Efter mitt inlägg Kan vi lita på Gud? fick jag en del spännande frågor av sikay91 som jag vill svara utförligt på. Jag börjar med den första och svarar på de andra i ett senare inlägg:
”Intressant inlägg och ännu mer intressant bildval. Litar du på Gud så mycket så att
du skulle kunna tänka dig att blunda, falla baklänges och hoppas att han tar emot dig?” – sikay91
När jag valde den bilden (samma som ovan) tänkte jag bara att den är en bra illustration av vad det innebär att lita på Gud. Din fråga fick mig dock att inse att jag faktiskt har varit med om just en sådan erfarenhet som du beskriver. Jag föll bakåt – och Gud tog emot mig. Nu talar jag inte i liknelser. Det är ingen metafor för att beskriva hur en besvärlig situation till slut löste sig på ett fantastiskt sätt, och att jag tolkade det som att Gud hjälpte mig. Sådant har jag förvisso också upplevt många gånger, men vad jag menar i det här fallet är att jag bokstavligen föll bakåt och att Gud bokstavligen och fysiskt grep in i verkligheten och stoppade mitt fall. Man skulle förstås kunna ifrågasätta om det var just Gud som gjorde det, och många kommer säkerligen att ifrågasätta hela den händelse som jag här ska återge, men enligt vad mina sinnen kunde uppfatta var det i alla fall inte någon eller något synligt som räddade mig. Jag kan inte finna någon naturlig förklaring till det som hände.
Ett perfekt klätterträd
Jag tror det var för nio år sedan, sommaren 2003, som jag och min flickvän (nu fru) var ute och promenerade längs en skogsväg. Jag fick då syn på ett ovanligt bra klätterträd och bestämde att det var alldeles för länge sedan jag klättrade i ett träd. ”Var försiktig!” ropade hon ängsligt efter mig när jag med barnslig förtjusning lämnade vägen och skuttade fram till trädet. Det var verkligen ett perfekt klätterträd, med en tjock stam och rejäla grenar. (Att man inte kan kliva på tunna och torra kvistar lärde jag mig den hårda vägen när jag var liten.) Jag klättrade ända tills jag började svaja med trädets topp. Det är svårt att bedöma höjder men jag gissar att jag var 10-15 meter upp. Min flickvän tyckte att det var dags att klättra ner, och jag höll med. Efter att ha klättrar ner ett par meter hände något som inte fick hända. När jag la en stor del av min vikt på min vänstra arm, med vilken jag höll tag i en gren snett ovanför mitt huvud … gick min axel ur led!
Min axel hade gått ur led tidigare vid några tillfällen. Första gången det hände var när jag tolkade efter en skoter uppe i fjällen. Jag föll omkull och rullade runt med armen vikt bakom kroppen. Sedan dess hade axeln blivit subluxerad (ej helt ur led) ett par gånger av småsaker, och en gång gick den helt ur led när jag spelade volleyboll. Den gången var de tvungna att ge mig kraftigt smärtstillande för att kunna få tillbaka axeln (axelns muskler behövde först slappna av). Om jag hade tänkt mig för skulle jag ha insett hur puckat och riskabelt det därför var för mig att klättra i träd med min axelskada. Tanken passerade innan jag började klättra, men jag viftade bort den. Nu var det försent. ”Neeej!” – ”Vad?” – ”Det kan inte vara sant … min axel har gått ur led.” – ”Va! Nej!”
Som en obetänksam katt
”Hjälp! Hur ska det här gå!” tänkte jag. Först var jag mest bara arg på mig själv. ”Hur kunde jag vara så dum? Varför förstod jag inte att detta kunde hända? Här sitter jag och kommer ingen vart. Hur ska de ens få ner mig härifrån?” Att fortsätta klättra med axeln ur led var definitivt inte att tänka på. Jag såg framför mig hur jag skulle bli sittande där tills brandkåren kom och plockade ner mig med liften – som en katt. Jag gjorde lumpen som räddningsman på brandstationen i Norrtälje och visste att det skulle ta dem ungefär 30 minuter att komma dit med stegbilen, förutsatt att den inte var ute på ett annat uppdrag. Det fanns en liten station som låg närmare (i Rimbo) där det jobbade deltidare med fem minuters anspänningstid (maxtiden från att de får larmet till att bilarna senast måste rulla ut). Jag visste inte om de hade någon stegbil, men det skulle ta dem minst 15 minuter att komma fram till mig. När de väl var där skulle det ta ett tag att få ner mig från trädet, och sedan visste jag inte om de hade något smärtstillande att ge för att få tillbaka axeln. Dessutom hade vi ingen mobiltelefon med oss, så min flickvän skulle behöva lämna mig i trädet och springa och låna en telefon för att ringa dit hjälp. Det såg ut som att det skulle gå minst 25 minuter innan min axel skulle vara tillbaka i rätt läge igen. Jag minns inte hur mycket av detta som jag hann räkna ut. Tankarna bara snurrade runt. Den obehagliga smärtan kändes knappast bättre av tanken på att jag skulle behöva stå ut med den länge. Men ganska snart fick jag något annat att tänka på.
