Sånger som räddar liv: ”This time”

Det finns sånger som gör att vi somnar
och sånger som får oss att dansa.

Det finns sånger som muntrar upp
och sånger som får oss att gråta.

Det finns sånger som gör oss arga
och sånger som gör oss lugna.

Det finns sånger med djupa poänger
och sånger som är helt meningslösa.

Och så finns det sånger som räddar liv!

Ett exempel på en sådan livräddande sång skulle vara en som övertygat någon att inte begå självmord. I detta och nästföljande inlägg ska jag berätta om två fantastiska sånger som kan övertyga att inte ta livet av samhällets allra mest utsatta.

”You’re not taking her!”

I mitt senaste inlägg delade jag musikvideon till This time – en låt om en ung tjej som sitter på abortkliniken och undrar om hon har fattat rätt beslut. Alldeles i slutet av klippet får vi höra Sami berätta att låten är baserad på hur hon själv en gång räddades från abort. Tjejen på abortkliniken, som vi får se i musikvideon, spelar alltså Samis biologiska mamma. Vi får se hur hon tar det livsavgörande beslutet att ringa sin mamma som kommer och hämtar henne från stället där dottern Samis liv annars skulle slutat – innan Sami ens hade fått se dagens ljus.

Det är hennes adoptivpappa John Elefante som har skrivit låten. Han säger (i detta klipp) att han inte vill ta på sig något av äran för denna mycket speciella sång. Han hade melodin klar, och när det var dags att skriva texten kom den till honom ovanligt lätt. Alla orden föll på plats på ett sätt som de normalt inte brukar göra för honom när han skriver låttexter. ”Det är en sång som kan rädda liv,” säger han. Och det tror jag verkligen stämmer. Om du inte redan har gjort det, borde du absolut lyssna på den nu på en gång!

I en annan intervju förklarar John Elefante att syftet aldrig var att skriva en pro-life sång. Det var inte tänkt som något slags propaganda. ”Det är helt enkelt berättelsen om hur min dotter kom till den här världen.” Vid adoptionen fick John och hans fru träffa Samis biologiska mamma och pappa. Då fick de bara höra delar av vad som hände på abortkliniken den dagen. Musikvideon är därför inte någon exakt skildring. Det finns en hel del ”creative license”. Någon skrev till mig att ”man inte behöver rymma från en abortklinik”. Det tror inte jag heller, men jag kan mycket väl tänka mig att en tonårstjej kan uppleva det så. Videon är ju skildrad utifrån hennes perspektiv, så det är hennes upplevelser vi får del av. Med tanke på alla förväntningar och påtryckningar som gravida tonårstjejer kan få utstå är det inte alls konstigt om det känns som att alla är ute efter ens barn. Jag önskar att alla tjejer som hamnar i en sådan situation vågar se dig själva som sina barns beskyddare. Den tanken tycker jag att den här musikvideon förmedlar väldigt bra!

”She’ll grow up and seek My name”

En annan viktig tanke som kommer fram är denna: På grund av olika omständigheter kan det för stunden se ut som att ett ofött barnet inte har någon framtid, men det är bara för att vi inte kan se in i framtiden. Det kan Gud! Om man tror att Gud har en mening och avsikt med varje människas liv, så förstår man också att inget barn någonsin har varit oönskat!

Medan Samis biologiska mamma satt på abortkliniken drömde hon om det barn som fanns inom henne. I drömmen såg hon barnet växa upp och fira sin födelsedag. Man kan säga att Gud lät henne se in i en eventuell framtid – en framtid som bara kunde bli verklighet om hennes mamma valde att lämna abortkliniken.

”Många gravida kvinnor tror att deras son eller dotter inte kommer att ha någon chans i den här världen”, säger John Elefante. ”Men det är inte sant. Min fru och jag är levande bevis på att när ett barn lämnas till adoption, så finns det många kärleksfulla hem som detta barn kan komma till. Vi är så välsignade av att vara ett par som fick den möjligheten. Vi har två adopterade barn, och det är ett utmärkt alternativ.”

 

Funderar du på abort? Se den här musikvideon först!

Den här musikvideon innehåller inga chockerande bilder, utan helt enkelt berättelsen om en 13 år gammal tjej som inte ville bli gravid. Hon sitter där på abortkliniken alldeles ensam och undrar om hon har fattat rätt beslut.

”Var inte orolig”, tröstar personalen. ”Det är snart över. Det kommer att gå bra. Du är så ung. Vi ser detta hela tiden.”

Samtidigt hör hon en annan röst som vädjar till henne att inte göra det.

She sat cold in a waiting room,
frightened and all alone
Watched the clock tick down,
knowing that her baby would soon be gone
Her head slung low, so embarrassed
She was 13 years old
She felt a kick inside as a reminder
of a life she couldn’t show
Then she heard a voice inside say ”Run away!
It was a mistake, but don’t throw your child away!”

Then she fell into a light sleep,
had a dream about a little girl.
There was a birthday cake and three candles
She was living in another world.
She saw the little girl become a woman,
living in a happy home
Then she was suddenly awakened
by a voice that called her name
They said, ”Don’t worry, you’ll be fine.
You’re still young, we see this all the time.”

Right then the Lord began to speak:
”You’re not taking this one! She’s Mine!
She’ll grow up and seek My name.
You’re not taking her! She’s Mine!
And you’re not taking her this time.
No, you’re not taking her this time.”

She laid flat on the table,
she asked ”Please, can I talk to someone?”
But a headstrong woman with a blank stare
said ”We’ve gotta get this done.”
Then she cried out, ”Lord, please help me!
I’ve got to get to a phone!
I need to call my mother
to help me find my baby a home!”
They said, ”Don’t worry, you’ll be fine.
You’re still young, we see this all the time.”

Right then the Lord began to speak:
”You’re not taking this one! She’s Mine!
She’ll grow up to seek My name.
You’re not taking her this time.
I decided before time began.
Her name is written in the Book.
They didn’t have the power to take her life.
They’re not taking her – she’s Mine!
You’re not taking her this time.
No, you’re not taking her this time.”

This time
No, you’re not taking her this time

 

Abort – ett kollektivt fel

Mitt förra inlägg har lett till en hel del reaktioner, både här på bloggen och i sociala medier. Men jag säger inte vad jag säger för att ”få klick”, eller för att provocera för provocerandets skull. Jag säger det för att jag känner att det måste sägas. Jag säger det för att jag betraktar det som min skyldighet gentemot de ofödda barnen, gentemot samhället som jag lever i och gentemot den Gud som har skapat oss och älskar oss oerhört mycket. Jag vill inte längre vara en som tiger och samtycker. Jag vill ta mitt ansvar. Och jag tycker abort är fruktansvärt fel.

Vi begår allihop ett kollektivt fel när vi tillåter och försvarar detta. Vi är alla vilseledda till att tycka att det är fullt normalt och till och med en ”rättighet” att döda ofödda människor. På något vis har vi blivit hjärntvättade till att tycka så. Det är därför jag säger, faktiskt vädjar i förtvivlan: Förbjud aborter! Snälla! Låt inga fler barn offras på själviskhetens altare.

Jag ville med mitt förra inlägg också förklara hur och varför jag har ändrat min uppfattning i frågan om abort. Jag ville förklara varför jag nu tycker det är så allvarligt. (Jag har nu uppdaterat inlägget och skrivit om en del av texten, för att min tanke ska vara lättare att följa.) Om jag själv hade läst mitt inlägg för några år sedan hade jag nog tyckt att det var radikalt och provokativt. Därför förstår jag att många känner så.

Jag menar verkligen inte att vara fördömande (mot någon människa). Om jag har varit fördömande så har jag ju i så fall också fördömt mig själv (”Genom att tiga har jag ju samtyckt till att detta dödande förekommer”, skrev jag i inlägget.) Jag vet att vissa känner sig anklagade av att jag har den här åsikten. Jag skriver inte alls detta för att anklaga. Jag vill följa Jesus, och Jesus anklagar ingen. Det är djävulen som är anklagaren. (Grekiskans Diabolos, varifrån ordet djävulen är hämtat, betyder just ”anklagare”.) Han anklagar hela mänskligheten för de brott som han själv har lurat oss att begå.

Jesus är istället vår frälsare – vår räddare! Han har kommit för att rädda oss undan våra brott och från deras konsekvenser. Han har kommit för att vi ska få liv – liv i överflöd! För att han ska kunna rädda oss måste vi ångra de brott vi har begått och vända om. Det är aldrig någon trevlig känsla att tänka att man har gjort fel. Men det är en helt fantastisk känsla att vända om och få förlåtelse!

”Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” – Johannes 3:17 (läs gärna sammanhanget)

 

Låt inga fler barn offras på själviskhetens altare – Förbjud aborter!

På senare tid har jag alltmer börjat inse hur fruktansvärt fel och hemskt det är med aborter. Jag begriper inte hur jag tidigare har kunnat köpa så många av de argument som använts för att rättfärdiga dödandet av ofödda barn. Jag tänkte som många andra att ”det är en svår fråga” utan några klara och tydliga svar. Därmed förringade jag också mitt medmänskliga ansvar i denna fråga till att på sin höjd uttrycka min oro över det stora och växande antalet aborter. Jag skäms nu över att jag inte tidigare har satt mig in i frågan – att jag nog inte har velat förstå hur allvarligt det är. Jag har börjat förstå vilket fruktansvärt brott detta är mot de ofödda barnen, mot mänskligheten, och mot Gud. Genom att tiga har jag ju samtyckt till att detta dödande förekommer. Gud, förlåt mig!

Insikten har vuxit gradvis. Jag har läst lite debattartiklar och tagit del av andras funderingar. Jag har chockerats av bilder på abort-offer, berättelser om misslyckade aborter samt information om hur även en helt ”normal” abort kan gå till. Jag har chockerats av den avklädda sanningen, kan man säga. Bilderna och berättelserna har väckt mina sympatier och öppnat ögonen på mig.

Jag har under de senaste åren prövat mina tankar om abort så smått i en del diskussioner. Vad jag då har upptäckt är att argumenten för abort är oerhört svaga. De är helt inkonsekventa mot hur vi annars ser på människors värde och vad som överhuvudtaget definierar en människa. När man skalar bort alla de argument som inte är konsekventa, återstår endast ett argument. Det argumentet håller förvisso rent logiskt, men är å andra sidan väldigt hemskt och sticker i ögonen på hela vårt sätt att se på oss själva.

Argumentet som kvarstår är nämligen detta: ”Jag vill inte ha ett barn för det skulle sabotera mina framtidsplaner. Det skulle förstöra mitt liv.” (Märk väl att detta argument för abort kan komma från barnets pappa likväl som från barnets mamma.) De övriga argumenten framstår som rena svepskäl för att dölja detta verkliga skäl. Jag tror förstås inte att någon som genomför, beslutar om eller övertalar någon annan till abort är medveten om detta. Jag tror att vi godtroget accepterar de övriga argument som har presenterats för oss, till försvar för denna handling. Det har jag själv gjort. Nu ser jag det med andra ögon.

