Näe Nye, evolutionen är inte så viktig och bevisad som du tror

Här kommer resten av mina kommentarer till vad Bill Nye säger i videon (se föregående inlägg).

Evolution is the fundamental idea in all of life science, in all of biology.

Dobzhansky påstod ju det i sin berömda uppsats Nothing in biology makes sense except in the light of evolution. Men inte ens alla biologer håller med om att evolutionen skulle vara så viktig för att förstå resten eller för att göra framsteg. T ex har vi Dr Marc Kirschner som sa:

“Faktum är att under de senaste 100 åren har nästan all biologi gått vidare oberoende av evolutionen, utom evolutionsbiologin själv. Molekylärbiologi, biokemi och fysiologi har inte räknat in evolutionen överhuvudtaget.”

Andra vetenskapsmän skakar på huvudet åt evolutionen och säger ”Detta är inte vetenskap”. Man kan med all rätt fråga sig: Vad har vi för nytta av evolutionsteorin egentligen?

It’s like, it’s very much analogous to trying to do geology without believing in tectonic plates.
You’re just not going to get the right answer.

Här försöker sig Bill på en analogi mellan biologi och geologi. Oavsett hur det nu ligger till med plattektoniken så finns det något ännu större som geologer ignorerar, vilket ständigt leder dem in i snår av motsägande svar och invecklade men fantasifulla historier: Geologerna blundar för de tydliga bevisen på att det har skett en stor omvälvande katastrof. När man väl håller upp det framför näsan på geologerna och säger ”Titta, detta kan bäst förklaras med en katastrof” – först då kan de se den och erkänna att det verkar stämma (dock med reservationen att de inte tror på en enda global katastrof, utan bara en massa mindre katastrofer).

Your whole world is just going to be a mystery instead of an exciting place.

Evolutionsteorin orsakar väldigt många olösta mysterier. Fenomenet med ett växande gap av saker som så småningom måste förklaras är inte unikt för cellens evolution. Känslan när man står med ena foten i båten och andra foten på bryggan – och båten glider iväg! – den känslan kommer krypande för alla evolutionsbiologer. För varje framsteg som görs inom genetiken blir det mer och mer att förklara. Visst, vi kan inte förvänta oss svar på allt på en gång. Men om nya upptäckter ständigt leder till att en teori får fler och fler olösta gåtor, då är vi ju på väg i helt fel riktning. Det är lika lönlöst att vänta på evolutionsteorin, som det är att vänta på en buss som kör åt helt fel håll.

Under tiden som man står och väntar på den bussen kan man passa på att istället fascineras över hur skapelsetroende forskares förutsägelser bekräftas av de nya upptäckterna. Kanske kommer du då fram till att det måste finnas en Gud som har skapat oss. Det tycker jag gör den här världen mer spännande.

Bill Nye – Foto: Doobie Jefferson (Wiki)

As my old professor, Carl Sagan, said,
”When you’re in love you want to tell the world.”
So, once in a while I get people that really
—or that claim—they don’t believe in evolution.

And my response generally is ”Well, why not? Really, why not?”
Your world just becomes fantastically complicated
when you don’t believe in evolution.

Bill är själv förälskad i evolutionen, och frågar oss andra ”why not?” med hänvisning till att allt blir så ”fantastiskt komplicerat” annars. Han bör ta en närmare titt på evidensen, för de pekar nämligen åt det motsatta hållet.

I mean, here are these ancient dinosaur bones or fossils,

Som till exempel de dinosauriefossil som innehåller mjuk vävnad (se Segosaurus strex)? Trots att riktig vetenskap har visat att det inte kan finnas proteiner i ben som är 65 miljoner år gamla, håller man ”benhårt” fast vid den höga åldern. En mer vetenskaplig slutsats hade varit: ”Alltså kan inte benet vara 65 miljoner år gammalt.” Men det är som sagt svårt att utmana ett paradigm.

here is radioactivity,

Radioaktivitet i sig är förstås inget bevis för evolution. Bill syftar antagligen på radiometrisk datering, vilket många sätter stor tillit till trots att det inte går att mäta ålder. Vad man däremot kan göra är att fastställa vilka maxåldrar man får om man utgår från olika kända processer. Till exempel kan inte diamanter vara så gamla som man säger, eftersom det finns kol-14 i dem vilket det inte borde finnas (se Diamanten: den skapelsetroendes bästa vän).

here are distant stars that are just like our star but they’re at a different point in their lifecycle. The idea of deep time, of this billions of years, explains so much of the world around us.

Hoppsan! Här lyfts tydligen kosmologin fram för att försvara evolutionsteorin. När jag tar upp argument som ligger utanför biologin (t ex för att visa att den evolutionära tidtabellen inte håller) brukar jag minsann få höra att det inte har något med evolutionsteorin att göra. Men här kopplas alltså kosmologin in för att försvara tanken om att vår värld är flera miljarder år gammal. Det finns dock en rad problem för Bill, t ex: Om vår galax verkligen är miljarder år gammal borde vi kunna se mer än 5000 supernovarester med en diameter på 300 ljusår eller mer. Ändå ser vi inte en enda! Intressant nog är det precis vad vi kan vänta oss om vår galax är 6 000 – 10 000 år gammal.

If you try to ignore that, your world view just becomes crazy, just untenable, itself inconsistent.

På tal om crazy och ohållbar världsbild. Jag inte ens börjat blogga om de ohållbart crazy och nasty etiska problem som evolutionismen leder till, särskilt för dem som försöker vara konsekventa i den världsbilden.

And I say to the grownups, if you want to deny evolution and live in your world, in your world that’s completely inconsistent with everything we observe in the universe, that’s fine, but don’t make your kids do it because we need them. We need scientifically literate voters and taxpayers for the future. We need people that can—we need engineers that can build stuff, solve problems.

Sen när behöver ingenjörer bekymra sig för evolutionsteorin? När varken molekylärbiologi, biokemi och fysiologi har räknat in evolutionen för att kunna göra sina framsteg de senaste hundra åren, vad gör det då för skillnad om en om en ingenjör tror på evolutionen eller ej?

Och vad barnen beträffar så är det väl snarare bättre att de får tro på en Gud som älskar dem och har en fantastisk framtid planerad för dem. Om man vill ta ifrån någon denna meningsfullhet så får man allt ha en mycket bra anledning till det än. Evolutionsteorins korthus byggt på sand är inte en god nog anledning. Dessutom tycker jag att man bör kunna erbjuda en bättre (eller åtminstone duglig) mening med livet för att ersätta den man berövar barnen. Att ”föra sina gener vidare”, vilket jag har hört biologer säga, tycker jag inte riktigt duger.

It’s just really hard a thing, it’s really a hard thing. You know, in another couple of centuries that world view,
I’m sure, will be, it just won’t exist. There’s no evidence for it.

We’ll see about that. Jag skulle ge evolutionsteorin högst tre till fyra decennier. Frågan är vad folk kommer att vända sig till när de väl tvingas inse att denna världsbild inte håller. Jag vill verka för att så många som möjligt söker sig till Bibeln (som ju visat sig ha rätt hela tiden) och inte till olika former av spiritism.

 

Näe du, Bill Nye

Jag vet inte så mycket om Bill Nye (aka ”the science guy”) annat än att han är rätt känd och omtyckt i USA på grund av att han brukade leda ett tv-program för barn på 90-talet. Många av hans tittare är idag unga vuxna och har förmodligen stor tilltro till det han säger. Men jag tänkte egentligen inte prata om Bill Nye, utan bara kommentera det han säger i videon ovan.

Denial of evolution is unique to the United States.

Jag stämmer förstås inte. Det finns bra många utanför USA:s gränser som förnekar evolutionen. Däremot kan man utan tvekan säga att det är relativt många i USA som är skapelsetroende. Senast i juni fick vi höra från Gallup att hela 46 % av USA:s befolkning tror att Gud skapade människan inom de senaste 10 000 åren. Bland personer med högre universitetsutbildning (masters eller högre) är den siffran 25 %. (Ytterligare 42 % av dessa tror att Gud skapade med hjälp av evolution. Alltså tror sammanlagt två tredjedelar av amerikaner med högre universitetsutbildning att människan på ett eller annat sätt är skapad av Gud.)