Inget att luta sig mot
Jag kände hur jag blev alldeles yr. ”Snart svimmar jag” sa jag till min flickvän som stod skräckslagen nere vid vägen. Min första irritation och frustration över situationen jag försatt mig i förbyttes till rädsla. Jag satt högt uppe i ett träd och höll på att svimma. ”Gud! Hjälp mig!” Rädslan borde kanske ha gjort mig mer vaken, men istället kände jag bara hur allt var på väg bort. ”Håll i dig! Sätt dig så att du inte faller! Kan du inte luta dig mot något!” ropade flickvännen. Jag satt redan på en tjock gren med båda benen på samma sida grenen och höll i trädets stam till höger om mig. Jag såg mig omkring men fann ingenting jag kunde luta mig mot, förutom själva stammen. Det verkade helt hopplöst. Jag tror att jag sa att det inte fanns något bra att luta sig mot. Jag ville inte röra mig alls på grund av smärtan, men jag insåg att det nog ändå var bäst att försöka vrida kroppen lite så att jag lutade mot stammen. I bästa fall kunde jag sätta mig med benen gränsle över grenen som jag satt på – ifall nu det skulle hjälpa om jag väl svimmade.
Men så fort jag gjorde en ansats för att flytta på mig smärtade det till våldsamt. Allt svartnade. Det kändes som att jag drömde en massa saker och att jag sedan vaknade upp efter en lång natt. Jag låg på rygg när jag vaknade. Jag satte mig genast upp, så att jag åter igen satt på grenen. Axeln var inte längre ur led. ”Gud har fixat axeln!” tänkte jag, och klättrade skyndsamt men försiktigt ner till min flickvän.
Vad var det som hände?
Efter att vi hade kramats en stund och lugnat ner oss lite började vi prata igenom händelsen. Vi jämförde våra intryck av vad som hade hänt. Jag var djupt tacksam till Gud för att han räddade mig genom att fixa axeln så att jag kunde klättra ner till säkerhet, men jag hade redan börjat rationaliserat bort det där med att jag låg på rygg och satte mig upp, och tänkte att jag var omtöcknad av yrseln så att mina sinnen sattes ur spel. Jag var säker på att jag hade varit avsvimmad, men tänkte att jag kanske hade suttit upprätt hela tiden. Jag fick det inte riktigt att gå ihop.
Men min flickvän kunde komplettera med sina mer vakna iakttagelser: Vid det ögonblick då det svartnade för mig, när jag försökte flytta på mig, såg hon till sin stora förskräckelse hur jag föll bakåt – jag föll av grenen. Jag tror att hon redan hade börjat röra sig mot trädet men nu sprang hon fram mot det (kanske 10 meter och över ett dike). Medan hon sprang såg hon mig inte för jag var skymd bakom grenarna. När hon kom fram till trädet såg hon mig sitta på grenen igen och hörde mig strax säga att axeln var bra igen.
Vi stod där ett tag och inspekterade trädet. Jag kunde identifiera grenen som jag suttit på. Bakom den fanns det exakt ingenting. Det fanns ingen gren som jag hade kunnat ligga på – ingenting som hade kunna stoppa mitt fall. Det är svårt att ens föreställa sig vilket slags grenverk som hade kunnat fånga upp mig utan att jag gled av och föll med huvudet före mot marken. På platsen där jag skulle ha landat var förresten täckts av stora stenar.
Ingen naturlig förklaring
När vi samma kväll berättade om detta äventyr för några vänner fick de mig att inse att det inte nödvändigtvis var något mirakulöst i sig att axeln blev återställd. Den kanske gled tillbaka av sig själv eftersom musklerna slappnade av då jag svimmade. Och visst är det så! Det fick jag erfara vid ett senare tillfälle då min axel gick helt ur led. Den for tillbaka då jag svimmade av smärtan. Även då var jag bara avsvimmad i högst några sekunder, men det kändes som om jag vaknade efter en god natts sömn. ”Hur länge var jag borta?” var det första jag frågade. Svaret blev: ”Va?”
Så, inget mirakel? Jo, faktiskt blir det ännu större och mer bekräftat av denna insikt. För om min axel gled tillbaka av att musklerna var avslappnade, då betyder det att jag verkligen var helt avsvimmad. Inga andra muskler var verksamma. Kan en avsvimmad person klamra sig fast i ett träd och stoppa sitt fall? Som jag minns det satte jag mig egentligen inte upp efter att jag svimmade. Det var mer känslan av att någon reste mig upp. Men då höll jag som sagt precis på att vakna, så jag var lite omtöcknad och kan inte riktigt lita på mina sinnen på den punkten.