Det som fick mig att verkligen tänka om och betrakta denna abortfrämjande kultur som högst allvarlig, var när jag funderade vidare kring detta egentliga bakomliggande skäl till att aborter genomförs. Det som slår en är ju att det är ett själviskt skäl! Man tycker att ett barn skulle förstöra ens eget liv. Då förstör man istället ett oskyldigt barns liv till förmån för sina egna själviska ambitioner. Bildligt sett skulle det kunna uttryckas så här: Barn offras på själviskhetens altare!

Jag förstår att det är en hemsk och stötande tanke. Men det är faktiskt ännu hemskare än så. (Läs inte vidare om du inte känner dig redo för det.) Om vi sätter in det hela i ett historiskt perspektiv, och jämför vår kultur med kulturer där man agerade och resonerade på liknande sätt, då kanske vi närmar oss kärnan i hur allvarligt detta är:

I Kanaans land* för omkring tre tusen år sedan offrades spädbarn till avgudar som t ex Molok. Prästerna la barnen i de glödgade händerna på statyer av dessa avgudar så att de stektes, medan föräldrarna bad till avguden om framgång. Offerceremonin ackompanjerades av sång och musik för att de inte skulle behöva höra sina barns skrik då de torterades. Därefter föll barnen ner i elden och dog. Varför gjorde man så? Det var förstås i grund och botten av helt själviska skäl. Men hur kunde de ändå göra så med sina egna barn?

Vi människor brukar sällan vara onda medvetet. Vi vill se oss själva som goda människor. När vi gör saker som egentligen är onda har vi alltid något argument som rättfärdigar det. Säkerligen tyckte man då, för flera tusen år sedan, att det var helt normalt och självklart att utföra dessa offer. Men tänk på att många av oss idag på motsvarande sätt tycker det är helt normalt och självklart att få utföra aborter.

Tänk så sjukt det kan bli när vi människor – med våra begränsade perspektiv – på egen hand (”humanism”) fattar beslut om vad som är moraliskt! Vi behöver verkligen moralisk vägledning – uppifrån!

Gud, förlåt oss för våra fruktansvärda brott!

 

* Kanaans land var det land som israeliterna intog. De fick i uppdrag av Gud att driva ut landets invånare för att sätta stopp för avskyvärda seder såsom dessa. Ironiskt nog har Bibelns Gud många gånger anklagats (av anti-teister och ”humanister”) för folkmord på grund av israeliternas erövring. Då förbiser man det fruktansvärt folkmord erövringen faktiskt syftade till att sätta stopp för. Man har också anklagat Bibelns Gud för att vara emot ”religionsfrihet” på grund av det starka fördömandet av offer till avguden Molok. ”Du får inte överlämna något av dina barn till Molok … [den] som ger något av sina barn till Molok skall straffas med döden” – 3 Mos 18:21, 20:1-5.

En sida som jag verkligen kan rekommendera för dig som ännu inte har upptäckt hur fruktansvärt fel det är med aborter, eller för dig som helt enkelt vill utrusta dig med bra svar på de argument som oftast används för att försvara abort (se Frågor och Svar):

www.abortnej.se

 

Andreas Kvists vittnesbörd – del 5: Min väg till Adventkyrkan

Jag faller ner på badrumsgolvet och börjar gråta hysteriskt, för samtidigt som jag inombords ser hur man piskar och slår Honom kan jag känna Jesu Kärlek för oss. Jag börjar då ropa: ”Slå Honom inte! Slå Honom INTE!” Sedan, på ett ögonblick, tas upplevelsen ifrån mig. Det var en otrolig stark upplevelse. – Andreas Kvist

Här följer den femte och sista delen av Andreas Kvists vittnesbörd.
Börjar gärna med att läsa del 1: Anden i glaset.

Obehagliga påminnelser

En upplevelse som jag en gång fick gav mig förståelsen att Satan kan ge oss tankar. Jag jobbade åt ett bemanningsföretag, och en dag skulle jag jobba med att tömma en container. Det var jag och en person till. Det som hände var att jag helt plötsligt fick en låt på hjärnan. Det som slog mig var att det var en jättegammal låt som jag inte hade hört på åratal. Kanske tio sekunder efter att jag fick upp den tanken i huvudet började min arbetskollega att vissla på den sången. Precis när jag fick den sången på hjärnan så fick han också den på hjärnan. 
Det är ju helt osannolikt, så jag förstod att det som hände var övernaturligt. Jag är säker på att den låten inte var från Gud. Och om den inte var från Gud så kan den bara ha kommit från Satan. Det var sådana småsaker som kunde vara så jobbiga. Det var inte stora manifestationer av demoniska övernaturliga händelser, utan demonerna 
var hela tiden där och påminde mig att de fanns i min närvaro så att jag inte glömde det.

Gud bar mig i smärtan

Men Gud är god! Jag vet med 100 % säkerhet att om det inte hade varit för Gud så hade jag aldrig någonsin klarat mig, för när jag tänker tillbaka på den smärta som jag kände kan jag säga: Man överlever inte ett sådant psykiskt lidande under så lång tid utan att Gud ger en kraft och hjälper en igenom smärtan. Jag har förträngt mycket av det som har hänt. Det jag upplevde under flera års tid satte hjärnan under stor press, och jag tror då hjärnan reagerar på ett sådant sätt att den till slut raderar mycket av det jobbiga man upplevt. Det känns skönt på ett sätt, men på ett sätt inte. Om jag inte hade förträngt så mycket av mina upplevelser så hade jag haft ett ännu rikare vittnesbörd.

Hur jag blev medlem i Pingstkyrkan

Efter en tid blev det så att jag efter mina erfarenheter av Svenska Kyrkan längtade till en ny församling. Hur jag då blev med i Pingstkyrkan är en historia för sig. Det var så att jag jobbade på Avdelning 1 på Medicinkliniken vid Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Där träffade jag en dam som hette Helen – en av mina patienter. Fast jag aldrig hade träffat henne tidigare kändes det som om jag hade känt henne hela mitt liv. Det var en verklig systerlig kärlek. Jag tyckte först att det var väldigt märkligt eftersom hon var mycket äldre en jag; hon var i femtioårsåldern. Efter några dagar, när vi satt och samtalade, kom det fram att hon var kristen. Det gjorde så klart att vi knöt ett band till varandra. Hon berättade att hon var med i Pingstkyrkan.

Sedan blev det så att jag började jobba som assistent åt Helen och fick då lära känna hennes man Christian. Med honom har jag haft flera långa samtal om Gud. 
Christian har betytt mycket för mig när det gäller att stärka mig i min kristna vandring.
 Så jag tackar verkligen Gud att han har använt Christian som ett instrument och som en sann broder till att hjälpa mig på min vandring.
 Jag blev efter en tid medlem i Pingstkyrkan efter att ha följt med Christian och 
Helen dit. 
Min tid i Pingstkyrkan har varit både inspirerande och glädjande, men också en tid 
av misstro och tvivel.
 Jag uppskattar den broderliga kärlek som jag fick i Pingstkyrkan.

Guds vägledning

När jag ser tillbaka på min vandring är det intressant att se hur Gud har väglett mig. Det är ju så att ju mer vi närmar oss Gud, desto mer närmar han sig oss.
 Så när vi kommer närmare Gud omsluts vi mer och mer av Hans frid och Hans kärlek, och vår tro kommer då att stärkas. 
Eftersom vi vill närma oss Gud säger vi ja till Gud, och då öppnar vi upp oss för Guds Ande och kraft. Vi måste hela tiden vara vandrande – inte stanna upp så att vi blir bekväma 
och stillasittande, utan söka Herrens hand varje dag; så att Han kan vägleda oss i all sanning; 
så att vi får lära oss Hans väg och Hans stigar. Vi måste förstå att vi jämt kan lära oss mer 
av sanningen. Framför allt måste vi varje dag be om att bli använda av Gud, och varje dag 
söka Hans vilja istället för vår egen vilja. 
Vi ber då att Han hjälper oss att göra Hans vilja.

Stark upplevelse av Jesus – Vägen till Adventkyrkan

Efter en tid i Pingstkyrkan blev jag intresserad av evolutionsteorin kontra skapelseteorin. Jag fick då tipset att kolla på föreläsningar med Walter J. Veith på amazingdiscoveries.org
. Jag var i en tid av starkt sökande för att komma Gud närmare och hade under den här tiden känt en väldigt nära relation till Herren. Jag kände ofta att Herren öppnade mina sinnen för sanningen. Jag kunde känna att Herren talade till mig.

Jag kommer ihåg en upplevelse som jag hade. Det var efter att jag hade haft ett långt och andligt uppbyggande samtal med min vän Christian. Efter samtalet går jag och tar mig en dusch och är väldigt glad efter samtalet som vi just haft. Plötsligt tar Herren med mig tillbaka till stunden då vår Herre Jesus Kristus blir utsatt för piskrapp och slag. Detta skedde inte på ett fysiskt sätt utan på ett mentalt och psykiskt sätt. Jag var inte där rent fysiskt, utan det kändes som om jag var där på ett starkt känslomässigt sätt. Jag faller ner på badrumsgolvet och börjar gråta hysteriskt, för samtidigt som jag inombords ser hur man piskar och slår honom kan jag känna Jesu Kärlek för oss. Jag börjar då ropa: ”Slå Honom inte! Slå Honom INTE!” Sedan, på ett ögonblick, tas upplevelsen ifrån mig. Det var en otrolig stark upplevelse.

Det är som sagt så att när vi närmar oss Gud, närmar Han sig oss. Det är då man får träffa Gud i livet. 
Till slut. När jag är i en period av sökande på mina knän, i tårar – då jag ber att Gud ska visa mig sanningen – då vägleder mig Gud till Walter J Veith. När jag såg hans föreläsningar fick jag ännu en del av sanningens pussel, ännu en stråle av Guds sannings ljus nådde mina andliga ögon, och mina andliga ögon blir ännu klarare. Jag började se mer och mer på Walters föreläsningar och jag förstod till slut att jag måste ta ett nytt steg i min vandring med Herren, och ta mig till Sjundedags Adventistkyrkan. 
Så i augusti 2011 tog jag kontakt med Georg, och en solig lördagsmorgon tog jag mig till Sjundedags Adventistkyrkan i Norrköping.
 Det känns som om jag äntligen har hittat den sanna Kyrkan – den som jag har letat efter.
 Jag prisar min Fader och Gud i min Herre Jesu Kristi Namn!

