Budord 4: ”Tänk på sabbatsdagen”

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag. – 2 Mos 20:8-11

Sabbaten är ett monument över Skapelsen! Denna koppling nämns specifikt här i Andra mosebok och påminner oss samtidigt om att detta inte är något nytt bud. Det är ju faktiskt det allra äldsta och kan med rätta kallas det allra heligaste av de tio budordet. Sabbatsbudet innehåller nämligen ”Guds sigill”, eftersom det är det enda budet som både innehåller Laggivarens namn (”Jag är” – den självexisterande) och titel: Skaparen! Och det är ju just detta som utgör skillnaden mellan den sanna Guden och alla falska gudar. Det finns bara en som är Skaparen.

Sabbaten är dessutom ett minne från en perfekt värld – den som fanns innan syndafallet! Tillsammans med äktenskapet är den det enda som mänskligheten har fått med sig därifrån. Alla de andra budorden lades till efter syndafallet, då relationen med Skaparen förstördes. En gång i veckan kallas vi nu att särskilt ägna oss åt återuppbyggandet av den brustna relationen, för att en gång få möta honom igen ansikte mot ansikte när han har gjort allting nytt.

Det finns mycket jag skulle vilja säga om Sabbaten, men det blir fler chanser till det.
Jag vill bara passa på att nämna ett par saker:

1. Det finns inte en enda text i Bibeln som säger att Sabbaten har flyttats från den sjunde dagen (lördag) till den första (söndag).
2. Det finns inte heller någon text som säger att budet inte gäller lägre, eller att vi ska sluta fira Sabbat.

Och varför skulle det göra det?
Vad skulle vara anledningen att göra sig av med detta monument över Skapelsen?

 

Budord 3: ”inte missbruka Guds namn”

Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. – 2 Mos 20:7

Ojdå! Än en gång möter vi hårda ord i budorden. Det hotas med straff för den som bryter mot detta bud. Men det kan som sagt finnas goda skäl till att Gud använder hårda ord. Och precis som i det andra budet är det inte självklart att ”straff” är rätt ord (se Är det sant att Gud ”låter straffet för fädernas skuld drabba barnen”?). De ord som här har översatts med ”inte lämna ostraffad” kan nämligen också översättas med ”inte betrakta som oskyldig”. Ordet naka används även i sammanhang som: ”bli löst från en ed” (1 Mos 24:8), frias från böter (2 Mos 21:19) eller renas från synd (Ps 19:13).

Man kan lätt få för sig att detta bud handlar om att inte såra Guds stolthet – att det bara är Gud som tar skada av att vi missbrukar hans namn. Men precis som jag redan har visat om de två första buden, så finns även detta budord till för vår skull (se t ex Är Gud självisk när han säger att vi ska tillbe honom och ingen annan?).

Men vad gör jag? Försöker jag snällifiera Gud?

Egentligen är det jag skrev i ovanstående två stycken rätt onödigt. Jag tror nämligen inte att Gud har tagit i för mycket. De israeliter som först hört hörde dessa budord skulle säkert ha varit helt oförstående inför mina försök att mildra Guds ord. Varför gör jag det? Försöker jag säga att det inte är så farligt att bryta mot detta bud? (Om straffet är milt är det ju inte heller någon fara om man bryter mot det – ungefär så tror jag att israeliterna resonerade på den tiden.) Försöker jag göra om Gud till någon som är så snäll och beskedlig att han aldrig skulle straffa någon om de smädade honom?

Det är råder ingen tvekan som att Gud presenterar sig själv som en person med starka känslor (se ”En svartsjuk Gud”). Jag tror inte att någon av israeliterna tyckte att det tredje budet var ett konstigt eller orimligt bud, särskilt inte när han mötte dem här på det personliga och känslomässiga planet. Det är ju rätt självklart att man som vassal inte ska tala illa om den kung man lyder under; och vem uppskattar annars att få sitt namn släpat i smutsen? Gud presenterade det hela på det mest pedagogiska sättet – ett sätt som de alla kunde förstå och relatera till.

Vad menas med att ”missbruka Guds namn”?

Det hebreiska ordet shav kan betyda ”tomhet”, ”tomt prat” eller ”lögn”. Alltså ges en väldigt vid innebörd till hur Guds namn kan användas på fel sätt. Att ”inte missbruka Guds namn” tycker jag därför är en bra översättning. Som jag uppfattar det kan det innebära att:

1. Ljuga om Gud
2. Tala illa om Gud
3. Medvetet misrepresentera Gud
4. Använda Guds namn som en svordom
5. Använda Guds namn för att ljuga mer framgångsrikt (”Jag svär vid Gud”)
6. Använda Gud som slagträ för att vinna diskussioner
   (alltså påstå att Gud har sagt något som han inte har sagt)
7. Tala om Gud på ett respektlöst sätt
8. Tala med Gud på respektlöst sätt
9. Oavsiktligt misrepresentera Gud

På vilket sätt skadar det oss?

Eftersom de tre översta innebär ett öppet uppror mot Gud, är det inte svårt att se hur det skadar oss. Öppen fiendskap skadar alla relationer, och det gäller förstås också relationen med Gud. Även om man talar illa om Gud enbart för att man inte vet bättre (för att man tror att han inte finns) så försvårar det att en framtida relation kan gro. Vi behöver alla en relation med Livgivaren för att leva. Såga inte den gren du sitter på!

I Sverige använder vi av tradition sällan Guds namn i svordomar. Däremot är det vanligt att ropa på djävulen. Det är nog ingen bra idé, med tanke på att: ”Speak of the devil and he’ll be sure to appear.” – No thanks! We wouldn’t want that to happen. Okej, de flesta som ”ropar på djävulen” tror inte att han finns. Men frågan är om det ändå påverkar det beskydd Gud vill ge oss. ”Herrens ängel slår sitt läger omkring dem som fruktar honom”  (Ps 37:8). Tänk om vårt vårdslösa tal successivt ställer oss utanför Guds skyddsbarriärer! Det kanske är just det Gud varnar för, utan att gå in på detaljer.

Det är mitt namn, slit inte ut det

En sak som även vi kristna riskerar att göra är att använda Guds namn – då menar jag förstås även namnet Jesus – alldeles för lättvindigt och respektlöst. Var den gränsen går är säkert väldigt olika från person till person. Vi har ju alla en unik relation med Gud, eftersom vi alla är olika.

Jag tycker dock det är värt att fundera över vad det innebär att visa Gud respekt. Man kan börja med att tänka på hur man skulle tala till en människa som man hyser stor respekt för? Därefter kan man fråga sig: Hur bör jag tala med den som både är Universums Skapare och samtidigt min bästa vän? Hedrar jag honom genom att upprepa hans namn många gånger, eller bör jag hellre tänka efter en stund – ”Vem är det egentligen jag talar med?” – innan jag öppnar munnen i bön?

Släpa inte Guds namn i smutsen

Gemensamt för alla dessa olika sätt på vilka Guds namn kan missbrukas, är att de inte enbart påverkar den egna relationen med Gud – det smittar nämligen av sig på våra medmänniskor. Särskilt vi som bekänner oss som kristna har ständigt ögonen på oss och bär därför ett stort ansvar, inte bara när vi berättar om Gud utan faktiskt i allt vi gör. Det får inte bli som det scenario Paulus beskriver i Romarbrevet 2:24: ”För er skull smädas Guds namn bland hedningarna” (han citerar Jes 52:5). Ett annat citat som har fått många att kristna att tänka efter (känt från introt till DC Talks låt What if I stumble):

”The greatest single cause of atheism in the world today is Christians, who acknowledge Jesus with their lips, then walk out the door, and deny Him by their lifestyle. That is what an unbelieving world simply finds unbelievable.” – Brennan Manning

Översättning: ”Den enskilt största orsaken till ateism i världen idag är kristna, som bekänner Jesus med sina läppar, men sedan går ut genom dörren och förnekar honom genom sin livsstil. Det är vad en otroende värld helt enkelt finner otroligt.”

Det tredje budordet handlar om så mycket mer än vad som syns vid första anblick. Det handlar om hur vi presenterar och representerar Gud för vår medmänniskor. Det är ingen liten sak. Det kan göra väldigt stor skillnad!

 

Gud är ‘beyond’ rättvis

Newsflash: Gud ger inte alla människor en rättvis dom

Gud är egentligen bara rättvis mot alla dem som inte tar emot gåvan av evigt liv. De är de enda som får vad de förtjänar. Mot alla dem som tackar ja till Gud är han däremot ”orättvis”, eftersom de får vad de inte förtjänar. Vi förtjänar alla att dömas som skyldiga, men istället kan vi bli frikända! Gud vill alltså ge oss det vi inte förtjänar.

Får Gud göra så?

Gud bryter inte mot någon lag när han frikänner oss. Han undlåter inte i att döma. Att Gud förlåter oss innebär inte att han ser mellan fingrarna med all ondska vi förpestar tillvaron med. Om han gjorde det skulle han vara korrupt och Hans rike skulle förfalla, men den helige Domaren accepterar inte någon synd. Det finns ingen brott som rationaliseras bort i Guds dom. ”Varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag.” (Matt 12:36)

Att Gud förlåter innebär så mycket mer än något ”okej, låt gå för det”. Förlåtelsen innebär att han låter domen falla på sig själv. Alltså: Gud dömer sig själv till döden! Han räddar oss inte genom att upphäva lagen och säga att den inte gäller längre (se De tio budorden – gäller de fortfarande?). Istället uppfyller han det som lagen kräver, genom att ta dödsdomen på sig själv. Detta ger en djupare mening åt Jesus ord i Matt 5:17: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.”

