RSS

Kategoriarkiv: Geologi

En halv miljon år gamla spjutspetsar?

Spjutspet från ett lager som daterats till en ålder på omkring 500 000 år. Strecket längst ner motsvarar en centimeter. – Foto: Jayne Wilkins

Forskarna gläder sig över att ha funnit spjutspetsar som de menar är en halv miljon år gamla – från tiden ”långt innan den moderna människan, homo sapiens, fanns” (SR). ”Alltså tillverkade de tidiga människorna sammansatta verktyg på skaft ungefär 200 000 år tidigare än man hittills trott.” (Science)

Vi blir ständigt matade med tvärsäkra slutsatser som dessa. Det kan låta så övertygande, och man vill ju gärna tro att forskarna vet vad de talar om. Men det vore nyttigt för oss alla att ta sådana historier med en stor nypa salt och undersöka vilka fakta som egentligen ligger till grund för dessa påståenden.

Stenföremålen hittades vid Kathu Pan (KP1) i Sydafrika. ”Pan” syftar på att området ligger i en grund sänka på 0,3 kvadratkilometer som fyllts med sediment. Det översta lagret uppifrån sägs vara drygt 10 000 år gammalt, men det har inte daterats med någon dateringsmetod. Lager två har daterats till 16 500 – 10 000 år gammalt med en dateringsmetod som heter OSL. Lager tre har med samma metod givits en ålder på 291 000 år. Lager fyra har daterats både med metoderna OSL och U-Th till en ålder på 542 000 – 464 000 år. Det är i alltså i detta lager (4) som man funnit spjutspetsarna (Källa).

För den som inte vet vad OSL och U-Th är för något är det förstås väldigt svårt att säga emot dessa höga åldrar. Jag kan inte att berätta exakt hur dateringsmetoderna går till, och det behövs inte heller. Det räcker att veta något om vilka antaganden dessa dateringar bygger på för att förstå att de inte är tillförlitliga.

U-Th står för Uran-Thorium och går ut på att man mäter förhållandet mellan isotoper av dessa båda grundämnen. Vi vet att Uran-238 sönderfaller till Thorium-230 (med några mellansteg, bland annat Uran-234). Om det finns mycket Uran-238 i förhållande till Thorium-230 drar man därför slutsatsen att materialet är ungt eftersom det inte hunnit sönderfalla så mycket. Om det inte finns så mycket Uran-238 kvar i provet drar man istället slutsatsen att det är mycket gammalt. Eftersom vi kan mäta halterna med stor exakthet, och eftersom vi vet hur lång tid det tar för sönderfallet att ske, kan vi med stor tillförlitlighet räkna ut hur gamla stenarna är… OM OCH ENDAST OM vi tillåts göra en rad antaganden.

För att det ska funka måste vi först anta att vi vet startförhållandet mellan Thorium-230 och Uran-238 samt mellan Uran-234 och Uran-238. Det kan vi inte veta något om, så vi måste bara anta det. Vi måste också anta att det är ett slutet system, alltså att mängden ämnen inte har kunnat öka eller minska genom att något har kommit in eller ut. Faktiskt kan vi vara väldigt säkra på att det aldrig är ett slutet system. Som alla säkert förstår gör dessa antaganden att hela dateringsmetoden (U-Th) är mycket otillförlitlig. Oavsett hur exakt vi kan mäta förekomsten av de olika isotoperna – även om vi kan räkna varje enskild atom – så kan vi inte lita på de uträknade åldrarna på grund av de antaganden som uträkningarna bygger på.

OSL står för Optiskt Stimulerad Luminiscens och är en dateringsmetod som bygger på ännu fler antaganden. Tekniken fungerar på så vis att man belyser ett mineral så att den ger ifrån sig strålning som har lagrats inne i kristallen. Man antar att strålningen sakta har fångats upp från omgivningen och byggts upp från noll, från den dag då mineralet senast såg dagens ljus. För att beräkna åldern mäter man därför hur mycket strålning som finns i mineralets omgivning, samt hur mycket strålning mineralet självt skickar ut. Precis som med U-Th är det inget fel på själva tekniken, utan på de antaganden som ligger till grund för åldersbestämningen. Man antar nämligen hur mycket strålning som fanns lagrat i mineralet sedan tidigare. Man antar också att strålningen i omgivningen har varit konstant. Man antar dessutom att kristallen alltid har varit lika känslig och mottaglig för strålning. Alla dessa faktorer kan påverkas av vatten, värme, solljus, etc. Alltså: Antaganden på antaganden.

