Forskare förundras: ”Solen och planeterna är konstruerade på olika sätt”

Rymdsonden Genesis skickades upp i augusti 2001 och återvände i september 2004. Dess lagringskapsel kraschlandade på grund av att dess fallskärm inte fungerade.

Enligt evolutionsläran formades Jorden och alla andra planeter i solsystemet ur samma nebulosa som Solen. Därför väntade man sig att finna stöd för det när man skickade ut rymdsonden Genesis för att samla in partiklar som kommer från Solen (solvinden). Istället fann man att Solen har andra koncentrationer av syre- och kväveisotoper än vad dess planeter har.

”Detta innebär att vi inte formades från samma solnebulosa som skapade Solen. Precis hur och varför återstår att upptäcka.” – Kevin McKeegan, UCLA

Syre och kväve är två av de vanligaste ämnena i solsystemet. Nästan hundra procent av syreatomerna är av isotopen O-16 och nästan hundra procent av kväveisotoperna är av isotopen N-14. Solen visade sig innehålla 6 procent högre koncentration av O-16 än vad vi har på Jorden. Solen innehåller även något mer N-14 och 40 procent lägre halt av N-15.

”Dessa fynd visar att alla objekt i solsystemet – inklusive stenplaneterna, meteoriter och kometer – är anomala i förhållande till den ursprungliga sammansättningen av nebulosan ur vilken solsystemet bildades.” – Bernard Marty, Centre de Recherches Pétrographiques et Géochimiques

Sådana anomalier (avvikelser) är förstås inget att förundras över om man inte tror på nebularhypotesen – den som säger att hela solsystemet formades ur en nebulosa för 4,6 miljarder år sedan. Hypotesen lades fram och utarbetades redan på 1700-talet och har fått råda sedan dess, trots att man inte haft några konkreta data som stöder den. När vi nu har data tyder dessa istället på att hypotesen inte stämmer.

Källor:
Sun and Planets Constructed Differently, Analysis from NASA Mission Suggests (ScienceDaily)
NASA Mission Suggests Sun and Planets Constructed Differently (NASA)
Discovery Adds Mystery to Earth’s Genesis (Space.com)
A 15N-Poor Isotopic Composition for the Solar System As Shown by Genesis Solar Wind Samples +
The Oxygen Isotopic Composition of the Sun Inferred from Captured Solar Wind (forskningsartiklar publicerade i Science)

Annons

 

Big Bang behöver skrivas om – säger fysiker

I sin artikel Domain structures in quantum graphity (pdf) beskriver ett gäng australiensiska fysiker sin modell över hur Universum började. De kritiserar inte Big Bang i själva artikeln, för det är inte det artikeln handlar om, men till pressen säger författarna att den rådande modellen för Universums ursprung, Big Bang, behöver skrivas om.

”Det största problemet med Big Bang-modellen är självaste smällen,” säger James Quach som forskar i teoretisk fysik vid universitetet i Melbourne, Australien. ”Vid smällen bryts fysiken ner. Modellen kan inte göra några förutsägelser om vad som händer vid den stora smällen. Man kan inte använda något av matematiken eller någon av teorierna.”

Bild av iskristaller (snö) tagen med svepelektronmikroskop.

Den alternativa modellen som fysikerna undersökt kallas ”quantum graphity”. Quach förklarar den så här: ”Tänk på det tidiga universum som en vätska. När universum sedan svalnar, ‘kristaliseras’ det. Anledningen till att vi använder analogin med vatten är att vatten är utan form.”

Utan form – eller ”without form” som forskaren sa på engelska – den frasen fick mig osökt att tänka på hur 1 Mos 1:2 lyder i många engelska översättningar:

”And the earth was without form, and void; and darkness was upon the face of the deep. And the Spirit of God moved upon the face of the waters.” (KJV)

Att forskarna använder just vatten som analogi är förstås också slående. James Quach fortsätter överraska mig med sin nästa mening:

”In the beginning there wasn’t even space, space did not exist because there was no form.”

