Har man någonsin sett en stjärna födas?

Nej, man har aldrig någonsin sett en stjärna födas. Då talar jag förstås om den typ av stjärnor som finns i rymden, och inte dem som finns på fotbollsplaner och står och sjunger på scener. Sådana föds varje dag! 🙂

Somliga säger att man kan se stjärnor som håller på att formas i stora molekylmoln. Men då menar de inte att man ser själva formandet, utan bara att man ser en ögonblicksbild av något som man tror kommer bli en stjärna inom flera hundra tusen år. På ett annat ställe på stjärnhimlen kanske man ser en stjärna som man tror är alldeles ny. Eftersom det är så långsamma processer det handlar om kan man dock aldrig se det hända.

Detta med att man inte kan se när det händer är väldigt typiskt för hela evolutionsläran:

1. Först menar man att alla stjärnor och planeter har formats under miljarder år.
   Något sådant har vi som sagt aldrig sett och lär heller aldrig få se, för det sker så långsamt.
2. Sedan menar man att liv har uppstått – på något sätt – ingen vet hur. Man har försökt framställa livets första byggstenar men istället i princip bevisat att det är omöjligt (se Miller-Urey-experimentet). Så det har vi aldrig sett och lär heller aldrig få se. Faktiskt blir livets uppkomst svårare och svårare att förklara eftersom vi lär oss mer och mer om hur fantastiskt komplexa även de enklaste cellerna är. (Läs mer om det här och se imponerande animationer här och här.)
3. Sedan menar man att de första cellerna utvecklades till allt det liv som finns idag. Man påstår att det är denna utveckling vi ser spår av i form av fossil som ligger begravda i olika lager. Man tror att det tog många miljoner år att bilda dessa lager. Man såg aldrig när det bildades och lär heller aldrig få se det, eftersom det tar så lång tid … Fast om man vill kan man få se lager bildas på bara några minuter, och man har faktiskt sett något som liknar Grand Canyon bildas på bara några dagar. Men att tänka sig detta i stor skala – det blir kusligt likt den världsvida översvämningskatastrof som Bibeln beskriver och den tanken kan inte de som tror på evolutionen tänka sig att tänka. (Här finns annars en film med ett experiment som visar hur lager bildas snabbt, här och här kan man se bilder på djur som uppenbarligen blivit begravda av kraftigt strömmande vatten och lera, här kan man läsa om diosaurieben som har kvar mjuka delar i sig så att de knappast kan vara flera miljoner år gamla, och här kan man läsa om fler legender från världen som också säger att det har skett en världsvid översvämning.)
4. Hur är det då med själva utvecklingen – evolutionsteorin? Kan man se den utveklingen? Nej, faktiskt är även den så långsam att inte den heller kan ses. Visst, man kan se hur livet gör små förändringar och anpassar sig lite grann (ganska snabbt faktiskt – som om de var programmerade till det), men de riktigt stora förändringarna där nya organ och kroppsdelar bildas så att det blir helt nya djur – de har vi aldrig sett det och lär heller aldrig få se, eftersom det tydligen händer så långsamt. En av de människor som är allra mest övertygade om att hela den här evolutionsläran är sann och att man är korkad om man inte tror på den, sa faktiskt så här:

Evolution har observerats.
Det är bara det att det inte har observerats medan det händer.
– Richard Dawkins (källa)

Ganska talande! När han sa det syftade han på livets utveckling, men som vi just har sett passar detta citat in på hela evolutionsläran: Evolution har egentligen aldrig observerats. Men det låter ju inte så bra, så därför säger man istället att man har sett det – det är bara det att man aldrig har sett det när det händer. (Men har man då verkligen sett det?) Och anledningen till att man inte har sett det när det händer är att det händer så långsamt. (How convenient! Mycket passande, eller hur?)

I vanliga fall brukar man säga att vetenskap är sådant som kan testas och observeras – medan det händer. Till exempel kan man testa och observera gravitationen (tyngdlagen) på ett väldigt konkret sätt. De som tror väldigt starkt på evolutionsteorin påstår att den minsann är lika bevisad som gravitationen, så det så. Men det stämmer förstås inte. Gravitationen kan vi se in action precis när vi vill, men evolutionen har vi aldrig sett och lär aldrig få se, eftersom det krävs mycket mer än en livstid för att se det hända (om det ens händer). Orka vänta! 😉

Det finns somliga som tycker jag är konstig för att jag tror på det som står i Bibeln. Jag har ju aldrig sett något av det hända, ändå tror jag på det. Men jag tror så klart att det fanns folk som såg dessa händelser när de hände, och att de valde att skriva ner det för att till exempel vi som lever här idag skulle kunna läsa om det och få reda på att det har hänt och hur det hände. Konstigare än så är det inte. Bibeln är en historiebok! (Rättare sagt är den ett bibliotek med 66 historiska skrifter från olika tidsåldrar.)

Jag har aldrig sett Gud. Jag tycker dock att jag ofta möter honom och kan prata med honom i mina tankar. Många skulle förstås skratta åt det och mena att jag bara inbillar mig att Gud finns. De kan få skratta om de vill. Men själv tycker jag att jag har varit med om alldeles för många häftiga saker för att bara kunna vifta bort det som inbillning, tur eller ”sammanträffanden” – till exempel den gången då jag svimmade högt uppe i ett träd. Jag kan inte komma på någon naturlig förklaring till det som hände.

Jag kan på ett sätt tycka att min tro på en Gud som skapat allt är lika vetenskaplig som någons tro på evolutionen – eftersom vi båda grundar vår tro på saker som vi INTE har sett hända. Men faktiskt finns det en viktig skillnad i vår tro:

Den som tror på Evolutionen lär aldrig få se någon del av Evolutionen, vare sig den är sann eller ej.
Medan jag som tror på Gud … om det är sant att Gud finns … då kommer jag att få se Honom!
Och inte nog med det, jag kommer att få se alla historiens händelser spelas upp: när Jesus dog på korset, när hela Jorden var täckt av vatten, när Jorden och Universum skapades. Jag kommer att få färdas i rymden, resa till andra planeter, och … Jag kommer få se stjärnor födas! 😀

 

Hur fungerar (inte) evolution?

I detta inlägg försöker jag belysa några problem kring hur evolution är tänkt att fungera. Jag svarar samtidigt på Anders Åberg kommentar (blå text) till mitt föregående inlägg (Pelikanfossil förvånar forskare), i vilket jag ger exempel på ännu ett levande fossil – dvs fossil som är slående lika nu levande arter trots att det påstås ha gått många miljoner år sedan de begravdes.

Alla dessa, enligt Johannes så lustiga ”hur ofta” tillfällen är ju i själva verket sällsyntheter och nästan alla gamla fossil vi finner ser väldigt annorlunda ut än dagens arter.

Sällsyntheter? Nåja, vi får väl se hur länge du ids klamra dig fast vid den tesen. 😉 Det finns nämligen många fler exempel. För den som inte kan vänta rekommenderar jag boken Living Fossils—Evolution: The Grand Experiment Vol-2. Jag har den inte själv (än) men jag har haft förmånen att bläddra i ett exemplar. 276 sidor med 700 fina bilder på (och om) levande fossil – kan beställas här.

Dom överlevare som finns och dom likheter som finns, bekräftar det gemensamma ursprunget och även evolutionsteorin, som säger att det måste till ett naturligt urval för att arter skall förändras.

Ja och nej. Likheterna mellan fossilen och de nu levande djuren bekräftar förstås ett gemensamt ursprung. Dagens pelikaner är definitivt släkt med de pelikaner som begravdes i Floden. Men det där med att det bekräftar evolution får du allt ta och förklara lite närmare. Hur kan brist på evolution användas som bevis för evolution?

I dom fall man kan se att liknande miljöer funnits under lång tid, är det därför sannolikt att arterna där inte förändrats lika mycket.

Hur kan du bekräfta att en organism har levt i en oförändrad miljö under flera miljoner år? Det är i stort sett omöjligt att undersöka det påståendet, så den hypotesen är och förblir faktiskt bara en bortförklaring som aldrig kan styrkas med belägg. Att hävda avsaknad av förändring som ett bevis på oförändrade miljöer är – som du säkert inser – ett cirkelresonemang.

Man kan också se i fossillagren att liknande egenskaper utvecklats flera gånger på olika ställen, när liknande förhållanden uppstått.

Det du beskriver brukar kallas konvergent evolution. Det är ännu en förklaring som evolutionister tar till när observationerna inte stämmer överens med förväntningarna. Man väntade sig till en början att kunna spåra varje organs utveckling längs en och samma väg som grenade upp sig – alltså att varje organ bara utvecklats en gång. Men utvecklingsträdet blev så spretigt att man till slut blev man tvungen att postulera detta med konvergent evolution: Att samma organ har utvecklas parallellt flera gånger i olika djurgrupper. Till exempel säger man så om ögat och flygförmågan – för att inte tala om alla de pungdjur som är ”paralleller” till moderkaksdjur, vars påfallande lika egenskaper alltså antas ha utvecklats parallellt. (”Pungspetsekorren” är ett av många exempel på det.) Men om detta verkligen är sant medför det att evolution har ännu lättare för att inträffa. Och då kan man ännu mer fråga sig varför vi aldrig ser den hända. Om vi kunde se det hända hade vi ju kunnat studera och dokumentera processen, och då hade man ju kunnat kalla det för riktig vetenskap. Men nu är ju denna utveckling alldeles för långsam för att studeras, till evolutionisternas förtret … eller kanske är det bara skönt att kunna gömma sig bakom denna avsaknad av bevis. 😉

Miljöns skulpturerande på arterna är mycket tydlig och återigen förvånas jag över hur man kan komma på den korkade iden, att det som vi så tydligt kan se formar om arterna och som även kreationisterna kan se, men kallar biologisk variation, inte godtas som den motor i evolutionen den alldeles uppenbart är.

