RSS

Kategoriarkiv: Bilden av Gud

Umeå Adventkyrka svarar på tio vanliga invändningar mot tro

I maj förra året skrev jag följande i ett inlägg om att Församlingar behöver diskutera besvärliga frågor:

En del kristna tycker att man helst bör undvika alla besvärliga frågor som folk inom församlingen kan ha olika uppfattningar om – och helst också undvika frågor som kan väcka anstöt hos folk utanför församlingen. Därför lyfter man istället fram det enda som alla kristna har gemensamt: Kristus. Bilden av vem Jesus var kan dock variera kraftigt inom församlingen, beroende på vilken syn man har på Gud och vilken syn man har på Bibeln. Man lyfter lite klichéartat fram vikten av att ”följa Jesus”, men aktar sig för att definiera vad det konkret innebär; för då måste man ju börja diskutera vad Jesus egentligen undervisade om.

Detta var bland annat en respons på det panelsamtal om betydelsen av skapelse som vi hade i min församling den dagen. Man kan säga att det mötet blev startskottet för just det jag förespråkade: Snarare än att undvika besvärliga frågor har vi i allra högsta grad välkomnat dem. Det har vi nog alltid gjort, men i våras nådde välkomnandet en ny nivå, då vi bjöd in till debatt. Jag höll även två föreläsningar om skapelse och evolution och mitt i allt detta pågick livliga nätdiskussioner på församlingens facebook-sida.

Under dessa möten och diskussioner, liksom här på Newtonbloggen, dök det upp alla möjliga (och omöjliga) invändningar mot kristen tron. Vi hade fullt upp med att försöka svara på allt. Vår pastor David Cederström tog vara på alla invändningar och sammanställde dem i olika kategorier. Resultatet ser ni här nedan. Det blev en hel mötesserie där vi ger svar på vanliga invändningar mot tro.

Invandningar mot tro A4

Som ni ser är det redan dags för del 3. (Jag beklagar att jag hittills inte hunnit sprida informationen om detta.) För snart två veckor sedan besvarade jag invändningen ”Bibelns Gud är ett monster” och i lördags svarade David på frågan ”Hur kan man påstå att Jesus är enda vägen till Gud?” Nu på lördag är det min tur igen, och då ska jag visa varför detta resonemang inte håller: ”Gudshypotesen behövs inte längre – idag vet vi så mycket om hur världen och universum fungerar att idén om Gud spelat ut sin roll.”

Du som bor i närheten av Umeå… Du som kanske tycker att det ligger något i dessa invändningar… Du som letar efter svar… Eller du som bara är nyfiken på hur det är i en församling där man vågar bemöta (till synes) besvärliga frågor: Välkommen!

 

Är Satan som en ouppfostrad pitbullterrier som Gud har släppt lös?

I en kommentar av signaturen Sake liknas Satan vid en vildsint pitbullterrier som Gud inte har tagit ansvar för. Kommentaren kan läsas i sin helhet här under mitt inlägg Om Gud visste vad Lucifer skulle göra, varför skapade han honom?

Johannes, din berättelse hänger inte hop – logiskt. Liknelser är ju populära ibland troende,
jag väljer därför att åskådliggöra min kritik mot berättelsens logik genom en sådan.

Sake. Jag uppskattar att du har läst mitt resonemang och att du verkar ha gjort en uppriktig ansträngning att förstå det. Jag ska försöka förklara de punkter som du upplever som ologiska.

En man skaffar sig en pitbullterrier som valp. Den har en utomordentligt fin stamtavla och är väldigt söt.
Men mannen låter hunden uppfostra sig själv, dvs exercera fri vilja.

Här ser jag att du har missförstått vad som menas med fri vilja. Det innebär inte frihet att göra precis som du vill. Det innebär helt enkelt att du inte är en robot. Den fria viljan är en egenskap hos oss som Gud uppenbarligen värderar oändligt högt – så högt att han låter sig själv och hela sin skapelse genomlida den mest fruktansvärda kris, hellre än att tumma det minsta på den principen. Slopa den fria viljan? Det finns inte på kartan!

Det finns en baksida med den fria viljan: Ett par mänskliga föräldrar kan uppfostra sina barn på allra bästa tänkbara sätt, men ändå få erfara att barnen en dag vänder dem ryggen. Föräldern Gud uppfostrade Lucifer på allra bästa tänkbara sätt. Precis som i all uppfostran innebär det att föräldern sätter gränser, och det tror jag verkligen att Gud har gjort och fortfarande gör när det gäller Satan. Se till exempel vad Gud sa om Job. ”Nåväl, jag ger honom i din hand. Men du måste skona hans liv.” (Job 2:6).

Hunden växer upp till att bli rejält elak och stridför, något som omgivningen bittert får erfara, med ihjälbitna hundar, svårt skadade barn och vuxna, då mannen låter hunden springa helt lös i omgivningen.

Din beskrivning av Satans raseri och våldsamma framfart stämmer faktiskt överens med Bibeln (se t ex Upp 12:12 och 1 Pet 5:8), men däremot stämmer det som sagt inte att Gud har släppt honom helt lös. Det finns gränser. Dessa gränser ifrågasätts ständigt av Satan, som envist förhandlar om större svängrum och frihet att få bevisa sina poänger. Han kräver att få släppas helt lös, men Gud håller hårt i kopplet. Det kommer han att göra ända tills Upp 20:7 går i uppfyllelse: ”När de tusen åren har gått skall Satan släppas lös ur sitt fängelse.” Rädda sig den som kan! (Joel 2:32)

I detta läget, eller troligen redan vid första anmälda incident, skulle samhället utkrävt juridiskt ansvar av mannen. Dels för att han, som varandes hundens ägare är ansvarig för vad hunden gör (men detta är inte intressant för liknelsen), dvs oavsett uppsåt så finns där ett ansvar. Men, något mer intressant är att han genom att släppa hunden vind för våg i samhället TROTS ATT HAN VISSTE att hunden var elak och aggressiv, skulle kunna fällas till ansvar för de skador som hunden tillfogat andra med ett underliggande likgiltighetsuppsåt som grund.

Det är väldigt intressant att du säger detta, eftersom du omedvetet refererar till en lag som Gud själv gav genom Mose. Där är det inte pitbull som används som exempel, utan en annan typ av bull.

Om en oxe stångar ihjäl en man eller en kvinna, skall oxen stenas, och dess kött får inte ätas, men ägaren skall gå fri. Men om oxen brukar stångas och ägaren vet om det men ändå inte vaktar den, och om oxen dödar en man eller en kvinna, då skall oxen stenas och dess ägare skall också mista livet. – 2 Mos 21:28-29

Visst var det en klok lag som verkligen utkrävde ansvar av ägaren? Så, hur är det då med Gud? Borde vi utkräva samma ansvar av honom i fallet Satan? I så fall borde både Satan (djuret) och Gud (ägaren) båda avtjäna dödstraffet. Gud har redan gjort det (check!), och Satan kommer att få göra det då tiden hunnit ikapp Upp 20:10 (check!).

Jag tror nog att de flesta kan hålla med om att Satan förtjänar det. Men jag tycker inte att hans skapare förtjänade att dö, och det är av den enkla anledningen att jag inte tycker att Gud kunde ha hanterat situationen på ett klokare och bättre sätt än han gjorde. Låt mig utveckla…

Enligt din logik motsvarar likgiltighetsuppsåtet istället en akt av kärlek mot människan.
Detta hade aldrig hållit som en försvarsstrategi i svensk domstol.
Du menar dessutom att mannen i förväg har full kännedom om att hans hund kommer att skada människor, vilka människor som kommer att skadas och hur, men trots detta undlåter att kontrollera hunden, vilket jag anser borde bedömas som att mannen uppsåtligen låtit dessa människor lida skada.

Det är nu vi måste ta ett kliv ur din liknelse och inse att det finns en avgörande skillnad mellan Satan och en pitbullterrier. Han är inte ett ”oskyldigt” djur som drivs av sina instinkter och impulser. Han är inte ett offer för omständigheterna. Istället är han en intelligent varelse som kalkylerat och utstuderat döljer sin karaktär och sina avsikter i invecklade bedrägerier. (Vissa har han till och med bedragit så pass att han lyckats dölja sin existens!) Han har ljugit och kamoflerat sig ända sedan den här världen skapades. För att inte Eva skulle känna igen sin fiende ”klädde han ut sig” till en oskyldig och klok liten orm, som sa: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.” (1 Mos 3:4-5) Han säger alltså: ”Gud ljuger för er. Det är han som är er fiende.”

M (2)

Att en bitsk pitbullterrier behöver tjudras är ju rätt uppenbart. Hans grannar skulle säkert känna sig mycket lugnare om ägaren ”gjorde sig av med den”. Men det Satan presenterar är intellektuella argument (vilket pitbullterrier sällan brukar uttrycka). Oavsett hur farliga argumenten är, så kunde inte Gud döda honom för det. Han skulle kunna göra sig av med argumentens upphovsman, men då själva argumenten skulle därmed ha odödliga! Om Satan anklagar Gud för att vara en hänsynslös tyrann – en diktator som inte tål att ifrågasättas – då kan inte Gud vinna genom att plötslig avrätta eller på annat sätt få tyst på upprorsmakaren. Det skulle bara bekräfta Satans anklagelse.

Gud måste bevisa sin godhet och vinna vårt förtroende. Det har han gjort nu under 6000 år – särskilt när Jesus dog på korset. Under tiden har vi även fått se Satans rätta jag – särskilt när Jesus dog på korset. Hans sanna karaktär måste bli fullständigt tydlig för alla för att det aldrig mer ska uppstå ett nytt uppror. Det är av kärlek till oss som Gud tillåter lidandet, för att en dag vinna hela striden på ett sätt så att karusellen aldrig behöver börja om på nytt. Alla behöver bli övertygade om sanningen!

Att ta tag i ett problem så ordentligt att det reds ut en gång för alla – det tycker jag inte direkt är att betrakta som ”likgiltighet”.