Fångad!
Jag har gått igenom den här händelsen många gånger om, och jag kan inte komma till någon annan slutsats än denna: Gud räddade mitt liv! Han fångade mig när jag föll. Jag kan verkligen stämma in i sångtexten ”Lord, you catch me when I’m falling!” (Who am I med Casting Crowns)
P.S. Kom nu inte och säg att det är den här enskilda händelsen som jag har byggt hela min tro på, för jag var faktiskt djupt troende redan innan detta hände. Men att Gud räddade mig den där gången har lärt mig vad jag egentligen redan visste men som nu blev en ännu starkare övertygelse: Jag kan lita på Gud. Jag skäms att säga att det sedan dess har funnits stunder då jag inte alls har litat på Gud och då jag mer eller mindre förnekat hans existens. Jag tar inte för givet att Gud skulle gripa in och fysiskt rädda mig på samma sätt nästa gång, även om jag anar att han gjort det ett antal gånger sedan dess. Men jag litar på att än om jag somnar in på grund av en tragisk olycka imorgon, så kommer Jesus att väcka mig när han kommer tillbaka. Och när det händer är det inte bara min axel som kommer att bli lagad!
newtonbloggen 
Funderaren
2 juli, 2012 at 10:36
Tack för att du delar med dig av denna jättefina berättelse Johannes!
MrArboc
2 juli, 2012 at 12:12
”Kom nu inte och säg att det är den här enskilda händelsen som jag har byggt hela min tro på, för jag var faktiskt djupt troende redan innan detta hände.”
Vilken slutsats ska vi dra av det?
Jag tycker ju att det är konstigt att din gud inte fixade din axel innan du försatte dig i livsfara, och att h*n inte vill ha dig vid sin sida i himmelriket – men det är ju bara vad jag tycker.
Rolf Lampa
2 juli, 2012 at 18:40
DJUPA INTRYCK
Hm. Jag tycker inte att det är konstigt att Gud gav dig friheten att klättra i träd precis hur mycket och precis när du vill. Dvs även när inte Gud vill det (annars hade han fått kritik för att begränsa vår frihet istället).
Och Gud ville kanske inte i förtid ta mannen ifrån det ena av hans barn? Gud verkar alltså inte vara en sådan egoist att han inte kan dela med sig. Och för den Tidlöse kanske detta med att vänta lite till kanske inte är det största problemet?
Istället passade han på att visa Johannes sin omtanke på ett kärleksfullt sätt. Gud är inte slätstruken person, och vissa lektioner är inte så teoretisk upplagda, de kan ibland vara fyllda av gastkramande spänning.
Lektioner i Guds reality school lämnar inte eleverna oberörda utan lämnar istället djupa och bestående intryck. =)
// Rolf Lampa
Peter Lundin (@3ntangled)
2 juli, 2012 at 12:15
Hur väljer din gud vilka som skall räddas eller inte?
Rolf Lampa
2 juli, 2012 at 18:17
ÖPPEN TURNERING
Det är en verkligt bra fråga. Se evangelium.
Och svaret på din fråga har ropats ut i Svenska predikstolar i minst 1000 år. I Europa i minst 2000 år. I världen i ca 3500 år.
Gud gör alltså spelreglerna klara. I förväg. Men denna ”turnering” är lite annorlunda än andra turneringar, alla är nämligen med. Medverkan är alltså inte frivillig. Däremot är medverkan i finalen frivillig. Vill man vara med i finalen och även få hålla i bucklan så lyssnar man noga till spelreglerna.
Och regeln är enkel. Och inte hemlig på något sätt.
// Rolf Lampa
Peter Lundin (@3ntangled)
2 juli, 2012 at 19:04
Frågan är ställd till Johannes.
Självklart kan vem som helst svara. Det var det det just det där med ”svar. Du skriver nästan 100 ord utan att svara på frågan.
Dock blir jag nu nyfiken på vad du menar med ”Men denna “turnering” är lite annorlunda än andra turneringar, alla är nämligen med.”?
Alla kristna, bokstavstroende, eller protestanter?
Rolf Lampa
2 juli, 2012 at 20:10
Alla är med i ”turneringen”. Även du är med. Inga undantag.
De svagaste vinner.
// Rolf Lampa
Peter Lundin (@3ntangled)
2 juli, 2012 at 20:37
Även jag är med? Kan lägga fram belägg för det?
Det är inget jag håller med om, naturligtvis.
Peter Lundin (@3ntangled)
2 juli, 2012 at 20:43
Kan du lägga fram belägg för det? – Så skall det stå, för tydlighetens skull.
