Umeå Adventkyrka svarar på tio vanliga invändningar mot tro

I maj förra året skrev jag följande i ett inlägg om att Församlingar behöver diskutera besvärliga frågor:

En del kristna tycker att man helst bör undvika alla besvärliga frågor som folk inom församlingen kan ha olika uppfattningar om – och helst också undvika frågor som kan väcka anstöt hos folk utanför församlingen. Därför lyfter man istället fram det enda som alla kristna har gemensamt: Kristus. Bilden av vem Jesus var kan dock variera kraftigt inom församlingen, beroende på vilken syn man har på Gud och vilken syn man har på Bibeln. Man lyfter lite klichéartat fram vikten av att ”följa Jesus”, men aktar sig för att definiera vad det konkret innebär; för då måste man ju börja diskutera vad Jesus egentligen undervisade om.

Detta var bland annat en respons på det panelsamtal om betydelsen av skapelse som vi hade i min församling den dagen. Man kan säga att det mötet blev startskottet för just det jag förespråkade: Snarare än att undvika besvärliga frågor har vi i allra högsta grad välkomnat dem. Det har vi nog alltid gjort, men i våras nådde välkomnandet en ny nivå, då vi bjöd in till debatt. Jag höll även två föreläsningar om skapelse och evolution och mitt i allt detta pågick livliga nätdiskussioner på församlingens facebook-sida.

Under dessa möten och diskussioner, liksom här på Newtonbloggen, dök det upp alla möjliga (och omöjliga) invändningar mot kristen tron. Vi hade fullt upp med att försöka svara på allt. Vår pastor David Cederström tog vara på alla invändningar och sammanställde dem i olika kategorier. Resultatet ser ni här nedan. Det blev en hel mötesserie där vi ger svar på vanliga invändningar mot tro.

Som ni ser är det redan dags för del 3. (Jag beklagar att jag hittills inte hunnit sprida informationen om detta.) För snart två veckor sedan besvarade jag invändningen ”Bibelns Gud är ett monster” och i lördags svarade David på frågan ”Hur kan man påstå att Jesus är enda vägen till Gud?” Nu på lördag är det min tur igen, och då ska jag visa varför detta resonemang inte håller: ”Gudshypotesen behövs inte längre – idag vet vi så mycket om hur världen och universum fungerar att idén om Gud spelat ut sin roll.”

Du som bor i närheten av Umeå… Du som kanske tycker att det ligger något i dessa invändningar… Du som letar efter svar… Eller du som bara är nyfiken på hur det är i en församling där man vågar bemöta (till synes) besvärliga frågor: Välkommen!

Annons

 

Pi-nsamt dålig matematik att hävda bibliskt fel om pi

Första gången jag hörde det här som ett argument mot Bibelns trovärdighet trodde jag att det var menat som ett skämt. Efter att nu ha hört det ett antal gånger börjar jag mer och mer förstå att det är många som faktiskt uppfattar detta som en allvarlig brist i Bibeln. Det har fått mig, som matematiklärare, att istället börja fundera över brister i matematikundervisningen här i vårt land (eller kanske är det bara bland bibelkritiker som det saknas kunskaper i matematik). Vad det handlar om är detta: Det hävdas att Bibeln hävdar att pi (π) är 3, fastän det egentliga värdet är närmare 3,14.

Men Bibeln uttalar sig aldrig om pi. Det står inte att det finns ett förhållande mellan en cirkels omkrets och diameter och att det är si eller så mycket. Däremot beskriver Bibeln en stor cirkelrund bassäng på följande sätt:

Han gjorde vidare Havet i gjutgods. Det var cirkelrunt och mätte tio alnar från kant till kant; det var fem alnar högt och 30 alnar i omkrets.
– 1 Kung 7:23 (upprepas i 2 Krön 2:4)

Visst, tar man måttet 30 och delar det med 10 så blir det 3. Men det är bara dålig matematik att klaga på att det inte blir närmare 3,14.

För det första: En sådan slutsats tyder på bristande kunskaper om betydelsen av att ta hänsyn till noggrannhet och värdesiffror i beräkningar. Man kan inte använda sig av ungefärliga och avrundade mätvärden och förvänta sig ett exakt svar. Till exempel: Om uppgiften är beräkna arean av en cirkel med den uppmätta radien 5 cm; då är ”78,539851 kvadratcentimeter” inte ett bra svar, även om det är precis vad miniräknaren visar (efter att man knappat in 5 i kvadrat gånger pi). Svaret gör nämligen anspråk på större noggrannhet än vad som anges i det ingående mätvärdet 5 cm (som kan vara avrundat från 4,51 eller 5,49). Hade det stått att radien var 5,0000000 cm istället för bara 5 cm hade det varit ‘en annan femma’. 😉 Ungefärliga mätvärden kan endast ge ungefärliga resultat. För att få ett exakt värde på pi baserat på två mätvärden (både diameter och omkrets) behövs mer exakta mätvärden.

Hur vet jag då att de mätvärden som anges i 1 Kung 7:23 (10 respektive 30 alnar) inte är tillräckligt exakta mått? Jo för att…

• Inga decimaler anges. I Bibeln används aldrig tiondelsalnar – inte heller tredjedelsalnar eller fjärdedelsalnar. (Ibland används dock halvalnar – t ex i 2 Mos 25:10) En aln är avståndet från armbågen till långfingerspetsen – lite under en halv meter. Det finns inget praktiskt sätt att dela upp en aln i mindre enheter. Man brukade ange mindre mått i ”handsbredd” vilket förresten görs tre verser senare: ”Godset i Havet var en handsbredd tjockt”. Men jag har aldrig sett dessa två olika måttenheter kombineras, såsom man gör med fot och tum (min surfbräda är t ex 8 fot och 2 tum lång).
• Kvoten blir inte tillräckligt nära pi. Jag vet, det var ju det som var poängen. Men man kan ju faktiskt gå bakvägen och konstatera att eftersom vi vet att pi är närmare 3,14 kan inte de ingående måtten på 10 och 30 alnar ha varit exakta (se mitt lektionstips: introduktion av talet pi där jag påstår mig veta hur noggrant mina elever har utfört sina mätningar av runda föremål).

