RSS

Månadsarkiv: november 2012

Har man någonsin sett en stjärna födas?

Nej, man har aldrig någonsin sett en stjärna födas. Då talar jag förstås om den typ av stjärnor som finns i rymden, och inte dem som finns på fotbollsplaner och står och sjunger på scener. Sådana föds varje dag! 🙂

Somliga säger att man kan se stjärnor som håller på att formas i stora molekylmoln. Men då menar de inte att man ser själva formandet, utan bara att man ser en ögonblicksbild av något som man tror kommer bli en stjärna inom flera hundra tusen år. På ett annat ställe på stjärnhimlen kanske man ser en stjärna som man tror är alldeles ny. Eftersom det är så långsamma processer det handlar om kan man dock aldrig se det hända.

Cepheus B

Detta med att man inte kan se när det händer är väldigt typiskt för hela evolutionsläran:

  1. Först menar man att alla stjärnor och planeter har formats under miljarder år.
    Något sådant har vi som sagt aldrig sett och lär heller aldrig få se, för det sker så långsamt.
  2. Sedan menar man att liv har uppstått – på något sätt – ingen vet hur. Man har försökt framställa livets första byggstenar men istället i princip bevisat att det är omöjligt (se Miller-Urey-experimentet). Så det har vi aldrig sett och lär heller aldrig få se. Faktiskt blir livets uppkomst svårare och svårare att förklara eftersom vi lär oss mer och mer om hur fantastiskt komplexa även de enklaste cellerna är. (Läs mer om det här och se imponerande animationer här och här.)
  3. Sedan menar man att de första cellerna utvecklades till allt det liv som finns idag. Man påstår att det är denna utveckling vi ser spår av i form av fossil som ligger begravda i olika lager. Man tror att det tog många miljoner år att bilda dessa lager. Man såg aldrig när det bildades och lär heller aldrig få se det, eftersom det tar så lång tid … Fast om man vill kan man få se lager bildas på bara några minuter, och man har faktiskt sett något som liknar Grand Canyon bildas på bara några dagar. Men att tänka sig detta i stor skala – det blir kusligt likt den världsvida översvämningskatastrof som Bibeln beskriver och den tanken kan inte de som tror på evolutionen tänka sig att tänka. (Här finns annars en film med ett experiment som visar hur lager bildas snabbt, här och här kan man se bilder på djur som uppenbarligen blivit begravda av kraftigt strömmande vatten och lera, här kan man läsa om diosaurieben som har kvar mjuka delar i sig så att de knappast kan vara flera miljoner år gamla, och här kan man läsa om fler legender från världen som också säger att det har skett en världsvid översvämning.)
  4. Hur är det då med själva utvecklingen – evolutionsteorin? Kan man se den utveklingen? Nej, faktiskt är även den så långsam att inte den heller kan ses. Visst, man kan se hur livet gör små förändringar och anpassar sig lite grann (ganska snabbt faktiskt – som om de var programmerade till det), men de riktigt stora förändringarna där nya organ och kroppsdelar bildas så att det blir helt nya djur – de har vi aldrig sett det och lär heller aldrig få se, eftersom det tydligen händer så långsamt. En av de människor som är allra mest övertygade om att hela den här evolutionsläran är sann och att man är korkad om man inte tror på den, sa faktiskt så här:

Evolution har observerats.
Det är bara det att det inte har observerats medan det händer.
– Richard Dawkins (källa)

Ganska talande! När han sa det syftade han på livets utveckling, men som vi just har sett passar detta citat in på hela evolutionsläran: Evolution har egentligen aldrig observerats. Men det låter ju inte så bra, så därför säger man istället att man har sett det – det är bara det att man aldrig har sett det när det händer. (Men har man då verkligen sett det?) Och anledningen till att man inte har sett det när det händer är att det händer så långsamt. (How convenient! Mycket passande, eller hur?)

I vanliga fall brukar man säga att vetenskap är sådant som kan testas och observeras – medan det händer. Till exempel kan man testa och observera gravitationen (tyngdlagen) på ett väldigt konkret sätt. De som tror väldigt starkt på evolutionsteorin påstår att den minsann är lika bevisad som gravitationen, så det så. Men det stämmer förstås inte. Gravitationen kan vi se in action precis när vi vill, men evolutionen har vi aldrig sett och lär aldrig få se, eftersom det krävs mycket mer än en livstid för att se det hända (om det ens händer). Orka vänta! 😉

Crop Book of Isaiah 2006-06-06

Det finns somliga som tycker jag är konstig för att jag tror på det som står i Bibeln. Jag har ju aldrig sett något av det hända, ändå tror jag på det. Men jag tror så klart att det fanns folk som såg dessa händelser när de hände, och att de valde att skriva ner det för att till exempel vi som lever här idag skulle kunna läsa om det och få reda på att det har hänt och hur det hände. Konstigare än så är det inte. Bibeln är en historiebok! (Rättare sagt är den ett bibliotek med 66 historiska skrifter från olika tidsåldrar.)