I mean, we’re the world’s most advanced technological—I mean, you could say Japan—but generally, the United States is where most of the innovations still happens. People still move to the United States. And that’s largely because of the intellectual capital we have, the general understanding of science. When you have a portion of the population that doesn’t believe in that, it holds everybody back, really.

Vänta lite nu… Först poängteras att USA är ett land med ovanligt många skapelsetroende. Sedan poängteras att USA är det land som ligger mest i framkant när det gäller teknologi och vetenskap. Hallå? Är det bara jag som ser att det kan finnas ett mycket intressant samband här? Skapelsetro tycks snarare leda till bättre vetenskap!

Bill Nye låtsas i alla fall inte om detta uppenbara samband. Istället beklagar han sig över att skapelsetron håller alla tillbaka. Är det måhända en väldigt stark patriotism som lyser igenom här? Typ: ”USA är så överlägset bra så det skulle vara hundra gånger mer överlägset om det inte vore för dessa evolutionsförnekare.”

Another Bill, with another message 😀

Näe du, Bill Nye. Om nu USA är bäst så vågar jag påstå att det inte är trots den höga andelen skapelsetroende, utan snarare på grund av den höga andelen skapelsetroende. Precis som för Sir Isaac Newton så innebär en tro på Skaparen en rejäl boost när det gäller vetenskaplig klarsyn.

I nästa inlägg fortsätter jag kommentera videon med Bill Nye.

 

Frihet från ateism

En del verkar ha fått för sig att religionsfrihet betyder ”frihet från religion”. De tål inte att se religiösa symboler eller höra religiösa sånger och budskap. De tycker inte att religioner ska få synas och ha något inflytande överhuvudtaget.

Problemet är att det inte går att få någon sådan frihet. Överallt finns det människor som bekänner sig till en religion, så enda sättet att slippa bli påmind om dem är att utrota dem. Den lösningen har prövats historiskt. Det gick inte så bra.

Naturligtvis kan vi inte förvänta oss att slippa människor som tycker och tror annorlunda än oss själva. En sådan förväntan är totalt orealistisk. Frihet från påverkan är ingen rättighet. Tvärtom! Det är en rättighet att få påverka! Alla har nämligen rätt till en åsikt och alla har rätt att uttrycka den!

…precis som att alla har rätt till en tro, inklusive att utöva den och sprida den, vilket förstås är vad religionsfrihet i själva verket handlar om. Naturligtvis innefattas även ateister av denna rättighet. Man får vara ateist. Och ateister får sprida sin tro till andra – whether i like it or not!

I don’t like it! (To be truly honest.) Jag tycker inte om att vi ständigt måste utsättas för alla de ateistiska tankar som omringar oss. Jag önskar frihet från ateism. Jag gör vad jag kan för att minimera dess skadliga påverkan och inflytande. Men jag tänker inte kräva att ateisterna är tysta, för det skulle vara ett inskränkande av deras religionsfrihet. På samma vis tycker många om min tro… Om alla önskar frihet från andras skadliga idéer, hur ska vi då kunna leva tillsammans i detta samhälle? Hur ska vi ha det?

Jag tycker att svenska skolan träffar mitt i med denna inställning:

Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen. (Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011)

Helt rätt! Där har vi religionsfrihet!
Vi får inte hindra någon åskådning från att påverka.
Vad vi däremot får och bör göra är att se till att påverkan inte blir ensidig.

 

Dra ifrån 1 när du räknar bort 0

Att det aldrig fanns något år noll (se Föddes Jesus år noll?) får konsekvenser vid beräkning av tidsrymder som börjar före år 1 e Kr. Se här:

Om Jesus föddes samma år som kung Herodes dog (år 4 f Kr) och påbörjade sin offentliga verksamhet år 27 e Kr, hur gammal var han då?

27 – (- 4) = 27 + 4 = 31 år

Men vänta lite nu… Om det inte fanns något år noll – om år 1 f Kr följdes direkt av år 1 e Kr – då har vi räknat med ett år för mycket. I så fall är det rätta svaret att Jesus var 30 år!

Och ser man på! Lukas uppger att: ”Jesus var omkring trettio år när han först trädde fram.” (Luk 3:23)

Note: Jag tror inte att Lukas, som gjorde en grundlig research och förmodligen intervjuade Jesus mor, skrev ”omkring trettio år” för att han var osäker på när Jesus föddes. Jag tror han helt enkelt menade att trettio var närmaste heltal. (Se här hur Lukas annars använde ordet hosei framför räkneord.) Hursomhelst ger oss detta en fingervisning om att det inte gick särskilt lång tid från att Jesus föddes till att Herodes dog, särskilt inte om Jesus trädde fram först år 29 e Kr (en vanlig datering). T ex: Om Jesus föddes redan år 7 f Kr och trädde fram först år 29 e Kr leder det till att Jesus var 35 år gammal, och det tycker jag inte riktigt är ”omkring trettio”.

 

Föddes Jesus år noll?

Foto: Muns (Wiki)

Svar: Nej. Dubbelnej.

För det första…
År noll fanns överhuvudtaget inte med i varken den julianska eller den gregorianska kalendern (den sistnämnda är den som används idag – se Skottdag för ofta? Vad gör det om hundra år?).

Efter år 1 f Kr kommer år 1 e Kr. Inget år noll!
Det beror på att romarna inte kände till talet noll. Så brukar man i alla fall säga. Men inte heller det stämmer riktigt. Romarna hade visserligen ingen symbol för talet noll, men det var inte det som var anledningen…

På engelska skriver man ”AD 2012” istället för ”2012 e Kr”. Förkortningen AD står för Anno Domini, vilketär latin och betyder ”Herrens år”. År 1 efter Kristus betyder alltså inte att det var ett år efter Kristus, utan att det var i Herrens första år (”in the year of the Lord”).

Jämför med hur man sa ”Under femtonde året av kejsar Tiberius regering…” (Luk 3:1 – se även Bibelns kronologi 101). Då menade man förstås inte femton år efter Tiberius – eller ens femton år efter att han började regera – utan att det hade gått fjorton år hela år (going on fifteen). Till exempel varar ett barns första levnadsår ända tills barnet har blivit ett år gammalt. Då börjar barnets andra levnadsår.

Alltså: Jesus kan inte ha fötts år noll eftersom det året aldrig fanns. 😉

För det andra…
När denna numrering av årtalen gjordes räknade man dessutom fel på när Jesus födelse ägde rum. Men precis som i fallet med strömmens riktning var det för besvärligt att rätta felet i efterhand. Baserat på de historiska uppgifter som ges i Luk 2:2 och Matt 2:1 brukar man numera säga att Jesus föddes senast år 4 f Kr. Det var nämligen det året Herodes den store dog – han som mördade alla små barn i Betlehem.

Alltså: Jesus kan inte heller ha fötts år 1 (varken f eller e Kr), eftersom han föddes senast 4 f Kr.

Visst känns det lite konstigt att säga att Kristus föddes x år före Kristus? Jag skulle inte ha något emot att skrota den tidräkningen och istället börja räkna från världens skapelse, om det inte vore för att de uppgifterna innehåller en ännu större felmarginal. (Dock inte i närheten av den evolutionära tidsskalans felmarginaler.) 😀

 

Kristna i Sverige: se upp för Stockholmssyndromet!

Kreditbanken på Norrmalmstorg i Stockholm – Foto: Tage Olsin (Wiki)

1973 inträffade ett rånförsök mot Kreditbanken på Norrmalmstorg i Stockholm. Ett antal banktjänstemän satt instängda i ett bankvalv som gisslan under de sex dagar som rånförsöket varade. Omvärlden förvånades över att offren försvarade sina kidnappare och till och med identifierade sig med dem så mycket att de började bli rädda för polisen. De kidnappade fortsatte ta kidnapparnas parti en lång tid efter att det hela var över.