Stunden då Jesus grep in

Jag vill nu berätta om den befrielse som jag fick från dom demoniska varelserna som plågade mig under flera års tid. Vad som hände den natten som Jesus kom och räddade mig är något som är så stort och underbart, att få uppleva på ett så tydligt och mäktigt sätt att Jesus griper in mitt liv. Detta är det som skiljer kristendomen från andra religioner: Vår Gud är verklig! Han griper in i våra liv! Han är en Gud som vill ha en nära och personlig relation med oss inte vara långt borta från oss!

Under den tid då jag var plågad av demonisk närvaro kunde jag ibland vakna upp på natten och känna att det fanns en demonisk närvaro i mitt sovrum, och samtidigt som jag kände denna närvaro så kunde min son ibland börja gråta i sömnen och bli väldigt orolig. Detta var såklart en stor plåga för mig att se min son lida utan kunna göra något åt det. Men det jag gjorde var såklart att börja be till Gud. Ibland kunde jag vakna upp mitt i natten med en förståelse att det fanns en demonisk närvaro i mitt sovrum. Jag tackar Gud att det inte skedde varje natt. Men en natt vaknade jag upp av att den onda närvaron hade tagit sin plats i mitt rum. Precis efter den känslan kunde jag känna att Jesus kom in i rummet och att den demoniska närvaron försvann, och att en stor frid fyllde min närvaro istället! Det är väldigt svårt att sätta ord på denna upplevelse, jag såg inte Jesus komma in i rummet. Den vetskapen skedde på ett inre andligt plan, men jag kunde såklart känna den frid som infann sig i rummet. Och på samma sätt kunde jag inte se de demoniska varelserna utan det skedde också på ett inre och andligt plan. Dessa påhälsningar bevisades också genom att min son kände den närvaro som kom in i sovrummet samtidigt som jag. Men jag är glad att min son bara var två år när Gud räddade mig, så han har inga minnen alls av det som hände. Oftast drabbade dessa upplevelser bara mig. Sedan den natten har jag inte haft den demoniska närvaro i mitt liv, den närvaro som plågade mig från hösten 2006 till natten då Jesus grep in och räddade mig, en natt året 2009. Hur ska jag kunna prisa min Gud och Fader nog! Och prisa Hans son Jesus Kristus vår Herre!

Detta är mitt, Andreas Kvists, vittnesbörd. Må Gud, den allsmäktige Fadern, välsigna den som läser 
detta vittnesbörd med sanningen ljus och Guds eviga frälsning. Detta ber jag i min 
Himmelske Herre, Guds enfödde Son, Jesu Kristi Namn. Amen!

(I detta videoklipp kan du se och höra Andreas berätta delar av det vittnesbörd du just har läst.)

 

Andreas Kvists vittnesbörd – del 4: Gud bar mig igenom psykisk tortyr

Man kan jämföra det med när en katt leker med en mus som den har fångat. Vad som händer när man plågas på detta sätt är att man till slut stänger av känslomässigt. Det känns som det inte finns någon mening med att känna sig glad, för man vet vad som väntar efter varje gång man börjar känna sig glad. Dessutom hade jag i början en syn av en dömande Gud, som inte var sen att straffa en för ens synder. Som sagt: Hade jag haft den rätta kunskapen så hade det besparat mig långa perioder av psykisk tortyr. – Andreas Kvist

Här följer den fjärde delen av Andreas Kvists vittnesbörd. Börjar gärna med att läsa del 1: Anden i glaset.

Guds hjälp genom ett tidningsurklipp


En dag som Gud på ett mycket kraft fullt sätt hjälpte mig i smärtan var en dag då jag var på jobbet. Hur jag kunde jobba och fungera under den här tiden kan jag endast förklara med att det var Gud, min älskade Fader, som bar mig. 
När jag en dag var på jobbet och mådde så fruktansvärt dåligt gick jag in på toaletten. När jag kom in fick jag se att det låg en liten trasig bit från en tidning på golvet. Jag böjde mig ner för att ta upp pappersbiten för att läsa vad det stod på den. Att ta upp saker från ett toalettgolv har jag aldrig tidigare gjort i mitt liv och kommer aldrig att göra igen heller. Jag tror verkligen att det var en ingivelse från Gud, för när jag började läsa på tidningspappret så häpnade jag. Det jag kunde läsa, på engelska, var:


The LORD is my shepherd;
I shall not want.
He maketh me to lie down in green pastures;
he leadeth me beside the still waters.
He restoreth my soul;
he leadeth me in the paths of righteousness
for his name’s sake.
Yea, though I walk through the valley of the shadow of death,
I will fear no evil;
for thou art with me;
thy rod and thy staff they comfort me.
Thou preparest a table before me in the presence of mine enemies;
thou anointest my head with oil;
my cup runneth over.
Surely goodness and mercy shall follow me all the days of my life;
and I will dwell in the house of the LORD for ever.
– PSALM 23

Pappersbiten var så liten så den enda texten som fanns var Psalm 23. 
Det var som om någon hade rivit ut just den biten just för mig. 
Att just den delen av tidningen blev utriven i just den tid jag verkligen 
behövde Gud, och att den råkade hamna just där, precis i den stunden då jag verkligen 
behövde Guds stärkande ord, kan inte förklaras på något annat sätt än att det var Gud 
som visade sig för mig. 
Att få uppleva sådana tillfällen med Gud är det som har fått mig att orka genom den mörka tid som jag gick igenom. Det hände många gånger att Gud visade sig för mig på sådana sätt där det inte går att tvivla på att det var Gud som hjälpte mig att se att han alltid var vid min sida.

Tuff vandring utan ledning

Det var verkligen en tid av hopp och förtvivlan. Jag tror verkligen jag hade mått bättre om jag hade kommit till Sjundedags Adventistkyrkan från början. Men det var inte Guds vilja. Om jag hade träffat gudstrogna människor från början, som hade gett mig en starkare andlig klarhet från början, så hade jag nog inte haft samma upplevelser och samma berättelse att tala om som jag har idag. För det handlar inte om vad jag vill utan vad Gud vill.
 Jag prisar min Herre och Gud för att han räddade mig ur mörkret. 
Men genom den vandring, som Gud hjälpte mig att vandra, fostrade han mig till att endast söka Hans vilja. Visst, det tog ändå en lång tid innan jag verkligen hittade vägen, men frågan är: Om jag inte hade gått den väg som jag gjorde, skulle jag idag säga att jag tror på att Gud är verklig och att Hans enfödde Son Jesus Kristus gav sitt liv på korset för att återupprätta allt, så att den som tror på Honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv? Jag tror tyvärr inte det. För om jag hade blivit räddad i ett tidigt stadium så hade jag nog tyvärr 
återvänt till mitt gamla liv. 
Det är ju så, att vår vilja är inte Guds vilja.
 Det är Herren vi ska följa.

Men det var tufft att utan tidigare kristen kunskap försöka förstå den kristna tron. 
Jag kommer ihåg en gång när jag satt hemma i min lägenhet och funderade över en ganska klurig fråga. Det var ingen enkel fråga; tyvärr kommer jag inte ihåg exakt vad det handlade om. Efter att jag hade funderat klart och inte kommit på någon lösning på min fråga om kristen tro, började jag läsa Bibeln bara på måfå. Första slumpmässiga sida jag slår upp i Bibeln – jag minns att det var i gamla testamentet – finner jag förklaringen på min fråga. Jag kommer ihåg att svaret verkligen var exakt. Det var ett ganska lång och innehållsrikt svar. Det var verkligen den sidan i Bibeln som bäst svarade på det jag undrade över. Jag förstod direkt att det var Gud som talade till mig genom bibeltexten, och i ren eufori ringde jag den präst som jag hade kontakt med i Svenska Kyrkan och berättade vad som hade hänt. Han blev väl kanske inte lika upprymd som jag, men jag fick ännu ett bevis för Guds närhet.

Steg för steg

Ju större steg jag tog in i min relation med Gud, desto större blev friden.
 Alla har vi vår väg att vandra med Gud. Exakt hur den ser ut vet bara Gud. Hur den ska bli är också upp till oss att välja. Det vi gör är att välja Gud och att välja att följa Honom.
 Varje sekund av våra liv är vi beroende av Jesus och Guds Ande, för det är endast Gud som kan frälsa oss. Aldrig kan vi på något sätt frälsa oss själva.
 Det tog såklart en stund för mig att vakna upp, för det är en traumatisk upplevelse att byta verklighetsuppfattning från ena stunden till den andra.
 Jag hade en väldig förnekelse i början för jag hade svårt att förstå och ta in det som hände mig. Jag ville inte att det skulle vara sant vissa stunder, när mörkret var som djupast. 
Att börja förstå att det finns en dom – att jag en dag ska stå inför Guds domstol – var svårt att acceptera.
 I början ville jag bara att min smärta och den demoniska närvaron i mitt liv skulle försvinna så att jag skulle kunna gå tillbaka till mitt gamla liv, som det var innan mörkret föll över mig. Men allteftersom Gud visade sig för mig, och jag mer och mer förstod och började acceptera sanningen, tog jag med Guds hjälp steg för steg närmare Honom.

Min son föddes

Jag och min dåvarande flickvän flyttade till Norrköping 2007. Hon ville hem till Norrköping för att vara nära sin familj när vårt barn kom. 
Även om jag spelade för henne att allt var bra med mig – för jag ville inte att hon skulle dras in i mitt mörker – så sken nog sanningen igenom min fasad. Därför var hon nog också väldigt sliten, och undrade säkert vad det var för fel på mig. Jag var så egoistisk och så självcentrerad, så hon kan verkligen inte ha haft det lätt.
 Jag önskar verkligen att jag hade kunnat vara där för henne mer än vad jag var. 
Men vi flyttade till Norrköping. Den 14 juli 2007 – två veckor efter att vi hade flyttat dit – föddes min son Elias. Det var utan tvekan en upplevelse av en så stark kärlek och en så otrolig glädje. Jag visste inte att man kunde känna en sådan kärlek. Jag grät av lycka och över den vackra skapelse som Gud hade gett mig.

Som en zombie

Trots lyckan var jag efter en stund tillbaka i mitt djupa mörker. Jag kan nog säga att jag var mer eller mindre som en zombie. Jag kommer ihåg att jag kunde känna att om två sekunder går jag under psykiskt. Så kunde jag ständigt känna under långa perioder. Varför jag kände så var för att den demoniska närvaron i mitt liv hela tiden var väldigt stark på olika sätt. Ett sätt som de plågade mig på var väldigt effektivt. De släppte sin närvaro i mitt liv för en stund. När då ångesten släppte och glädjen till livet och friden kom tillbaka, slog de till igen med full kraft. De slog till på ett sätt som gjorde att man verkligen klart och tydligt förstod att de hade kommit tillbaka.

