RSS

Etikettarkiv: Fossil

Evolutionisterna bevisar det igen: Ju mindre data desto mer utrymme för fantasi

Caudipteryx2mmartyniuk

En konstnärs tolkning av en annan ”maniraptor” kallad Caudipteryx zoui.

I södra England har man funnit något man menar kan vara ”den minsta dinosaurie som någonsin upptäckts”. Det sägs att den var en 16-40 cm lång maniraptor som ”uppenbarligen var allätare, åtminstone delvis täckt av fjärdar” samt att den ”gick på två ben”. Enligt forskarna hade den sannolikt ”kort svans, lång hals och klor på ‘frambenen'”, vägde nära 200 gram och var troligtvis en nära släkting till fåglarna.

Vad är det då man har hittat? Varifrån har forskarna fått alla denna information om både utseende och matvanor hos detta djur? Har man hittat något fossilt maginnehåll? Nej. Har man hittat fjädrar? Nej. Av beskrivningen att döma får man kanske intrycket att de åtminstone funnit ett någorlunda komplett skelett, men inte heller det stämmer. Så, vad är det då man har hittat?

En halskota. En ensam liten (7 mm lång) halskota (se bilder här). Enligt forskarna själva är halskotan ”nästan komplett” och har slipats av vatten. Trots att fossilet är lite skadat är de ändå säkra på att den kommer från en liten men fullvuxen theropod (en underordning av dinosaurier), eftersom det finns likheter med andra mer kompletta fossil. (Dessa andra fossil har i sin tur tolkats utifrån andra evolutionistiska antaganden.)

Än en gång ser vi alltså prov på hur forskare inom det här fältet drar ganska många slutsatser trots att det finns så lite data att gå efter. Det påminner om fallet med nebraskamannen, vars utseende och livsstil ‘rekonstruerades’ baserat på en enda tand, som senare visade sig ha tillhört en gris. Man ville så gärna hitta en ‘länk’ i människans evolution. Man såg helt enkelt vad man ville se. Personligen tror jag det vore bra om forskarna tog lärdom av sådana misstag så att de inte låter sitt omdöme påveras av vad de hoppas finna. Om de vill kan de ju också ta intryck av (den förvisso fiktiva) mästerdetektiven Sherlock Holmes (från A study in scarlet):

”No data yet,” he answered. ”It is a capital mistake to theorize before you have all the evidence. It biases the judgment.”

Källor:
Archeologists [sic] find what might be the smallest Mesozoic dinosaur (Phys.org)
A tiny maniraptoran dinosaur in the Lower Cretaceous Hastings Group: Evidence from a new vertebrate-bearing locality in south-east England (forskningsartikel)

Annonser
 
 

Etiketter:

När katastrofen blir ett faktum även för evolutionstroende

Det är inte ovanligt att man finner fossil av djur som blivit hastigt begravda av sediment.
Så klart! Om de hade begravts långsamt skulle de ha hunnit brytas ner och förstöras för mycket och då hade det inte blivit något fossil. Därför uppvisar praktiskt taget alla fossil tecken på hastig begravning.

Det är inte heller ovanligt att man finner att dessa fossil är väldigt välbevarade.
Ofta får vi höra hur nöjda forskarna är med sina fossil, där man tydligt kan studera mjukdelar som bevarats så väl ”mot alla odds”. Att de är så välbevarade säger förstås ännu mer om hur hastig och total deras begravning har varit. Evolutionstroende forskare uttrycker ofta sin förvåning över detta, medan skapelsetroende får sin tro på Noas flod ännu mer bekräftad.

Det är inte heller ovanligt att fossilen vittnar om att djuren blev levande begravda.
De dog ingen naturlig död för att sedan bli översköljda av sediment, utan begravdes medan de åt, ruvade på ägg, födde ungar och till och med medan de parade sig. (Uppenbarligen blev de helt tagna på sängen.) Det finns väldigt många exempel på detta.

