Funderar du på abort? Se den här musikvideon först!

Den här musikvideon innehåller inga chockerande bilder, utan helt enkelt berättelsen om en 13 år gammal tjej som inte ville bli gravid. Hon sitter där på abortkliniken alldeles ensam och undrar om hon har fattat rätt beslut.

”Var inte orolig”, tröstar personalen. ”Det är snart över. Det kommer att gå bra. Du är så ung. Vi ser detta hela tiden.”

Samtidigt hör hon en annan röst som vädjar till henne att inte göra det.

She sat cold in a waiting room,
frightened and all alone
Watched the clock tick down,
knowing that her baby would soon be gone
Her head slung low, so embarrassed
She was 13 years old
She felt a kick inside as a reminder
of a life she couldn’t show
Then she heard a voice inside say ”Run away!
It was a mistake, but don’t throw your child away!”

Then she fell into a light sleep,
had a dream about a little girl.
There was a birthday cake and three candles
She was living in another world.
She saw the little girl become a woman,
living in a happy home
Then she was suddenly awakened
by a voice that called her name
They said, ”Don’t worry, you’ll be fine.
You’re still young, we see this all the time.”

Right then the Lord began to speak:
”You’re not taking this one! She’s Mine!
She’ll grow up and seek My name.
You’re not taking her! She’s Mine!
And you’re not taking her this time.
No, you’re not taking her this time.”

She laid flat on the table,
she asked ”Please, can I talk to someone?”
But a headstrong woman with a blank stare
said ”We’ve gotta get this done.”
Then she cried out, ”Lord, please help me!
I’ve got to get to a phone!
I need to call my mother
to help me find my baby a home!”
They said, ”Don’t worry, you’ll be fine.
You’re still young, we see this all the time.”

Right then the Lord began to speak:
”You’re not taking this one! She’s Mine!
She’ll grow up to seek My name.
You’re not taking her this time.
I decided before time began.
Her name is written in the Book.
They didn’t have the power to take her life.
They’re not taking her – she’s Mine!
You’re not taking her this time.
No, you’re not taking her this time.”

This time
No, you’re not taking her this time

 

Bibeln som moralisk kompass

En vän till mig skrev i en diskussion på Facebook att ”människan bör formulera sin egen moral, och då inte utifrån en 2000 år gammal bok”. Jag tror inte att det är någon bra idé. Historiskt sett har det nämligen gått utför med människans moral då människan har formulerat den själv. I detta inlägg kommer min förklaring till varför jag istället anser att Bibeln fungerar alldeles utmärkt som moralisk kompass.

Bibeln innehåller väldigt lite ”Du skall inte…” jämfört med andelen historieskildringar om människor som gjorde si och så. Även om jag alltid har gillat att läsa dem har jag en gång i tiden funderat över varför den måste innehålla så många sidor. Varför har det ägnats sida upp och sida ner av dessa skildringar. Hade inte Gud bara kunnat ge oss en kortfattad vägledning? Hade det inte räckt med de tio budorden, till exempel? Men så insåg jag hur otroligt mycket vi kan lära av dessa historier. De människor som det berättas om hinner under årens lopp fatta en hel del beslut om både stort och smått. Dessa kan vi lära oss av – de bra besluten genom att ta efter dem, och de dåliga besluten genom att, förstås, inte ta efter dem.

Men hur vet vi vilka som var bra och vilka som var dåliga? Ja, ibland är det ju rätt uppenbart för oss, som t ex när Kain mördade sin bror Abel. Men ibland är det mindre självklart för läsaren riktigt hur allvarlig en viss handling är, tills vi har läst fortsättningen. Då kan vi både se och analysera, med facit i hand, vilka som blev de långtgående konsekvensen av ett enskilt val. (Här berättar jag om ett av Bibelns dåliga exempel, samt analyserar vad det ledde till.)

Genom Bibelns många sidor kan vi följa hur en hel nation åker en över 1500 år lång moralisk berg- och dalbana genom historien, och se hur denna banas lutning påverkas av enskilda ledares bra respektive mindre bra beslut. På så vis är Bibeln en riktig guldgruva när det gäller moral. För visst är det väl bra när man kan dra lärdom av historien? Som skriftsamling är Bibeln faktiskt helt unik på detta sätt. Var hittar man annars en så lång sammanhängande länk av historia att analysera och ur vilken vi kan uthämta moralisk lärdom?

Jag anser dessutom att de Bibliska skrifterna utmärker sig i hur objektivt händelserna skildras. Det är inte som i ett nationalepos där personer lyfts upp till skyarna. Deras allvarliga brott återges helt ogenerat. Det talar starkt för att författarna faktiskt har vinnlagt sig om att skildra sanningen och alltså inte målat upp någon förskönad och förfalskad bild av historien.

