Bibeln som moralisk kompass

En vän till mig skrev i en diskussion på Facebook att ”människan bör formulera sin egen moral, och då inte utifrån en 2000 år gammal bok”. Jag tror inte att det är någon bra idé. Historiskt sett har det nämligen gått utför med människans moral då människan har formulerat den själv. I detta inlägg kommer min förklaring till varför jag istället anser att Bibeln fungerar alldeles utmärkt som moralisk kompass.

Bibeln innehåller väldigt lite ”Du skall inte…” jämfört med andelen historieskildringar om människor som gjorde si och så. Även om jag alltid har gillat att läsa dem har jag en gång i tiden funderat över varför den måste innehålla så många sidor. Varför har det ägnats sida upp och sida ner av dessa skildringar. Hade inte Gud bara kunnat ge oss en kortfattad vägledning? Hade det inte räckt med de tio budorden, till exempel? Men så insåg jag hur otroligt mycket vi kan lära av dessa historier. De människor som det berättas om hinner under årens lopp fatta en hel del beslut om både stort och smått. Dessa kan vi lära oss av – de bra besluten genom att ta efter dem, och de dåliga besluten genom att, förstås, inte ta efter dem.

Men hur vet vi vilka som var bra och vilka som var dåliga? Ja, ibland är det ju rätt uppenbart för oss, som t ex när Kain mördade sin bror Abel. Men ibland är det mindre självklart för läsaren riktigt hur allvarlig en viss handling är, tills vi har läst fortsättningen. Då kan vi både se och analysera, med facit i hand, vilka som blev de långtgående konsekvensen av ett enskilt val. (Här berättar jag om ett av Bibelns dåliga exempel, samt analyserar vad det ledde till.)

Genom Bibelns många sidor kan vi följa hur en hel nation åker en över 1500 år lång moralisk berg- och dalbana genom historien, och se hur denna banas lutning påverkas av enskilda ledares bra respektive mindre bra beslut. På så vis är Bibeln en riktig guldgruva när det gäller moral. För visst är det väl bra när man kan dra lärdom av historien? Som skriftsamling är Bibeln faktiskt helt unik på detta sätt. Var hittar man annars en så lång sammanhängande länk av historia att analysera och ur vilken vi kan uthämta moralisk lärdom?

Jag anser dessutom att de Bibliska skrifterna utmärker sig i hur objektivt händelserna skildras. Det är inte som i ett nationalepos där personer lyfts upp till skyarna. Deras allvarliga brott återges helt ogenerat. Det talar starkt för att författarna faktiskt har vinnlagt sig om att skildra sanningen och alltså inte målat upp någon förskönad och förfalskad bild av historien.

Bibeln innehåller alltså en hel del historia. Med hjälp av denna kan vi spegla oss själva och vår egen tid i tidigare generationers och personers handlingar och misstag (vilket jag ämnade göra i förrförra inlägget i frågan om abort). Vi kan då fundera över om vi vill gå samma väg som de gjorde eller om vi vill välja att följa något av de exempel som i längden visade sig leda åt rätt håll. På så vis kan Bibeln användas som moralisk kompass.

För den som dessutom tror att Gud finns och har inspirerat Bibelns författare, finns det ännu mer moralisk vägledning att hämta i Biblen – alltså inte bara på ”vi lär oss av historien”-nivån. Den Gud som beskrivs i Bibeln är nämligen obunden av tid och rum. Han kan läsa framtiden som en öppen bok och därmed veta i förväg vad som blir följden av olika val. Till utvalda (villiga) personer har han genom tiderna kommunicerat sin moraliska vägledning och gett oss facit i hand för att vi inte ska behöva experimentera i flera generationer innan vi inser att det var fel riktning att gå. Jag tror att vi verkligen skulle ha nytta av Guds ovanifrån-perspektiv i vår bedömning av vad som är bra och dåligt, rätt och fel, gott och ont. (Där har vi förresten svaret på en gammal filosofisk fråga. Är det rätt och fel för att bara för att Gud säger det? Nej. Det är alltså istället så att Gud säger det för att han vet vad som är rätt och fel.)

För att sammanfatta ser jag alltså två sätt på vilka Bibeln kan fungera som moralisk kompass för oss idag:

1. Bibeln kan förse oss med ett stort historiskt underlag för analys kring vad som är bra och dåliga val.
2. Genom Bibeln kan vi få input från en allvetande Gud med ett ovanifrån-perspektiv som vi saknar.

 

Umeå Adventkyrka svarar på tio vanliga invändningar mot tro

I maj förra året skrev jag följande i ett inlägg om att Församlingar behöver diskutera besvärliga frågor:

En del kristna tycker att man helst bör undvika alla besvärliga frågor som folk inom församlingen kan ha olika uppfattningar om – och helst också undvika frågor som kan väcka anstöt hos folk utanför församlingen. Därför lyfter man istället fram det enda som alla kristna har gemensamt: Kristus. Bilden av vem Jesus var kan dock variera kraftigt inom församlingen, beroende på vilken syn man har på Gud och vilken syn man har på Bibeln. Man lyfter lite klichéartat fram vikten av att ”följa Jesus”, men aktar sig för att definiera vad det konkret innebär; för då måste man ju börja diskutera vad Jesus egentligen undervisade om.

Detta var bland annat en respons på det panelsamtal om betydelsen av skapelse som vi hade i min församling den dagen. Man kan säga att det mötet blev startskottet för just det jag förespråkade: Snarare än att undvika besvärliga frågor har vi i allra högsta grad välkomnat dem. Det har vi nog alltid gjort, men i våras nådde välkomnandet en ny nivå, då vi bjöd in till debatt. Jag höll även två föreläsningar om skapelse och evolution och mitt i allt detta pågick livliga nätdiskussioner på församlingens facebook-sida.

Under dessa möten och diskussioner, liksom här på Newtonbloggen, dök det upp alla möjliga (och omöjliga) invändningar mot kristen tron. Vi hade fullt upp med att försöka svara på allt. Vår pastor David Cederström tog vara på alla invändningar och sammanställde dem i olika kategorier. Resultatet ser ni här nedan. Det blev en hel mötesserie där vi ger svar på vanliga invändningar mot tro.

Som ni ser är det redan dags för del 3. (Jag beklagar att jag hittills inte hunnit sprida informationen om detta.) För snart två veckor sedan besvarade jag invändningen ”Bibelns Gud är ett monster” och i lördags svarade David på frågan ”Hur kan man påstå att Jesus är enda vägen till Gud?” Nu på lördag är det min tur igen, och då ska jag visa varför detta resonemang inte håller: ”Gudshypotesen behövs inte längre – idag vet vi så mycket om hur världen och universum fungerar att idén om Gud spelat ut sin roll.”

Du som bor i närheten av Umeå… Du som kanske tycker att det ligger något i dessa invändningar… Du som letar efter svar… Eller du som bara är nyfiken på hur det är i en församling där man vågar bemöta (till synes) besvärliga frågor: Välkommen!

 

Kött ingick inte i människans ursprungliga diet

SVT publicerade idag ett reportage med rubriken ”Vi äter alltmera kött, nu varnar forskarna”. Det man varnar för är bland annat den ökade risken för hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och olika cancerformer, som hör ihop med konsumtionen av kött.

Detta får mig osökt att tänka på människans ursprungliga diet enligt Bibelns allra första kapitel. I den ingick det nämligen inget kött alls:

”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta.” – 1 Mos 1:29

Detta var alltså Skaparens egna direktiv. Efter Floden tillät han kött som föda, dock med vissa restriktioner (1 Mos 9:3-4). Jag har svårt att tänka mig att Gud gjorde så att kött plötsligt blev nyttigt för oss. Det känns mer logiskt att detta var en eftergift från Guds sida. ”Okej, jag ser att ni väldigt gärna vill äta kött så därför ska ni få göra det. Men i så fall vill jag att ni gör det inom vissa ramar.” Sedan gav han mer utförliga instruktioner om vilka djur i synnerhet som var olämpliga som föda (se 3 Mos 11).