En annan sak som gör det till dålig matematik att klaga på de uppgifter som Bibeln ger om bassängen är att man behöver mer information om föremålets geometriska form:

• När det gäller formen betraktat uppifrån tror jag inte att det finns något som kan ursäkta ett inexakt värde på pi. Hade den varit smått oval är det en sak, men det står att bassängen var cirkelrund. Då det är lätt att med enkla redskap kontrollera om ett föremål är en perfekt cirkel – och då detta inte var vilken bassäng som helst utan en som skulle användas till heliga ceremonier – antar jag att den faktiskt var ‘perfekt’ cirkelrund.
• Men hur var det då med formen betraktat från sidan. Var bassängen formad som en cylinder, eller var den smalare nedtill än upptill? Det skulle förstås ha viss inverkan, för då blir det genast relevant att veta om måtten ens hämtades från samma höjd. Texten ger faktiskt ett tydligt svar på frågan om formen. Några verser senare står det nämligen att ”kanten var formad som kanten på en bägare, lik kalken av en lotusblomma” (Bibel 2000) eller ”liknade en utslagen lilja” (Folkbibeln). Alltså var bassängens diameter större allra högst upp vid ”kanten”. Och var mättes diametern? Vid kanten! (”tio alnar från kant till kant”) Då är frågan hur man mätte omkretsen. I Bibel 2000 står det bara att den var ”30 alnar i omkrets”, men mer ordagrant (i den hebreiska grundtexten) står det ”ett 30 alnar långt snöre nådde runt det”, vilket avslöjar mer om hur detta mått uppmättes (samt att det verkligen rörde sig om ett uppmätt värde och inte ett som härletts från diametern). Med den här formen skulle det vara rätt svårt att spänna ett snöre allra högst upp vid kanten. Snöret – som ju måste vara helt spänt – skulle vilja glida ner till en punkt där bassängens kanter inte längre kurvade sig. Kanske mättes alltså inte diametern och omkretsen på samma höjd. I alla fall tror jag inte att omkretsen mättes högst upp, men det är mycket möjligt att diametern mättes nedanför kanten.

Hade syftet med mätningen varit att undersöka förhållandet mellan en cirkels diameter och omkrets, och hade syftet med dess nedtecknande varit att göra en antik handbok i matematik, då hade det förstås varit viktigt att hålla reda på det i redovisningen. Jag skulle ha påpekat för mina elever (se mitt lektionstips: introduktion av talet pi), att de måste mäta diametern och omkretsen på samma höjd för att få ett riktigt värde på pi. Men syftet med texten är uppenbarligen ett annat: Att beskriva utseendet på dessa föremål som tillverkades för att använda templet. För att få en bild av hur stort ett runt föremål är, är det intressant att höra både diametern och omkretsen.

Att utifrån texten förutsätta att måtten 10 respektive 30 alnar är uppmätta vid samma höjd och att bassängen var formad som en cylinder är helt enkelt dålig matematik, särskilt med tanke på att det klart och tydligt står i texten att formen var krökt upptill.

Sammanfattningsvis…

Vi har ett föremål med de (troligen) avrundade måtten 10 alnar respektive 30 alnar. De egentliga måtten skulle kunna vara allt från 9,5 till 10,49… respektive allt från 29,5 till 30,49…. Till exempel kan det ha varit 9,65 och 30,30, vilket skulle ge pi ett mer korrekt värde. Vi har även en uppmätt diameter som eventuellt är inkompatibel med omkretsen. Det gör att vi till och med – för exemplets skull – skulle kunna anta att 10 och 30 är exakta mått. Om omkretsen var exakt 30 alnar, och vi delar det med 3,14 får vi diametern 9,55 alnar. Mellanskillnaden 0,45 alnar är då ett mått på hur mycket de bägarformade kanterna sticker ut (delat på två eftersom det sticker ut på båda sidor). I så fall stack kanterna ut ca 10 centimeter. Det finns alltså flera olika parametrar som påverkar och gör det svårt att dra några slutsatser om ett bibliskt värde för pi. Att inte ta hänsyn till dessa – och hävda att Bibeln har fel om pi – är alltså bara dålig matematik.

Som en sista upplysande poäng kan nämnas att än om Bibeln hade sagt rakt ut att ”förhållandet mellan en cirkels diameter och omkrets är lika med 3” så hade man faktiskt inte kunnat säga att det var fel. Man skulle kunna klaga på att det vore en mindre exakt approximation av pi, men inte att den var fel. I vissa sammanhang skulle även den så populära approximationen 3,14 vara förfärligt oexakt. Inte ens 3,14159265358979323846 är exakt, eftersom pi är ett irrationellt tal med oändlig decimalutveckling. Det går således inte att nedteckna ett exakt värde på pi. Om vi skulle kräva att Gud genom inspiration skulle ha sett till att ett exakt värde på pi nedtecknades i Bibeln, skulle den stackars författaren skriva än idag. 🙂

Länka gärna hit om ni stöter på någon som med samma dåliga matematik till varje pris vill hävda att Bibeln har fel. De får allt ta och hitta sina fel någon annanstans. (Pi-ng till AteistBibeln som tagit upp detta hela 1, 2, 3 gånger i sitt uppslagsverk över ”tokiga bibelord”, och till en Niclas Karlsson som proklamerar att Pi bevisar att Bibeln har fel. ”Fel, fel, fel.” samt hävdar att detta fel är omöjligt att försvara.)

 

Finns det motsägelser mellan första och andra kapitlet i Första Mosebok?

I många översättningar ser det ut att finnas motsägelser mellan första och andra kapitlet i Första Mosebok. Det handlar om den kronologiska ordningen i vilken växter, djur och människor skapades (se tabellen). När man tar en titt på grundtexten ser man dock att kapitel två inte alls säger emot den kronologiska ordningen i kapitel ett, utan helt enkelt ger oss mer detaljerad information om den sjätte dagens skeenden. Innan jag gör det ska jag bara visa motsägelser som brukar lyftas fram.

Av kapitel två kan man få intrycket att växter och djur skapades mellan det att mannen skapades och kvinnan skapades, särskilt när man läser det i den här översättningen (Bibel 2000). Det skulle helt klart innebära motsägelser mot kapitel ett, som är väldigt tydlig med kronologin.

Faktiskt har hela det första kapitlet ett starkt fokus på kronologi och tid. Det börjar med det ultimata tid-ordet ”begynnelsen”, det sätts tydliga gränser mellan skapelsedagarna (som numreras), och det slutar med att den sjunde dagen avskiljs som helig tid. Alltså var det fokus på tid och kronologi i det första kapitlet. Det andra andra kapitlet fokuserar inte på kronologi och tid utan snarare plats. Gud avskilde en helig plats – Eden – som skulle vara människornas hem. Även människorna är väldigt starkt i fokus. Därför kan vi inte förvänta oss att allt ska nämnas i kronologisk ordning i det andra kapitlet, samtidigt som det förstås inte bör finnas några direkta motsägelser när tids-ord väl används, vilket det bland annat görs i vers 5 och 19.