Man kan jämföra det med när en katt leker med en mus som den har fångat. Först plågar katten musen. Sedan släpper den musen och låta den springa iväg en bit, för att sedan hoppa över den igen. Vad som händer när man plågas på detta sätt är att man till slut stänger av känslomässigt. Det känns som det inte finns någon mening med att känna sig glad, för man vet vad som väntar efter varje gång man börjar känna sig glad. Till slut kan man bara känna ångest och smärta, ingen glädje eller lycka. Man känner sig bara totalt känslomässigt tom. Dessutom hade jag i början en syn av en dömande Gud, som inte var sen att straffa en för ens synder. Som sagt: Hade jag haft den rätta kunskapen så hade det besparat mig långa perioder av psykisk tortyr.

Obehagliga påminnelser

En upplevelse som jag en gång fick gav mig förståelsen att Satan kan ge oss tankar …

Läs fortsättningen i den femte och sista delen av Andreas Kvists vittnesbörd: Min väg till Adventkyrkan

 

Andreas Kvists vittnesbörd – del 3: Attackerad av demoner

Demonerna har känt människorna sedan världens skapelse och vet precis hur en människa fungerar. De känner oss bättre än vad vi känner oss själva. När de attackerar en människa kan de göra det på ett 
så konstigt och sjukt sätt så att det blir omöjligt för en människa 
att tala om för någon vad de har varit med om och upplevt. Man tror då att man måste bära på smärtan själv. 
Men man måste då vända sig till Gud för det är endast Han som kan hjälpa en människa 
i den stunden. – Andreas Kvist

Här följer den tredje delen av Andreas Kvists vittnesbörd. Börjar gärna med att läsa del 1: Anden i glaset.

Attackerad av något osynligt

Någon natt senare när jag jobbar så känner jag mig attackerad av något osynligt. Det är omöjligt för mig att förklara hur jag upplevde det, för det går inte. Man måste ha upplevt det själv för att förstå. Demonen visade mig också att han var sänd från Satan. Hur han gjorde det kan och vill jag inte berätta. När en demon attackerar en människa är den attacken skräddarsydd för just
 den människa som den attackerar. Demonerna har känt människorna sedan världens skapelse och vet precis hur en människa fungerar. De känner oss bättre än vad vi känner oss själva. När de attackerar en människa kan de göra det på ett 
så konstigt och sjukt sätt så att det blir omöjligt för en människa 
att tala om för någon vad de har varit med om och upplevt, för 
man vet att ingen kommer att tro på ens berättelse utan måste 
hålla allt för sig själv.

Detta är ett otroligt intelligent sätt att försöka förgöra en människa psykiskt.
 Demonen gör så att man inte kan tala om för någon vad man har upplevt, 
och man tror då att man måste bära på smärtan själv. 
Men man måste då vända sig till Gud för det är endast Han som kan hjälpa en människa 
i den stunden. Man måste komma till Jesus och be om Hans frälsning, och det är något som 
vår Herre verkligen längtar efter att få göra – att rädda oss in i Hans stora kärleksfulla famn.
 Man måste i den stunden börja söka Gud och ropa till Honom i sin nöd.

Farligt utan en tro på Gud

Det farliga är om en människa blir attackerad av en demon och inte har någon 
tro alls på Gud och att det finns en motståndare. Efter att ha blivit attackerad kommer man då antingen snart gå under psykiskt eller så kommer 
man tro att man håller på att bli totalt knäpp, och kommer då vända sig till 
den psykiatriska vården istället för till Gud. Då kommer det säkerligen 
ställas tunga diagnoser efter att man har berättat sina upplevelser, och 
man blir medicinerad med tunga droger som verkligen inte botar problemet. Eller 
så blir man permanent inlåst och då är man verkligen där Satan vill att man ska vara.

Efter det nattpasset var jag så traumatiserad och mådde så fruktansvärt dåligt psykiskt så jag var i ett totalt emotionellt och psykiskt mörker.
 En tid innan den här händelsen hade jag, när jag var ute, själv kunnat höra hur det var någon som någon gick bakom mig. Jag kunde verkligen höra steg, men när jag vände mig om för att se om det var någon bakom mig så var det ingen där. Trots det var detta konstigt nog inget som skrämde mig, för jag trodde att det nog var något annat som lät. Det kunde ju inte ha varit steg som jag hörde, för det fanns ju ingen där.

Mitt liv smulades sönder

Det som verkligen fick mitt psyke att kollapsa var att samma dag som jag hade haft den hemska upplevelsen på jobbet, då jag kände mig attackerad av något osynligt, berättade min flickvän att hon var med barn. I det tillståndet som jag var i då var det inte möjligt för mig att ta in den informationen. Det blev i den stunden en fruktansvärd psykisk överbelastning. Det som borde ha varit en lyckans dag blev istället den mest omtumlande dagen i mitt liv. 
Jag förstod i den stunden att mitt liv hade smulats sönder av något så fruktansvärt ondskefullt. Jag kämpade ändå med att försöka förneka alltihopa – att allt bara var hjärnspöken, en tillfällig noja som snart skulle gå över.
 Man vill nog inte i den stunden att det man upplever verkligen ska vara sant.

En kväll, några dagar efter att jag hade upplevt den hemska upplevelsen på jobbet, kändes allt lite bättre. 
Men när jag då gick ut på promenad med vår hund kände jag än en gång hur jag helt plötsligt blev attackerad av en osynlig kraft. I precis samma sekund som jag kände av attacken började vår hund morra och visa tänderna. Han skällde och blev helt uppjagad. Jag hade aldrig sett honom så tidigare. Det konstigaste var att det var sent en vardagskväll; det fanns ingen annan hund eller människa i närheten. Jag trodde då att vår hund måste ha känt av den kraft som jag kände.
 Jag hamnade då tillbaka i ett tillstånd av ren skräck.
 Mörkret som jag levde i var väldigt djupt och till slut förstod jag att den enda som kunde hjälpa mig var Gud.

Samtal med en präst

En eftermiddag tog jag till slut beslutet att åka till en kyrka för att få tala med en präst. Det var till Olaus Petri kyrka i Örebro. Prästen som jag då fick träffa och berätta mina upplevelser för upplevde situationen som väldigt obekväm.
 Vi började ändå träffas och ha samtal. 
Så började mina första staplande steg mot Gud.
 Men jag kände att jag ville ha mer hjälp och stöd än vad jag fick, och jag kom ihåg att prästen sa att jag kanske skulle få vara tvungen att dras med det jobbiga som jag upplevde i resten av mitt liv.
 Det var ju något som jag absolut inte ville höra.
 Han hade inte någon direkt lösning på mitt problem. Men det var ändå väldigt skönt att få prata med någon om vad jag gick igenom.

Under den här tiden manifesterade sig ondskans andekrafter dagligen, på ett eller annat sätt.
 När man från ena stunden till den andra får en förändrad syn av verkligheten så är det väldigt psykiskt påfrestande och omtumlande. Jag var väldigt uppskruvad och uppjagad.
 Problemet var också att jag inte fick någon ordentlig kristen undervisning. Jag fick mest själv försöka lista ut vad den kristna tron handlade om.
 Jag kände ofta, och det hände ofta under den här tiden, att Gud verkade på ett mycket kraftfullt och tydligt sätt.

Guds hjälp genom ett tidningsurklipp


En dag som Gud på ett mycket kraft fullt sätt hjälpte mig i smärtan var en dag då jag var på jobbet …
Till del 4: Gud bar mig igenom psykisk tortyr

 

Andreas Kvists vittnesbörd – del 2: Kontakt med en död vän?

Det är ganska tragiskt att man tror att när man dör blir man en ande och får en större kunskap och vishet. Det är ganska så hemskt, för då blir ju döden bara något positivt. Då verkar det ju bra att dö, eftersom man tror att man då får större kunskap om sanningen och att man tar sig till en högre andlig nivå. Men vad bygger man detta på? Man har ju absolut inga bevis för detta men ändå så tror man på det. – Andreas Kvist

Här följer den andra delen av Andreas Kvists vittnesbörd. Börjar gärna med att läsa del 1: Anden i glaset.

Gud kallade på mig

Vad som sedan hände i mitt andligt förvirrade tillstånd var att Gud kallade på mig. Jag hade en sådan kärlek till livet – en så stark kärlek inom mig. Jag förstod genom den kärleken att Gud var sann, att kärleken är en kraft som endast kan komma från Gud. Jag började se Gud i allt – i naturen och i allt det vackra som Han har skapat. Gud började visa sig för mig och jag förstod att den Kristna Guden var sann. Jag vet faktiskt inte varför jag kunde vara så säker på det. Den enda förklaringen jag har är att det var Jesus som kallade på mig, för jag kände faktiskt ibland en närvaro av Jesus.

Fest, alkohol och reggae var mitt liv

Tyvärr sökte jag inte Gud i den stunden av hela mitt hjärta, utan fylldes bara av en trygghet och glädje över att Gud verkligen fanns. Jag trodde att om Gud nu finns och jag känner som jag gör, hur skulle något kunna gå fel? Så bra som jag mådde och och så lycklig som jag var i den stunden så kändes det som om jag var odödlig. Min livsfilosofi var då att livet gick ut på att festa så ofta jag bara kunde, och min stora passion i livet var att vara alkoholpåverkad. Att vara i det ruset var det bästa jag visste, så jag drack mig berusad flera gånger i veckan. En annan sak som fick mig att känna mig hög var reggaemusiken. Jag lyssnade jämt på reggae. Fest, alkohol och reggae var mitt liv.

Jag började aldrig söka Gud helhjärtat, för jag trodde allt var lugnt mellan mig och Gud. Eftersom jag älskade Honom fortsatte mitt liv som vanligt. Jag förstod inte att jag var självisk och att allt egentligen för mig handlade om tillfredställelse av mina egna begär. Jag förstod inte att jag var alkoholiserad och väldigt vilsen. Mina känslor sa ju att allt var hur bra som helst, så därför trodde jag att allt var bra. Men det jag inte förstod då var att jag hade öppnat en dörr som man aldrig någonsin ska öppna, på grund av att jag hade vänt mig till andeväsen istället för till Gud.

Sista gången jag spelade anden i glaset

Den sista gången jag spelade anden i glaset var en vinterkväll 2005. Det som hände var att jag fick ett samtal från två av mina vänner. De sa att de spelade anden i glaset och att de hade – trodde de – fått kontakt med en vän till oss, som på ett mycket tragiskt sätt hade gått bort när han var 17 år. De sa att vår vän ville prata med mig och att han ville att de skulle åka och hämta mig. Jag tyckte det lät helt fantastiskt. Jag ville absolut att de skulle komma och hämta mig, så att jag skulle kunna prata med – trodde jag – min bortgångne vän.