Bibeln innehåller alltså en hel del historia. Med hjälp av denna kan vi spegla oss själva och vår egen tid i tidigare generationers och personers handlingar och misstag (vilket jag ämnade göra i förrförra inlägget i frågan om abort). Vi kan då fundera över om vi vill gå samma väg som de gjorde eller om vi vill välja att följa något av de exempel som i längden visade sig leda åt rätt håll. På så vis kan Bibeln användas som moralisk kompass.

För den som dessutom tror att Gud finns och har inspirerat Bibelns författare, finns det ännu mer moralisk vägledning att hämta i Biblen – alltså inte bara på ”vi lär oss av historien”-nivån. Den Gud som beskrivs i Bibeln är nämligen obunden av tid och rum. Han kan läsa framtiden som en öppen bok och därmed veta i förväg vad som blir följden av olika val. Till utvalda (villiga) personer har han genom tiderna kommunicerat sin moraliska vägledning och gett oss facit i hand för att vi inte ska behöva experimentera i flera generationer innan vi inser att det var fel riktning att gå. Jag tror att vi verkligen skulle ha nytta av Guds ovanifrån-perspektiv i vår bedömning av vad som är bra och dåligt, rätt och fel, gott och ont. (Där har vi förresten svaret på en gammal filosofisk fråga. Är det rätt och fel för att bara för att Gud säger det? Nej. Det är alltså istället så att Gud säger det för att han vet vad som är rätt och fel.)

För att sammanfatta ser jag alltså två sätt på vilka Bibeln kan fungera som moralisk kompass för oss idag:

1. Bibeln kan förse oss med ett stort historiskt underlag för analys kring vad som är bra och dåliga val.
2. Genom Bibeln kan vi få input från en allvetande Gud med ett ovanifrån-perspektiv som vi saknar.

 

Abort – ett kollektivt fel

Mitt förra inlägg har lett till en hel del reaktioner, både här på bloggen och i sociala medier. Men jag säger inte vad jag säger för att ”få klick”, eller för att provocera för provocerandets skull. Jag säger det för att jag känner att det måste sägas. Jag säger det för att jag betraktar det som min skyldighet gentemot de ofödda barnen, gentemot samhället som jag lever i och gentemot den Gud som har skapat oss och älskar oss oerhört mycket. Jag vill inte längre vara en som tiger och samtycker. Jag vill ta mitt ansvar. Och jag tycker abort är fruktansvärt fel.

Vi begår allihop ett kollektivt fel när vi tillåter och försvarar detta. Vi är alla vilseledda till att tycka att det är fullt normalt och till och med en ”rättighet” att döda ofödda människor. På något vis har vi blivit hjärntvättade till att tycka så. Det är därför jag säger, faktiskt vädjar i förtvivlan: Förbjud aborter! Snälla! Låt inga fler barn offras på själviskhetens altare.

Jag ville med mitt förra inlägg också förklara hur och varför jag har ändrat min uppfattning i frågan om abort. Jag ville förklara varför jag nu tycker det är så allvarligt. (Jag har nu uppdaterat inlägget och skrivit om en del av texten, för att min tanke ska vara lättare att följa.) Om jag själv hade läst mitt inlägg för några år sedan hade jag nog tyckt att det var radikalt och provokativt. Därför förstår jag att många känner så.

Jag menar verkligen inte att vara fördömande (mot någon människa). Om jag har varit fördömande så har jag ju i så fall också fördömt mig själv (”Genom att tiga har jag ju samtyckt till att detta dödande förekommer”, skrev jag i inlägget.) Jag vet att vissa känner sig anklagade av att jag har den här åsikten. Jag skriver inte alls detta för att anklaga. Jag vill följa Jesus, och Jesus anklagar ingen. Det är djävulen som är anklagaren. (Grekiskans Diabolos, varifrån ordet djävulen är hämtat, betyder just ”anklagare”.) Han anklagar hela mänskligheten för de brott som han själv har lurat oss att begå.

Jesus är istället vår frälsare – vår räddare! Han har kommit för att rädda oss undan våra brott och från deras konsekvenser. Han har kommit för att vi ska få liv – liv i överflöd! För att han ska kunna rädda oss måste vi ångra de brott vi har begått och vända om. Det är aldrig någon trevlig känsla att tänka att man har gjort fel. Men det är en helt fantastisk känsla att vända om och få förlåtelse!

”Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” – Johannes 3:17 (läs gärna sammanhanget)

 

Låt inga fler barn offras på själviskhetens altare – Förbjud aborter!