Varför säger man inte så mycket om alla dessa antaganden? Jo, för utan dem har man inget svar att komma med beträffande åldern på de olika proverna. Ett rättare svar när någon frågar forskarna om åldern är alltid: Vi vet inte hur gammalt det är.

Så vad tror jag som skapelsetroende om dessa spjutspetsar? Se nästa inlägg.

Annonser
 
11 kommentarer

Publicerat av på 19 november, 2012 i Geologi, Kan ålder mätas?

 

Omkastat berg

Så här står det om Siljansringen på informationstavlor i trakten:

Siljansringen bildades för 360 miljoner år sedan då en meteorit slog ned och kastade omkull vad som fanns kvar av de sedimentära bergarterna. Ofta blev de stående vertikalt eller helt omkastade …

I bilden nedan ser vi exempel på sedimentärt berg som står helt omkastat:

Högst upp till vänster ser vi först sedimentlager som lutar ca 45 grader. I mitten ser vi ett annat stycke berg där sedimentlagren är helt vertikala. Och till höger ser vi sedan ett tredje stycke där det lutar mer som det gjorde till vänster, fast med en intressant liten böj längst ner.

Om detta har hänt på grund av en meteorit vet jag ej, även om det verkar troligt, men det är i alla fall helt uppenbart att dessa bergstycken har kastats omkring efter att de först bildades. Så långt är jag enig med de evolutionstroende geologerna. Men jag tycker inte alls att det ser ut som att dessa sedimentlager hade hårdnat färdigt innan de slungades omkring. Då tänker jag bland annat på de böjda lager som finns till höger i bild, och inte minst på det material som ser ut att ha runnit ner på båda sidor om den mittersta biten.

Vad tycker ni? Hur tycker ni att det ser ut?

Här kommer en bild från ett annat kalkbrott i Siljansringen:

 

Sjöliljestjälkar i mjuk ”bergvägg”

Innan jag kom till Amtjärnsbrottet i Dalarna hade jag ännu inte funnit några fossil av sjöliljor, så de stod på min önskelista. När jag gick fram till bergväggen fann jag till min stora glädje ett sådant fossil ligga mitt på stigen – en liten bit av en stjälk. Men det blev snabbt inflation på sjöliljestjälkar, för när jag såg upp på väggen fann jag nämligen att den var alldeles full av dessa. Den lilla bit som jag först hade funnit kändes plötsligt inte så speciell längre, bland mängder av fossil som var tjockare och längre.

Sjöliljor sitter fast på havsbotten och fångar upp mat ur vattnet med sina palmbladsliknande armar. Namnet och uteseendet föreslår att sjöliljor är växter, men de är faktiskt djur. De finns än idag och är alltså ”levande fossil”. Den typ som har stjälk är dock mindre vanlig nuförtiden. Den typen verkar ha varit betydligt vanligare för några tusen år sedan då dessa fossil begravdes. Fast om man hellre vill tro på evolutionen levde dessa sjöliljor istället för flera hundra miljoner år sedan.

Enligt informationstavlorna på stället bildades nämligen dessa lager för 500-400 miljoner år sedan. En objektiv betraktare – som ännu inte har blivit inpräntad att dessa fossil är flera hundra miljoner år gamla – får istället känslan att de inte har varit där särskilt länge. ”Berget” är nämligen alldeles mjukt och lerigt. Man kan utan problem plocka loss fossilen – en del faller till och med loss.

Jag finner det är mycket mer rimligt att tro att dessa fossil har bildats relativt nyligen, att de har slitits sönder av snabbt strömmande vatten och sedan begravts i sediment.

 

 

Bläckfiskar sorterade sina skal när de dog?

Det var tydligen inte bara trilobiter som sopsorterade sig själva när de dog, om man ska utgå från vad de evolutionstroende geologerna säger om hur dessa lager bildades. Den här bilden tog jag vid ett annat kalkbrott i Siljansringen (Dalarna) och den visar en bergvägg full av ortoceratitskal riktade åt samma håll. Ortoceratiter är en art av bläckfiskar som anses vara utdöd. Man ser ofta fossil av deras konformade skal i trappuppgångar av marmor (som bildats av kalksten).

Man kan ju verkligen fråga sig varför ortoceratiternas skal ligger sorterade på det här sättet? Brukade döende ortoceratiter först dumpa sina skal på en angiven plats, för att sedan simma vidare utan skal och dö på en annan plats?