En extremt schysst domare

Den ende som är helt syndfri tog på sig synden. Och det…! Det är verkligen orättvist! Det är totalt orättvist i bemärkelsen att det förstås borde vara ”den som syndar som ska dö” (se tidigare inlägg: Hesekiel 18), men nu var det Någon Annan som dog i vårt ställe. Är det någon som klagar på denna orättvisa? Nej, varför skulle vi göra det? Det är ju vi som får glädje av den eftersom den leder till att vi går fria och slipper en fällande dom! Att domaren själv dör för något vi har gjort, är måhända inte direkt vad vi kallar ”rättvist”. Men man kan ju knappast klaga på att det är ”orättvist”, för det är ju så … extremt schysst!

Beyond rättvist

I liknelsen om vingårdsarbetarnas lön (Matt 20:1-16) fick de som arbetat en timme samma lön som dem som arbetat hela dagen. Enligt vårt sätt att tänka var det en orättvis lönefördelning, eller hur? Men man kan ju knappast anklaga ägaren för att vara självisk eller ondskefull. Han är ju bara generös! Till några som klagade sa ägaren i liknelsen: ”Jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?”

Tänk att den som har arbetat och slitit för Gud hela sitt liv får samma lön den som omvänder sig i ”elfte timmen”! (Om tanken på Guds generositet gör mig avundsjuk tyder det bara på att jag har mycket kvar att lära.) Ett konkret exempel på en som omvände sig i sista stund är rövaren på korset. Tänk att han som aldrig hann ändra sitt liv innan det tog slut – han som var den ”siste” att omvända sig – var den förste som blev lovad att få vara med i paradiset! ”Så skall de sista bli först och de första sist.” Hur rättvist är det på en skala? Föga rättvist enligt den mänskliga skalan. Men Guds ”rättvisa” är helt off the scale! Den är så på en helt annan nivå att ordet rättvisa inte ger rättvisa åt Gud. 😀

Guds domar är alltså generösa, schyssta, osjälviska … Finns det ett bra ord som passar här? Jajamen! Bibeln använder konsekvent det grekiska ordet dikaios för att beskriva Guds karaktär samt kvalitén på hans domar. På svenska säger vi att Guds domar är rättfärdiga – där har vi ett ord som passar bättre! Beyond rättvist: alltså rättfärdigt!

”Ja, Herre Gud, allhärskare, sanna och rättfärdiga är dina domar.” – Upp 16:7

 

Domaren Gud ser det vi inte ser

När vi läser Bibeln tycker vi ibland att Domaren Gud dömer matchen helt galet. Det finns en del konstiga domslut som vi har svårt att begripa, där människor blir dödade för saker som vi kanske inte tycker är så farliga.

Det mest populära exemplet på det (bland kritiker förstås) är fallet med mannen som samlade ved på Sabbaten. Den gången dömde domaren Gud till utvisning och straff, milt uttryckt: Mannen skulle stenas till döds! Denna fruktansvärda dom kan vi läsa om här:

När israeliterna var i öknen ertappades en man med att samla ved på sabbatsdagen. De som kom på honom med detta förde honom inför Mose och Aron och hela menigheten. Mannen sattes i förvar eftersom de inte hade fått något besked om vad som skulle göras med honom.

Herren sade till Mose: Mannen skall straffas med döden. Hela menigheten skall stena honom utanför lägret.

Menigheten förde honom utanför lägret och stenade honom till döds, så som Herren hade befallt Mose. – 4 Mos 15:32-26

Här är det förstås många som ställer sig upp och skriker ”Ut med domaren! Det där var väl ingenting. Han gjorde ju inget farligt!”

Domaren ser det vi inte ser

Men vänta lite nu… Hur kan vi egentligen veta att det inte var så farligt? I sketchen som jag postade i inlägget Felaktigt domslut? (lyssna gärna på den om du inte redan har gjort det), blir en spelare utvisad trots att han ”inte har gjort någonting”. När kommentatorerna fick se reprisen förstod de. Ju mer de granskade filmen, desto tydligare blev det att domaren hade dömt helt rätt. Det vara bara det att alla åskådarna inte hade sett samma sak som domaren. Med sin skarpa och vana blick kunde domaren se det som ingen annan såg.

Vad är det Domaren Gud ser som inte vi ser? Jo, för det första ser han vad som döljer sig i våra tankar:

Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat. – 1 Sam 16:7

Grip in och behandla var och en som han förtjänar, du som känner hans tankar – ja, du ensam känner alla människors tankar. – 1 Kung 8:39

Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap. – Heb 4:12-13

Vad tänkte mannen som samlade ved?

Vi vet inte vad som pågick i den vedsamlade mannens inre. Det vet bara Gud. Men att Sabbaten skulle hållas helig var känt sedan länge, likaså att brott mot sabbatsbudet skulle straffas med döden (2 Mos 31:14-15). Mannen kan inte ha missat det. Han kan inte heller ha missat att det var Sabbat just den dagen, eftersom varje Sabbat tydligt utmärktes av att det inte föll någon manna den dagen, vilket det gjorde alla andra dagar (2 Mos 16:25-26). I öknen fanns det inte heller någon anledning att göra upp eld för att hålla sig varm, så samlandet av ved var helt onödigt och irrationellt. Därför är det rimligt att anta att mannen gjorde detta i öppet trots och uppror, förmodligen i protest mot beskedet att han inte skulle få gå in i Kanaan. Han var redan dömd att dö i öknen. Guds dom var här en tidigareläggning av den redan kungjorda dödsdomen.

En annan sak som Domaren Gud ser och som vi inte vi ser

Vi kan inte se in i framtiden, men Gud är redan där! Vi förstår inte vilka som blir konsekvenserna av Guds domar, och vi förstår då rakt inte vad det skulle ha blivit för konsekvenser om Gud inte hade gripit in. Vad skulle ha hänt om Gud inte hade dränkt hela världen i en gigantisk översvämningskatastrof för ca 4300 år sedan? Vad skulle ha hänt om Gud inte hade förstört Sodom och Gomorra? Vad skulle ha hänt om han inte hade dömt den där mannen till döden? Om alla israeliter såg och förstod att han gjorde det i öppet uppror, vad skulle det ha fått för konsekvenser om detta brott inte hade fått det utlovade straffet? Hur blir matchens fortsättning om hockey-domaren inte tar till visselpipan trots att regelbrottet är uppenbart för alla? Jag tror verkligen inte att Gud tyckte om att döma den mannen till döden, men att det var det bästa och faktiskt det mest kärleksfulla han kunde göra. Det säger jag eftersom jag litar på Gud och hans domar.

Kan man kritisera domslut om man är på läktaren?

Guds domar och vägar är outgrundliga. Det är lätt för oss att sitta här långt borta på läktaren och kritisera Guds över 3000 år gamla domslut. Vi såg ju inte ens vad som hände! Vi var inte där, så vi kan ha svårt att sätta oss in i situationen.

Om jag tittar på amerikansk fotboll, ser jag samma saker som en amerikan? Ser jag samma saker som domaren? Jag kan ju knappt reglerna! Hur kan jag då kritisera domarens beslut?

På samma vis är det om man ser en bibeltext där Gud dömer på ett sätt som man inte förstår. Visst, man får förstås gärna fråga Gud varför han gjorde så. Men man bör vara ödmjuk inför det faktum att vi inte alls ser samma saker som Gud ser. Han har nämligen full koll på både hjärtan och framtid.

 

”Herrens vägar äro outgrundliga”

Ovanstånde citat används titt som tätt som svensk motsvarighet till engelskans ”The Lord works in mysterious ways”. Poängen brukar vara att något besvärligt kan bli till något riktigt bra i slutändan, fast ibland ser jag folk använda det som ett sarkastiskt hån mot Gud – att han inte alls har kontrollen eller att han inte ens finns.

Varken det svenska eller det engelska uttrycket är direkta citat från Bibeln, även om de uppenbarligen har fått inspiration från ett antal texter på detta tema. Det engelska uttrycket kommer från en psalm från 1700-talet, av den brittiske poeten William Cowper ”God moves in a mysterious ways”. Psalmens budskap är att vi ska lita på Guds nåd och kärlek även när det verkar dystert.

Den svenska motsvarigheten är tydligt hämtad från Romarbrevet:

O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud!
Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar! – Rom 11:33 (1917 års svenska översättning)

I Folkbibeln låter det precis likadant (förutom att det står hur och är istället för huru och äro). I Bibel 2000, som är känd för att vara skriven på mer språkligt korrekt svenska (ibland på bekostnad av trohet till grundtexten) står det så här: ”aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar”.

Orden som har översatts med ”outgrundliga” och ”outrannsakliga” är anexeraunetos och anexichniastos. Det förstnämnda verkar vara ett motsatsord till exeraunao, som i 1 Pet 1:10 har översatts med ”forska”. Det sistnämnda är ett också ett motsatsord. Det härleds till ichnos, som betyder ”fotspår” (t ex i 1 Pet 2:21). Jag tycker att översättarna till Bibeln 2000 har fått till en mycket elegant översättning när det gäller dessa två långa krångliga ord. Däremot tycker jag att de hade kunnat vara mer konsekventa med översättningen av det enkla ordet krima (från vilket engelskans crime och svenskans kriminell kommer). Det brukar alltid annars översättas med ”dom”, men här heter det ”beslut”.

Guds domar är obegripliga

I verserna innan talar Paulus om hur orättvist vi egentligen blir dömda. Då menar han inte att vi har fått en för hård dom. Tvärtom! Vi förtjänar alla att dömas som skyldiga, men istället blir vi frikända! Vi får vad vi inte förtjänar. Är inte det lite konstigt och obegripligt så säg! 😀

Ovanstående är ett av många exempel på hur Guds domar kan vara obegripliga för oss på ett positivt sätt. Vi förstår inte hur det går till, hur Gud lyckas rädda oss, men vi gillar det!

Oftast när någon ifrågasätter Guds domar och tycker att de är obegripliga, så är det dock på det mer negativa sättet. När vi läser Bibeln tycker vi ibland att Domaren Gud dömer matchen helt galet. Det finns en del konstiga domslut som vi har svårt att begripa, där människor blir dödade för saker som vi kanske inte tycker är så farliga. I nästa inlägg ska jag därför ta upp ett av Guds mest ifrågasatta domslut.