Vers 2:5 säger att ”ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat” när Gud skapade mannen. Vidare beskriver vers 2:9 hur ”Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken”. Så, skapades växterna före mannen eller skapades mannen före växterna?

Vers 2:19 ger intrycket att ”markens djur och himlens fåglar” formades efter Adam men före Eva, medan 1:26-27 istället ger intrycket att både Adam och Eva skapades efter alla djur. Så, vilket är det? Och hur var det med fåglarna? Skapades de samma dag som människorna och djuren, eller skapades de en dag tidigare (enligt kapitel ett)? Det är utan tvekan kapitel ett vi bör förlita oss på när det gäller den rätta kronologiska ordningen, eftersom den är så tydlig på den punkten. Men hur ska vi då förstå dessa texter i kapitel två?

Felöversättning

All denna förvirring beror faktiskt på två dåligt översatta verser. Det är tråkigt när det händer. Kanske har översättarna låtit sitt arbete färgas av bibelkritikernas försök att plocka sönder Bibeln. Jag kan berätta mer om bibelkritikernas idéer en annan gång, men jag vill bara kort nämna att det inte finns några som helst historiska bevis för att Första Mosebok någonsin har varit något annat än en komplett helhet.

 

1. Buskar och örter

I vers 2:5 står det som sagt: ”när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat” (Bibel 2000). I Folkbibeln står det ”ingen buske på jorden och ingen ört hade ännu skjutit upp ur marken”. De flesta engelska översättningar följer samma mönster: buskar och örter. Men en del har översatt texten mer ordagrant: ”Now no shrub of the field was yet in the earth, and no plant of the field had yet sprouted”. Det finns ett ord i den hebreiska grundtexten som hoppats över i de flesta översättningar – sadeh – som betyder åker eller fält. Antagligen förstod inte alla översättare varför det ordet var viktigt i sammanhanget, så det bakades ihop med orden för buske och ört/växt. Men det skulle de inte ha gjort!

De växter som skapades den tredje dagen kallades enbart eseb (som betyder ört eller växt). Men de växter som nämns i kapitel två, och som alltså inte hade vuxit upp vid den sjätte dagens början, kallas eseb ha-sadeh – åkerväxter! Vad 2:5 säger är alltså att en viss sorts växter inte hade skapats ännu. Anledningen får vi veta i samma vers: För att det ännu inte fanns någon människor som kunde odla dem. Gud väntade alltså med att skapa de växter som skulle vara människornas huvudsakliga föda (1 Mos 3:18) – på samma sätt väntade han ju också med att skapa trädgården Eden – tills han hade skapat människan. Dessa växter skapas också för en specifik plats – närmare bestämt i Eden där människorna skulle bo – och tydligen inte över hela planeten. Vi skulle med all rätt kunna kalla dem födoväxter eller odlingsväxter, eftersom de skulle odlas och eftersom de skulle vara människornas föda. En mer korrekt översättning av vers 2:5 vore således:

När inga odlingsbuskar fanns på jorden och inga odlingsväxter hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde bruka marken.

Det är alltså bara om man plockar bort ordet sadeh som det blir en motsägelse mellan den här versen och kapitel ett. Tyvärr har man gjort just det i många översättningar, och då är det ju inte så konstigt om folk tycker det är motsägelsefullt. Många motsägelser och missförstånd beror på dåliga översättningar. Den riktiga betydelsen blir ”lost in translation”! För det mesta gör det inte så stor skillnad – det går att förstå poängen ändå – men ibland får det allvarliga konsekvenser.

 

2. Djur och fåglar

Även den andra motsägelsen har orsakats av dålig översättning. Det hela hänger på vilken tempusform ordet ”formade” ska ha i vers 2:19. Enligt Bibel 2000 lyder texten ”Så formade Herren Gud av jord alla markens djur och alla himlens fåglar och förde fram dem till mannen”. Enligt Folkbibeln lyder samma vers ”Herren Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen…”. Visst märks skillnaden? ”Formade” eller ”hade format”? I hebreiskan skiljer man inte mellan imperfekt och pluskvamperfekt. Det är meningen att det ska förstås av sammanhanget.

Därför kanske man kan tycka det är förlåtligt att man översatte som man gjorde i Bibel 2000. Båda tempusformerna är ju tillåtna. Men när det gällde att välja rätt tempusform baserat på sammanhanget måste man ändå säga att Bibel 2000 helt har missat målet. I föregående kapitel berättades det nämligen klart och tydligt att de landlevande djuren och himlens fåglar skapades på olika dagar. Därför måste den korrekta översättningen vara ”hade format”. Det ger en helt annan innebörd, och det leder inte alls till någon motsägelse mellan den här versen och kapitel ett. Endast om man på förhand förutsätter att det ska finnas en motsägelse kan man alltså översätta det med ”formade”. Jag befarar att det är så man har gjort i Bibel 2000.

(De är dock inte ensamma om det. Av de 38 engelska översättningar som finns listade här är det bara nio som har prickat rätt: ”had formed”. Sex andra översättningar kommer undan med att de inte har inlett meningen med ”And” eller ”So”, utan bara skrivit något i stil med ”The Lord God formed”. På det viset kommer de undan med att det inte knyter ihop det tidsmässigt med skapandet av mannen.)

Slutsats: Det finns ingen motsägelse i kronologin mellan första och andra kapitlet i Första Mosebok.
De som till varje pris vill kunna avfärda skapelseberättelsen som orimlig får allt ta att hitta något annat att haka upp sig på. 😉

 

Domaren Gud ser det vi inte ser

När vi läser Bibeln tycker vi ibland att Domaren Gud dömer matchen helt galet. Det finns en del konstiga domslut som vi har svårt att begripa, där människor blir dödade för saker som vi kanske inte tycker är så farliga.

Det mest populära exemplet på det (bland kritiker förstås) är fallet med mannen som samlade ved på Sabbaten. Den gången dömde domaren Gud till utvisning och straff, milt uttryckt: Mannen skulle stenas till döds! Denna fruktansvärda dom kan vi läsa om här:

När israeliterna var i öknen ertappades en man med att samla ved på sabbatsdagen. De som kom på honom med detta förde honom inför Mose och Aron och hela menigheten. Mannen sattes i förvar eftersom de inte hade fått något besked om vad som skulle göras med honom.