Vidare i liknelsen – mannen har i sin makt att när som helst kuva hunden, eller till och med döda den om det skulle behövas. Men han väljer att utsträcka hundens liv och därmed terror, för att ge så många av människorna i grannskapet chansen att ty sig till honom innan han tar bort sin egen hund.
Kärleksfullt? Logiskt? Nej! bara knasigt.

Hade det farliga i Satans argument varit tillräckligt uppenbart från första början, då hade striden kunnat avslutas mycket tidigare. Men nu var det inte så uppenbart, så därför är det inte bra om Gud har för bråttom. Själv skulle jag inte ha några problem med om Gud skulle låta Satan förstöra hela den här planeten, så länge det slutgiltigt skulle leda till att allt blir bra och förblir bra. Do what it takes!

Dessutom kan man säga att några tusen år av lidande är en försvinnande kort tid sett ur ett evighetsperspektiv. (Om det vittnar ju alla ni som tror att Jorden är miljarder år gammal.) Jag säger som Paulus:

Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. – 2 Kor 4:17

 

”Vem skapade Satan och helvetet, och varför?”

Ovanstående fråga ställdes av signaturen alternativmedicin som kommentar till ett tidigare inlägg. Frågan har redan fått ett alldeles utmärkt svar av Kim Majholm här, så jag tänkte egentligen bara utveckla det och komplettera med lite fler förklaringar och bibeltexter.

Vem skapade Satan, och varför?

I honom [Jesus] skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. – Kol 1:16-17

Eftersom allt och alla som finns till är skapade av Gud, så är även Satan skapad av Gud. Men det var inte Gud som gjorde honom till ”Satan”. Satan är nämligen ett hebreiskt ord som betyder ”motståndare”. (I det här inlägget kan man läsa mer om på vilket sätt Satan är Guds motståndare: Är vi bara spelpjäser i Guds schackspel?) Det var inte Gud som gjorde Satan till en motståndare (”Gud frestar ingen” – Jak 1:13-17). Han skapade honom helt perfekt, och precis som med oss människor skapades han till gemenskap och kärlek.

Du var som en dyrbar sigillring. Du var full av vishet och fulländat skön. I Eden, Guds trädgård, bodde du. Du var höljd i ädelstenar av alla de slag: karneol, topas och kalcedon, krysolit, onyx och jaspis, safir, rubin och smaragd. Av guld var dina smycken och prydnader, gjorda åt dig den dag du blev skapad. Du var en kerub som jag hade smort och satt till beskyddare. På det heliga gudaberget bodde du. Där gick du bland gnistrande stenar. Du var oförvitlig i allt vad du gjorde, från den dag du blev skapad till dess att orätt kom i dagen hos dig.Hes 28:12-15

När Gud skapade Lucifer (lat. ”ljusbärare”) var han alltså ”oförvitlig”, vilket är detsamma som ”fullkomlig”. Engelska översättningar använder ord som ”blameless” och ”perfect”. Så om det inte var Gud som gjorde Lucifer till Satan (motståndaren). Vem var det då? Jo, det var han själv som valde det. I Jesajas bok får vi veta vad det var för ”orättfärdighet” som blev funnen hos honom, och varför:

Det var du som sade till dig själv: ”Upp till himlen skall jag stiga. Ovan Guds stjärnor skall jag resa min tron och ta säte på gudaberget längst uppe i norr. Jag skall stiga upp ovan molnen, jag skall bli som den Högste.” – Jes 14:13-14

Trots sin redan upphöjda position var Lucifer inte nöjd. Han ville ta emot de andra skapade varelsernas tillbedjan. Detta var den orättfärdighet som först blev funnen hos honom. Detta begär växte sig starkare och starkare. Precis som med alla andra begär antar jag att det växte genom att han matade det. För att få mer makt och inflytande började han ifrågasätta Guds karaktär, och sprida missnöje bland de andra änglarna. Man kan säga att han uppfann världens fulaste språk: lögniskan. Med lögnen som vapen vann han över många till sin sida. Så började den stora striden i himlen, och så blev Lucifer motståndare till Gud. Så blev han Satan.

Vilket kontrast mellan Satan och Jesus! Satan som ville bli ännu mer upphöjd, och Jesus som villigt avstod från sin gudomliga gestalt, blev människa och plågades på ett kors (Fil 2:6-8) – för att vinna tillbaka oss ur Satans järngrepp!

Large bonfire

Vem skapade helvetet, och varför?

Helvetet är inte en plats som finns nu och det är inte heller en plats där någon kommer att plågas i evighet. Helvetet är istället ett tillfälle i framtiden då Gud kommer att utplåna Satan och alla som valt att ställa sig på hans sida. På motsvarande sätt som när hela världen med all dess ondska en gång tvättades med vatten, kommer den ännu en gång att renas – fast den här gången med eld (2 Pet 3:6-7). Resultatet är evigt (slutgiltigt). Bibeln säger förresten att Satan själv kommer att förintas i den elden. Det kan vi till exempel läsa om i fortsättningen av de texter från Hesekiel och Jesaja som jag citerade tidigare, eller i Upp 20:10 (i kombination med v 14 och andra texter på ämnet).

Så även om helvetet inte är vad många tror att det är, så är det alltså Gud som en dag kommer att ”skapa” det. Varför? Jo, för att utplåna all ondska. Att låta ondskan och lidandet fortsätta i all evighet vore ett rent helvete. Att Gud sätter stopp för det är faktiskt ett bevis på hans barmhärtighet och kärlek.

Tar gärna emot följdfrågor på detta!

Se även:
Filmtips: Hell and Mr Fudge
Den viktigaste av alla kristna läror: Sanningen om Guds karaktär
Vilka är Gog och Magog?

 

Etiketter: ,

Varför kunde inte Gud leda israeliterna till perfekt moral på en gång?

I ett tidigare inlägg förklarade jag varför Gud uppmanade israeliterna att göra sådant som många idag skulle betrakta som fel och omoraliskt. Mitt svar var att Gud möter oss där vi är – för att lyfta oss! Hans moraliska standard är alltid densamma – långt över vår. När Gud böjde sig ner för att lyfta israeliterna åtskilliga steg uppåt innebar det en klar förbättring av moralen för dem. Men när vi idag – ovetandes om hur illa det var ställt på den tiden – läser vad Gud föreskrev åt dem, kan det hända att vi missar att det utgjorde en förbättring. Att vi idag rynkar på näsan åt de blodiga scener som beskrivs i gamla testamentet vittnar ju faktiskt om att Gud i viss mån har besegrat Satan i dragkampen om våra karaktärer och vår räddning.

Men då är frågan, varför kunde inte Gud leda israeliterna till perfekt moral på en gång?

Jo, för att det tar tid att förändra moralen hos ett helt folk, det vill säga, om man vill förändra den till det bättre. Moraliskt förfall går desto snabbare och lättare. Det tar längre tid att klättra upp än att falla ner, och ”ner kommer man ju alltid”.

När israeliterna skulle inta Kanaans land var de inte redo göra det Guds sätt. Gud hade sagt att han själv skulle strida för dem precis som han gjorde mot egypterna (5 Mos 1:30). När Gud ledde dem ut ur Egypten var det nämligen ingen av dem som behövde ta till svärd. Det var Gud som stod för själva stridandet så att inte israeliterna själva skulle behöva bloda ner sina händer. Gud gjorde det åt dem. Dödande har nämligen en hemsk, förhärdande effekt på våra sinnen. Guds avsikt var att intåget i Kanaan skull gå till samma sätt. Men folket var inte redo för det. De ville göra det på sitt sätt. Gud valde då att hjälpa dem inom vissa ramar så att han kunde fortsätta jobba med dem och successivt leda dem till något bättre. Det var inte perfekt, men Gud mötte dem där de var.

När man läser om israeliternas vandring i vildmarken ser man att det ofta rådde upprorstämning. Man ser också att många hade svårt nog att anpassa sig ens till den mest grundläggande nivån i de tio budorden (alla har de ett djup bortom ”bokstaven”). Det var inte läge för Gud att ställa fler krav som folket då skulle ha uppfattat som totalt orimliga. Det var till exempel inte läge att avskaffa slaveriet eller säga åt dem att de inte ens fick ta till vapen.

På detta vis har Gud ofta riskerat att hans namn blivit draget i smutsen och förnedrat, då det förknippas med vår synd och vår låga moral. Detta vittnar verkligen starkt om Guds kärleksfulla och uppoffrande karaktär! Han hade kunnat lämna oss att dö i vår synd och smuts. Men inte nog med att den Helige kunde tänka sig att smutsa ner sina rena händer, han valde till och med att bli en av oss; för att i sig själv bära bort all denna syndighet och smuts för vår skull! (Fil 2:5-8)

 
4 kommentarer

Publicerat av på 24 november, 2012 i Bilden av Gud

 

Gud möter oss där vi är – för att lyfta oss!

Signaturen Janolof ställde en intressant och viktig fråga i en kommentar till ett tidigare inlägg, där jag bland annat hade berättat om vårt behov av att låta Gud byta ut våra ”stenhjärtan” (Hes 11:19):

Men om nu ditt hjärta säger dig att inte göra andra människor illa, men din Gud säger åt dig att göra precis det, som han ju ofta gör enligt GT (mörda, plundra, etc), vad gör du då?

En bra tumregel är att Gud alltid leder oss till att göra sådant som vi för närvarande kan känna igen som gott och rätt. Han kommer aldrig att be dig göra något som du själv tycker är omoraliskt, eftersom Gud alltid leder oss alltid uppåt. Har han kommit så långt med att hjälpa upp din moral vill han förstås inte att du ska sjunka neråt till en sämre moral. Det är åt det hållet Guds fiende vill dra oss i denna dragkamp om våra karaktärer och vår räddning.