Makes perfect sense att lyssna på Skaparens instruktioner, tycker jag! På samma vis som vi är måna om att använda rätt sorts motorolja i våra bilar – enligt tillverkarens skötselråd – så bör vi förstås vara måna om att använda rätt sorts föda i oss själva – enligt skötselråden från den som tillverkat oss. (Eller anser vi att våra bilar är mer värdefulla än våra egna kroppar?)

Jag tycker också att det är roligt att forskningen på senare tid äntligen har börjat komma ikapp Bibeln i den här frågan.

 

Bibeltexter som säger att Jorden är rund

Det står ingenstans i Bibeln att Jorden skulle vara platt. Istället finns det några olika texter som på ett eller annat sätt säger att Jorden är rund.

Förstår ni inte, hör ni inte? Har det inte sagts er från begynnelsen, har ni inte vetat det sedan jordens grund blev lagd? Han tronar ovan jordens rund, de som bor på den är som myror. Han breder ut himlen som en duk, spänner upp den som ett tält att bo i. – Jes 40:21-22

Notera att syftet med texten inte är att berätta om hur världen är beskaffad. I så fall hade vi kunnat vänta oss en mer utförlig beskrivning på den punkten. Texten handlar istället om Gud, och detta med att Jorden är rund nämns som i förbifarten – som om det är en självklarhet som inte behöver förklaras närmare. Att Jorden är rund har man ju faktiskt kunnat se i alla tider. Till exempel har man kunnat se det vid månförmörkelser (skuggan som Jorden kastar på Månen) och genom att det första man såg på ett annalkande skepp var masterna (medan skrovet ännu doldes bakom horisonten). Vid havet kunde man till och med se att horisonten är välvd, precis som det står i en av Bibelns allra äldsta böcker:

En välvd horisont har han satt över vattnen, där ljuset gränsar mot mörkret.
– Job 26:10

Några verser tidigare kan vi förresten läsa att Jorden hänger fritt i rymden – alltså på samma vis som Solen och Månen.

Han spänner ut himlen i norr över det tomma, han hänger upp jorden på intet.
– Job 26:7

Mitt favoritexempel är dock Jesus egna ord då han talar om sin återkomst:

Om någon den dagen är uppe på taket och har sina tillhörigheter i huset, skall han inte gå ner och hämta dem. På samma sätt skall den som är ute på åkern inte vända tillbaka hem … Jag säger er: Den natten skall två ligga i samma säng. Den ene skall tas med och den andre skall lämnas kvar. – Luk 17:31, 34

Jag tror jag ska låta bli att förklara på vilket sätt denna text säger att Jorden är rund, och ge mina läsare chans att klura på den en stund. Jag vet att det blir så mycket roligare för den som kommer på det själv. 😀

 

Ska Bibeln läsas bokstavligt?

För att förstå svaret på den frågan måste du först känna till att Bibeln inte är en enda bok utan en samling av 66 böcker. Du behöver också veta att dessa skrifter tillhör flera olika genrer – dvs olika typer av skrift.

Tänk nu efter hur du läser olika typer av skrifter. Antagligen läser du på lite olika sätt om det du läser är:

• en nyhetsartikel – med syfte att kortfattat skildra en verklig händelse
• en ekonomirapport – med syfte att noggrant redovisa inkomster och utgifter som referens
• en låttext – oftast med syfte att förmedla en verklig känsla eller ett personligt budskap
• ett öppet brev – med budskap och råd som i första hand är riktade till specifika mottagare, men som fler kan ta intryck av
• en allegori – med syfte att förtydliga en viss poäng men där detaljer kan vara överdrivna eller helt fiktiva – fast poängen är verklig
• en debattartikel – med syfte att argumentera för en viss ståndpunkt

Vad skulle du nu svara om någon frågade: Ska alla dessa texter läsas bokstavligt?
Visst skulle det kännas lite svårt att svara på den frågan?

Det känns kanske naturligt att en nyhetsartikel ska läsas bokstavligt, medan det i en allegorisk skildring är mer ”bildligt talat”. Bildligt används ju ofta just som motsats till bokstavligt. T ex kan den här meningen tolkas både bokstavligt och bildligt: ”Jag tappade hakan.”

Men det stämmer inte i alla lägen. Betrakta den här meningen: ”Blodpudding är det absolut värsta jag vet!” Om detta tolkas bokstavligt så innebär det att den som sa det faktiskt inte kan komma på någon tortyr som skulle vara mer fruktansvärd och plågsam. De flesta skulle dock förstå att detta var en överdrift. (Jag är inte en av dem eftersom jag inte kan låta bli att märka ord. :D) I det fallet skulle man kunna säga att motsatsen till bokstavligt är ”som det är menat”. I så fall… Om det står mellan att tolka bokstavligt eller att tolka som det är menat, så rekommenderar jag att alltid tolka som det är menat. 🙂 Då gäller det bara att ta reda på hur det är menat, och det kan vi oftast få reda på genom att se efter vad det är för typ av text.

Genom att klicka på länkarna ovan kan du (när de är klara) läsa hur jag likställer de olika typerna av skrift med de olika genrer som förekommer i Bibeln. Med detta vill jag visa dig hur du med hjälp av en mycket enkel princip kan lära dig tolka Bibeln på rätt sätt:

Bibeln ska läsas precis som andra texter; i sitt sammanhang och med textens genre i åtanke.

 

Pi-nsamt dålig matematik att hävda bibliskt fel om pi

Första gången jag hörde det här som ett argument mot Bibelns trovärdighet trodde jag att det var menat som ett skämt. Efter att nu ha hört det ett antal gånger börjar jag mer och mer förstå att det är många som faktiskt uppfattar detta som en allvarlig brist i Bibeln. Det har fått mig, som matematiklärare, att istället börja fundera över brister i matematikundervisningen här i vårt land (eller kanske är det bara bland bibelkritiker som det saknas kunskaper i matematik). Vad det handlar om är detta: Det hävdas att Bibeln hävdar att pi (π) är 3, fastän det egentliga värdet är närmare 3,14.

Men Bibeln uttalar sig aldrig om pi. Det står inte att det finns ett förhållande mellan en cirkels omkrets och diameter och att det är si eller så mycket. Däremot beskriver Bibeln en stor cirkelrund bassäng på följande sätt:

Han gjorde vidare Havet i gjutgods. Det var cirkelrunt och mätte tio alnar från kant till kant; det var fem alnar högt och 30 alnar i omkrets.
– 1 Kung 7:23 (upprepas i 2 Krön 2:4)

Visst, tar man måttet 30 och delar det med 10 så blir det 3. Men det är bara dålig matematik att klaga på att det inte blir närmare 3,14.

För det första: En sådan slutsats tyder på bristande kunskaper om betydelsen av att ta hänsyn till noggrannhet och värdesiffror i beräkningar. Man kan inte använda sig av ungefärliga och avrundade mätvärden och förvänta sig ett exakt svar. Till exempel: Om uppgiften är beräkna arean av en cirkel med den uppmätta radien 5 cm; då är ”78,539851 kvadratcentimeter” inte ett bra svar, även om det är precis vad miniräknaren visar (efter att man knappat in 5 i kvadrat gånger pi). Svaret gör nämligen anspråk på större noggrannhet än vad som anges i det ingående mätvärdet 5 cm (som kan vara avrundat från 4,51 eller 5,49). Hade det stått att radien var 5,0000000 cm istället för bara 5 cm hade det varit ‘en annan femma’. 😉 Ungefärliga mätvärden kan endast ge ungefärliga resultat. För att få ett exakt värde på pi baserat på två mätvärden (både diameter och omkrets) behövs mer exakta mätvärden.