 

Felaktigt domslut?

Inspelningen nedan är egentligen bara ljudspåret till en sketch som jag gjorde med en vän för ett par år sedan. Jag hoppas att ljudet räcker för att förstå vad det handlar om, annars kommer en liten förklaring:

Det ni hör är alltså de två kommentatorerna som återger de sista avgörande sekunderna i en innebandyfinal mellan lagen Bulldog och BLÅ Valen*. Spelaren Book faller plötsligt framför mål och domaren blåser för utvisning. Tydligen gjorde motståndaren Axelsson något som bara domaren såg, ett felaktigt domslut? Var det en filmning? Ju noggrannare kommentatorerna studerar filmen (som ageras ut på scen), desto mer uppenbart blir det…

* Någon innebandyfantast som vet vilka faktiska innebandylag som anspelas på här? 😀

 

Gud varnar: Barn blir lidande av föräldrars dåliga val

Ovanstående är mitt svar på den undermåligt översatta frasen ”Gud låter straffet för fädernas skuld drabba barnen” i det andra budet:

Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. – 2 Mos 20:4-6

Jag ska nu gå närmare in på hur denna ”drabbning” går till. Alltså: På vilket sätt blir barnen lidande av föräldrarnas agerande?

Barn kan ta direkt skada av sina föräldrars felaktiga val. Till exempel: Om en förälder blir alkoholist kan det påverka barnets liv mycket negativt. Ofta sker det genom misshandel, brist på kärlek och trygghet, brist på pengar till kläder och mat, eller som i bilden (huvva!).

Barn kan även ta indirekt skada av sina föräldrars felaktiga val. Genom att låta sina egna laster distrahera en från sitt viktiga uppdrag att vara förälder, samt genom att vara ett dåligt exempel, kan föräldrars ovanor gå i arv. Barn följer i sina föräldrars fotspår, det kan vi ju alla se. Hur kommer de då att göra när själva blir föräldrar? Vad kommer de i sin tur föra vidare till sina barn? Och så vidare… Om de aldrig har stannat upp och reflekterat över vad deras föräldrar gjorde, och värderat om det var bra eller dåligt, är risken stor att de kopierar föräldrarnas ovanor rakt av.

Även om sonen eller dottern funderar över sina föräldrars agerande och väljer att gå en annan väg… (som Gud beskriver det i Hesekiel 18: ”Men om han i sin tur får en son som ser alla de synder hans far begår, ser dem men själv inte begår dem”, alltså tar avstånd från dem) …så finns det ändå risk att en del av det skadliga beteendet obemärkt förs vidare och vållar mer skada. Till exempel kan ett hett temperament vara svårt att tygla. Även om man inte slår sina barn, så kanske man skriker dumma saker åt dem. Tyvärr kan sådant gå i arv även för den som absolut inte vill ”bli som” pappa eller mamma.

Detta kan pågå i många generationer. Även om efterkommande generationer verkligen anstränger sig kan det dröja ”intill tredje och fjärde led” innan effekterna av ett skadligt beteende mer eller mindre har klingat av. Vårt sätt att leva får långtgående konsekvenser. En kärleksfull Gud varnar för detta! Samtidigt ger han ett mycket konkret förslag på hur den onda cirkeln kan brytas: ”Älska mig och håll mina bud” (2 Mos 20:6)!

OSB! De positiva effekterna av att älska Gud och hålla hans bud klingar av mycket långsammare än de negativa effekterna av att inte göra det!

”Visar godhet mot tusenden” (2 Mos 20:6) jämfört med ”intill tredje och fjärde led” (2 Mos 20:5). Tusen generationer jämfört med tre till fyra generationer. De positiva effekterna varar alltså minst 250-333 gånger längre. 😀

Så, det som många kommit att betrakta som ett otäckt hot från Guds sida (kanske genom dåliga bibelöversättningar) är egentligen en kärleksfull varning om att ha en realistisk uppfattningen om syndens allvar – och den slutar mycket positivt och hoppfullt löfte!

Vill du att dina misstag ska drabba kommande generationer, eller vill du istället leda dem in i en läkande gudsrelation? Valet är ditt!

”Lär dem att hålla alla de bud jag har gett er, och ni ska se att jag är med er alla dagar till tidens slut [godhet mot tusenden].” – Matt 28:20, med ekot av löftet i det andra budet

 

Är det sant att Gud ”låter straffet för fädernas skuld drabba barnen”?

Vi fortsätter granskningen av det andra budet:

Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. – 2 Mos 20:4-6

Hur schysst är det på en skala?! Varför ska barn, barnbarn och barnbarn barn straffas för något som de inte själva är skyldiga till? Är det Guds rättvisa? En helt berättigad fråga!

En annan berättigad fråga är: Är det verkligen så texten ska tolkas? I Hesekiels artonde kapitel förklarar nämligen Gud med all önskvärd tydlighet att det inte alls är så han menar:

Det är den som syndar som skall dö. Sonen skall inte bära straffet för faderns synd och fadern skall inte bära straffet för sonens synd. Den rättfärdige skall skörda frukten av sin egen rättfärdighet, den gudlöse frukten av sin egen gudlöshet. – Hes 18:20

Så vad menas då med att Gud ”låter straffet för fädernas skuld drabba barnen”? Är detta en motsägelse mellan Andra Mosebok och Hesekiel? Låt oss se efter vilka ord som används i grundtexten.

Det är alltså Gud som straffar, eller?

När det i 2 Mos 20:5 står ”låter straffet för … skuld drabba” används de hebreiska orden pakad och avon. Pakad kan mycket riktigt översättas med ”låter drabba”, men det kan också uttryckas mer aktivt: ”ser till att det drabbar”. Om man vill kan man förstås säga att det är synonymt med att straffa. Gud ser ju till att rätt mycket händer med sitt folk och han verkar inte dra sig för att kalla det för straff. Då kan man förstås fråga sig varför Gud uttrycker sig så hotfullt, vilket jag svarar på här.

Sedan kan vi se på vad resten av historien säger om hur Gud utdelar dessa straff (se När Gud straffade sitt folk), och notera att det ofta verkar ske genom att Gud drar tillbaka sitt beskydd och därmed låter de naturliga konsekvenserna av människornas omoraliska val drabba dem, eller låter andra agenter stå för straffandet. (Dessa agenter är ofta själva helt ovetande Guds existens och därmed också hans samtycke till att de anfaller hans folk). Och då kan man förstås fråga sig varför Gud målar upp sig själv som verkställare av dess straff om det inte var han som gjorde’t, och det svarar jag på här och här [kommande inlägg].

Alltså: Ja, man kan säga att det är Gud som straffar. Fine with me. Men man kan också säga att Gud låter drabba.

Det fina är att vi inte måste bestämma oss. Detta uttryck är förmodligen avsiktligt tvetydigt formulerat från Guds sida. Israeliterna som nyss kommit ut ur Egypten uppfattade det antagligen som ”straffar” med stort dunder och brak, vilket var vad de trotsiga snorungarna behövde höra för att Gud skulle få deras uppmärksamhet. Senare generationer läste det istället som ”låter drabba”, eftersom de såg tillbaka på flera hundra års erfarenhet av att åka berg-och-dalbana mellan de fem nivåerna av Guds beskydd. De hade sett alla prov på Guds tålamod och insett att de själva dragit alla olyckorna över sig.

Inte så konstigt, eller hur? Än idag läser vi ju in olika betydelser i den texten baserat på våra respektive uppfattningar om Gud. Där några bara kan se en sträng och dundrade Gud, väger andra in hela Bibeln och ser en tålmodig och kärlekfull Gud.

Vad är det för straff som drabbar?

Så, vad är det för något som drabbar? Ah, det är där vi har den avgörande frågan. Då har vi det här ordet avon som i minst 99,5 % av Bibelns verser betyder ”synd” eller ”missgärning”. På ett fåtal ställen i Bibeln har översättarna valt att översätta det med ”skuld” eller ”straff” för att man tyckte att det passade bättre in i sammanhanget.

Det finns en väsentlig skillnad mellan dessa ord: Synd och missgärning är sådant som individen själv har orsakat, skuld förutsätter att vi har någon att stå till svars inför (varandra eller Gud). Skuld är också något som vi tänker måste betalas. Ordet straff får oss genast att tänka på att det är någon som verkställer straffet. Vi börjar fråga oss om det är ett rättvist straff, och därmed om domaren är rättvis. Det finns alltså olika laddning i dessa ord, särskilt om man jämför orden synd och straff.

Pakad + Avon = Orättvis dom?

När nu dessa två ord står bredvid varandra får vi en del olika kombinationer, och följaktligen flera möjliga översättningar. Jag har här försökt rangordna dem efter hur hård och orättvis jag tycker att Gud låter med dessa formuleringar.

1. Gud straffar barnen med straffet som tillhör fäderna…
   (Gud – straffar – straffet – fädernas – på barnen)
2. Gud straffar barnen för fädernas skuld…
   (Gud – straffar – synden – fädernas – på barnen)
3. Gud ser till att fädernas skuld drabbar barnen…
   (Gud – ser till att drabba – skulden – fädernas – på barnen)
4. Gud ser till att fädernas synd drabbar barnen…
   (Gud – ser till att drabba – synden – fädernas – på barnen)
5. Gud låter fädernas synd drabba barnen…
   (Gud – låter drabba – synden – fädernas – på barnen)

Jag tycker att alla dessa översättningar är möjliga, men… De första tre är mycket osannolika eftersom ordet avon så sällan annars översätts med ”straff” eller ”skuld” (kanske borde det aldrig översättas så – hittade egentligen bara ett ställe där man gjort det och där kan jag förstå att man tyckte det passa bättre med ”straff”: 1 Mos 4:13). För att översätta det så i just 2 Mos 20:5 anser jag därför att det behöver vara särskilt motiverat – det behöver finnas en god anledning till det baserat på den aktuella kontexten – och det tycker jag alltså inte att det finns.