På senare tid har jag alltmer börjat inse hur fruktansvärt fel och hemskt det är med aborter. Jag begriper inte hur jag tidigare har kunnat köpa så många av de argument som använts för att rättfärdiga dödandet av ofödda barn. Jag tänkte som många andra att ”det är en svår fråga” utan några klara och tydliga svar. Därmed förringade jag också mitt medmänskliga ansvar i denna fråga till att på sin höjd uttrycka min oro över det stora och växande antalet aborter. Jag skäms nu över att jag inte tidigare har satt mig in i frågan – att jag nog inte har velat förstå hur allvarligt det är. Jag har börjat förstå vilket fruktansvärt brott detta är mot de ofödda barnen, mot mänskligheten, och mot Gud. Genom att tiga har jag ju samtyckt till att detta dödande förekommer. Gud, förlåt mig!

Insikten har vuxit gradvis. Jag har läst lite debattartiklar och tagit del av andras funderingar. Jag har chockerats av bilder på abort-offer, berättelser om misslyckade aborter samt information om hur även en helt ”normal” abort kan gå till. Jag har chockerats av den avklädda sanningen, kan man säga. Bilderna och berättelserna har väckt mina sympatier och öppnat ögonen på mig.

Jag har under de senaste åren prövat mina tankar om abort så smått i en del diskussioner. Vad jag då har upptäckt är att argumenten för abort är oerhört svaga. De är helt inkonsekventa mot hur vi annars ser på människors värde och vad som överhuvudtaget definierar en människa. När man skalar bort alla de argument som inte är konsekventa, återstår endast ett argument. Det argumentet håller förvisso rent logiskt, men är å andra sidan väldigt hemskt och sticker i ögonen på hela vårt sätt att se på oss själva.

Argumentet som kvarstår är nämligen detta: ”Jag vill inte ha ett barn för det skulle sabotera mina framtidsplaner. Det skulle förstöra mitt liv.” (Märk väl att detta argument för abort kan komma från barnets pappa likväl som från barnets mamma.) De övriga argumenten framstår som rena svepskäl för att dölja detta verkliga skäl. Jag tror förstås inte att någon som genomför, beslutar om eller övertalar någon annan till abort är medveten om detta. Jag tror att vi godtroget accepterar de övriga argument som har presenterats för oss, till försvar för denna handling. Det har jag själv gjort. Nu ser jag det med andra ögon.

Det som fick mig att verkligen tänka om och betrakta denna abortfrämjande kultur som högst allvarlig, var när jag funderade vidare kring detta egentliga bakomliggande skäl till att aborter genomförs. Det som slår en är ju att det är ett själviskt skäl! Man tycker att ett barn skulle förstöra ens eget liv. Då förstör man istället ett oskyldigt barns liv till förmån för sina egna själviska ambitioner. Bildligt sett skulle det kunna uttryckas så här: Barn offras på själviskhetens altare!

Jag förstår att det är en hemsk och stötande tanke. Men det är faktiskt ännu hemskare än så. (Läs inte vidare om du inte känner dig redo för det.) Om vi sätter in det hela i ett historiskt perspektiv, och jämför vår kultur med kulturer där man agerade och resonerade på liknande sätt, då kanske vi närmar oss kärnan i hur allvarligt detta är:

I Kanaans land* för omkring tre tusen år sedan offrades spädbarn till avgudar som t ex Molok. Prästerna la barnen i de glödgade händerna på statyer av dessa avgudar så att de stektes, medan föräldrarna bad till avguden om framgång. Offerceremonin ackompanjerades av sång och musik för att de inte skulle behöva höra sina barns skrik då de torterades. Därefter föll barnen ner i elden och dog. Varför gjorde man så? Det var förstås i grund och botten av helt själviska skäl. Men hur kunde de ändå göra så med sina egna barn?

Vi människor brukar sällan vara onda medvetet. Vi vill se oss själva som goda människor. När vi gör saker som egentligen är onda har vi alltid något argument som rättfärdigar det. Säkerligen tyckte man då, för flera tusen år sedan, att det var helt normalt och självklart att utföra dessa offer. Men tänk på att många av oss idag på motsvarande sätt tycker det är helt normalt och självklart att få utföra aborter.

Tänk så sjukt det kan bli när vi människor – med våra begränsade perspektiv – på egen hand (”humanism”) fattar beslut om vad som är moraliskt! Vi behöver verkligen moralisk vägledning – uppifrån!

Gud, förlåt oss för våra fruktansvärda brott!

 

* Kanaans land var det land som israeliterna intog. De fick i uppdrag av Gud att driva ut landets invånare för att sätta stopp för avskyvärda seder såsom dessa. Ironiskt nog har Bibelns Gud många gånger anklagats (av anti-teister och ”humanister”) för folkmord på grund av israeliternas erövring. Då förbiser man det fruktansvärt folkmord erövringen faktiskt syftade till att sätta stopp för. Man har också anklagat Bibelns Gud för att vara emot ”religionsfrihet” på grund av det starka fördömandet av offer till avguden Molok. ”Du får inte överlämna något av dina barn till Molok … [den] som ger något av sina barn till Molok skall straffas med döden” – 3 Mos 18:21, 20:1-5.

