Giraffen har en nerv som tar en omväg. Ironiskt nog har det fått många att betrakta giraffen som ett exempel på dålig design – alltså som ett argument mot att den är designad. Det som är så ironiskt med det är att detta endast är en enda liten olöst gåta för de skapelsetroende, jämfört med oräkneligt många gåtor för de evolutionstroende. Giraffen fullständigt skriker ut att den är intelligent designad. Den hade omöjligt kunnat bli till genom evolution. Jag tycker att det finns goda förslag till varför nerven behöver ta en omväg, men jag har inte hört en enda förklaring till hur giraffen skulle ha utvecklats. Jag tänker mjukstarta med att berätta om en liten detalj i giraffens fantastiska design, som i sig demonstrerar omöjligheten i giraffens evolution:
Kylsystem i fläckarna
Giraffens fläckar är inte där som kamouflage, utan fungerar som ett avancerat kylsystem (precis som i inlägget Uppfinnaren berättar: Hur man bygger en Giraff). Bakom fläckarna finns speciella blodkärl som för dit värmen så att den kan transporteras ut ur kroppen. Längs fläckarnas konturer går större blodkärl som förgrenar sig till mindre kärl in mot mitten av fläckarna. Fråga: Hur bildades dessa strukturer? Vilka mutationer ledde fram till det? Evolutionsbiologerna har inget svar på det. De nöjer sig med att trosvisst ”veta” att det har skett på något vis, eftersom girafferna finns här idag och har dessa strukturer. Kom ihåg att mutationer är helt slumpmässiga, och att det naturliga urvalet inte kan planera vilka egenskaper som ska vara användbara i framtiden.
Men låt oss för sakens skull anta att det en gång föddes ett djur (en giraff-prototyp) som hade fått denna struktur. Den var den sista i en lång serie lyckosamma mutationer som turligt nog hade bevarats från generation till generation, trots att några selekterbara fördelar inte kunde göra sig gällande förrän hela strukturen var på plats och fungerade (… alltså ett högst osannolikt scenario, men låt gå för det). När allt väl är på plats och fungerar är det inte svårt att se hur det kunde leda till en fördel för individen. Tack vare sitt kylsystem skulle den klara sig bättre på savannen under dagens hetta, och samla mat när de andra behövde söka skydd – en klar och selekterbar fördel! Tills det blir natt… Då utgör denna struktur istället en nackdel! Värmen skulle fortsätta läcka ut genom fläckarna. Om det inte leder till att djuret direkt fryser ihjäl så gör det i alla fall att den extra energi som samlades under dagen går åt till att bevara kroppstemperaturen under natten. Det är som om vi skulle förbättra våra hus genom att göra stora hål i väggarna. Det skulle vara jätteskönt i sommarhettan, men helt förödande på vintern.
Denna serie av lyckosamma mutationer, vilka de nu skulle vara, som hjälpte giraffen att stay cool skulle omedelbart leda till lägre fitness, om inte en helt annan serie av lyckosamma mutationer samtidigt skapar en funktion som kan stänga av och slå på kylsystemet efter behov, genom att reglera blodflödet till nätverket av blodkärl under de mörka fläckarna. Att slå hål i väggarna får förödande konsekvenser på vintern, om vi inte samtidigt bygger in fönster som kan stängas när det börjar bli kallt.
Finns det någon gräns där osannolikt övergår till omöjligt? Om den gränsen inte är nådd redan när vi betraktar sannolikheten för att en serie lyckosamma mutationer uppstår, så borde vi väl nå den när vi måste sammanföra minst två sådana lyckosamma och samverkande mutationsserier i en och samma individ för att det ska fungera? Ju mer vi lär oss om de genetiska och biologiska förutsättningarna för att en viss struktur ska fungera, desto mer omöjlig och absurd blir tanken att dessa skulle ha skapats genom mutationer och naturligt urval.
Detta var som sagt bara en mjukstart. Snart ska jag närmare beskriva några av de andra strukturer som gör giraffens evolution omöjlig.
newtonbloggen 