Herren sade till Mose: Mannen skall straffas med döden. Hela menigheten skall stena honom utanför lägret.

Menigheten förde honom utanför lägret och stenade honom till döds, så som Herren hade befallt Mose. – 4 Mos 15:32-26

Här är det förstås många som ställer sig upp och skriker ”Ut med domaren! Det där var väl ingenting. Han gjorde ju inget farligt!”

Domaren ser det vi inte ser

Men vänta lite nu… Hur kan vi egentligen veta att det inte var så farligt? I sketchen som jag postade i inlägget Felaktigt domslut? (lyssna gärna på den om du inte redan har gjort det), blir en spelare utvisad trots att han ”inte har gjort någonting”. När kommentatorerna fick se reprisen förstod de. Ju mer de granskade filmen, desto tydligare blev det att domaren hade dömt helt rätt. Det vara bara det att alla åskådarna inte hade sett samma sak som domaren. Med sin skarpa och vana blick kunde domaren se det som ingen annan såg.

Vad är det Domaren Gud ser som inte vi ser? Jo, för det första ser han vad som döljer sig i våra tankar:

Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat. – 1 Sam 16:7

Grip in och behandla var och en som han förtjänar, du som känner hans tankar – ja, du ensam känner alla människors tankar. – 1 Kung 8:39

Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap. – Heb 4:12-13

Vad tänkte mannen som samlade ved?

Vi vet inte vad som pågick i den vedsamlade mannens inre. Det vet bara Gud. Men att Sabbaten skulle hållas helig var känt sedan länge, likaså att brott mot sabbatsbudet skulle straffas med döden (2 Mos 31:14-15). Mannen kan inte ha missat det. Han kan inte heller ha missat att det var Sabbat just den dagen, eftersom varje Sabbat tydligt utmärktes av att det inte föll någon manna den dagen, vilket det gjorde alla andra dagar (2 Mos 16:25-26). I öknen fanns det inte heller någon anledning att göra upp eld för att hålla sig varm, så samlandet av ved var helt onödigt och irrationellt. Därför är det rimligt att anta att mannen gjorde detta i öppet trots och uppror, förmodligen i protest mot beskedet att han inte skulle få gå in i Kanaan. Han var redan dömd att dö i öknen. Guds dom var här en tidigareläggning av den redan kungjorda dödsdomen.

En annan sak som Domaren Gud ser och som vi inte vi ser

Vi kan inte se in i framtiden, men Gud är redan där! Vi förstår inte vilka som blir konsekvenserna av Guds domar, och vi förstår då rakt inte vad det skulle ha blivit för konsekvenser om Gud inte hade gripit in. Vad skulle ha hänt om Gud inte hade dränkt hela världen i en gigantisk översvämningskatastrof för ca 4300 år sedan? Vad skulle ha hänt om Gud inte hade förstört Sodom och Gomorra? Vad skulle ha hänt om han inte hade dömt den där mannen till döden? Om alla israeliter såg och förstod att han gjorde det i öppet uppror, vad skulle det ha fått för konsekvenser om detta brott inte hade fått det utlovade straffet? Hur blir matchens fortsättning om hockey-domaren inte tar till visselpipan trots att regelbrottet är uppenbart för alla? Jag tror verkligen inte att Gud tyckte om att döma den mannen till döden, men att det var det bästa och faktiskt det mest kärleksfulla han kunde göra. Det säger jag eftersom jag litar på Gud och hans domar.

Kan man kritisera domslut om man är på läktaren?

Guds domar och vägar är outgrundliga. Det är lätt för oss att sitta här långt borta på läktaren och kritisera Guds över 3000 år gamla domslut. Vi såg ju inte ens vad som hände! Vi var inte där, så vi kan ha svårt att sätta oss in i situationen.

Om jag tittar på amerikansk fotboll, ser jag samma saker som en amerikan? Ser jag samma saker som domaren? Jag kan ju knappt reglerna! Hur kan jag då kritisera domarens beslut?

På samma vis är det om man ser en bibeltext där Gud dömer på ett sätt som man inte förstår. Visst, man får förstås gärna fråga Gud varför han gjorde så. Men man bör vara ödmjuk inför det faktum att vi inte alls ser samma saker som Gud ser. Han har nämligen full koll på både hjärtan och framtid.

 

Gud varnar: Barn blir lidande av föräldrars dåliga val

Ovanstående är mitt svar på den undermåligt översatta frasen ”Gud låter straffet för fädernas skuld drabba barnen” i det andra budet:

Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. – 2 Mos 20:4-6

Jag ska nu gå närmare in på hur denna ”drabbning” går till. Alltså: På vilket sätt blir barnen lidande av föräldrarnas agerande?

Barn kan ta direkt skada av sina föräldrars felaktiga val. Till exempel: Om en förälder blir alkoholist kan det påverka barnets liv mycket negativt. Ofta sker det genom misshandel, brist på kärlek och trygghet, brist på pengar till kläder och mat, eller som i bilden (huvva!).

Barn kan även ta indirekt skada av sina föräldrars felaktiga val. Genom att låta sina egna laster distrahera en från sitt viktiga uppdrag att vara förälder, samt genom att vara ett dåligt exempel, kan föräldrars ovanor gå i arv. Barn följer i sina föräldrars fotspår, det kan vi ju alla se. Hur kommer de då att göra när själva blir föräldrar? Vad kommer de i sin tur föra vidare till sina barn? Och så vidare… Om de aldrig har stannat upp och reflekterat över vad deras föräldrar gjorde, och värderat om det var bra eller dåligt, är risken stor att de kopierar föräldrarnas ovanor rakt av.

Även om sonen eller dottern funderar över sina föräldrars agerande och väljer att gå en annan väg… (som Gud beskriver det i Hesekiel 18: ”Men om han i sin tur får en son som ser alla de synder hans far begår, ser dem men själv inte begår dem”, alltså tar avstånd från dem) …så finns det ändå risk att en del av det skadliga beteendet obemärkt förs vidare och vållar mer skada. Till exempel kan ett hett temperament vara svårt att tygla. Även om man inte slår sina barn, så kanske man skriker dumma saker åt dem. Tyvärr kan sådant gå i arv även för den som absolut inte vill ”bli som” pappa eller mamma.