Det beror på att vi talar om två helt olika saker som inte går att jämföra. Enligt oss skapelsetroende kan denna variation ske väldigt snabbt eftersom det genetiska materialet redan finns på plats – det är förprogrammerat och förberett på snabb anpassning till nya miljöer!

Enligt evolutionsteorin får det däremot inte finnas en massa intelligent designat material i våra gener. (Huvva så hemskt!) Därför måste det istället till en väldig massa mutationer som kan göra att nya användbara organ på sikt växer fram. Om vi för sakens skull antar att denna process vore möjlig – att inte det naturliga urvalet skulle sortera bort generna som kodar för saker innan de är fullt användbara – så antar jag att vi i alla fall kan vara överens om en sak: Det måste vara en mycket långsam process. För att skapa illusionen av att det osannolika hinner inträffa har man därför dragit till med ofattbart långa tidsåldrar.

I själva verket är denna process så långsam att den inte bara står still utan till och med kör i 300 km/h BAKLÄNGES! Det är nämligen så att mutationer till mycket kraftigt övervägande del är skadliga. Med tanke på alla dessa skadliga mutationer gör faktiskt dessa långa tidsåldrar att evolutionen ter sig om möjligt ännu mer omöjlig.

 

Pelikanfossil förvånar forskare

Ett fossil som enligt den evolutionära tidsskalan är 30 miljoner år gammalt har skjutit pelikanens evolution bakåt i tiden.

(Lustigt hur ofta det händer att nya fossila fynd gör att den evolutionära tidsskalan måste komprimeras, så att det knappt finns någon tid kvar för djuren att utvecklas. Se t ex här och här.)

Fossilet är väldigt välbevarat med många synliga detaljer. ”Jag förvånades av hur komplett och välbevarat det här fossilet är,” säger Dr Antoine Louchart vid universitetet i Lyon (Frankrike).

(Lustigt hur ofta det händer att evolutionstroende forskare förvånas över att finna välbevarade och detaljerade fossil. Skapelsetroende blir förstås inte alls förvånade eftersom det passar bra i scenariot om en världsvid översvämning, där många organismer begravdes hastigt under förhållanden som gjorde att även detaljer kunde bevaras.)

Inte nog med det. Det finns mer som förvånar: ”Den är så lik moderna pelikaner, trots sina 30 miljoner år,” säger Dr Louchart.

(Lustigt hur ofta det händer att fossil liknar nu levande organismer, trots att det sägs ha gått många miljoner år. Det är ett så vanligt fenomen att det har fått ett namn: ”Evolutionär stasis” – ett självmotsägande begrepp som jag har skrivit mer om här. Det finns fler exempel på evolutionär stasis här. Evolutionstroende forskarna måste vid sådana upptäckter hitta på förklaringar till varför de knappt ändrats under så lång tid. Skapelsetroende får istället se sina förväntningar slå in. Det är ju inte så konstigt om de nästan ser likadana ut eftersom det bara har gått några tusen år sedan dessa fossil begravdes.)

Dr Louchart fortsätter: ”Morfologiskt är den påfallande snarlik de sju levande pelikanarterna, men dess proportioner skiljer sig en aning från dem alla, så den utgör förmodligen en utdöd art.”

(Att det finns variation i storlekar ligger helt inom ramarna för biologisk variation – vilket skapelsetroende tror mer på än vad evolutionstroende gör, eftersom vi förväntar oss en förprogrammerad möjlighet till variation medan de evolutionstroende måste förklara hur det hela med slumpmässiga mutationer och naturligt urval.)

En av förklaringarna som forskarna föreslår till varför det skett så liten förändring både hos pelikanen och hos andra fåglar under alla dessa miljoner år, är att även små förändringar i skelettet skulle försämra flygförmågan.

(Om flygförmågan är så känslig för förändring, hur skulle den överhuvudtaget ha kunnat utvecklas? Varje mellanform – för vilka det förresten saknas fossila bevis – måste ju ha varit fullt funktionsduglig för att kunna ha en evolutionär fördel. Med tanke på hur snabbt det sker skadliga mutationer är det också underligt att dessa fåglar inte hunnit förlorat flygförmågan under alla dessa miljoner år.)

Tidigare var den äldsta pelikanen ett inkomplett fossil som man kallade Miopelecanus gracilis. När man nu hittat ett som var ännu äldre, ännu mer komplett och dessutom väldigt likt moderna pelikaner har man omvärderat miopelecanus-fossilet. Man lutar nu ännu starkare åt att byta dess namn till alternativet Pelecanes gracilis, alltså i samma släkte som de nu levande pelikanerna. Även det nya fossilet klassificeras då i samma släkte.

(Lustigt hur ofta man får se denna uppvisning: Ju mindre komplett ett fossil är, desto mer utrymme finns det för de evolutionstroendes fantasier. Till exempel kan det beskrivas som en utdöd mellanform som var  rätt olik de nu levande arterna. När man sedan hittar ett välbevarat exemplar – som i vissa fall till och med är äldre – finns det inte längre så mycket utrymme för fantasin. Då tvingas man också acceptera att fossila föregångare saknas. Ett tydligt mönster inom paleontologin! Att man nu har bestämt sig för att klassificera dessa pelikanfossil med de nu levande pelikanerna säger verkligen något om hur otroligt moderna de är till utseendet. Inte ens den här eller den här fick ju samma släktnamn som sina nu levande ättlingar – trots att de är så lika.)

Källor:
Oldest prehistoric pelican also had big beak (BBC – nyhetssida)
The earliest known pelican reveals 30 million years of evolutionary stasis in beak morphology
(Journal of Ornithology – artikel)

 

Lektionstips: Introduktion av talet pi

Jag satt och skulle beskriva en matematiklektion för en vikarie. Då kom jag på att jag skulle kunna slå två flugor i en smäll, och samtidigt besvara en pi-nsamt populär invändning mot Bibeln. Den biten kommer huvudsakligen i ett separat inlägg. Här kommer först ett lektionstips. Så här brukar jag introducera talet pi (π) för mina elever:

Först går jag kort igenom begreppen diameter och omkrets. Sedan ger jag eleverna i uppdrag att gå runt på skolan med måttband i hand och mäta alla runda saker de hittar, med uppmaningen ”Mät noga!” De antecknar diametern och omkretsen på varje föremål, och redovisar sedan dessa mätvärden för mig. De måste använda rätt begrepp och alltså säga ”Omkretsen var … och diametern var …” Om någon råkar säga dem i omvänd ordning blir det bara ett utmärkt tillfälle att diskutera om diametern verkligen kan vara längre än omkretsen. 🙂 Än så länge tror eleverna att det hela går ut på att lära sig begreppen omkrets och diameter. Och den biten brukar faktiskt sitta ganska bra när vi har kommit så långt.

Medan de läser upp värdena matar jag in det i ett kalkylprogam (som Numbers, Excel eller Calc – se bilden). Allt projiceras på en skärm så att eleverna också kan se och följa med.

När alla har redovisat sina mätvärden frågar jag om de kom ihåg att mäta noga? Vi diskuterar mätvärdena och uppmärksammar om det är någon som har använt halva centimetrar eller till och med tiondelar (millimetrar). Att lampan var 100 cm i omkrets, betydde det att den var exakt hundra eller är det avrundat? Ibland kommer de redan i det här läget på saker som kan ha blivit fel, t ex att måttbandet kanske inte var ordentligt sträckt. Ibland är det svårt att mäta omkretsen (på hål eller platta föremål), och ibland är det svårt att mäta diametern. (Eftersom mittpunkten kan vara svår att hitta brukar jag ge rådet att mäta där det är som längst – men även det kan ju vara lite knepigt,)

Efter ett tag släpper jag bomben och säger att jag ska kontrollera hur noggrant de har utfört sina mätningar. ”Vadå? Ska du gå runt och kontrollmäta alltihop?” brukar någon fråga. ”Nej, det behöver jag inte göra” påstår jag, och matar sedan in en formel i en tom ruta längst upp till höger i tabellen. Värdet i O-kolumnen delas med värdet i d-kolumnen. (Det kan se ut så här: ”=B2/B3” … Det enklaste sättet att mata in det är dock att först skriva ett likhetstecken, klicka på cellen i O-kolumnen på samma rad, skriva ett divisionstecknet ”/”, klicka på cellen i d-kolumnen på samma rad, och trycka på enter/retur.) Sedan kopierar jag cellens innehåll hela vägen ner. (Markera cellen och dra i den lilla bollen eller kvadraten som dyker upp längst ner till höger i cellen.) Till sist sorterar jag hela tabellen (fallande) efter värdena i den nya kolumnen. (Det brukar dyka upp en pil med en rullista högst upp i kolumnen. Om man inte hittar den funktionen så gör det inget. Det går att fortsätta utan sortering.) Med viss vana tar proceduren knappt tio sekunder, men man bör ju helst förklara vad man gör också. 😉

”Aha! Jag ser här att de som mätte den stora skålen gjorde den mest exakta mätningen.” Då följer förstås en intressant diskussion om hur man kan se det. Det är då jag förklarar att om man har en perfekt cirkel – och mäter riktigt noga – så kommer kvoten av omkretsen och diametern att komma väldigt nära ett visst ”magiskt tal”. Det talet kallas pi (efter den grekiska bokstaven π), och är … *trumvirvel* … trekommafjortonfemton-niotvåsex-femtrefem-åttioniosjuttinio-tretvåtre-åttafyrasex… och så vidare, så långt man minns. (Se mitt inlägg om pi-dagen för tips om hur man kan memorera decimaler på pi. Där finns även en rolig musikvideo om ”[Vem kan flest] decimaler på pi”, som man kan visa för klassen. Det brukar bli en hit, som de minns länge.)