Att kidnappningsoffer på detta sätt börjar identifiera sig med förövaren har sedan dess kallats ”Stockholmssyndromet”. En psykiater som hjälpte polisen under rånet myntade först uttrycket ”Norrmalmssyndromet” i en nyhetssändning, men utomlands sa man istället ”Stockholm Syndrome”, vilket sedan lånades tillbaka till svenskan.

Gisslan i Guds bank

Guds egen bank (världen) är utsatt för ett misslyckat rånförsök. Bankrånaren (Satan) vet att spelet är slut (Schack matt!). Han försöker vinna tid. Det enda han har kvar att spela med är gisslan (vi), och han vet att vi är väldigt värdefulla i Guds ögon. Själv betraktar bankrånaren oss bara som användbar rekvisita. Han avskyr att se oss och skulle helst avrätta oss alla på fläcken. Men han måste hålla oss vid liv, för utan någon gisslan är han helt körd.

Rånförsöket har pågått i sex tusen år (istället för sex dagar vid Norrmalmstorg). Underligt nog har gisslan börjat identifiera sig med bankrånaren. De är till och med rädda för Polisen, som försöker befria dem. Alla har mer eller mindre drabbats av stockholmssyndromet.

Även kristna är drabbade

Tyvärr gäller det även oss som är kristna. Vi har väldigt svårt att frigöra oss från det skadliga tänket – världens tankar (se Vad är problemet med världen?). Vi kristna som har vuxit upp i Sverige vet hur det är. Vi är mycket väl medvetna om vad ”världen” anser om våra åsikter (se Är du en främling i ditt eget land?). Istället för att våga lyfta fram dem ännu mer (se Med det lilla ljus jag har…) är det lätt hänt att man gömmer undan dem. De åsikter som känns helt okej att prata om inför sina kristna vännerna känns inte alls lika okej att prata om bland sina icke-kristna vänner. Man tycker det är pinsamt och man till och med skäms, för man vet (eller tror att man vet) hur illa det låter i deras öron.

Frågan är förstås varför man skäms? Skäms man på grund av något fel i Bibeln, eller skäms man på grund av att man är så stöpt in i ”världens” sätt att tänka att man inte törs stå för det som står i Bibeln?

När gisslan går bankrånarens ärenden

I det läget – i en omgivning där alla kristna själva tassar på tå och viskar för att inte märkas för mycket – vad händer när någon kristen klampar in och högt proklamerar sanningen? Vad gör de mer försiktiga kristna när någon av deras bröder trotsar ”världens” normer?

Det är som om en person i gisslan börjar planerar en kupp för att slå tillbaka mot förövaren. Vad händer? Förmodligen gillas det inte av de andra i gisslan. De väser: ”Är du inte riktigt klok! Sitt ner och håll tyst! Försök inte spela hjälte! Du kommer inte lyckas! Du kommer bara förvärra situationen för oss alla!”

På detta sätt går många kristna faktiskt motståndarens ärenden. De tar bankrånarens parti och hjälper till att tysta ned dem som Gud har utvalt till frihetskämpar. Nedtystarna gör det i all välmening. De gör det för allas bästa. De tror att de gör det för Gud. Men i själva verket har de bara drabbats av stockholmssyndromet. För att deras tro inte ska verka lika anskrämlig har den anpassats till världens tankebyggen.

Några texter som tål att tänkas på

Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror. – Rom 1:16

Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. – Rom 12:2

Förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.
– 2 Tim 4:2-5

Se även: Kompromissa inte med evolutionen

 

Vad är problemet med världen?

Problemet med världen är … att den är kapad!

Vi kristna befinner oss som sagt i exil (se Är du en främling i ditt eget land?). Jesus sa till exempel att vi ”inte tillhör världen”, men att vi behöver vara i världen och sprida ljus (se Med det lilla ljus jag har…).

Det finns en del problem med att vara i exil – vilket israeliterna säkerligen upplevde både i Egypten och Babylon. Ett problem är att man omedvetet anpassar sig och identifierar sig med det land man tillfälligt bor i, fastän man egentligen inte vill. Om man har för avsikt att permanent bosätta sig i ett annat land kan det förstås vara en fördel (och nödvändighet?) att bli ett med folket. Om man däremot har tänkt återvända till sitt hemland riktar man istället sin uppmärksamhet dit och vill inte glömma den drömmen.

Som kristen har man sitt hemland i himlen (och därefter på den nya Jorden – se Upp 21). Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga (2 Kor 4:17-18). Jesus ville göra oss uppmärksamma på att vi ”inte tillhör världen” så att vi inte sveps med i världens sätt att tänka. I Jakobsbrevet rekommenderas att ”hålla sig själv obesmittad av världen” (Jak 1:27), och i Romarbrevet skriver Paulus så här:

Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. – Rom 12:2

 

Vad är det då med världen som är så skadligt? Vad är problemet med världen?

Problemet med världen är dess härskne härskare. Då syftar jag inte på dess ”världsliga” ledare, utan på Satan (vilket är hebreiska och betyder motståndaren – se Är vi bara spelpjäser i Guds schackspel?). Jesus kallar honom för ”denna världens härskare” i Joh 12:31. Det säger han eftersom Satan utnämnde sig själv till världens härskare t ex i Matt 4:8-9 och redan i Job 2:2. Han gör detta anspråk baserat på att människorna har gått med i upproret mot Gud (från och med att Adam och Eva åt av frukten). Han kapade planeten Jorden och utropade den till sin egendom.

Vi ser dock att Gud inte vill släppa taget om världen. Som alla säkert har hört älskar Gud världen så mycket att han gav den sin ende Son (Joh 3:16)! Gud har kämpat för att återerövra världen genom att befria dess invånare, och han segrade i och med att Jesus dog på korset (Schack matt!); då kastades härskaren ut (Joh 12:31).

Gud har redan vunnit striden mot Satan – han har vunnit tillbaka världen per se. Men han måste fortfarande vinna varje person för sig. Den biten är svårare. För att vinna oss måste han nämligen vinna vårt förtroende och vår vänskap. Vi måste vinnas över så att vi inte längre står kvar upproret mot Gud. Vi måste vilja bli vunna. (Ingen kan bli räddad mot sin vilja.)

Satan vet att han har förlorat och att hans tid är kort (Upp 12:12). Som den dåliga förlorare han är tänker han hindra Gud från att vinna över fler människor till sin sida. Han tänker göra allt för att förstöra. Det är därför vi måste akta oss för världen och inte anpassa oss efter den. Ingen går säker så länge världens självutnämnde härskare ”går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka” (1 Pet 5:8).

 

Med det lilla ljus jag har…

Apropå föregående inlägg (Är du en främling i ditt eget land?): Vad bör man göra som kristen om man blir förföljd eller möter kraftigt motstånd. Bör man tona ner sin kristna tro? Bör man ta det lite mer försiktigt och inte uttrycka sina åsikter?

Tänk på vad Jesus sa:

”Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda.” – Joh 17:15

Foto: Zeke (Wiki)

Han sa också att vi är världens salt och ljus (Matt 5:13-14). Vi ska inte dra oss undan. Vi har inget att frukta. Vi har snarare en skyldighet mot våra medmänniskor: Vi måste stå för vår tro och hålla upp den så den syns! Med det lilla ljus (insikt) vi har fått bör vi lysa upp tillvaron för andra.

Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen. – Matt 5:14-16

Även om om vi bibeltroende inte blir respekterade för våra åsikter (som är baserade på Bibeln), så kan det ändå hända att vi möter respekt för våra gärningar (som ironiskt nog också är baserade på Biblen). Det skulle verkligen något att glädja sig åt. Det var nämligen så det var för den allra första församlingen. Samtidigt som de blev förföljda, så var de ”omtyckta av hela folket” (Apg 2:47).

Hur går det ihop? Man kan ju fråga sig om detta är en motsägelse… Eller är det helt enkelt en motsägelsefull verklighet som många kristna upplever än idag, på grund av en motsägelsefull inställning till kristna (se Om bilar, ateism och tro), som in sin tur grundar sig i ett motsägelsefullt förhållande till Kristus (se Gör som elektronerna – gå mot strömmen!)?

 

Är du en främling i ditt eget land?