Detta kan pågå i många generationer. Även om efterkommande generationer verkligen anstränger sig kan det dröja ”intill tredje och fjärde led” innan effekterna av ett skadligt beteende mer eller mindre har klingat av. Vårt sätt att leva får långtgående konsekvenser. En kärleksfull Gud varnar för detta! Samtidigt ger han ett mycket konkret förslag på hur den onda cirkeln kan brytas: ”Älska mig och håll mina bud” (2 Mos 20:6)!

OSB! De positiva effekterna av att älska Gud och hålla hans bud klingar av mycket långsammare än de negativa effekterna av att inte göra det!

”Visar godhet mot tusenden” (2 Mos 20:6) jämfört med ”intill tredje och fjärde led” (2 Mos 20:5). Tusen generationer jämfört med tre till fyra generationer. De positiva effekterna varar alltså minst 250-333 gånger längre. 😀

Så, det som många kommit att betrakta som ett otäckt hot från Guds sida (kanske genom dåliga bibelöversättningar) är egentligen en kärleksfull varning om att ha en realistisk uppfattningen om syndens allvar – och den slutar mycket positivt och hoppfullt löfte!

Vill du att dina misstag ska drabba kommande generationer, eller vill du istället leda dem in i en läkande gudsrelation? Valet är ditt!

”Lär dem att hålla alla de bud jag har gett er, och ni ska se att jag är med er alla dagar till tidens slut [godhet mot tusenden].” – Matt 28:20, med ekot av löftet i det andra budet

 

Är det sant att Gud ”låter straffet för fädernas skuld drabba barnen”?

Vi fortsätter granskningen av det andra budet:

Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. – 2 Mos 20:4-6

Hur schysst är det på en skala?! Varför ska barn, barnbarn och barnbarn barn straffas för något som de inte själva är skyldiga till? Är det Guds rättvisa? En helt berättigad fråga!

En annan berättigad fråga är: Är det verkligen så texten ska tolkas? I Hesekiels artonde kapitel förklarar nämligen Gud med all önskvärd tydlighet att det inte alls är så han menar:

Det är den som syndar som skall dö. Sonen skall inte bära straffet för faderns synd och fadern skall inte bära straffet för sonens synd. Den rättfärdige skall skörda frukten av sin egen rättfärdighet, den gudlöse frukten av sin egen gudlöshet. – Hes 18:20

Så vad menas då med att Gud ”låter straffet för fädernas skuld drabba barnen”? Är detta en motsägelse mellan Andra Mosebok och Hesekiel? Låt oss se efter vilka ord som används i grundtexten.

Det är alltså Gud som straffar, eller?

När det i 2 Mos 20:5 står ”låter straffet för … skuld drabba” används de hebreiska orden pakad och avon. Pakad kan mycket riktigt översättas med ”låter drabba”, men det kan också uttryckas mer aktivt: ”ser till att det drabbar”. Om man vill kan man förstås säga att det är synonymt med att straffa. Gud ser ju till att rätt mycket händer med sitt folk och han verkar inte dra sig för att kalla det för straff. Då kan man förstås fråga sig varför Gud uttrycker sig så hotfullt, vilket jag svarar på här.

Sedan kan vi se på vad resten av historien säger om hur Gud utdelar dessa straff (se När Gud straffade sitt folk), och notera att det ofta verkar ske genom att Gud drar tillbaka sitt beskydd och därmed låter de naturliga konsekvenserna av människornas omoraliska val drabba dem, eller låter andra agenter stå för straffandet. (Dessa agenter är ofta själva helt ovetande Guds existens och därmed också hans samtycke till att de anfaller hans folk). Och då kan man förstås fråga sig varför Gud målar upp sig själv som verkställare av dess straff om det inte var han som gjorde’t, och det svarar jag på här och här [kommande inlägg].

Alltså: Ja, man kan säga att det är Gud som straffar. Fine with me. Men man kan också säga att Gud låter drabba.

Det fina är att vi inte måste bestämma oss. Detta uttryck är förmodligen avsiktligt tvetydigt formulerat från Guds sida. Israeliterna som nyss kommit ut ur Egypten uppfattade det antagligen som ”straffar” med stort dunder och brak, vilket var vad de trotsiga snorungarna behövde höra för att Gud skulle få deras uppmärksamhet. Senare generationer läste det istället som ”låter drabba”, eftersom de såg tillbaka på flera hundra års erfarenhet av att åka berg-och-dalbana mellan de fem nivåerna av Guds beskydd. De hade sett alla prov på Guds tålamod och insett att de själva dragit alla olyckorna över sig.

Inte så konstigt, eller hur? Än idag läser vi ju in olika betydelser i den texten baserat på våra respektive uppfattningar om Gud. Där några bara kan se en sträng och dundrade Gud, väger andra in hela Bibeln och ser en tålmodig och kärlekfull Gud.

Vad är det för straff som drabbar?

Så, vad är det för något som drabbar? Ah, det är där vi har den avgörande frågan. Då har vi det här ordet avon som i minst 99,5 % av Bibelns verser betyder ”synd” eller ”missgärning”. På ett fåtal ställen i Bibeln har översättarna valt att översätta det med ”skuld” eller ”straff” för att man tyckte att det passade bättre in i sammanhanget.

Det finns en väsentlig skillnad mellan dessa ord: Synd och missgärning är sådant som individen själv har orsakat, skuld förutsätter att vi har någon att stå till svars inför (varandra eller Gud). Skuld är också något som vi tänker måste betalas. Ordet straff får oss genast att tänka på att det är någon som verkställer straffet. Vi börjar fråga oss om det är ett rättvist straff, och därmed om domaren är rättvis. Det finns alltså olika laddning i dessa ord, särskilt om man jämför orden synd och straff.

Pakad + Avon = Orättvis dom?

När nu dessa två ord står bredvid varandra får vi en del olika kombinationer, och följaktligen flera möjliga översättningar. Jag har här försökt rangordna dem efter hur hård och orättvis jag tycker att Gud låter med dessa formuleringar.

1. Gud straffar barnen med straffet som tillhör fäderna…
   (Gud – straffar – straffet – fädernas – på barnen)
2. Gud straffar barnen för fädernas skuld…
   (Gud – straffar – synden – fädernas – på barnen)
3. Gud ser till att fädernas skuld drabbar barnen…
   (Gud – ser till att drabba – skulden – fädernas – på barnen)
4. Gud ser till att fädernas synd drabbar barnen…
   (Gud – ser till att drabba – synden – fädernas – på barnen)
5. Gud låter fädernas synd drabba barnen…
   (Gud – låter drabba – synden – fädernas – på barnen)

Jag tycker att alla dessa översättningar är möjliga, men… De första tre är mycket osannolika eftersom ordet avon så sällan annars översätts med ”straff” eller ”skuld” (kanske borde det aldrig översättas så – hittade egentligen bara ett ställe där man gjort det och där kan jag förstå att man tyckte det passa bättre med ”straff”: 1 Mos 4:13). För att översätta det så i just 2 Mos 20:5 anser jag därför att det behöver vara särskilt motiverat – det behöver finnas en god anledning till det baserat på den aktuella kontexten – och det tycker jag alltså inte att det finns.