Vad är det denna förälder ger sitt barn? Ett straff? Eller ger han henne någon annat – t ex ett våldsamt temperament som kommer att gå i arv i flera generationer?

Har man tänkt på detta när man gjorde våra svenska översättningar? Nej, tyvärr! I Folkbibeln står det: ”låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen” Vad är det som Gud låter drabba barnen enligt Folkbibeln? Straffet för fädernas missgärning. I Bibeln 2000 är det ännu värre eftersom man dessutom valt ordet ”skuld” – alltså ett dubbelfel: ”låter straffet för fädernas skuld drabba barnen” Vad är det som Gud låter drabba barnen enligt Bibeln 2000? Straffet för fädernas skuld. Jag anser alltså att båda dessa är felöversättningar, eftersom det som tillhör fäderna och som drabbar barnen varken ska vara är straff eller skuld, utan missgärningar.

Med andra ord, det Gud varnar för här är egentligen inget annat än att barnen blir lidande på grund av föräldrarnas synder; alltså inte att Gud aktivt delar ut bestraffningar till oskyldiga individer (ologiskt och bara konstigt), utan att han låter oss använda vår fria vilja till göra saker som skadar barnen, och låter barnen använda sin fria vilja till att välja samma väg som deras föräldrar har valt (logiskt och självklart). Gud låter inte ”straffet för fädernas skuld drabba barnen”. Han låter fädernas synder drabba barnen. Det är en helt annan sak! (Mer om hur denna ”drabbning” går till i inlägget Gud varnar: Barn blir lidande av föräldrars dåliga val.)

Varningar från en kärleksfull Gud

Vad vi ser i detta budord är en kärleksfull Gud som varnar för denna skadliga effekt! Han vill hjälpa oss att förstå hur allvarlig synden är och hur mycket elände den orsakar – inte bara för oss utan för kommande generationer! För säkerhets skull har han inkluderat denna varning i ett budord där vi annars har lite svårt att se kopplingen till dessa effekter (Budord 2: ”inte göra någon bildstod”). Jag tror att Gud gjorde så för att understryka att detta faktiskt är ett viktigt budord (som katolska kyrkan tyvärr ignorerar :(). Även en sån sak som tillbedjan av bilder får allvarliga konsekvenser!

 

Hesekiel 18: Domaren dömer rättvist

Detta kapitel är så bra och förklarar så mycket att det förtjänar extra uppmärksamhet. Gud går först till rätta med en del missförstånd kring det där med hur straffet för våra synder ”går i arv”. Menar Gud verkligen att barn ska straffas för vad deras föräldrar har gjort? Jag är glad att svaret är så fantastiskt tydligt och utförligt.

Herrens ord kom till mig: Hur kommer det sig att ni använder detta ordspråk i Israel:

När fäderna äter surkart

får barnen ont i tänderna.

 

Så sant jag lever, säger Herren Gud, ni skall aldrig mer använda det ordspråket i Israel. Allas liv tillhör mig. Faderns liv tillhör mig likaväl som sonens. Det är den som syndar som skall dö.

Den som är rättfärdig och handlar rätt och rättfärdigt, han håller inte offermåltid på bergen och dyrkar inte israeliternas avgudabilder. Han lägrar inte en annan mans hustru, och han ligger inte med en kvinna när hon har sin blödning. Han kränker ingen, han återlämnar den skuldsattes pant. Han plundrar ingen, han ger den hungrige bröd och klär den nakne. Han lånar inte ut pengar mot ränta, han ockrar inte. Han undviker det som är orätt, han fäller rättvisa domar mellan människor. Han håller mina bud och följer mina stadgar och lever efter dem. En sådan man är rättfärdig. Han skall leva, säger Herren Gud.

Men om han får en son som blir en våldsman och mördare eller gör något av allt det som han själv aldrig har gjort – håller offermåltid på bergen eller lägrar en annan mans hustru, kränker den svage och fattige, plundrar någon och behåller vad han tagit i pant eller dyrkar avgudabilderna och begår vidriga gärningar eller lånar ut pengar mot ränta och ockrar – då skall sonen inte leva. Han har gjort dessa vidriga gärningar. Han skall straffas med döden. Skulden är hans egen.

Men om han i sin tur får en son som ser alla de synder hans far begår, ser dem men själv inte begår dem – inte håller offermåltid på bergen och inte dyrkar israeliternas avgudabilder, inte lägrar en annan mans hustru, inte kränker någon eller tar pant, inte plundrar någon utan ger den hungrige bröd och klär den nakne och undviker det som är orätt, inte tar ränta eller ockrar, en som lever efter mina stadgar och följer mina bud – då skall han inte dö för sin fars synd. Han skall leva. Men hans far, som förtryckte och plundrade och som handlade orätt mot sina släktingar, han dog för sin synd. ”Varför skall inte sonen bära straffet för sin fars synd?” frågar ni. Därför att han har handlat rätt och rättfärdigt, han har hållit alla mina bud och levt efter dem. Han skall leva. Det är den som syndar som skall dö. Sonen skall inte bära straffet för faderns synd och fadern skall inte bära straffet för sonens synd. Den rättfärdige skall skörda frukten av sin egen rättfärdighet, den gudlöse frukten av sin egen gudlöshet.

Några frågor på det? Gud toppar denna förklaring med ett mycket hoppfullt budskap till alla som funderar på att lämna sina syndiga liv. Hur blir det med alla tidigare brott de har begått? Och om någon har gjort en massa bra saker då är han säker, eller? En del verkar betrakta det hela som något slags våg med goda och onda gärningar i vågskålen, men det är tydligen inte så Gud dömer.

Om den gudlöse upphör med sina synder och håller alla mina bud och handlar rätt och rättfärdigt skall han leva. Han skall inte dö. Alla de brott han begått skall vara glömda. Genom sina rättfärdiga gärningar skall han leva. Skulle jag önska den gudlöses död? säger Herren Gud. Skulle jag inte hellre se att han upphörde med sina gärningar och fick leva? Men om den rättfärdige upphör att vara rättfärdig, om han börjar handla orätt och begår samma slags vidrigheter som den gudlöse, skall han då leva? Nej, alla hans rättfärdiga handlingar skall vara glömda. För den trolöshet han visat och de synder han begått skall han dö. ”Det Herren gör är inte rätt”, säger ni. Lyssna, israeliter! Är det jag som handlar orätt? Är det inte ni?

Om den rättfärdige upphör att vara rättfärdig och börjar handla orätt skall han dö. För den orätt han gjort skall han dö. Och om den gudlöse upphör att handla gudlöst och börjar handla rätt och rättfärdigt skall han rädda sitt liv. När han kommer till insikt om sina brott och upphör med dem skall han leva. Han skall inte dö. ”Det Herren gör är inte rätt”, säger man i Israel. Men är det jag som handlar orätt, israeliter? Är det inte ni?

Alltså skall jag döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. Vänd om! Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall. Sluta upp med alla era brott mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Inte vill ni väl dö, israeliter? Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva.

Fantastiska ord! Gud vill ingens död, och det finns förlåtelse! Han verkar döma baserat på vilken riktning vi är på väg och inte baserat på någon vågskål. ”Är vi på väg till Gud eller har vi vänt honom ryggen?” – det är vad som avgör. Lägg märke till likheterna mellan detta och vad Jesus säger i Matteus 25:31-46.

Se även Hur dömer Gud alla som inte hört talas om honom?

 

Från trotsiga snorungar till hängivna vänner

Detta är en fortsättning på inlägget Varför så hårda bud, Gud?

Snorungarna

Från och med att lagen gavs vid Sinai ser vi många bevis på att Guds barn inte direkt var några lydiga små änglar. Särskilt de israeliter som nyligen befriats ur sin fångenskapen i Egypten framstår för läsaren som de mest uppstudsiga, trotsiga och otacksamma snorungar man kan tänka sig. Kanske berodde det på hur dåligt de hade uppfostrats av egypterna, tills Gud grep in och sa att det fick vara nog med det. ”Släpp mitt folk!”

Han befriade sina barn och gav dem allt de behövde. Han gav dem vatten när de var törstiga, och han gjorde så att det regnade mat från himlen! Denna ”manna” måste ha varit mycket näringrik eftersom det var vad de åt i 40 år. När de klagade på maten och ville ha kött att äta, då gav han dem kött tills de blev less. Han skyddade dem från giftormar, vilddjur och fiendearméer. Han gjorde till och med så att deras sandaler inte nöttes ut under vandringen. Gud tog verkligen väl hand om dem och gjorde allt en god förälder bör göra:

När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son.
Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig.
De offrar åt baalsgudarna och tänder offereld åt belätena.
Ändå var det jag som lärde Efraim gå och jag som tog dem i mina armar,
men de förstod inte att jag botade dem.
Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep.
Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden.
Jag böjde mig ner och gav dem att äta. – Hos 11:1-4

Men vad kan en god förälder göra när barnen vägrar lyssna och envist väljer farliga vägar? För att göra en lång historia kort (se annars När Gud straffade sitt folk) hade Gud till slut inget annat val än att släppa taget om dem och sända iväg dem i fångenskap – den här gången till Babylon. Det måste ha gjort ont i fadershjärtat – och modershjärtat – God is mother too!

Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim, överge dig, Israel …

Mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks. – Hos 11:8

 

Mönstereleverna

Efter sjuttio år ordnade Gud så att de blev fria och fick återvända hem. Många år senare hade folket äntligen lärt sig sin läxa. De blev ”mönsterelever” (för att nu växla över till skolans spår) och började följde läraren Guds instruktioner till punkt och pricka (trodde de). För säkerhets skull la de till en massa andra regler som Gud inte hade befallt. De blev superordentliga. För ordentliga! Det blev nämligen väldigt mycket fokus på lagarna och reglerna, och knappt något över för själva relationen med Gud. De blev stolta och högfärdiga. De såg ner på alla människor som inte var av judisk börd (se Nej, Jesus var verkligen inte rasist). De trodde att om de följde alla regler med stor exakthet så skulle de räknas som rättfärdiga. Reglerna de hittade på var helt omöjliga att följa, och de blev till en stor börda för folket. Det var ”rena gestapo”. Man fick inte ens plocka lite ax eller bära en matta på Sabbaten! Där kan man verkligen tala om hårda bud! Men de var som sagt människors bud och inte Guds bud.

Situationen hade i alla fall blivit mycket bättre än den var vid Sinai. Snorungarna hade vuxit upp och blivit skötsamma mönsterelever. Hårda och känslokalla lagträlar – men ändå skötsamma. Eftersom de hade låst sina tankar till att betrakta lagen (och därmed Gud) som hård och känslokall, så fanns det dock inget mer lagen kunde göra för dem. De hade börjat bortse från allt det där med att älska sin nästa. De missade själva poängen med lagen. De silade mygg men svalde kameler! Det var dags för nästa fas.

Vännerna

Först kom Johannes döparen och mjukade upp dem lite. Han fick folket att inse att de inte alls uppfyllde lagens krav, eftersom de inte visade tillbörlig kärlek och medmänsklighet. De började förstå att de inte själva klara av att leva rättfärdigt, utan behövde Guds hjälp för att bli förvandlade. Nu var de äntligen där Gud ville ha dem (well, as good as it gets). Plats på scen för Guds Son!

Gud blev en människa. Nu kunde han äntligen demonstrera vad han velat visa dem hela tiden: Hur man är en medmänniska – eller snarare hur man blir en människa. Var Jesus än gick lämnade han efter sig människor vars liv hade blivit förvandlade. De hade inte bara blivit botade från sina sjukdomar. Många av dem fick även sitt hjärta botat. Gud kunde äntligen förklara hurdan han är och vad det var för slags relation han söker. Den relation som han hade med Abraham, Job, Mose, David med flera: Han vill att vi alla ska vara hans vänner.

Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig, och han kallades Guds vän. – Jak 2:23

Herren talade till Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan. – 2 Mos 33:11

Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner. – Joh 15:15

Gud vill kunna säga om dig inför hela Universum: ”Har ni lagt märke till min gode vän [insert your name here], som har ett rent hjärta och som inte tjänar mig på grund av rädsla eller måsten, utan av kärlek och vänskap!”

 

Varför så hårda bud, Gud?

 

”Det var hårda bud”, sa Mose när han tappade stentavlorna på foten. 😀

 

Nu tycker jag egentligen inte att själva budorden i sig är ”hårda”. Däremot innehåller de en del förmaningar och till synes hårda ord. Till exempel står det om gudomlig svartsjuka och straff i tredje och fjärde led. Om han nu är ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet” (2 Mos 34:6), varför uttrycker han sig då på detta sätt? Även om det där med svartsjuka och straff inte är så hemskt som det låter (se länkarna ovan), så kvarstår förstås frågan om varför Gud väljer just dessa ord. Om han nu är så kärleksfull, varför pratar han inte mer kärleksfullt till folket?

Svar: Gud möter helt enkelt människorna där de är. Han vill helst bara tala kärleksfulla ord till oss. Han vill räkna oss vänner (Joh 15:15). När det är möjligt väljer han att inte att dundra till oss i stormen, utan föredrar att prata med oss ”ansikte mot ansikte” i ”en stilla susning” (2 Mos 33:11; 1 Kung 19:11-12).

Hur vill en förälder helst tala till sina barn? Hur vill en lärare helst tala till sina elever?

Man önskar förstås att man aldrig behövde höja rösten. ”Jag hatar att behöva agera polis”, brukar vi lärare säga (undrar vad poliserna säger). Helst vill man bara kunna tala lugnt och stilla med barnen – inte behöva uttrycka irritation för att få dem att lyssna. Läraren vill kunna ägna sig åt undervisning – få se eleverna utvecklas och lära för livet. Föräldern vill kunna uttrycka sin kärlek i en glad och positiv relation till sina barn – få säga ”ja, det gör vi” istället för ”nej, det får du inte”. Alla konflikter tär. Det är jobbigt. Man önskar att det inte var så. Men man måste sätta gränser, annars blir det pannkaka av både undervisningen och relationen – för att inte tala om vad som händer med barnens framtid och karaktärer om det aldrig är någon som sätter gränser och leder dem på rätt väg.

Ibland kan det hända att en kärleksfull förälder måste göra sig själv till ett monster i både barnets och i sina egna ögon. Föräldern kanske dundrar: ”Om du går ut i bilvägen en gång till blir jag jättearg på dig!” Det bästa är förstås om man kan få barnet att förstå faran utan någon sådan argsint varning. Men när inget annat biter, är det då inte bättre att framställa sig själv som arg (och riskera att bli missförstådd) än att barnet blir påkört av en bil? Bara en sjukligt känslokall förälder skulle säga till sin treåring: ”Skyll dig själv om du blir påkörd av en bil. Jag har ju sagt till dig att det är farligt.” Barnet har ju ingen uppfattning om hur det är att bli påkörd, utan tycker kanske bara att det låter spännande. (Bilar är ju jättespännande!) Däremot är barn väldigt bra på att läsa av sina föräldrars känslor och sinnesstämning. Det kan de relatera till!

Gud: förälder, lärare och vän

Att föräldern Gud kände sig tvungen att höja rösten vid Sinai avslöjar ju faktiskt en hel del om hur det var ställt med folket. De var andligt naiva (som små treåringar) och skulle inte ha förstått hans varningar om han uttryckt dem med mildare ord. De insåg till exempel inte faran med att tillbe bildstoder. Deras tilltag fyrtio dagar senare vittnar om det, och bevisar samtidigt att föräldern Gud inte hade tagit i så mycket att de blivit alldeles vettskrämda och rädda för att göra fel. Han hade alltså mött dem på deras nivå.

Om Gud inte hade brytt sig om dem så hade han sagt: ”Skyll er själva!” Eftersom han älskade dem högt höjde han rösten – för att de skulle förstå syndens allvarliga problem och välja rätt väg.

Hur gick det sen? Läs gärna Från trotsiga snorungar till hängivna vänner.

 

”En svartsjuk Gud”

I det andra budordet står det:

Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud … – 2 Mos 20:4-5

Svartsjuk? Ajdå. Det låter ju inte speciellt bra. Och inte låter det direkt bättre om vi läser vidare i samma bok:

”Du skall inte tillbe någon främmande gud, ty Herrens namn är Den svartsjuke, han är en svartsjuk Gud.” – 2 Mos 34:14

Gud säger till och med att han heter ”Den svartsjuke”, som för att antyda att det inte finns någon kan bli lika svartsjuk som Gud – han leder liksom svartsjukeligan. Hur ska vi förstå detta? Hur går bilden av den svartsjuke Guden ihop med bilden av en kärleksfull Gud? Låt oss därför ta en titt på om ordet är korrekt översatt. Mitt svar är: Både ja och nej. 🙂

Ja…

Det hebreiska ord som används i ovanstående två verser används endast fem gånger i hela Bibeln. (De övriga tre verserna är 5 Mos 4:24; 5:9; 6:15.) Varje gång ordet används så är kontexten att Gud varnar Israels folk för avgudadyrkan och tillbedjan av bildstoder. Det är uppenbarligen något han inte kan se mellan fingrarna med.

Är Gud självisk när han säger att vi ska tillbe honom och ingen annan? Nej, tvärtom! Han gör det av kärlek till dem, eftersom han vet vad som är bäst för dem – likt en läkaren som inte vill att patienten ska lämna honom för en bluffläkare. Och när Gud nu varnar sitt folk, som han ingått ett förbund med, så tar han i extra mycket för att de ska förstå hur allvarligt det är. Det är som när en förälder spelar arg för att lära sitt lilla barn att hålla sig borta från den livsfarliga bilvägen. Jag tror att Gud framställde sig själv som svartsjuk för att bli tagen på allvar. Han gjorde det förstås med risken att bli missförstådd. That was a risk he was willing to take!

Det var ett klokt pedagogiskt drag, eftersom svartsjuka är en känsla som vi människor kan förstå och relatera till. Återigen ser vi alltså hur Gud drar paralleller till mänskliga relationer för att illustrera vår relation till honom. (Se Budord 1: Du skall inte vänsterprassla med andra gudar.) Han visar samtidigt att han är en Gud med känslor. Starka känslor. Starkare känslor än någon annan. Han känner väldigt starkt för sina skapelser – för oss! Det gör honom väldigt ont när vi vänder honom ryggen och väljer andra ”gudar”, som förstör oss. För att vi ska förstå jämför han det med en fru som vänder sin man ryggen och är otrogen med andra män. Visst vore det konstigt om mannen inte brydde sig om det? Känslan av att detta är fruktansvärt fel är förstås helt naturlig – särskilt för den man som är djupt förälskad i sin otrogna fru.

Alltså: Med tanke på i vilket sammanhang ordet används tycker jag att det är en korrekt översättning. ”Svartsjuka” är antagligen den mänskliga känsla som ligger närmast till hands för att beskriva hur Gud känner det.

…och nej!

Men samtidigt innehåller den översättningen ett allvarligt fel. Svartsjuka är som nyss sagt en mänsklig känsla. Den må ligga närmast, men den är fortfarande väldigt långt bort från hur Gud egentligen tänker och känner:

Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar. – Jes 55:8-9

”Gud är inte en människa” (4 Mos 23:19), så det blir förstås fel om vi tillskriver honom våra egna svagheter. I ordet svartsjuka läser vi in en massa själviska begär och hatiska hämnd-tankar som vi kanske själva skulle hysa om någon behandlade oss så illa. Något sådant finns inte hos Gud. ”Gud är ljus och att inget mörker finns i honom” (1 Joh 1:5). Den arga och själviska typen av svartsjuka och avundsjuka är faktiskt något som Bibeln varnar för – t ex i Ords 6:43 och 27:4, för att inte tala om det tionde budordet.