Hur går detta ihop med uppmaningar om plundring och dödande i gamla testamentet? Anta att vi skulle kunna mäta moral på en skala. Om den svenska genomsnittsmoralen ligger på ett värde av 100, och så säger vi att israeliternas (efter uttåget) låg nere på 50. Om Gud sa till sitt folk att göra något som motsvarade 60 på moralskalan, så skulle det innebära en förbättring av folkets dåvarande moral. Men om han skulle säga samma sak till dig idag så skulle det istället innebära en drastisk försämring av moralen. För den som själv är på 100 och inte förstår hur illa ställt det var med israeliternas moral är det svårt att se hur Guds direktiv faktiskt åstadkom en förbättring. Gud leder oss alltid uppåt.

Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död. Låt inte bedra er, mina kära bröder. Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. – Jak 1:13-17

Gud växlar inte mellan att vara god och ond, han är alltid god. Det är vi som är onda, och han behöver möta oss på vår låga nivå för att kunna lyfta oss högre. Han gör det med risk att bli missförstådd. Han tar risken att hans namn blir draget i smutsen och förnedrat då det förknippas med vår synd och vår låga moral. Det tycker jag är mycket beundransvärt! Vem av oss skulle göra något sådant? Vem av oss skulle ta risken att associeras med onda människor för att kunna hjälpa dem? Det var precis så Jesus gjorde. Han drog sig inte för att umgås med dem som var utstötta och utpekade som ”syndare”, fastän det skadade hans rykte monumentalt:

Men fariseerna och särskilt de skriftlärda bland dem blev förargade och sade till hans lärjungar: ”Hur kan ni äta och dricka tillsammans med tullindrivare och syndare?” – Luk 5:30

Människosonen har kommit, och han både äter och dricker, och då säger ni: ”Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.” – Luk 7:34

Precis som när fariseerna såg ner på hur Jesus mötte tullindrivare och syndare, ser många idag ner på hur han mötte israeliterna. Men när Gud möter oss på vår nivå betyder det inte att han sänker sig till vår nivå. Det betyder bara att han gör vad han kan för att hela tiden lyfta oss ett steg uppåt. Gud är densamme, det är bara de människor han möter som är på diverse olika nivåer. Hans standard ligger långt över de där 100 som vi är så stolta över. Även för oss måste han böja sig långt ner för att kunna möta oss där vi är och lyfta oss högre.

Att vi här idag skakar på huvudet åt hur moralen var för tre tusen år sedan tyder ju faktiskt på att Gud i viss mån har besegrat Satan i dragkampen om våra karaktärer och vår räddning. Det är ju Gud som strävar efter att vi ska nå högre och det verkar som han har lyckats bra med Sverige (eller så tycker jag det bara för att jag själv är hemmablind). Men än är vi långt bort från Guds standard. Jag kan tänka mig att de ofallna änglarna skakar på huvudet åt kvaliteten på vår nuvarande moral – den som vi tycker är så bra. Det lär knappast gå uppåt längre nu när vårt land alltmer håller på att göra slut med Gud. Det är bara Gud som kan lyfta oss (och definitivt inte några mutationer). Visst, vi kanske är väldigt hyggliga och goda människor, vi som bor här i Sverige år 2012. Men det beror helt på vad man jämför med.

Så, för att sammanfatta mitt svar på Janolofs fråga: Om mitt hjärta säger mig att inte göra andra människor illa, men min Gud säger åt mig att göra precis det, då är min slutsats att det omöjligt kan ha varit Gud som sa åt mig att göra det. Som sagt:

Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. – Jak 1:13-14

 

Finns det en mening med allt som sker?

Så här kommenterade signaturen Linnea mitt inlägg Det finns en mening med ditt liv!:

ja. det finns en mening med allt som händer, även om man inte alltid förstår det….

Hej, Linnea! Tack för din kommentar! Den fick mig att fundera lite och här kommer resultatet. 🙂

Att det finns en mening med våra liv, tror jag inte automatiskt leder till att det finns en mening med allt som händer och sker – i alla fall inte någon mening eller avsikt som Gud har tänkt ut. För att uttrycka det på ett annat sätt: Jag tror inte att allt som sker här i världen är enligt Guds vilja. Jag tror det sker väldigt mycket som inte är enligt Guds vilja utan går tvärtemot vad han uttryckligen önskar. Om Gud har gett oss människor en fri vilja så medför det att vi (tyvärr) kan använda den till att välja sådan som Gud inte vill att vi ska välja. När vi väljer att göra något som är skadligt eller farligt så är det förstås inte enligt Guds vilja. Alltså hade inte Gud heller någon mening eller avsikt med det.

Däremot tror jag att Gud har en mening och avsikt med att tillåta att vi agerar ut vår fria vilja. Och jag tror att Gud har en plan för att slutgiltigt rädda oss undan allt elände som vi orsakar. Han kan dock inte sätta alla sina planer i verket eftersom många av dem kräver vårt samtycke. Utan vårt samtycke kan han till exempel inte förvandla våra tankar, för då skulle han bryta mot sin princip om den fria viljan. Ibland kan det vara svårt att förstå varför Gud tillåter att hemska saker sker, och ibland kan det vara svårt att se hur han skulle kunna vända det hemska (som vi har orsakat) till något bra. Men det kan han!

Det är ganska vanligt att man säger ”det finns en mening med allt som sker” och tänker sig då att Gud styr allting. Jag tror att Gud har kontrollen men inte att han styr: En domare som dömer en hockeymatch styr inte spelarna på planen, men han kan ändå ha kontroll över matchen.

Du kanske egentligen menade samma som jag. Jag ville bara passa på dela med mig av mina tankar om detta. Tack för att du gav mig en anledning att göra det! 🙂

 
1 kommentar

Publicerat av på 10 november, 2012 i Bilden av Gud

 

Världens fulaste språk

Enligt Ethnologue finns det 6909 kända och levande språk i världen. I tillägg till dessa har vi ett okänt antal utdöda språk. Det finns också teckenspråk av olika slag, och diverse blandspråk som pidgin och kreol. Sedan har vi undgomsspråk och ett mycket stort antal dialekter. Om man vill kan man lägga programmeringsspråk till listan.

Inget av dessa språk tycker jag är fult. De är alla vackra på sitt sätt. Visst kan det finns enskilda ord och formuleringar inom dessa språk som inte är så vackra. Det är dem man syftar på när man säger ”Watch your languauge!” – men de utgör ändå bara undantag i språk som annars är vackra.

Det finns dock ett språk som är fruktansvärt fult. Det är utan tvekan det fulaste och mest avskyvärda språket som finns. Det fula ligger inte direkt i hur språket låter, för det låter precis som vilket annat andra språk som helst. När någon talar det flytande kan det till och med låta mycket vackert och tilltalande. Det fula ligger istället i hur språket påverkar alla inblandade. Det vållar nämligen stor skada och sårar många människor. Det kan få de bästa av vänner att bli de bittraste av fiender. Det kan skapa otrygghet och misstänksamhet. Det kan till och med starta krig. Det kan få oskyldiga att bli dömda eller utstötta. Detta fruktansvärda språk är: Lögniska!

Så här säger Jesus om lögniskans uppfinnare:

Han har varit en mördare från första början, och han står utanför sanningen därför att någon sanning inte finns i honom. När han ljuger talar han med egna ord, ty han är en lögnare och lögnens fader. – Joh 8:44 (Bibel 2000)

Eller som det heter i en känd engelsk översättning:

When he lies, he speaks his native language, for he is a liar and the father of lies. – Joh 8:44 (NIV)

Lögniskans uppfinnare var ingen annan än ängeln Lucifer. Han bemästrade snart sitt språk så att han kunde tala det flytande. Han använde det till att skapa missnöje och väcka misstankar om Guds karaktär – misstankar som han själv visste var grundlösa. Målet med hans tal var alltså att på falska grunder misskreditera Gud, med andra ord att vittna falskt om honom. Det grekiska ordet för djävul (diabolo) betyder passande nog ”anklagaren” eller ”den som vittnar falskt”. Se Liknelsen om Datateknikern för en illustration av hur det kan ha gått till när Lucifer startade ett uppror mot Skaparen och hur detta uppror sedan spreds till Jorden.

Bibeln berättar hur skickligt djävulen maskerade sina lögner. Han använde ett djur som kanal för att Eva inte skulle misstänka något. Att detta djur till synes kunde tala stärkte djävulens version. Han anklagade nämligen Gud för att hålla dem tillbaka från att nå en högre intelligensnivå, vilket ormen uppenbarligen hade gjort eftersom den kunde tala. Lögnens uppfinnare anklagade alltså Gud för att ljuga. Sedan dess har han fortsatt ljuga om Gud. Det finns så många skickligt maskerade lögner i omlopp, så det är svårt att urskilja sanningen om Guds karaktär. Till vår hjälp har Gud gett oss Bibeln där var och en själv kan se hur Gud har agerat genom historien, så att vi själva kan bilda en uppfattning om vad som är sanning och vad som är lögn om hans karaktär. Det tydligaste exemplet på Guds sanna karaktär fick världen se när Jesus dog på korset. Det står i stark kontrast till motståndarens hat, lögner och anklagelser.

Den strid som vi är indragna i handlar alltså i huvudsak om Guds karaktär. Satan använder sig av listiga lögner och bedrägerier för att anklaga Gud, som svarar med att lyfta fram sanningen. Det överlägset bästa sättet att avslöja en lögn är alltid att presentera sanningen. Det är bara den som kan fria Gud från anklagelserna.

Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. – Joh 8:32

Gud är sann – sedan må varje människa visa sig vara en lögnare; som det står skrivet: ”Du skall befinnas rättfärdig i dina ord och segra när man anklagar dig.” – Rom 3:4

 

Etiketter: ,

Filmtips: Hell and Mr Fudge

Hörde idag talas om en film som måste ses! Den handlar om hur pastor Edward Fudge upptäckte att ”helvetesläran” inte alls stämmer med vad Bibeln lär. För en del – som för Mr Fudge själv – kommer den insikten som en en befriande nyhet. Andra betraktar den istället som ett hot mot kristen tradition, eftersom man så länge har lärt ut att människor ska plågas för evigt i helvetets lågor. Vad vi än tycker om helvetesläran, så kan nog alla hålla med om att den sätter sina spår i vår gudsbild. Det är många som har vänt Gud ryggen på grund av denna lära, och jag är övertygad om att de har gjort det helt i onödan.