En sida som jag verkligen kan rekommendera för dig som ännu inte har upptäckt hur fruktansvärt fel det är med aborter, eller för dig som helt enkelt vill utrusta dig med bra svar på de argument som oftast används för att försvara abort (se Frågor och Svar):

www.abortnej.se

 

Andreas Kvists vittnesbörd – del 5: Min väg till Adventkyrkan

Jag faller ner på badrumsgolvet och börjar gråta hysteriskt, för samtidigt som jag inombords ser hur man piskar och slår Honom kan jag känna Jesu Kärlek för oss. Jag börjar då ropa: ”Slå Honom inte! Slå Honom INTE!” Sedan, på ett ögonblick, tas upplevelsen ifrån mig. Det var en otrolig stark upplevelse. – Andreas Kvist

Här följer den femte och sista delen av Andreas Kvists vittnesbörd.
Börjar gärna med att läsa del 1: Anden i glaset.

Obehagliga påminnelser

En upplevelse som jag en gång fick gav mig förståelsen att Satan kan ge oss tankar. Jag jobbade åt ett bemanningsföretag, och en dag skulle jag jobba med att tömma en container. Det var jag och en person till. Det som hände var att jag helt plötsligt fick en låt på hjärnan. Det som slog mig var att det var en jättegammal låt som jag inte hade hört på åratal. Kanske tio sekunder efter att jag fick upp den tanken i huvudet började min arbetskollega att vissla på den sången. Precis när jag fick den sången på hjärnan så fick han också den på hjärnan. 
Det är ju helt osannolikt, så jag förstod att det som hände var övernaturligt. Jag är säker på att den låten inte var från Gud. Och om den inte var från Gud så kan den bara ha kommit från Satan. Det var sådana småsaker som kunde vara så jobbiga. Det var inte stora manifestationer av demoniska övernaturliga händelser, utan demonerna 
var hela tiden där och påminde mig att de fanns i min närvaro så att jag inte glömde det.

Gud bar mig i smärtan

Men Gud är god! Jag vet med 100 % säkerhet att om det inte hade varit för Gud så hade jag aldrig någonsin klarat mig, för när jag tänker tillbaka på den smärta som jag kände kan jag säga: Man överlever inte ett sådant psykiskt lidande under så lång tid utan att Gud ger en kraft och hjälper en igenom smärtan. Jag har förträngt mycket av det som har hänt. Det jag upplevde under flera års tid satte hjärnan under stor press, och jag tror då hjärnan reagerar på ett sådant sätt att den till slut raderar mycket av det jobbiga man upplevt. Det känns skönt på ett sätt, men på ett sätt inte. Om jag inte hade förträngt så mycket av mina upplevelser så hade jag haft ett ännu rikare vittnesbörd.

Hur jag blev medlem i Pingstkyrkan

Efter en tid blev det så att jag efter mina erfarenheter av Svenska Kyrkan längtade till en ny församling. Hur jag då blev med i Pingstkyrkan är en historia för sig. Det var så att jag jobbade på Avdelning 1 på Medicinkliniken vid Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Där träffade jag en dam som hette Helen – en av mina patienter. Fast jag aldrig hade träffat henne tidigare kändes det som om jag hade känt henne hela mitt liv. Det var en verklig systerlig kärlek. Jag tyckte först att det var väldigt märkligt eftersom hon var mycket äldre en jag; hon var i femtioårsåldern. Efter några dagar, när vi satt och samtalade, kom det fram att hon var kristen. Det gjorde så klart att vi knöt ett band till varandra. Hon berättade att hon var med i Pingstkyrkan.

Sedan blev det så att jag började jobba som assistent åt Helen och fick då lära känna hennes man Christian. Med honom har jag haft flera långa samtal om Gud. 
Christian har betytt mycket för mig när det gäller att stärka mig i min kristna vandring.
 Så jag tackar verkligen Gud att han har använt Christian som ett instrument och som en sann broder till att hjälpa mig på min vandring.
 Jag blev efter en tid medlem i Pingstkyrkan efter att ha följt med Christian och 
Helen dit. 
Min tid i Pingstkyrkan har varit både inspirerande och glädjande, men också en tid 
av misstro och tvivel.
 Jag uppskattar den broderliga kärlek som jag fick i Pingstkyrkan.