Jag har aldrig sett Gud. Jag tycker dock att jag ofta möter honom och kan prata med honom i mina tankar. Många skulle förstås skratta åt det och mena att jag bara inbillar mig att Gud finns. De kan få skratta om de vill. Men själv tycker jag att jag har varit med om alldeles för många häftiga saker för att bara kunna vifta bort det som inbillning, tur eller ”sammanträffanden” – till exempel den gången då jag svimmade högt uppe i ett träd. Jag kan inte komma på någon naturlig förklaring till det som hände.

Jag kan på ett sätt tycka att min tro på en Gud som skapat allt är lika vetenskaplig som någons tro på evolutionen – eftersom vi båda grundar vår tro på saker som vi INTE har sett hända. Men faktiskt finns det en viktig skillnad i vår tro:

Den som tror på Evolutionen lär aldrig få se någon del av Evolutionen, vare sig den är sann eller ej.
Medan jag som tror på Gud … om det är sant att Gud finns … då kommer jag att få se Honom!
Och inte nog med det, jag kommer att få se alla historiens händelser spelas upp: när Jesus dog på korset, när hela Jorden var täckt av vatten, när Jorden och Universum skapades. Jag kommer att få färdas i rymden, resa till andra planeter, och … Jag kommer få se stjärnor födas! 😀

Annonser
 

Hur fungerar (inte) evolution?

I detta inlägg försöker jag belysa några problem kring hur evolution är tänkt att fungera. Jag svarar samtidigt på Anders Åberg kommentar (blå text) till mitt föregående inlägg (Pelikanfossil förvånar forskare), i vilket jag ger exempel på ännu ett levande fossil – dvs fossil som är slående lika nu levande arter trots att det påstås ha gått många miljoner år sedan de begravdes.

Alla dessa, enligt Johannes så lustiga ”hur ofta” tillfällen är ju i själva verket sällsyntheter och nästan alla gamla fossil vi finner ser väldigt annorlunda ut än dagens arter.

Sällsyntheter? Nåja, vi får väl se hur länge du ids klamra dig fast vid den tesen. 😉 Det finns nämligen många fler exempel. För den som inte kan vänta rekommenderar jag boken Living Fossils—Evolution: The Grand Experiment Vol-2. Jag har den inte själv (än) men jag har haft förmånen att bläddra i ett exemplar. 276 sidor med 700 fina bilder på (och om) levande fossil – kan beställas här.

Dom överlevare som finns och dom likheter som finns, bekräftar det gemensamma ursprunget och även evolutionsteorin, som säger att det måste till ett naturligt urval för att arter skall förändras.

Ja och nej. Likheterna mellan fossilen och de nu levande djuren bekräftar förstås ett gemensamt ursprung. Dagens pelikaner är definitivt släkt med de pelikaner som begravdes i Floden. Men det där med att det bekräftar evolution får du allt ta och förklara lite närmare. Hur kan brist på evolution användas som bevis för evolution?

I dom fall man kan se att liknande miljöer funnits under lång tid, är det därför sannolikt att arterna där inte förändrats lika mycket.

Hur kan du bekräfta att en organism har levt i en oförändrad miljö under flera miljoner år? Det är i stort sett omöjligt att undersöka det påståendet, så den hypotesen är och förblir faktiskt bara en bortförklaring som aldrig kan styrkas med belägg. Att hävda avsaknad av förändring som ett bevis på oförändrade miljöer är – som du säkert inser – ett cirkelresonemang.

Man kan också se i fossillagren att liknande egenskaper utvecklats flera gånger på olika ställen, när liknande förhållanden uppstått.