Kom ihåg vilken som är den viktigaste av alla kristna läror: Sanningen om Guds karaktär! Som kristna måste vi se till att alltid berätta sanningen om Gud. Om vi vill vinna människor till en kärleksfull relation med Gud, så är sanningen om honom långt mer effektiv än hotet om ett helvete.

Här kan du se trailern till filmen Hell and Mr Fudge:

 
 

Vad är det ”änglarna längtar efter att få blicka in i”?

I ett tidigare inlägg försökte jag svara på frågan ”Hur blir jag räddad genom att Jesus dog?”, men nådde inte ända fram. Som sagt tror jag dock att jag har en mycket god ursäkt till varför jag – och ingen annan heller verkar det som – har det ”tekniska” eller ”juridiska” svaret på den frågan. Vilken är denna ursäkt? Jo, nu ska jag berätta.

Ju mer jag läser och funderar kring detta, desto säkrare blir jag på en sak: Vi kommer inte att få veta det fullständiga svaret här och nu. Och jag tror anledningen är någon av följande två, eller båda på en gång.

Anledning 1: Det är TOP SECRET!

Planen för hur vi blir räddade är hemlighetsstämplad! Jag tror att detta är vad som åsyftas med ”hemligheten i evangeliet” (Ef 6:19) – ”detta som änglarna längtar efter att få blicka in i” (1 Pet 1:10-12).

Har Gud hemligheter för änglarna? Ja, i Matt 24:36 står det ”Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.” Det fanns till och med saker som Jesus inte visste medan han var här (se Vad Jesus inte visste).

Kanske fattas det en pusselbit som varken vi eller änglarna har tillgång till. Detta gör mig extremt nyfiken! Jag längtar också efter att få blicka in i denna hemlighet. Det finns mycket jag längtar efter att få svar på, men jag tror att denna fråga i synnerhet kommer att vara på allas läppar – Universums stora snackis i evigheten.

Anledning 2: Det är obegripligt!

Vi kan inte förstå svaret. Våra intellekt räcker inte till. Som Paulus sa i Romarbrevet:

O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud!
Huru outgrundliga är inte hans domar, och hur outrannsakliga hans vägar!
– Rom 11:33, se även ”Herrens vägar äro outgrundliga”

Det kommer inte alltid att vara så. En dag ska vi förstå! Det är bara nu som Gud måste tala till oss i gåtor och bilder.

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. – 1 Kor 13:12

Men bara för att vi inte kan förstå det på det intellektuella planet, så betyder inte det att vi inte kan förstå det alls. Gud är väldigt pedagogisk och kan hjälpa oss att förstå dessa hemligheter på ett mer emotionellt plan. Det finns fler saker som enbart kan förstås på det planet. Som Forest Gump sa: ”I’m not a smart man, but I know what love is”. Man behöver inte vara smart för att känna och visa kärlek. Gud kan nå oss genom kärlekens kanaler. Bibeln ger oss åtskilliga symboler och liknelser om sin kärlek till oss och hur han räddar oss från synden: i Jesus undervisning, i profetiorna och i själva offersystemet. Allt detta kan hjälpa oss att förstå fastän vi inte kan förstå. Det fina med alla dessa liknelser och illustrationer är att evangeliet inte begränsas till dem som är ”intellektuella”. Gud har använt pedagogiska metoder som gör att alla har möjlighet att förstå hur vi blir räddade. Visst är det fantastiskt!

I samma stund fylldes [Jesus] med jublande glädje genom den heliga anden och sade: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt.” – Luk 10:21

 

Fortsätt söka svar!

Vi bör vara beredda på att vi kanske inte får fullständiga svar här och nu. Jesus hade som sagt inga problem med att Fadern hade hemligheter för honom, så varför skulle vi ha problem med det?

Men jag tycker absolut inte vi ska ge upp sökandet! Jag tror att Gud vill att vi ska fortsätta leta, för i vår jakt efter svar kommer vi närmare honom och får lära oss mycket annat på vägen. Än om vi fortfarade bara får se  en gåtfull spegelbild jämfört med hur det blir sen, så är det förstås bara bra om vår bild av Gud kan bli klarare redan nu. Sanningen om Guds karaktär är trots allt den viktigaste av alla kristna läror.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 31 oktober, 2012 i Bilden av Gud, Evangeliet

 

Hur blir jag räddad genom att Jesus dog?

Filip Alven ställde en mycket intressant och relevant fråga:

Hur blir jag räddad genom att [Jesus] dog?
[Jag har] alltid undrat över det tekniska svaret på den frågan.

Det är du verkligen inte ensam om att undra över! Jag har själv undrat över det länge och jag vet att det är många som frågar samma sak. På ett sätt kan man säga att varje kristen vet svaret på frågan om hur vi blir räddade: Jesus har friköpt oss med sitt blod. Han är offret för våra synder som gör att vi kan få förlåtelse. (Rom 3:24-25Upp 5:9) Jag har hört många bra och inspirerande predikningar om detta, men ärligt talat har jag aldrig känt att det helt har svarat på frågan. Jag menar inte att det är fel, bara att det fattas något i svaret. Jag vill precis som du förstå det går till rent ”tekniskt”.

Efter att ha lyssnat på Graham Maxwells serie God in all 66 och läst en fantastiskt bra bok med titeln The Desire of Ages, känner jag att bilden har klarnat avsevärt. Jag förstår bättre hur Jesus genom sin död på korset vann striden mot Satan. Alla anklagarens anklagelser mot Gud bevisades då vara felaktiga. Samtidigt visade anklagaren sin egen sanna karaktär. (Det var där och då Satan blev schack matt på x antal drag.) Om det inte vore för att Jesus vann den segern skulle det aldrig kunna bli ett slut på ondska, lidande och död; för då skulle frågan om Guds karaktär förbli obesvarad för all framtid. Då hade han inte kunnat garantera ett tryggt och säkert Universum, för upproret skulle aldrig riktigt ta slut. Vi skulle inte fullt ut kunna lita på Guds godhet.

Med rätt att döma

För att få slut på ondskan och upproret måste Gud göra slut på alla som har valt den vägen och inte vill ändra sig. Det hela måste ske på ett sätt som gör att alla – även dem som blir dömda till evig död – kan hålla med om att Gud har varit en rättvis domare. Om det är någon som är tveksam till om Gud har gjort rätt, så skulle det innebära att upproret aldrig helt kan ta slut. Det är därför frågan om Guds karaktär är så central. Alla måste kunna lita på Guds domar. Annars kan han inte fortsätta styra Universum.

Med rätt att rädda

På motsvarande sätt behöver Gud kunna motivera varför han kan låta alla oss andra leva för evigt, trots att vi också har deltagit i upproret, trots att vi också har brutit mot morallagen, och trots att vi också har förpestat den här världen med våra själviska handlingar. Vad ger Gud rätt att rädda oss? Även om vi uttrycker en stark önskan att ändra oss så kan vi aldrig få något ogjort. Vi kan inte radera allt ont vi gjort.

Gud förvandlar våra tankar

För att få slut på ondskan måste vi bli förändrade. Det räcker inte att vi genom egen ansträngning förändrar våra handlingar så att vi utåt sett verkar goda. Vi behöver bli förvandlade inifrån! (Rom 12:2) Det är bara Guds Ande som kan åstadkomma det. Eller som Gud sa i Jeremia 31:33“Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan.” Patienten kan inte bota sig själv, utan måste lägga sig under kniven och låta kirurgen Gud göra sitt jobb. Bara dem som använder sin fria vilja till att gå med på den operationen kan bli räddade. Förvandlingen kan och bör påbörjas redan i det här livet. Det är tack vare denna förvandling som himlen kan vara en säker plats trots att den innehåller en massa före detta syndare.

Gud dömde sig själv till döden

Nu till den svåraste frågan: Hur går det till rent ”juridiskt”? Vad ger Gud rätt att fria oss från våra tidigare brott? Vi förtjänar ju att dö precis som alla andra, så vad ger Gud rätten att vara ‘beyond’ rättvis och ändå rädda oss? Gud ger oss förlåtelse för våra synder – men hur?

Att Gud förlåter innebär inte att han ser mellan fingrarna med saker eller säger “okej, låt gå för det”. Förlåtelsen innebär att Gud låter domen falla på någon annan istället för oss, nämligen sin egen Son. Alltså: Gud dömde sig själv till döden! Han räddar oss inte genom att upphäva lagen och säga att den inte gäller längre (se De tio budorden – gäller de fortfarande?). Istället uppfyller han det som lagen kräver, genom att ta dödsdomen på sig själv. ”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.” (Rom 8:1) Denna tanke har hjälpt många att förstå det hela. Men ännu är jag inte helt nöjd med svaret. Hur kan Gud göra så? Vad hjälper det att Gud dömer sig själv istället för oss?

Gud raderar våra brott

På sistone har jag börjat fundera över om det till och med kan vara så att Gud ”raderar” våra synder. Det finns flera texter som tyder på det:

Jag, jag är den som utplånar dina brott, för min egen skull, jag minns inte mer dina synder. – Jes 43:25

Förbarma dig, Gud, i din nåd, stryk ut mina synder i din stora godhet.
Gör mig fri från all min skuld och rena mig från min synd. – Ps 51:3-4

Men hur skulle det gå till? Om vi fortsätter läsa ett par verser efter det jag nyss citerade från Romarbrevet finner vi detta:

Då [Gud] lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan.Rom 8:3

På något vis fördes alltså vår synd över till Jesus, som dog med synderna i sig. Våra synder ”dog” och begravdes med honom! Där har vi det!

Var det ens ett svar på frågan?