Rolf Lampa
3 juli, 2012 at 00:03
MEDSPELARE
De belägg du har nytta av måste du ta ställning till nu under det som ibland kallas ”nådens tid”. Det slutliga belägget kommer av sig själv tids nog, dock först när du inte längre har någon nytta av det. Man kan leva ett gott liv med vilken tro som helst. Men man kan inte dö på vilken tro som helst.
Livet är en gåva att förvalta.
Alla som fått ett liv deltar i ”turneringen”. Deltagandet är inte frivilligt. Sätt dig in i spelreglerna. Den biten struntar dock många i. Regelboken är lättillgänglig och finns i form av fallstudier uppdelade på 66 böcker. Även kallad väldens mest lästa bok. Den inleds med en kortfattad redogörelse för hur turneringen skapades samt syftet med varje individs deltagande och går vidare in på regler för själva deltagandet och mot slutet nämns om festligheterna kring prisutdelningen.
Världshistoriens största turnering består av endast två lag. Endast ett lag vinner.
Man kan bara vara med i ett lag åt gången. Inga särskilda spelartröjor används. Och eftersom man inte alltid med ögonen kan avgöra vilket lag en medspelare tillhör (alla är medspelare) kan ibland viss förvirring uppstå. Det finns bara en stor spelplan. Ingen synlig mittlinje delar upp lagen. Även denna udda detalj kan orsaka förvirring.
Alla är medspelare. Men håll utkik efter vinnarlaget. Det är dom svaga.
// Rolf Lampa
Peter Lundin (@3ntangled)
3 juli, 2012 at 08:18
Rolf,
Ditt svar innehåller strax över 200 ord men inte ett enda belägg.
Det är lite märkligt, ty din inställning i andra ämnen är att det krävs ganska starka belägg. Empiri är ett måste. Annars avfärdar det, i stil med: ”Snälla nån vilken katastrofal intellektuell smörja hela det evolutionskomplexet är i verkligheten”
Så hur ska du ha det? Är det viktig med riktiga belägg eller inte?
Speciellt blir det lite komiskt när du refererar till evolutionsteorin som religion. Det måste ju betyda att religion och naturvetenskap är ekvivalenta i din värld, fast med undantaget att det bara krävs belägg för för sådant som du ogillar.
Du skriver också:
”Det typiska är att evolutionstron gör anspråk på att representera empirisk naturvetenskap, dock utan att kunna uppvisa sådana, bara ansträngda tolkningar. Detta medan skapelsetron har samma utgångspunkt som att Caesar var kejsare i Rom – dvs historiska uppgifter som inte falsifierats.”
Du gör en liknelse med Caesar, antar att du syftar på Julius(?). I detta fall finns det arkeologi som kan bekräfta det skrivna ordet. I fallet med Bibeln så finns det ingen arkeologi och knappt några oberoende berättelser som kan bekräfta att det verkligen inträffat. Det låter lite att ansträngda tolkningar gjorts, tycker jag.
Så du ljuger rätt stort.
Rolf Lampa
2 juli, 2012 at 19:16
VAR FÖRSIKTIG
Mm ok, ser nu att du antagligen tänkte mer på undsättning vid potentiellt olycksfall.
Gud som är Herre över både liv och död verkar välja själv efter eget gottfinnande vem han räddar och ur vilka situationer.
Det finns också möjligheter att själv påverka Guds beslut, till exempel genom bön om hjälp och räddning i nöd.
Men Gud varnar i sitt ord för att utmana honom till ingrepp som man själv kan undvika. Satan försökte till exempel få Jesus att hoppa från hög höjd med motiveringen att ”Är du Guds Son, så kasta dig ned; det är ju skrivet: ‘Han skall giva sina änglar befallning om dig, och de skola bära dig på händerna, så att du icke stöter din fot mot någon sten.”. Men Jesus svarade att ”Det står också skrivet: ‘Du skall icke fresta Herren, din Gud.‘”
En tid senare försökte man döda Jesus, och lyckades.
Och en tid efter att Jesus miste livet kastade man stenar på efterföljaren Stefanus och krossade skallen på honom så att han dog. Gud fanns med på den scenen, men räddade inte Stefanus från kroppslig död.
Nästan alla de tolv lärjungarna dog inte en naturlig död. Till exempel Petrus visste dessutom flera år före sin död att han skulle bli mördad. Men det står inget i Bibeln om att Petrus bad om att förutsägelsen inte skulle uppfyllas. Av hans brev att döma hade han dock denna sak ofta i tankarna tills det inträffade.