Hur vet jag då att de mätvärden som anges i 1 Kung 7:23 (10 respektive 30 alnar) inte är tillräckligt exakta mått? Jo för att…

• Inga decimaler anges. I Bibeln används aldrig tiondelsalnar – inte heller tredjedelsalnar eller fjärdedelsalnar. (Ibland används dock halvalnar – t ex i 2 Mos 25:10) En aln är avståndet från armbågen till långfingerspetsen – lite under en halv meter. Det finns inget praktiskt sätt att dela upp en aln i mindre enheter. Man brukade ange mindre mått i ”handsbredd” vilket förresten görs tre verser senare: ”Godset i Havet var en handsbredd tjockt”. Men jag har aldrig sett dessa två olika måttenheter kombineras, såsom man gör med fot och tum (min surfbräda är t ex 8 fot och 2 tum lång).
• Kvoten blir inte tillräckligt nära pi. Jag vet, det var ju det som var poängen. Men man kan ju faktiskt gå bakvägen och konstatera att eftersom vi vet att pi är närmare 3,14 kan inte de ingående måtten på 10 och 30 alnar ha varit exakta (se mitt lektionstips: introduktion av talet pi där jag påstår mig veta hur noggrant mina elever har utfört sina mätningar av runda föremål).

En annan sak som gör det till dålig matematik att klaga på de uppgifter som Bibeln ger om bassängen är att man behöver mer information om föremålets geometriska form:

• När det gäller formen betraktat uppifrån tror jag inte att det finns något som kan ursäkta ett inexakt värde på pi. Hade den varit smått oval är det en sak, men det står att bassängen var cirkelrund. Då det är lätt att med enkla redskap kontrollera om ett föremål är en perfekt cirkel – och då detta inte var vilken bassäng som helst utan en som skulle användas till heliga ceremonier – antar jag att den faktiskt var ‘perfekt’ cirkelrund.
• Men hur var det då med formen betraktat från sidan. Var bassängen formad som en cylinder, eller var den smalare nedtill än upptill? Det skulle förstås ha viss inverkan, för då blir det genast relevant att veta om måtten ens hämtades från samma höjd. Texten ger faktiskt ett tydligt svar på frågan om formen. Några verser senare står det nämligen att ”kanten var formad som kanten på en bägare, lik kalken av en lotusblomma” (Bibel 2000) eller ”liknade en utslagen lilja” (Folkbibeln). Alltså var bassängens diameter större allra högst upp vid ”kanten”. Och var mättes diametern? Vid kanten! (”tio alnar från kant till kant”) Då är frågan hur man mätte omkretsen. I Bibel 2000 står det bara att den var ”30 alnar i omkrets”, men mer ordagrant (i den hebreiska grundtexten) står det ”ett 30 alnar långt snöre nådde runt det”, vilket avslöjar mer om hur detta mått uppmättes (samt att det verkligen rörde sig om ett uppmätt värde och inte ett som härletts från diametern). Med den här formen skulle det vara rätt svårt att spänna ett snöre allra högst upp vid kanten. Snöret – som ju måste vara helt spänt – skulle vilja glida ner till en punkt där bassängens kanter inte längre kurvade sig. Kanske mättes alltså inte diametern och omkretsen på samma höjd. I alla fall tror jag inte att omkretsen mättes högst upp, men det är mycket möjligt att diametern mättes nedanför kanten.

Hade syftet med mätningen varit att undersöka förhållandet mellan en cirkels diameter och omkrets, och hade syftet med dess nedtecknande varit att göra en antik handbok i matematik, då hade det förstås varit viktigt att hålla reda på det i redovisningen. Jag skulle ha påpekat för mina elever (se mitt lektionstips: introduktion av talet pi), att de måste mäta diametern och omkretsen på samma höjd för att få ett riktigt värde på pi. Men syftet med texten är uppenbarligen ett annat: Att beskriva utseendet på dessa föremål som tillverkades för att använda templet. För att få en bild av hur stort ett runt föremål är, är det intressant att höra både diametern och omkretsen.

Att utifrån texten förutsätta att måtten 10 respektive 30 alnar är uppmätta vid samma höjd och att bassängen var formad som en cylinder är helt enkelt dålig matematik, särskilt med tanke på att det klart och tydligt står i texten att formen var krökt upptill.

Sammanfattningsvis…

Vi har ett föremål med de (troligen) avrundade måtten 10 alnar respektive 30 alnar. De egentliga måtten skulle kunna vara allt från 9,5 till 10,49… respektive allt från 29,5 till 30,49…. Till exempel kan det ha varit 9,65 och 30,30, vilket skulle ge pi ett mer korrekt värde. Vi har även en uppmätt diameter som eventuellt är inkompatibel med omkretsen. Det gör att vi till och med – för exemplets skull – skulle kunna anta att 10 och 30 är exakta mått. Om omkretsen var exakt 30 alnar, och vi delar det med 3,14 får vi diametern 9,55 alnar. Mellanskillnaden 0,45 alnar är då ett mått på hur mycket de bägarformade kanterna sticker ut (delat på två eftersom det sticker ut på båda sidor). I så fall stack kanterna ut ca 10 centimeter. Det finns alltså flera olika parametrar som påverkar och gör det svårt att dra några slutsatser om ett bibliskt värde för pi. Att inte ta hänsyn till dessa – och hävda att Bibeln har fel om pi – är alltså bara dålig matematik.

Som en sista upplysande poäng kan nämnas att än om Bibeln hade sagt rakt ut att ”förhållandet mellan en cirkels diameter och omkrets är lika med 3” så hade man faktiskt inte kunnat säga att det var fel. Man skulle kunna klaga på att det vore en mindre exakt approximation av pi, men inte att den var fel. I vissa sammanhang skulle även den så populära approximationen 3,14 vara förfärligt oexakt. Inte ens 3,14159265358979323846 är exakt, eftersom pi är ett irrationellt tal med oändlig decimalutveckling. Det går således inte att nedteckna ett exakt värde på pi. Om vi skulle kräva att Gud genom inspiration skulle ha sett till att ett exakt värde på pi nedtecknades i Bibeln, skulle den stackars författaren skriva än idag. 🙂

Länka gärna hit om ni stöter på någon som med samma dåliga matematik till varje pris vill hävda att Bibeln har fel. De får allt ta och hitta sina fel någon annanstans. (Pi-ng till AteistBibeln som tagit upp detta hela 1, 2, 3 gånger i sitt uppslagsverk över ”tokiga bibelord”, och till en Niclas Karlsson som proklamerar att Pi bevisar att Bibeln har fel. ”Fel, fel, fel.” samt hävdar att detta fel är omöjligt att försvara.)

 

Har man någonsin sett en stjärna födas?

Nej, man har aldrig någonsin sett en stjärna födas. Då talar jag förstås om den typ av stjärnor som finns i rymden, och inte dem som finns på fotbollsplaner och står och sjunger på scener. Sådana föds varje dag! 🙂

Somliga säger att man kan se stjärnor som håller på att formas i stora molekylmoln. Men då menar de inte att man ser själva formandet, utan bara att man ser en ögonblicksbild av något som man tror kommer bli en stjärna inom flera hundra tusen år. På ett annat ställe på stjärnhimlen kanske man ser en stjärna som man tror är alldeles ny. Eftersom det är så långsamma processer det handlar om kan man dock aldrig se det hända.