Nej, kanske inte. Nu blev det en sån där predikan som jag talade om i början, en som innehåller många poänger men som inte nådde riktigt ända fram. Det gick väl ganska bra tills jag sa det där med ”på något vis”. Frågan var ju hur? Då kan man inte svara med ”på något vis”. Jag tvingas faktiskt erkänna att jag inte har det tekniska och juridiska svaret på frågan. Förlåt att jag lurade dig att läsa ända hit. 😉 Var detta felaktig marknadsföring?

Men jag tror i alla fall att jag har en mycket bra ursäkt till varför jag – och ingen annan heller verkar det som – har svaret på den frågan. Vilken är denna ursäkt? Det kan du läsa om i detta inlägg.

 

Den viktigaste av alla kristna läror: Sanningen om Guds karaktär

Jag hörde nyligen detta svar på frågan om vilken som är den viktigaste av alla kristna läror (kan även läsas på engelska här).

 

Jag tror att den viktigaste av alla kristna lärosatser är den som överallt ger glädje och förvissning till Guds vänner: Sanningen om vår himmelske Fader, som bekräftades med ett så högt pris genom hans Sons liv och död.

Gud är inte alls som hans fiender utger honom för att vara: nyckfull, obarmhärtig och sträng. Jesus sade: ”Om ni har sett mig, har ni sett Fadern.” Gud är lika kärleksfull och tillförlitlig som sin Son – lika villig att förlåta och hela. Än om han är oändlig i majestät och makt, så är vår Skapare också en Person. Han är full av nåd och han värderar inget annat högre än frihet, värdighet och individualitet åt sina intelligenta skapelser; så att deras kärlek, deras tro, deras villighet att lyssna och lyda ska ges av fri vilja. Han föredrar till och med att inte betrakta oss som tjänare, utan som vänner.

Detta är den sanning som visar sig i alla Bibelns skrifter. Detta är den eviga goda nyheten som väcker beundran och vinner förtroendet från Guds trogna barn i hela Universum.

Precis som Abraham och Mose – dem som Gud kallade sina trogna vänner – vill Guds vänner idag tala sant och väl om vår himmelske Fader. Vi eftertraktar, som den allra högsta av utmärkelser, Guds ord om Job: ”Du har talat sanning om mig.” – Graham Maxwell

 

Läs gärna mer här:
Bilden av Gud i hela Bibeln
Samma Gud i hela Bibeln
Kan vi lita på Gud?
Från trotsiga snorungar till hängivna vänner

 
5 kommentarer

Publicerat av på 27 oktober, 2012 i Bilden av Gud

 

Budord 4: ”Tänk på sabbatsdagen”

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag. – 2 Mos 20:8-11

Sabbaten är ett monument över Skapelsen! Denna koppling nämns specifikt här i Andra mosebok och påminner oss samtidigt om att detta inte är något nytt bud. Det är ju faktiskt det allra äldsta och kan med rätta kallas det allra heligaste av de tio budordet. Sabbatsbudet innehåller nämligen ”Guds sigill”, eftersom det är det enda budet som både innehåller Laggivarens namn (”Jag är” – den självexisterande) och titel: Skaparen! Och det är ju just detta som utgör skillnaden mellan den sanna Guden och alla falska gudar. Det finns bara en som är Skaparen.

Sabbaten är dessutom ett minne från en perfekt värld – den som fanns innan syndafallet! Tillsammans med äktenskapet är den det enda som mänskligheten har fått med sig därifrån. Alla de andra budorden lades till efter syndafallet, då relationen med Skaparen förstördes. En gång i veckan kallas vi nu att särskilt ägna oss åt återuppbyggandet av den brustna relationen, för att en gång få möta honom igen ansikte mot ansikte när han har gjort allting nytt.

Det finns mycket jag skulle vilja säga om Sabbaten, men det blir fler chanser till det.
Jag vill bara passa på att nämna ett par saker:

  1. Det finns inte en enda text i Bibeln som säger att Sabbaten har flyttats från den sjunde dagen (lördag) till den första (söndag).
  2. Det finns inte heller någon text som säger att budet inte gäller lägre, eller att vi ska sluta fira Sabbat.

Och varför skulle det göra det?
Vad skulle vara anledningen att göra sig av med detta monument över Skapelsen?

 
17 kommentarer

Publicerat av på 30 september, 2012 i Bilden av Gud, De tio budorden, Skapelsen

 

Etiketter:

Budord 3: ”inte missbruka Guds namn”

Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. – 2 Mos 20:7

Ojdå! Än en gång möter vi hårda ord i budorden. Det hotas med straff för den som bryter mot detta bud. Men det kan som sagt finnas goda skäl till att Gud använder hårda ord. Och precis som i det andra budet är det inte självklart att ”straff” är rätt ord (se Är det sant att Gud ”låter straffet för fädernas skuld drabba barnen”?). De ord som här har översatts med ”inte lämna ostraffad” kan nämligen också översättas med ”inte betrakta som oskyldig”. Ordet naka används även i sammanhang som: ”bli löst från en ed” (1 Mos 24:8), frias från böter (2 Mos 21:19) eller renas från synd (Ps 19:13).

Man kan lätt få för sig att detta bud handlar om att inte såra Guds stolthet – att det bara är Gud som tar skada av att vi missbrukar hans namn. Men precis som jag redan har visat om de två första buden, så finns även detta budord till för vår skull (se t ex Är Gud självisk när han säger att vi ska tillbe honom och ingen annan?).

Men vad gör jag? Försöker jag snällifiera Gud?

Egentligen är det jag skrev i ovanstående två stycken rätt onödigt. Jag tror nämligen inte att Gud har tagit i för mycket. De israeliter som först hört hörde dessa budord skulle säkert ha varit helt oförstående inför mina försök att mildra Guds ord. Varför gör jag det? Försöker jag säga att det inte är så farligt att bryta mot detta bud? (Om straffet är milt är det ju inte heller någon fara om man bryter mot det – ungefär så tror jag att israeliterna resonerade på den tiden.) Försöker jag göra om Gud till någon som är så snäll och beskedlig att han aldrig skulle straffa någon om de smädade honom?

Det är råder ingen tvekan som att Gud presenterar sig själv som en person med starka känslor (se ”En svartsjuk Gud”). Jag tror inte att någon av israeliterna tyckte att det tredje budet var ett konstigt eller orimligt bud, särskilt inte när han mötte dem här på det personliga och känslomässiga planet. Det är ju rätt självklart att man som vassal inte ska tala illa om den kung man lyder under; och vem uppskattar annars att få sitt namn släpat i smutsen? Gud presenterade det hela på det mest pedagogiska sättet – ett sätt som de alla kunde förstå och relatera till.

Vad menas med att ”missbruka Guds namn”?

Det hebreiska ordet shav kan betyda ”tomhet”, ”tomt prat” eller ”lögn”. Alltså ges en väldigt vid innebörd till hur Guds namn kan användas på fel sätt. Att ”inte missbruka Guds namn” tycker jag därför är en bra översättning. Som jag uppfattar det kan det innebära att:

  1. Ljuga om Gud
  2. Tala illa om Gud
  3. Medvetet misrepresentera Gud
  4. Använda Guds namn som en svordom
  5. Använda Guds namn för att ljuga mer framgångsrikt (”Jag svär vid Gud”)
  6. Använda Gud som slagträ för att vinna diskussioner
    (alltså påstå att Gud har sagt något som han inte har sagt)
  7. Tala om Gud på ett respektlöst sätt
  8. Tala med Gud på respektlöst sätt
  9. Oavsiktligt misrepresentera Gud

På vilket sätt skadar det oss?

Eftersom de tre översta innebär ett öppet uppror mot Gud, är det inte svårt att se hur det skadar oss. Öppen fiendskap skadar alla relationer, och det gäller förstås också relationen med Gud. Även om man talar illa om Gud enbart för att man inte vet bättre (för att man tror att han inte finns) så försvårar det att en framtida relation kan gro. Vi behöver alla en relation med Livgivaren för att leva. Såga inte den gren du sitter på!

I Sverige använder vi av tradition sällan Guds namn i svordomar. Däremot är det vanligt att ropa på djävulen. Det är nog ingen bra idé, med tanke på att: ”Speak of the devil and he’ll be sure to appear.” – No thanks! We wouldn’t want that to happen. Okej, de flesta som ”ropar på djävulen” tror inte att han finns. Men frågan är om det ändå påverkar det beskydd Gud vill ge oss. ”Herrens ängel slår sitt läger omkring dem som fruktar honom”  (Ps 37:8). Tänk om vårt vårdslösa tal successivt ställer oss utanför Guds skyddsbarriärer! Det kanske är just det Gud varnar för, utan att gå in på detaljer.

Det är mitt namn, slit inte ut det

En sak som även vi kristna riskerar att göra är att använda Guds namn – då menar jag förstås även namnet Jesus – alldeles för lättvindigt och respektlöst. Var den gränsen går är säkert väldigt olika från person till person. Vi har ju alla en unik relation med Gud, eftersom vi alla är olika.

Jag tycker dock det är värt att fundera över vad det innebär att visa Gud respekt. Man kan börja med att tänka på hur man skulle tala till en människa som man hyser stor respekt för? Därefter kan man fråga sig: Hur bör jag tala med den som både är Universums Skapare och samtidigt min bästa vän? Hedrar jag honom genom att upprepa hans namn många gånger, eller bör jag hellre tänka efter en stund – ”Vem är det egentligen jag talar med?” – innan jag öppnar munnen i bön?

Släpa inte Guds namn i smutsen

Gemensamt för alla dessa olika sätt på vilka Guds namn kan missbrukas, är att de inte enbart påverkar den egna relationen med Gud – det smittar nämligen av sig på våra medmänniskor. Särskilt vi som bekänner oss som kristna har ständigt ögonen på oss och bär därför ett stort ansvar, inte bara när vi berättar om Gud utan faktiskt i allt vi gör. Det får inte bli som det scenario Paulus beskriver i Romarbrevet 2:24”För er skull smädas Guds namn bland hedningarna” (han citerar Jes 52:5). Ett annat citat som har fått många att kristna att tänka efter (känt från introt till DC Talks låt What if I stumble):

”The greatest single cause of atheism in the world today is Christians, who acknowledge Jesus with their lips, then walk out the door, and deny Him by their lifestyle. That is what an unbelieving world simply finds unbelievable.” – Brennan Manning

Översättning: ”Den enskilt största orsaken till ateism i världen idag är kristna, som bekänner Jesus med sina läppar, men sedan går ut genom dörren och förnekar honom genom sin livsstil. Det är vad en otroende värld helt enkelt finner otroligt.”