Förutom att man förstås ska fortsätta berätta om talet pi, som förhållandet mellan omkretsen och diametern, så finns det ett par extra lärdomar från själva undersökningen som kan vara värda att lyfta fram. Förutom att man måste mäta noggrant, så funkar det bäst om:

• Föremålet är helt cirkelrunt (inte det minsta ovalt)
• Man mäter diametern och omkretsen på samma ställe (om det t ex är en papperskorg som är bredare högst upp där man mäter diametern, så går det inte an att mäta omkretsen mitt på)

Om det finns tid och intresse kan man göra om undersökningen och se om det går bättre andra gången. Och med ”bättre” menar jag förstås ”närmare pi”. 😀

 

Finns det motsägelser mellan första och andra kapitlet i Första Mosebok?

I många översättningar ser det ut att finnas motsägelser mellan första och andra kapitlet i Första Mosebok. Det handlar om den kronologiska ordningen i vilken växter, djur och människor skapades (se tabellen). När man tar en titt på grundtexten ser man dock att kapitel två inte alls säger emot den kronologiska ordningen i kapitel ett, utan helt enkelt ger oss mer detaljerad information om den sjätte dagens skeenden. Innan jag gör det ska jag bara visa motsägelser som brukar lyftas fram.

Av kapitel två kan man få intrycket att växter och djur skapades mellan det att mannen skapades och kvinnan skapades, särskilt när man läser det i den här översättningen (Bibel 2000). Det skulle helt klart innebära motsägelser mot kapitel ett, som är väldigt tydlig med kronologin.

Faktiskt har hela det första kapitlet ett starkt fokus på kronologi och tid. Det börjar med det ultimata tid-ordet ”begynnelsen”, det sätts tydliga gränser mellan skapelsedagarna (som numreras), och det slutar med att den sjunde dagen avskiljs som helig tid. Alltså var det fokus på tid och kronologi i det första kapitlet. Det andra andra kapitlet fokuserar inte på kronologi och tid utan snarare plats. Gud avskilde en helig plats – Eden – som skulle vara människornas hem. Även människorna är väldigt starkt i fokus. Därför kan vi inte förvänta oss att allt ska nämnas i kronologisk ordning i det andra kapitlet, samtidigt som det förstås inte bör finnas några direkta motsägelser när tids-ord väl används, vilket det bland annat görs i vers 5 och 19.

Vers 2:5 säger att ”ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat” när Gud skapade mannen. Vidare beskriver vers 2:9 hur ”Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken”. Så, skapades växterna före mannen eller skapades mannen före växterna?

Vers 2:19 ger intrycket att ”markens djur och himlens fåglar” formades efter Adam men före Eva, medan 1:26-27 istället ger intrycket att både Adam och Eva skapades efter alla djur. Så, vilket är det? Och hur var det med fåglarna? Skapades de samma dag som människorna och djuren, eller skapades de en dag tidigare (enligt kapitel ett)? Det är utan tvekan kapitel ett vi bör förlita oss på när det gäller den rätta kronologiska ordningen, eftersom den är så tydlig på den punkten. Men hur ska vi då förstå dessa texter i kapitel två?

Felöversättning

All denna förvirring beror faktiskt på två dåligt översatta verser. Det är tråkigt när det händer. Kanske har översättarna låtit sitt arbete färgas av bibelkritikernas försök att plocka sönder Bibeln. Jag kan berätta mer om bibelkritikernas idéer en annan gång, men jag vill bara kort nämna att det inte finns några som helst historiska bevis för att Första Mosebok någonsin har varit något annat än en komplett helhet.

 

1. Buskar och örter

I vers 2:5 står det som sagt: ”när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat” (Bibel 2000). I Folkbibeln står det ”ingen buske på jorden och ingen ört hade ännu skjutit upp ur marken”. De flesta engelska översättningar följer samma mönster: buskar och örter. Men en del har översatt texten mer ordagrant: ”Now no shrub of the field was yet in the earth, and no plant of the field had yet sprouted”. Det finns ett ord i den hebreiska grundtexten som hoppats över i de flesta översättningar – sadeh – som betyder åker eller fält. Antagligen förstod inte alla översättare varför det ordet var viktigt i sammanhanget, så det bakades ihop med orden för buske och ört/växt. Men det skulle de inte ha gjort!

De växter som skapades den tredje dagen kallades enbart eseb (som betyder ört eller växt). Men de växter som nämns i kapitel två, och som alltså inte hade vuxit upp vid den sjätte dagens början, kallas eseb ha-sadeh – åkerväxter! Vad 2:5 säger är alltså att en viss sorts växter inte hade skapats ännu. Anledningen får vi veta i samma vers: För att det ännu inte fanns någon människor som kunde odla dem. Gud väntade alltså med att skapa de växter som skulle vara människornas huvudsakliga föda (1 Mos 3:18) – på samma sätt väntade han ju också med att skapa trädgården Eden – tills han hade skapat människan. Dessa växter skapas också för en specifik plats – närmare bestämt i Eden där människorna skulle bo – och tydligen inte över hela planeten. Vi skulle med all rätt kunna kalla dem födoväxter eller odlingsväxter, eftersom de skulle odlas och eftersom de skulle vara människornas föda. En mer korrekt översättning av vers 2:5 vore således:

När inga odlingsbuskar fanns på jorden och inga odlingsväxter hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde bruka marken.

Det är alltså bara om man plockar bort ordet sadeh som det blir en motsägelse mellan den här versen och kapitel ett. Tyvärr har man gjort just det i många översättningar, och då är det ju inte så konstigt om folk tycker det är motsägelsefullt. Många motsägelser och missförstånd beror på dåliga översättningar. Den riktiga betydelsen blir ”lost in translation”! För det mesta gör det inte så stor skillnad – det går att förstå poängen ändå – men ibland får det allvarliga konsekvenser.

 

2. Djur och fåglar

Även den andra motsägelsen har orsakats av dålig översättning. Det hela hänger på vilken tempusform ordet ”formade” ska ha i vers 2:19. Enligt Bibel 2000 lyder texten ”Så formade Herren Gud av jord alla markens djur och alla himlens fåglar och förde fram dem till mannen”. Enligt Folkbibeln lyder samma vers ”Herren Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen…”. Visst märks skillnaden? ”Formade” eller ”hade format”? I hebreiskan skiljer man inte mellan imperfekt och pluskvamperfekt. Det är meningen att det ska förstås av sammanhanget.

Därför kanske man kan tycka det är förlåtligt att man översatte som man gjorde i Bibel 2000. Båda tempusformerna är ju tillåtna. Men när det gällde att välja rätt tempusform baserat på sammanhanget måste man ändå säga att Bibel 2000 helt har missat målet. I föregående kapitel berättades det nämligen klart och tydligt att de landlevande djuren och himlens fåglar skapades på olika dagar. Därför måste den korrekta översättningen vara ”hade format”. Det ger en helt annan innebörd, och det leder inte alls till någon motsägelse mellan den här versen och kapitel ett. Endast om man på förhand förutsätter att det ska finnas en motsägelse kan man alltså översätta det med ”formade”. Jag befarar att det är så man har gjort i Bibel 2000.

(De är dock inte ensamma om det. Av de 38 engelska översättningar som finns listade här är det bara nio som har prickat rätt: ”had formed”. Sex andra översättningar kommer undan med att de inte har inlett meningen med ”And” eller ”So”, utan bara skrivit något i stil med ”The Lord God formed”. På det viset kommer de undan med att det inte knyter ihop det tidsmässigt med skapandet av mannen.)

Slutsats: Det finns ingen motsägelse i kronologin mellan första och andra kapitlet i Första Mosebok.
De som till varje pris vill kunna avfärda skapelseberättelsen som orimlig får allt ta att hitta något annat att haka upp sig på. 😉

 

Magister Axelssons svar till Docent Erkell – om Cellens evolution

I inlägget Cellens evolution har om möjligt blivit ännu omöjligare berättade jag att man numera säger att den minsta fungerande cellen behöver 480 proteinkodande gener för att överleva, jämfört med de tidigare 387. Detta var biologen Lars-Johan Erkells kommentar till det inlägget:

Men snälla magister Axelsson, var det NO-lärare du var? Craig Venter arbetade med mycobacterium genitalum, en obligat parasit. Caulobacter cresentus är däremot en frilevande bakterie. Det är väl känt att parasiter kan reducera sin metabolism och sitt genom eftersom de kan tillgodogöra sig näringsämnen från sin värd. Det är det som gör dem till parasiter, liksom.

Att caulobacter cresentus behöver ungefär 100 gener mer än mycobacterium genitalum är väl ungefär vad man skulle vänta sig. Det här borde du faktiskt känt till.

Det var Erkells kommentar i sin helhet. Här kommer den igen, med mina svar infogade:

Men snälla magister Axelsson, var det NO-lärare du var?