Det du beskriver brukar kallas konvergent evolution. Det är ännu en förklaring som evolutionister tar till när observationerna inte stämmer överens med förväntningarna. Man väntade sig till en början att kunna spåra varje organs utveckling längs en och samma väg som grenade upp sig – alltså att varje organ bara utvecklats en gång. Men utvecklingsträdet blev så spretigt att man till slut blev man tvungen att postulera detta med konvergent evolution: Att samma organ har utvecklas parallellt flera gånger i olika djurgrupper. Till exempel säger man så om ögat och flygförmågan – för att inte tala om alla de pungdjur som är ”paralleller” till moderkaksdjur, vars påfallande lika egenskaper alltså antas ha utvecklats parallellt. (”Pungspetsekorren” är ett av många exempel på det.) Men om detta verkligen är sant medför det att evolution har ännu lättare för att inträffa. Och då kan man ännu mer fråga sig varför vi aldrig ser den hända. Om vi kunde se det hända hade vi ju kunnat studera och dokumentera processen, och då hade man ju kunnat kalla det för riktig vetenskap. Men nu är ju denna utveckling alldeles för långsam för att studeras, till evolutionisternas förtret … eller kanske är det bara skönt att kunna gömma sig bakom denna avsaknad av bevis. 😉

Miljöns skulpturerande på arterna är mycket tydlig och återigen förvånas jag över hur man kan komma på den korkade iden, att det som vi så tydligt kan se formar om arterna och som även kreationisterna kan se, men kallar biologisk variation, inte godtas som den motor i evolutionen den alldeles uppenbart är.

Det beror på att vi talar om två helt olika saker som inte går att jämföra. Enligt oss skapelsetroende kan denna variation ske väldigt snabbt eftersom det genetiska materialet redan finns på plats – det är förprogrammerat och förberett på snabb anpassning till nya miljöer!

Enligt evolutionsteorin får det däremot inte finnas en massa intelligent designat material i våra gener. (Huvva så hemskt!) Därför måste det istället till en väldig massa mutationer som kan göra att nya användbara organ på sikt växer fram. Om vi för sakens skull antar att denna process vore möjlig – att inte det naturliga urvalet skulle sortera bort generna som kodar för saker innan de är fullt användbara – så antar jag att vi i alla fall kan vara överens om en sak: Det måste vara en mycket långsam process. För att skapa illusionen av att det osannolika hinner inträffa har man därför dragit till med ofattbart långa tidsåldrar.

I själva verket är denna process så långsam att den inte bara står still utan till och med kör i 300 km/h BAKLÄNGES! Det är nämligen så att mutationer till mycket kraftigt övervägande del är skadliga. Med tanke på alla dessa skadliga mutationer gör faktiskt dessa långa tidsåldrar att evolutionen ter sig om möjligt ännu mer omöjlig.

 

Pelikanfossil förvånar forskare

Pelikan Walvis BayEtt fossil som enligt den evolutionära tidsskalan är 30 miljoner år gammalt har skjutit pelikanens evolution bakåt i tiden.

(Lustigt hur ofta det händer att nya fossila fynd gör att den evolutionära tidsskalan måste komprimeras, så att det knappt finns någon tid kvar för djuren att utvecklas. Se t ex här och här.)

Fossilet är väldigt välbevarat med många synliga detaljer. ”Jag förvånades av hur komplett och välbevarat det här fossilet är,” säger Dr Antoine Louchart vid universitetet i Lyon (Frankrike).

(Lustigt hur ofta det händer att evolutionstroende forskare förvånas över att finna välbevarade och detaljerade fossil. Skapelsetroende blir förstås inte alls förvånade eftersom det passar bra i scenariot om en världsvid översvämning, där många organismer begravdes hastigt under förhållanden som gjorde att även detaljer kunde bevaras.)

Inte nog med det. Det finns mer som förvånar: ”Den är så lik moderna pelikaner, trots sina 30 miljoner år,” säger Dr Louchart.

(Lustigt hur ofta det händer att fossil liknar nu levande organismer, trots att det sägs ha gått många miljoner år. Det är ett så vanligt fenomen att det har fått ett namn: ”Evolutionär stasis” – ett självmotsägande begrepp som jag har skrivit mer om här. Det finns fler exempel på evolutionär stasis här. Evolutionstroende forskarna måste vid sådana upptäckter hitta på förklaringar till varför de knappt ändrats under så lång tid. Skapelsetroende får istället se sina förväntningar slå in. Det är ju inte så konstigt om de nästan ser likadana ut eftersom det bara har gått några tusen år sedan dessa fossil begravdes.)

Dr Louchart fortsätter: ”Morfologiskt är den påfallande snarlik de sju levande pelikanarterna, men dess proportioner skiljer sig en aning från dem alla, så den utgör förmodligen en utdöd art.”

(Att det finns variation i storlekar ligger helt inom ramarna för biologisk variation – vilket skapelsetroende tror mer på än vad evolutionstroende gör, eftersom vi förväntar oss en förprogrammerad möjlighet till variation medan de evolutionstroende måste förklara hur det hela med slumpmässiga mutationer och naturligt urval.)