Det var en otroligt stark andlig närvaro – mycket starkare än vad jag hade upplevt någon annan gång då vi hade spelat anden i glaset. Vi var två som medverkade: jag och min vän Henrik. Vi rörde knappt med våra fingrar på glaset, ändå drog det med en väldigt stark kraft över brädet. Jag trodde att det var min döde vän Oskar som jag hade kontakt med, så jag pratade med anden som jag gjorde med min vän. Eftersom jag skulle på fest dagen efter, frågade jag anden om jag skulle träffa en tjej på festen. Han svarade på ett starkt och tydligt sätt att jag skulle träffa en tjej från Mora.

Det är ganska tragiskt att man tror att när man dör blir man en ande och får en större kunskap och vishet. Det är ganska så hemskt, för då blir ju döden bara något positivt. Då verkar det ju bra att dö, eftersom man tror att man då får större kunskap om sanningen och att man tar sig till en högre andlig nivå. Men vad bygger man detta på? Man har ju absolut inga bevis för detta men ändå så tror man på det. Men jag trodde ju så – att min vän hade nu fått en större kunskap och kunde se tid och rum på ett större sätt än vad jag kunde – så därför tyckte jag också det var så spännande att prata med det som jag trodde var min döde vän.

Efter att vi hade slutat spela anden i glaset den kvällen kände jag mig som att jag hade motionerat. Jag kände mig väldigt trött efteråt och inte alls som vanligt. Dagen därpå gick jag på festen som jag hade frågat anden om, och mycket riktigt så var det där en kvinna som blev intresserad av mig. När vi började prata med varandra frågade jag bland annat om hon var från stan. Hon svarade då: ”Nej, jag är ursprungligen från Mora.” Jag blev såklart väldigt paff över hennes svar, men jag trodde ju att det var min döda vän som jag hade haft kontakt med, så jag blev bara säkrare på min tro om döden och andevärlden – att när man dör så byter man bara dimension och att det var en del av Guds sanning.

Andarna började visa sina rätta ansikten

Efter den gången började jag mer och mer uppleva att jag inte kände mig som vanligt. Något hade hänt. Det var då jag började se den sanna bilden av vilken andemakt det var som jag hade öppnat mig för. Nu började dessa väsen visa sina rätta ansikten för mig. Jag fick se vilka de verkligen var. Den första upplevelsen jag hade var att jag en natt vaknade upp med en sån fruktansvärd skräck. Jag förstod inte varför jag var skräckslagen. Jag hade ingen aning alls om varför jag var så fruktansvärt rädd. Jag hade aldrig tidigare upplevt en sådan rädsla i mitt liv. Jag började sova med lampan tänd efter den händelsen, och det tog ett bra tag innan jag kom över den upplevelsen.

Den händelse som fick mig att till fullo förstå sanningen var när jag november 2006 jobbade på ett boende för utvecklingsstörda. Jag jobbade mycket natt och på nätterna jobbade man själv. En natt när jag jobbar hör jag hur någon går i korridoren. När jag ska se efter vem det är så är det ingen där. Efter några nätter av såna upplevelser började jag tro att det spökade där. Till en början tyckte jag att det var spännande.

Men en natt när jag jobbar så hör jag hur en av de boendes lägenhetsdörr slås igen med en fruktansvärd kraft. (En av dem som bodde på boendet sov alltid med öppen dörr till sin lägenhet.) Jag går direkt dit för att se vad han sysslar med, men när jag öppnar hans dörr och går in i hans lägenhet finner jag att han ligger och sover. Jag undrar ju då vem det var som hade slagit igen dörren med en sådan kraft, och jag förstår att det var ingen som kunde ha gjort det. Det fanns inga fönster öppna så det hade inte kunnat varit på grund av drag. Då började jag känna ett väldigt obehag.

Attackerad av något osynligt

Någon natt senare när jag jobbar så känner jag mig attackerad av något osynligt. Det är omöjligt för mig att förklara hur jag upplevde det …
Till del 3: Attackerad av demoner

 

Andreas Kvists vittnesbörd – del 1: Anden i glaset

Många var intresserade och trodde att man kunde ta kontakt med de döda. Man kan säga att det var en andlig väckelse, fast en motsatt sådan. Det var en väckelse som tog människor bort ifrån Gud istället för till Gud. När jag hör om barn som idag spelar anden i glaset på skolrasten, gör det mig väldigt förskräckt. – Andreas Kvist

I somras träffade jag Andreas Kvist. Han berättade för mig om hur hans liv var innan han blev kristen. Jag tyckte att fler borde få höra hans vittnesbörd, så jag är tacksam över att kunna dela det här på Newtonbloggen. Man kan även se och höra Andreas berätta delar av nedanstående i detta videoklipp. Här följer första delen av Andreas Kvists vittnesbörd.

”Andarnas makt”

Jag är uppvuxen i Vivalla, en förort till Örebro. Mina föräldrar var inte kristna, så den kristna läran har inte varit en naturlig del av mitt liv. Det var först vid 18 års ålder som jag började bli intresserad av det andliga. Det var genom ett program på TV4 som hette Andarnas makt. Det handlade om människor som fick hjälp att bli av med så kallade ”spöken” – människor som efter sin död finns kvar här bland oss. Jag började tro på detta och att det finns en andemakt runtomkring oss som vi inte ser men som ibland kan visa sig för människor. I programmet fanns ett medium – en som anlitats för att hjälpa de människor som fått problem med andar. Mediet förklarade att personerna som hade dött av olika anledningar hade fastnat mellan två världar, och sa sig kunna komma och hjälpa den döde att ta sig vidare till andra sidan. Jag trodde verkligen på det där snacket. Jag trodde att det verkligen var så att när man dog så hamnade man bara i ett annat tillstånd – som ett spöke eller något i den stilen.

Anden i glaset

Som liten hade jag hört spökhistorier och hört vänner och bekanta som berättade att de hade sett spöken. Men det var när jag var 18 år som jag för första gången aktivt försökte uppleva andevärlden, då jag och några vänner spelade anden i glaset. Det man gör då är att man försöker att få kontakt med en ande genom att man tar ett stort pappers block eller liknande och skriver alla bokstäver i alfabetet, alla siffror samt namnen på alla som medverkar. Sedan tar man ett glas, tänder ett ljus, ställer en fråga till andevärlden och håller glaset ovanför ljuset. Därefter ställer man ner glaset på brädet och alla som är med sätter sina fingrar på glaset. Sedan väntar man på att glaset ska börja röra sig.

Första gången jag spelade började glaset att röra sig väldigt kraftfullt och jag kommer inte ihåg så mycket mer av den gången annat än att jag efteråt var väldigt tagen av vad jag hade upplevt, och mitt intresse för det övernaturliga ökade.

Min första seans

Ett tag efter den upplevelsen, kanske var jag 19 år, gick jag för första gången på en seans. En seans är ett möte som anordnas av ett medium – alltså en människa som säger sig ha kontakt med andevärlden, t ex med  människors döda anhöriga. Det var väldigt mycket folk där, lätt över hundra. Något som överraskade mig var att några av mina barndomsvänner från Vivalla var där, och jag kommer ihåg att en av dem berättade att han hade varit där en gång tidigare.

Det jag sedan fick uppleva var väldigt övernaturligt, för mediet började tala väldigt detaljrikt med människor om privata saker som bara dom kunde veta. Jag kommer ihåg att en av mina vänners mamma var där; mediet sa sig ha kontakt med hennes döda släkting, och berättade då att denne hade berätta för honom att hon skulle åka på semester till Paris om någon vecka, vilket hon mycket riktigt hade planerat att göra.

Efter detta möta var jag såklart förundrad av det jag hade upplevt. Min tro på att det finns en andevärld som vi inte kan se försämrades ju såklart inte, utan jag trodde på det som mediet pratade om: När man dör byter man bara skepnad och går antingen över till ljuset på den andra sidan, eller så blir man kvar här. Jag har faktiskt aldrig hört något medium beskriva den andra sidan i detalj, men trots det köper folk det helt och fullt.

Jag kommer ihåg att det på den tiden fanns ett väldigt stort intresse bland människor för det andliga. Många var intresserade och trodde att man kunde ta kontakt med de döda. Man kan säga att det var en andlig väckelse, fast en motsatt sådan. Det var en väckelse som tog människor bort ifrån Gud istället för till Gud. När jag hör om barn som idag spelar anden i glaset på skolrasten, gör det mig väldigt förskräckt.

Min vän Eriks möte med andevärlden

Det hände allt oftare att jag var med och spelade anden i glaset. Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle då jag var på en fest där man bestämde sig för att spela anden i glaset. Erik, en av mina vänner, tyckte då att vi var fjantiga som kunde tro på något sånt. Hans nyfikenhet var dock större än hans tvivel, så han bestämde sig i alla fall för att var med och testa. När det var hans tur att ställa en fråga skrev han ett nummer i sin hand och viskade i glaset om anden visste vad det var för nummer han hade skrivit i handen.

När han sedan hade hållit glaset över ljuset och satt ner det på brädet drog glaset direkt till rutan där namnet på en medspelare stod. Alla undrade varför glaset drog till rutan med Henriks namn. Erik svarade att Henrik inte hade något med hans fråga att göra, så man började om. Men glaset drog än en gång till samma namn, och helt plötsligt säger Henke med hög och skärrad röst att han vet vad Erik har frågat anden. Han vet inte hur han kan veta det men han vet att Erik hade skrivit numret 32 i handen. Erik slänger då upp handen på bordet. I handen ser vi att han har han skrivit talet 32. Jag minns att Erik var väldigt tagen av händelsen. Han hade till och med tårar i ögonen och var väldigt skärrad.

Gud kallade på mig

Vad som sedan hände i mitt andligt förvirrade tillstånd var att Gud kallade på mig …
Till del 2: Kontakt med en död vän?

 

”Sleep or power?” – viktigt val varje morgon

Flera har efterlyst dikten som jag läste upp i mitt tal (se föregående inlägg). Den heter Private Prayer och är skriven av Kenneth R Wynn. Eftersom den verkar vara ogoogelbar har jag skrivit av den från boken där jag fann den (Modern Parabels av Morris Venden). Här kommer den!

Private Prayer
av Kenneth R Wynn

Someone whispers in my ear,
The time is five o’clock my dear.
My mind awakes this early hour,
And must decide for sleep or power.

To sleep means rest a little longer.
To pray means power to be stronger.
The rest, my weary body needs,
But need for power far exceeds.

The tempter says, ”Just pray in bed;
No need to rise,” to me he said.
But when his method I have kept,
I wake again to find I’ve slept.

And then the blessing I have missed,
And sin is harder to resist.
So rise I must if I would find
The strength that’s needed to be kind.

That power only God can give,
A truly Christian life to live.
And He can give it best to me
Before the rising sun I see.