Ja, det vet du förstås att jag är. Du har ju till och med skrivit om mig på din blogg. Du frågar alltså inte för att du vill veta det, utan för att få läsare att tvivla på om jag vet vad jag pratar om, så att de inte ska ta till sig av det jag skriver. Du känner alltför väl till de enorma problemen med att förklara cellens evolution och gör vad du kan för att avleda uppmärksamhet från dessa problem.

Craig Venter arbetade med mycobacterium genitalum, en obligat parasit.

Det vore petigt av mig att påpeka att artnamn brukar inledas med stor bokstav, men det känns i alla fall relevant att påpeka att den bakterie som Venter arbetade med hette Mycoplasma genitalium.

Finns det ens något som heter Mycobacterium genitalum? Den skulle i så fall vara rätt annorlunda mot Mycoplasma genitalium och tillhöra en annan stam inom bakteriernas rike. Mycobakterierna har cellvägg, men det har inte mycoplasmabakterierna eftersom de är ”mollicuter” (=”mjukskinnade”). Jag kan tänka mig att denna egenskap vägdes in när man valde just Mycoplasma genitalium i forskandet om cellens evolution, för då skulle man ju ha sluppit förklara cellväggens tillblivelse – i det skedet.

Caulobacter cresentus är däremot en frilevande bakterie. Det är väl känt att parasiter kan reducera sin metabolism och sitt genom eftersom de kan tillgodogöra sig näringsämnen från sin värd. Det är det som gör dem till parasiter, liksom.

Ja, och det var därför skapelsetroende forskare tidigt påpekade i samband med studien av parasiten Mycoplasma genitalium, att det inte går att dra slutsatser om det enklaste genomet på det sätt man ämnade göra (se Essential genes of a minimal bacterium), eftersom den i egenskap av parasit är beroende av andra mer komplexa organismer för att överleva. För att ta reda på vilken som är den minsta fungerande cellen duger det alltså inte att använda sig av en parasit. (Mycoplasma genitalium valdes ut just för att den har ett så litet genom.) Man måste forska på en frilevande organism för att kunna uttala sig om det minsta möjliga genomet.

Du skriver att de kan reducera sin metabolism, vilket kan tolkas som att de inte behöver göra det. I så fall skulle de kunna överleva själva, men det kan de inte. De är beroende av en värdorganism som producerar näringämnen som de inte kan tillverka själva. Menar du förresten att de har förmåga att reducera sitt genom?

Att caulobacter cresentus behöver ungefär 100 gener mer än mycobacterium genitalum är väl ungefär vad man skulle vänta sig.

Ja, det är vad man skulle kunna vänta sig. (Såvida man inte tror att Mycobacterium genitalium har förmågan att växla mellan att vara parasit och självständig, för det skulle förstås kräva mer information.)

Men du missar helt poängen: De evolutionstroende gick tidigare ut med att 387 proteinkodande gener räcker, men nu har man insett att det behövs många fler. Innan man felaktigt trodde att det räckte med 387 trodde man felaktigt att det räckte med ett hundratal. Ännu längre tillbaka, när man inte visste så mycket om celler trodde man felaktigt att de var simpla små geléklumpar, men idag vet vi att de är som små komplexa samhällen med de mest häpnadsväckande fabriker. På Darwins tid (i början av den) trodde man till och med att liv spontant kunde uppstå av sig självt.

Som alla säkert förstår, när man ännu inte visste så mycket om verkligheten var det ganska lätt för folk att köpa evolutionstron. Men ju mer vi vet om verkligheten, ju närmare sanningen vi kommer, desto svårare blir det att dölja felen. Då måste man, precis som Lars-Johan Erkell, ta till lite knep och rökridåer för att avleda uppmärksamheten från dessa problem. Alltså: Ju mer vi vet om hur cellerna fungerar, desto mindre vet vi om cellens evolution. Det blir mer och mer för de evolutionstroende att förklara! Gapet mellan verkligheten och evolutionstron ökar – as we speak.

Det här borde du faktiskt känt till.

Menar du att kunskap om just dessa bakterier – som du själv inte kan namnet på – är obligatorisk kunskap för NO-lärare på högstadiet – men inte för biologer som forskar på universitet? Skulle inte tro det. Ditt försök till anklagelse faller istället tillbaka över dig själv, docent Erkell. 😉

 

Varför kunde inte Gud leda israeliterna till perfekt moral på en gång?

I ett tidigare inlägg förklarade jag varför Gud uppmanade israeliterna att göra sådant som många idag skulle betrakta som fel och omoraliskt. Mitt svar var att Gud möter oss där vi är – för att lyfta oss! Hans moraliska standard är alltid densamma – långt över vår. När Gud böjde sig ner för att lyfta israeliterna åtskilliga steg uppåt innebar det en klar förbättring av moralen för dem. Men när vi idag – ovetandes om hur illa det var ställt på den tiden – läser vad Gud föreskrev åt dem, kan det hända att vi missar att det utgjorde en förbättring. Att vi idag rynkar på näsan åt de blodiga scener som beskrivs i gamla testamentet vittnar ju faktiskt om att Gud i viss mån har besegrat Satan i dragkampen om våra karaktärer och vår räddning.

Men då är frågan, varför kunde inte Gud leda israeliterna till perfekt moral på en gång?

Jo, för att det tar tid att förändra moralen hos ett helt folk, det vill säga, om man vill förändra den till det bättre. Moraliskt förfall går desto snabbare och lättare. Det tar längre tid att klättra upp än att falla ner, och ”ner kommer man ju alltid”.

När israeliterna skulle inta Kanaans land var de inte redo göra det Guds sätt. Gud hade sagt att han själv skulle strida för dem precis som han gjorde mot egypterna (5 Mos 1:30). När Gud ledde dem ut ur Egypten var det nämligen ingen av dem som behövde ta till svärd. Det var Gud som stod för själva stridandet så att inte israeliterna själva skulle behöva bloda ner sina händer. Gud gjorde det åt dem. Dödande har nämligen en hemsk, förhärdande effekt på våra sinnen. Guds avsikt var att intåget i Kanaan skull gå till samma sätt. Men folket var inte redo för det. De ville göra det på sitt sätt. Gud valde då att hjälpa dem inom vissa ramar så att han kunde fortsätta jobba med dem och successivt leda dem till något bättre. Det var inte perfekt, men Gud mötte dem där de var.

När man läser om israeliternas vandring i vildmarken ser man att det ofta rådde upprorstämning. Man ser också att många hade svårt nog att anpassa sig ens till den mest grundläggande nivån i de tio budorden (alla har de ett djup bortom ”bokstaven”). Det var inte läge för Gud att ställa fler krav som folket då skulle ha uppfattat som totalt orimliga. Det var till exempel inte läge att avskaffa slaveriet eller säga åt dem att de inte ens fick ta till vapen.

På detta vis har Gud ofta riskerat att hans namn blivit draget i smutsen och förnedrat, då det förknippas med vår synd och vår låga moral. Detta vittnar verkligen starkt om Guds kärleksfulla och uppoffrande karaktär! Han hade kunnat lämna oss att dö i vår synd och smuts. Men inte nog med att den Helige kunde tänka sig att smutsa ner sina rena händer, han valde till och med att bli en av oss; för att i sig själv bära bort all denna syndighet och smuts för vår skull! (Fil 2:5-8)

 

Om ateism, gudsfruktan och design – av Sir Isaac Newton

Många menar att Sir Isaac Newton var den främste vetenskapsman som någonsin levt. Följande kommer från hans penna (översatt från ”A short Schem of the true Religion”, The Newton Project):

Om Gudsfruktan

Gudsfruktan består i kunskap om Gud, kärlek till Gud, och tillbedjan av Gud. Medmänsklighet består i kärlek, rättfärdighet och goda gärningar mot människor. ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.” Matt 22. Det första föreskrivs i de fyra första buden i Dekalogen och den andra i de sex sista.

Om Ateism

I motsats till det första [”Du skall älska Herren, din Gud…”] har vi ateismen som bekännelse och avgudadyrkan som utövande. Ateismen är så vettlös och motbjudande för mänskligheten att den aldrig har haft många bekännare.

Kan det vara en tillfällighet att alla fåglar, djur och människor har sina högra och vänstra sidor formade på samma sätt (förutom inälvorna), och bara två ögon och inga fler på varsin sida om ansiktet, och bara två öron på varsin sida om huvudet, och en näsa med två hål och inga fler mellan ögonen, och en mun under näsan, och antingen två framben eller två vingar eller två armar på axlarna, och två ben på höfterna – en på varje sida och inga fler? Varifrån kommer denna likformighet i alla deras yttre former, om inte från en Upphovspersons planer och uppfinningsrikedom.

Hur kan det komma sig att ögonen – hos alla slags levande varelser – är transparenta rakt igenom – de enda transparenta delarna i kroppen – med en hård transparent hinna på utsidan, och transparenta vätskor på insidan, med en kristallklar lins i mitten och en pupill framför linsen – alltihop så korrekt format och anpassat för seende att ingen konstnär skulle kunna förbättra dem? Kunde blind slump veta att det fanns ljus, och vilken som var dess brytning, och anpassa ögonen på alla varelser till de mest egendomliga användningsområden?

Dessa och liknande överväganden har alltid och kommer alltid övertyga mänskligheten att tro på att det finns ett väsen som gjorde allt och har allt i sin makt och som därför skall visas fruktan.