Guds vägledning

När jag ser tillbaka på min vandring är det intressant att se hur Gud har väglett mig. Det är ju så att ju mer vi närmar oss Gud, desto mer närmar han sig oss.
 Så när vi kommer närmare Gud omsluts vi mer och mer av Hans frid och Hans kärlek, och vår tro kommer då att stärkas. 
Eftersom vi vill närma oss Gud säger vi ja till Gud, och då öppnar vi upp oss för Guds Ande och kraft. Vi måste hela tiden vara vandrande – inte stanna upp så att vi blir bekväma 
och stillasittande, utan söka Herrens hand varje dag; så att Han kan vägleda oss i all sanning; 
så att vi får lära oss Hans väg och Hans stigar. Vi måste förstå att vi jämt kan lära oss mer 
av sanningen. Framför allt måste vi varje dag be om att bli använda av Gud, och varje dag 
söka Hans vilja istället för vår egen vilja. 
Vi ber då att Han hjälper oss att göra Hans vilja.

Stark upplevelse av Jesus – Vägen till Adventkyrkan

Efter en tid i Pingstkyrkan blev jag intresserad av evolutionsteorin kontra skapelseteorin. Jag fick då tipset att kolla på föreläsningar med Walter J. Veith på amazingdiscoveries.org
. Jag var i en tid av starkt sökande för att komma Gud närmare och hade under den här tiden känt en väldigt nära relation till Herren. Jag kände ofta att Herren öppnade mina sinnen för sanningen. Jag kunde känna att Herren talade till mig.

Jag kommer ihåg en upplevelse som jag hade. Det var efter att jag hade haft ett långt och andligt uppbyggande samtal med min vän Christian. Efter samtalet går jag och tar mig en dusch och är väldigt glad efter samtalet som vi just haft. Plötsligt tar Herren med mig tillbaka till stunden då vår Herre Jesus Kristus blir utsatt för piskrapp och slag. Detta skedde inte på ett fysiskt sätt utan på ett mentalt och psykiskt sätt. Jag var inte där rent fysiskt, utan det kändes som om jag var där på ett starkt känslomässigt sätt. Jag faller ner på badrumsgolvet och börjar gråta hysteriskt, för samtidigt som jag inombords ser hur man piskar och slår honom kan jag känna Jesu Kärlek för oss. Jag börjar då ropa: ”Slå Honom inte! Slå Honom INTE!” Sedan, på ett ögonblick, tas upplevelsen ifrån mig. Det var en otrolig stark upplevelse.

Det är som sagt så att när vi närmar oss Gud, närmar Han sig oss. Det är då man får träffa Gud i livet. 
Till slut. När jag är i en period av sökande på mina knän, i tårar – då jag ber att Gud ska visa mig sanningen – då vägleder mig Gud till Walter J Veith. När jag såg hans föreläsningar fick jag ännu en del av sanningens pussel, ännu en stråle av Guds sannings ljus nådde mina andliga ögon, och mina andliga ögon blir ännu klarare. Jag började se mer och mer på Walters föreläsningar och jag förstod till slut att jag måste ta ett nytt steg i min vandring med Herren, och ta mig till Sjundedags Adventistkyrkan. 
Så i augusti 2011 tog jag kontakt med Georg, och en solig lördagsmorgon tog jag mig till Sjundedags Adventistkyrkan i Norrköping.
 Det känns som om jag äntligen har hittat den sanna Kyrkan – den som jag har letat efter.
 Jag prisar min Fader och Gud i min Herre Jesu Kristi Namn!

Stunden då Jesus grep in

Jag vill nu berätta om den befrielse som jag fick från dom demoniska varelserna som plågade mig under flera års tid. Vad som hände den natten som Jesus kom och räddade mig är något som är så stort och underbart, att få uppleva på ett så tydligt och mäktigt sätt att Jesus griper in mitt liv. Detta är det som skiljer kristendomen från andra religioner: Vår Gud är verklig! Han griper in i våra liv! Han är en Gud som vill ha en nära och personlig relation med oss inte vara långt borta från oss!

Under den tid då jag var plågad av demonisk närvaro kunde jag ibland vakna upp på natten och känna att det fanns en demonisk närvaro i mitt sovrum, och samtidigt som jag kände denna närvaro så kunde min son ibland börja gråta i sömnen och bli väldigt orolig. Detta var såklart en stor plåga för mig att se min son lida utan kunna göra något åt det. Men det jag gjorde var såklart att börja be till Gud. Ibland kunde jag vakna upp mitt i natten med en förståelse att det fanns en demonisk närvaro i mitt sovrum. Jag tackar Gud att det inte skedde varje natt. Men en natt vaknade jag upp av att den onda närvaron hade tagit sin plats i mitt rum. Precis efter den känslan kunde jag känna att Jesus kom in i rummet och att den demoniska närvaron försvann, och att en stor frid fyllde min närvaro istället! Det är väldigt svårt att sätta ord på denna upplevelse, jag såg inte Jesus komma in i rummet. Den vetskapen skedde på ett inre andligt plan, men jag kunde såklart känna den frid som infann sig i rummet. Och på samma sätt kunde jag inte se de demoniska varelserna utan det skedde också på ett inre och andligt plan. Dessa påhälsningar bevisades också genom att min son kände den närvaro som kom in i sovrummet samtidigt som jag. Men jag är glad att min son bara var två år när Gud räddade mig, så han har inga minnen alls av det som hände. Oftast drabbade dessa upplevelser bara mig. Sedan den natten har jag inte haft den demoniska närvaro i mitt liv, den närvaro som plågade mig från hösten 2006 till natten då Jesus grep in och räddade mig, en natt året 2009. Hur ska jag kunna prisa min Gud och Fader nog! Och prisa Hans son Jesus Kristus vår Herre!