For you maybe another hour
Is best from God to gain your power.
But I have found from day to day,
If Christlike I intend to stay,
I must arise when first I hear
That gentle whisper in my ear.

 

Hur ska vi nå ut med budskapet?

”Gud, jag ger dig all min tid”

På Skapelsekonferensen i Umeå (i september) berättade jag vad som hände när jag bestämde mig för att be ovanstående bön, och därmed ge upp mitt dataspelsberoende. Sedan dess har mitt liv varit helt annorlunda och otroligt spännande.

Detta 50 minuter långa tal är mitt svar på frågan: ”Hur ska vi nå ut med budskapet?” Svaret finner vi i Bibelns skildringar. Där finns många exempel på vad som händer när man lämnar allt för att följa Gud. Det är precis vad vi måste göra om vi verkligen vill nå människor i vår närhet med budskapet om Skaparen: Ge Honom allt!

 

En sak jag ångrar när det gäller Newtonbloggen…

Efter att nu ha bloggat i över ett år – mitt första inlägg skrevs 5 februari 2012 – är det egentligen bara en sak jag ångrar: Att jag inte började mycket tidigare!

Under det gångna året har jag fått lära mig så otroligt mycket. Jag har konfronterats med många frågor om Bibeln och skapelsetro – frågor som jag annars bara skulle ha satt mig in i relativt ytligt. Bloggandet har motiverat mig att söka mer uttömmande svar för att kunna presentera dem för mina läsare. Det finns så otroligt mycket spännande att upptäcka och lära sig om Gud och hans skapelse!

Jag önskar förstås att jag hade mer tid och ork till att skriva – att jag lyckades få ur mig en större andel av allt jag har fått. Jag har mängder av påbörjade inlägg, utkast och idéer, som på grund av tidsbrist har fått stanna i research-stadiet och vackert vänta på rätt tillfälle. När researchen är klar och det är dags att börja med själva skrivandet och formulerandet, kan det dyka upp någon annan frågeställning som känns intressantare eller relevantare just då.

När de gäller vissa inlägg kommer även ork-faktorn in i bilden. En del ämnen är helt enkelt tyngre och mer ansträngande att skriva om – oftast dem av mer vetenskaplig karaktär. Det är inte alltid man orkar det efter en lång arbetsdag. (Det är verkligen inte lätt att jobba som lärare i Sverige 2013.) Även om viljan finns och jag redan har samlat ihop all nödvändig information för att besvara de frågor och invändningar som dyker upp från mina kritiker, så återstår en hel del jobb med själva skrivandet. Och så vill man ju förklara så utförligt som möjligt för att minska risken för missförstånd (vilket det ändå blir). Mina kritiker tolkar förstås alla dröjsmål som att det inte finns några svar. Till det säger jag bara: Time will tell! 😉 Vänta bara så får ni se!

Med tanke på allt jag har fått lära mig, allt jag fått tillbaka på grund av skrivandet, och med tanke på hur mycket det ännu finns att skriva om … så är det som sagt en sak jag ångrar: Att jag inte började mycket tidigare. Tänk om jag hade börjat för sju år sedan! Det var då jag på allvar fick upp ögonen för felen i evolutionsläran, när jag läste om evolution på universitetet. Om jag hade börjat engagera mig redan då hade allt det positiva jag upplever idag kunnat börja mycket tidigare. Jag hade kunnat mer idag, och jag hade hunnit nå många fler.

Men nu skriver jag inte detta för att bara klaga på mig själv och skriva av mig om hur ångerfull jag är. Faktiskt är jag snarare hoppfull! Jag hoppas nämligen att det jag skriver nu kan uppmuntra fler kristna att börja engagera sig i det som Gud kallar dem till. Ju förr desto bättre!

Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd. – Joh 4:35

Följ Jesus uppmaning och skjut inte upp ditt engagemang! Vänta inte fyra månader till, tills du tror att förutsättningarna kommer att vara bättre. Med Gud på din sida är förutsättningarna redan optimala. Du kan börja tjäna Honom här och nu! Det är många som behöver höra Sanningen om Gud och Bibeln och vi är alldeles för få som sprider den.

Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. – Luk 10:2

Detta är min bön varje dag – att Gud ska sända ut fler arbetare. Det finns så mycket att göra, och det är så otroligt roligt och stimulerande att få tjäna Gud. Jag kan varmt rekommendera det!

P.S. Kontakta mig gärna för tips om hur du kan hjälpa till med skörden. 🙂

 

Hur kan jag veta vad som är Guds vilja med mitt liv?

Om du ställt dig själv ovanstående fråga tyder det på att något är rätt ställt. Det visar nämligen att du har viljan att följa Guds vilja. Att göra det är ett stort och viktigt beslut som varje kristen bör fatta varje dag.

Ibland känner man sig dock osäker på exakt vad det innebär i olika situationer. Vad är Guds vilja? För att hjälpa dig att finna svaret på den frågan vill jag använda en liknelse som jag antar att de flesta kan känna igen sig i:

Du är elev och du befinner dig i ett klassrum. Läraren förklarar en uppgift för klassen och skriver något på tavlan. Men du tänker på något helt annat. Plötsligt vaknar du upp från ditt dagdrömmande och inser att du har missat lärarens instruktioner. Vad ska du göra? Hur ska du få reda på vad som är lärarens vilja?

1. Kolla på tavlan

Först och främst kan du se efter vad läraren har skrivit på tavlan. (De flesta lärare har lärt sig av erfarenhet att skriva upp viktiga instruktionerna på tavlan för att slippa upprepa dem femtioelva gånger. ;)) Om du hittar tydliga instrutioner där är det enkelt. Då vet du vad du ska göra. Svaret står där svart på vitt.

På samma sätt är det när vi vill veta vad som är Guds vilja. I många fall är det bara att läsa de instruktioner han har skrivit åt oss, och dem finner vi ju i Bibeln.

2. Fråga en vän

Ibland kanske du är osäker på om instruktionerna gäller just dig. De kanske står kvar från en tidigare lektion med en annan klass. Kanske tycker du att lärarens instruktioner inte är tillräckligt tydliga. Du finner inte något svar på tavlan som hjälper dig i din situation. Då kan du fråga en vän som du vet har varit uppmärksam på lärarens instruktioner och som du kan lita på. Från en sådan vän kan du få mycket värdefull information och kanske till och med hjälp med att lösa uppgiften. Men kom ihåg att du inte kan kopiera någon annans uppgift.

På samma sätt är det när du vill veta vad som är Guds vilja. Du kan fråga någon du ser upp till som andlig förebild, någon som är uppriktig i sin önskan att själv följa Guds vilja. Men tänk på att du inte kan kopiera någon annans liv. Gud har en unik uppgift för oss var och en. Tänk också på att kontrollera det din väns råd mot vad som står i Bibeln. Vänner kan ha fel.

3. Räck upp handen

Om ingen av dina vänner kan hjälpa dig (kanske satt de också och dagdrömde). Då kan du ju alltid fråga läraren. Hur gör man det? Räck upp handen!

På samma sätt är det när vi vill veta vad som är Guds vilja. Vi kan räcka upp våra händer … i bön. Ibland får du svar direkt. Ibland kanske Gud leder dina tankar till något som står skrivet, som du inte hade sett eller tänkt på. Ibland kanske han ger någon av dina vänner i uppdrag att visa dig vad du ska göra.

(Att be Gud om svar är förstås inte det sista du prövar, utan snarare det första. I klassrummet är det annorlunda eftersom vi mänskliga lärare är bundna av tid och inte har tid att hjälpa alla på samma gång.)

4. Gör något!

Om du är osäker på vad det är som läraren vill att du ska göra, så är det bättre att du gör någonting än ingenting. Har du slagit upp biologiboken fastän det var kemi som stod på schemat? Tro mig, en lärare blir mycket gladare av att se en elev läsa fel bok men ändå ha lärt sig något, än att se en elev sitta passiv hela lektionen och sedan säga ”Jag visste inte vad vi skulle göra”.

På samma sätt är det när du vill veta vad som är Guds vilja med ditt liv. Du vet inte exakt vad Gud vill att du ska göra, men det betyder inte att du ska ”stå sysslolös på torget” som männen i Jesus liknelse (se Matt 20) och förklara dig med ”Ingen har lejt mig”. Nej, naturligtvis är det bättre att fatta ett beslut baserat på det lilla du vet om Guds vilja, och be att han stoppar dig ifall du går i fel riktning, än att sitta och rulla tummarna medan du väntar på att en stor neonskylt ska falla ner från himlen med tydligare instruktioner, innan du vågar ta ett steg för Gud. Med andra ord: Gör något, för Guds skull! 😀

Se även: Två filmtips till dig som funderar på vad du ska göra med ditt liv

Om du är osäker på vad som är lärarens / Guds vilja: Sitt inte bara där! Gör något som du vet i alla fall är rätt riktning.

 

Faith FAIL

En dag när jag skulle gå ut med soporna hittade jag detta träkors liggandes ovanpå alla soppåsar. Någon hade grovt missförstått Paulus ord i Fil 3:8 😉

Allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus.

Jag vet inte vem som slängde det här korset eller varför. Men en sak vet jag: Det finns många kristna idag som så länge har matats med bilden av kristen tro som något anskrämligt, att de själva har börjat skämmas för den och börjat fundera på att kasta bort den. Många tror att Gud existens har motbevisats av vetenskapen, eller att Gud har gjorts överflödig – som om naturliga processer skulle kunna förklara livets uppkomst eller den ordning som finns i Universum! Men inget vore längre från sanningen.

Även om vi enbart betraktar de vetenskapliga upptäckterna ser vi istället att Gud har lämnat tydliga spår i naturen så att var och en kan se och förstå att allt är skapat. Det finns också tydliga spår av den världsvida översvämning som Bibeln talar om. Naturens spår går bara att missa om man absolut inte vill se dem, så den som missar dem är verkligen utan ursäkt (precis som det står i Rom 1:20). Det är dessa som bör ursäkta sig för sin ologiska och ovetenskapliga tro, inte vi som tror på Bibeln.

När vi sedan ser på Bibelns övriga skildringar finner vi att de överensstämmer med både logik (se t ex de historiska bevisen för att Jesus uppstod), historiska fynd, historiska källor och även antika berättelser från många helt olika folkslag (se t ex 37 folkslag kan inte ha fel: Den första människan skapades av lera! och Har det skett en världsvid översvämning?). Många försök har gjorts för att röra till det hela och påstå att Bibelns skrifter har redigerats med bakomliggande mänskliga motiv. Dessa påståenden saknar dock koppling till det vi brukar kalla verklighet. Det finns inte ett enda historiskt dokument eller fynd som visar att det har skett någon sådan redigering. Dessa teorier är precis som evolutionismens utvecklingsträd: bara skrivbordsprodukter. Dessa går inte att lita på, utan bör förstås placeras där de hör hemma: i papperskorgen.