Vad är det denna förälder ger sitt barn? Ett straff? Eller ger han henne någon annat – t ex ett våldsamt temperament som kommer att gå i arv i flera generationer?

Har man tänkt på detta när man gjorde våra svenska översättningar? Nej, tyvärr! I Folkbibeln står det: ”låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen” Vad är det som Gud låter drabba barnen enligt Folkbibeln? Straffet för fädernas missgärning. I Bibeln 2000 är det ännu värre eftersom man dessutom valt ordet ”skuld” – alltså ett dubbelfel: ”låter straffet för fädernas skuld drabba barnen” Vad är det som Gud låter drabba barnen enligt Bibeln 2000? Straffet för fädernas skuld. Jag anser alltså att båda dessa är felöversättningar, eftersom det som tillhör fäderna och som drabbar barnen varken ska vara är straff eller skuld, utan missgärningar.

Med andra ord, det Gud varnar för här är egentligen inget annat än att barnen blir lidande på grund av föräldrarnas synder; alltså inte att Gud aktivt delar ut bestraffningar till oskyldiga individer (ologiskt och bara konstigt), utan att han låter oss använda vår fria vilja till göra saker som skadar barnen, och låter barnen använda sin fria vilja till att välja samma väg som deras föräldrar har valt (logiskt och självklart). Gud låter inte ”straffet för fädernas skuld drabba barnen”. Han låter fädernas synder drabba barnen. Det är en helt annan sak! (Mer om hur denna ”drabbning” går till i inlägget Gud varnar: Barn blir lidande av föräldrars dåliga val.)

Varningar från en kärleksfull Gud

Vad vi ser i detta budord är en kärleksfull Gud som varnar för denna skadliga effekt! Han vill hjälpa oss att förstå hur allvarlig synden är och hur mycket elände den orsakar – inte bara för oss utan för kommande generationer! För säkerhets skull har han inkluderat denna varning i ett budord där vi annars har lite svårt att se kopplingen till dessa effekter (Budord 2: ”inte göra någon bildstod”). Jag tror att Gud gjorde så för att understryka att detta faktiskt är ett viktigt budord (som katolska kyrkan tyvärr ignorerar :(). Även en sån sak som tillbedjan av bilder får allvarliga konsekvenser!

 

Varför inte koka en killing i sin moders mjölk?

Ja, varför inte? Det låter ju supertrevligt! 😉

Detta förbud, som finns med tre gånger i pentateuken (de fem moseböckerna), har förbryllat många. Varför detta skulle vara värt att förbjuda är inte självklart för de flesta. Därför lyfts det ibland fram för att förlöjliga bibeltro och för att få Bibelns Gud att framstå som nyckfull eller fånig.

Men bara för att många har svårt att förstå det så betyder inte det att det saknas en god anledning. Låt oss först ta en titt på texten och sammanhanget:

Blodet av det som offras till mig skall du inte offra tillsammans med något syrat, och fettet från mina högtidsoffer får inte lämnas kvar till morgonen. Det bästa av den första grödan på din mark skall du föra till Herrens, din Guds, hus. Du skall inte koka en killing i moderns mjölk. – 2 Mos 23:18-19 och 2 Mos 34:25-26 (exakt samma formulering)

Många av de föreskrifter som gavs till israeliterna vid sidan av de tio budorden, bar på ett symbolisk poäng. Hela offersystemet var avsett att lära oss något väldigt viktigt om syndens problem och Guds lösning för att rädda oss från den. Jäst symboliserade synd, så det fanns uppenbarligen ett symboliskt syfte med att inte offra något ”syrat”. (Av samma anledning anser jag det vanhelgande att använda alkoholhaltigt nattvardsvin – vinet ska ju vara en symbol på Jesus oskyldiga blod.)

Jag vet inte vad fettet symboliserade i texten ovan, men om vi visste det skulle det antagligen inte vara svårt att lista ut varför det inte fick lämnas kvar. Att man skulle ge det bästa av grödorna till Gud skulle lära hans folk att lita på honom och inte hålla fast vid rikedomar. Det stämmer överens med vad Jesus sedan sa i bergspredikan: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” (Matt 6:33)

Symboliskt syfte

Kontexten i ovanstående verser pekar alltså på att förbudet mot att koka en killing i moderns mjölk hade ett symboliskt syfte. Det pekar också på att det handlade om hur de skulle tillbe Gud. ”Du skall inte tillbe eller tjäna deras gudar och inte ta efter deras seder” sägs det några rader längre ner (2 Mos 23:24).

Man kan till att börja med fråga sig varför israeliterna ens skulle komma på tanken att koka en killing i sin moderns mjölk. Svaret är sannolikt att detta praktiserades bland folken kring israeliterna. Det finns faktiskt arkeologiska fynd som har lyfts fram som bevis på att detta förekom bland kanaaneerna. Även om ordalydelsen i dessa gamla kilskrifter har ifrågasatts så vet vi i alla fall att folk på den tiden tog mjölk och amning på stort symboliskt allvar. Både egypter och kanaaneer tillbad avgudar som förknippades med olika djur, och gudinnor avbildades ofta ammandes viktiga personer. Till exempel avbildades ibland den egyptiska gudinnan Hathor som en ko och i en målning vid Deir el-Bahri ammar hon farao Mentuhotep II. Fler exempel på ammande gudinnor är de kanaaneeiska gudinnorna Ashera och hennes dotter Anat (avbildad som en kviga), samt den babylonska bergsgudinnan Ninhursag.

Gud ville förstås inte att hans folk skulle ägna sig åt en sed som skulle påminna dem om avgudadyrkan – särskilt inte om man funderar över vad mjölken skulle symbolisera. Mjölk ger den nyfödde liv och näring. Idag sägs det att ”mjölk ger starka ben”. På den tiden tänkte man förmodligen att ”mjölk ger liv”. Det är inte svårt att se den makabra symboliken i att koka en död liten killing i det som var avsett för att ge den liv. Jag tycker inte alls att det är konstigt att Gud ville hålla israeliterna borta från sådana ”avskyvärda seder”.