De svar som finns om hur Gud tänker och resonerar står att läsa i alla de fallstudier som Bibeln är full av. Men att användbart grundtips är att ”gravity works”. =)
Jag är för övrigt övertygad om att Gud hjälpe Johannes uppe i trädet, men Bibelns berättelser uppmanar inte någon att medvetet trotsa förutsägbara faror och med tron att utgången alltid blir som den blev för Johannes.
Var alltså försiktig.
// Rolf Lampa
myrklafsaren
2 juli, 2012 at 13:46
Vilken kotknackare som helst hade säkert fixat din axel lika bra som ditt fall bakåt gjorde, men om det nu var gud som gjorde det, hur förklarar du då att han tog sig tid med din axel, när det samtidigt dog ett antal oskyldiga barn på t.ex. Afrikas horn, som han då uppenbarligen struntade i?
Eller anser du dig själv vara så mycket mer värd än dessa barn, så du utgår från att gud prioriterar dig framför dom och att du därför drog denna idiotiska slutsats???
Rolf Lampa
2 juli, 2012 at 20:05
HOPPAS PÅ IDIOTERNA
myrklafasaren skrev: { ”Vilken kotknackare som helst hade säkert fixat din axel lika bra som ditt fall bakåt gjorde,” }
Erbjuder dom höghöjdsservice, på obekväm arbetstid?
myrklafasaren skrev: { ”men om det nu var gud som gjorde det, hur förklarar du då att han tog sig tid med din axel,” }
En tidlös Gud kanske behöver inte föra timrapport eller prioritera tidsåtgång mellan olika uppdrag?
myrklafasaren skrev: { ”när det samtidigt dog ett antal oskyldiga barn på t.ex. Afrikas horn, som han då uppenbarligen struntade i?” }
Var var du när de oskyldiga barnen dog på Afrikas horn? Kommer Gud att kunna döma dig fri från ansvar när de slutliga domarna fälls?
myrklafasaren skrev: { ”Eller anser du dig själv vara så mycket mer värd än dessa barn,” }
Var det Gud eller Johannes som beslutade om ingripande i just detta fall?
myrklafasaren skrev: { ”så du utgår från att gud prioriterar dig framför dom” }
Varför inte? Tycker du att Johannes borde ha dött?
myrklafasaren skrev: { ” … denna idiotiska slutsats???” }
Starkt ord det där… Så det stör dig alltså djupt att Johannes klarade sig?
// Rolf Lampa
Dan
2 juli, 2012 at 20:52
Rolf Lampa skrev ”Var var du när de oskyldiga barnen dog på Afrikas horn? Kommer Gud att kunna döma dig fri från ansvar när de slutliga domarna fälls?”
Du kör hårt på principen ”anfall är bästa försvar”!
Rolf Lampa
2 juli, 2012 at 23:18
Dan skrev: { ”Du kör hårt på principen “anfall är bästa försvar”!” }
Inte alls. Det är bara ett urgammalt pedagogiskt grepp för dem som inte kan ta in saker på ”vanligt sätt”.
Ordspråksboken 26:4 Svara inte dåren efter hans oförnuft, så att du inte själv blir honom lik.
Ordspråksboken 26:5 Svara dåren efter hans oförnuft, annars anser han sig vara vis.
Situationen avgör vilken. Johannes skall inte behöva försvara sig själv mot de svinaktiga påhopp han utsätts för.
// Rolf Lampa
myrklafsaren
2 juli, 2012 at 22:25
Rolf.
Man skall inte skriva kommentarer när man är berusad, någon annan förklaring kan jag inte finna till det sanslösa dravel du rapade upp nu.
Rolf Lampa
2 juli, 2012 at 23:12
BARA IDIOTER ÖVERLEVER
På varje punkt kan alla dumheter du sade vändas mot dig själv. Kotknackare håller inte till uppe i träden, tidlösa Gud drabbas inte av tidsbrist så att just det medför prioritering om vilka katastrofer kan måste ingripa i (enligt dig), och din frihet att strunta i att fattiga barn i Afrika svälter ihjäl (hur många hjälpte du) vänder du till en anklagelse mot Gud istället (som gav dig uppdraget att fixa sådana bagateller) och när Guds äntligen får ändan ur vagnen och faktiskt gör en god gärning SOM DU BLIR UNDERRÄTTAD OM, då vänder du den till en anklagelse mot den han hjälpte (hade Afrikas barn fått skulden för Haitis barn om afrikanerna hade blivit hjälpta?).
Det sammanlagda intrycket blev att det framstod som djupt motbjudande att Johannes överlevde. Och hans tacksamhet för att han fick hjälp när han som bäst behövde det sammanfattade du som ”idiotiskt”. I din värld överlever alltså bara idioterna?
Vad sade du att du hette? Skulle du skriva sådana vanvettigheter under ditt riktiga namn?