Detta med att man inte kan se när det händer är väldigt typiskt för hela evolutionsläran:

1. Först menar man att alla stjärnor och planeter har formats under miljarder år.
   Något sådant har vi som sagt aldrig sett och lär heller aldrig få se, för det sker så långsamt.
2. Sedan menar man att liv har uppstått – på något sätt – ingen vet hur. Man har försökt framställa livets första byggstenar men istället i princip bevisat att det är omöjligt (se Miller-Urey-experimentet). Så det har vi aldrig sett och lär heller aldrig få se. Faktiskt blir livets uppkomst svårare och svårare att förklara eftersom vi lär oss mer och mer om hur fantastiskt komplexa även de enklaste cellerna är. (Läs mer om det här och se imponerande animationer här och här.)
3. Sedan menar man att de första cellerna utvecklades till allt det liv som finns idag. Man påstår att det är denna utveckling vi ser spår av i form av fossil som ligger begravda i olika lager. Man tror att det tog många miljoner år att bilda dessa lager. Man såg aldrig när det bildades och lär heller aldrig få se det, eftersom det tar så lång tid … Fast om man vill kan man få se lager bildas på bara några minuter, och man har faktiskt sett något som liknar Grand Canyon bildas på bara några dagar. Men att tänka sig detta i stor skala – det blir kusligt likt den världsvida översvämningskatastrof som Bibeln beskriver och den tanken kan inte de som tror på evolutionen tänka sig att tänka. (Här finns annars en film med ett experiment som visar hur lager bildas snabbt, här och här kan man se bilder på djur som uppenbarligen blivit begravda av kraftigt strömmande vatten och lera, här kan man läsa om diosaurieben som har kvar mjuka delar i sig så att de knappast kan vara flera miljoner år gamla, och här kan man läsa om fler legender från världen som också säger att det har skett en världsvid översvämning.)
4. Hur är det då med själva utvecklingen – evolutionsteorin? Kan man se den utveklingen? Nej, faktiskt är även den så långsam att inte den heller kan ses. Visst, man kan se hur livet gör små förändringar och anpassar sig lite grann (ganska snabbt faktiskt – som om de var programmerade till det), men de riktigt stora förändringarna där nya organ och kroppsdelar bildas så att det blir helt nya djur – de har vi aldrig sett det och lär heller aldrig få se, eftersom det tydligen händer så långsamt. En av de människor som är allra mest övertygade om att hela den här evolutionsläran är sann och att man är korkad om man inte tror på den, sa faktiskt så här:

Evolution har observerats.
Det är bara det att det inte har observerats medan det händer.
– Richard Dawkins (källa)

Ganska talande! När han sa det syftade han på livets utveckling, men som vi just har sett passar detta citat in på hela evolutionsläran: Evolution har egentligen aldrig observerats. Men det låter ju inte så bra, så därför säger man istället att man har sett det – det är bara det att man aldrig har sett det när det händer. (Men har man då verkligen sett det?) Och anledningen till att man inte har sett det när det händer är att det händer så långsamt. (How convenient! Mycket passande, eller hur?)

I vanliga fall brukar man säga att vetenskap är sådant som kan testas och observeras – medan det händer. Till exempel kan man testa och observera gravitationen (tyngdlagen) på ett väldigt konkret sätt. De som tror väldigt starkt på evolutionsteorin påstår att den minsann är lika bevisad som gravitationen, så det så. Men det stämmer förstås inte. Gravitationen kan vi se in action precis när vi vill, men evolutionen har vi aldrig sett och lär aldrig få se, eftersom det krävs mycket mer än en livstid för att se det hända (om det ens händer). Orka vänta! 😉

Det finns somliga som tycker jag är konstig för att jag tror på det som står i Bibeln. Jag har ju aldrig sett något av det hända, ändå tror jag på det. Men jag tror så klart att det fanns folk som såg dessa händelser när de hände, och att de valde att skriva ner det för att till exempel vi som lever här idag skulle kunna läsa om det och få reda på att det har hänt och hur det hände. Konstigare än så är det inte. Bibeln är en historiebok! (Rättare sagt är den ett bibliotek med 66 historiska skrifter från olika tidsåldrar.)

Jag har aldrig sett Gud. Jag tycker dock att jag ofta möter honom och kan prata med honom i mina tankar. Många skulle förstås skratta åt det och mena att jag bara inbillar mig att Gud finns. De kan få skratta om de vill. Men själv tycker jag att jag har varit med om alldeles för många häftiga saker för att bara kunna vifta bort det som inbillning, tur eller ”sammanträffanden” – till exempel den gången då jag svimmade högt uppe i ett träd. Jag kan inte komma på någon naturlig förklaring till det som hände.

Jag kan på ett sätt tycka att min tro på en Gud som skapat allt är lika vetenskaplig som någons tro på evolutionen – eftersom vi båda grundar vår tro på saker som vi INTE har sett hända. Men faktiskt finns det en viktig skillnad i vår tro:

Den som tror på Evolutionen lär aldrig få se någon del av Evolutionen, vare sig den är sann eller ej.
Medan jag som tror på Gud … om det är sant att Gud finns … då kommer jag att få se Honom!
Och inte nog med det, jag kommer att få se alla historiens händelser spelas upp: när Jesus dog på korset, när hela Jorden var täckt av vatten, när Jorden och Universum skapades. Jag kommer att få färdas i rymden, resa till andra planeter, och … Jag kommer få se stjärnor födas! 😀

 

Hur man bygger en bomb i skolsystemet

Illustration: Caleb Salisbury

Översatt med tillstånd från creation.com.
av David Catchpoole, http://creation.com/how-to-build-a-bomb-in-the-public-school-system

Hur kunde de skjuta och döda sina skolkamrater? Det var frågan som ställdes efter att 15 människor skjutits ihjäl vid Columbine High School i Colorado, USA, den 20 april 1999. Vad var det som fick två unga människor att döda, förgöra och bomba i en självmordsattack?

Kläderna kan ge oss ledtrådar om hur dessa tonårsmördare tänkte. I obduktionsrapporten för en av mördarna finns dokumenterat att under den dag då tragedin ägde rum bar han svarta armékängor, en svart handske på höger hand och en vit t-shirt med texten ”Natural Selection”.¹

Vad menades med ”Natural Selection” [Naturligt Urval]? En tidningsreporter har kopplat ihop texten på t-shirten med ett dataspel med samma namn, som presenteras som ”en plats där ‘survival of the fittest’ [den bäst anpassades överlevnad] får en väldigt bokstavlig innebörd … det är det naturliga sättet, det är Naturligt Urval.”¹ Efter massakern i Columbine har det blivit vida känt att mördarna var som besatta av väldigt blodiga dataspel och våldsam död. De fascinerades också av Nazitysklands tro på ”härskarrasen” – som närts av darwinistiska idéer om kamp och överlevnad.²

Trevandes efter svar om denna och andra tragedier är det fler och fler som uttrycker sin förvåning och oro över den ökande grad av förtjusning med vilken många tonåringar närmar sig våldsskildringar. Fixeringen vid död är dock föga överraskande med tanke på att de flesta offentliga skolor i västvärldens länder numera lär ut att våld och död är ”naturliga” evolutionära mekanismer, som under miljoner år har drivit på slumpmässiga processer tills människan uppkom.

Med tanke på att de sedan barnsben har fått höra att människan bara är ett djur, att död och våld är en naturlig del av evolutionen samt att ”endast de bäst anpassade överlever”, så är det inte så konstigt att den här generationens unga vältrar sig i total hopplöshet. Till och med när de får höra att ”Jesus älskar dig” så är det många som antingen inte förstår vad som menas med det i en ”värld av död och slump”, eller så gör det dem ännu mer arga och bittra över att en sådan underbar möjlighet tycks förvägras dem av vetenskapliga ”fakta”. Många av dem är ”vandrande tidsinställda bomber”, som inte fruktar någon dom efter döden, och som närsomhelst kan explodera av ilska och hat.

Hur kan vi kristna hjälpa till att desarmera dessa ”bomber”? Kristus är verkligen svaret, men för att nå alla unga människor i ett ”evolutioniserat” samhälle krävs verkligen att kyrkan förstår och använder sig sig av sanningen om vårt ursprung.

Den sanna och noggranna historieskildringen i Första mosebok hjälper både unga och gamla att förstå varför denna värld plågas av våldsamhet – att död, blod, sjukdom och lidande är konsekvenser av synden – men att Gud älskade världen så mycket att Han gav sin Son som offer för våra synder. Våra ungdomar behöver få veta att de har skapats till Guds avbild, att de är syndare som skiljts från sin Skapare, men att de kan bli räddade in i evigheten. De behöver få veta att livet har mening, genom vår Herre Jesus Kristus.