 

Cellens evolution har om möjligt blivit ännu omöjligare

Livets uppkomst och cellens evolution utgör så svåra gåtor att de inte längre får vara med i diskussionen, enligt många evolutionister. De vill förstås inte vara med och leka en lek som de vet att de förlorar och håller sig därför till sådant som de ännu tror att de kan vinna. Så fort man nämner livets uppkomst och cellens evolution får man antingen höra att ”Det där ingår faktiskt inte i evolutionsteorin” (oavsett om man påstått det eller ej), eller så får man höra att man kör med ett God-of-the-gaps-argument. Men mitt argument är inte: ”Aha! Här finns det en kunskapslucka!” (som om det var något ovanligt för evolutionsläran). Mitt argument är snarare att det hela blir svårare och svårare att förklara ju mer vi lär oss om verkligheten. Som när man står med ena foten i båten och andra foten på bryggan – och båten glider iväg! – så antar jag att det måste kännas för dem som vill förklara cellens evolution.

Gapet mellan verkligheten och evolutionstron ökar. Snart faller alla evolutionstroende i! Antingen måste de släppa taget om evolutionstron och stå stadigt på verklighetens brygga, eller så måste de släppa taget om verkligheten för att kunna vara kvar i sin evolutionstro.

2006 gick man från J Craig Venter Institute ut med att det minsta möjliga genomet bestod av 387 proteinkodande gener och 43 RNA-kodande gener. (Källa: Essential genes of a minimal bacterium)

Bakterierna på bilden har inget med artikeln att göra. 😉

Nu (eller rättare sagt 2011) har ett forskarteam vid Stanford University studerat bakterien Caulobacter cresentus, och använt en smart metod för att se vad som verkligen är nödvändigt för cellens överlevnad. Genom att stoppa in extra DNA-bitar i bakterierna slog de ut en gen i varje cell. De celler som överlevde var dem vars muterade gener inte var livsnödvändiga.

”Vi kom på ett metod för att identifiera alla delar av genomet som behövs för liv.” berättar Dr Beat Christen. Det visade sig att bara 12 % av genomet var livsnödvändigt (i den skyddade laboratoriemiljön). Det kanske inte låter som särskilt mycket, men det blir faktiskt 492 941 baspar (bokstäver). Bland dessa finns hela 480 proteinkodande gener, förutom en rad andra viktiga delar för vilka man ännu inte känner funktionen. (Källa: New method reveals parts of bacterium genome essential to life)

Gapet ökade alltså med en bra bit över 100 gener.
Cellens evolution har om möjligt blivit ännu omöjligare … och fortsättning följer…

 

När är det INTE tillåtet att följa bevisen dit de leder?

Tänkte dela med mig av detta videoklipp från creation.com.
Nedan finner ni en översättning av det som sägs i klippet.

En av vetenskapens grundprinciper är att det är mycket viktigt att ha ett öppet sinne, och att man ska bevisen vart de än leder. Men vissa vetenskapsmän säger att vi inte alltid bör ha ett så öppet sinne, och att vissa slutsatser inte borde tillåtas, även om alla bevis kräver det.

De säger att oavsett hur mycket bevis det finns för en helt genialisk design i livet, i Universums uppbyggnad, i all den kodade informationen som finns lagrad i arvsmassan (motsvarande flera bibliotek), så får de inte ens överväga möjligheten att Gud skulle ha haft något att göra med skapandet av sådana underverk.

En vetenskapsman sa: ”Även om alla data pekar på en intelligent designer, så är en sådan hypotes utesluten från vetenskapen eftersom den inte är naturalistisk.” Men detta avslöjar helt enkelt en filosofisk bias mot Gud.

Många mycket kvalificerade vetenskapsmän tror att Bibelns skildring av skapelsen ger en mycket bättre förklaring till Universums existens och funktion.

 

Spjutspetsteknologi bland Hams ättlingar

I föregående inlägg berättade jag om fyndet av spjutspetsar som forskarna tror tillverkades av ”förmänniskor” för en halv miljon år sedan. Jag tänkte nu dela mina tankar om hur gamla dessa spjutspetsar är.

Som skapelsetroende har man tillgång till samma data men tolkar den bara ur ett annat perspektiv. Vi ser dessa spjutspetsar som finns begravda några meter ner i marken. Vi vet inte hur gamla de är. Eftersom det än idag finns folk som tillverkar spjutspetsar av sten, finns det ingen anledning att tro att de tillverkades av någon ”förmänniska” som var mindre intelligent eller saknade teknisk kunskap.

Om en av NASA:s raketingenjörer hamnade på en öde ö långt borta från civilisationen, vad skulle han då tillverka för sorts spjut? Varför krångla till det med att först bryta malm, bygga en stor masugn och smedja, när allt som behövs är lite sten för att komma igång med jakten? Det första man tillverkar när man utvandrat till ett nytt ställe kanske är ganska ”primitivt”, men det betyder inte att man saknar kunskap och förmåga för bygga något större. Det håller alltså inte att ett föremål måste ha tillverkats av någon som är mindre utvecklad eller utan tillgång till högre teknologisk kunskap, bara för att föremålet är ”primitivt” konstruerat.

Jag kan tänka mig att de tillverkades av ättlingar till Ham, som skulle ut och jaga i det land som de nyss utvandrat till. De var inte dumma för det. Några av Hams andra ättlingar byggde till exempel pyramiderna, vilket krävde en hel del ”spjutspetsteknologi”.

En avslutande reflektion angående dessa spjutspetsar: Jag tycker alltid det är lite ironiskt att de som forskar ur ett evolutionistiskt perspektiv kan titta på en stenbit och tänka ”Den här ser ut att var designad för att passa på ett spjutskaft”, men samtidigt förklara bort alla andra uppenbara tecken på design som finns mitt framför näsan på dem. Svårigheten ligger alltså inte i att känna igen design, utan i att erkänna att denna design förekommer på vissa ställen.

 

En halv miljon år gamla spjutspetsar?

Spjutspet från ett lager som daterats till en ålder på omkring 500 000 år. Strecket längst ner motsvarar en centimeter. – Foto: Jayne Wilkins

Forskarna gläder sig över att ha funnit spjutspetsar som de menar är en halv miljon år gamla – från tiden ”långt innan den moderna människan, homo sapiens, fanns” (SR). ”Alltså tillverkade de tidiga människorna sammansatta verktyg på skaft ungefär 200 000 år tidigare än man hittills trott.” (Science)

Vi blir ständigt matade med tvärsäkra slutsatser som dessa. Det kan låta så övertygande, och man vill ju gärna tro att forskarna vet vad de talar om. Men det vore nyttigt för oss alla att ta sådana historier med en stor nypa salt och undersöka vilka fakta som egentligen ligger till grund för dessa påståenden.

Stenföremålen hittades vid Kathu Pan (KP1) i Sydafrika. ”Pan” syftar på att området ligger i en grund sänka på 0,3 kvadratkilometer som fyllts med sediment. Det översta lagret uppifrån sägs vara drygt 10 000 år gammalt, men det har inte daterats med någon dateringsmetod. Lager två har daterats till 16 500 – 10 000 år gammalt med en dateringsmetod som heter OSL. Lager tre har med samma metod givits en ålder på 291 000 år. Lager fyra har daterats både med metoderna OSL och U-Th till en ålder på 542 000 – 464 000 år. Det är i alltså i detta lager (4) som man funnit spjutspetsarna (Källa).

För den som inte vet vad OSL och U-Th är för något är det förstås väldigt svårt att säga emot dessa höga åldrar. Jag kan inte att berätta exakt hur dateringsmetoderna går till, och det behövs inte heller. Det räcker att veta något om vilka antaganden dessa dateringar bygger på för att förstå att de inte är tillförlitliga.

U-Th står för Uran-Thorium och går ut på att man mäter förhållandet mellan isotoper av dessa båda grundämnen. Vi vet att Uran-238 sönderfaller till Thorium-230 (med några mellansteg, bland annat Uran-234). Om det finns mycket Uran-238 i förhållande till Thorium-230 drar man därför slutsatsen att materialet är ungt eftersom det inte hunnit sönderfalla så mycket. Om det inte finns så mycket Uran-238 kvar i provet drar man istället slutsatsen att det är mycket gammalt. Eftersom vi kan mäta halterna med stor exakthet, och eftersom vi vet hur lång tid det tar för sönderfallet att ske, kan vi med stor tillförlitlighet räkna ut hur gamla stenarna är… OM OCH ENDAST OM vi tillåts göra en rad antaganden.

För att det ska funka måste vi först anta att vi vet startförhållandet mellan Thorium-230 och Uran-238 samt mellan Uran-234 och Uran-238. Det kan vi inte veta något om, så vi måste bara anta det. Vi måste också anta att det är ett slutet system, alltså att mängden ämnen inte har kunnat öka eller minska genom att något har kommit in eller ut. Faktiskt kan vi vara väldigt säkra på att det aldrig är ett slutet system. Som alla säkert förstår gör dessa antaganden att hela dateringsmetoden (U-Th) är mycket otillförlitlig. Oavsett hur exakt vi kan mäta förekomsten av de olika isotoperna – även om vi kan räkna varje enskild atom – så kan vi inte lita på de uträknade åldrarna på grund av de antaganden som uträkningarna bygger på.