Frasen ”In the beginning” är bekant från 1 Mos 1:1. Vad jag har hört brukar fysiker annars undvika ord som lätt kan associeras till Bibelns skapelseberättelse. När man väl gick med på att Universum har en början (vilket också Bibeln säger) använde man till exempel begrepp som ”time zero” för att slippa säga ”i begynnelsen” eller ”i början”. Därför blev jag smått överraskad av detta uttalande. Men det är inte bara orden utan hela idén i sig som påminner starkt om Bibeln: Himmel och jord (ett uttryck för hela Universum) skapades ur vatten som var utan form.

De bortser från att det för länge sedan fanns himlar och en jord som hade uppstått ur vatten och genom vatten i kraft av Guds ord. – 1 Pet 3:5

Precis som i fysikernas analogi och modell (om jag förstått den rätt) säger Bibeln att detta ”vatten” först inte var synligt innan det blev en del av den materiella verkligheten:

I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt. – Heb 11:3

Nu menar jag inte att quantum graphity är svaret. Jag tycker bara det är roligt och intressant att se:

• att fysiker öppet törs erkänna bristerna i Big Bang-teorin,
• att inte alla forskare styrs av den fördomsfulla inställningen att svaren måste ligga så långt bort från Bibeln som möjligt,
• och att fördomsfri forskning så ofta leder till idéer och resultat som är i större samklang med Bibeln.

 

Har man någonsin sett en stjärna födas?

Nej, man har aldrig någonsin sett en stjärna födas. Då talar jag förstås om den typ av stjärnor som finns i rymden, och inte dem som finns på fotbollsplaner och står och sjunger på scener. Sådana föds varje dag! 🙂

Somliga säger att man kan se stjärnor som håller på att formas i stora molekylmoln. Men då menar de inte att man ser själva formandet, utan bara att man ser en ögonblicksbild av något som man tror kommer bli en stjärna inom flera hundra tusen år. På ett annat ställe på stjärnhimlen kanske man ser en stjärna som man tror är alldeles ny. Eftersom det är så långsamma processer det handlar om kan man dock aldrig se det hända.

Detta med att man inte kan se när det händer är väldigt typiskt för hela evolutionsläran:

1. Först menar man att alla stjärnor och planeter har formats under miljarder år.
   Något sådant har vi som sagt aldrig sett och lär heller aldrig få se, för det sker så långsamt.
2. Sedan menar man att liv har uppstått – på något sätt – ingen vet hur. Man har försökt framställa livets första byggstenar men istället i princip bevisat att det är omöjligt (se Miller-Urey-experimentet). Så det har vi aldrig sett och lär heller aldrig få se. Faktiskt blir livets uppkomst svårare och svårare att förklara eftersom vi lär oss mer och mer om hur fantastiskt komplexa även de enklaste cellerna är. (Läs mer om det här och se imponerande animationer här och här.)
3. Sedan menar man att de första cellerna utvecklades till allt det liv som finns idag. Man påstår att det är denna utveckling vi ser spår av i form av fossil som ligger begravda i olika lager. Man tror att det tog många miljoner år att bilda dessa lager. Man såg aldrig när det bildades och lär heller aldrig få se det, eftersom det tar så lång tid … Fast om man vill kan man få se lager bildas på bara några minuter, och man har faktiskt sett något som liknar Grand Canyon bildas på bara några dagar. Men att tänka sig detta i stor skala – det blir kusligt likt den världsvida översvämningskatastrof som Bibeln beskriver och den tanken kan inte de som tror på evolutionen tänka sig att tänka. (Här finns annars en film med ett experiment som visar hur lager bildas snabbt, här och här kan man se bilder på djur som uppenbarligen blivit begravda av kraftigt strömmande vatten och lera, här kan man läsa om diosaurieben som har kvar mjuka delar i sig så att de knappast kan vara flera miljoner år gamla, och här kan man läsa om fler legender från världen som också säger att det har skett en världsvid översvämning.)
4. Hur är det då med själva utvecklingen – evolutionsteorin? Kan man se den utveklingen? Nej, faktiskt är även den så långsam att inte den heller kan ses. Visst, man kan se hur livet gör små förändringar och anpassar sig lite grann (ganska snabbt faktiskt – som om de var programmerade till det), men de riktigt stora förändringarna där nya organ och kroppsdelar bildas så att det blir helt nya djur – de har vi aldrig sett det och lär heller aldrig få se, eftersom det tydligen händer så långsamt. En av de människor som är allra mest övertygade om att hela den här evolutionsläran är sann och att man är korkad om man inte tror på den, sa faktiskt så här:

Evolution har observerats.
Det är bara det att det inte har observerats medan det händer.
– Richard Dawkins (källa)

Ganska talande! När han sa det syftade han på livets utveckling, men som vi just har sett passar detta citat in på hela evolutionsläran: Evolution har egentligen aldrig observerats. Men det låter ju inte så bra, så därför säger man istället att man har sett det – det är bara det att man aldrig har sett det när det händer. (Men har man då verkligen sett det?) Och anledningen till att man inte har sett det när det händer är att det händer så långsamt. (How convenient! Mycket passande, eller hur?)

I vanliga fall brukar man säga att vetenskap är sådant som kan testas och observeras – medan det händer. Till exempel kan man testa och observera gravitationen (tyngdlagen) på ett väldigt konkret sätt. De som tror väldigt starkt på evolutionsteorin påstår att den minsann är lika bevisad som gravitationen, så det så. Men det stämmer förstås inte. Gravitationen kan vi se in action precis när vi vill, men evolutionen har vi aldrig sett och lär aldrig få se, eftersom det krävs mycket mer än en livstid för att se det hända (om det ens händer). Orka vänta! 😉

Det finns somliga som tycker jag är konstig för att jag tror på det som står i Bibeln. Jag har ju aldrig sett något av det hända, ändå tror jag på det. Men jag tror så klart att det fanns folk som såg dessa händelser när de hände, och att de valde att skriva ner det för att till exempel vi som lever här idag skulle kunna läsa om det och få reda på att det har hänt och hur det hände. Konstigare än så är det inte. Bibeln är en historiebok! (Rättare sagt är den ett bibliotek med 66 historiska skrifter från olika tidsåldrar.)

Jag har aldrig sett Gud. Jag tycker dock att jag ofta möter honom och kan prata med honom i mina tankar. Många skulle förstås skratta åt det och mena att jag bara inbillar mig att Gud finns. De kan få skratta om de vill. Men själv tycker jag att jag har varit med om alldeles för många häftiga saker för att bara kunna vifta bort det som inbillning, tur eller ”sammanträffanden” – till exempel den gången då jag svimmade högt uppe i ett träd. Jag kan inte komma på någon naturlig förklaring till det som hände.

Jag kan på ett sätt tycka att min tro på en Gud som skapat allt är lika vetenskaplig som någons tro på evolutionen – eftersom vi båda grundar vår tro på saker som vi INTE har sett hända. Men faktiskt finns det en viktig skillnad i vår tro:

Den som tror på Evolutionen lär aldrig få se någon del av Evolutionen, vare sig den är sann eller ej.
Medan jag som tror på Gud … om det är sant att Gud finns … då kommer jag att få se Honom!
Och inte nog med det, jag kommer att få se alla historiens händelser spelas upp: när Jesus dog på korset, när hela Jorden var täckt av vatten, när Jorden och Universum skapades. Jag kommer att få färdas i rymden, resa till andra planeter, och … Jag kommer få se stjärnor födas! 😀

 

Galaxer i mina braxer!

”Wow! Vilket fantastiskt Universum Gud har skapat!” utbrister jag när jag ser denna animering av nära 400 000 av Universums galaxer. Tänk att skapelsen är så enorm! Varje ”liten” galax som syns i denna visning är ju inte direkt särskilt liten heller.