Referenser

1. Denver Rocky Mountain News, pp. 4A, 14A, 25 June 1999.
   
2. Bergman J., Darwinism and the Nazi race Holocaust, Journal of Creation 13(2):101–111, 1999.

 

Faith FAIL

En dag när jag skulle gå ut med soporna hittade jag detta träkors liggandes ovanpå alla soppåsar. Någon hade grovt missförstått Paulus ord i Fil 3:8 😉

Allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus.

Jag vet inte vem som slängde det här korset eller varför. Men en sak vet jag: Det finns många kristna idag som så länge har matats med bilden av kristen tro som något anskrämligt, att de själva har börjat skämmas för den och börjat fundera på att kasta bort den. Många tror att Gud existens har motbevisats av vetenskapen, eller att Gud har gjorts överflödig – som om naturliga processer skulle kunna förklara livets uppkomst eller den ordning som finns i Universum! Men inget vore längre från sanningen.

Även om vi enbart betraktar de vetenskapliga upptäckterna ser vi istället att Gud har lämnat tydliga spår i naturen så att var och en kan se och förstå att allt är skapat. Det finns också tydliga spår av den världsvida översvämning som Bibeln talar om. Naturens spår går bara att missa om man absolut inte vill se dem, så den som missar dem är verkligen utan ursäkt (precis som det står i Rom 1:20). Det är dessa som bör ursäkta sig för sin ologiska och ovetenskapliga tro, inte vi som tror på Bibeln.

När vi sedan ser på Bibelns övriga skildringar finner vi att de överensstämmer med både logik (se t ex de historiska bevisen för att Jesus uppstod), historiska fynd, historiska källor och även antika berättelser från många helt olika folkslag (se t ex 37 folkslag kan inte ha fel: Den första människan skapades av lera! och Har det skett en världsvid översvämning?). Många försök har gjorts för att röra till det hela och påstå att Bibelns skrifter har redigerats med bakomliggande mänskliga motiv. Dessa påståenden saknar dock koppling till det vi brukar kalla verklighet. Det finns inte ett enda historiskt dokument eller fynd som visar att det har skett någon sådan redigering. Dessa teorier är precis som evolutionismens utvecklingsträd: bara skrivbordsprodukter. Dessa går inte att lita på, utan bör förstås placeras där de hör hemma: i papperskorgen.

Det finns därför ingen anledning för den som är kristen att sticka svansen mellan benen och skämmas för sin tro (Rom 1:16). Det vore totalt onödigt! Vi behöver inte göra några ursäkter inför vetenskapen, utan kan istället ha stor glädje av den, eftersom den alltid vittnar om Skaparen. Framför allt behöver vi inte kasta bort vår tro. Tvärtom! Ju mer du lär känna Jesus och de sanningar som finns i Bibeln, desto mer inser du att det är just detta som är värdefullt. Allt annat bleknar bort i jämförelse. Till slut kan du säga som Paulus:

Allt det andra har förlorat sitt värde för mig.
Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus. – Fil 3:8

 

Är det sant att Gud ”låter straffet för fädernas skuld drabba barnen”?

Vi fortsätter granskningen av det andra budet:

Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. – 2 Mos 20:4-6

Hur schysst är det på en skala?! Varför ska barn, barnbarn och barnbarn barn straffas för något som de inte själva är skyldiga till? Är det Guds rättvisa? En helt berättigad fråga!

En annan berättigad fråga är: Är det verkligen så texten ska tolkas? I Hesekiels artonde kapitel förklarar nämligen Gud med all önskvärd tydlighet att det inte alls är så han menar:

Det är den som syndar som skall dö. Sonen skall inte bära straffet för faderns synd och fadern skall inte bära straffet för sonens synd. Den rättfärdige skall skörda frukten av sin egen rättfärdighet, den gudlöse frukten av sin egen gudlöshet. – Hes 18:20

Så vad menas då med att Gud ”låter straffet för fädernas skuld drabba barnen”? Är detta en motsägelse mellan Andra Mosebok och Hesekiel? Låt oss se efter vilka ord som används i grundtexten.

Det är alltså Gud som straffar, eller?

När det i 2 Mos 20:5 står ”låter straffet för … skuld drabba” används de hebreiska orden pakad och avon. Pakad kan mycket riktigt översättas med ”låter drabba”, men det kan också uttryckas mer aktivt: ”ser till att det drabbar”. Om man vill kan man förstås säga att det är synonymt med att straffa. Gud ser ju till att rätt mycket händer med sitt folk och han verkar inte dra sig för att kalla det för straff. Då kan man förstås fråga sig varför Gud uttrycker sig så hotfullt, vilket jag svarar på här.

Sedan kan vi se på vad resten av historien säger om hur Gud utdelar dessa straff (se När Gud straffade sitt folk), och notera att det ofta verkar ske genom att Gud drar tillbaka sitt beskydd och därmed låter de naturliga konsekvenserna av människornas omoraliska val drabba dem, eller låter andra agenter stå för straffandet. (Dessa agenter är ofta själva helt ovetande Guds existens och därmed också hans samtycke till att de anfaller hans folk). Och då kan man förstås fråga sig varför Gud målar upp sig själv som verkställare av dess straff om det inte var han som gjorde’t, och det svarar jag på här och här [kommande inlägg].

Alltså: Ja, man kan säga att det är Gud som straffar. Fine with me. Men man kan också säga att Gud låter drabba.

Det fina är att vi inte måste bestämma oss. Detta uttryck är förmodligen avsiktligt tvetydigt formulerat från Guds sida. Israeliterna som nyss kommit ut ur Egypten uppfattade det antagligen som ”straffar” med stort dunder och brak, vilket var vad de trotsiga snorungarna behövde höra för att Gud skulle få deras uppmärksamhet. Senare generationer läste det istället som ”låter drabba”, eftersom de såg tillbaka på flera hundra års erfarenhet av att åka berg-och-dalbana mellan de fem nivåerna av Guds beskydd. De hade sett alla prov på Guds tålamod och insett att de själva dragit alla olyckorna över sig.

Inte så konstigt, eller hur? Än idag läser vi ju in olika betydelser i den texten baserat på våra respektive uppfattningar om Gud. Där några bara kan se en sträng och dundrade Gud, väger andra in hela Bibeln och ser en tålmodig och kärlekfull Gud.

Vad är det för straff som drabbar?

Så, vad är det för något som drabbar? Ah, det är där vi har den avgörande frågan. Då har vi det här ordet avon som i minst 99,5 % av Bibelns verser betyder ”synd” eller ”missgärning”. På ett fåtal ställen i Bibeln har översättarna valt att översätta det med ”skuld” eller ”straff” för att man tyckte att det passade bättre in i sammanhanget.

Det finns en väsentlig skillnad mellan dessa ord: Synd och missgärning är sådant som individen själv har orsakat, skuld förutsätter att vi har någon att stå till svars inför (varandra eller Gud). Skuld är också något som vi tänker måste betalas. Ordet straff får oss genast att tänka på att det är någon som verkställer straffet. Vi börjar fråga oss om det är ett rättvist straff, och därmed om domaren är rättvis. Det finns alltså olika laddning i dessa ord, särskilt om man jämför orden synd och straff.

Pakad + Avon = Orättvis dom?

När nu dessa två ord står bredvid varandra får vi en del olika kombinationer, och följaktligen flera möjliga översättningar. Jag har här försökt rangordna dem efter hur hård och orättvis jag tycker att Gud låter med dessa formuleringar.

1. Gud straffar barnen med straffet som tillhör fäderna…
   (Gud – straffar – straffet – fädernas – på barnen)
2. Gud straffar barnen för fädernas skuld…
   (Gud – straffar – synden – fädernas – på barnen)
3. Gud ser till att fädernas skuld drabbar barnen…
   (Gud – ser till att drabba – skulden – fädernas – på barnen)
4. Gud ser till att fädernas synd drabbar barnen…
   (Gud – ser till att drabba – synden – fädernas – på barnen)
5. Gud låter fädernas synd drabba barnen…
   (Gud – låter drabba – synden – fädernas – på barnen)

Jag tycker att alla dessa översättningar är möjliga, men… De första tre är mycket osannolika eftersom ordet avon så sällan annars översätts med ”straff” eller ”skuld” (kanske borde det aldrig översättas så – hittade egentligen bara ett ställe där man gjort det och där kan jag förstå att man tyckte det passa bättre med ”straff”: 1 Mos 4:13). För att översätta det så i just 2 Mos 20:5 anser jag därför att det behöver vara särskilt motiverat – det behöver finnas en god anledning till det baserat på den aktuella kontexten – och det tycker jag alltså inte att det finns.