// Rolf Lampa
myrklafsaren
3 juli, 2012 at 12:16
Men Rolf, har du helt tappat fattningen? Ditt inlägg andas fanatism och galenskap.
Johannes tuppade av bakåt och stoppet mot trädgrenen fick axeln att hoppa rätt igen, en kotknackare hade nog åstadkommit något liknande.
Om gud har så mycket tid som du på något outgrundligt sätt tycks veta, varför låter han då katastrofer drabba oskyldiga barn och istället ägnar sig åt att fixa bagateller?
Vi i den rika västvärlden, även du och jag, har ett kollektivt ansvar för det som händer i fattiga delar av Afrika, men ser du verkligen inte det totalt sanslösa i jämförelsen med vad jag skulle kunna hjälpa barnen i Afrika med och vad eran goda gud med all sin övernaturliga makt och dessutom massor av fritid skulle kunna göra?
Du antyder på ett närmast rubbat sätt att jag skulle vilja se Johannes död, när det jag påpekade var hans uppenbara tro på att gud skulle finna hans axel viktigare än fattiga barns liv och att den villfarelsen måste ha en grund i hans bild av sig själv, som faktiskt mycket viktigare än dom, annars hade han väl knappast ens kunnat tänka den tanken.
Johannes Axelsson
3 juli, 2012 at 12:35
Myrklafsaren, det fanns ingen trädgren bakom mig. Det var därför jag drog den här slutsatsen. Jag kan inte rå för att Gud räddade mig. Ok, jag bad Gud om hjälp och fick det. Du menar att jag därmed betraktar mig själv som viktigare än barn i Afrika? Det får stå för dig. Personligen gör den insikten mig snarare ödmjuk och tacksam över att just jag blev räddad på detta sätt, eftersom jag inte betraktar mig själv som mer värd att rädda. Kanske räddade Gud mig, inte för min skull, utan för att jag skulle rädda andra som förtjänar det mer… kanske en viss myrklafsare? Livet är inte rättvist men Gud är god!
myrklafsaren
3 juli, 2012 at 19:50
Okej Johannes, det var väl någon ryckning när du tuppade av då, men det var inte gud, det kan du nog vara säker på.
Om han nu mot all rim och reson finns och är sådan som ni religiösa beskriver honom så borde han nog vara rätt sur på dig just nu och det av den anledningen att du har så höga tankar om dig själv, så du tror att han skulle prioritera din axel före massor av svältande barn.
Marie
3 juli, 2012 at 20:32
Myrklafsaren, har du så svårt att förstå vad Johannes skriver?. Du misstolkar ju honom hela tiden eller så är det kanske något du bara göra med vilje.
myrklafsaren
3 juli, 2012 at 20:56
Marie.
Vad är det jag har misstolkat, är det kanske hans höga tankar om sig själv?
Visst han förnekar det, men jag kan inte se någon annan förklaring till att han utesluter naturliga förklaringar och faktiskt tror att gud prioriterar honom.
Faktum är ju att gud ser ut att alltid prioritera rika kristna västerlänningar framför fattiga människor i tredje världen, människor som oftast är fattiga för att kristna västerländska imperialister en gång plundrat och förstört deras länder.
Vi rika västerlänningar har också en äcklig historia av att betrakta oss som utvalda av gud och överlägsna folk i tredje världen och kanske kan man här kan ana att vissa rester av det, kanske omedvetet, men ändå, lever kvar.
Anders
3 juli, 2012 at 21:50
myrklafsaren
Begär efter pengar och makt kan drabba alla människor. Du ser ingen befallning från Jesus om att hans efterföljare skulle bruka vapenmakt för att sprida evangeliet. I den mån kyrkan använt sig av sådana medel har den missförstått uppdraget.
Tvärt om talas det om att älska sina fiender och att de ska be för dem som förföljer.
Jag vet att många kristna satsar mycket på sjukvård och utbildning i fattiga länder och jag är glad för att även andra organisationer gör sådant.
Nonfiction
2 juli, 2012 at 21:00
Gud tycks sannerligen ha en del egendomliga prioriteringar när det kommer till vilka han väljer att hjälpa. Denna tragiska bild säger väl egentligen allt som behöver sägas: http://tinyurl.com/cg9bpc9
Rolf Lampa
3 juli, 2012 at 00:15
ALLA BEHÖVS
Nonfiction. För en gångs skull håller jag med dig (delvis). Bilden är verkligen bra. Träffande bildtexter. De stämmer till eftertanke. Ateister behövs.
Läs gärna om ”turneringen”. Om deltagarna. Om mittlinjen. Notera att det som delar upp och skiljer åt dock inte syns på ytan. Hur mycket vi än insinuerar.