Det tredje budordet handlar om så mycket mer än vad som syns vid första anblick. Det handlar om hur vi presenterar och representerar Gud för vår medmänniskor. Det är ingen liten sak. Det kan göra väldigt stor skillnad!

 
2 kommentarer

Publicerat av på 29 september, 2012 i Bilden av Gud, De tio budorden

 

Gud är ‘beyond’ rättvis

Newsflash: Gud ger inte alla människor en rättvis dom

Gud är egentligen bara rättvis mot alla dem som inte tar emot gåvan av evigt liv. De är de enda som får vad de förtjänar. Mot alla dem som tackar ja till Gud är han däremot ”orättvis”, eftersom de får vad de inte förtjänar. Vi förtjänar alla att dömas som skyldiga, men istället kan vi bli frikända! Gud vill alltså ge oss det vi inte förtjänar.

Får Gud göra så?

Gud bryter inte mot någon lag när han frikänner oss. Han undlåter inte i att döma. Att Gud förlåter oss innebär inte att han ser mellan fingrarna med all ondska vi förpestar tillvaron med. Om han gjorde det skulle han vara korrupt och Hans rike skulle förfalla, men den helige Domaren accepterar inte någon synd. Det finns ingen brott som rationaliseras bort i Guds dom. ”Varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag.” (Matt 12:36)

Att Gud förlåter innebär så mycket mer än något ”okej, låt gå för det”. Förlåtelsen innebär att han låter domen falla på sig själv. Alltså: Gud dömer sig själv till döden! Han räddar oss inte genom att upphäva lagen och säga att den inte gäller längre (se De tio budorden – gäller de fortfarande?). Istället uppfyller han det som lagen kräver, genom att ta dödsdomen på sig själv. Detta ger en djupare mening åt Jesus ord i Matt 5:17: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.”

En extremt schysst domare

Den ende som är helt syndfri tog på sig synden. Och det…! Det är verkligen orättvist! Det är totalt orättvist i bemärkelsen att det förstås borde vara ”den som syndar som ska dö” (se tidigare inlägg: Hesekiel 18), men nu var det Någon Annan som dog i vårt ställe. Är det någon som klagar på denna orättvisa? Nej, varför skulle vi göra det? Det är ju vi som får glädje av den eftersom den leder till att vi går fria och slipper en fällande dom! Att domaren själv dör för något vi har gjort, är måhända inte direkt vad vi kallar ”rättvist”. Men man kan ju knappast klaga på att det är ”orättvist”, för det är ju så … extremt schysst!

Beyond rättvist

I liknelsen om vingårdsarbetarnas lön (Matt 20:1-16) fick de som arbetat en timme samma lön som dem som arbetat hela dagen. Enligt vårt sätt att tänka var det en orättvis lönefördelning, eller hur? Men man kan ju knappast anklaga ägaren för att vara självisk eller ondskefull. Han är ju bara generös! Till några som klagade sa ägaren i liknelsen: ”Jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?”

Tänk att den som har arbetat och slitit för Gud hela sitt liv får samma lön den som omvänder sig i ”elfte timmen”! (Om tanken på Guds generositet gör mig avundsjuk tyder det bara på att jag har mycket kvar att lära.) Ett konkret exempel på en som omvände sig i sista stund är rövaren på korset. Tänk att han som aldrig hann ändra sitt liv innan det tog slut – han som var den ”siste” att omvända sig – var den förste som blev lovad att få vara med i paradiset! ”Så skall de sista bli först och de första sist.” Hur rättvist är det på en skala? Föga rättvist enligt den mänskliga skalan. Men Guds ”rättvisa” är helt off the scale! Den är så på en helt annan nivå att ordet rättvisa inte ger rättvisa åt Gud. 😀

Guds domar är alltså generösa, schyssta, osjälviska … Finns det ett bra ord som passar här? Jajamen! Bibeln använder konsekvent det grekiska ordet dikaios för att beskriva Guds karaktär samt kvalitén på hans domar. På svenska säger vi att Guds domar är rättfärdiga – där har vi ett ord som passar bättre! Beyond rättvist: alltså rättfärdigt!

”Ja, Herre Gud, allhärskare, sanna och rättfärdiga är dina domar.” – Upp 16:7

 
22 kommentarer

Publicerat av på 28 september, 2012 i Bilden av Gud, Evangeliet, Guds domar

 

Domaren Gud ser det vi inte ser

När vi läser Bibeln tycker vi ibland att Domaren Gud dömer matchen helt galet. Det finns en del konstiga domslut som vi har svårt att begripa, där människor blir dödade för saker som vi kanske inte tycker är så farliga.

Det mest populära exemplet på det (bland kritiker förstås) är fallet med mannen som samlade ved på Sabbaten. Den gången dömde domaren Gud till utvisning och straff, milt uttryckt: Mannen skulle stenas till döds! Denna fruktansvärda dom kan vi läsa om här:

När israeliterna var i öknen ertappades en man med att samla ved på sabbatsdagen. De som kom på honom med detta förde honom inför Mose och Aron och hela menigheten. Mannen sattes i förvar eftersom de inte hade fått något besked om vad som skulle göras med honom.

Herren sade till Mose: Mannen skall straffas med döden. Hela menigheten skall stena honom utanför lägret.

Menigheten förde honom utanför lägret och stenade honom till döds, så som Herren hade befallt Mose. – 4 Mos 15:32-26

Här är det förstås många som ställer sig upp och skriker ”Ut med domaren! Det där var väl ingenting. Han gjorde ju inget farligt!”

Domaren ser det vi inte ser

Men vänta lite nu… Hur kan vi egentligen veta att det inte var så farligt? I sketchen som jag postade i inlägget Felaktigt domslut? (lyssna gärna på den om du inte redan har gjort det), blir en spelare utvisad trots att han ”inte har gjort någonting”. När kommentatorerna fick se reprisen förstod de. Ju mer de granskade filmen, desto tydligare blev det att domaren hade dömt helt rätt. Det vara bara det att alla åskådarna inte hade sett samma sak som domaren. Med sin skarpa och vana blick kunde domaren se det som ingen annan såg.

Vad är det Domaren Gud ser som inte vi ser? Jo, för det första ser han vad som döljer sig i våra tankar:

Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat. – 1 Sam 16:7

Grip in och behandla var och en som han förtjänar, du som känner hans tankar – ja, du ensam känner alla människors tankar. – 1 Kung 8:39

Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap. – Heb 4:12-13

Vad tänkte mannen som samlade ved?

Vi vet inte vad som pågick i den vedsamlade mannens inre. Det vet bara Gud. Men att Sabbaten skulle hållas helig var känt sedan länge, likaså att brott mot sabbatsbudet skulle straffas med döden (2 Mos 31:14-15). Mannen kan inte ha missat det. Han kan inte heller ha missat att det var Sabbat just den dagen, eftersom varje Sabbat tydligt utmärktes av att det inte föll någon manna den dagen, vilket det gjorde alla andra dagar (2 Mos 16:25-26). I öknen fanns det inte heller någon anledning att göra upp eld för att hålla sig varm, så samlandet av ved var helt onödigt och irrationellt. Därför är det rimligt att anta att mannen gjorde detta i öppet trots och uppror, förmodligen i protest mot beskedet att han inte skulle få gå in i Kanaan. Han var redan dömd att dö i öknen. Guds dom var här en tidigareläggning av den redan kungjorda dödsdomen.

En annan sak som Domaren Gud ser och som vi inte vi ser

Vi kan inte se in i framtiden, men Gud är redan där! Vi förstår inte vilka som blir konsekvenserna av Guds domar, och vi förstår då rakt inte vad det skulle ha blivit för konsekvenser om Gud inte hade gripit in. Vad skulle ha hänt om Gud inte hade dränkt hela världen i en gigantisk översvämningskatastrof för ca 4300 år sedan? Vad skulle ha hänt om Gud inte hade förstört Sodom och Gomorra? Vad skulle ha hänt om han inte hade dömt den där mannen till döden? Om alla israeliter såg och förstod att han gjorde det i öppet uppror, vad skulle det ha fått för konsekvenser om detta brott inte hade fått det utlovade straffet? Hur blir matchens fortsättning om hockey-domaren inte tar till visselpipan trots att regelbrottet är uppenbart för alla? Jag tror verkligen inte att Gud tyckte om att döma den mannen till döden, men att det var det bästa och faktiskt det mest kärleksfulla han kunde göra. Det säger jag eftersom jag litar på Gud och hans domar.

Kan man kritisera domslut om man är på läktaren?

Guds domar och vägar är outgrundliga. Det är lätt för oss att sitta här långt borta på läktaren och kritisera Guds över 3000 år gamla domslut. Vi såg ju inte ens vad som hände! Vi var inte där, så vi kan ha svårt att sätta oss in i situationen.

Om jag tittar på amerikansk fotboll, ser jag samma saker som en amerikan? Ser jag samma saker som domaren? Jag kan ju knappt reglerna! Hur kan jag då kritisera domarens beslut?

På samma vis är det om man ser en bibeltext där Gud dömer på ett sätt som man inte förstår. Visst, man får förstås gärna fråga Gud varför han gjorde så. Men man bör vara ödmjuk inför det faktum att vi inte alls ser samma saker som Gud ser. Han har nämligen full koll på både hjärtan och framtid.

 
 

”Herrens vägar äro outgrundliga”

Ovanstånde citat används titt som tätt som svensk motsvarighet till engelskans ”The Lord works in mysterious ways”. Poängen brukar vara att något besvärligt kan bli till något riktigt bra i slutändan, fast ibland ser jag folk använda det som ett sarkastiskt hån mot Gud – att han inte alls har kontrollen eller att han inte ens finns.