En av förklaringarna som forskarna föreslår till varför det skett så liten förändring både hos pelikanen och hos andra fåglar under alla dessa miljoner år, är att även små förändringar i skelettet skulle försämra flygförmågan.

(Om flygförmågan är så känslig för förändring, hur skulle den överhuvudtaget ha kunnat utvecklas? Varje mellanform – för vilka det förresten saknas fossila bevis – måste ju ha varit fullt funktionsduglig för att kunna ha en evolutionär fördel. Med tanke på hur snabbt det sker skadliga mutationer är det också underligt att dessa fåglar inte hunnit förlorat flygförmågan under alla dessa miljoner år.)

Tidigare var den äldsta pelikanen ett inkomplett fossil som man kallade Miopelecanus gracilis. När man nu hittat ett som var ännu äldre, ännu mer komplett och dessutom väldigt likt moderna pelikaner har man omvärderat miopelecanus-fossilet. Man lutar nu ännu starkare åt att byta dess namn till alternativet Pelecanes gracilis, alltså i samma släkte som de nu levande pelikanerna. Även det nya fossilet klassificeras då i samma släkte.

(Lustigt hur ofta man får se denna uppvisning: Ju mindre komplett ett fossil är, desto mer utrymme finns det för de evolutionstroendes fantasier. Till exempel kan det beskrivas som en utdöd mellanform som var  rätt olik de nu levande arterna. När man sedan hittar ett välbevarat exemplar – som i vissa fall till och med är äldre – finns det inte längre så mycket utrymme för fantasin. Då tvingas man också acceptera att fossila föregångare saknas. Ett tydligt mönster inom paleontologin! Att man nu har bestämt sig för att klassificera dessa pelikanfossil med de nu levande pelikanerna säger verkligen något om hur otroligt moderna de är till utseendet. Inte ens den här eller den här fick ju samma släktnamn som sina nu levande ättlingar – trots att de är så lika.)

Källor:
Oldest prehistoric pelican also had big beak (BBC – nyhetssida)
The earliest known pelican reveals 30 million years of evolutionary stasis in beak morphology
(Journal of Ornithology – artikel)

 
 

Etiketter: ,

Lektionstips: Introduktion av talet pi

Jag satt och skulle beskriva en matematiklektion för en vikarie. Då kom jag på att jag skulle kunna slå två flugor i en smäll, och samtidigt besvara en pi-nsamt populär invändning mot Bibeln. Den biten kommer huvudsakligen i ett separat inlägg. Här kommer först ett lektionstips. Så här brukar jag introducera talet pi (π) för mina elever:

Först går jag kort igenom begreppen diameter och omkrets. Sedan ger jag eleverna i uppdrag att gå runt på skolan med måttband i hand och mäta alla runda saker de hittar, med uppmaningen ”Mät noga!” De antecknar diametern och omkretsen på varje föremål, och redovisar sedan dessa mätvärden för mig. De måste använda rätt begrepp och alltså säga ”Omkretsen var … och diametern var …” Om någon råkar säga dem i omvänd ordning blir det bara ett utmärkt tillfälle att diskutera om diametern verkligen kan vara längre än omkretsen. 🙂 Än så länge tror eleverna att det hela går ut på att lära sig begreppen omkrets och diameter. Och den biten brukar faktiskt sitta ganska bra när vi har kommit så långt.

Medan de läser upp värdena matar jag in det i ett kalkylprogam (som Numbers, Excel eller Calc – se bilden). Allt projiceras på en skärm så att eleverna också kan se och följa med.

När alla har redovisat sina mätvärden frågar jag om de kom ihåg att mäta noga? Vi diskuterar mätvärdena och uppmärksammar om det är någon som har använt halva centimetrar eller till och med tiondelar (millimetrar). Att lampan var 100 cm i omkrets, betydde det att den var exakt hundra eller är det avrundat? Ibland kommer de redan i det här läget på saker som kan ha blivit fel, t ex att måttbandet kanske inte var ordentligt sträckt. Ibland är det svårt att mäta omkretsen (på hål eller platta föremål), och ibland är det svårt att mäta diametern. (Eftersom mittpunkten kan vara svår att hitta brukar jag ge rådet att mäta där det är som längst – men även det kan ju vara lite knepigt,)