Som kristen i Sverige (och många andra länder) lever man på sätt och vis i exil. Det var länge sedan Sverige var ett kristet land. De åsikter som många kristna står för är inte längre välkomna och respekterade. En del kristna värderingar föraktas eftersom de inte är ”politiskt korrekta”. Man fnyser åt ”fundamentalister” (vad man nu lägger i det ordet…) och skakar på huvudet åt alla som vill leva enligt Bibelns lära.

Hur blev det så? Ja, det kan man kanske fråga sig. Men egentligen är den frågan fel. Det har nämligen alltid varit så, ända sedan den första kristna församlingen grundades. Även under tider och i länder med kristendom som uttalad statsreligion, har man tittat snett på (och ofta förföljt) dem som hållit fast vid Bibeln.

Detta är verkligen inget man som kristen bör förvåna sig över. Jesus själv sa att det skulle bli så:

Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. – Joh 17:14-16

Med andra ord befinner sig alla Jesus lärjungar i ständig exil. Det är därför orealistiskt att som bibeltroende förvänta sig respekt från alla håll. Samtidigt finns det ingen ursäkt för den främlingsfientlighet som en del hyser – alltså inte bara främlingsfientlighet mot människor som kommer från ett främmande land, utan också mot människor som har en främmande tro.

Ett samhälle som eftersträvar att vara demokratiskt – med allt vad det innebär – måste förstås dämpa all sådan intolerans. Alla ska känna sig hemma. Alla ska kunna trivas. Alla ska mötas av respekt.

Vad bör man då göra som kristen om man ändå blir utsatt för intolerans mot kristna (även kallat kristofobi). Bör man tona ner sin kristna tro? Bör man ta det lite mer försiktigt och inte uttrycka sina åsikter? Vad bör man göra med det lilla ljus man har?

 

Återställ gärna din hjärna till fabriksinställning

Bland kommentarerna till inlägget Somliga tror att de inte tror ställde signaturen myrklafsaren denna fråga:

Johannes du har väl trott på gud sedan du var liten, var det möjligtvis någon som påverkade dig till det? Själv är jag övertygad om att tron på övernaturliga sagofigurer i princip bara kan upprätthållas genom stark indoktrinering av barn, undantag finns naturligtvis, men är du ett av dom?

Det stämmer att jag har trott på Gud sedan jag var liten, vilket jag bland annat berättar om i den här intervjun. Men det var nog det enda som stämde i det du skrev. Please, allow me to remonstrate… 😉

Fabriksinställningen

Att tro på Gud är helt naturligt, särskilt för ett barn. Det är helt självklart för dem att någon har gjort allt de ser. De förstår att det är någon som har byggt husen, bilarna och allt annat som finns i deras närhet. Alltså måste någon också ha gjort skogen, havet, Solen, Månen och allt det där andra.

Att tänka så är förstås det mest självklara och logiska. Det är liksom defaultinställningen. Då är bara frågan vem som har gjort allt detta?

Så, vad svarar vi barnen? Vilket av nedanstående svar tror ni är lättast för ett barn att acceptera?

1. Det finns någon som har skapat allt detta.
2. Allt som finns har blivit till av sig självt.

Om du var ett barn, skulle du inte känna dig väldigt förvirrad om du hörde alternativ två? Vadå, ”av sig självt”? Hur kan något göra sig självt innan det finns? (Se förresten gärna Robotar kan byggas av robotar – men vem byggde de första robotarna?) Barn överraskar ofta oss vuxna med kloka och djupa frågor som dessa.

Omprogrammeringen påbörjas

Om du dessutom skulle få höra att allt blev till utan någon som helst anledning, skulle inte det känns underligt? För att inte tala om uttryck som: ”Det är egentligen bara en olyckshändelse att vi finns till.” Får man ens säga så till ett barn? Är det inte att betrakta som barnmisshandel att tuta de små liven att allt egentligen är meningslöst? Barn är inte dumma. De förstår vart resonemanget leder.

Jämför ovanstående med att man istället berättar för barnen att det finns en Gud i himlen som älskar dem och har en särskild plan för deras liv. Är det inte bättre att barnen får tro på det? Varför måste de omprogrammeras till att betrakta Gud som en sagofigur?

Oavsett vad vi anser om omprogrammering till meningslöshetens religion, så är det i alla fall verklighet i Sverige. Här inleds processen tidigt. Redan i förskolan kan barnen möta vuxna som berättar att de inte tror på Gud. Om vi vuxna – för barnens skull – till och med låtsas att vi tror på tomten (!), varför är vi då inte mer försiktiga med att utsätta dem för ateistiska tankar och säga att Gud inte finns?

Varför berättar man något sådant för ett barn … eller en tonåring? Jag utgår från att det sker i all välmening. Den vuxne har kanske själv blivit omprogrammerad, först som barn och därefter med en kraftigt utökad dos under högstadie- och gymnasieåren. Med tanke på hur länge detta har pågått är det verkligen inte konstigt att så många är övertygade om att Gud bara är en sagofigur. Egentligen är det konstigt att det fortfarande finns så många i vårt land som ändå kan tänka sig att det finns en Gud, alltså trots denna mångåriga omprogrammering. Kanske tyder det på att våra intellekt kämpar emot programmeringen.

Återställ till fabriksinställning

Jag är medveten om att detta resonemang uppfattas som upp-och-nedvända världen för många – tyvärr. Vi är alla så vana vid att tänka att det är den som tror på Gud som är indoktrinerad och tänker konstigt. Ja, den tanken är så djupt rotad hos oss svenskar att till och med många som tror på Gud kommer att läsa detta och tänka: ”Men så kan man väl inte säga!”. Även det är ett tecken på att det har skett en omprogrammering.

Tänk efter en stund. Tänk om det är det ateistiska tänket som är upp-och-ned. Tänk om vi alla behöver vända det tänket rätt igen så vi att kan se rättvänt – så att vi kan se Gud. Tänk om vi alla behöver återställa till fabriksinställning, och bli som … bli som… barn igen!

Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket – Matt 18:3

 

 

Vända om … till vad?

Folkhopen blev väldigt förargad när de förstod att Jesus inte ställde upp på deras tolkning om Messias (se Sanningen om Messias irriterade många):

Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom.

Jesus sade till de tolv: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Simon Petrus svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” – Joh 6:66-69

Jag tycker att Petrus spontana svar är mycket intressant. Så här tänker jag kring det Petrus säger:

”Till vem skulle vi gå?”

Om man först har följt Jesus, men sedan bestämmer sig för att lämna honom, vart går man då?

Om man lämnar Jesus för att man har funnit något ännu bättre att tro på, något som är ännu vettigare och som i ännu högre grad fyller livet med glädje och mening – då borde det finnas en spännande omvändelsehistoria där någonstans. Men jag har hittills aldrig hört talas om någon som haft en sådan erfarenhet.

Vad jag istället hört ett antal gånger är att de som lämnar Jesus är irriterade och besvikna. De känner en typ av sorg och saknad, men de vill inte gå tillbaka. De har nämligen upplevt Jesus lära som en börda och är glada att vara fria från den – kanske med all rätt, beroende på hur Jesus lära har presenterats för dem. Men vart ska de gå? De finner inget bättre. Allt de har kvar är ett stort hål efter den som de inte längre kan tro på.

”Du har det eviga livets ord”

Petrus sa inte: ”Till vem skulle vi gå? Det är ju bara du som gör så här coola underverk.” (Jesus hade nyss skapat mat åt flera tusen pers och gått på vattnet!) Alltså var det inte underverken som Petrus fascinerades mest av. Det var inte på grund av dessa som han ville följa Jesus (och det är ju precis så det ska vara – se Varför visar sig inte Gud för oss så att vi kan tro på honom?). Jesus hade visat honom sanningen. Han hade hjälpt honom att se Gud i ett nytt ljus, med en klarhet som ingen annan lärare hade kunnat ge. Det fanns ingen bättre lärare att gå till. ”Till vem skulle vi gå?”

”Vi tror och vi förstår att du är Guds helige”

Dessutom började Petrus bli alltmer övertygad om att Jesus verkligen var den Messias som skulle komma. Att Jesus inte passade in på Petrus (och alla andras) rollbeskrivning av Messias – det hade inte särskilt stor betydelse.