OSL står för Optiskt Stimulerad Luminiscens och är en dateringsmetod som bygger på ännu fler antaganden. Tekniken fungerar på så vis att man belyser ett mineral så att den ger ifrån sig strålning som har lagrats inne i kristallen. Man antar att strålningen sakta har fångats upp från omgivningen och byggts upp från noll, från den dag då mineralet senast såg dagens ljus. För att beräkna åldern mäter man därför hur mycket strålning som finns i mineralets omgivning, samt hur mycket strålning mineralet självt skickar ut. Precis som med U-Th är det inget fel på själva tekniken, utan på de antaganden som ligger till grund för åldersbestämningen. Man antar nämligen hur mycket strålning som fanns lagrat i mineralet sedan tidigare. Man antar också att strålningen i omgivningen har varit konstant. Man antar dessutom att kristallen alltid har varit lika känslig och mottaglig för strålning. Alla dessa faktorer kan påverkas av vatten, värme, solljus, etc. Alltså: Antaganden på antaganden.

Varför säger man inte så mycket om alla dessa antaganden? Jo, för utan dem har man inget svar att komma med beträffande åldern på de olika proverna. Ett rättare svar när någon frågar forskarna om åldern är alltid: Vi vet inte hur gammalt det är.

Så vad tror jag som skapelsetroende om dessa spjutspetsar? Se nästa inlägg.

 

Pirayans snälla kusin

Jag lärde mig från denna artikel på creation.com att den fruktade pirayan har en släkting som är växtätare: Pacu

Det kan var svårt att se skillnad på dem, även för experter. Kolla på bilderna nedan och gissa vilka som är pirayor och vilka som är pacu. Facit kommer längst ner i inlägget.

En skillnad är att pacun kan bli mycket större än pirayan. En annan skillnad är tänderna. Pirayan har en rad spetsiga och rakbladsvassa tänder med ett kraftigt underbett, medan pacun har två rader tänder som är lite kantigare till formen, inte fullt så vassa, och med ett mindre markerat underbett. Pacun använder sina tänder till att äta vattenväxter och frukt som faller ner i vattnet. Den art av pacu (Pygocentrus denticulata) som annars är mest lik pirayan till utseendet, har tänder som passar bra till att skala större fröer.

När det gäller de båda fiskarnas diet finns det ett överlapp. Även om pirayor i huvudsak är köttätare så äter de ändå växter ibland. Man skulle kunna kalla dem ”allätande opportunister” – de äter det som bjuds. Kosten varierar beroende på årstid och hur gammal fisken är. Små pirayor äter till exempel mikroskopiska djur och växter för att senare övergå till insekter. Det är på motsvarande vis med pacun. Även om den i huvudsak äter växter händer det ibland att den äter kött. Precis som med flera andra växtätande djur äter de hellre kött än svälter ihjäl, men man har aldrig sett dem anfalla något annat levande djur såsom ju pirayor är kända för att göra.

Som skapelsetroende finner jag detta intressant. Det hjälper mig nämligen att förstå hur pirayan kan ha fått sina egenskaper och sitt våldsamma beteende. Gud skapade ju en värld där allt var ”mycket gott”, alltså där djuren inte dödade och åt upp varandra utan istället åt växter (1 Mos 1:21; 1:30-31). Eftersom pirayan har släktingar som i huvudsak är växtätare är det inte otänkbart att den nutida pirayans och pacuns förfäder var en växtätare. Genom skadliga mutationer kan de dubbla raderna av tänder ha försvunnit hos vissa så att de inte längre var lika skicklig i att äta vissa växter. Det kan ha varit det, eller brist på föda som gjorde att pirayan blev tvungen att utöka sin diet. Sedan har jag en liten hypotes om att dietvalet i viss mån kan aktivera gener för kommande generationer – t ex förse dem med vassare tänder.

Facit
Först och sist: Piraya
De två i mitten: Pacu

 

Är likheter i utseende bevis på släktskap?

Enligt evolutionbiologerna är detta djur…

…närmare släkt med den här…

…och den här…

… än med den här…

Detta kan förstås vara en smula förvånande, med tanke på att likheter i utseende annars flitigt används som argument för nära släktskap. Här är istället beviset på att det inte alls behöver vara så. Fastän ”pungspetsekorren” (Antechinus stuartii) i nedersta bilden är så lik musen (särskilt näbbmusen som jag tyvärr inte hittade någon bra bild på), så räknas de ändå som avlägsna släktingar. Det beror på att den ena är ett moderkaksdjur medan den andra är ett pungdjur. Evolutionbiologerna tycker tydligen att det är lättare att förklara hur övriga likheter utvecklats åt exakt samma håll, än att dessa två olika fortplantningssystem skulle ha utvecklats flera gånger. Intressant, eller hur?

 

Är män programmerade till otrohet?

En man som får barn med många kvinnor kan bli pappa till hur många barn som helst, medan en kvinnas maxgräns är densamma oavsett hur många män hon får barn med. Kopplar man ihop detta resonemang med idén att människor är högt utvecklade djur med vissa inprogrammerade instinkter och beteenden i sitt evolutionära bagage så – vipps! – har man en ”genetisk ursäkt” för otrohet. (Särskilt om man tänker att meningen med livet är att föra sina gener vidare.) Tanken är alltså att och otrohet (och polygami) hos män ger en evolutionär fördel, eftersom det leder till mer avkomma. Därför borde ett sådant inprogrammerat beteende gynnas av det naturliga urvalet. Otrohet hos kvinnor ger däremot ingen evolutionär fördel, eftersom de kan få samma mängd avkomma oavsett hur många män de får barn med.

En berömd studie från 1948 har ofta används som grund för den här tanken. Studien, som genomfördes av den brittiske genetikern Angus John Bateman, har citerats i nära 2000 andra vetenskapliga studier! Den har haft mycket stort inflytande på evolutionsbiologin. Särskilt populär blev den under 70-talets sexuella revolution, då dess slutsatser villigt togs emot på just det sätt jag nämnde tidigare: som en genetisk ursäkt för otrohet.

Trots att denna studie är över 60 år gammal och har varit vägledande både för forskning och för människors liv, så är det – hör och häpna – ingen som har upprepat experimentet! Detta trots att vetenskapen bygger på att experiment ska omprövas och bekräftas. Ett forskarteam från UCLA (ett stort universitet i Los Angeles) har nu granskat Batemans studie i sömmarna och upprepat dem med modernare teknik.

Vad kom de fram till? Jo, enligt professor Patricia Adair Gowaty borde Batemans studie aldrig ens ha publicerats eftersom den innehöll mycket allvarliga fel! När hon fick frågan om varför experimentet aldrig upprepats, svarade hon:

”Våra världsbilder begränsar våra föreställningar. För somliga var Batemans slutsats så betryggande att den inte var värld att ifrågasättas. Jag tror att folk helt enkelt accepterade den.”

”Här hade vi en klassisk studie som har lästs av stora skaror av doktorander. Vem som helst av dem är tillräckligt kompetent för att upptäcka felet. Batemans slutsatser trodde man så helhjärtat på att denna studie fick prägla vad som är värt och vad som inte är värt att undersöka inom biologin bakom honligt [och kvinnligt] beteende.”

Visst är det förvånande och lite skrämmande att det kan bli så. Vetenskapen är verkligen inte ofelbar i sökandet efter sanning. Jag tycker det är jättebra att detta lyfts fram, för tänk vad det mer kan finnas för vetenskapliga ”sanningar” som väntar på att avslöjas som felaktiga. En sak som jag dock saknar i det professor Gowty säger är något slags uppmaning om att inte dra förhastade slutsatser om mänskligt beteende baserat på djurs beteende. Särskilt absurt tycker jag det blir när det extrapoleras från insekter, som är så totalt olika människor. (Glömde jag nämna den lilla detaljen att Batemans studie genomfördes på bananflugor?)

Men istället för att ifrågasätta om män är programmerade till otrohet, är istället Gotways svar att kvinnor också är programmerade till otrohet. Hon menar alltså att felet med slutsatsen inte låg i huruvida mäns/hannars otrohet gynnas, utan i att den förbisåg att kvinnors/honors otrohet också kan vara gynnsam. Som stöd för detta lyfter hon även fram sin egen forskning på området. Hon har nämligen studerat honfåglar av arten blåskrika i trettio års tid och kommit fram till att även hos dessa ”monogama” djur, så händer det att honorna parar sig med flera olika hannar. Gotway tror att detta beteende är naturens sätt att bekämpa sjukdomar.

Så, jag vet inte om det blev så mycket bättre… 😦
Jag önskar att folk skulle sluta bygga sin moral på evolutionsteorin! Själv tror jag inte på att vi människor är djur. Jag tror inte på att vi styrs av förprogrammerade instinkter. Jag tror istället att Gud har skapat oss var och en med en fri vilja att välja det som är rätt.

Källor:
So men aren’t hardwired to be unfaithful after all? (DailyMail)
Biologists reveal ‘fatal flaw’ in iconic sexual selection study (ScienceDaily)

 

Är det dags för prov om evolution – och du är skapelsetroende?

Så, du är alltså skapelsetroende och det har blivit dags för prov eller tenta om evolution. Du måste göra provet eller uppgiften för att bli godkänd på kursen. Du måste svara på frågorna, men du vill inte gå emot din övertygelse. Du vill inte ljuga på provet och skriva sådant som du vet är felaktigt och som du inte tror på.

Inga problem! Eftersom du inte betygsätts efter vad du anser om utan vad du har för kunskaper om evolutionsteorin, så går det alldeles utmärkt att helt sanningsenligt inleda dina svar så här: ”Enligt evolutionteorin…” eller: ”De flesta forskarna tror att…” Om du vill (och hinner) kanske du lägger till en liten disclaimer efter några frågor: ”Men det tror inte jag. Jag tror istället att… eftersom…” Läraren får inte ge dig något poängavdrag eller lägre betyg för att du skriver på det sättet.