Efter ett tag släpper jag bomben och säger att jag ska kontrollera hur noggrant de har utfört sina mätningar. ”Vadå? Ska du gå runt och kontrollmäta alltihop?” brukar någon fråga. ”Nej, det behöver jag inte göra” påstår jag, och matar sedan in en formel i en tom ruta längst upp till höger i tabellen. Värdet i O-kolumnen delas med värdet i d-kolumnen. (Det kan se ut så här: ”=B2/B3” … Det enklaste sättet att mata in det är dock att först skriva ett likhetstecken, klicka på cellen i O-kolumnen på samma rad, skriva ett divisionstecknet ”/”, klicka på cellen i d-kolumnen på samma rad, och trycka på enter/retur.) Sedan kopierar jag cellens innehåll hela vägen ner. (Markera cellen och dra i den lilla bollen eller kvadraten som dyker upp längst ner till höger i cellen.) Till sist sorterar jag hela tabellen (fallande) efter värdena i den nya kolumnen. (Det brukar dyka upp en pil med en rullista högst upp i kolumnen. Om man inte hittar den funktionen så gör det inget. Det går att fortsätta utan sortering.) Med viss vana tar proceduren knappt tio sekunder, men man bör ju helst förklara vad man gör också. 😉

”Aha! Jag ser här att de som mätte den stora skålen gjorde den mest exakta mätningen.” Då följer förstås en intressant diskussion om hur man kan se det. Det är då jag förklarar att om man har en perfekt cirkel – och mäter riktigt noga – så kommer kvoten av omkretsen och diametern att komma väldigt nära ett visst ”magiskt tal”. Det talet kallas pi (efter den grekiska bokstaven π), och är … *trumvirvel* … trekommafjortonfemton-niotvåsex-femtrefem-åttioniosjuttinio-tretvåtre-åttafyrasex… och så vidare, så långt man minns. (Se mitt inlägg om pi-dagen för tips om hur man kan memorera decimaler på pi. Där finns även en rolig musikvideo om ”[Vem kan flest] decimaler på pi”, som man kan visa för klassen. Det brukar bli en hit, som de minns länge.)

Förutom att man förstås ska fortsätta berätta om talet pi, som förhållandet mellan omkretsen och diametern, så finns det ett par extra lärdomar från själva undersökningen som kan vara värda att lyfta fram. Förutom att man måste mäta noggrant, så funkar det bäst om:

  • Föremålet är helt cirkelrunt (inte det minsta ovalt)
  • Man mäter diametern och omkretsen på samma ställe (om det t ex är en papperskorg som är bredare högst upp där man mäter diametern, så går det inte an att mäta omkretsen mitt på)

Om det finns tid och intresse kan man göra om undersökningen och se om det går bättre andra gången. Och med ”bättre” menar jag förstås ”närmare pi”. 😀

 
5 kommentarer

Publicerat av på 27 november, 2012 i Matematik

 

Finns det motsägelser mellan första och andra kapitlet i Första Mosebok?

I många översättningar ser det ut att finnas motsägelser mellan första och andra kapitlet i Första Mosebok. Det handlar om den kronologiska ordningen i vilken växter, djur och människor skapades (se tabellen). När man tar en titt på grundtexten ser man dock att kapitel två inte alls säger emot den kronologiska ordningen i kapitel ett, utan helt enkelt ger oss mer detaljerad information om den sjätte dagens skeenden. Innan jag gör det ska jag bara visa motsägelser som brukar lyftas fram.

Av kapitel två kan man få intrycket att växter och djur skapades mellan det att mannen skapades och kvinnan skapades, särskilt när man läser det i den här översättningen (Bibel 2000). Det skulle helt klart innebära motsägelser mot kapitel ett, som är väldigt tydlig med kronologin.

Faktiskt har hela det första kapitlet ett starkt fokus på kronologi och tid. Det börjar med det ultimata tid-ordet ”begynnelsen”, det sätts tydliga gränser mellan skapelsedagarna (som numreras), och det slutar med att den sjunde dagen avskiljs som helig tid. Alltså var det fokus på tid och kronologi i det första kapitlet. Det andra andra kapitlet fokuserar inte på kronologi och tid utan snarare plats. Gud avskilde en helig plats – Eden – som skulle vara människornas hem. Även människorna är väldigt starkt i fokus. Därför kan vi inte förvänta oss att allt ska nämnas i kronologisk ordning i det andra kapitlet, samtidigt som det förstås inte bör finnas några direkta motsägelser när tids-ord väl används, vilket det bland annat görs i vers 5 och 19.

Vers 2:5 säger att ”ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat” när Gud skapade mannen. Vidare beskriver vers 2:9 hur ”Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken”. Så, skapades växterna före mannen eller skapades mannen före växterna?