Tre skillnader som gjorde skillnad

Det fanns alltså tre avgörande skillnader mellan Petrus inställning och den inställning som folkhopen gav uttryck för. Petrus stannade. Folkhopen lämnade.

1. Folkhopen sökte materiell framgång – Petrus lämnade sin karriär för erbjudandet om att följa Jesus.
2. Folkhopen ville se coola underverk – Petrus ville höra mer om sanningen.
3. Folkhopen ”visste” redan hur profetiorna om Messias skulle tolkas – Petrus var villig att lära sig.

 

Sanningen om Messias irriterade många

Efter att Jesus hade skapat mat åt flera tusen personer vid Genesarets sjö, var det många som accepterade honom som Messias, eller ”Kristus” som det heter på grekiska. Båda orden betyder ”den smorde” och är alltså vad som åsyftades med ”judarnas konung” som Pilatus skrev på skylten.

Felaktiga uppfattningar om Messias

Att de accepterade honom som Messias är ett grovt understatement. De tänkte till och med tvinga honom till det tronen med våld:

Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan… – Joh 6:15

Jesus var uppenbarligen inte nöjd med det arrangemanget. Han förnekade inte att han var Messias, men det fanns ett problem: Judarna hade en helt felaktig bild av vad Messias hade kommit för att göra. De hade tolkat profetiorna fel, för de hade tolkat dem ur ett mänskligt och själviskt perspektiv. De trodde att Messias skulle leda arméer i seger och befria dem från romarna. De längtade efter att denne kung skulle återupprätta Israel och göra det till ett ännu ståtligare och mer imponerande rike än i fornstora dar. När de såg att Jesus kunde skapa mat och bota sjuka, passade det perfekt med deras tolkning. De tänkte att Jesus kunde använda sina förmågor till att ge arméerna mat. Han kunde ju till och med bota skadade soldater!

Men Jesus rike hörde inte till denna världen (Joh 18:36). Han hade inte kommit för att befria dem från Caesar, utan från syndens slaveri! Tyvärr var de mer intresserade av materiell framgång än av att låta sina hjärtan förvandlas. Om Jesus själv hade varit ute efter världslig framgång så hade detta varit en bättre chans än någon kunde få. Men det var han alltså inte. Han ville inte heller ge sitt tigande samtycke till denna felaktiga tolkning av Messias uppdrag. Det enda raka var att klargöra detta i en presskonferens. Han visste att många skulle bli besvikna, och till och med upprörda. Men det måste ändå sägas.

Presskonferens

Man kan följa hela denna presskonferens ord för ord i Joh 6:22-66. För att sammanfatta det hela: Jesus förklarar vad människorna verkligen behöver mer än något annat, men de är inte intresserade av det. Så här slutar det:

Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: ”Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?” Jesus, som [var medveten om] att lärjungarna förargade sig över hans ord, sade till dem: ”Får det här er att vackla? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut?” … Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. – Joh 6:60-62, 66

Ur ett mänskligt perspektiv var detta en katastrofalt misslyckad presskonferens. Den som blev mest besviken, irriterad och förolämpad av Jesus agerande var förmodligen Judas. Han hade hoppats att Jesus skulle ta vara på detta gyllene tillfälle, men istället begick han politiska självmord genom att säga helt fel saker.

Två viktiga poänger:

• Om Jesus bara hade varit en helt vanlig människa som var ute efter ära och berömmelse, skulle han inte ha backat när folk ville göra honom till kung. Om han styrdes av mänskliga motiv skulle han inte ha ”skrämt bort” sina efterföljare på detta sätt.
• Ibland måste sanningen fram, även om den irriterar folk.

 

Omvänd omvändelse?

I föregående inlägg (Turn around!) berättade jag om den glädje som många känner när de beslutar att följa Jesus, samt hur härligt det är att höra omvändelsehistorier.

Det finns omvändelsehistorier av ett helt annat slag, där omvändelsen är omvänt riktad. Jag syftar på när personer som en gång varit en del av den kristna gemenskapen mer eller mindre blir omvända till ateism. Även dessa omvändelsehistorier är intressanta att höra, fast jag blir då ledsen istället för glad.

Båda typerna av omvändelsehistorier kan göra ett stort intryck. För många väger det tungt att få höra vittnesbördet från en före detta kristen som lämnat församlingen. Deras farhågor och fördomar om kristna blir bekräftade. De som själva går med liknande funderingar känner igen tankarna och kritiken mot sin församling och tro, och blir då uppmuntrade att fortsätta i den riktningen. På samma vis är det förstås intressant att få höra vittnesbördet av en före detta ateist som blivit omvänd och numera tror på Gud.

Vems reklam övertygar mest?

Bland dem som blivit omvända till en tro på Jesus syns som sagt tydliga tecken på gläjde. De är glada över vad de har funnit och längtar efter att få berätta om det för andra. De sprider positiv reklam för Gud. De är inte lika intresserade av att prata om hur fel de tänkte och levde tidigare. Deras gamla liv är historia. Bortglömt.

Jag glömmer det som ligger bakom mig
och sträcker mig mot det som ligger framför mig. – Fil 3:13

Allt det andra förlorat sitt värde för mig.
Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus. – Fil 3:8

Bland dem som blivit omvända till ateism ser jag däremot inte så många leenden. (I så fall är det oftast hånleenden mot ”korkade kristna”.) De tycks inte direkt ha funnit något nytt, utan snarare förlorat vad de en gång hade. Men de är förstås inte ledsna för det utan känner sig istället befriade … vilket är ironiskt med tanke på vad Jesus sa:

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.– Matt 11:28-30

Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda [även i andlig mening], att ge de förtryckta frihet. – Luk 4:18.

En del av dem som lämnar sin kristna tro vill helst bara glömma sitt gamla liv. Andra blir istället missionärer för den nya religionen (ateism). Då de inte har någon eget positivt budskap att ersätta det gamla med, får de nöja sig med att sprida negativ reklam mot Gud och allt som har med honom att göra. Negativa budskap kan säkerligen få folk att börja fundera, men ingen blir glad av att höra dem.

Om vi nu ska betygsätta reklamen (jag gillade ju den norska reklamen i föregående inlägg), så tycker jag mycket bättre om positiva budskap (kolla hur fantastiskt detta är!) än negativa budskap (köp i alla fall inte det andra märket, för det suger).

Men oavsett vad som tilltalar oss mest är vi alla intresserade av att höra själva omvändelsehistorian. Den svarar nämligen på den viktiga frågan: Varför blev du omvänd?

 

Turn around!

Denna norska tv-reklam talar sitt tydliga språk. Det måste vara en sanslöst god yoghurt! Se själva:

 

Vad är det då i reklamen som får oss att tänka att denna yoghurt är god? Jo, det är förstås att alla dessa personer vänder om. De upptäckte att de saknade sin älskade yoghurt och kunde inte tänka sig att fortsätta utan den. De skulle inte göra sig allt det där besväret (cykla tillbaka uppför backen, eller vända en hel färja!) om det inte var en fantastiskt god (eller beroendeframkallande) yoghurt .

Turn around to Jesus!

Jag har alltid tyckt om att höra omvändelsehistorier. Jag blir så glad när jag hör om någon som ”turnat-around” och börjat gå med Jesus, istället för att gå sin ”my way”.

Jag kan inte bevittna ett dop utan att få minst en liten glädjetår i ögat. Det är så härligt att få se när en människa tackar ja till att följa Jesus!

Själva omvändelsen i sig vittnar om att personen i fråga har funnit något. Man har upptäckt något som saknades i livet och som var värt att vända om till. Dopet vittnar om att detta ”något” var tillräckligt bra för att visa upp för alla andra. Förhoppningsvis leder det till att fler blir nyfikna på vad det kan vara som är så bra.

Glädje!

Efter varje dop ser jag hur de nydöpta bröderna och systrarna strålar av glädje. Deras glädje smittar av sig till alla som ser på.