Vad som komplicerar riktigt ordentligt är att människan valde att be Gud dra dit pepparn växer. Och när han låter oss människor försöka ta hand om eländet själv då… anklagar man honom för att inte bry sig (han bryr sig, men inte på det sätt du bestämmer åt honom).
Men, ateister behövs. Annars somnar alla, i den andliga döden.
// Rolf Lampa
kristalina
2 juli, 2012 at 14:11
tack för att du delade med dig 🙂 jag har själv också upplevt att Gud har räddat mig ett par gånger, men det är konstigt hur fort man kan glömma bort det och gå vidare. Tack för påminnelsen och för din berättelse, tycker att personligt vittnesbörd är något av det bästa med tron och det som vi gör alldeles för lite av annars 🙂
mk83m
2 juli, 2012 at 22:53
Jag har tre gånger fått uppleva saker som jag ser om ett direkt ingripande från Gud. Jag vet inte varför det hände mig, eller hur, jag vet bara att det hänt mig.
Den mest intressanta och, med mina medicinska kunskaper, oförklarliga incidenten var i samband med en amerikansk fotboll/rugby match (läs. ”friendly brawl with ball”) I och med jag är lång, tung och har aggression så att det räcker och blir över så blev det min uppgift i spelet att rensa vägen för vår bollkille. Det gick bra tills jag råkade få bollen. Då bestämde sig två amerikanska biffar (~90kg plus ~110kg) att det var dags att avsluta min framfart. Jag försökte göra mig av med bollen och blev mitt i detta flygtacklad av dessa jänkare. Jag och mina 100kg+90kg+110kg flög rakt bakåt med okänd fart och dum som jag var så satte jag bak min fria arm för att lindra fallet. Resultatet blev bara att all massa koncentrades i min höger arm.
Det blev en så ljudlig smäll när armen gick att amerikanarna frågade ”Dude, are you alright” varpå svara ”Sure, no problems I can still move the arm”. Well, det var en sanning med modifikation. Jag kunde röra armen rakt framåt och bakåt ca en halv handsbredd i någon av fram/bak riktningarna men inte alls i sidledes. Ungefär ett långfinger (~7cm) ner från axelfäste så såg det ut som om någon hade tagit en bunt virknålar och tryckte på skinnet underifrån. Dvs det såg inte alls likt det jag sett när folk har dragit axeln ur led.
Killarna ville ta mig till sjuksyrran men det ville inte jag. ”Det går över tänkte jag” plus att vi hade spelat efter ”lights out” på internatet. Men det gjorde det inte. När adrenalinet och aggressivteten la sig så försvann också stoltheten i takt med att smärtan ökade. Efter knappt en halvtimme fanns det inget annat i min värld utom smärtan. Så jag låg i min säng och vände mig och ropade på min rumskamrat. Vi brukade be tillsammans så jag bad honom att be för min arm. När han fick se min arm blev han ganska förtvivlad och sa ”jag vet inte hur man ber för det här, du behöver en läkare för detta”. Mitt svar hade tydligen varit en ganska oartig och bestämd uppmaning till honom att be vad han ville bara han bad för armen.
Han la sina händer ovanför skadan och bad något i stil med ”Jesus, jag vet inte, men fixa armen”
Direkt kändes en rörelse i benpipan och han blev skrämd och drog snabbt undan händer. Jag kunde inte dra mig undan och det var en hemsk men ändå trygg känsla när jag kände benet dra sig neråt armbågen ner ungefär halvägs på min arm (dvs förflyttning på ca 5cm-ish). Sedan vinklades det in och började dra sig uppåt igen. När det kommit en bit upp mot axeln så kände jag att benpipan vred sig som när man fäster bajonetten på AK5:an och efter det så rann min smärta av som olja längst med armen.
Det var helt otroligt! Jag fattar inte varför Gud skulle bry sig om en överaggressiv idiot med en självförvållad skada, men Han gjorde det och visade en som mig nåd i en så bagatell artad sak som ett armbrott.Men Jesus svarade på tilltal och helade min arm.
Det är 11år sedan dess, ju äldre jag blivit och ju mer jag lärt mig om anatomi, traumavård och våld dessto större mirakel har det helandet blivit och förklaringarna färre.