Vi kan dra en del slutsatser om Guds ”svartsjuka” genom att studera hur den gav sig till uttryck när hans folk vände honom ryggen. Det dröjde bara några veckor innan de gjorde en bildstod, och knappt hade Gud lett in dem i det land han hade lovat dem förrän de började tillbe avgudar – med det dröjde flera hundra år innan Gud motvilligt släppte taget om sitt folk (se När Gud straffade sitt folk):

Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim,

överge dig, Israel,

göra med dig som med Adma

och behandla dig som Sevojim?

Mitt hjärta är i uppror,

all min medkänsla väcks.
– Hos 11:8

 

Bibelns Gud framstår verkligen inte som någon som är arg och lättretlig. Snarare ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet” (2 Mos 34:6).

Faktiskt gör grundtexten skillnad mellan människors svartsjuka och Guds ”svartsjuka”. Det ord som används i de fem verserna om Guds ”svartsjuka” är inte ens samma ord som används vid mänsklig svartsjuka. Orden liknar varandra, så det är tydligt att de ska kopplas ihop. Men det är också tydligt att det görs skillnad.

Och den svartsjuka som omnämns i Bibeln (inte ens när det handlar om människor) är inte alltid så hatisk och svart som vårt svenska ord antyder. I vissa sammanhang passar det inte alls att översätta det med svartsjuka. Här är några exempel på texter där orden (adjektiv- och substantivformer) inte har översatts med ”svartsjuk” eller ”avundsjuk” utan med betydligt mer positivt laddade ord, såsom ”hängiven”, ”lidelse”, ”brinna av lidelse” eller ”nit”: 2 Kung 10:16; 19:31; Ps 69:10; Jes 63:15; 4 Mos 25:13; 2 Sam 21:2. Det svenska ordet ”svartsjuka” har alltså en alldeles för smal innebörd för att kunna vara en fullgod översättning. Det får bara med en liten del av grundtextens betydelse och associeras nästan uteslutande till något negativt.

Finns det något bättre förslag? Tja, vad var det egentligen för fel på ”nitälskande”? Så står det i 1917 års översättning, samt i Svenska Folkbibeln. Det kanske inte är världens mest moderna ord, men det är varken lika smalt eller svart som ”svartsjukan”. 😀

 

”Vad vill du att jag skall göra för dig?”

När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.” De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: ”Davids son, förbarma dig över mig.” Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Han svarade: ”Herre, gör så att jag kan se igen.” Jesus sade: ”Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig.” Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov. – Luk 18:35-43

Varför frågade Jesus: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Var det inte uppenbart? Borde inte Jesus ha förstått att den blinde mannen ville se?

Jo, med tanke på vad det skulle innebära för mannen om han blev seende så vore det konstigt om inte det stod högst upp på hans önskelista. Som blind kunde han inte arbeta, utan var beroende av andra människors medlidande och givmildhet. (Han tiggde.) Som blind var han troligtvis också socialt utstött, eftersom judarna på den tiden betraktade sjukdomar som Guds straff. Att kunna se skulle förstås förändra hans liv radikalt.

Men … frågan som Jesus ställde fick mig att fundera lite. Är svaret egentligen så självklart? Är förmågan att se vår viktigaste egenskap? Är vårt eviga väl beroende av om vi kan se? Eftersom hans problem förknippades med synd och straff, så kanske det kändes så för den blinde mannen. Han ”såg” på Jesus som en stor mirakelgörare och kallade honom Davids son. Om den här mannen verkligen hade vetat och förstått vem Jesus var – att han var Guds son – och om han hade kunnat sätta sig själv i ett större perspektiv, skulle han ha svarat annorlunda då?

Om en som sitter i rullstol säger ”Kan ni be för mig?”, är det då självklart att det är förmågan att använda benen som står högst upp på önskelistan? Kanske brottas personen med något ännu större och viktigare! Som kristna ber vi ofta Gud om en mängd saker som vi förvisso behöver, men vi glömmer att be om det allra viktigaste. Vi vänder ofta blicken mot det materiella och förgängliga, och glömmer bort att be om det som är av evigt värde:

Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus… – Fil 3:8-10

Vad skulle du svara på Jesus fråga: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?”

 

Av alla filmer om Jesus är denna helt klart min favorit

Bland alla filmer om Jesus har jag en klar favorit. Det är den enda filmen som kommer i närhet av den glade och kärleksfulle Jesus som jag tror på och följer.

Hela filmen (4 timmar och 18 minuter) kan ses nedan. Den heter kort och gott ”Matthew”. Här har jag valt att starta klippet i kapitel 8 (i Matteus-evangeliet). Det kan ta ett tag att starta filmen (ca 10 sekunder, vänta efter att det ser ut att frysa). Om det ändå inte fungerar kan man pröva att klicka här och se filmen direkt på YouTube.

 

 

Filmen följer Matteusevangeliet exakt ord för ord (baserat på översättningen NIV), vilket förstås måste ha inneburit en stor utmaning för filmskaparna. När man i vanliga fall skulle lagt in mer dialog som utfyllnad blir det ibland underligt tyst. Samtidigt har denna policy förstås medfört att filmen är väldigt trogen själva texten. Fastän den är från 1993 och kanske inte imponerar cinematografiskt, så är det än idag många som berörs just av hur Jesus porträtteras.

 

Jesusbilder och Jesusfilmer – har de hjälpt eller stjälpt vår bild av Jesus?

Är det här en bra bild av Jesus? – av Tizian, från 1500-talet

Bilderna

I kristen litteratur – och även i andra sammanhang – förekommer ofta bilder som föreställer Jesus. Jag frågar mig om det är bra eller dåligt med dessa bilder. Det finns ju många bilder där Jesus framställs som tråkig och till och med känslokall. De bör förstås ha påverkat vår inställning till honom negativt. Å andra sidan finns det bilder där han är glad och kärleksfull. Dessa bilder lär ju istället gjort betraktaren positivt inställd till Jesus. Så, är det då bra eller dåligt med Jesus-bilder? Har de gjort mest nytta eller skada?

Ett förtydligande kan vara på sin plats innan jag fortsätter: Jag anser inte att Jesus-bilder borde förbjudas. Alltså menar jag inte heller att det går emot det andra budordet att göra sådana, eftersom de inte är avsedda för tillbedjan (se Är det andra budordet ett förbud mot konst?).

 

Filmerna

James Caviezel spelade Jesus i Mel Gibsons The passion of the Christ

Oavsett vad vi nu anser om stillbildernas inverkan, så förstärks den effekten när vi har rörliga bilder. När vi i filmer får se och höra hur Jesus uppträder och talar, då blir allt genast potentiell värre – eller förhoppningsvis bättre. Han har gestaltats i åtskilliga filmer av många olika skådespelare? Hur har det påverkat vår syn på den verklige Jesus?

Alla dessa filmer har säkerligen fått många att tänka mer på Jesus och hans lära, men samtidigt är det väldigt stor risk att de mer eller mindre har misrepresenterat honom. Den risken blir förstås ännu större när Bibeln tolkas av människor som själva inte tror på den, som själva inte har mött Jesus, utan tolkar in mänskliga tankar och begär i sådant som Jesus sa och gjorde. Både manusförfattarnas, regissörernas och skådespelarnas uppfattningar är förstås av stor betydelse här. Deras egna personlighet färgar av sig på den Jesus vi ser på skärmen. Hur bra dessa människor än är, så är de liksom aldrig lika bra som originalet. 😀

Men av alla filmer om Jesus så finns det i alla fall en som jag gillar…
Se nästa inlägg: Av alla filmer om Jesus är denna helt klart min favorit

 

Är det andra budordet ett förbud mot konst?

Jag vill poängtera en sak om det andra budordet. Det är som sagt inte vanliga bilder som avses i detta budord, utan bilder avsedda för tillbedjan. Det förtydligas av meningen “Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem“. De hebreiska ord som har översatts med “bildstod eller avbild” är pécel och temuná. Dessa ord används oftast om avgudar. Det är inte samma ord (tsélem) som i 1 Mos 1:26-27 där det står att Gud skapade människan till sin avbild. Den avgörande skillnaden ligger alltså i om syftet med bilderna är att vara dekorativ konst eller om ska vara föremål föremål för tillbedjan.

Förmågan att ”tänka ut och utföra konstfulla arbeten” omskrivs som en gåva från Gud (2 Mos 31:2-5). Liksom med alla andra gåvor och förmågor Gud ger oss, vill han förstås att vi ska använda dem i hans tjänst. Här är några exempel på konstverk som gjordes till tabernaklet och till det senare templet:

• Många av de heliga föremålen som skulle vara i tabernaklet/templet var dekorerade med bilder av blommor och frukter (2 mos 25:31-36; 1 Kung 6:29).
• Draperierna och väggarna i tabernaklet var dekorerade med bilder av keruber, dvs änglar (2 Mos 26:1, 31).
• På självaste förbundsarken fanns två keruber av guld (2 Mos 25:17-20).
• I templet som kung Salomo lät bygga fanns det också bilder på keruber, vid den plats där förbundsarken skulle stå (1 Kung 6:23).
• ”Havet” – en stor bassäng – stod på tolv gjutna tjurar (1 Kung 7:25).
• På bronsstativen fanns bilder av lejon, tjurar och keruber (1 Kung 7:29).
• Själva tempelbyggnaden var dekorerad med bilder av granatäpplen och liljor (1 Kung 7:15-22).

Hur är det då med bilder av Gud?