Det stämmer bra med hur Bibeln beskriver den här typen av omvändelse. Omvändelse från synd är förknippat med ånger, ”säckväv, stoft och aska”. En annan typ av omvändelse (som kan ske samtidigt) är omvändelsen till en tro på Jesus. Denna omvändelse är starkt förknippad med glädje, som i sin tur kännetecknar evangeliet. Evangelium betyder till och med ”goda nyheter” eller ”glada nyheter”. I Markusevangeliets inledande vers har det ordet översatts så här:

Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Gud son – Mark 1:1

För många många fler texter om glädjen i detta budskap, se denna glädjesökning. 😀

 

Svar till en irriterad fysiker

Signaturen Dag (blå text) kommenterade mitt inlägg Svar om Gud och profetior:

Jag blir ganska irriterad på en del grejer som du skriver här, Johannes.

Det är verkligen inte min avsikt att irritera folk med det jag skriver, men det har visat sig vara oundvikligt. Frågor som handlar om Gud och Bibeln väcker nämligen starka känslor hos många. De flesta som har vuxit upp i Sverige har matats med budskapet om att Gud är en illusion och att Bibelns böcker är påhittade. När man utmanar dessa ateistiska uppfattningar och på fullt allvar hävdar att Gud faktiskt finns och att Bibeln är sann, så blir vissa irriterade. Detta har jag stött på upprepade gånger, så jag har lärt mig att ”budgetera för” sådana reaktioner. Många ateister (i synnerhet anti-teister) brukar inte dra sig för att vända upp och ner på en kristens världsbild när de får chansen, så de borde inte själva bli så förnärmade när någon går in för att vända den på rätt köl igen.

Men först en fråga: Du skriver att gud kan när som helst gå tillbaka och ändra i det som skett:
“Både serietecknaren och Gud kan till och med göra ändringar och justera detaljer helt oberoende av den (för “seriefigurerna”) upplevda kronologiska ordningen.” För mej e detta helt nytt. Och jag slår vad om att mina kristna kompisar inte skulle hålla med dej om detta. Varifrån kommer detta? E det något du tror/har hittat på, eller något som faktiskt står/har rejält stöd för i bibeln?

Att Gud kan göra det betyder inte att han gör det. Jag vet inte hur Gud gör, men jag tror inte att han behöver hålla på och pröva sig fram genom att ändra här och där och se vad det blir av det. Jämförelsen med serietecknaren använder jag enbart för att förklara Guds tidlöshet. Han står som sagt utanför tiden och är oberoende av den kronologiska ordningen. För honom finns det ingen dåtid, nutid, eller framtid. Gud är redan i framtiden. Han är även kvar i dåtiden, och han är här med oss nu. Gud är i alla tider samtidigt. 😀

Om Gud har skapat tiden är dessa egenskaper fullständigt logiska och till och med nödvändiga. Dessutom stämmer det väldigt bra med hur Bibeln beskriver Guds tidslöshet. Detta är verkligen inget jag har ”hittat på”. Det är både logiskt och bibliskt (se länken).

Sen säger du:
“Jag säger känslomässiga skäl eftersom det inte finns några förnuftsmässiga
eller vetenskapliga skäl att utesluta förekomsten av förutsägelser om framtiden”.
Som fysiker blir jag irriterad när jag ser detta.

Irritation … är inte det en högst känslomässig reaktion? 😉 Om blotta tanken gör dig irriterad, bevisar inte det att ditt förkastande av förutsägelser är känslomässigt grundat? Åtminstone delvis. Det återstår att se om det är den enda grunden.

Visst, det finns många enkla grejer som vi kan förutsäga,
tex om vi har statistik på hur mycket som konsumeras per år,
kan vi göra en prognos på hur mycket som kommer konsumeras under en viss tid framöver.

Precis, den typen av förutsägelse beskrev jag ju i det inlägg som du kommenterade. Som sagt kan man med god research och lite tur till och med förutsäga att ett skepp med ett visst namn kommer att krocka med ett isberg och sjunka (se Tankar om likheterna mellan Titanic och Titan).

Men om det handlar om något komplext, tex ett beslut som kommer fattas av en människa i framtiden, då kan vi i princip inte säga någonting (rent vetenskapligt alltså). Enligt modern fysik kan vi bara beräkna sannolikheten för något. Inte exakt vad som kommer att ske.

Även detta håller jag helt med om. Jag tolkar detta som att du inte är anhängare av determinismen, utan att du är medveten om att vi människor har en fri vilja. Vår vilja är inte bara resultatet av kemiska processer. Vi är inte viljelösa offer för fysiska och kemiska omständigheterna. Vi är fria att forma vår egen framtid och fatta våra egna beslut. (Eller menar du att vi är helt styrda av kemiska processer, men att forskarna än så länge saknar kunskap om dessa processer för att kunna ge träffsäkra prognoser?)

Dvs så fort en process är komplicerad, så är det du säger definitivt fel enligt dagens vetenskapliga världsbild.

Nu är jag inte med längre. Jag sa bara att det ”inte finns några förnuftsmässiga eller vetenskapliga skäl att utesluta förekomsten av förutsägelser om framtiden”. Förutsägelse förutsätter inte beräkning. Det finns fler sätt att se framtiden – sätt som bland fysiker (dina kollegor?) betraktas som möjliga och intressanta.

Läs gärna vad som publicerats om maskhål, tidsresor och multiversum i vetenskapliga tidsskrifter. Här kommer ett av många exempel: Wormholes, Time Machines, and the Weak Energy Condition av Michael Morris et al. Tänk vilken science fiction som ändå får publiceras i peer-reveiw-tidskrifter! (Det är lite ironiskt med tanke på alla utmärkta artiklar som inte kommer med i dessa tidskrifter bara för att de skrivits av skapelsetroende forskare.)

Själv tycker jag också att fysikernas spekultationerna är intressanta (jag gillar science fiction), men jag finner det mycket mer logiskt och förnuftigt att tro på en Gud som står utanför tiden och som kan välja att avslöja framtida händelser för oss.

Jag tror inte det finns en enda profetia i bibeln som är rimlig enligt “vetenskapliga själ” [sic].
Dvs jag tror att ditt påstående ovan är totalt fel. Rätta mej gärna om du kan!!

Vad är det i Bibelns profetior som inte är rimligt? Att Gud kan förutsäga framtiden är som sagt logiskt och konsekvent med bilden av Gud som tidlös. Själv uppger du varken något förnuftsmässigt eller vetenskapligt skäl till att utesluta förekomsten av förutsägelser om framtiden. Eftersom du inte gett något sådant argument kan jag inte heller rätta dig. Jag kan bara påpeka avsaknaden av argument. Alltså: Vilka förnuftsmässiga
eller vetenskapliga skäl finner du som utesluter förekomsten av förutsägelser om framtiden?

Det finns fler knasigheter i din argumentation jag skulle vilja kommentera på, men det får räcka för denna gång.

Det är fritt fram att kommentera. Jag tar inte illa upp och jag blir inte irriterad av kommentarer. Det finns väl ingen anledning att bli irriterad för att någon påstår något som man själv tycker är fel? Så länge man känner sig trygg i att man själv har rätt är det ingen konst att hålla huvudet kallt. Det är först om man känner att ens världsbild håller på att rasa samman som det kan bli lite känslomässigt – eller till och med panikartat.

Är det måhända förklaringen till mångas irritation?

 

Gud friar inte på första dejten

Varför kan inte Gud bara visa sig, så att alla kan tro på honom?

Problemet är att många av oss har förutfattade meningar om vem Gud är. Därför måste han först vinna vårt förtrodende och vår vänskap. Om han skulle överbevisa oss om sin existens och till och med om sin kärlek till oss, så skulle det vara långt ifrån nog. Det är precis som med relationer mellan oss människor. Det räcker liksom inte att säga: ”Hej! Jag finns och jag älskar dig ofantligt mycket. Nå, vill du gifta dig med mig?” För att vinna någons hjärta krävs en speciell taktik. Här kommer några exempel på taktiker som Gud skulle kunna pröva.

Skrämsel-taktiken: ”BU! Jag är din Gud! … Du blev väl inte rädd?”