Vad är det denna förälder ger sitt barn? Ett straff? Eller ger han henne någon annat – t ex ett våldsamt temperament som kommer att gå i arv i flera generationer?

Har man tänkt på detta när man gjorde våra svenska översättningar? Nej, tyvärr! I Folkbibeln står det: ”låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen” Vad är det som Gud låter drabba barnen enligt Folkbibeln? Straffet för fädernas missgärning. I Bibeln 2000 är det ännu värre eftersom man dessutom valt ordet ”skuld” – alltså ett dubbelfel: ”låter straffet för fädernas skuld drabba barnen” Vad är det som Gud låter drabba barnen enligt Bibeln 2000? Straffet för fädernas skuld. Jag anser alltså att båda dessa är felöversättningar, eftersom det som tillhör fäderna och som drabbar barnen varken ska vara är straff eller skuld, utan missgärningar.

Med andra ord, det Gud varnar för här är egentligen inget annat än att barnen blir lidande på grund av föräldrarnas synder; alltså inte att Gud aktivt delar ut bestraffningar till oskyldiga individer (ologiskt och bara konstigt), utan att han låter oss använda vår fria vilja till göra saker som skadar barnen, och låter barnen använda sin fria vilja till att välja samma väg som deras föräldrar har valt (logiskt och självklart). Gud låter inte ”straffet för fädernas skuld drabba barnen”. Han låter fädernas synder drabba barnen. Det är en helt annan sak! (Mer om hur denna ”drabbning” går till i inlägget Gud varnar: Barn blir lidande av föräldrars dåliga val.)

Varningar från en kärleksfull Gud

Vad vi ser i detta budord är en kärleksfull Gud som varnar för denna skadliga effekt! Han vill hjälpa oss att förstå hur allvarlig synden är och hur mycket elände den orsakar – inte bara för oss utan för kommande generationer! För säkerhets skull har han inkluderat denna varning i ett budord där vi annars har lite svårt att se kopplingen till dessa effekter (Budord 2: ”inte göra någon bildstod”). Jag tror att Gud gjorde så för att understryka att detta faktiskt är ett viktigt budord (som katolska kyrkan tyvärr ignorerar :(). Även en sån sak som tillbedjan av bilder får allvarliga konsekvenser!

 

Sikta mot stjärnorna … eller mot lerpölen?

I mitt inlägg Budord 2: “inte göra någon bildstod” motiverade jag det andra budet bland annat med att det har stor betydelse vem vi ser upp till. Jag tänker nu utveckla den poängen lite mer.

Som sagt, om den person vi ser upp till har en massa svagheter så kommer vi oreflekterat reflektera dessa brister. Det håller oss tillbaka och hindrar oss från att bli de individer som Gud i själva verket har skapat oss till. Ironiskt nog anklagas Gud ibland för att vilja hålla oss tillbaka, fastän det är precis tvärtom. En av de första och största lögnerna om Gud var just att han ville undanhålla information :

Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.”
– 1 Mos 3:4-5 – se även Newsflash: Gud grundade naturvetenskapen!

Om vi ser upp till en perfekt och kärleksfull Gud och är villiga att ”förvandlas genom förnyelsen av våra tankar” (Rom 12:2), då kommer vi att formas efter honom. Bara om våra tankar är riktade uppåt mot Gud kan våra karaktärer lyftas (här analogt med att sikta mot stjärnorna så att vi åtminstone når trädtopparna).

Med siktet inställt på lerpölen

Frågan är då vad som händer när vi istället riktar tankarna horisontellt (identifierar oss med andra människor), eller rent av neråt (identifierar oss med djur). Risken är förstås att våra karaktärer då degraderas och anpassas till en standard som är långt ifrån perfekt (eller ”fullkomlig” som det heter på bibelspråk). Jag tror det är precis det problemet Paulus beskriver i Romarbrevets första kapitel:

De ville gälla för visa men blev till dårar. De bytte ut den oförgänglige Gudens härlighet mot bilder av förgängliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för skaparen. – Rom 1:22-25

Med tanke på det sammanhang som Paulus levde i – och det ännu äldre historiska sammanhang som han refererade till – så var det förstås tillbedjan av dessa skapade ting som han syftade på. Dessa bilder ledde alltså till allvarliga problem för människosläktet, vilket tyder på att det andra budet är otroligt viktigt. Även för en som inte ens tror på Skaparen så är det skadligt att tillbe något som är skapat, eftersom det ”sänker” våra tankar.

Dagens populäraste lerpöl

Ja, det finns som sagt fortfarande många människor inom olika grupper och religioner som knäböjer inför statyer och bilder av helgon eller gudar (se t ex Katolska kyrkan ignorerar det andra budet). Så vitt jag vet är det allra vanligaste att dessa avbilder föreställer människor, men det finns förstås undantag.

Det finns en religion som vuxit sig väldigt stor här i väst under de senaste 150 åren. Inom denna religion har man också – liksom på Paulus tid – ”bytt ut den oförgänglige Gudens härlighet mot bilder av förgängliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur”. Visst, man ber inte till bilderna, men man identifierar sig med dem på annat sätt. Man pekar på dem och säger med stort eftertryck, iver och en brinnande övertygelse: ”Detta är vår förfader” eller ”Dessa är vår kusiner”.

Frågan är förstås vad det gör med själva mänskligheten, när vi börjar identifiera oss med djur! 😦

 

När skapades världen?

Baserat på de uppgifter som ges i Bibeln (se Bibelns kronologi 101) tror jag att vår värld är omkring 6000 år gammal. Jag ska nu visa hur detta härleds från Bibeln.

I Första Mosebokens femte kapitel kan vi följa släkttavlan från Adam till Noa. Den börjar så här:

När Adam var 130 år fick han en son som liknade honom och var hans avbild; han gav honom namnet Set. – 1 Mos 5:3

Sedan får vi veta hur gammal Set var när blev far till Enosh, och hur gammal Enosh i sin tur var när han blev far till Kenan, och så vidare hela vägen till Noa. Genom att addera dessa åldrar får vi reda på hur lång tid som gick från skapelsen till Floden. I 1 Mos 8:13-14 står det sedan att Noa var 601 år gammal när de gick ut ur arken.

Som ni ser i tabellen blir summan av alla dessa åldrar 1657, vilket innebär att Flodens slut var år 1657 e S (efter Skapelsen). Detta kan sedan adderas till de 1337 år som varade från Floden till att kung Salomo började bygga templet (den uträkningen kan följas i inlägget När var Noas flod?). Den sistnämnda tidpunkten har fastställts till år 966 f Kr.

966 + 1337 + 1657 = 3960

Enligt de uppgifter som Bibeln ger ägde alltså skapelsen rum kring år 3960 f Kr.
I så fall kan man säga att Jesus korsfästes omkring år 4000 e S.

Båda listorna anger åldrar för nio personer vardera vilket ger en sammanlagd felmarginal på 18 år (se Bibelns kronologi 101). Det finns dock andra faktorer som skulle kunna påverka desto mer, för det finns olika manuskript som inte är helt överens gällande åldrarna. De flesta bibelöversättningar har dock i huvudsak använt sig av den masoretiska texten, som anses överlägsen de andra i tillförlitlighet. Den längsta möjliga ålder vi kan få fram med hjälp av dessa andra versioner är ungefär 1400 år längre, vilket alltså skulle innebära att skapelsen istället ägde rum för omkring 7400 år sedan. Dessa andra versioner har dock en del interna problem. T ex skulle Metushelach dö flera år efter Floden.