Detta är mitt, Andreas Kvists, vittnesbörd. Må Gud, den allsmäktige Fadern, välsigna den som läser 
detta vittnesbörd med sanningen ljus och Guds eviga frälsning. Detta ber jag i min 
Himmelske Herre, Guds enfödde Son, Jesu Kristi Namn. Amen!

(I detta videoklipp kan du se och höra Andreas berätta delar av det vittnesbörd du just har läst.)

 

Andreas Kvists vittnesbörd – del 4: Gud bar mig igenom psykisk tortyr

Man kan jämföra det med när en katt leker med en mus som den har fångat. Vad som händer när man plågas på detta sätt är att man till slut stänger av känslomässigt. Det känns som det inte finns någon mening med att känna sig glad, för man vet vad som väntar efter varje gång man börjar känna sig glad. Dessutom hade jag i början en syn av en dömande Gud, som inte var sen att straffa en för ens synder. Som sagt: Hade jag haft den rätta kunskapen så hade det besparat mig långa perioder av psykisk tortyr. – Andreas Kvist

Här följer den fjärde delen av Andreas Kvists vittnesbörd. Börjar gärna med att läsa del 1: Anden i glaset.

Guds hjälp genom ett tidningsurklipp


En dag som Gud på ett mycket kraft fullt sätt hjälpte mig i smärtan var en dag då jag var på jobbet. Hur jag kunde jobba och fungera under den här tiden kan jag endast förklara med att det var Gud, min älskade Fader, som bar mig. 
När jag en dag var på jobbet och mådde så fruktansvärt dåligt gick jag in på toaletten. När jag kom in fick jag se att det låg en liten trasig bit från en tidning på golvet. Jag böjde mig ner för att ta upp pappersbiten för att läsa vad det stod på den. Att ta upp saker från ett toalettgolv har jag aldrig tidigare gjort i mitt liv och kommer aldrig att göra igen heller. Jag tror verkligen att det var en ingivelse från Gud, för när jag började läsa på tidningspappret så häpnade jag. Det jag kunde läsa, på engelska, var:


The LORD is my shepherd;
I shall not want.
He maketh me to lie down in green pastures;
he leadeth me beside the still waters.
He restoreth my soul;
he leadeth me in the paths of righteousness
for his name’s sake.
Yea, though I walk through the valley of the shadow of death,
I will fear no evil;
for thou art with me;
thy rod and thy staff they comfort me.
Thou preparest a table before me in the presence of mine enemies;
thou anointest my head with oil;
my cup runneth over.
Surely goodness and mercy shall follow me all the days of my life;
and I will dwell in the house of the LORD for ever.
– PSALM 23

Pappersbiten var så liten så den enda texten som fanns var Psalm 23. 
Det var som om någon hade rivit ut just den biten just för mig. 
Att just den delen av tidningen blev utriven i just den tid jag verkligen 
behövde Gud, och att den råkade hamna just där, precis i den stunden då jag verkligen 
behövde Guds stärkande ord, kan inte förklaras på något annat sätt än att det var Gud 
som visade sig för mig. 
Att få uppleva sådana tillfällen med Gud är det som har fått mig att orka genom den mörka tid som jag gick igenom. Det hände många gånger att Gud visade sig för mig på sådana sätt där det inte går att tvivla på att det var Gud som hjälpte mig att se att han alltid var vid min sida.

Tuff vandring utan ledning

Det var verkligen en tid av hopp och förtvivlan. Jag tror verkligen jag hade mått bättre om jag hade kommit till Sjundedags Adventistkyrkan från början. Men det var inte Guds vilja. Om jag hade träffat gudstrogna människor från början, som hade gett mig en starkare andlig klarhet från början, så hade jag nog inte haft samma upplevelser och samma berättelse att tala om som jag har idag. För det handlar inte om vad jag vill utan vad Gud vill.
 Jag prisar min Herre och Gud för att han räddade mig ur mörkret. 
Men genom den vandring, som Gud hjälpte mig att vandra, fostrade han mig till att endast söka Hans vilja. Visst, det tog ändå en lång tid innan jag verkligen hittade vägen, men frågan är: Om jag inte hade gått den väg som jag gjorde, skulle jag idag säga att jag tror på att Gud är verklig och att Hans enfödde Son Jesus Kristus gav sitt liv på korset för att återupprätta allt, så att den som tror på Honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv? Jag tror tyvärr inte det. För om jag hade blivit räddad i ett tidigt stadium så hade jag nog tyvärr 
återvänt till mitt gamla liv. 
Det är ju så, att vår vilja är inte Guds vilja.
 Det är Herren vi ska följa.