Anta att vår allsmäktige Skapare skulle uppenbara sig för oss med all sin strålglans, utan att först ha blivit våra vänner och övertygat oss om att han är god. De som redan känner honom (fast de aldrig har träffat honom irl) skulle säkerligen bli otroligt glada över det. Men alla som inte känner Gud som en vän skulle istället bli skräckslagna och totalt freaka ut. De skulle förvisso falla på knä inför sin mäktige Skapare, och de skulle tillbe och tjäna honom. Men de skulle inte göra det som hans vänner; de skulle göra det av rädsla.

Tänk om Gud dundrade ur ett moln: ”Älska mig! Bli min vän!” Jag gissar att de flesta skulle tacka ja, men inte för att de känner Gud och egentligen vill vara vän med honom, utan för att de inte törs säga nej.

Gud, som föredrar att kalla oss vänner (Joh 15:15), vet att skrämseltaktiken inte funkar särskilt bra. Han vet att det inte räcker med att han bevisar sin existens. En sådan manifestation skulle till och med få motsatt effekt. Om vi får för bra bevis på Guds existens fastän vi inte vill veta av honom, då kommer dessa bevis bara förstärka våra negativa känslor inför vår Skaparen. (På bibel-språk heter det att vi skulle bli ”förhärdade” av dessa bevis.)

Tjat-taktiken: ”Men kom igen nu! Jag älskar ju dig! Nu måste du älska mig tillbaka.”

Den Gud som själv har försett oss med en fri vilja, vet att han inte kan tvinga oss att älska honom tillbaka. Det tjänar ingenting till hur mycket Gud bedyrar att han älskar oss. Så länge denna kärlek är obesvarad uppstår ingen som helst vänskap.

Vi människor förstår ju att man bör vänta med att begära kärleksbevis tills relationen är mogen för det. Annars riskerar man bara att förstöra alltihop. Vi inser att det inte är speciellt smart att fria på första dejten. Man bör vara relativt säker på att man har vunnit den andra personens hjärta innan man ställer sin älskade mot väggen med den stora frågan. Annars kan frågan få en negativ effekt. Och ju fler gånger frågan ställs (med fel tajming), desto mer definitivt blir det nekande svaret. (På bibel-språk heter det att hjärtat blir ”förhärdat”.)

Eftersom Gud är minst lika smart som en människa väljer han att inte ”fria” till oss på första dejten. Han vet att vi inte skulle kunna hantera det. Vi skulle bara bli chockade och fly bort från honom. Han väljer därför annan väg in i våra hjärtan.

Steg-för-steg-taktiken: ”Jag vill vara mer med dig, så att vi kan lära känna varandra.”

Om man vill bygga en hållbar relation bör man ta det lugnt. Vår Skapare kan det här med relationer, han vet hur vi fungerar. Ja, han vet ju till och med allt om oss. Alltså handlar det inte om att han ska lära känna oss utan att vi ska lära känna honom. För att kunna vinna vår kärlek och vårt förtroende måste han till att börja med ändra vår inställning till honom. Han måste visa oss hurdan han är.

Hur han gör det blir helt olika från person till person, eftersom vi är olika och reagerar på olika sätt. Gud känner oss och vet hur han bäst bör tala till var och en. Han låter oss se en liten bit i taget, och ger oss även små omsorgsfullt inslagna indicier på att han finns och att han älskar oss. På så vis får vi chans att tänka igenom saker och ting i lugn och ro. Han tänker inte chockera oss utan låter insikterna sakta sjunka in så att vi hinner acklimatisera oss till verkligheten.

När Gud friar

När Gud vet att vi är redo säger han: ”Följ mig! Lägg ditt liv i mina händer. Du vet att du har fått alla bevis du behöver. Det är dags för dig att ta det avgörande steget och våga lita på mig.”

Vissa måste han fråga flera gånger. Vi är ju olika. Men Guds tajming är alltid perfekt. Jag antar att han aldrig ”friar” på första dejten. Hur som helst gör han allt som står i hans makt för att vi inte ska bli förhärdade och för alltid vänder ryggen mot honom.

Se även:
Varför visar sig inte Gud för oss så att vi kan tro på honom?
Gör som elektronerna – gå mot strömmen!
Paulus – elektronen som bytte riktning

 

När skapades världen?

Baserat på de uppgifter som ges i Bibeln (se Bibelns kronologi 101) tror jag att vår värld är omkring 6000 år gammal. Jag ska nu visa hur detta härleds från Bibeln.

I Första Mosebokens femte kapitel kan vi följa släkttavlan från Adam till Noa. Den börjar så här:

När Adam var 130 år fick han en son som liknade honom och var hans avbild; han gav honom namnet Set. – 1 Mos 5:3

Sedan får vi veta hur gammal Set var när blev far till Enosh, och hur gammal Enosh i sin tur var när han blev far till Kenan, och så vidare hela vägen till Noa. Genom att addera dessa åldrar får vi reda på hur lång tid som gick från skapelsen till Floden. I 1 Mos 8:13-14 står det sedan att Noa var 601 år gammal när de gick ut ur arken.

Som ni ser i tabellen blir summan av alla dessa åldrar 1657, vilket innebär att Flodens slut var år 1657 e S (efter Skapelsen). Detta kan sedan adderas till de 1337 år som varade från Floden till att kung Salomo började bygga templet (den uträkningen kan följas i inlägget När var Noas flod?). Den sistnämnda tidpunkten har fastställts till år 966 f Kr.

966 + 1337 + 1657 = 3960

Enligt de uppgifter som Bibeln ger ägde alltså skapelsen rum kring år 3960 f Kr.
I så fall kan man säga att Jesus korsfästes omkring år 4000 e S.

Båda listorna anger åldrar för nio personer vardera vilket ger en sammanlagd felmarginal på 18 år (se Bibelns kronologi 101). Det finns dock andra faktorer som skulle kunna påverka desto mer, för det finns olika manuskript som inte är helt överens gällande åldrarna. De flesta bibelöversättningar har dock i huvudsak använt sig av den masoretiska texten, som anses överlägsen de andra i tillförlitlighet. Den längsta möjliga ålder vi kan få fram med hjälp av dessa andra versioner är ungefär 1400 år längre, vilket alltså skulle innebära att skapelsen istället ägde rum för omkring 7400 år sedan. Dessa andra versioner har dock en del interna problem. T ex skulle Metushelach dö flera år efter Floden.

Så vitt jag kan se har det ingen teologisk betydelse vilken av dessa åldrar som är den rätta. Det finns inte heller något behov av att fastställa det exakta datumet för världens skapelse. Man kan i alla fall konstatera att det inte finns utrymme i texten för miljoner eller miljarder år.

 

När var Noas flod?

Jag har skrivit några gånger att Noas flod ägde rum för drygt 4300 år sedan, alltså runt år 2300 f Kr. Jag tänkte att det är dags att visa hur detta kan räknas ut med hjälp av de uppgifter som ges i Bibeln. I följande beräkning kommer jag för enkelhetens skull spara felmarginalerna till slutet. (För dem som inte redan har läst det rekommenderar jag först introduktionen Bibelns kronologi 101.)

I 1 Mos 11:10-14 läser vi nu följande:

”Detta är Sems släkttavla. Sem hade levt i 100 år när han blev far till Arpakshad, två år efter floden. Efter Arpakshads födelse levde Sem 500 år och fick söner och döttrar. Arpakshad var 35 år när han blev far till Shelach. Efter Shelachs födelse levde Arpakshad 403 år och fick söner och döttrar. Shelach var 30 år när han blev far till Ever. [osv]”

Arpakshad Semsson föddes alltså år 2 e F (efter Floden). Hans son föddes år 2 + 35 = 37e F. Fortsätter man att lägga ihop åldrarna på alla Sems ättlingar ända fram tills Abrahams pappa Terach föds så hamnar vi i år 222 e F. När Terach dog flyttade Abraham vidare och fick ett löfte av Gud om sina ättlingars framtid (Apg 7:4). Det hände år 222 + 205 = 427 e F. Sedan gick det exakt (på dagen! – 2 Mos 12:41) 430 år tills de drog ut ur Egypten. Det var alltså år 427 + 430 = 857 e F. Därefter gick det ytterligare 480 år (och 19 dagar) innan Salomo började bygga templet:

Under det fyrahundraåttionde året efter israeliternas uttåg ur Egypten, det fjärde året av Salomos regering i Israel, i månaden siv, som är den andra månaden, började Salomo bygga Herrens hus. (1 Kung 6:1)

Denna historiska händelse ägde alltså rum år 1337 (l33t!) efter Floden (utan hänsyn till någon felmarginal).