Något som däremot är ovanligt är att evolutionstroende forskare säger att dessa djur måste ha begravts i en översvämningskatastrofEftersom evolutionsläran behöver långa tidsåldrar får inte alla sedimentlager ha bildats för snabbt. Men ibland blir katastrofen ett faktum även för evolutionstroende. Forskarna som undersökt fossilen av 35 råttlika pungdjur sa nämligen att de ”mest sannolikt uppslukades av en plötslig störtflod”.

”De verkar alla ha dött samtidigt, möjligen under en störtflod eller någon annan naturkatastrof.”

”Ve vet [sic!] att dessa djur fossilerades på plats eftersom deras kvarlevor är för välbevarade för att ha transporterats. Alltså levde och dog dessa 35 individer tillsammans i en enda grupp, för 64 miljoner år sedan.”

Men dessa pungdjur (som fått artnamnet Pucadelphys andinus) var inte ensamma om att ha blivit levande begravda vid utgrävningsplatsen Tiupampa i Bolivia. Flera olika slags djur begravdes tillsammans med dem på en liten yta.

”På båda dessa ytor [små ytor som ligger 3 meter från varandra] var skeletten ofta sammanblandade och med liten eller ingen disartikulation [benen satt alltså fortfarande ihop]. Sådan bevaring visar att de inte transporterades postmortem [efter att de dog]. Överflöden av inkompletta skelett av andra små ryggradsdjur (pantodonter, två andra pungdjur, grodor, ödlor, ormar, nyfödda krokodiler) och förekomsten av ett flertal krokodilägg (inklusive ett bo som var intakt), allt på en väldigt begränsad yta (mindre än 100 kvadratmeter) tyder på att en enda katastrofartad händelse begravde denna fauna in situ [på plats].”

När det är tillräckligt uppenbart att djuren har begravts under en översvämningskatastrof – alltså ”när katastrofen blir ett faktum” som inte går att blunda för – då har inte forskarna något annat val än att acceptera det som den mest rimliga förklaringen.

Stillaguamish River 26659

Ju fler som slutar blunda för dessa uppenbara tecken och istället öppnar sina ögon och reflekterar över att det har skett väldigt många och väldigt stora översvämningskatastrofer över hela världen, desto närmare Bibelns skildringar kommer vi. Det är väl också därför det för vissa tar emot så mycket att acceptera en så stor katastrof … för en flera tusen år gammal bok som påstås innehålla autentiska ögonvittnesskildringar (och omkring 270 andra dokumenterade versioner från olika folkslag spridda över hela världen) kan väl omöjligt ha rätt? … Vad skulle det i så fall få för konsekvenser för våra liv, om detta var sant?

Källor:
Exceptional fossils reveal the earliest evidence of social behavior in mammals (PhysOrg)
Social Beasts: 35 Ancient Marsupials Found in Grave (LiveScience)
Earliest evidence of mammalian social behaviour in the basal Tertiary of Bolivia
(artikeln i Nature)

 
17 kommentarer

Publicerat av på 8 januari, 2013 i Världsvid översvämning

 

Etiketter:

Pelikanfossil förvånar forskare

Pelikan Walvis BayEtt fossil som enligt den evolutionära tidsskalan är 30 miljoner år gammalt har skjutit pelikanens evolution bakåt i tiden.

(Lustigt hur ofta det händer att nya fossila fynd gör att den evolutionära tidsskalan måste komprimeras, så att det knappt finns någon tid kvar för djuren att utvecklas. Se t ex här och här.)

Fossilet är väldigt välbevarat med många synliga detaljer. ”Jag förvånades av hur komplett och välbevarat det här fossilet är,” säger Dr Antoine Louchart vid universitetet i Lyon (Frankrike).

(Lustigt hur ofta det händer att evolutionstroende forskare förvånas över att finna välbevarade och detaljerade fossil. Skapelsetroende blir förstås inte alls förvånade eftersom det passar bra i scenariot om en världsvid översvämning, där många organismer begravdes hastigt under förhållanden som gjorde att även detaljer kunde bevaras.)

Inte nog med det. Det finns mer som förvånar: ”Den är så lik moderna pelikaner, trots sina 30 miljoner år,” säger Dr Louchart.

(Lustigt hur ofta det händer att fossil liknar nu levande organismer, trots att det sägs ha gått många miljoner år. Det är ett så vanligt fenomen att det har fått ett namn: ”Evolutionär stasis” – ett självmotsägande begrepp som jag har skrivit mer om här. Det finns fler exempel på evolutionär stasis här. Evolutionstroende forskarna måste vid sådana upptäckter hitta på förklaringar till varför de knappt ändrats under så lång tid. Skapelsetroende får istället se sina förväntningar slå in. Det är ju inte så konstigt om de nästan ser likadana ut eftersom det bara har gått några tusen år sedan dessa fossil begravdes.)

Dr Louchart fortsätter: ”Morfologiskt är den påfallande snarlik de sju levande pelikanarterna, men dess proportioner skiljer sig en aning från dem alla, så den utgör förmodligen en utdöd art.”

(Att det finns variation i storlekar ligger helt inom ramarna för biologisk variation – vilket skapelsetroende tror mer på än vad evolutionstroende gör, eftersom vi förväntar oss en förprogrammerad möjlighet till variation medan de evolutionstroende måste förklara hur det hela med slumpmässiga mutationer och naturligt urval.)

En av förklaringarna som forskarna föreslår till varför det skett så liten förändring både hos pelikanen och hos andra fåglar under alla dessa miljoner år, är att även små förändringar i skelettet skulle försämra flygförmågan.

(Om flygförmågan är så känslig för förändring, hur skulle den överhuvudtaget ha kunnat utvecklas? Varje mellanform – för vilka det förresten saknas fossila bevis – måste ju ha varit fullt funktionsduglig för att kunna ha en evolutionär fördel. Med tanke på hur snabbt det sker skadliga mutationer är det också underligt att dessa fåglar inte hunnit förlorat flygförmågan under alla dessa miljoner år.)

Tidigare var den äldsta pelikanen ett inkomplett fossil som man kallade Miopelecanus gracilis. När man nu hittat ett som var ännu äldre, ännu mer komplett och dessutom väldigt likt moderna pelikaner har man omvärderat miopelecanus-fossilet. Man lutar nu ännu starkare åt att byta dess namn till alternativet Pelecanes gracilis, alltså i samma släkte som de nu levande pelikanerna. Även det nya fossilet klassificeras då i samma släkte.

(Lustigt hur ofta man får se denna uppvisning: Ju mindre komplett ett fossil är, desto mer utrymme finns det för de evolutionstroendes fantasier. Till exempel kan det beskrivas som en utdöd mellanform som var  rätt olik de nu levande arterna. När man sedan hittar ett välbevarat exemplar – som i vissa fall till och med är äldre – finns det inte längre så mycket utrymme för fantasin. Då tvingas man också acceptera att fossila föregångare saknas. Ett tydligt mönster inom paleontologin! Att man nu har bestämt sig för att klassificera dessa pelikanfossil med de nu levande pelikanerna säger verkligen något om hur otroligt moderna de är till utseendet. Inte ens den här eller den här fick ju samma släktnamn som sina nu levande ättlingar – trots att de är så lika.)

Källor:
Oldest prehistoric pelican also had big beak (BBC – nyhetssida)
The earliest known pelican reveals 30 million years of evolutionary stasis in beak morphology
(Journal of Ornithology – artikel)

 
 

Etiketter: ,

Bläckfiskar sorterade sina skal när de dog?

Det var tydligen inte bara trilobiter som sopsorterade sig själva när de dog, om man ska utgå från vad de evolutionstroende geologerna säger om hur dessa lager bildades. Den här bilden tog jag vid ett annat kalkbrott i Siljansringen (Dalarna) och den visar en bergvägg full av ortoceratitskal riktade åt samma håll. Ortoceratiter är en art av bläckfiskar som anses vara utdöd. Man ser ofta fossil av deras konformade skal i trappuppgångar av marmor (som bildats av kalksten).

Man kan ju verkligen fråga sig varför ortoceratiternas skal ligger sorterade på det här sättet? Brukade döende ortoceratiter först dumpa sina skal på en angiven plats, för att sedan simma vidare utan skal och dö på en annan plats?

Och varför ligger de så tätt packade? Om de lämna sina skal ett i taget borde de väl ha hunnit täckas över med lite sand innan nästa duktigt sopsorterande ortoceratit kom dit?

Personligen ser jag detta som ännu ett exempel på vattnets sorterande verkan. Detta är resultatet av en väldigt stor översvämning.

 
 

Etiketter: ,

Trilobiter sopsorterade sig själva?

Jag har nyligen varit och letat fossil i ett några kalkbrott i Siljansringen (Dalarna). Stället kryllar verkligen av fossil så det är mycket lätt att hitta dem. Stenblocket som syns i bilden ovan var så fullt av fossil att man faktiskt kan säga att det enbart var uppbyggt av dessa. Tyvärr var stenen väldigt skör med sprickor som gick kors och tvärs, så det var svårt att ”frilägga” något enskilt fossil från just denna sten. Eftersom det fanns andra stenar som var lättare att bearbeta lät jag detta block (på cirka 40 cm) få bli ett experiment där jag knackade sönder den för att undersöka vilka fossila organismer som fanns begravda i den.

Jag fann då att hela stenblocket bestod av ett och samma slags fossil, nämligen tätt packade trilobit*stjärtar från arten Eubronteus. Jag hittade endast ett undantag: ett trilobithuvud (av en annan art – se bilden nedan). Själv hittade jag inte så många huvuden, men jag fick veta att de också brukar ligga samlade för sig. Denna typ av sortering är mycket vanlig.

Till höger: Trilobitstjärt från arten Eobronteus – Till vänster: Trilobithuvud av (för mig) okänd art – (Fossilen var cirka 5 cm långa.)

Man kan ju verkligen fråga sig varför trilobiternas kroppsdelar ligger sorterade på det här sättet? Brukade döende trilobiter först dumpa sina stjärtar på en angiven plats, för att sedan krypa vidare och dumpa huvudet på annan plats och mellankroppen på en tredje? Varför denna sortering?

Och varför ligger de så tätt packade? Om de ”tappade” sina stjärtar en i taget borde det väl ha hunnit täckas över med lite sand innan nästa duktigt sopsorterande trilobit kom dit?

En mer rimlig förklaring är förstås att snabbt forsande vatten har slitit sönder alla dessa trilobiter, och att de genom vattnets sorterande verkan har samlats på detta sätt.

 

* Trilobiten är ett slags bottenlevande kräftdjur som antas vara utdött. Den har fått sitt namn på grund av att den har tre lober: huvud, kropp och bakkropp. Den fanns i tusentals olika varianter.

Trilobite sections-en

 
 

Etiketter: ,

Vetenskapsnytt avsnitt 2 år 6312: Fåglarnas förfader funnen vid golfbana

I förra avsnittet av Vetenskapsnytt berättade vi om den sensationella upptäckten av rovdjurens förfader (eller kanske rent av primaternas förfader): Monstrum polaris. Vi berättade också att folk förr i tiden (ända in på 2000-talet) trodde på sagodjur som t ex björnar. Tråkigt nog finns det folk som än idag – på 6300-talet (!) – håller fast vid sådana gamla sagor. Vi på redaktionen för Vetenskapsnytt ser som vårt uppdrag att bekämpa alla former av villfarelse och vill istället verka för att upplysa allmänheten om den korrekta vetenskapliga synen.

Nu har man upptäckt ett nytt fossil, även denna gång på ett av planetens båda semesterparadis, fast på andra sidan planeten. Man var i färd med att anlägga en golfbana på världens enda naturliga gräsmatta (alltså på Antarktis). När man skulle gräva ett hål för att göra en bunker* fann man ett fossil av en sedan länge utdöd fågel.

Archaeornis brachypterus – fåglarnas förfader?


Detta fossil, som fått det vetenskapliga namnet Archaeornis brachypterus, uppvisar många likheter med fåglar samtidigt som den inte alls var fullt anpassad för att flyga. Bland annat hade den alldeles för korta vingar i förhållande till kroppen. Forskarna har därför slutit sig till att detta med stor sannolikhet är en förfader till fåglarna, från den tid då flygförmågan höll på att utvecklas. Man har funnit något som liknar fjädrar så det är troligt att även fjädrar utvecklades under den tiden. Fossilet har daterats till att vara 160 miljoner år gammalt vilket stämmer mycket bra med när fåglarna utvecklades. Vid det första och andra försöket misslyckades man dock med dateringen och fick fram helt orimliga åldrar – 50 respektive 200 miljoner år. På tredje försöket lyckades man få rätt ålder, den som stämmer överens med när fåglarna utvecklades.

När vi nu har så tydliga bevis på att fåglarna faktiskt har utvecklats skulle man väl kunna tro att evolutionsteorins kritiker äntligen skulle tystna. Men tydligen är de helt oförmögna att inse fakta. De tror på fullaste allvar att detta fossil bara är några tusen år gammalt fast dess ålder har bekräftats vetenskapligt, och fastän alla vet att det krävs miljoner år för att fossil att bildas (om det inte finns optimala omständigheter som påskyndar processen). De tror att Archaeornis brachypterus bara är en utdöd fågelart som Gud en gång hade skapat. Men varför skulle Gud ha skapat en fågel med halvfärdiga vingar? Varför skulle Gud göra så att det ser ut som att en evolution har ägt rum?

Det var allt från Vetenskapsnytt för den här gången.
Nedan kan man läsa om de antika golfritualerna.

2D-fotografi från tidigt 2000-tal föreställande en golfare som utför sina ritualer i en bunker. Symboliken i ökenhålen har gått förlorad men golf utövades förmodligen för att dyrka en fågelgud.

* En bunker är ett sandfyllt hål mitt i en golfbana. Liksom med så många andra inslag i den mystiska golfritualen är det oklart varför man började gräva dessa ökenhål. Antagligen fanns det ett religiöst syfte med detta vars innebörd sedan länge gått förlorad. Golf utövades på 2000-talet, eller möjligen redan på 1000-talet, och det mest troliga syftet var att man ville tillbe en fågelgud. Till exempel symboliserade den vita bollen ett ägg som så snabbt som möjligt skulle återlämnas till boet. Många andra traditioner från dessa ritualer har överlevt till våra dagar (numera utövas golf istället som rekreation). Bland annat verkar det ha funnits särskilda traditioner kring hur golfare skulle vara klädda – ofta i vita fågelliknande kläder med huvudbodnader som liknade näbbar. Även poängsystemet innehöll namn på fågelarter som levde förr men som är utdöda idag; såsom Albatross, Eagle, Birdie och Bogey. Lustigt nog var det just när man skulle bygga en golfbana som man upptäckte det fossil som med all sannolikt var förfader till alla fåglar.

 

Etiketter: ,

Vetenskapsnytt avsnitt 1 år 6312: Fossil förfader upptäckt vid semesterparadis

Den senaste veckan har varit väldigt händelserik inom forskarvärlden eftersom man funnit ett fossil av ett hittills helt okänt djur på ett av planetens båda semesterorter – de enda platserna på Jorden som inte behöver kylas ner på konstgjord väg för att hålla en behaglig temperatur.

Monstrum polaris – Foto: Wikipedia-användare Ra’ike

Detta kompletta och förvånansvärt välbevarade fossil upptäcktes av ett par dykare vid semesterparadiset Cool Island, den artificiella ön hundra mil norr om Grönlands djungel som är känd för sin badvänliga vattentemperatur på endast 25 grader. Forskarna är än så länge oense om var i utvecklingsträdet den ska placeras. Majoriteten av forskarna pekar på att djuret, som redan fått det vetenskapliga namnet Monstrum polaris (polarmonster), påminner om både hundar och katter i sin uppbyggnad. Den hade väldiga klor och käkar och lär ha varit en skräckinjagande jägare. Därför säger man att den har varit förfader till alla rovdjur, eller åtminstone till kattdjur och hunddjur. Den hade samtidigt mycket kort svans och dess bakben var tydligt anpassade för upprätt gång, varför en del forskare hellre betraktar den som en tänkbar och spännande kandidat i människans utvecklingsträd.

Monstrum polaris bakben visar att den satte ner hela hälen när den gick, precis som primater (människor och apor).

Även bland skapelsetroende har fyndet väckt stor uppmärksamhet, men de har som vanligt sina egna idéer om vad det är för slags djur. De säger förstås att det inte alls är fråga om en förfader till något nu levande djur utan att den tillhör ett alldeles eget ”skapat slag”. De hävdar att denna utdöda art till och med levde samtidigt som människor och menar att det är det djur som i antik litteratur kallas björn.

Tre talande (!) björnar från sagan om Guldlock och de tre björnarna. Detta är en av de få björn-bilder som finns bevarade sedan Tredje Cyberkriget på 2300-talet då all digitaliserad information gick förlorad. Nästan allt lagrades och lästes digitalt på den tiden (det var innan man uppfann de biologiska lagringsystem som vi har idag). Det var bara i undantagsfall som man ”skrev ut” information på fysiska ”papper”. Som tur var fanns en del av dessa papper kvar länge nog för att skrivas av, men stora delar av den gamla tidens information och kunskap gick tyvärr förlorad. Men vi kan trösta oss med att vi i alla fall inte gick miste om så mycket kunskapsmässigt. De verkar ju till och med ha trott på sagor om björnar som kunde tala. Men visst är det alltid intressant att höra om hur primitivt människor tänkte förr.

Björnar är som de flesta vet bara sagodjur – mest kända från den urgamla sagan om Guldlock och de tre björnarna (med anor från 1000-talet). De finns även omnämnda i Bibeln (vilket förstås säger oss en del om Bibelns tillförlitlighet). Björnar brukade faktiskt finnas med på stjärnhimlen ända in på 5000-talet, då stjärnbilderna stora och lilla gasmasken var kända som ”stora och lilla björn”. Under den stora vetenskapsreformen i slutet av 5000-talet tog man dock bort fantasidjur som björnar och drakar från stjärnkartan. Att Monstrum polaris inte är en björn är hursomhelst mycket lätt att visa. Monstrum polaris har ingen svans (björnarna på stjärnhimlen hade väldigt långa svansar), den har tänder som ett rovdjur (och är alltså ingen bär-ätare som i den gamla dikten Mors lilla Olle) och framför allt kunde den med all sannolikhet inte prata (som i sagan om Guldlock och de tre björnarna).

Dessa antika sagor har förstås inget som helst att göra med fyndet av Monstrum polaris, eftersom forskarna vet att den har varit utdöd i många miljoner år innan de första människorna såg dagens ljus. Och om Monstrum polaris verkligen levde för bara några tusen år sedan, vad gjorde då detta landdjur mitt ute i Arktiska havet? Detta hav har förstås varit land en gång för flera miljoner år sedan då Monstrum polaris levde, men kan inte ha varit det för bara några tusen år sedan.

Det var allt från Vetenskapsnytt för den här gången.
Tills nästa gång: Be cool!

 
 

Etiketter: , ,