Men det var tufft att utan tidigare kristen kunskap försöka förstå den kristna tron. 
Jag kommer ihåg en gång när jag satt hemma i min lägenhet och funderade över en ganska klurig fråga. Det var ingen enkel fråga; tyvärr kommer jag inte ihåg exakt vad det handlade om. Efter att jag hade funderat klart och inte kommit på någon lösning på min fråga om kristen tro, började jag läsa Bibeln bara på måfå. Första slumpmässiga sida jag slår upp i Bibeln – jag minns att det var i gamla testamentet – finner jag förklaringen på min fråga. Jag kommer ihåg att svaret verkligen var exakt. Det var ett ganska lång och innehållsrikt svar. Det var verkligen den sidan i Bibeln som bäst svarade på det jag undrade över. Jag förstod direkt att det var Gud som talade till mig genom bibeltexten, och i ren eufori ringde jag den präst som jag hade kontakt med i Svenska Kyrkan och berättade vad som hade hänt. Han blev väl kanske inte lika upprymd som jag, men jag fick ännu ett bevis för Guds närhet.

Steg för steg

Ju större steg jag tog in i min relation med Gud, desto större blev friden.
 Alla har vi vår väg att vandra med Gud. Exakt hur den ser ut vet bara Gud. Hur den ska bli är också upp till oss att välja. Det vi gör är att välja Gud och att välja att följa Honom.
 Varje sekund av våra liv är vi beroende av Jesus och Guds Ande, för det är endast Gud som kan frälsa oss. Aldrig kan vi på något sätt frälsa oss själva.
 Det tog såklart en stund för mig att vakna upp, för det är en traumatisk upplevelse att byta verklighetsuppfattning från ena stunden till den andra.
 Jag hade en väldig förnekelse i början för jag hade svårt att förstå och ta in det som hände mig. Jag ville inte att det skulle vara sant vissa stunder, när mörkret var som djupast. 
Att börja förstå att det finns en dom – att jag en dag ska stå inför Guds domstol – var svårt att acceptera.
 I början ville jag bara att min smärta och den demoniska närvaron i mitt liv skulle försvinna så att jag skulle kunna gå tillbaka till mitt gamla liv, som det var innan mörkret föll över mig. Men allteftersom Gud visade sig för mig, och jag mer och mer förstod och började acceptera sanningen, tog jag med Guds hjälp steg för steg närmare Honom.

Min son föddes

Jag och min dåvarande flickvän flyttade till Norrköping 2007. Hon ville hem till Norrköping för att vara nära sin familj när vårt barn kom. 
Även om jag spelade för henne att allt var bra med mig – för jag ville inte att hon skulle dras in i mitt mörker – så sken nog sanningen igenom min fasad. Därför var hon nog också väldigt sliten, och undrade säkert vad det var för fel på mig. Jag var så egoistisk och så självcentrerad, så hon kan verkligen inte ha haft det lätt.
 Jag önskar verkligen att jag hade kunnat vara där för henne mer än vad jag var. 
Men vi flyttade till Norrköping. Den 14 juli 2007 – två veckor efter att vi hade flyttat dit – föddes min son Elias. Det var utan tvekan en upplevelse av en så stark kärlek och en så otrolig glädje. Jag visste inte att man kunde känna en sådan kärlek. Jag grät av lycka och över den vackra skapelse som Gud hade gett mig.

Som en zombie

Trots lyckan var jag efter en stund tillbaka i mitt djupa mörker. Jag kan nog säga att jag var mer eller mindre som en zombie. Jag kommer ihåg att jag kunde känna att om två sekunder går jag under psykiskt. Så kunde jag ständigt känna under långa perioder. Varför jag kände så var för att den demoniska närvaron i mitt liv hela tiden var väldigt stark på olika sätt. Ett sätt som de plågade mig på var väldigt effektivt. De släppte sin närvaro i mitt liv för en stund. När då ångesten släppte och glädjen till livet och friden kom tillbaka, slog de till igen med full kraft. De slog till på ett sätt som gjorde att man verkligen klart och tydligt förstod att de hade kommit tillbaka.

Man kan jämföra det med när en katt leker med en mus som den har fångat. Först plågar katten musen. Sedan släpper den musen och låta den springa iväg en bit, för att sedan hoppa över den igen. Vad som händer när man plågas på detta sätt är att man till slut stänger av känslomässigt. Det känns som det inte finns någon mening med att känna sig glad, för man vet vad som väntar efter varje gång man börjar känna sig glad. Till slut kan man bara känna ångest och smärta, ingen glädje eller lycka. Man känner sig bara totalt känslomässigt tom. Dessutom hade jag i början en syn av en dömande Gud, som inte var sen att straffa en för ens synder. Som sagt: Hade jag haft den rätta kunskapen så hade det besparat mig långa perioder av psykisk tortyr.