Det finns därför ingen anledning för den som är kristen att sticka svansen mellan benen och skämmas för sin tro (Rom 1:16). Det vore totalt onödigt! Vi behöver inte göra några ursäkter inför vetenskapen, utan kan istället ha stor glädje av den, eftersom den alltid vittnar om Skaparen. Framför allt behöver vi inte kasta bort vår tro. Tvärtom! Ju mer du lär känna Jesus och de sanningar som finns i Bibeln, desto mer inser du att det är just detta som är värdefullt. Allt annat bleknar bort i jämförelse. Till slut kan du säga som Paulus:

Allt det andra har förlorat sitt värde för mig.
Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus. – Fil 3:8

 

När jag lärde mig hur man blir OSÅRBAR!

Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. – Matt 5:38-40

Detta bibelord uppmuntrade mig en gång då jag var fruktansvärt arg och besviken över att ha blivit bestulen. Jag blev påmind om det nu när jag skrev om Budord 8: ”Du skall inte stjäla”, och tänkte att jag skulle dela med mig av denna erfarenhet. Det slutade nämligen med en befriande insikt för min del.

Det var under året direkt efter att jag hade tagit studenten. Jag åkte ut som volontär till Marshallöarna (mitt ute i Stilla havet) för att arbeta på en skola som lärare och skolkaplan. Det var inte helt lätt, och det var gånger då jag verkligen ifrågasatte att Gud hade lett mig dit. Efter drygt en månad funderade jag starkt på att antingen åka hem eller be om att bli förflyttad till en annan skola. (Jag är mycket glad att jag stannade kvar!)

När det kändes som allra tyngst blev det till råga på allt inbrott i vår lägenhet – medan vi låg och sov! Förutom en necessär med några mindre värdefulla och nödvändiga saker (pun intended), försvann en fin APS-kamera som jag tyckte mycket om, och min älskade grafräknare som jag hade använt under gymnaisetiden. Jag hade starka misstankar om vem det var som hade tagit grejerna (eller åtminstone spanat åt dem som bröt sig in). Några dagar tidigare hade en elev varit där på besök. Han hade bland annat sett mitt rum och hyllan där dessa saker låg. Jag blev riktigt sur och besviken på den eleven, fast jag hade förstås inga bevis på att det var han.

Det tog mycket hårt. Jag hade aldrig blivit bestulen på något tidigare, och detta kändes verkligen som ett slag i ansiktet. Jag tänkte på alla uppoffringar jag hade gjort: Jag hade arbetat och slitit hela sommaren, och sedan spenderat dessa pengarna på de dyra flygbiljetterna. Jag hade gjort enorma uppoffringar för min elever. Jag hade suttit uppe sent och arbetat extra, trots att jag inte fick ett öre mer för det. (Vi fick redan väldigt lite pengar – precis så att det räckte till mat.) Efter allt jag gjort, så var detta tacken!?!

Jag berättade för en kompis hur jag kände, och då svarade han något mycket klokt som jag aldrig glömmer: ”Vem är du egentligen här för att tjäna? Gud eller människor?” Denna enkla fråga fick mig att tänka till ordentligt. Om jag hela tiden förväntar mig att andra människor ska uppskatta det jag gör eller behandla mig på ett visst sätt i gengäld, då riskerar jag alltid att bli besviken och sårad. Det kommer alltid situationer då man känner sig åsidosatt, förolämpad eller trampad på. Om jag istället tänker att jag arbetar för Gud, som ser allt jag gör, då spelar det ingen roll hur en annan människa behandlar mig.

Jag och min kloke kompis på ön Woja i Marshallöarna. Bilden togs drygt ett år senare på en helt annan ö. Det första året var så värdefullt och lärorikt att jag bestämde mig för att spendera ett år till i Marshallöarna. Det året blev ännu bättre!

Jag kom att tänka på ett antal bibelord som handlar om just detta. Jag läste bland annat om Josef och allt han blev utsatt för – hur han kastades i fängelse trots att han var oskyldig och hade gjort sitt bästa i allt – men hur allt detta bara var preludiet till något riktigt stort som Gud hade tänkt ut. Jag tänkte på apostlarna som blev slagna, hotade och förföljda. De fick verkligen det sämsta möjliga bemötandet av de människor som de försökte hjälpa. Men inget av detta tycktes göra dem modfällda. Paulus och Silas satt till och med och sjöng glädjepsalmer i fängelset, och det var också från fängelset som Paulus skrev de berömda orden:

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. – Fil 4:4

De hade uppenbarligen förstått att de tjänade Gud och inte bara människor. Det ultimata exemplet är förstås Jesus, som mitt i allt lidande till och med kunde säga om dem som torterade honom: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34) Det var också Jesus som sa de ord som jag citerade i inledningen. Jag tänkte på detta. Det kändes verkligen som ett slag i ansiktet att de hade tagit dessa saker, men jag insåg att jag inte borde bry mig om det. Jag borde inte ”värja mig mot det onda”. De hade tagit mina saker, men de var bara saker. Min Gud kan ge mig allt jag behöver om jag sätter honom först! (Matt 6:33)

Jag bestämde mig för att följa uppmaningen ”Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också.” Nästa dag tog jag med mig instruktionsboken till min kära TI-81:a. Jag hade ingen användning för den utan räknaren, så tjuvarna kunde lika gärna få den. Jag gav dem till den elev som jag trodde var skyldig: ”Here! Maybe you could use this.” Jag anklagade honom inte. Han såg förvånad ut och log ett osäkert leende. Jag vet fortfarande inte om det var han, eller om han ens kände igen föremålet i bilden på omslaget.

Men jag brydde mig inte längre om det. Det kändes bara så skönt och befriande! Jag var fri från alla mina sura och anklagande tankar, och bäst av allt: Jag kände mig osårbar! Det kändes som att ingen längre kunde göra eller säga något som sårade mig. Jag var fri att själv bestämma hur jag skulle hantera kommande motgångar. Den insikten har jag haft stor glädje av!

 

”Vad vill du att jag skall göra för dig?”

När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.” De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: ”Davids son, förbarma dig över mig.” Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Han svarade: ”Herre, gör så att jag kan se igen.” Jesus sade: ”Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig.” Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov. – Luk 18:35-43

Varför frågade Jesus: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Var det inte uppenbart? Borde inte Jesus ha förstått att den blinde mannen ville se?

Jo, med tanke på vad det skulle innebära för mannen om han blev seende så vore det konstigt om inte det stod högst upp på hans önskelista. Som blind kunde han inte arbeta, utan var beroende av andra människors medlidande och givmildhet. (Han tiggde.) Som blind var han troligtvis också socialt utstött, eftersom judarna på den tiden betraktade sjukdomar som Guds straff. Att kunna se skulle förstås förändra hans liv radikalt.

Men … frågan som Jesus ställde fick mig att fundera lite. Är svaret egentligen så självklart? Är förmågan att se vår viktigaste egenskap? Är vårt eviga väl beroende av om vi kan se? Eftersom hans problem förknippades med synd och straff, så kanske det kändes så för den blinde mannen. Han ”såg” på Jesus som en stor mirakelgörare och kallade honom Davids son. Om den här mannen verkligen hade vetat och förstått vem Jesus var – att han var Guds son – och om han hade kunnat sätta sig själv i ett större perspektiv, skulle han ha svarat annorlunda då?

Om en som sitter i rullstol säger ”Kan ni be för mig?”, är det då självklart att det är förmågan att använda benen som står högst upp på önskelistan? Kanske brottas personen med något ännu större och viktigare! Som kristna ber vi ofta Gud om en mängd saker som vi förvisso behöver, men vi glömmer att be om det allra viktigaste. Vi vänder ofta blicken mot det materiella och förgängliga, och glömmer bort att be om det som är av evigt värde:

Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus… – Fil 3:8-10

Vad skulle du svara på Jesus fråga: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?”

 

Många förvånade i himlen

Om även människor som inte ens har hört talas om Jesus har chans att bli räddade, borde det innebära att många kommer att bli förvånade över att komma till himlen och få möta Jesus där. Det är precis så Jesus själv beskriver det:

Människosonen … skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ‘Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ – Matt 25:31-46

”När såg vi dig?” frågar de. ”Jag trodde att det var Allah som var den sanne guden,” säger den rättfärdige muslimen. ”Jag trodde inte ens att Gud existerade”, säger den rättfärdige ateisten. ”Jag trodde att du var en falsk messias,” säger den rättfärdige juden.

”Ja,” svarar Jesus. ”Ni hade alla fel uppfattningen om mig. Men ni har agerat rätt utifrån det ljus ni har fått. Fastän ni inte visste att det var jag, så har ni har lyssnat på min röst när jag har talat till er!” – ”Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre” (Matt 25:23).

(Läs gärna liknelsen om talenterna i Matt 25:14-30 precis före det där med fåren och getterna. Ofta appliceras liknelsen på talanger – talents – men den egentligen innebörden är att vi ska förvalta det ljus vi har fått på ett ansvarsfullt sätt, och inte gräva ner det i öppet trots mot Gud.)

 

Budord 1: ”Inga andra gudar”

Det första av de tio budorden (se innehållsförteckningen) lyder som följer:

Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. – 2 Mos 20:3

Är detta för mycket begärt?

Nej, det tycker jag verkligen inte. När två människor ingår ett äktenskap kräver de trohet av varandra. När Gud sluter motsvarande förbund med oss är det ett fullt rimligt krav från hans sida att vi inte är otrogna med andra gudar. Själv lovar han att ställa upp för oss i alla lägen.

Men om man aldrig har trott på Gud då?
(Se även Hur dömer Gud alla som inte hört talas om honom?)

För att vinna de människor som ännu inte känner honom måste Gud först bygga en relation med dem. Gud vann israeliterna hjärtan då han med stora kraftdemonstrationer räddade dem från slaveriet i Egypten. Snacka om att han var folkets hjälte! Det var först efter det som Gud och israeliterna slöt ett förbund – man kan säga att de gifte sig. Sedan levde lyckliga i alla sina dagar… (Det var i alla fall det som var Guds plan, men folket var inte troget mot sin Gud utan sökte sig till andra gudar.)

Vilka ”andra gudar”?

Ja, det kan man ju fråga sig. Om det inte finns några andra gudar, varför behövde Gud förbjuda att de dyrkades? Saken är den att israeliterna trodde att det fanns andra gudar. De hade alla vuxit upp i Egypten och var på väg till Kanaan. Båda dessa folkslag tillbad gudar i mängd. Antagligen förekom en del övernaturliga tecken som bekräftade dessa gudars existens. Faraos trollkarlar kunde till exempel härma en del av de tecken som Gud gjorde genom Mose – till en viss gräns. Att sälja in Gud som ”den ende guden” hade inte funkat. Varken israeliterna eller de andra folkslagen hade köpt det. Därför demonstrerade Gud istället att han var den ende guden värd namnet – Han var den ende som hade makt att rädda, den ende man kunde lita på, och därmed den ende som var värd att tillbe.

