I ett tidigare inlägg citerar jag en evolutionsbiolog som sagt att ”Meningen med livet är att föra sina gener vidare”. Det var den mening han själv kunde se baserat på det ursprung som han trodde på. Själv tror jag att vi istället har vårt ursprung i Gud och att det ger en mycket rikare mening med livet. För mig framstår det som fullständigt självklart att vår syn på ursprunget har en avgörande roll här.
Någon invände då att evolutionen inte kan svara på frågor om värde, mening och moral. Att man särskilt inte bör bygga sin moral på evolutionen har behandlats i tidigare inlägg och diskussioner (se fallet med nazisterna). Vare sig vi tycker det är logiskt eller ej så finns det människor som – i likhet med Hitler, Auvinen och Breivik -ändå har fått för sig att man kan bygga sin moral på evolutionen. Vad hjälper det dem om vi står och säger ”nämen det kan man förstås inte”? Vi måste förstås aktivt varna för detta och förklara varför dessa idéer är totalt odugliga som moraliska rättesnören. Just därför har jag uppmanat alla hasare (humanister, anti-teister, skeptiker och allmänt religionsfientliga eldsjälar) att ta sitt moraliska ansvar och berätta för folk för detta. Det hjälper inte när vi som är kristna och skapelsetroende varna för evolutionstrons konsekvenser, eftersom våra motiv genast blir ifrågasatta. Därför måste de evolutionstroende själva ta detta moraliska ansvar!
Så, hur är det då med livets mening? Säger evolutionen något om det? Att döma av de svar som finns att läsa i denna artikel i SvD:s nätupplaga, känns det i alla fall rätt uppenbart att många faktiskt tycker att den gör det, och som grundar sin livssyn i en ateistisk världsbild där allt tros ha blivit till genom evolutionära processer, utan att någon Gud har varit inblandad. Nedan följer en del intressanta citat från olika människor som svarat på frågan ”Vad är meningen med livet?”. (Fetstil har lagts till av mig.)
Enligt utvecklingsdarwinismen verkar varje organisms uppgift – alltifrån bakterier till växter, djur och människor – vara att fortplanta sig och föra arten vidare till nästa generation. Det är tydligen meningen med livet i stort men hur det hela kommer att sluta en gång i framtiden får vi aldrig veta och ej heller varför livsprocessen ser ut som den gör. Vem har hittat på alltihop? För den enskilda människan gäller det att göra det bästa av situationen – så länge man lever. Skapa sig ett drägligt liv, ha bra relationer till sin omgivning, försöka vara en god medmänniska. Man får leva i nuet men med en viss planering och framförhållning. Det enda säkra är att vi ska dö men kanske inte redan nästa dag. Varje människa får se sig som en liten – förmodligen obetydlig – del av ett stort, gåtfullt universum. Spännande! – Lars Nilsson
Spännande? Jag har väldigt svårt att se den logiska kopplingen mellan ”obetydlig” och ”spännande”. Hur kan ”obetydlig” överhuvudtaget räknas som något positivt?
Livet uppstod av en tillfällighet och evolutionen har sedan fört det till vad det är i dag. Det enskilda livets enda konkreta uppgift är att frambringa avkomma, som kan föra det kollektiva livet vidare, lika för människor, djur och växter. Någon övergripande egentlig mening därutöver har det inte, vad än detta liv ägnas åt. Men även det kollektiva livet saknar slutlig mening – det är dömt att upphöra, förintas spårlöst – vår jord och allt liv på denna kommer en gång att uppslukas av en svällande sol. – Mauritz Björkryd
Jag önskar att så få barn och ungdomar som möjligt får möta och bli utsatta för detta synsätt. Det känns hårt att de ska behöva smittas av så pessimistiska tankar. Inte nog med att evolutionstron är fel, den är knappast vacker heller!
Så här har jag valt att tro. Fungerar bra för mig: 1. Livet har en mening. Vårt universum startade med Big Bang. Miljontals grader varm gas exploderade ut. Över årmiljonerna sänktes temperaturen, gasmolnen drogs samman och till slut bildades solar och planeter. Allt var både stekhett och tvärtdött. Men så svalnade vår planet, och liv uppstod på jorden. Varför liv uppstod kan man fråga sig, för vad tjänar något som är dött på att bli levande? Jag har valt att tro att det sker för att det är meningen att det ska ske. Och om det fanns en mening med att den första bakterien kom till (eller vad det nu var som kom först), så måste det ju ha varit en lika stor händelse att bakterie nummer två utvecklades – och så fortsätter det, via den fantastiska evolutionen fram till idag och Dig. Du och varje liv i historien är en lika stor händelse. Liv kommer till för att det finns en mening. Därför finns det en mening med att du finns till. […fortsätter med två punkter till…] – Lasse
Detta låter betydligt vackrare, men det är dock helt tomma ord, eftersom denna mening är påklistrad och saknar logisk koppling till ”den fantastiska evolutionen” som Lasse antar är helt sann. Hur kan det finnas en mening utan att någon har tänkt ut den – utan att någon har en plan? Eller kanske tror Lasse på en gudomlig makt som startat allt men sedan lämnat det för sig själv. Men om denna gud inte hade någon särskild plan med att skapa oss – och kanske inte ens förutsåg att just du skulle bli till genom dessa processer – vad finns det då för verklig mening med ditt liv?
Det är meningslöst att ställa frågan om meningen med livet. Livet är helt enkelt bara en konsekvens av molekylära processer som fått fortgå under oerhört lång tid. Det finns ingen mening med det. För länge sedan trodde människor att regn, blixtar och jordbävningar orsakades av gudar. Numera finns vetenskapliga förklaringar till sådana naturfenomen. För länge sedan frågade man sig också hur människor hade uppkommit. Det svar man kunde ge var att Gud hade skapat människan till sin avbild. Det var en mening som gällde för ett par tusen år sedan. – Svante Brandänge, Stockholm
Fascinerande! Svante kan se att det fanns en mening i att Gud skapade människan till sin avbild. Han tror dock inte att den gäller längre, eftersom han tror att det har bevisats felaktigt. Därför ser han ingen mening med livet, eller ens att ställa frågan om livet har en mening.
Det finns mer av samma slag i artikeln i SvD:s nätupplaga, samt någon enstaka röst som säger att Gud faktiskt har skapat oss till sin avbild och att han har en plan för oss. Jag tror att världen behöver fler sådana röster!
Han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till … Vi har vårt ursprung i honom. – Apg 17:27-28
Så sa en universitetslärare till oss lärarstudenter för några år sedan. Eftersom det lät så banalt i våra öron sökte vi i hans ansikte efter något slags indikation på att han bara skämtade. Men vi fann ingen glimt i ögat. Istället mötte han vår reaktion med att insistera på att det faktiskt är så – i alla fall om man ser på livet rent biologiskt och evolutionärt.
newtonbloggen 