Gud är ‘beyond’ rättvis

Newsflash: Gud ger inte alla människor en rättvis dom

Gud är egentligen bara rättvis mot alla dem som inte tar emot gåvan av evigt liv. De är de enda som får vad de förtjänar. Mot alla dem som tackar ja till Gud är han däremot ”orättvis”, eftersom de får vad de inte förtjänar. Vi förtjänar alla att dömas som skyldiga, men istället kan vi bli frikända! Gud vill alltså ge oss det vi inte förtjänar.

Får Gud göra så?

Gud bryter inte mot någon lag när han frikänner oss. Han undlåter inte i att döma. Att Gud förlåter oss innebär inte att han ser mellan fingrarna med all ondska vi förpestar tillvaron med. Om han gjorde det skulle han vara korrupt och Hans rike skulle förfalla, men den helige Domaren accepterar inte någon synd. Det finns ingen brott som rationaliseras bort i Guds dom. ”Varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag.” (Matt 12:36)

Att Gud förlåter innebär så mycket mer än något ”okej, låt gå för det”. Förlåtelsen innebär att han låter domen falla på sig själv. Alltså: Gud dömer sig själv till döden! Han räddar oss inte genom att upphäva lagen och säga att den inte gäller längre (se De tio budorden – gäller de fortfarande?). Istället uppfyller han det som lagen kräver, genom att ta dödsdomen på sig själv. Detta ger en djupare mening åt Jesus ord i Matt 5:17: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.”

En extremt schysst domare

Den ende som är helt syndfri tog på sig synden. Och det…! Det är verkligen orättvist! Det är totalt orättvist i bemärkelsen att det förstås borde vara ”den som syndar som ska dö” (se tidigare inlägg: Hesekiel 18), men nu var det Någon Annan som dog i vårt ställe. Är det någon som klagar på denna orättvisa? Nej, varför skulle vi göra det? Det är ju vi som får glädje av den eftersom den leder till att vi går fria och slipper en fällande dom! Att domaren själv dör för något vi har gjort, är måhända inte direkt vad vi kallar ”rättvist”. Men man kan ju knappast klaga på att det är ”orättvist”, för det är ju så … extremt schysst!

Beyond rättvist

I liknelsen om vingårdsarbetarnas lön (Matt 20:1-16) fick de som arbetat en timme samma lön som dem som arbetat hela dagen. Enligt vårt sätt att tänka var det en orättvis lönefördelning, eller hur? Men man kan ju knappast anklaga ägaren för att vara självisk eller ondskefull. Han är ju bara generös! Till några som klagade sa ägaren i liknelsen: ”Jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?”

Tänk att den som har arbetat och slitit för Gud hela sitt liv får samma lön den som omvänder sig i ”elfte timmen”! (Om tanken på Guds generositet gör mig avundsjuk tyder det bara på att jag har mycket kvar att lära.) Ett konkret exempel på en som omvände sig i sista stund är rövaren på korset. Tänk att han som aldrig hann ändra sitt liv innan det tog slut – han som var den ”siste” att omvända sig – var den förste som blev lovad att få vara med i paradiset! ”Så skall de sista bli först och de första sist.” Hur rättvist är det på en skala? Föga rättvist enligt den mänskliga skalan. Men Guds ”rättvisa” är helt off the scale! Den är så på en helt annan nivå att ordet rättvisa inte ger rättvisa åt Gud. 😀

Guds domar är alltså generösa, schyssta, osjälviska … Finns det ett bra ord som passar här? Jajamen! Bibeln använder konsekvent det grekiska ordet dikaios för att beskriva Guds karaktär samt kvalitén på hans domar. På svenska säger vi att Guds domar är rättfärdiga – där har vi ett ord som passar bättre! Beyond rättvist: alltså rättfärdigt!

”Ja, Herre Gud, allhärskare, sanna och rättfärdiga är dina domar.” – Upp 16:7