som klagar på denna orättvisa? Nej, varför skulle vi göra det? Det är ju vi som får glädje av den eftersom den leder till att vi går fria och slipper en fällande dom! Att domaren själv dör för något vi har gjort, är måhända inte direkt vad vi kallar ”rättvist”. Men man kan ju knappast klaga på att det är ”orättvist”, för det är ju så … extremt schysst!

Beyond rättvist

I liknelsen om vingårdsarbetarnas lön (Matt 20:1-16) fick de som arbetat en timme samma lön som dem som arbetat hela dagen. Enligt vårt sätt att tänka var det en orättvis lönefördelning, eller hur? Men man kan ju knappast anklaga ägaren för att vara självisk eller ondskefull. Han är ju bara generös! Till några som klagade sa ägaren i liknelsen: ”Jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?”

Tänk att den som har arbetat och slitit för Gud hela sitt liv får samma lön den som omvänder sig i ”elfte timmen”! (Om tanken på Guds generositet gör mig avundsjuk tyder det bara på att jag har mycket kvar att lära.) Ett konkret exempel på en som omvände sig i sista stund är rövaren på korset. Tänk att han som aldrig hann ändra sitt liv innan det tog slut – han som var den ”siste” att omvända sig – var den förste som blev lovad att få vara med i paradiset! ”Så skall de sista bli först och de första sist.” Hur rättvist är det på en skala? Föga rättvist enligt den mänskliga skalan. Men Guds ”rättvisa” är helt off the scale! Den är så på en helt annan nivå att ordet rättvisa inte ger rättvisa åt Gud. 😀

Guds domar är alltså generösa, schyssta, osjälviska … Finns det ett bra ord som passar här? Jajamen! Bibeln använder konsekvent det grekiska ordet dikaios för att beskriva Guds karaktär samt kvalitén på hans domar. På svenska säger vi att Guds domar är rättfärdiga – där har vi ett ord som passar bättre! Beyond rättvist: alltså rättfärdigt!

”Ja, Herre Gud, allhärskare, sanna och rättfärdiga är dina domar.” – Upp 16:7

 
22 kommentarer

Publicerat av på 28 september, 2012 i Bilden av Gud, Evangeliet, Guds domar