Inget av ovanstående dekorativa konstverk föreställer Gud. Det kan vara värt att notera. Inget av dem var heller avsett för tillbedjan. Eftersom vi ska tillbe Gud (enligt det första budordet) kan det lätt bli fel om vi avbildar honom. Det kan nämligen leda till att vi börjar vända oss till själva avbilden och tillbe den. Vad är problemet med det? Jo, eftersom bilden omöjligen kan vara en korrekt eller komplett representation av Gud, kommer vår tillbedjan av bilden göra att vår uppfattning av Gud förvrängs och begränsas.

Återigen är det viktigt att tänka på vilket som är syftet med bilden. Om syftet är att bilden ska tillbes, eller om den framställs på ett sätt som uppmuntrar till det, då är det ett brott mot det andra budordet. Om bilden däremot förekommer i ett sammanhang där det är låg risk för att den används på det sättet, då ser jag inte att det skulle vara ett lika stort problem. Men det finns fortfarande ett problem med dessa bilder…

Se nästa inlägg: Jesusbilder och Jesusfilmer – har de hjälpt eller stjälpt vår bild av Jesus?

”Última cena” (den sista måltiden) – av Leonardo da Vinci, som förmodligen inte bröt mot det andra budet när han gjorde den här målningen … men som tveklöst har färgat vår uppfattning om Jesus på ett eller annat sätt. Är det en korrekt bild?

 

”Vad är det här?”

Jag var på Välkomstmässan vid Umeå Universitet (se i föregående inlägg hur jag hamnade där). Jag hann inte ens göra i ordning bordet förrän någon kom fram och sa: ”Nå. Jag är evolutionist. Vilka är de femton frågorna?” Jag sträckte över ett flygblad och svarade att för det första har vi ju det här med hur liv uppkom… Därifrån ledde samtalet snabbt vidare till Guds existens och moralens ursprung, följt av frågor kring evolutionsteorins förklaringsvärde samt huruvida evolution och skapelsetro helt enkelt är olika paradigm som tolkar samma data helt olika. Jag minns inte allt vi pratade om, för vi höll på väldigt länge (tills han var tvungen att gå till en lektion). Under tiden som vi pratade kom det dit fler åhörare och stämde in med fler frågor och invändningar. Som mest tror jag att det stod fem personer runt bordet som antingen deltog i diskussionen eller bläddrade i den litteratur jag hade med mig.

Många gick förbi och flinade när de förstod vad de handlade om. De skakade på huvudet åt den tokige kreationisten. Några skrattade högt. Titt som tätt var det någon som plockade upp ett flygblad – ”Jag tar en till min kompis också” – oftast med ett roat leende. Ingen verkade arg eller direkt otrevlig. De som stannade för att prata var nyfikna och sa att det var intressant.

Vad är det här?

Ofta när folk gick förbi bordet såg jag hur deras blickar fastnade på någon av skyltarna med texten ”Question Evolution”. De vred nästan huvudet bakåt medan de gick förbi, innan de plötsligt vände för att ta en närmare titt. ”Vad … är … det här?” undrade de förvirrat. Efter ett tag förstod jag varför många såg så förvirrade ut. Det var nämligen en sak som de inte tyckte gick ihop: Jag hade en text som tydligt deklarerade att jag ifrågasatte evolutionen och att jag trodde på skapelsen, men på samma bord hade jag även flygblad och tidningar med dinosaurier på. ”Hur funkar det?” Tydligen finns det en hel del människor som sätter likhetstecken mellan dinosaurier och evolutionsteorin: Om man ifrågasätter evolutionsteorin så ifrågasätter man väl också att det har funnits dinosaurier? Därför var det skönt att jag hade med mig ett dinosauriefossil som jag kunde visa upp, för att åtminstone göra hål på den missuppfattningen. Det var en del av skölden från en triceratops, som hittats i närheten av det ställe där man även funnit dinosauriefossil med mjuk vävnad bevarad. Då fick jag det sagt också, vilket naturligt ledde in på hur bakvänt evolutionister resonererar när de går emot sunt förnuft och riktig experimentell vetenskap för att rädda evolutionsteorin.

Modig? Tack!?

När det första debattgänget hade gått, kom en humanist förbi och hälsade. Han var en av dem jag hade diskuterat med under förra årets välkomstmässa. Han var mycket lugnare och artigare än sist. Kanske var jag också det – jag blev faktiskt riktigt glad av att se honom igen. Han bjöd in mig till humanisternas arrangemang under hösten och önskade mig lycka till (!). Vi pratade lite om bloggen och all uppståndelse den väckt, och då sa han till och med att jag var modig – indirekt. (Jag vet inte om han tänkte på det själv. Jag insåg det efter att han hade gått. Tack!) Vi skildes åt som vänner, dvs innan vi hann komma in på någon sakfråga där vi hade skilda uppfattningar. 😀

En före detta hindu

Jag pratade en stund med en indier, som hade lämnat hinduismen bakom sig. Han tog upp många frågor som jag aldrig tidigare har stött på i diskussioner med svenskar. Det var ett mycket intressant möte för min del. Han verkade inte ha några större invändningar mot mina argument om varför jag tror på Gud och Bibeln (se inlägget Om Gud finns), utan nickade intresserat med i det mesta jag sa. (Kanske var det bara av artighet och nyfikenhet.)

Men det var en sak som han inte accepterade: Bibelns syn på djur. Om Gud har skapat djuren, hur kan det då vara okej att döda dem? Hur kan det vara okej att äta kött? Att jag är ”nästan vegetarian” imponerade inte. Även om jag hade varit vegetarian – i enlighet med Guds ursprungligt avsedda diet för människan – så kvarstod att Gud senare tillät människorna att äta kött, samt att Bibeln inte ger djuren samma värde som människan. Jag gav honom rätt i att vi alla borde sluta äta kött, men jag kunde inte gå med på det där med samma värde. Trots att han var en före detta hindu, var detta uppenbarligen en avskyvärd tanke för honom. Vårt samtal slutade kort därefter. Jag tyckte som sagt att det var ett mycket intressant möte, eftersom jag bland annat fick upp ögonen för att invändningarna mot Bibelns lära är helt olika (stötestenarna är helt andra) beroende på vilka kulturella sammanhang vi kommer ifrån.

Adventist? Javisst!

Strax därefter kom två afrikanska studenter. Den ene visade tydligt att han inte trodde på evolutionen. Jag frågade varifrån han kom. Av någon anledning tänkte jag i samma stund som jag frågade det att ”han är från Ghana”. Så gissa om jag blev förvånad när jag fick höra att det var precis därifrån han kom. (Kanske har jag sett tillräckligt många från Ghana för att känna igen hur de ser ut.) Sedan fick jag för mig att jag skulle fråga om han hade hört talas om sjundedagsadventisterna (det samfund som jag själv är medlem i), varpå han svarade? ”Yeah! I’m a member!” – ”Say what?!” Det svaret hade jag verkligen inte väntat mig. Han hade nyss flyttat hit och inte hunnit besöka vår lilla församling här i Umeå. Så det var ju ett roligt sammanträffande att träffa honom under dessa omständigheter. 😀

Jag vände mig till den andre afrikanen och frågade om han också var adventist. Han såg frågande ut, så min nye vän hjälpte till genom att istället fråga: ”Är du kristen eller muslim?” Det var då tredje gången jag hade orsak att bli överraskad. Här var två personer från den afrikanska kontinenten, som jag bland annat associerar med stridighet mellan kristna och muslimer, och så hade de inte ens brytt sig om att fråga vilken religion den andre tillhörde! Tydligen var det inte särskilt viktigt för dem att kolla upp det innan de blev vänner. (Det visade sig senare att de hade träffats samma dag, men jag fick också bekräftat att det inte alls är så stora konflikter mellan kristna och muslimer som jag fått för mig. Det är väldigt olika från land till land.) Alltid lär man sig något nytt när man möter någon från ett annat land och en annan kultur! Det är så otroligt intressant och nyttigt!

Lärarstudent och mikrobiolog

Mot slutet kom det förbi en lärarstudent. Hon var själv inte kristen, men uttryckte stor glädje och över att ha upptäckt en organisation som ifrågasatte evolutionen. Hon hade själv upplevt att det fanns för lite av den varan på universitetet. Och visst kan man tycka att det är lite skumt att alla orimligheter i evolutionsteorin bara viftas bort med en massa ”det bara är så”. Okej att det finns saker en grundskoleelev ibland måste acceptera på det sättet, eftersom det saknas tid och förkunskaper för att förklara allting mer ingående. Men när vi nu befinner oss på universitetsnivå, borde inte det område som all biologi sägs bygga på te sig mycket mer självklart och begripligt? Hur kommer evolutionsteorin undan med alla dessa luckor? Det är något som inte stämmer här, och jag tror det är många studenter som känner av det.

Allra sist kom en mikrobiolog. Tyvärr syns det inte på folk att de är mikrobiologer. Utifrån de rätt öppna frågor jag fick inledningsvis, började jag först svara alldeles för enkelt och grundläggande. Jag märkte snart att hon hade rätt mycket kunskap på området. När jag fick höra att hon var mikrobiolog blev det lättare att hitta rätt nivå. Vi pratade en stund om huruvida mutationer och naturligt urval verkligen kan ge upphov till ny information, alltså om dessa två mekanismer verkligen kan orsaka så snabb anpassning som vi ser att många organismer uppvisar. (Detta ämne kommer jag antagligen att börja blogga om snart, så jag sparar resten av det resonemanget.)

Många lärdomar

Jag var där i lite drygt tre timmar, och som ni ser var det tre väldigt händelserika timmar. Jag fick lära mig en hel del, och möta många. Jag önskar att det var Välkomstmässa lite oftare – alternativt att jag får fler chanser att träffa folk och prata om skapelse och evolution. Hoppas bara jag inte har röjt för mycket personliga detaljer om dem jag har mött, för då törs ingen någonsin prata med mig igen. 😀

En stor skillnad som jag märkte mellan att diskutera live och att diskutera här på bloggen: När man diskuterar ansikte mot ansikte kan man se att folk i allmänhet inte har problem att hänga med och förstå logiken i de argument som vi skapelsetroende lägger fram. Här på bloggen får jag ibland känslan att det bara är redan invigda som förstår vad jag skriver, medan ateisterna tycker att allt verkar totalt snurrigt och ologiskt. Det var därför skönt att se att åtminstone vanligt folk förstår mig. 😉

 

”Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn…” :)

Jag trodde inte att jag skulle kunna vara med i år.