Vers 2:19 ger intrycket att ”markens djur och himlens fåglar” formades efter Adam men före Eva, medan 1:26-27 istället ger intrycket att både Adam och Eva skapades efter alla djur. Så, vilket är det? Och hur var det med fåglarna? Skapades de samma dag som människorna och djuren, eller skapades de en dag tidigare (enligt kapitel ett)? Det är utan tvekan kapitel ett vi bör förlita oss på när det gäller den rätta kronologiska ordningen, eftersom den är så tydlig på den punkten. Men hur ska vi då förstå dessa texter i kapitel två?

Felöversättning

All denna förvirring beror faktiskt på två dåligt översatta verser. Det är tråkigt när det händer. Kanske har översättarna låtit sitt arbete färgas av bibelkritikernas försök att plocka sönder Bibeln. Jag kan berätta mer om bibelkritikernas idéer en annan gång, men jag vill bara kort nämna att det inte finns några som helst historiska bevis för att Första Mosebok någonsin har varit något annat än en komplett helhet.

 

1. Buskar och örter

I vers 2:5 står det som sagt: ”när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat” (Bibel 2000). I Folkbibeln står det ”ingen buske på jorden och ingen ört hade ännu skjutit upp ur marken”. De flesta engelska översättningar följer samma mönster: buskar och örter. Men en del har översatt texten mer ordagrant: ”Now no shrub of the field was yet in the earth, and no plant of the field had yet sprouted”. Det finns ett ord i den hebreiska grundtexten som hoppats över i de flesta översättningar – sadeh – som betyder åker eller fält. Antagligen förstod inte alla översättare varför det ordet var viktigt i sammanhanget, så det bakades ihop med orden för buske och ört/växt. Men det skulle de inte ha gjort!

De växter som skapades den tredje dagen kallades enbart eseb (som betyder ört eller växt). Men de växter som nämns i kapitel två, och som alltså inte hade vuxit upp vid den sjätte dagens början, kallas eseb ha-sadeh – åkerväxter! Vad 2:5 säger är alltså att en viss sorts växter inte hade skapats ännu. Anledningen får vi veta i samma vers: För att det ännu inte fanns någon människor som kunde odla dem. Gud väntade alltså med att skapa de växter som skulle vara människornas huvudsakliga föda (1 Mos 3:18) – på samma sätt väntade han ju också med att skapa trädgården Eden – tills han hade skapat människan. Dessa växter skapas också för en specifik plats – närmare bestämt i Eden där människorna skulle bo – och tydligen inte över hela planeten. Vi skulle med all rätt kunna kalla dem födoväxter eller odlingsväxter, eftersom de skulle odlas och eftersom de skulle vara människornas föda. En mer korrekt översättning av vers 2:5 vore således:

När inga odlingsbuskar fanns på jorden och inga odlingsväxter hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde bruka marken.

Det är alltså bara om man plockar bort ordet sadeh som det blir en motsägelse mellan den här versen och kapitel ett. Tyvärr har man gjort just det i många översättningar, och då är det ju inte så konstigt om folk tycker det är motsägelsefullt. Många motsägelser och missförstånd beror på dåliga översättningar. Den riktiga betydelsen blir ”lost in translation”! För det mesta gör det inte så stor skillnad – det går att förstå poängen ändå – men ibland får det allvarliga konsekvenser.

 

2. Djur och fåglar

Även den andra motsägelsen har orsakats av dålig översättning. Det hela hänger på vilken tempusform ordet ”formade” ska ha i vers 2:19. Enligt Bibel 2000 lyder texten Så formade Herren Gud av jord alla markens djur och alla himlens fåglar och förde fram dem till mannen”. Enligt Folkbibeln lyder samma vers Herren Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen…”. Visst märks skillnaden? ”Formade” eller ”hade format”? I hebreiskan skiljer man inte mellan imperfekt och pluskvamperfekt. Det är meningen att det ska förstås av sammanhanget.

Därför kanske man kan tycka det är förlåtligt att man översatte som man gjorde i Bibel 2000. Båda tempusformerna är ju tillåtna. Men när det gällde att välja rätt tempusform baserat på sammanhanget måste man ändå säga att Bibel 2000 helt har missat målet. I föregående kapitel berättades det nämligen klart och tydligt att de landlevande djuren och himlens fåglar skapades på olika dagar. Därför måste den korrekta översättningen vara ”hade format”. Det ger en helt annan innebörd, och det leder inte alls till någon motsägelse mellan den här versen och kapitel ett. Endast om man på förhand förutsätter att det ska finnas en motsägelse kan man alltså översätta det med ”formade”. Jag befarar att det är så man har gjort i Bibel 2000.