Men akta dig för att använda argument eller påståenden som läraren eller examinatorn kan ha invändningar mot. Till exempel bör du inte skriva att ”Det finns inga fossila mellanformer.” Även om lärarens invändningarna skulle vara helt felaktiga – och du vet att du kan backa upp dina påståenden – så kan det hända att din lärare uppfattar din kommentar som att du har missat något viktigt som ingick i kursen. Du kan därför bespara dig själv (och läraren) mycket bekymmer genom att helt enkelt vara noggrann i hur du formulerar dig. Till exempel bör du hellre skriva ”Fastän Darwin förutsåg att vi skulle finna mängder av fossila mellanformer så har vi nu – drygt 150 år senare – bara funnit några enstaka, som det råder delade meningar om.” Men detta gäller alltså bara om du överhuvudtaget vill (och hinner) skriva mer detaljerat om vad du själv tror på. Annars räcker det gott och väl med inledningarna ”Enligt evolutionsteorin…” och liknande.

Vad du absolut inte ska göra är att enbart svara med vad du själv tror på. Du betygsätts ju efter vilka kunskaper du uppvisar, så då blir det inte så bra om du inte visar upp de kunskaper som du skulle prövas i, utan skriver något helt annat. Skriver du bara ”Jag tror inte på det här…” kan du knappast klaga på diskriminering ifall du får poängavdrag eller blir underkänd på provet. Det går som sagt alldeles utmärkt att lära sig om evolutionsteorin – och skriva om den – utan att själv tro på den. Faktiskt rekommenderar jag att alla skapelsetroende här i landet riktigt går in för att lära sig mycket om evolutionsteorin. Ju mer du kan om den desto tydligare kommer du att förstå dess brister, och då blir det också mycket lättare att berätta för andra om vad du själv tror på ifall du skulle hamna i en spännande diskussion. 😀

Ett sista bonustips: Du kan alltid be Gud om hjälp när du skriver prov, oavsett vad det är för slags prov du ska göra. Det står ingenstans i kursplanerna att det skulle vara fusk att ta hjälp av Gud i sina studier. 😉 Men kom ihåg att Gud har gett dig en hjärna för att han vill att du ska använda den, så vänta dig inte att han ska servera allt åt dig (se även Lita på Gud men använd säkerhetsbälte!). Jämför bönen ”Gud, jag vet att jag borde ha pluggat på det här men…” med den här bönen: ”Gud, hjälp mig att tänka klart och komma ihåg allt jag har lärt mig.”

Fear of the Lord is the foundation of wisdom.
Knowledge of the Holy One results in good judgment.
– Ords 9:10

 

Kan brist på evolution användas som bevis för evolution?

Vad är skillnaden mellan en Penaeus och en Antrimpos?

Omkring 150 miljoner år, sägs det. Annars är det inte mycket som skiljer dem åt. Penaues är ett av många exempel på ett ”levande fossil”. Så brukar man kalla nu levande organismer som är mycket lika fossila föregångare.

Penaeus monodon – Foto: Epipelagic (Wiki)

Antrimpos speciosus – Foto: Ghedoghedo (Wiki)

Det är förstås underligt att dessa årmiljoner av evolution har åstadkommit så liten förändring – eller ska man säga att evolutionen har stått stilla? Det brukar även kallas ”evolutionär stasis”. Vad vi än väljer att kalla detta mycket vanliga fenomen så resulterar det i en självmotsägelse, för enligt alla definitioner av begreppet evolution så innebär det någon typ av förändring. Men här har vi alltså att göra med en förändringsprocess som inte har medfört någon förändring. Huh? Då måste ju den förändringsprocessen vara trasig på något sätt. Eller så kan man säga att det är lika meningslöst som om en trollkarl med mycket pompa och ståt skulle förvandla en kanin till en … *trumvivel* … kanin!

Särskilt motsägelsefullt blir det när dessa bevis på utebliven evolution används som bevis för evolution: ”Kolla vilket fint fossil vi har hittat! Det ser precis ut som en modern räka. Är det inte fantastiskt att räkan först utvecklades helt klar på så kort tid [utan att lämna några fossila spår efter sig i den utvecklingsprocessen], för att sedan förbli nästan oförändrad under alla dessa miljoner år! Intressant hur evolutionen fungerar.” Fantasifullt sagoberättande!

Gång på gång basuneras nyheter ut om nya fossil som visar att det knappt har hänt något med det ena och det andra djuret på mycket lång tid (se t ex Gitarrfisken rockar loss till samma ackord efter miljoner år, Krävande pippi från krita och Den kambriska explosionen blev just ännu mer explosiv). Samtidigt tvingas man ofta tidigarelägga utvecklingen då det visar sig att den ena egenskapen efter den andra fanns mycket tidigare än väntat … Som alltid dyker de upp helt utan föregångare som visar något spår av utveckling.

En teori som menar sig förklara två helt motstridiga observationer, förklarar i själva verket ingenting. När forskarna ser (eller tycker sig se) förändring passar det in i evolutionsteorin. När de inte ser någon förändring tycker de att även det passar in i evolutionsteorin.

Man ursäktar sig med att det kanske finns (ja, det måste ju finnas) mekanismer som gör att utvecklingen ibland står stilla, men att vi bara inte har kommit på vilka dessa mekanismer är. I själva verkat har de inte en susning. Evolutionsbiologerna kan inte ens förklara hur själva utvecklingen skulle ha gått till. Man har inte en enda proximat förklaring till hur någon enda organism har utvecklats. Inte nog med att man inte kan förklara det på molekylär nivå (alltså hur organismernas DNA skulle ha förändrats genom mutationer), man kan inte ens förklara hur dessa organismers föregångare skulle kunna se ut och fungera. Det hade varit enklare om det fanns fossil att gå efter, där det gick att se en gradvis förändring, men inte ens det finns. Därför är man förpassad till att fantisera ihop ett utvecklingsträd.

Evolutionsteorin är som ett korthus byggt på sand!

 

Gud möter oss där vi är – för att lyfta oss!

Signaturen Janolof ställde en intressant och viktig fråga i en kommentar till ett tidigare inlägg, där jag bland annat hade berättat om vårt behov av att låta Gud byta ut våra ”stenhjärtan” (Hes 11:19):

Men om nu ditt hjärta säger dig att inte göra andra människor illa, men din Gud säger åt dig att göra precis det, som han ju ofta gör enligt GT (mörda, plundra, etc), vad gör du då?

En bra tumregel är att Gud alltid leder oss till att göra sådant som vi för närvarande kan känna igen som gott och rätt. Han kommer aldrig att be dig göra något som du själv tycker är omoraliskt, eftersom Gud alltid leder oss alltid uppåt. Har han kommit så långt med att hjälpa upp din moral vill han förstås inte att du ska sjunka neråt till en sämre moral. Det är åt det hållet Guds fiende vill dra oss i denna dragkamp om våra karaktärer och vår räddning.

Hur går detta ihop med uppmaningar om plundring och dödande i gamla testamentet? Anta att vi skulle kunna mäta moral på en skala. Om den svenska genomsnittsmoralen ligger på ett värde av 100, och så säger vi att israeliternas (efter uttåget) låg nere på 50. Om Gud sa till sitt folk att göra något som motsvarade 60 på moralskalan, så skulle det innebära en förbättring av folkets dåvarande moral. Men om han skulle säga samma sak till dig idag så skulle det istället innebära en drastisk försämring av moralen. För den som själv är på 100 och inte förstår hur illa ställt det var med israeliternas moral är det svårt att se hur Guds direktiv faktiskt åstadkom en förbättring. Gud leder oss alltid uppåt.

Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död. Låt inte bedra er, mina kära bröder. Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. – Jak 1:13-17

Gud växlar inte mellan att vara god och ond, han är alltid god. Det är vi som är onda, och han behöver möta oss på vår låga nivå för att kunna lyfta oss högre. Han gör det med risk att bli missförstådd. Han tar risken att hans namn blir draget i smutsen och förnedrat då det förknippas med vår synd och vår låga moral. Det tycker jag är mycket beundransvärt! Vem av oss skulle göra något sådant? Vem av oss skulle ta risken att associeras med onda människor för att kunna hjälpa dem? Det var precis så Jesus gjorde. Han drog sig inte för att umgås med dem som var utstötta och utpekade som ”syndare”, fastän det skadade hans rykte monumentalt:

Men fariseerna och särskilt de skriftlärda bland dem blev förargade och sade till hans lärjungar: ”Hur kan ni äta och dricka tillsammans med tullindrivare och syndare?” – Luk 5:30

Människosonen har kommit, och han både äter och dricker, och då säger ni: ”Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.” – Luk 7:34

Precis som när fariseerna såg ner på hur Jesus mötte tullindrivare och syndare, ser många idag ner på hur han mötte israeliterna. Men när Gud möter oss på vår nivå betyder det inte att han sänker sig till vår nivå. Det betyder bara att han gör vad han kan för att hela tiden lyfta oss ett steg uppåt. Gud är densamme, det är bara de människor han möter som är på diverse olika nivåer. Hans standard ligger långt över de där 100 som vi är så stolta över. Även för oss måste han böja sig långt ner för att kunna möta oss där vi är och lyfta oss högre.