Varken det svenska eller det engelska uttrycket är direkta citat från Bibeln, även om de uppenbarligen har fått inspiration från ett antal texter på detta tema. Det engelska uttrycket kommer från en psalm från 1700-talet, av den brittiske poeten William Cowper ”God moves in a mysterious ways”. Psalmens budskap är att vi ska lita på Guds nåd och kärlek även när det verkar dystert.

Den svenska motsvarigheten är tydligt hämtad från Romarbrevet:

O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud!
Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar! – Rom 11:33 (1917 års svenska översättning)

Folkbibeln låter det precis likadant (förutom att det står hur och är istället för huru och äro). I Bibel 2000, som är känd för att vara skriven på mer språkligt korrekt svenska (ibland på bekostnad av trohet till grundtexten) står det så här: ”aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar”.

Orden som har översatts med ”outgrundliga” och ”outrannsakliga” är anexeraunetos och anexichniastos. Det förstnämnda verkar vara ett motsatsord till exeraunao, som i 1 Pet 1:10 har översatts med ”forska”. Det sistnämnda är ett också ett motsatsord. Det härleds till ichnos, som betyder ”fotspår” (t ex i 1 Pet 2:21). Jag tycker att översättarna till Bibeln 2000 har fått till en mycket elegant översättning när det gäller dessa två långa krångliga ord. Däremot tycker jag att de hade kunnat vara mer konsekventa med översättningen av det enkla ordet krima (från vilket engelskans crime och svenskans kriminell kommer). Det brukar alltid annars översättas med ”dom”, men här heter det ”beslut”.

Guds domar är obegripliga

I verserna innan talar Paulus om hur orättvist vi egentligen blir dömda. Då menar han inte att vi har fått en för hård dom. Tvärtom! Vi förtjänar alla att dömas som skyldiga, men istället blir vi frikända! Vi får vad vi inte förtjänar. Är inte det lite konstigt och obegripligt så säg! 😀

Ovanstående är ett av många exempel på hur Guds domar kan vara obegripliga för oss på ett positivt sätt. Vi förstår inte hur det går till, hur Gud lyckas rädda oss, men vi gillar det!

Oftast när någon ifrågasätter Guds domar och tycker att de är obegripliga, så är det dock på det mer negativa sättet. När vi läser Bibeln tycker vi ibland att Domaren Gud dömer matchen helt galet. Det finns en del konstiga domslut som vi har svårt att begripa, där människor blir dödade för saker som vi kanske inte tycker är så farliga. I nästa inlägg ska jag därför ta upp ett av Guds mest ifrågasatta domslut.

 
1 kommentar

Publicerat av på 26 september, 2012 i Bilden av Gud, Evangeliet, Guds domar

 

Felaktigt domslut?

Inspelningen nedan är egentligen bara ljudspåret till en sketch som jag gjorde med en vän för ett par år sedan. Jag hoppas att ljudet räcker för att förstå vad det handlar om, annars kommer en liten förklaring:

Det ni hör är alltså de två kommentatorerna som återger de sista avgörande sekunderna i en innebandyfinal mellan lagen Bulldog och BLÅ Valen*. Spelaren Book faller plötsligt framför mål och domaren blåser för utvisning. Tydligen gjorde motståndaren Axelsson något som bara domaren såg, ett felaktigt domslut? Var det en filmning? Ju noggrannare kommentatorerna studerar filmen (som ageras ut på scen), desto mer uppenbart blir det…

* Någon innebandyfantast som vet vilka faktiska innebandylag som anspelas på här? 😀

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 september, 2012 i Bilden av Gud, Guds domar

 

Etiketter:

Gud varnar: Barn blir lidande av föräldrars dåliga val

Ovanstående är mitt svar på den undermåligt översatta frasen ”Gud låter straffet för fädernas skuld drabba barnen” i det andra budet:

Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. – 2 Mos 20:4-6

Jag ska nu gå närmare in på hur denna ”drabbning” går till. Alltså: På vilket sätt blir barnen lidande av föräldrarnas agerande?

Barn kan ta direkt skada av sina föräldrars felaktiga val. Till exempel: Om en förälder blir alkoholist kan det påverka barnets liv mycket negativt. Ofta sker det genom misshandel, brist på kärlek och trygghet, brist på pengar till kläder och mat, eller som i bilden (huvva!).

Barn kan även ta indirekt skada av sina föräldrars felaktiga val. Genom att låta sina egna laster distrahera en från sitt viktiga uppdrag att vara förälder, samt genom att vara ett dåligt exempel, kan föräldrars ovanor gå i arv. Barn följer i sina föräldrars fotspår, det kan vi ju alla se. Hur kommer de då att göra när själva blir föräldrar? Vad kommer de i sin tur föra vidare till sina barn? Och så vidare… Om de aldrig har stannat upp och reflekterat över vad deras föräldrar gjorde, och värderat om det var bra eller dåligt, är risken stor att de kopierar föräldrarnas ovanor rakt av.

Även om sonen eller dottern funderar över sina föräldrars agerande och väljer att gå en annan väg… (som Gud beskriver det i Hesekiel 18: ”Men om han i sin tur får en son som ser alla de synder hans far begår, ser dem men själv inte begår dem”, alltså tar avstånd från dem) …så finns det ändå risk att en del av det skadliga beteendet obemärkt förs vidare och vållar mer skada. Till exempel kan ett hett temperament vara svårt att tygla. Även om man inte slår sina barn, så kanske man skriker dumma saker åt dem. Tyvärr kan sådant gå i arv även för den som absolut inte vill ”bli som” pappa eller mamma.

Detta kan pågå i många generationer. Även om efterkommande generationer verkligen anstränger sig kan det dröja ”intill tredje och fjärde led” innan effekterna av ett skadligt beteende mer eller mindre har klingat av. Vårt sätt att leva får långtgående konsekvenser. En kärleksfull Gud varnar för detta! Samtidigt ger han ett mycket konkret förslag på hur den onda cirkeln kan brytas: ”Älska mig och håll mina bud” (2 Mos 20:6)!

OSB! De positiva effekterna av att älska Gud och hålla hans bud klingar av mycket långsammare än de negativa effekterna av att inte göra det!

”Visar godhet mot tusenden” (2 Mos 20:6) jämfört med ”intill tredje och fjärde led” (2 Mos 20:5). Tusen generationer jämfört med tre till fyra generationer. De positiva effekterna varar alltså minst 250-333 gånger längre. 😀

Så, det som många kommit att betrakta som ett otäckt hot från Guds sida (kanske genom dåliga bibelöversättningar) är egentligen en kärleksfull varning om att ha en realistisk uppfattningen om syndens allvar – och den slutar mycket positivt och hoppfullt löfte!

Vill du att dina misstag ska drabba kommande generationer, eller vill du istället leda dem in i en läkande gudsrelation? Valet är ditt!

”Lär dem att hålla alla de bud jag har gett er, och ni ska se att jag är med er alla dagar till tidens slut [godhet mot tusenden].” – Matt 28:20, med ekot av löftet i det andra budet

 

Etiketter:

Är det sant att Gud ”låter straffet för fädernas skuld drabba barnen”?

Vi fortsätter granskningen av det andra budet:

Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. – 2 Mos 20:4-6

Hur schysst är det på en skala?! Varför ska barn, barnbarn och barnbarn barn straffas för något som de inte själva är skyldiga till? Är det Guds rättvisa? En helt berättigad fråga!

En annan berättigad fråga är: Är det verkligen så texten ska tolkas? I Hesekiels artonde kapitel förklarar nämligen Gud med all önskvärd tydlighet att det inte alls är så han menar:

Det är den som syndar som skall dö. Sonen skall inte bära straffet för faderns synd och fadern skall inte bära straffet för sonens synd. Den rättfärdige skall skörda frukten av sin egen rättfärdighet, den gudlöse frukten av sin egen gudlöshet. – Hes 18:20

Så vad menas då med att Gud ”låter straffet för fädernas skuld drabba barnen”? Är detta en motsägelse mellan Andra Mosebok och Hesekiel? Låt oss se efter vilka ord som används i grundtexten.

Det är alltså Gud som straffar, eller?

När det i 2 Mos 20:5 står ”låter straffet för … skuld drabba” används de hebreiska orden pakad och avonPakad kan mycket riktigt översättas med ”låter drabba”, men det kan också uttryckas mer aktivt: ”ser till att det drabbar”. Om man vill kan man förstås säga att det är synonymt med att straffa. Gud ser ju till att rätt mycket händer med sitt folk och han verkar inte dra sig för att kalla det för straff. Då kan man förstås fråga sig varför Gud uttrycker sig så hotfullt, vilket jag svarar på här.

Sedan kan vi se på vad resten av historien säger om hur Gud utdelar dessa straff (se När Gud straffade sitt folk), och notera att det ofta verkar ske genom att Gud drar tillbaka sitt beskydd och därmed låter de naturliga konsekvenserna av människornas omoraliska val drabba dem, eller låter andra agenter stå för straffandet. (Dessa agenter är ofta själva helt ovetande Guds existens och därmed också hans samtycke till att de anfaller hans folk). Och då kan man förstås fråga sig varför Gud målar upp sig själv som verkställare av dess straff om det inte var han som gjorde’t, och det svarar jag på här och här [kommande inlägg].

Alltså: Ja, man kan säga att det är Gud som straffar. Fine with me. Men man kan också säga att Gud låter drabba.

Det fina är att vi inte måste bestämma oss. Detta uttryck är förmodligen avsiktligt tvetydigt formulerat från Guds sida. Israeliterna som nyss kommit ut ur Egypten uppfattade det antagligen som ”straffar” med stort dunder och brak, vilket var vad de trotsiga snorungarna behövde höra för att Gud skulle få deras uppmärksamhet. Senare generationer läste det istället som ”låter drabba”, eftersom de såg tillbaka på flera hundra års erfarenhet av att åka berg-och-dalbana mellan de fem nivåerna av Guds beskydd. De hade sett alla prov på Guds tålamod och insett att de själva dragit alla olyckorna över sig.

