”Ska du inte sluta kämpa mot Gud?” – Uppföljning av debatt – del 1

I podcasten Mellan svart och vitt kan ni sedan en vecka tillbaka lyssna på en diskussion mellan mig och Mattias Larsson, som mycket riktigt är ”en av de flitigaste kommentatorerna på Newtonbloggen”. Mattias har bett mig följa upp debatten och han har lyft fram en del saker som jag gav dåliga svar på under den senare delen av diskussionen. Innan jag ger mig in på det vill jag först kommentera och följa upp något vi pratade om i början av vår diskussion (som börjar vid 00:13:15 i den här mp3-filen).

Efter en kort presentation av oss läste moderator/programledare Thomas Sjöberg upp en sex-gradig skala över olika sätt som man kan förhålla sig gällande hur allt har blivit till, och bad oss placera oss själva på den skalan. Föga förvånande intog jag och Mattias varsin ”extrem”. Jag tror på en (relativt) ung skapelse enligt Bibelns skildringar, medan Mattias tror att allt har blivit till utan någon Gud.

Jag upptäckte några felaktigheter i beskrivningen av skapelsetro, men hann bara med en korrigering (vid 00:21:55) gällande de arter som Gud skapade: att de inte var desamma som de arter vi har idag, utan att livet är förprogrammerat till att kunna anpassa sig till olika miljöer. Jag tycker det är viktig att poängtera den skillnaden, eftersom det är just dessa anpassningar som brukar användas som bevis på evolution … trots att anpassningarna ofta sker så snabbt att de knappast kan förklaras med mutationer och naturligt urval.

Det var intressant att höra Mattias (vid 00:24:00) vittna om hur lite de flesta människor kan om evolution. De har hört att vi har utvecklats från apor, men de har väldigt lite koll på själva mekanismerna. Mattias säger att de har köpt det hela på ett ganska passivt sätt. Jag tyckte det gav en väldigt tydlig signal om att det egentligen är auktoritetstro det hela handlar om, vilket jag också påpekade. Mattias höll inte med om det, och särskilt inte att det skulle kunna råda ett sådant auktoritetstänk bland forskare, utan avfärdade det hela som naivt.

Men det måste förstås vara tvärtom. Det säger sig självt att det är mer naivt att lita blint på något, än att inta en skeptisk och ifrågasättande hållning. Jag svarade med att citera professor Jerome Lejeune som exempel på att forskarna inte alls är överens om evolutionens sanningshalt:

”Vi har i nuläget ingen godtagbar teori om evolutionen. Det finns ingen, och jag kan inte acceptera den teori som jag lär ut till mina elever varje år. Låt mig förklara. Jag lär ut syntesen känd som den neo-darwinistiska av en enda anledning; inte för att den är bra, vi vet att den är dålig; utan för att det inte finns någon annan…”

Mattias svarade aldrig på mitt resonemang utan verkade mena att det var fel av mig att citera forskare. När jag läste ovanstående citat hände något som jag tycker låter riktigt läskigt. Enligt Mattias egna ord (citerat från en av hans kommentarer på Mellan Svart och Vitt efter att han fått beröm för sitt tålamod):

”Haha, det lustiga (eller kanske snarare oroväckande) är att jag inte alls behöll tålamodet, även om det kanske märks förvånansvärt lite. Det mesta var frid och fröjd fram till dess att Johannes började citera vad ”Professor Jerome Lejeune” hade att säga om olika saker. Då fick jag ett sådant vredeskast så att det bokstavligen svartnade för mig i flera sekunder, och resten av samtalet sker i en blodröd dimma som jag inte lugnade ner mig från förrän ett par timmar senare…”

Jag märkte aldrig någon förändring hos Mattias, utan tyckte att han ändå höll en god ton genom hela samtalet. Men om Mattias själv tycker det känns oroväckande håller jag förstås med om det. Det får mig även att instämma även i Thomas Sjöbergs fråga till Mattias mot slutet av programmet (01:32:50): ”Varför utsätter du dig för det här?”

Jag har alltid undrat varför evolutionsläran försvaras med ett sådant raseri. Handlar det verkligen bara om att frågan är intressant? Handlar det verkligen om att försvara något man uppfattar som sann vetenskap? Eller finns det något i den här frågan som faktiskt berör djupt på det känslomässiga planet?

Även om Thomas kanske bara skojade när han sa det, så vill jag faktiskt stämma in även i den här frågan: ”Ska du inte sluta kämpa mot Gud och istället söka hans ansikte?” (Med andra ord: Varför inte göra en Paulus?)