(De är dock inte ensamma om det. Av de 38 engelska översättningar som finns listade här är det bara nio som har prickat rätt: ”had formed”. Sex andra översättningar kommer undan med att de inte har inlett meningen med ”And” eller ”So”, utan bara skrivit något i stil med ”The Lord God formed”. På det viset kommer de undan med att det inte knyter ihop det tidsmässigt med skapandet av mannen.)

Slutsats: Det finns ingen motsägelse i kronologin mellan första och andra kapitlet i Första Mosebok.
De som till varje pris vill kunna avfärda skapelseberättelsen som orimlig får allt ta att hitta något annat att haka upp sig på. 😉

 
33 kommentarer

Publicerat av på 26 november, 2012 i Skapelsen, Svåra bibeltexter

 

Magister Axelssons svar till Docent Erkell – om Cellens evolution

I inlägget Cellens evolution har om möjligt blivit ännu omöjligare berättade jag att man numera säger att den minsta fungerande cellen behöver 480 proteinkodande gener för att överleva, jämfört med de tidigare 387. Detta var biologen Lars-Johan Erkells kommentar till det inlägget:

Men snälla magister Axelsson, var det NO-lärare du var? Craig Venter arbetade med mycobacterium genitalum, en obligat parasit. Caulobacter cresentus är däremot en frilevande bakterie. Det är väl känt att parasiter kan reducera sin metabolism och sitt genom eftersom de kan tillgodogöra sig näringsämnen från sin värd. Det är det som gör dem till parasiter, liksom.

Att caulobacter cresentus behöver ungefär 100 gener mer än mycobacterium genitalum är väl ungefär vad man skulle vänta sig. Det här borde du faktiskt känt till.

Det var Erkells kommentar i sin helhet. Här kommer den igen, med mina svar infogade:

Men snälla magister Axelsson, var det NO-lärare du var?

Ja, det vet du förstås att jag är. Du har ju till och med skrivit om mig på din blogg. Du frågar alltså inte för att du vill veta det, utan för att få läsare att tvivla på om jag vet vad jag pratar om, så att de inte ska ta till sig av det jag skriver. Du känner alltför väl till de enorma problemen med att förklara cellens evolution och gör vad du kan för att avleda uppmärksamhet från dessa problem.

Craig Venter arbetade med mycobacterium genitalum, en obligat parasit.

Det vore petigt av mig att påpeka att artnamn brukar inledas med stor bokstav, men det känns i alla fall relevant att påpeka att den bakterie som Venter arbetade med hette Mycoplasma genitalium.

Finns det ens något som heter Mycobacterium genitalum? Den skulle i så fall vara rätt annorlunda mot Mycoplasma genitalium och tillhöra en annan stam inom bakteriernas rike. Mycobakterierna har cellvägg, men det har inte mycoplasmabakterierna eftersom de är ”mollicuter” (=”mjukskinnade”). Jag kan tänka mig att denna egenskap vägdes in när man valde just Mycoplasma genitalium i forskandet om cellens evolution, för då skulle man ju ha sluppit förklara cellväggens tillblivelse – i det skedet.

Caulobacter cresentus är däremot en frilevande bakterie. Det är väl känt att parasiter kan reducera sin metabolism och sitt genom eftersom de kan tillgodogöra sig näringsämnen från sin värd. Det är det som gör dem till parasiter, liksom.

Ja, och det var därför skapelsetroende forskare tidigt påpekade i samband med studien av parasiten Mycoplasma genitalium, att det inte går att dra slutsatser om det enklaste genomet på det sätt man ämnade göra (se Essential genes of a minimal bacterium), eftersom den i egenskap av parasit är beroende av andra mer komplexa organismer för att överleva. För att ta reda på vilken som är den minsta fungerande cellen duger det alltså inte att använda sig av en parasit. (Mycoplasma genitalium valdes ut just för att den har ett så litet genom.) Man måste forska på en frilevande organism för att kunna uttala sig om det minsta möjliga genomet.

Du skriver att de kan reducera sin metabolism, vilket kan tolkas som att de inte behöver göra det. I så fall skulle de kunna överleva själva, men det kan de inte. De är beroende av en värdorganism som producerar näringämnen som de inte kan tillverka själva. Menar du förresten att de har förmåga att reducera sitt genom?

Att caulobacter cresentus behöver ungefär 100 gener mer än mycobacterium genitalum är väl ungefär vad man skulle vänta sig.

Ja, det är vad man skulle kunna vänta sig. (Såvida man inte tror att Mycobacterium genitalium har förmågan att växla mellan att vara parasit och självständig, för det skulle förstås kräva mer information.)