Förra året medverkade jag vid den årliga Välkomstmässan på Umeå Universitet. Där får stadens företag och föreningar möjlighet att visa upp sina olika verksamheter, och på så vis välkomnas nyanlända studenter som är på jakt efter något att engagera sig i. Jag var där några timmar förra året för att hjälpa till vid museets bord. (Med ”museet” menar jag Den förhistoriska världen som ligger på Västerslätt i Umeå.) Föreståndaren Mats Molén hade efterlyst folk som kunde vara med, och samtidigt varnat för att det kunde bli en del livliga diskussioner. Det var nog den bästa reklamen för mig! Jag älskar nämligen att diskutera dessa frågor! 😀

Det korta besöket på Välkomstmässan blev ännu roligare och intressantare än vad jag hade föreställt mig. Man kan säga att det satte bollen i rullning för mitt engagemang i skapelsefrågan. Kort därefter gav jag mig in i en pågående debatt i lokaltidningen. Jag skrev en insändare som sedan höll mig sysselsatt i en flera veckor lång diskussion bland kommentarerna (både under min insändare och under en senare insändare av Mats Molén). Under dessa nätdiskussioner lärde jag mig flera viktiga saker. Bland annat upptäckte jag att det inte alls var så svårt att finna svar på argumenten mot skapelsetro. Jag insåg också att missionsfältet Internet matchade mina förutsättningar. (T ex: Hur ska man annars kunna delta i diskussioner om man bor utanför stan och är småbarnspappa?) För att göra en lång historia kort var dessa nätdiskussioner upptakten till att jag sedan startade den här bloggen – och det är jag verkligen glad att jag gjorde!

Eftersom det var de där timmarna på fjolårets Välkomstmässa som satte igång det hela, var jag förstås sugen på att vara med i år igen. Det såg dock inte ut som det skulle finnas tid, och det var ingen annan som kunde heller. Därför anmälde museet aldrig sitt intresse att ha något bord vid mässan. När det var två dagar kvar öppnades dock en möjlighet för mig att vara med, men då fick vi beskedet att det tyvärr var försent. Jag bestämde mig för att åka dit i alla fall. Jag tog med en bunt med flygblad från creation.com, ett exemplar av tidningen Genesis (specialnumret), Moléns häfte Livets uppkomst, några flygblad om museet, samt ett litet fossil. Jag hoppades kunna dela bord med någon av stadens mer bibeltrogna kyrkor, eller bara ställa mig i ett hörn och se ut som en som tycker om att diskutera skapelsetro. 🙂

Jag kom fram mitt i rusningstiden – när alla studenter hade lunchpaus och extra många hade gått för att besöka mässan. Jag gick ett varv och letade efter någon plats, och upptäckte då ett tomt bord som stod lite i skymundan. Det var i ett rum dit inte så många hittade. Jag letade upp en funktionär för att fråga om det trots allt möjligen fanns en lite gnutta chans att jag eventuellt kunde få ta ett bord som var ledigt? ”Javisst! Inga problem!” När jag skulle visa vilket bord jag menade hade bordet plötsligt hunnit bli upptaget (antagligen var det någon som kom tillbaka efter en lunchpaus). Ajdå. Men nu när jag ändå redan höll på att störa funktionären kunde jag ju lika gärna fråga om ett annat tomt bord. Jag hade först inte tänkt fråga om det, eftersom det hade en lapp på sig med ett annan förenings namn. Dessutom låg det mitt i den stora huvudgatan där alla gick förbi, och det kändes lite fräckt att fråga om det, eftersläntrare som jag var. Till min stora glädje fick jag dock till svar att bordet var ledigt och att jag gärna fick ta det!

Jag gick dit, la upp materialet på bordet och klistrade upp ett litet A4-papper med texten Question evolution! – 15 questions for evolutionists. ”Hur ska det här gå?” tänkte jag. ”Är det för provokativt med den här skylten? På självaste Universitetet – evolutionismens högborg! Tänk om någon blir skitsur. *svälj* Fast man måste väl få ifrågasätta evolutionen… eller? På ett Universitet? Undrar hur lång tid det tar innan någon …” Jag hann inte ens tänka färdigt den tanken. 😀

I nästa inlägg ska jag berätta om själva reaktionerna och diskussionerna. Det var väldigt blandat.

 

Sikta mot stjärnorna … eller mot lerpölen?

I mitt inlägg Budord 2: “inte göra någon bildstod” motiverade jag det andra budet bland annat med att det har stor betydelse vem vi ser upp till. Jag tänker nu utveckla den poängen lite mer.

Som sagt, om den person vi ser upp till har en massa svagheter så kommer vi oreflekterat reflektera dessa brister. Det håller oss tillbaka och hindrar oss från att bli de individer som Gud i själva verket har skapat oss till. Ironiskt nog anklagas Gud ibland för att vilja hålla oss tillbaka, fastän det är precis tvärtom. En av de första och största lögnerna om Gud var just att han ville undanhålla information :

Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.”
– 1 Mos 3:4-5 – se även Newsflash: Gud grundade naturvetenskapen!

Om vi ser upp till en perfekt och kärleksfull Gud och är villiga att ”förvandlas genom förnyelsen av våra tankar” (Rom 12:2), då kommer vi att formas efter honom. Bara om våra tankar är riktade uppåt mot Gud kan våra karaktärer lyftas (här analogt med att sikta mot stjärnorna så att vi åtminstone når trädtopparna).

Med siktet inställt på lerpölen

Frågan är då vad som händer när vi istället riktar tankarna horisontellt (identifierar oss med andra människor), eller rent av neråt (identifierar oss med djur). Risken är förstås att våra karaktärer då degraderas och anpassas till en standard som är långt ifrån perfekt (eller ”fullkomlig” som det heter på bibelspråk). Jag tror det är precis det problemet Paulus beskriver i Romarbrevets första kapitel:

De ville gälla för visa men blev till dårar. De bytte ut den oförgänglige Gudens härlighet mot bilder av förgängliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för skaparen. – Rom 1:22-25

Med tanke på det sammanhang som Paulus levde i – och det ännu äldre historiska sammanhang som han refererade till – så var det förstås tillbedjan av dessa skapade ting som han syftade på. Dessa bilder ledde alltså till allvarliga problem för människosläktet, vilket tyder på att det andra budet är otroligt viktigt. Även för en som inte ens tror på Skaparen så är det skadligt att tillbe något som är skapat, eftersom det ”sänker” våra tankar.

Dagens populäraste lerpöl

Ja, det finns som sagt fortfarande många människor inom olika grupper och religioner som knäböjer inför statyer och bilder av helgon eller gudar (se t ex Katolska kyrkan ignorerar det andra budet). Så vitt jag vet är det allra vanligaste att dessa avbilder föreställer människor, men det finns förstås undantag.

Det finns en religion som vuxit sig väldigt stor här i väst under de senaste 150 åren. Inom denna religion har man också – liksom på Paulus tid – ”bytt ut den oförgänglige Gudens härlighet mot bilder av förgängliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur”. Visst, man ber inte till bilderna, men man identifierar sig med dem på annat sätt. Man pekar på dem och säger med stort eftertryck, iver och en brinnande övertygelse: ”Detta är vår förfader” eller ”Dessa är vår kusiner”.

Frågan är förstås vad det gör med själva mänskligheten, när vi börjar identifiera oss med djur! 😦

 

Katolska kyrkan ignorerar det andra budet

Det finns tyvärr en del kristna organisationer som ignorerar det andra budet. Den romersk katolska kyrkan har dolt det för sina medlemmar genom att i katekesen (katolsk handbok) baka ihop det med det första budordet, som kort sammanfattats utan något spår av de rader som förbjuder tillbedjan av bildstoder och avbilder. På så vis kan man fortsätta be till alla kyrkans bildstoder, föreställande Maria och helgon i mängd.

Om dessa avbilder enbart representerade Gud – som på krucifixen – så hade det kanske inte varit så farligt. Men det värsta är att den romersk katolska kyrkan har avbilder av vanliga människor, och uppmuntrar att man ber till dem! Det spelar ingen roll hur fina dessa människor var, dessa helgon förtjänar inte vår tillbedjan. (Enligt Bibeln är de inte ens vid medvetande, utan sover i väntan på uppståndelsen.) Vi ska inte ens tillbe änglar, vilket de själva vittnar om:

När jag hade hört och sett det föll jag ner för att tillbe ängeln som hade visat det för mig. Men han sade till mig: ”Nej, inte så. Jag är Guds tjänare liksom du och dina bröder profeterna och alla de som tar vara på orden i denna bok. Gud skall du tillbe.” – Upp 22:8-9

Jesus citerade: “Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka” (Matt 4:8-10).” Det var hans svar på Satans uppmaning om att Jesus skulle tillbe honom. Satan vill alltså gärna bli dyrkad – han ville ju göra sig själv till gud (se Jes 14:12-14). Naturligtvis ligger det även i hans intresse att leda människors tankar bort från Gud, och se till att vi inte vänder oss direkt till Jesus eller Fadern i våra böner. Om vi nu vill be till något så vill han förstås hellre att vi ber till ett helgon (istället för att vända oss direkt till Gud), och om vi nu vill få våra synder förlåtna vill han förstås att vi ska vända oss till en präst som medlare (istället för att vända oss direkt till Gud). Som ni ser är helgondyrkan helt i linje med motståndarens avsikter, och helt i motsats till Guds bud. 😦

Tre kvinnor ber till Maria i en romersk katolsk kyrka i Litauen – Foto: Fczarnowski (Wiki)