”Killing me softly”? – Killing dricker sin moders mjölk – Foto: Скампецкий (Wiki)

 

Hälsomässigt syfte

Kontexten i 5 Mos 4:21 pekar dessutom på ett hälsomässigt syfte, eftersom detta förbud är placerat i slutet av en lista över djur som var olämpliga som föda. Med tanke på att mjölken under den första tiden efter att killingen fötts är extra fet och näringsrik, skulle detta utgöra en farligt ohälsosam måltid.

Etiskt syfte

I ljuset av 3 Mos 22:27-28 anar vi även ett etiskt syfte. Denna text säger nämligen att man inte fick offra en kalv, ett lamm eller en killing förrän det har diat sin mor minst i sju dagar; samt att man inte fick ”slakta en ko eller ett får på samma dag som dess unge”. Jag tolkar detta som omtanke om djuren. Bara för att Gud gav människorna tillåtelse att äta kött (1 Mos 9:3) och att använda djur till offer, så ger det oss inte rätt att behandla dem hursomhelst. Man kan förstås fråga sig vad det gör med oss människor när vi är grymma och hänsynslösa mot djur.

Som vi ser kan det ha funnits flera goda anledningar till att Gud gav detta förbud och till att han underströk det genom upprepningar.

Gäller detta förbud än idag?

Det finns en uppenbar skillnad mellan de tio budorden (som var skrivna i sten, med två kopior som i ett kontrakt mellan Gud och hans folk, och som förvarades i förbundsarken) och dessa regler och föreskrifter (som var skrivna på papyrus eller liknande och förvarandes bredvid förbundsarken). Ingenstans i Bibeln finner vi något om att de tio budorden har slutat gälla, men däremot att dessa föreskrifter inte längre är aktuella. Till exempel behövdes inte offersystemet efter att det offer som de pekade på hade fullbordats. Här syftar jag förstås på Jesus.

Men även om förbudet mot att koka en killing i sin moders mjölk inte längre behövs på samma sätt som det gjorde då – jag känner till exempel ingen som brukar koka killingar till avgudar – så skulle jag akta mig för att säga att det inte ”gäller” längre. Principerna bakom denna regel är nämligen högst relevanta och aktuella idag. Ta gärna en extra titt på det jag skrev ovan och fundera över vad det kan lära oss om hur vi bör leva idag på 2000-talet.

 

När Gud straffade sitt folk – del 2

Läs först När Gud straffade sitt folk – del 1 (erövringen och domartiden)

Kungatiden – 1050-586 f Kr – (Saul, David, Salomo – 1050-930 f Kr)

Efter erövringen (1406-1375 f Kr) och domartiden (1375-1050 f Kr) följde en relativt trygg period för Israel medan deras tre första kungar regerade (Saul, David och Salomo), bortsett från krigen under Sauls regeringstid. Det gick väldigt bra under Davids tid och under början av Salomos regeringstid var det till och med extremt bra. Vi får se en skymt av Guds plan att nå alla andra folk genom Israels goda exempel:

 

När Gud straffade sitt folk – del 1

I mitt inlägg Varför sa Gud att föräldrar skulle äta sina egna barn? gick jag igenom 3 Mos 26, där Gud först berättar vilka enorma fördelar och förmåner (”välsignelser”) hans kungliga beskydd kommer att innebära för israeliterna i och med att de har ingått ett vasall-kontrakt (se även När Gud och israeliterna skrev kontrakt). Sedan är Gud väldigt noga med att varna sitt folk för de fruktansvärda hemskheter som kommer att drabba dem om de avvisar honom och ställer sig utanför hans beskydd. Gud beskriver en femgradig skala med eskalerande konsekvenser, där den sista och allra värsta nivån (5) innebär att landet till slut blir helt erövrat av sina fiender. Under belägringarna blir det så total brist på mat i städerna att dess befolkning tvingas äta varandra för att få mat. Folket skingras och en del förs bort som fångar i fiendeland.

Allt detta skulle ske om och endast om de avvisade Gud. Folket skulle hela tiden få varningar och ges möjlighet att vända om. Och inte ens om det skulle gå så långt som till nivå 5 skulle Gud överge dem. Jag ser i dessa löften och varningar en kärleksfull Gud som inte tänker släppa taget om dem han älskar. Även när de förkastar honom tänker han beskydda dem så länge han bara kan.

Hur gick det då?

Knappt hade israeliterna hunnit erövra det land de blivit lovade förrän de började överge Gud och alltså gick in i den första nivån. Under resten av gamla testamentet kan man läsa om hur de klättrar upp och ner mellan nivåerna. Särskilt Domarboken och Andra kungaboken är som en enda berg- och dalbana där det avgudadyrkande folket ena stunden blir omringat av fiender från alla håll, för att i nästa stund starta en fantastisk reformation där de kommer tillbaka till Gud som besegrar alla fiender åt dem och ordnar fred på alla fronter. Gud skickar budskap genom profeter för att påminna folket om de tydliga varningar som gavs redan under Mose tid (1400-talet f Kr). För att verkligen förstå hur det gick till behöver vi ta en närmare titt på denna berg- och dalbana. Alla som läser resten av detta inlägg och de två nästföljande bör på köpet få en relativt god överblick över landets historia. 

 

Varför sa Gud att föräldrar skulle äta sina egna barn?

(Nu är det dags att börja beta av listan över de ”svårare passager” som AteistBiblen efterlyst förklaringar till. Tre av de 17 bibeltexter som taggats som ”barnamord” är förutsägelser om att föräldrar kommer att äta sina egna barn.)

Många förundras över att sådana hemskheter står med i Bibeln. Denna reaktion i sig – att detta överhuvudtaget lyfts fram som ”knasiga bibelord” – är en indikation på att man uppfattar kannibalism som stick i stäv med Bibelns övriga budskap. Jag tänker därför inte ödsla tid på att bevisa något som vi alla (förhoppningsvis) redan förstår, utan riktar in mig på att svara på varför detta står omnämnt på det sätt som det gör. Tvingar Gud föräldrar att äta sina egna barn?

 

En mattelärares tankar om en pedagogisk utmaning

En av anledningarna till att jag valde matematik som mitt andra ämne (förutom NO) är att jag tycker om att förklara saker. ”Aha! Nu förstår jag!” är ljuv musik för mina öron. Detta arbete är fantastiskt roligt och stimulerande så länge eleverna vill lära sig och vill förstå.