Men du missar helt poängen: De evolutionstroende gick tidigare ut med att 387 proteinkodande gener räcker, men nu har man insett att det behövs många fler. Innan man felaktigt trodde att det räckte med 387 trodde man felaktigt att det räckte med ett hundratal. Ännu längre tillbaka, när man inte visste så mycket om celler trodde man felaktigt att de var simpla små geléklumpar, men idag vet vi att de är som små komplexa samhällen med de mest häpnadsväckande fabriker. På Darwins tid (i början av den) trodde man till och med att liv spontant kunde uppstå av sig självt.

Som alla säkert förstår, när man ännu inte visste så mycket om verkligheten var det ganska lätt för folk att köpa evolutionstron. Men ju mer vi vet om verkligheten, ju närmare sanningen vi kommer, desto svårare blir det att dölja felen. Då måste man, precis som Lars-Johan Erkell, ta till lite knep och rökridåer för att avleda uppmärksamheten från dessa problem. Alltså: Ju mer vi vet om hur cellerna fungerar, desto mindre vet vi om cellens evolution. Det blir mer och mer för de evolutionstroende att förklara! Gapet mellan verkligheten och evolutionstron ökar – as we speak.

Det här borde du faktiskt känt till.

Menar du att kunskap om just dessa bakterier – som du själv inte kan namnet på – är obligatorisk kunskap för NO-lärare på högstadiet – men inte för biologer som forskar på universitet? Skulle inte tro det. Ditt försök till anklagelse faller istället tillbaka över dig själv, docent Erkell. 😉

 

Etiketter:

Varför kunde inte Gud leda israeliterna till perfekt moral på en gång?

I ett tidigare inlägg förklarade jag varför Gud uppmanade israeliterna att göra sådant som många idag skulle betrakta som fel och omoraliskt. Mitt svar var att Gud möter oss där vi är – för att lyfta oss! Hans moraliska standard är alltid densamma – långt över vår. När Gud böjde sig ner för att lyfta israeliterna åtskilliga steg uppåt innebar det en klar förbättring av moralen för dem. Men när vi idag – ovetandes om hur illa det var ställt på den tiden – läser vad Gud föreskrev åt dem, kan det hända att vi missar att det utgjorde en förbättring. Att vi idag rynkar på näsan åt de blodiga scener som beskrivs i gamla testamentet vittnar ju faktiskt om att Gud i viss mån har besegrat Satan i dragkampen om våra karaktärer och vår räddning.

Men då är frågan, varför kunde inte Gud leda israeliterna till perfekt moral på en gång?

Jo, för att det tar tid att förändra moralen hos ett helt folk, det vill säga, om man vill förändra den till det bättre. Moraliskt förfall går desto snabbare och lättare. Det tar längre tid att klättra upp än att falla ner, och ”ner kommer man ju alltid”.

När israeliterna skulle inta Kanaans land var de inte redo göra det Guds sätt. Gud hade sagt att han själv skulle strida för dem precis som han gjorde mot egypterna (5 Mos 1:30). När Gud ledde dem ut ur Egypten var det nämligen ingen av dem som behövde ta till svärd. Det var Gud som stod för själva stridandet så att inte israeliterna själva skulle behöva bloda ner sina händer. Gud gjorde det åt dem. Dödande har nämligen en hemsk, förhärdande effekt på våra sinnen. Guds avsikt var att intåget i Kanaan skull gå till samma sätt. Men folket var inte redo för det. De ville göra det på sitt sätt. Gud valde då att hjälpa dem inom vissa ramar så att han kunde fortsätta jobba med dem och successivt leda dem till något bättre. Det var inte perfekt, men Gud mötte dem där de var.

När man läser om israeliternas vandring i vildmarken ser man att det ofta rådde upprorstämning. Man ser också att många hade svårt nog att anpassa sig ens till den mest grundläggande nivån i de tio budorden (alla har de ett djup bortom ”bokstaven”). Det var inte läge för Gud att ställa fler krav som folket då skulle ha uppfattat som totalt orimliga. Det var till exempel inte läge att avskaffa slaveriet eller säga åt dem att de inte ens fick ta till vapen.

På detta vis har Gud ofta riskerat att hans namn blivit draget i smutsen och förnedrat, då det förknippas med vår synd och vår låga moral. Detta vittnar verkligen starkt om Guds kärleksfulla och uppoffrande karaktär! Han hade kunnat lämna oss att dö i vår synd och smuts. Men inte nog med att den Helige kunde tänka sig att smutsa ner sina rena händer, han valde till och med att bli en av oss; för att i sig själv bära bort all denna syndighet och smuts för vår skull! (Fil 2:5-8)

 
4 kommentarer

Publicerat av på 24 november, 2012 i Bilden av Gud