Så vitt jag kan se har det ingen teologisk betydelse vilken av dessa åldrar som är den rätta. Det finns inte heller något behov av att fastställa det exakta datumet för världens skapelse. Man kan i alla fall konstatera att det inte finns utrymme i texten för miljoner eller miljarder år.

 

När var Noas flod?

Jag har skrivit några gånger att Noas flod ägde rum för drygt 4300 år sedan, alltså runt år 2300 f Kr. Jag tänkte att det är dags att visa hur detta kan räknas ut med hjälp av de uppgifter som ges i Bibeln. I följande beräkning kommer jag för enkelhetens skull spara felmarginalerna till slutet. (För dem som inte redan har läst det rekommenderar jag först introduktionen Bibelns kronologi 101.)

I 1 Mos 11:10-14 läser vi nu följande:

”Detta är Sems släkttavla. Sem hade levt i 100 år när han blev far till Arpakshad, två år efter floden. Efter Arpakshads födelse levde Sem 500 år och fick söner och döttrar. Arpakshad var 35 år när han blev far till Shelach. Efter Shelachs födelse levde Arpakshad 403 år och fick söner och döttrar. Shelach var 30 år när han blev far till Ever. [osv]”

Arpakshad Semsson föddes alltså år 2 e F (efter Floden). Hans son föddes år 2 + 35 = 37e F. Fortsätter man att lägga ihop åldrarna på alla Sems ättlingar ända fram tills Abrahams pappa Terach föds så hamnar vi i år 222 e F. När Terach dog flyttade Abraham vidare och fick ett löfte av Gud om sina ättlingars framtid (Apg 7:4). Det hände år 222 + 205 = 427 e F. Sedan gick det exakt (på dagen! – 2 Mos 12:41) 430 år tills de drog ut ur Egypten. Det var alltså år 427 + 430 = 857 e F. Därefter gick det ytterligare 480 år (och 19 dagar) innan Salomo började bygga templet:

Under det fyrahundraåttionde året efter israeliternas uttåg ur Egypten, det fjärde året av Salomos regering i Israel, i månaden siv, som är den andra månaden, började Salomo bygga Herrens hus. (1 Kung 6:1)

Denna historiska händelse ägde alltså rum år 1337 (l33t!) efter Floden (utan hänsyn till någon felmarginal).

Så ser det hela ut sammanställt i tabellformat:

För att nu göra en lång historia kort: Genom att synkronisera vissa händelser med assyrisk kronologi kan Salomos fjärde regeringsår fastställas till år 966 f Kr. Alltså:

år 1337 efter Floden = år 966 före Kristus

Och vad blir då 1337 + 966? Det blir 2303! Felmarginalen är endast 9 år (eftersom det är nio personer vars ålder kan diffa med strax under tolv månader – se Bibelns kronologi 101). Därför törs vi konstatera att:

Bibeln säger att Noas flod ägde rum runt år 2300 f Kr.

 

Bibelns kronologi 101

Bibelns historiska böcker (GT: 1 Mos – Ester; NT: Matt – Apg) är rika på information som är användbar för att datera olika händelser i förhållande till varandra så att vi kan följa hela Jordens historia hela vägen från början – oavbrutet!

I Första Mosebok finns det till exempel släkttavlor som följer detta mönster:

A var a år när han blev far till B …
B var b år när han blev far till C …
C var c år när han blev far till D …

Det krävs inte ens grundskoleexamen för att lista ut att man kan addera alla åldrar och därmed räkna ut hur lång tid som passerat från A till exempelvis N. En sak som man dock måste ha i åtanke är att endast hela år anges. Om det står att A var 35 år gammal när han blev far till B så kan det innebära att han nyligen hade fyllt 35 eller att han nästan skulle fylla 36. Detta ger oss en felmarginal på ett år för varje person som finns med i listan, vilket är anledningen till att det inte går att räkna ut exakt på året när Floden ägde rum. (Sedan vet vi förstås inte om man förr tänkte att en person som var nära att fylla 35 genom avrundning räknades som 36 år.)

Ibland får vi även veta summan direkt:

Just denna dag, då 430 år hade gått, drog alla Herrens härar ut ur Egypten. – 2 Mos 12:41

Från och med att Israel fick kungar som regerade över dem anges åren istället utifrån kungarnas regeringsår:

Under Rehabeams femte regeringsår tågade Shishak, kungen av Egypten, mot Jerusalem – 1 Kung 14:25

Efter att riket splittrades i två (Israel i norr och Juda i söder) refererade man till regenten i det andra riket när man skulle berätta när en regent tillträdde:

Under Asas tredje regeringsår i Juda blev Basha, Achias son, kung över Israel, och han regerade tjugofyra år i Tirsa. – 1 Kung 15:33

Läkaren Lukas överträffade alla andra i kronologisk noggrannhet genom att referera till åtta samtida regenter och ledare, för att vi alla skulle kunna vara helt säkra på när i historien Johannes döparen (och därefter Jesus) trädde fram:

Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. – Luk 3:1-2

För den som tror på profetior kan även dessa användas för att datera olika händelser. Till exempel kan vi få information om vilket år Jesus korsfästes baserat på profetian om 490 år (70 årsveckor) i Daniel 9:24-27. Mer om det en annan gång.

 

Varför inte koka en killing i sin moders mjölk?

Ja, varför inte? Det låter ju supertrevligt! 😉

Detta förbud, som finns med tre gånger i pentateuken (de fem moseböckerna), har förbryllat många. Varför detta skulle vara värt att förbjuda är inte självklart för de flesta. Därför lyfts det ibland fram för att förlöjliga bibeltro och för att få Bibelns Gud att framstå som nyckfull eller fånig.

Men bara för att många har svårt att förstå det så betyder inte det att det saknas en god anledning. Låt oss först ta en titt på texten och sammanhanget:

Blodet av det som offras till mig skall du inte offra tillsammans med något syrat, och fettet från mina högtidsoffer får inte lämnas kvar till morgonen. Det bästa av den första grödan på din mark skall du föra till Herrens, din Guds, hus. Du skall inte koka en killing i moderns mjölk. – 2 Mos 23:18-19 och 2 Mos 34:25-26 (exakt samma formulering)

Många av de föreskrifter som gavs till israeliterna vid sidan av de tio budorden, bar på ett symbolisk poäng. Hela offersystemet var avsett att lära oss något väldigt viktigt om syndens problem och Guds lösning för att rädda oss från den. Jäst symboliserade synd, så det fanns uppenbarligen ett symboliskt syfte med att inte offra något ”syrat”. (Av samma anledning anser jag det vanhelgande att använda alkoholhaltigt nattvardsvin – vinet ska ju vara en symbol på Jesus oskyldiga blod.)

Jag vet inte vad fettet symboliserade i texten ovan, men om vi visste det skulle det antagligen inte vara svårt att lista ut varför det inte fick lämnas kvar. Att man skulle ge det bästa av grödorna till Gud skulle lära hans folk att lita på honom och inte hålla fast vid rikedomar. Det stämmer överens med vad Jesus sedan sa i bergspredikan: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” (Matt 6:33)

Symboliskt syfte

Kontexten i ovanstående verser pekar alltså på att förbudet mot att koka en killing i moderns mjölk hade ett symboliskt syfte. Det pekar också på att det handlade om hur de skulle tillbe Gud. ”Du skall inte tillbe eller tjäna deras gudar och inte ta efter deras seder” sägs det några rader längre ner (2 Mos 23:24).

Man kan till att börja med fråga sig varför israeliterna ens skulle komma på tanken att koka en killing i sin moderns mjölk. Svaret är sannolikt att detta praktiserades bland folken kring israeliterna. Det finns faktiskt arkeologiska fynd som har lyfts fram som bevis på att detta förekom bland kanaaneerna. Även om ordalydelsen i dessa gamla kilskrifter har ifrågasatts så vet vi i alla fall att folk på den tiden tog mjölk och amning på stort symboliskt allvar. Både egypter och kanaaneer tillbad avgudar som förknippades med olika djur, och gudinnor avbildades ofta ammandes viktiga personer. Till exempel avbildades ibland den egyptiska gudinnan Hathor som en ko och i en målning vid Deir el-Bahri ammar hon farao Mentuhotep II. Fler exempel på ammande gudinnor är de kanaaneeiska gudinnorna Ashera och hennes dotter Anat (avbildad som en kviga), samt den babylonska bergsgudinnan Ninhursag.