Mattias, jag skriver inte detta för att vara elak. Tvärtom skriver jag det med uppriktig omtanke. Jag hoppas att jag inte förstör något genom att skriva detta offentligt. Jag hoppas istället att det ger både dig och många andra som läser detta desto större anledning att verkligen tänka efter. Jag hoppas nämligen att jag en dag får uppleva glädjen i att välkomna dig över till Guds sida. Som du märker behöver Gud skickligare debattörer än undertecknad, och jag anar att Mattias Larsson står mycket högt upp på Guds önskelista!

 

Min rekordsommar

Nu när vardagen har återvänt – idag var nämligen min första arbetsdag efter ferien – så passar det bra att jag kommer igång igen med bloggandet. Jag antar att jag är skyldig mina bloggläsare en förklaring, eftersom både juni och juli har passerat (med råge) utan något nytt inlägg. Hursomhelst berättar jag gärna vad jag har varit med om sedan sist:

Samtalet om Skapelse och Evolution i Umeå Adventkyrka kändes väldigt positivt. Det bästa var nog att Lars Nilsson – som jag samtalade med – ändrade sig på en avgörande punkt under samtalets gång. Även om han inte verkade ändra sin inställning till skapelsetro, så ändrade han sin inställning till själva diskussionen: från att egentligen inte vilja vara där, till att börja planera för uppföljare. Jag är mycket glad att Lars ställde upp, och riktar härmed ett offentligt tack till honom: Tack, Lars! Vad beträffar samtalets innehåll har jag en hel del att berätta. Jag återkommer till det när jag får tid.

Direkt efter detta möte följde tre veckor av särskilt intensivt arbete på lärarfronten. Betyg skulle sättas, omdömen skrivas, läsåret utvärderas, med mera. Mitt i detta hade jag ännu en föreläsning i Umeå Adventkyrka. Förra gången föreläste jag om vetenskapliga argument mot evolutionteorin, men nu handlade det istället om ”Varför jag anser att biblisk skapelsetro är ett mer intelligent hederligt alternativ”. Jag ser fram emot att få tala fler gånger på det temat. Det känns alltid roligare att få berätta vad jag själv tror på än att upplysa om de sorgliga problemen med evolutionsläran.

Efter midsommar åkte vi hela familjen till ett scoutläger för barn i lågstadieåldern. Detta läger, som hålls varje år på Västerängs Lägergård, har en mycket tydlig kristen inriktning. För mig som jobbar inom den svenska skolan – där kristna inslag allt mer undantrycks – var det härligt att se att det faktiskt finns oaser i den anti-teistiska öken som breder ut över landet. Barnen fick på detta läger ett glatt möte med Gud, och de behövde inte känna sig hämmade att leva ut sin tro. En sak som slog mig när jag pratade med en del av barnen: Det är fullständigt tydligt att de har sin egen tro och att de har många djupa tankar om Gud och livet.

”Unionsmöte” – Det är för mig när representanter från alla församlingar inom Sjundedags Adventistsamfundet i Sverige samlas vart fjärde år för att fatta beslut om ledning och riktning inför nästa fyra års-period. Men det betyder så mycket mer än att bara rösta om olika förslag och motioner: Det var verkligen en härligt andlig gemenskap – faktiskt som en försmak på hur det blir i himlen. Jag önskade att det aldrig skulle ta slut… men det gjorde det.

Fast då fick jag å andra sidan åka vidare till ett annat paradis, som med sin vackra natur förstås också var som ett smakprov på himlen (bortsett från att min Bibel och min övriga kristna litteratur inte var välkomna där). Jag och min fru åkte nämligen till Maldiverna! Där firade vi att hon har stått ut med att vara gift med mig i hela tio år. 🙂 Väl hemma i Sverige återförenades vi med våra barn, varpå vi hälsade på hos släkt och vänner under ett par veckor.

För bara lite mer än en vecka sedan kom jag till slut hem till Umeå. Under första dagen var jag med i ett triathlon och en podradio-debatt (mer om det imorgon). Sedan dess har jag varit på Nolia-mässan som hålls i Umeå vartannat år. Där var jag med och representerade muséet Den Förhistoriska Världen genom att berätta för hundratals besökare om dinosaurier och Noas flod. Det blev många intressanta möten som genererade en del diskussioner och debatter (mer om det i övermorgon).

Några nya personliga rekord som jag har slagit under sommaren:

1. Mitt djupaste dyk
2. Packning av bil (packade in varor från fyra IKEA-kundvagnar i en redan ”fullastad” Volvo V70)
3. Flest skriftliga omdömen och betyg avklarade på en vecka
4. Flest antal debatter på en vecka (podradio+Nolia)
5. Min hittills längsta bloggpaus

Förhoppningsvis står sig det sistnämnda rekordet väldigt länge. 😉