Och varför ligger de så tätt packade? Om de lämna sina skal ett i taget borde de väl ha hunnit täckas över med lite sand innan nästa duktigt sopsorterande ortoceratit kom dit?

Personligen ser jag detta som ännu ett exempel på vattnets sorterande verkan. Detta är resultatet av en väldigt stor översvämning.

 
 

Etiketter: ,

Trilobiter sopsorterade sig själva?

Jag har nyligen varit och letat fossil i ett några kalkbrott i Siljansringen (Dalarna). Stället kryllar verkligen av fossil så det är mycket lätt att hitta dem. Stenblocket som syns i bilden ovan var så fullt av fossil att man faktiskt kan säga att det enbart var uppbyggt av dessa. Tyvärr var stenen väldigt skör med sprickor som gick kors och tvärs, så det var svårt att ”frilägga” något enskilt fossil från just denna sten. Eftersom det fanns andra stenar som var lättare att bearbeta lät jag detta block (på cirka 40 cm) få bli ett experiment där jag knackade sönder den för att undersöka vilka fossila organismer som fanns begravda i den.

Jag fann då att hela stenblocket bestod av ett och samma slags fossil, nämligen tätt packade trilobit*stjärtar från arten Eubronteus. Jag hittade endast ett undantag: ett trilobithuvud (av en annan art – se bilden nedan). Själv hittade jag inte så många huvuden, men jag fick veta att de också brukar ligga samlade för sig. Denna typ av sortering är mycket vanlig.

Till höger: Trilobitstjärt från arten Eobronteus – Till vänster: Trilobithuvud av (för mig) okänd art – (Fossilen var cirka 5 cm långa.)

Man kan ju verkligen fråga sig varför trilobiternas kroppsdelar ligger sorterade på det här sättet? Brukade döende trilobiter först dumpa sina stjärtar på en angiven plats, för att sedan krypa vidare och dumpa huvudet på annan plats och mellankroppen på en tredje? Varför denna sortering?

Och varför ligger de så tätt packade? Om de ”tappade” sina stjärtar en i taget borde det väl ha hunnit täckas över med lite sand innan nästa duktigt sopsorterande trilobit kom dit?

En mer rimlig förklaring är förstås att snabbt forsande vatten har slitit sönder alla dessa trilobiter, och att de genom vattnets sorterande verkan har samlats på detta sätt.

 

* Trilobiten är ett slags bottenlevande kräftdjur som antas vara utdött. Den har fått sitt namn på grund av att den har tre lober: huvud, kropp och bakkropp. Den fanns i tusentals olika varianter.

Trilobite sections-en

 
 

Etiketter: ,

Hur bildas sedimentlager?

De sedimentlager som ligger längre ner är väl äldre, och de som är högre upp är väl yngre? Eller? Är det alltid så? Ta gärna en titt på de här experimenten medan du funderar. (Det är textat på holländska för att alla ska förstå. :D)

I ovanstående klipp hoppar vi mitt in i en film från 1993 vid namn ”Fundamental experiments on stratification”. Om man vill se början av den filmen ska man gå till föregående youtube-klipp i serien ”Drama in the rocks” alltså del 3/4. Där kan man se fler experiment och förklaringar.

Experimentet visar hur lager av sediment byggs på i sidled efter vattenflödets riktning, istället för att avsättas horisontellt ovanpå varandra. Det lager som är längre ner kan alltså vara ”yngre” än lagret ovanpå (och det är bara en kort tid som skiljer dem åt).

 

Sköldpaddor begravda mitt under parningen

Messels gruva i Tyskland är känd för sina många välbevarade fossil. T ex har man hittat avtryck av insektsvingar och andra mjukdelar. Det mest kända fossilet från denna plats är Ida, som blev en stor mediahype för några år sedan. Nu har man till och med funnit sköldpaddor som blivit begravda medan de parar sig. (Och det är inte bara fråga om ett par som parar sig, utan så många som nio par.) Detta är det första fossila fyndet av ryggradsdjur som parar sig.

”There really is no reason to enter the fossil record while you are mating”, säger den tyske paleontologen Walter Joyce. (”Det finns ingen anledning att bli fossil medan man parar sig.”) Precis! Men det är bara i det evolutionistiska perspektivet på hur fossil bildas som dessa fynd är anmärkningsvärda eller svåra att förklara. Read the rest of this entry »

 

Etiketter: , ,