Gud ville förstås inte att hans folk skulle ägna sig åt en sed som skulle påminna dem om avgudadyrkan – särskilt inte om man funderar över vad mjölken skulle symbolisera. Mjölk ger den nyfödde liv och näring. Idag sägs det att ”mjölk ger starka ben”. På den tiden tänkte man förmodligen att ”mjölk ger liv”. Det är inte svårt att se den makabra symboliken i att koka en död liten killing i det som var avsett för att ge den liv. Jag tycker inte alls att det är konstigt att Gud ville hålla israeliterna borta från sådana ”avskyvärda seder”.

”Killing me softly”? – Killing dricker sin moders mjölk – Foto: Скампецкий (Wiki)

 

Hälsomässigt syfte

Kontexten i 5 Mos 4:21 pekar dessutom på ett hälsomässigt syfte, eftersom detta förbud är placerat i slutet av en lista över djur som var olämpliga som föda. Med tanke på att mjölken under den första tiden efter att killingen fötts är extra fet och näringsrik, skulle detta utgöra en farligt ohälsosam måltid.

Etiskt syfte

I ljuset av 3 Mos 22:27-28 anar vi även ett etiskt syfte. Denna text säger nämligen att man inte fick offra en kalv, ett lamm eller en killing förrän det har diat sin mor minst i sju dagar; samt att man inte fick ”slakta en ko eller ett får på samma dag som dess unge”. Jag tolkar detta som omtanke om djuren. Bara för att Gud gav människorna tillåtelse att äta kött (1 Mos 9:3) och att använda djur till offer, så ger det oss inte rätt att behandla dem hursomhelst. Man kan förstås fråga sig vad det gör med oss människor när vi är grymma och hänsynslösa mot djur.

Som vi ser kan det ha funnits flera goda anledningar till att Gud gav detta förbud och till att han underströk det genom upprepningar.

Gäller detta förbud än idag?

Det finns en uppenbar skillnad mellan de tio budorden (som var skrivna i sten, med två kopior som i ett kontrakt mellan Gud och hans folk, och som förvarades i förbundsarken) och dessa regler och föreskrifter (som var skrivna på papyrus eller liknande och förvarandes bredvid förbundsarken). Ingenstans i Bibeln finner vi något om att de tio budorden har slutat gälla, men däremot att dessa föreskrifter inte längre är aktuella. Till exempel behövdes inte offersystemet efter att det offer som de pekade på hade fullbordats. Här syftar jag förstås på Jesus.

Men även om förbudet mot att koka en killing i sin moders mjölk inte längre behövs på samma sätt som det gjorde då – jag känner till exempel ingen som brukar koka killingar till avgudar – så skulle jag akta mig för att säga att det inte ”gäller” längre. Principerna bakom denna regel är nämligen högst relevanta och aktuella idag. Ta gärna en extra titt på det jag skrev ovan och fundera över vad det kan lära oss om hur vi bör leva idag på 2000-talet.

 

Kan vi lita på Gud?

Vad för slags Gud straffar de människor han själv har skapat? (apropå frågan i mitt inlägg Varför sa Gud att föräldrar skulle äta sina egna barn? och många andra frågor om Guds karaktär) Ja, jag tycker det är helt okej och berättigat att fråga sig sådant. Jag tror faktiskt att Gud vill att vi ska fråga oss det, eller rättare sagt: Han vill att vi ska våga fråga honom. Han vill att vi ska undersöka vem han är, så att vi kan förstå honom, så att vi kan lära oss lita på honom, så att vi kan bli hans vänner.

 

Nackdelen med att försöka göra sig dummare än vad man är

”…det är att man mycket ofta lyckas med det”.

Apropå försvarstaktiken att spela dum och oförstående när någon förklarar något som man inte vill förstå (se En mattelärares tankar om en pedagogisk utmaning), kommer jag osökt att tänka på ovanstående citat (i rubriken). Det är hämtat från CS Lewis bok Min morbror trollkarlen. Här kommer ett längre citat ur den boken:

”När det stora ögonblicket kom och djuren talade gick [morbror Andrew] miste om hela innebörden, och det av ett ganska intressant skäl. När lejonet först hade börjat sjunga, för länge sedan då det ännu var helt mörkt, hade han fattat att det var en sång han hörde och han hade tyckt väldigt illa om den. Den kom honom att tänka och känna saker som han inte ville tänka och känna. Sedan, när solen gick upp och han upptäckte att sångaren var ett lejon (”bara ett lejon”, som han sade till sig själv), försökte han av alla krafter övertyga sig själv om att det inte sjöng och aldrig hade sjungit – att det bara vrålade som vilket lejon som helst i en zoologisk trädgård i vår värld. Det är klart att lejonet inte sjöng, tänkte han. Jag måste ha inbillat mig det. Jag har låtit mina nerver spela mig ett spratt. Har man nånsin hört talas om ett sjungande lejon? Och ju längre och vackrare lejonet sjöng, dess mer försökte morbror Andrew övertyga sig om att han inte hörde något annat än vrål. Nackdelen med att försöka göra sig dummare än vad man är, det är att man mycket ofta lyckas med det. Morbror Andrew gjorde det. Snart hörde han inget annat än vrål i Aslans sång. Snart skulle han inte kunnat höra något annat även om han hade velat. Och när till sist lejonet talade och sade ”Narnia, vakna”, hörde han inga ord, bara ett morrande”

Senare i boken vill barnen att Aslan ska tala till morbror Andrew, varpå Aslan svarar: 

 

En mattelärares tankar om en pedagogisk utmaning

En av anledningarna till att jag valde matematik som mitt andra ämne (förutom NO) är att jag tycker om att förklara saker. ”Aha! Nu förstår jag!” är ljuv musik för mina öron. Detta arbete är fantastiskt roligt och stimulerande så länge eleverna vill lära sig och vill förstå.

 

Blind tro eller ”empirisk” tro

I mitt förra inlägg För Gud finns det inga svåra bibeltexter skrev jag följande mening som jag tänkte förklara lite närmare: När jag stöter på en text som förbryllar mig tänker jag inte i första hand att det är Bibeln det är fel på, utan att det är min förståelse som är alltför begränsad (1 Kor 13:12).

Jag har inte alltid haft denna inställning till Bibeln, utan den har vuxit fram genom beprövad erfarenhet. Gud har leverat de mest fantastiska svar även till texter som jag, medvetet eller omedvetet, har försökt ignorera. Jag ser ibland texter som jag önskar inte stod med i Bibeln, för att de känns så besvärliga. Men när jag väl går in för att förstå dem finner jag innebörd och djup som jag bokstavligen inte hade vågat hoppas på.

 

För Gud finns det inga svåra bibeltexter

”Är det ett svårt prov?” brukar mina elever fråga, varpå jag alltid svarar något i stil med: ”Vad som är svårt eller inte svårt beror helt på vad man kan.”

AteistBibeln har utmanat mig att ta mig an ”de lite tuffare och svårare passagerna exempelvis guds uppmuntran och befallninga att mörda barn”, med länk till sin sida (varning för hemska bilder). Vi ska snart se hur svåra dessa ”svårare passager” egentligen är.

Men jag tänker inte svara helt själv. Jag har anlitat Bibelns Inspiratör och Medförfattare för att hjälpa mig förstå dessa texter (Joh 14:26). När jag läser Bibeln utgår jag nämligen från att Gud har inspirerat [andats] hela Skriften (1 Tim 3:16). Därför litar jag på att det som står i Bibeln är fullt begripligt och möjligt att förstå.