Så ser det hela ut sammanställt i tabellformat:

För att nu göra en lång historia kort: Genom att synkronisera vissa händelser med assyrisk kronologi kan Salomos fjärde regeringsår fastställas till år 966 f Kr. Alltså:

år 1337 efter Floden = år 966 före Kristus

Och vad blir då 1337 + 966? Det blir 2303! Felmarginalen är endast 9 år (eftersom det är nio personer vars ålder kan diffa med strax under tolv månader – se Bibelns kronologi 101). Därför törs vi konstatera att:

Bibeln säger att Noas flod ägde rum runt år 2300 f Kr.

 

Bibelns kronologi 101

Bibelns historiska böcker (GT: 1 Mos – Ester; NT: Matt – Apg) är rika på information som är användbar för att datera olika händelser i förhållande till varandra så att vi kan följa hela Jordens historia hela vägen från början – oavbrutet!

I Första Mosebok finns det till exempel släkttavlor som följer detta mönster:

A var a år när han blev far till B …
B var b år när han blev far till C …
C var c år när han blev far till D …

Det krävs inte ens grundskoleexamen för att lista ut att man kan addera alla åldrar och därmed räkna ut hur lång tid som passerat från A till exempelvis N. En sak som man dock måste ha i åtanke är att endast hela år anges. Om det står att A var 35 år gammal när han blev far till B så kan det innebära att han nyligen hade fyllt 35 eller att han nästan skulle fylla 36. Detta ger oss en felmarginal på ett år för varje person som finns med i listan, vilket är anledningen till att det inte går att räkna ut exakt på året när Floden ägde rum. (Sedan vet vi förstås inte om man förr tänkte att en person som var nära att fylla 35 genom avrundning räknades som 36 år.)

Ibland får vi även veta summan direkt:

Just denna dag, då 430 år hade gått, drog alla Herrens härar ut ur Egypten. – 2 Mos 12:41

Från och med att Israel fick kungar som regerade över dem anges åren istället utifrån kungarnas regeringsår:

Under Rehabeams femte regeringsår tågade Shishak, kungen av Egypten, mot Jerusalem – 1 Kung 14:25

Efter att riket splittrades i två (Israel i norr och Juda i söder) refererade man till regenten i det andra riket när man skulle berätta när en regent tillträdde:

Under Asas tredje regeringsår i Juda blev Basha, Achias son, kung över Israel, och han regerade tjugofyra år i Tirsa. – 1 Kung 15:33

Läkaren Lukas överträffade alla andra i kronologisk noggrannhet genom att referera till åtta samtida regenter och ledare, för att vi alla skulle kunna vara helt säkra på när i historien Johannes döparen (och därefter Jesus) trädde fram:

Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. – Luk 3:1-2

För den som tror på profetior kan även dessa användas för att datera olika händelser. Till exempel kan vi få information om vilket år Jesus korsfästes baserat på profetian om 490 år (70 årsveckor) i Daniel 9:24-27. Mer om det en annan gång.

 

Hur kunde vi bli 7 miljarder på bara 4300 år?

Denna inte helt genomtänkta fråga får man ibland höra som invändning mot Bibelns kronologi. Enligt Bibeln ägde nämligen Noas flod rum för cirka 4300 år sedan, alltså runt år 2300 f Kr.

Noas tre söner fick i sin tur sammanlagt 16 söner. Om vi antar att de hade lika många döttrar var de alltså 32 kusiner i generation nummer 2 efter Noa. Detta ger en befolkningsökning med en faktor på över 5 (eftersom 32 delat på 6 är 5,333…). Om befolkningen skulle öka i samma takt för varje generation skulle det se ut så här:

Generation 1:    6
Generation 2:    32
Generation 3:    171
Generation 4:    910
Generation 5:    4 855
Generation 6:    25 891
Generation 7:    138 084
Generation 8:    736 448
Generation 9:    3 927 725
Generation 10:  20 947 867
Generation 11:  111 721 956
Generation 12:  595 850 431
Generation 13:  3 177 868 964
Generation 14:  16 948 634 476

Som ni ser skulle sjumiljardersstrecket i denna takt kunna passeras redan under den fjortonde generationen efter Noa.

När var det?

Om man adderar de åldrar som anges i Bibeln (från Sems släkttavla i 1 Mos 11:10-26) föddes Abraham (generation 10) cirka 292 år efter Floden. Abrahams son Isak föddes 100 år senare (se 1 Mos 21:5). Alltså: 392 år efter Floden kom generation 11. När Isak 60 år gammal föddes Jakob (1 Mos 25:26). Alltså: 452 år efter Floden kom generation 12.

När Jakob kom till Egypten och farao frågade hur gammal han var svarade han att han var 130 år gammal (1 Mos 47:9) – alltså 582 år efter Floden. Då fick han först återse sin son Josef (generation 13). Lite senare får han även träffa Josefs barn (generation 14) som hade fötts i Egypten innan Jakob kom dit (1 Mos 48:5). Alltså hade generation 14 påbörjats cirka 582 år efter Floden.

(I 1 Mos 50:22-23 står det förresten att Josef, som blev 110 år gammal, hann se den tredje generationen av sin son Efraims barn – alltså föddes sjutton generationer efter Noa inom omkring 650 år efter Floden.)

Om befolkningsökningen var mindre då?

Abraham fick minst åtta söner (1 Mos 25:1-2) och hans bror Nahor fick minst tolv söner (1 Mos 22:23-24). Jakob fick som bekant tolv söner. Isak var tydligen ett undantag i den här tiden, eftersom han bara hade två söner (enligt vad Biblen nämner), men annars verkar det absolut inte som att nativiteten (födelsetalet) hade minskat på tio generationer trots att livslängden hade minskat (Sems blev 500, Abraham blev 170) och trots att många var barnlösa (antagligen på grund av att de gifte sig med för närastående släktingar).

Däremot lär mortaliteten (dödstalet) ha ökat ordentligt och därmed hållit världens befolkning nere. Det står i 1 Mos 10:25 att jorden delades upp ungefär när Peleg föddes. Han var i generation 4 och det var drygt 100 år efter Floden. Kanske var det då Gud spred ut alla människor från Babels torn. I vilket fall som helst verkar det då ha börjat dras upp gränser mellan olika folkslag och det kan ju ha lett till en del stridigheter. På Abrahams tid (200 år senare) förekom tydligen en hel del förtryck och krig. Stridsstyrkorna var tillräckligt stora för att behöva organiseras (1 Mos 14:8). Abraham själv mönstrade en styrka på 318 män från sitt eget hushåll (1 Mos 14:14) vilket förmodligen var väldigt lite i jämförelse med vad t ex kungen av Shinar (Babylon) och kungen av Elam (Persien) kunde uppbåda. Många stupade säkerligen i dessa tidiga arméer, vilket naturligtvis höll befolkningstillväxten nere. Sedan kunde folk förstås dö av sjukdomar även på den tiden. (Men det fanns antagligen inte lika många sjukdomar då som idag med tanke på att den genetiska degenereringen då inte hade pågått särskilt länge.)

Hursomhelst: Om det inte vore för krig och andra begränsande faktorer så skulle jordens befolkning ha kunnat uppnå sju miljarder inom en sjundedel av de ca 4300 år som passerat sedan det bara fanns åtta människor på hela jorden. Så vad är problemet? 😀

För exemplets skull: Om vi bara skulle tillåta en faktor på 1,16 (alltså att inte ens var sjätte par överlevde tillräckligt länge för att hinna få tre barn istället för bara två), så skulle det räcka med 143 generationer för att passera sju miljarder. Ibland räknar man att en generation är 30 år. Vad blir 143 gånger 30 år? Ca 4300 år.

Men poängen är att 4300 år räcker gott och väl.