Att vi här idag skakar på huvudet åt hur moralen var för tre tusen år sedan tyder ju faktiskt på att Gud i viss mån har besegrat Satan i dragkampen om våra karaktärer och vår räddning. Det är ju Gud som strävar efter att vi ska nå högre och det verkar som han har lyckats bra med Sverige (eller så tycker jag det bara för att jag själv är hemmablind). Men än är vi långt bort från Guds standard. Jag kan tänka mig att de ofallna änglarna skakar på huvudet åt kvaliteten på vår nuvarande moral – den som vi tycker är så bra. Det lär knappast gå uppåt längre nu när vårt land alltmer håller på att göra slut med Gud. Det är bara Gud som kan lyfta oss (och definitivt inte några mutationer). Visst, vi kanske är väldigt hyggliga och goda människor, vi som bor här i Sverige år 2012. Men det beror helt på vad man jämför med.

Så, för att sammanfatta mitt svar på Janolofs fråga: Om mitt hjärta säger mig att inte göra andra människor illa, men min Gud säger åt mig att göra precis det, då är min slutsats att det omöjligt kan ha varit Gud som sa åt mig att göra det. Som sagt:

Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. – Jak 1:13-14

 

Skapelsetroende i händerna på fördomsfull läkare

 

Jag har sett denna seriestripp (av Garry Trudeau) i omlopp ett tag – nu senast som video. Motståndare till skapelsetro tycker att den pekar på ”det motsägelsefulla i att vara skapelsetroende i vår moderna vetenskapliga värld”. Jag hoppas att något liknande aldrig har hänt i verkligheten, med tanke på hur läkaren bemöter sin patient. Jag antar att läkaren bryter mot ett antal regler.

Läkaren meddelar patienten att han har drabbats av tuberkulos, men att de upptäckte det i tid. Patienten frågar om han då har goda chanser att klara sig, varpå läkaren svarar att det beror på om han är skapelsetroende (i svenska föredrar jag att använda den benämningen hellre än ”kreationist”). Patienten svarar ”Ja det är jag. Varför frågar du det?” Läkaren säger sig vilja veta om han ska behandla bakterierna så som var innan antibiotika började användas eller, eller som de antibiotikaresistenta bakterier de utvecklats till (”evolved”) sedan dess. Om patienten föredrar ”Noas-ark-versionen” kommer han inte att få den moderna medicinen, som är ”intelligent designad”.

”Evolved?”

Jag tänkte att jag skulle berätta varför den skapelsetroende blir så förvånad och frågar vad som menas med att bakterierna skulle ha ”utvecklats?”. Till skillnad från de flesta evolutionister är många skapelsetroende väl medvetna om att bakterier som blivit resistenta inte har blivit det genom utveckling, utan snarare genom avveckling.

Det är nämligen inte så att bakterierna har utrustats med nya egenskaper som får dem att överleva. De överlever för att de (genom mutationer) har blivit skadade och förlorat en egenskap – den egenskap som antibiotikan skulle ha utnyttjat för att förstöra bakterien. Om antibiotikan är en nyckel som ska passa i bakteriens nyckelhål och låsa upp den så att den dör, så vinner förstås bakterien på att dess nyckelhål blivit skadat. Men på samma sätt som när en stad bränner en bro för att överleva så har detta lett till förlorade strukturer för bakterien. Evolutionsteorin kräver nya strukturer och egenskaper, inte förstörandet av befintliga fungerande strukturer.

Evolutionisternas skolboksexempel på evolution är alltså motsaten till evolution. Ironiskt att just detta exempel används till att försöka måla upp en motsägelse mellan skapelsetro och riktig vetenskap.

 

Leder tro på evolutionsteorin till våldtäkt?

Signaturerna Dan och Mattias Larsson ställde några utmanande frågor till mig i kommentarerna till inlägget Som evolutionsbiologen sa: ”Meningen med livet är att föra sina gener vidare”. För att ge er mer bakgrund (läs annars konversationen här), så började det med att jag fick frågan ”Varför hoppas du att inte så många tror på tanken att se sig själv i ett evolutionsperspektiv?”. Jag svarade att om man lär sig att betrakta sig själv som ett djur (utan att moraliska frågor diskuteras och problematiseras i samband med det) så leder det lätt till tanken att det är helt naturligt att ge efter för vissa impulser. Som ett exempel på en impuls som har ursäktats och förklarats med ”djuriskt” beteende nämnde jag våldtäkt. De frågade då:

Skulle du vilja våldta någon om du började acceptera evolutionsteorin?
Är det bara din kristna tro som håller dig tillbaka? (Mattias Larsson)

Så, du är ärligt rädd för att elever skulle börja våldta som en följd av att se sig själva och andra livsformer i ett evolutionsperspektiv? (Dan)

Jag vill inleda mitt svar med att reda ut ett missförstånd om kristen tro, som visar sig i Mattias fråga:

Kristen tro innebär inte en ständig kamp mot diverse impulser, som hålls tillbaka av regler och lagar. Relationen med Kristus leder istället till en förvandling och förnyelse av tankarna så att skadliga impulser utplånas. Alla begär man kan tänkas ha efter att göra sådant som är fel ersätts med en längtan efter göra det som är rätt i alla lägen. I det avseendet kanske man kan säga att den kristna tron håller en tillbaka. Tänk om vi hade en värld full av människor som inte är ett dugg intresserade av att skada någon på något sätt!

Men lagar behövs…

För dem som inte vill lägga sig på operationsbordet och låta Gud byta ut deras stenhjärtan (Hes 11:19) så är det mycket viktigt att det ändå finns lagar och ett upprätthållande av dessa (genom polismyndighet och domstolar). Då syftar jag på de tio budorden såväl som de lagar vi har i Sverige idag (som till stor del är baserade på lagarna i Moseböckerna). Lagarna är alltså till för att berätta för oss vad som är rätt och fel när vi inte själva inser det. De straff som utdelas till lagöverträdare är till för att avskräcka från att sådana brott begås – för dem som inte finner att brottet och dess naturliga konsekvenser är fruktansvärda nog i sig. För de allra värsta fallen fungerar alltså lagen som ett skyddsnät. Den fångar upp brottslingarna innan de hinner orsaka mer skada på sig själva och andra.

…även för den som är god

För dem som aldrig går så långt fyller lagen ändå en viktig funktion. Den kan då jämföras med en spegel som gör oss uppmärksamma på våra brister. När man får höra att något man gjort faktiskt räknas som olagligt brukar det få en att tänka efter. Inte enbart av rädsla för konsekvenserna, utan för att man stannar upp och värderar sina handlingar med nya ögon. T ex: Om någon som genomfört åtskilliga ”facerapes” (använder någon annans facebook-konto till att skriva ofördelaktiga kommentarer) plötsligt får veta att det är olagligt och räknas som dataintrång med böter eller upp till två års fängelse, då kommer det antagligen att påverka den personens inställning till ”facerapes”. Även om man inte är rädd för att kompisen ska polisanmäla så gör det att man börjar se denna till synes oskyldiga handling med nya ögon. Lagar ser alltså till att upprätthålla god moral även bland dem som i grunden är godhjärtade.

”Naturens lag” eller Guds lag

Vad händer då om vi går så långt i att se oss ”själva och andra livsformer i ett evolutionsperspektiv” att vi bara är delvis impulsstyrda djur i våra egna ögon? Så länge vi inte följer i nazisternas spår och börjar lyfta fram ”lagen om naturligt urval” och stiftar lagar baserat på den, utan har kvar våra nuvarande lagar (med anor från Bibeln) … då tror jag att samhällets moral i stort kan upprätthållas, även om större delen av befolkningen allt mer börjar se sig själva som djur. Alltså är det relativt lugnt så länge vi håller fast vid de lagar vi har.

Men när vi på grund av vår tro på evolutionsläran alltmer förkastar Bibeln, Gud och därmed Guds lag, samt i allt större utsträckning ser oss själva som djur, då är det nära till hands att ifrågasätta:

1. Varför vi ens har de lagar vi har
2. Brottslingens ansvar (följde ju bara sina instinkter)
3. Straff (Varför ska vi straffa någon som inte kan rå för det?)

När våldtäkt inte längre är otäckt

För att svara på Mattias första fråga: Om jag (rent hypotetiskt) skulle acceptera evolutionsteorin – trots allt jag sett som talar emot den – skulle det då (rent hypotetiskt) kunna leda till att jag vill våldta någon? Nej, för tanken att våldtäkt är något fruktansvärt otäckt skulle finnas kvar i mig.

För att svara på Dans fråga: Om jag är rädd för att elever skulle börja våldta som en följd av att se sig själva och andra livsformer i ett evolutionsperspektiv (som det stod i den gamla kursplanen för grundskolan)? Nej, för tanken att våldtäkt är något fruktansvärt otäckt tror jag ändå skulle finnas kvar i eleverna. Om inte den tanken är tillräckligt stark så skulle existerande lagar förhoppningsvis få dem på bättre tankar – som spegel, och som skyddsnät.

Vad jag i så fall är rädd för är att förkastandet av Guds lag på sikt leder till att samhällets lagar skrivs om, vilket i sin tur kan leda till att våldtäkt inte längre betraktas som något otäckt. Jag tror det är en lång väg dit, men det är mycket annat otäckt som kan hända på vägen.

En annan sak vi bör se upp med: Det finns alltid några som totalt föraktar samhällets lagar OCH betraktar sig själva och andra som djur OCH i värsta fall även har idéer om vad som behöver göras för att arten människa ska fortsätta utvecklas – dem bör vi verkligen akta oss för, och fånga upp tidigt! Det bästa botemedlet är förstås att ge dem sanningen om vårt ursprung. Hoppas bara dessa stackare ännu är mottagliga för det och att de inte har sjunkit för djupt ner i evolutionsträsket!