 

Blind tro eller ”empirisk” tro

I mitt förra inlägg För Gud finns det inga svåra bibeltexter skrev jag följande mening som jag tänkte förklara lite närmare: När jag stöter på en text som förbryllar mig tänker jag inte i första hand att det är Bibeln det är fel på, utan att det är min förståelse som är alltför begränsad (1 Kor 13:12).

Jag har inte alltid haft denna inställning till Bibeln, utan den har vuxit fram genom beprövad erfarenhet. Gud har leverat de mest fantastiska svar även till texter som jag, medvetet eller omedvetet, har försökt ignorera. Jag ser ibland texter som jag önskar inte stod med i Bibeln, för att de känns så besvärliga. Men när jag väl går in för att förstå dem finner jag innebörd och djup som jag bokstavligen inte hade vågat hoppas på.

 

För Gud finns det inga svåra bibeltexter

”Är det ett svårt prov?” brukar mina elever fråga, varpå jag alltid svarar något i stil med: ”Vad som är svårt eller inte svårt beror helt på vad man kan.”

AteistBibeln har utmanat mig att ta mig an ”de lite tuffare och svårare passagerna exempelvis guds uppmuntran och befallninga att mörda barn”, med länk till sin sida (varning för hemska bilder). Vi ska snart se hur svåra dessa ”svårare passager” egentligen är.

Men jag tänker inte svara helt själv. Jag har anlitat Bibelns Inspiratör och Medförfattare för att hjälpa mig förstå dessa texter (Joh 14:26). När jag läser Bibeln utgår jag nämligen från att Gud har inspirerat [andats] hela Skriften (1 Tim 3:16). Därför litar jag på att det som står i Bibeln är fullt begripligt och möjligt att förstå.

 

Dåliga exempel i Bibeln: Kungafamiljens våldtäkter och mord

En del försöker avfärda Bibeln som omoralisk på grund av dess många skildringar av hemska händelser och omoraliska handlingar. Men detta avfärdande bygger på en grov missuppfattning om varför dessa skildringar står med i Bibeln. Deras syfte är att rakt och öppet berätta om synden; inte för att vi ska ta efter den, utan för att varna oss. När vi läser om andra människors misstag och med facit i hand kan se vad dessa ledde till, hur det påverkade deras egna liv samt hur det påverkade nästkommande generationer, lär vi oss att känna igen det som inte är bra så att vi kan hålla oss borta från det. När vi sedan själva ställs inför en liknande situation blir vi påminda om de fruktansvärda konsekvenserna av synden.

 

Nej, Jesus var verkligen inte rasist

Nu är det dags att reda ut AteistBibelns felaktiga slutsats om Jesus bemötande av den kanaaneiska kvinnan i Matt 15. Detta har citerats:

”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” (Matt 15:24)
”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” (Matt 15:26)

Ja, det är Jesus som säger detta, och jag håller med om att han avser att åhörarna ska förstå det här med brödet, barnen och hundarna på just det sätt som antyds: brödet = Jesus själv (”Jag är livets bröd” Joh 6:48-51) , barnen = Israels folk, hundarna = andra folkslag (ordet ”hund” används ofta på ett nedlåtande sätt i Bibeln men det tillämpas även på israeliter, endast av sammanhanget förstår vi att Jesus kallar kvinnan ”hund”). Genom att göra denna tolkning har vi redan tittat på en del av kontexten och låtit Biblen förklara sig själv. Men nu ska vi göra det lite mer strukturerat och stegvis zooma ut och titta på kontexten (som jag skrev om tidigare).

Zoom 1:10

Vi börjar med att zooma ut så att vi ser verserna före och efter, alltså hela stycket:

 

Parodi på hur en ateist uppfattar Bibeln?

Bild: AteistBibeln

AteistBibeln förefaller vara tänkt som en parodi på hur en ateist uppfattar Bibeln. 😉 ”Över 400 knasiga bibelställen” citeras för att kunna användas som motargument mot kristna som ”selektivt rabblar bibelverser för att stödja sina argument”. Men ironiskt nog är det just resultatet av en selektiv läsning man ser när man läser citaten på sidan i kombination med rubrikerna.

 

Sökandet efter en omoralisk gud

Flera har säkert lagt märke till att jag på senare tid har bloggat mycket om Bibeln. Några har till och med frågat om det är en medveten strategi från min sida, för att ”predika” för ateister. Man kan väl säga att det i så fall är en omedveten strategi. 😀

Ända sedan jag startade bloggen har jag haft som ambition att följa Sir Isaac Newtons exempel och skriva om både naturvetenskap och Bibeln. Ett tag handlade det nästan uteslutande om skapelse och evolution (och om skapelsetro i skolan), så när det blev påsk tänkte jag passa på att skriva om Bibeln.

Jag tycker det är trevligt att så många av mina kritiska läsare har fortsatt diskutera trots att det för tillfället inte handlar om evolution. Och det väcker förstås tanken: Kan man tolka detta som att vissa har religiösa skäl till att förkasta skapelsetron? Alltså, många anser som bekant att man bör förskasta skapelsetron på vetenskapliga grunder, men de senaste veckornas diskussion tyder på att skapelsetron även förkastas på grund av en ovilja att tro på den omoraliske gud som man tycker att Bibeln beskriver. Som jag skrev i inlägget Om Gud finns kan jag definitivt relatera till det, för jag kan absolut förstå varför man inte vill tro på en omoralisk gud.

Det finns dock två saker som jag har svårt att förstå, och som jag gärna vill ha hjälp med att reda ut:

 

Ordning och reda bland osannolikt resistenta motsägelser med komplex

Detta inlägg är ett svar till sikay91 som bemödat sig att bemöta de fem första av tio saker som jag anser talar för skapelse. Om du inte redan läst det rekommenderar jag att du först besöker hans blogg för att lättre förstå sammanhanget i det jag skriver nedan:

Ordning och reda

Min lista handlar ju om skapelse, så i det sammanhanget är det mindre relevant att diskutera huruvida livets uppkomst ska inkluderas i evolutionsteorin eller ej. Oavsett ”byråkratin” om vilket ämne det hör till kan vi ju inte bara anta det som en självklarhet att den första fullt fungerande cellen bara fanns där. Fast i det där du skriver om fotosyntes och att organismer inte är slutna system tillåter du dig själv att göra just detta antagande. Om det finns en fullt fungerande cell på plats har den ju redan förmågan att bygga och uppehålla ordning. Det är ju det den är skapad till. Om du behöver utgå från en skapad cell för ditt argument – fine! 😉