Min nästa tanke är denna: Hur kan man tro att all den materia som alla dessa galaxer innehåller har blivit till av ingenting och av ingen som helst anledning?

 

Om Månen är flera miljarder år gammal, varför är den så blöt?

Egentligen borde rubriken lyda så här: Om Månen bildades genom att Jorden kolliderade med annan himlakropp för flera miljarder år sedan, varför är den så blöt? Jag valde att förkorta rubriken och samtidigt göra så att den rimmade bättre med föregående inlägg: Om Månen är flera miljarder år gammal, varför är den inte längre bort?

Vid analys av stenar från Månen, som hämtats hit av Apollo 17, har man upptäckt att Jordens trofasta följeslagare inte är så torr som man väntat sig. 2008 upptäckte man i dessa stenar små mängder vatten instängt i små bubblor av vulkaniskt glas. Andelen man då uppmätte var bara 50 ppm (ppm = miljondelar, inte premiepensionsmyndigheter). 50 ppm är väldigt lite jämfört med vad som finns i Jordens yttre mantal: 500-1000 ppm.

Många forskare var skeptiska till detta resultat, eftersom förekomsten av vatten på Månen inte stämmer överens med den rådande hypotesen om hur Månen bildades. Om Månen bildades för över fyra miljarder år sedan genom en kollision mellan Jorden och en annan himlakropp, så borde allt vatten ha förångats i samband med den smällen. Man hade alltså väntat sig att det inte skulle finnas något vatten på Månen, men det fanns det. Så i tillägg till alla de problem som redan finns med kollisionhypotesen har man nu ännu ett problem på halsen. Man måste nämligen förklara hur vattnet kom dit. Ju mer vatten man finner på Månen desto svårare blir det att förklara. Och vad har man du funnit vid de senaste årens månfärder? Mer och mer bevis på mer och mer vatten!

 

Om Månen är flera miljarder år gammal, varför är den inte längre bort?

Foto: Gregory H. Revera (Wikipedia)

Avståndet mellan Jorden och Månen ökar med en svindlande hastighet av 38 mm per år. När Månen en gång befann sig närmare Jorden avlägsnade den sig med något större hastighet.

Avståndet är nu i genomsnitt 384 404 km (varierar mellan 356 400 km och 406 700 km). Om vi spolar tillbaka tiden så att Månen kommer närmare och närmare Jorden skulle de mötas efter bara 1,37 miljarder år. Det är på tok för kort tid! Det ska ju ha gått mer än tre gånger längre tid sedan Månen bildades genom en kollision mellan Jorden och en annan himlakropp (kollisionhypotesen). Månen borde alltså vara längre bort än den är nu för att det ska gå ihop.

1,37 miljarder år är alltså en maximiålder för Månen (inte dess verkliga ålder). Det är alldeles för ungt för att passa in i den evolutionära tidtabellen. Forskarna har faktiskt ingen bra förklaring till hur och när Månen bildades. Flera hypoteser och modeller har föreslagits och man har till slut valt kollisionshypotesen – inte för att den är den bästa utan för att det är den minst dåliga. 😉

Egentligen har vi nu varit alldeles för generösa mot evolutionsparadigmet med denna maximiålder. Månen kan nämligen aldrig ha bildats eller någonsin ha varit närmare än 18 400 km från Jorden (Roche-gränsen), för då skulle den ha slitits sönder av Jordens gravitation.

