Ett fossil som enligt den evolutionära tidsskalan är 30 miljoner år gammalt har skjutit pelikanens evolution bakåt i tiden.
(Lustigt hur ofta det händer att nya fossila fynd gör att den evolutionära tidsskalan måste komprimeras, så att det knappt finns någon tid kvar för djuren att utvecklas. Se t ex här och här.)
Fossilet är väldigt välbevarat med många synliga detaljer. ”Jag förvånades av hur komplett och välbevarat det här fossilet är,” säger Dr Antoine Louchart vid universitetet i Lyon (Frankrike).
(Lustigt hur ofta det händer att evolutionstroende forskare förvånas över att finna välbevarade och detaljerade fossil. Skapelsetroende blir förstås inte alls förvånade eftersom det passar bra i scenariot om en världsvid översvämning, där många organismer begravdes hastigt under förhållanden som gjorde att även detaljer kunde bevaras.)
Inte nog med det. Det finns mer som förvånar: ”Den är så lik moderna pelikaner, trots sina 30 miljoner år,” säger Dr Louchart.
(Lustigt hur ofta det händer att fossil liknar nu levande organismer, trots att det sägs ha gått många miljoner år. Det är ett så vanligt fenomen att det har fått ett namn: ”Evolutionär stasis” – ett självmotsägande begrepp som jag har skrivit mer om här. Det finns fler exempel på evolutionär stasis här. Evolutionstroende forskarna måste vid sådana upptäckter hitta på förklaringar till varför de knappt ändrats under så lång tid. Skapelsetroende får istället se sina förväntningar slå in. Det är ju inte så konstigt om de nästan ser likadana ut eftersom det bara har gått några tusen år sedan dessa fossil begravdes.)
Dr Louchart fortsätter: ”Morfologiskt är den påfallande snarlik de sju levande pelikanarterna, men dess proportioner skiljer sig en aning från dem alla, så den utgör förmodligen en utdöd art.”
(Att det finns variation i storlekar ligger helt inom ramarna för biologisk variation – vilket skapelsetroende tror mer på än vad evolutionstroende gör, eftersom vi förväntar oss en förprogrammerad möjlighet till variation medan de evolutionstroende måste förklara hur det hela med slumpmässiga mutationer och naturligt urval.)
En av förklaringarna som forskarna föreslår till varför det skett så liten förändring både hos pelikanen och hos andra fåglar under alla dessa miljoner år, är att även små förändringar i skelettet skulle försämra flygförmågan.
(Om flygförmågan är så känslig för förändring, hur skulle den överhuvudtaget ha kunnat utvecklas? Varje mellanform – för vilka det förresten saknas fossila bevis – måste ju ha varit fullt funktionsduglig för att kunna ha en evolutionär fördel. Med tanke på hur snabbt det sker skadliga mutationer är det också underligt att dessa fåglar inte hunnit förlorat flygförmågan under alla dessa miljoner år.)
Tidigare var den äldsta pelikanen ett inkomplett fossil som man kallade Miopelecanus gracilis. När man nu hittat ett som var ännu äldre, ännu mer komplett och dessutom väldigt likt moderna pelikaner har man omvärderat miopelecanus-fossilet. Man lutar nu ännu starkare åt att byta dess namn till alternativet Pelecanes gracilis, alltså i samma släkte som de nu levande pelikanerna. Även det nya fossilet klassificeras då i samma släkte.
(Lustigt hur ofta man får se denna uppvisning: Ju mindre komplett ett fossil är, desto mer utrymme finns det för de evolutionstroendes fantasier. Till exempel kan det beskrivas som en utdöd mellanform som var rätt olik de nu levande arterna. När man sedan hittar ett välbevarat exemplar – som i vissa fall till och med är äldre – finns det inte längre så mycket utrymme för fantasin. Då tvingas man också acceptera att fossila föregångare saknas. Ett tydligt mönster inom paleontologin! Att man nu har bestämt sig för att klassificera dessa pelikanfossil med de nu levande pelikanerna säger verkligen något om hur otroligt moderna de är till utseendet. Inte ens den här eller den här fick ju samma släktnamn som sina nu levande ättlingar – trots att de är så lika.)
Källor:
Oldest prehistoric pelican also had big beak (BBC – nyhetssida)
The earliest known pelican reveals 30 million years of evolutionary stasis in beak morphology
(Journal of Ornithology – artikel)
newtonbloggen 