Johannes Axelsson
3 juli, 2012 at 12:10
Mk83m, tack för att du delade med dig av denna erfarenhet! Mäktigt!
jon
2 juli, 2012 at 23:00
Tycker tyvärr att din historia är lite av en ”fiskehistoria”. Om du åker tillbaka till platsen och tittar på trädet så undrar jag om dina höjdangivelser är lite väl tilltagna. 10-15 meter är väldigt högt. Att hitta ett klättervänligt träd med tillräckligt låga grenar att komma upp på som man sedan kan klättra till den höjden på utan problem måste vara en sälsynthet. Att du sedan faller rakt ner och det inte finns några grenar ivägen…. något stämmer inte. Om du inte ramlade från en av de lägre grenarna. Och då blir inte historien så fantastisk längre. (Fiskehistoria)
Men jag ska inte vara petig. Att man kan falla och klara sig närmast mirakulöst är inte så ovanligt som man kanske gärna tror. Att du var avsvimmad kan nog ha hjälp dig. Missbrukare (träffar dom rätt ofta i mitt arbete) är lysande exempel på människor som ramlar illa men som närmast mirakulöst klarar sig oskadda. FÖrklaringen är troligen deras totalt avslappnade tillstånd. Att du inte landade på någon sten var nog bara en otrolig tur. Och förmodligen anledningen till att du kan berätta din historia för oss. Dvs mer slump än ingripande. Lite som evolutionen…
Johannes Axelsson
2 juli, 2012 at 23:14
Jon, läs gärna min ”fiskehistoria” en gång till lite noggrannare. 🙂
Jag är inte säker på höjden, men det var verkligen ett perfekt klätterträd med precis lagom glest och tätt mellan grenarna. Ska ta en bild nästa gång jag är där.
jon
2 juli, 2012 at 23:22
Klart jag raljerar lite. Men som du säkert själv kan hålla med om. Orsaken att du kan berätta om det här var att du landade lyckosamt. Tror att dom flesta människor kan berätta om saker som hållit på att gå riktigt illa men som nästan mirakulöst klarat sig. Sen kan man dra olika slutsatser om det var gudomligt ingripande eller bara ren tur.
Dock är det en del adekvata frågeställningar om varför gud väljer att rädda en person samtidigt som otroligt många andra människor lider. Här går bliderna helt enkelt inte ihop för mig.
Johannes Axelsson
2 juli, 2012 at 23:25
Som sagt borde du nog läsa det en gång till. Jag ”landade” aldrig.
Jonathan Fryxelius
3 juli, 2012 at 15:05
Tack för inlägget! Det är så bra när man direkt skriver ner eller pratar med någon om sådana händelser, så att man kan säkerställa detaljerna.
Stephen de Bruyn
4 juli, 2012 at 10:59
I respons till Jon, du kan inte säg att det finns ingen Gud bara på grund av att det finns ont. Visst finns det också goda saker, och en oförklarbart övernaturligt inflyttande i alla våra liv. Att säga att Gud måste gör någonting för miljoner lidande barn, är att berättar för honom vad han ska göra, och han är just Gud, och inte dig. Också, om du verkligen tycker om denna lidande barn, är du inte ansvarig för att gör någonting åt detta själv, det upgift som Han har sätt i ditt hjärta? Läsa Jobs bok (Bibelns äldste bok), för att se att det finns en förklaring för ont och värför den goda lida. Det finns en strid mellan de goda och onda makter för vårt liv och tid och kropp. Vill du var som Job och tror dessutom att du inte kan förstår, eller förbanna Gud, den endast livkälla och hjälp du har pga att du inte har alla svar. Ibland det är bättre att inte förstår, då slippar man mycket bekymmer och ångest. Gud är god, inte onda, det ser vi i Jesus, och du kan inte skylla honom för lidande barn, pga du förstår inte alla sätt att Gud arbeta för dem, och på samma sätt kan du inte förstå alla sätt att vinden går runt, eller pengar går runt, eller hans inflyttande på korrupt makthavares hjärta osv. Jesus lidade också, så det visas att Han vill identifiserar med dem. Det är mest kristen föreningar som gör en skillnad i sådant länder, och det stämma värför jag tycker. Gud är Jesus och han bryr sig om barn. Jag också tror att sådana folk brukar är mycket glädare och har mer tro genom fattigdom, detsamma som Jesu levde genom. Att säga att vi har det bättre i Sverige är en slags stolthet på många sätt. Hungersnöd är inte den värsta, jämfört med att leva höpplöst.
MrArboc
4 juli, 2012 at 11:05
Ibland det är bättre att inte förstår, då slippar man mycket bekymmer och ångest.
Det är just detta jag tror är grunden i all religion. Man vill inte veta hur världen verkligen ser ut eftersom det är jobbigt. Det är jobbigt att inse att man inte är speciell och utvald, och det är jobbigt att inse att den gud dina föräldrar valt åt dig inte existerar.
Lena
13 januari, 2013 at 15:29
….hur förklarar man färger för en som är blind…..
….hur förklara fågelkvitter för en som är döv…..
….hur förklarar man kärlek för någon som aldrig vågat öppna sitt hjärta…
I den enes värld ser, hör, känner man inte det andra talar om……men trots det……….
Vi kan ju försöka förklara…….men ser den blinde, hör den döve, eller känner den kärlek i sitt hjärta som aldrig vågat vara sårbar…