Övernaturliga tecken? Vem gjorde dem då?

Det var förstås Satan och hans änglar som stod för dessa manifestationer (vilket han gör än idag i en del kulturer och subkulturer där den strategin ännu är framgångsrik). Även om de andra folkens avgudar var byggda i trä och sten, så kunde alltså att Satan stå bakom dem. Varför? Naturligtvis för att leda alla människor bort från den sanne Guden, som Satan har varit en bitter motståndare till ända sedan striden bröt ut i himlen.

Det finns bara en Gud. Det är han som är Skaparen av tid, rum och allt som finns till. Satan och hans änglar är också skapade, och är således inga ”gudar” i ordets sanna bemärkelse. Om de visar sig för oss människor kan de dock presentera sig som gudar. Med tanke på att Satan ville bli upphöjd till gud (Jes 14:12-14) så är det inte så konstigt om han och hans anhängare gärna framställer sig så för att ta emot tillbedjan. Satan hade ju till och med mage att föreslå att Guds Son skulle falla ner och tillbe honom. Jesus svarade med att citera Skriften: ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka” (Matt 4:8-10). Detta bud finns till för att skydda oss från Satans välde.

Är detta budord fortfarande aktuellt?

Även om Satan har valt andra strategier för att förleda de flesta av oss här idag (spiritism, häxkonster och voodoo är relativt ovanligt i Sverige), så finns det en del poänger i det första budet som vi behöver ta till oss desto mer av:

Som jag redan har skrivit om i det här inlägget, vill Gud att vi ska prioritera honom framför allt annat som konkurrerar om vår uppmärksamhet. Det är inte ett krav, men det är liksom idealet. Det är vad Gud önskar. Jesus uppmanar:

Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.
– Matt 6:33

Det finns så mycket runt ikring oss som kan stjäla tid och fokus och därmed distrahera oss kristen så att vi varken har tid att tjäna eller lära känna Gud. Det Jesus talar om i texten jag just citerade är att vi inte ska lägga tid och möda på att bekymra oss för mat och kläder. Vi som lever i Sverige idag har inte riktigt den typen av behov. Istället har vi en uppsjö av inbillade behov. Det är så mycket vi vill ha! Prylar och spänning. Vi tror att detta ska göra oss lyckliga. Men om det är lycka vi söker så ska vi inte söka lycka. Då ska vi söka Guds rike och hans rättfärdighet. Då kommer vi att få glädje (starkare är lycka som bara är tillfälligt).

Dessa inbillade behov kan med rätta kallas ”avgudar”, särskilt om vi låtit dem växa till sig och orsaka beroenden. En del beroenden är mycket svåra att göra sig fri ifrån. Man blir då slav under de avgudar som man har låtit sätta sig över Gud. Det är då man inser att man har problem med det första budet.

P.S. om beroende

Om du hamnar i en sådan situation, kom då ihåg att be Gud om hjälp. Han kan det här med att befria slavar, eftersom han har gjort det många gånger förut. Han befriar inte bara folkslag som är slavar i Egypten. För det mesta befriar han sinnen som är slavar under synden.

Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: var och en som syndar är slav under synden /…/ Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria. – Joh 8:34-36

Det fina med att bli befriad av Gud är att han då blir din hjälte! (Se början av inlägget.) Då kanske du sluter ett förbund med honom … och lever ‘lycklig’ i alla dina dagar. 😉

 

Kristna i Sverige: se upp för Stockholmssyndromet!

Kreditbanken på Norrmalmstorg i Stockholm – Foto: Tage Olsin (Wiki)

1973 inträffade ett rånförsök mot Kreditbanken på Norrmalmstorg i Stockholm. Ett antal banktjänstemän satt instängda i ett bankvalv som gisslan under de sex dagar som rånförsöket varade. Omvärlden förvånades över att offren försvarade sina kidnappare och till och med identifierade sig med dem så mycket att de började bli rädda för polisen. De kidnappade fortsatte ta kidnapparnas parti en lång tid efter att det hela var över.

Att kidnappningsoffer på detta sätt börjar identifiera sig med förövaren har sedan dess kallats ”Stockholmssyndromet”. En psykiater som hjälpte polisen under rånet myntade först uttrycket ”Norrmalmssyndromet” i en nyhetssändning, men utomlands sa man istället ”Stockholm Syndrome”, vilket sedan lånades tillbaka till svenskan.

Gisslan i Guds bank

Guds egen bank (världen) är utsatt för ett misslyckat rånförsök. Bankrånaren (Satan) vet att spelet är slut (Schack matt!). Han försöker vinna tid. Det enda han har kvar att spela med är gisslan (vi), och han vet att vi är väldigt värdefulla i Guds ögon. Själv betraktar bankrånaren oss bara som användbar rekvisita. Han avskyr att se oss och skulle helst avrätta oss alla på fläcken. Men han måste hålla oss vid liv, för utan någon gisslan är han helt körd.

Rånförsöket har pågått i sex tusen år (istället för sex dagar vid Norrmalmstorg). Underligt nog har gisslan börjat identifiera sig med bankrånaren. De är till och med rädda för Polisen, som försöker befria dem. Alla har mer eller mindre drabbats av stockholmssyndromet.

Även kristna är drabbade

Tyvärr gäller det även oss som är kristna. Vi har väldigt svårt att frigöra oss från det skadliga tänket – världens tankar (se Vad är problemet med världen?). Vi kristna som har vuxit upp i Sverige vet hur det är. Vi är mycket väl medvetna om vad ”världen” anser om våra åsikter (se Är du en främling i ditt eget land?). Istället för att våga lyfta fram dem ännu mer (se Med det lilla ljus jag har…) är det lätt hänt att man gömmer undan dem. De åsikter som känns helt okej att prata om inför sina kristna vännerna känns inte alls lika okej att prata om bland sina icke-kristna vänner. Man tycker det är pinsamt och man till och med skäms, för man vet (eller tror att man vet) hur illa det låter i deras öron.

Frågan är förstås varför man skäms? Skäms man på grund av något fel i Bibeln, eller skäms man på grund av att man är så stöpt in i ”världens” sätt att tänka att man inte törs stå för det som står i Bibeln?

När gisslan går bankrånarens ärenden

I det läget – i en omgivning där alla kristna själva tassar på tå och viskar för att inte märkas för mycket – vad händer när någon kristen klampar in och högt proklamerar sanningen? Vad gör de mer försiktiga kristna när någon av deras bröder trotsar ”världens” normer?

Det är som om en person i gisslan börjar planerar en kupp för att slå tillbaka mot förövaren. Vad händer? Förmodligen gillas det inte av de andra i gisslan. De väser: ”Är du inte riktigt klok! Sitt ner och håll tyst! Försök inte spela hjälte! Du kommer inte lyckas! Du kommer bara förvärra situationen för oss alla!”

På detta sätt går många kristna faktiskt motståndarens ärenden. De tar bankrånarens parti och hjälper till att tysta ned dem som Gud har utvalt till frihetskämpar. Nedtystarna gör det i all välmening. De gör det för allas bästa. De tror att de gör det för Gud. Men i själva verket har de bara drabbats av stockholmssyndromet. För att deras tro inte ska verka lika anskrämlig har den anpassats till världens tankebyggen.

Några texter som tål att tänkas på

Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror. – Rom 1:16

Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. – Rom 12:2

Förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.
– 2 Tim 4:2-5

Se även: Kompromissa inte med evolutionen

 

Vad är problemet med världen?

Problemet med världen är … att den är kapad!

Vi kristna befinner oss som sagt i exil (se Är du en främling i ditt eget land?). Jesus sa till exempel att vi ”inte tillhör världen”, men att vi behöver vara i världen och sprida ljus (se Med det lilla ljus jag har…).

Det finns en del problem med att vara i exil – vilket israeliterna säkerligen upplevde både i Egypten och Babylon. Ett problem är att man omedvetet anpassar sig och identifierar sig med det land man tillfälligt bor i, fastän man egentligen inte vill. Om man har för avsikt att permanent bosätta sig i ett annat land kan det förstås vara en fördel (och nödvändighet?) att bli ett med folket. Om man däremot har tänkt återvända till sitt hemland riktar man istället sin uppmärksamhet dit och vill inte glömma den drömmen.

Som kristen har man sitt hemland i himlen (och därefter på den nya Jorden – se Upp 21). Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga (2 Kor 4:17-18). Jesus ville göra oss uppmärksamma på att vi ”inte tillhör världen” så att vi inte sveps med i världens sätt att tänka. I Jakobsbrevet rekommenderas att ”hålla sig själv obesmittad av världen” (Jak 1:27), och i Romarbrevet skriver Paulus så här:

Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. – Rom 12:2

 

Vad är det då med världen som är så skadligt? Vad är problemet med världen?

Problemet med världen är dess härskne härskare. Då syftar jag inte på dess ”världsliga” ledare, utan på Satan (vilket är hebreiska och betyder motståndaren – se Är vi bara spelpjäser i Guds schackspel?). Jesus kallar honom för ”denna världens härskare” i Joh 12:31. Det säger han eftersom Satan utnämnde sig själv till världens härskare t ex i Matt 4:8-9 och redan i Job 2:2. Han gör detta anspråk baserat på att människorna har gått med i upproret mot Gud (från och med att Adam och Eva åt av frukten). Han kapade planeten Jorden och utropade den till sin egendom.

Vi ser dock att Gud inte vill släppa taget om världen. Som alla säkert har hört älskar Gud världen så mycket att han gav den sin ende Son (Joh 3:16)! Gud har kämpat för att återerövra världen genom att befria dess invånare, och han segrade i och med att Jesus dog på korset (Schack matt!); då kastades härskaren ut (Joh 12:31).

Gud har redan vunnit striden mot Satan – han har vunnit tillbaka världen per se. Men han måste fortfarande vinna varje person för sig. Den biten är svårare. För att vinna oss måste han nämligen vinna vårt förtroende och vår vänskap. Vi måste vinnas över så att vi inte längre står kvar upproret mot Gud. Vi måste vilja bli vunna. (Ingen kan bli räddad mot sin vilja.)

Satan vet att han har förlorat och att hans tid är kort (Upp 12:12). Som den dåliga förlorare han är tänker han hindra Gud från att vinna över fler människor till sin sida. Han tänker göra allt för att förstöra. Det är därför vi måste akta oss för världen och inte anpassa oss efter den. Ingen går säker så länge världens självutnämnde härskare ”går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka” (1 Pet 5:8).