Månens ursprung är verkligen en olöst gåta. Som astrofysikern Irwin Shapiro sa en gång (på skämt) angående detta: ”Den bästa förklaringen är mätfel [observational error]: Månen finns inte.” 😀

Skalenlig bild av Jorden och Månen samt avståndet mellan dem. Bild: Wikipedia

 

Inga gamla supernovor i vår galax

En liten film från creation.com om supernovor:

 

Översättning: När en massiv stjärna exploderar kallas den en supernova. Explosionen är så starkt lysande att den tillfälligt överglänser resten av galaxen. Enligt fysikaliska ekvationer borde resterna efter en supernova fortsätta expandera i flera hundra tusen år. Om vår galax verkligen är miljarder år gammal borde vi kunna se mer än 5000 supernovarester med en diameter på 300 ljusår eller mer. Ändå ser vi inte en enda! Detta är precis vad vi kan vänta oss om vår galax är 6 000 – 10 000 år gammal.

 

Venus passerade inte helt obemärkt förbi

Jag var tyvärr inte en av de lyckliga som fick se den lilla skivan av Venus passera framför den väldige Solen. Det var för molnigt under soluppgången. 😦 Jag får nu nöja mig med att se andras filmer av händelsen. Denna film från NASA är antagligen den bästa som finns att tillgå, men det finns många andra.

Det finns en hel del intressant att säga om venuspassager, och jag återkommer gärna till det någon annan gång (när det inte är skolavslutningstider). Några saker vill jag passa på att säga i förbifarten om venuspassager (ordvitsarna var till en början oavsiktliga):

• Passagerna kommer två och två. Mellan varje par är det åtta år och sedan dröjer det över hundra år tills det blir två nya passager igen. Det var en passage 2004 följt av denna 2012. Nu måste vi vänta tills 2117 (och 2125).
• Venuspassagerna gjorde att vi kunde börja mäta avstånd i solsystemet. (Avståndet till Venus och Solen mättes med hjälp av parallaxmetoden.)
• Genom att mäta hur flödet av solljus minskar under en passage lärde vi oss också hur man kan upptäcka planeter i andra solsystem. När ljusflödet från en stjärna minskar under en kort period kan vi anta att en planet passerade (för x antal år sedan, beroende på hur många ljusår bort stjärnan befinner sig). NASA har skickat upp ett rymdteleskop som har till uppgift att hålla koll på stjärnor i vintergatan så att nya planeter kan upptäckas på detta sätt (transitmetoden). Teleskopet har passande nog blivit uppkallat efter Johannes Kepler, som bland annat förutsåg venuspassagen 1631.

 

Skottdag för ofta? Vad gör det om hundra år?

Jaha, idag är det alltså skottdag. Som ni säkert vet beror det på att året inte är exakt 365 dygn, utan nästan 6 timmar längre. Vi får då lägga ihop de fjärdedels dygn vi sparat ihop från 2009, 2010, 2011 med årets fjärdedel så att vi skjuter in en extra dag – en skottdag.

Det var Julius Caesar som gjorde denna reform år 46 f Kr – eller som romarna sa: år 708 sedan grundandet av Staden med stort S (dvs Rom). Han hade förmodligen fått idén under ett besök i Egypten ett år tidigare. Efter att ha av krossat den egyptiska armén, och efter en lyxkryssning på Nilen med Cleopatra återvände han hem till Rom. Väl hemma kallade han samman de bästa filosoferna och matematikerna för att göra den nya ultimata kalendern – den julianska kalendern.

 

Galileo vs Påven = Vetenskapen vs Bibeln?

Frågetecknet i rubriken finns där av en anledning. Ekvationen stämmer nämligen inte alls.

En vanlig missuppfattning cirkulerar om att Galileo Galileis idéer kritiserades på grund av att de gick emot Bibeln, som alltså påstås förespråka geocentrism. Jag tänkte börja med att reda ut hur det egentligen gick till med den där Galileo …

 

Meteorologer tror att Solen kretsar kring Jorden!

Ja, ni hör ju varför man inte kan lita på väderleksprognoserna. Meteorologerna vet ju inte ens en så självklar sak som att natt och dag orsakas av jordens rotation! De tror istället att det är solen som vandrar över himlen. Hur jag vet jag att de tror så? För att jag har hört dem säga det själva: Imorgon går solen upp klockan … och solen går ner klockan … Skandalöst! 😮