Inte så konstigt, eller hur? Än idag läser vi ju in olika betydelser i den texten baserat på våra respektive uppfattningar om Gud. Där några bara kan se en sträng och dundrade Gud, väger andra in hela Bibeln och ser en tålmodig och kärlekfull Gud.

Vad är det för straff som drabbar?

Så, vad är det för något som drabbar? Ah, det är där vi har den avgörande frågan. Då har vi det här ordet avon som i minst 99,5 % av Bibelns verser betyder ”synd” eller ”missgärning”. På ett fåtal ställen i Bibeln har översättarna valt att översätta det med ”skuld” eller ”straff” för att man tyckte att det passade bättre in i sammanhanget.

Det finns en väsentlig skillnad mellan dessa ord: Synd och missgärning är sådant som individen själv har orsakat, skuld förutsätter att vi har någon att stå till svars inför (varandra eller Gud). Skuld är också något som vi tänker måste betalas. Ordet straff får oss genast att tänka på att det är någon som verkställer straffet. Vi börjar fråga oss om det är ett rättvist straff, och därmed om domaren är rättvis. Det finns alltså olika laddning i dessa ord, särskilt om man jämför orden synd och straff.

Pakad + Avon = Orättvis dom?

När nu dessa två ord står bredvid varandra får vi en del olika kombinationer, och följaktligen flera möjliga översättningar. Jag har här försökt rangordna dem efter hur hård och orättvis jag tycker att Gud låter med dessa formuleringar.

  1. Gud straffar barnen med straffet som tillhör fäderna…
    (Gud – straffar – straffet – fädernas – på barnen)
  2. Gud straffar barnen för fädernas skuld…
    (Gud – straffar – synden – fädernas – på barnen)
  3. Gud ser till att fädernas skuld drabbar barnen…
    (Gud – ser till att drabba – skulden – fädernas – på barnen)
  4. Gud ser till att fädernas synd drabbar barnen…
    (Gud – ser till att drabba – synden – fädernas – på barnen)
  5. Gud låter fädernas synd drabba barnen…
    (Gud – låter drabba – synden – fädernas – på barnen)

Jag tycker att alla dessa översättningar är möjliga, men… De första tre är mycket osannolika eftersom ordet avon så sällan annars översätts med ”straff” eller ”skuld” (kanske borde det aldrig översättas så – hittade egentligen bara ett ställe där man gjort det och där kan jag förstå att man tyckte det passa bättre med ”straff”: 1 Mos 4:13). För att översätta det så i just 2 Mos 20:5 anser jag därför att det behöver vara särskilt motiverat – det behöver finnas en god anledning till det baserat på den aktuella kontexten – och det tycker jag alltså inte att det finns.

Vad är det denna förälder ger sitt barn? Ett straff? Eller ger han henne någon annat – t ex ett våldsamt temperament som kommer att gå i arv i flera generationer?

Har man tänkt på detta när man gjorde våra svenska översättningar? Nej, tyvärr! I Folkbibeln står det: ”låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen” Vad är det som Gud låter drabba barnen enligt Folkbibeln? Straffet för fädernas missgärning. I Bibeln 2000 är det ännu värre eftersom man dessutom valt ordet ”skuld” – alltså ett dubbelfel: ”låter straffet för fädernas skuld drabba barnen” Vad är det som Gud låter drabba barnen enligt Bibeln 2000? Straffet för fädernas skuld. Jag anser alltså att båda dessa är felöversättningar, eftersom det som tillhör fäderna och som drabbar barnen varken ska vara är straff eller skuld, utan missgärningar.

Med andra ord, det Gud varnar för här är egentligen inget annat än att barnen blir lidande på grund av föräldrarnas synder; alltså inte att Gud aktivt delar ut bestraffningar till oskyldiga individer (ologiskt och bara konstigt), utan att han låter oss använda vår fria vilja till göra saker som skadar barnen, och låter barnen använda sin fria vilja till att välja samma väg som deras föräldrar har valt (logiskt och självklart). Gud låter inte ”straffet för fädernas skuld drabba barnen”. Han låter fädernas synder drabba barnen. Det är en helt annan sak! (Mer om hur denna ”drabbning” går till i inlägget Gud varnar: Barn blir lidande av föräldrars dåliga val.)

Varningar från en kärleksfull Gud

Vad vi ser i detta budord är en kärleksfull Gud som varnar för denna skadliga effekt! Han vill hjälpa oss att förstå hur allvarlig synden är och hur mycket elände den orsakar – inte bara för oss utan för kommande generationer! För säkerhets skull har han inkluderat denna varning i ett budord där vi annars har lite svårt att se kopplingen till dessa effekter (Budord 2: ”inte göra någon bildstod”). Jag tror att Gud gjorde så för att understryka att detta faktiskt är ett viktigt budord (som katolska kyrkan tyvärr ignorerar :(). Även en sån sak som tillbedjan av bilder får allvarliga konsekvenser!

 

Från trotsiga snorungar till hängivna vänner

Detta är en fortsättning på inlägget Varför så hårda bud, Gud?

Snorungarna

Från och med att lagen gavs vid Sinai ser vi många bevis på att Guds barn inte direkt var några lydiga små änglar. Särskilt de israeliter som nyligen befriats ur sin fångenskapen i Egypten framstår för läsaren som de mest uppstudsiga, trotsiga och otacksamma snorungar man kan tänka sig. Kanske berodde det på hur dåligt de hade uppfostrats av egypterna, tills Gud grep in och sa att det fick vara nog med det. ”Släpp mitt folk!”

Han befriade sina barn och gav dem allt de behövde. Han gav dem vatten när de var törstiga, och han gjorde så att det regnade mat från himlen! Denna ”manna” måste ha varit mycket näringrik eftersom det var vad de åt i 40 år. När de klagade på maten och ville ha kött att äta, då gav han dem kött tills de blev less. Han skyddade dem från giftormar, vilddjur och fiendearméer. Han gjorde till och med så att deras sandaler inte nöttes ut under vandringen. Gud tog verkligen väl hand om dem och gjorde allt en god förälder bör göra:

När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son.
Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig.
De offrar åt baalsgudarna och tänder offereld åt belätena.
Ändå var det jag som lärde Efraim gå och jag som tog dem i mina armar,
men de förstod inte att jag botade dem.
Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep.
Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden.
Jag böjde mig ner och gav dem att äta. – Hos 11:1-4

Men vad kan en god förälder göra när barnen vägrar lyssna och envist väljer farliga vägar? För att göra en lång historia kort (se annars När Gud straffade sitt folk) hade Gud till slut inget annat val än att släppa taget om dem och sända iväg dem i fångenskap – den här gången till Babylon. Det måste ha gjort ont i fadershjärtat – och modershjärtat – God is mother too!

Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim, överge dig, Israel …
Mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks. – Hos 11:8

 

Mönstereleverna

Efter sjuttio år ordnade Gud så att de blev fria och fick återvända hem. Många år senare hade folket äntligen lärt sig sin läxa. De blev ”mönsterelever” (för att nu växla över till skolans spår) och började följde läraren Guds instruktioner till punkt och pricka (trodde de). För säkerhets skull la de till en massa andra regler som Gud inte hade befallt. De blev superordentliga. För ordentliga! Det blev nämligen väldigt mycket fokus på lagarna och reglerna, och knappt något över för själva relationen med Gud. De blev stolta och högfärdiga. De såg ner på alla människor som inte var av judisk börd (se Nej, Jesus var verkligen inte rasist). De trodde att om de följde alla regler med stor exakthet så skulle de räknas som rättfärdiga. Reglerna de hittade på var helt omöjliga att följa, och de blev till en stor börda för folket. Det var ”rena gestapo”. Man fick inte ens plocka lite ax eller bära en matta på Sabbaten! Där kan man verkligen tala om hårda bud! Men de var som sagt människors bud och inte Guds bud.

Situationen hade i alla fall blivit mycket bättre än den var vid Sinai. Snorungarna hade vuxit upp och blivit skötsamma mönsterelever. Hårda och känslokalla lagträlar – men ändå skötsamma. Eftersom de hade låst sina tankar till att betrakta lagen (och därmed Gud) som hård och känslokall, så fanns det dock inget mer lagen kunde göra för dem. De hade börjat bortse från allt det där med att älska sin nästa. De missade själva poängen med lagen. De silade mygg men svalde kameler! Det var dags för nästa fas.

Vännerna

Först kom Johannes döparen och mjukade upp dem lite. Han fick folket att inse att de inte alls uppfyllde lagens krav, eftersom de inte visade tillbörlig kärlek och medmänsklighet. De började förstå att de inte själva klara av att leva rättfärdigt, utan behövde Guds hjälp för att bli förvandlade. Nu var de äntligen där Gud ville ha dem (well, as good as it gets). Plats på scen för Guds Son!

Gud blev en människa. Nu kunde han äntligen demonstrera vad han velat visa dem hela tiden: Hur man är en medmänniska – eller snarare hur man blir en människa. Var Jesus än gick lämnade han efter sig människor vars liv hade blivit förvandlade. De hade inte bara blivit botade från sina sjukdomar. Många av dem fick även sitt hjärta botat. Gud kunde äntligen förklara hurdan han är och vad det var för slags relation han söker. Den relation som han hade med Abraham, Job, Mose, David med flera: Han vill att vi alla ska vara hans vänner.

Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig, och han kallades Guds vän. – Jak 2:23

Herren talade till Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan. – 2 Mos 33:11

Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner.Joh 15:15

Gud vill kunna säga om dig inför hela Universum: ”Har ni lagt märke till min gode vän [insert your name here], som har ett rent hjärta och som inte tjänar mig på grund av rädsla eller måsten, utan av kärlek och vänskap!”

 
2 kommentarer

Publicerat av på 21 september, 2012 i Bilden av Gud, Jesus

 
 
%d bloggare gillar detta: