Hur fungerar (inte) evolution?

I detta inlägg försöker jag belysa några problem kring hur evolution är tänkt att fungera. Jag svarar samtidigt på Anders Åberg kommentar (blå text) till mitt föregående inlägg (Pelikanfossil förvånar forskare), i vilket jag ger exempel på ännu ett levande fossil – dvs fossil som är slående lika nu levande arter trots att det påstås ha gått många miljoner år sedan de begravdes.

Alla dessa, enligt Johannes så lustiga ”hur ofta” tillfällen är ju i själva verket sällsyntheter och nästan alla gamla fossil vi finner ser väldigt annorlunda ut än dagens arter.

Sällsyntheter? Nåja, vi får väl se hur länge du ids klamra dig fast vid den tesen. 😉 Det finns nämligen många fler exempel. För den som inte kan vänta rekommenderar jag boken Living Fossils—Evolution: The Grand Experiment Vol-2. Jag har den inte själv (än) men jag har haft förmånen att bläddra i ett exemplar. 276 sidor med 700 fina bilder på (och om) levande fossil – kan beställas här.

Dom överlevare som finns och dom likheter som finns, bekräftar det gemensamma ursprunget och även evolutionsteorin, som säger att det måste till ett naturligt urval för att arter skall förändras.

Ja och nej. Likheterna mellan fossilen och de nu levande djuren bekräftar förstås ett gemensamt ursprung. Dagens pelikaner är definitivt släkt med de pelikaner som begravdes i Floden. Men det där med att det bekräftar evolution får du allt ta och förklara lite närmare. Hur kan brist på evolution användas som bevis för evolution?

I dom fall man kan se att liknande miljöer funnits under lång tid, är det därför sannolikt att arterna där inte förändrats lika mycket.

Hur kan du bekräfta att en organism har levt i en oförändrad miljö under flera miljoner år? Det är i stort sett omöjligt att undersöka det påståendet, så den hypotesen är och förblir faktiskt bara en bortförklaring som aldrig kan styrkas med belägg. Att hävda avsaknad av förändring som ett bevis på oförändrade miljöer är – som du säkert inser – ett cirkelresonemang.

Man kan också se i fossillagren att liknande egenskaper utvecklats flera gånger på olika ställen, när liknande förhållanden uppstått.

Det du beskriver brukar kallas konvergent evolution. Det är ännu en förklaring som evolutionister tar till när observationerna inte stämmer överens med förväntningarna. Man väntade sig till en början att kunna spåra varje organs utveckling längs en och samma väg som grenade upp sig – alltså att varje organ bara utvecklats en gång. Men utvecklingsträdet blev så spretigt att man till slut blev man tvungen att postulera detta med konvergent evolution: Att samma organ har utvecklas parallellt flera gånger i olika djurgrupper. Till exempel säger man så om ögat och flygförmågan – för att inte tala om alla de pungdjur som är ”paralleller” till moderkaksdjur, vars påfallande lika egenskaper alltså antas ha utvecklats parallellt. (”Pungspetsekorren” är ett av många exempel på det.) Men om detta verkligen är sant medför det att evolution har ännu lättare för att inträffa. Och då kan man ännu mer fråga sig varför vi aldrig ser den hända. Om vi kunde se det hända hade vi ju kunnat studera och dokumentera processen, och då hade man ju kunnat kalla det för riktig vetenskap. Men nu är ju denna utveckling alldeles för långsam för att studeras, till evolutionisternas förtret … eller kanske är det bara skönt att kunna gömma sig bakom denna avsaknad av bevis. 😉

Miljöns skulpturerande på arterna är mycket tydlig och återigen förvånas jag över hur man kan komma på den korkade iden, att det som vi så tydligt kan se formar om arterna och som även kreationisterna kan se, men kallar biologisk variation, inte godtas som den motor i evolutionen den alldeles uppenbart är.

Det beror på att vi talar om två helt olika saker som inte går att jämföra. Enligt oss skapelsetroende kan denna variation ske väldigt snabbt eftersom det genetiska materialet redan finns på plats – det är förprogrammerat och förberett på snabb anpassning till nya miljöer!

Enligt evolutionsteorin får det däremot inte finnas en massa intelligent designat material i våra gener. (Huvva så hemskt!) Därför måste det istället till en väldig massa mutationer som kan göra att nya användbara organ på sikt växer fram. Om vi för sakens skull antar att denna process vore möjlig – att inte det naturliga urvalet skulle sortera bort generna som kodar för saker innan de är fullt användbara – så antar jag att vi i alla fall kan vara överens om en sak: Det måste vara en mycket långsam process. För att skapa illusionen av att det osannolika hinner inträffa har man därför dragit till med ofattbart långa tidsåldrar.

I själva verket är denna process så långsam att den inte bara står still utan till och med kör i 300 km/h BAKLÄNGES! Det är nämligen så att mutationer till mycket kraftigt övervägande del är skadliga. Med tanke på alla dessa skadliga mutationer gör faktiskt dessa långa tidsåldrar att evolutionen ter sig om möjligt ännu mer omöjlig.

Annons