Obehagliga påminnelser

En upplevelse som jag en gång fick gav mig förståelsen att Satan kan ge oss tankar …

Läs fortsättningen i den femte och sista delen av Andreas Kvists vittnesbörd: Min väg till Adventkyrkan

 

Andreas Kvists vittnesbörd – del 3: Attackerad av demoner

Demonerna har känt människorna sedan världens skapelse och vet precis hur en människa fungerar. De känner oss bättre än vad vi känner oss själva. När de attackerar en människa kan de göra det på ett 
så konstigt och sjukt sätt så att det blir omöjligt för en människa 
att tala om för någon vad de har varit med om och upplevt. Man tror då att man måste bära på smärtan själv. 
Men man måste då vända sig till Gud för det är endast Han som kan hjälpa en människa 
i den stunden. – Andreas Kvist

Här följer den tredje delen av Andreas Kvists vittnesbörd. Börjar gärna med att läsa del 1: Anden i glaset.

Attackerad av något osynligt

Någon natt senare när jag jobbar så känner jag mig attackerad av något osynligt. Det är omöjligt för mig att förklara hur jag upplevde det, för det går inte. Man måste ha upplevt det själv för att förstå. Demonen visade mig också att han var sänd från Satan. Hur han gjorde det kan och vill jag inte berätta. När en demon attackerar en människa är den attacken skräddarsydd för just
 den människa som den attackerar. Demonerna har känt människorna sedan världens skapelse och vet precis hur en människa fungerar. De känner oss bättre än vad vi känner oss själva. När de attackerar en människa kan de göra det på ett 
så konstigt och sjukt sätt så att det blir omöjligt för en människa 
att tala om för någon vad de har varit med om och upplevt, för 
man vet att ingen kommer att tro på ens berättelse utan måste 
hålla allt för sig själv.

Detta är ett otroligt intelligent sätt att försöka förgöra en människa psykiskt.
 Demonen gör så att man inte kan tala om för någon vad man har upplevt, 
och man tror då att man måste bära på smärtan själv. 
Men man måste då vända sig till Gud för det är endast Han som kan hjälpa en människa 
i den stunden. Man måste komma till Jesus och be om Hans frälsning, och det är något som 
vår Herre verkligen längtar efter att få göra – att rädda oss in i Hans stora kärleksfulla famn.
 Man måste i den stunden börja söka Gud och ropa till Honom i sin nöd.

Farligt utan en tro på Gud

Det farliga är om en människa blir attackerad av en demon och inte har någon 
tro alls på Gud och att det finns en motståndare. Efter att ha blivit attackerad kommer man då antingen snart gå under psykiskt eller så kommer 
man tro att man håller på att bli totalt knäpp, och kommer då vända sig till 
den psykiatriska vården istället för till Gud. Då kommer det säkerligen 
ställas tunga diagnoser efter att man har berättat sina upplevelser, och 
man blir medicinerad med tunga droger som verkligen inte botar problemet. Eller 
så blir man permanent inlåst och då är man verkligen där Satan vill att man ska vara.

Efter det nattpasset var jag så traumatiserad och mådde så fruktansvärt dåligt psykiskt så jag var i ett totalt emotionellt och psykiskt mörker.
 En tid innan den här händelsen hade jag, när jag var ute, själv kunnat höra hur det var någon som någon gick bakom mig. Jag kunde verkligen höra steg, men när jag vände mig om för att se om det var någon bakom mig så var det ingen där. Trots det var detta konstigt nog inget som skrämde mig, för jag trodde att det nog var något annat som lät. Det kunde ju inte ha varit steg som jag hörde, för det fanns ju ingen där.

Mitt liv smulades sönder

Det som verkligen fick mitt psyke att kollapsa var att samma dag som jag hade haft den hemska upplevelsen på jobbet, då jag kände mig attackerad av något osynligt, berättade min flickvän att hon var med barn. I det tillståndet som jag var i då var det inte möjligt för mig att ta in den informationen. Det blev i den stunden en fruktansvärd psykisk överbelastning. Det som borde ha varit en lyckans dag blev istället den mest omtumlande dagen i mitt liv. 
Jag förstod i den stunden att mitt liv hade smulats sönder av något så fruktansvärt ondskefullt. Jag kämpade ändå med att försöka förneka alltihopa – att allt bara var hjärnspöken, en tillfällig noja som snart skulle gå över.
 Man vill nog inte i den stunden att det man upplever verkligen ska vara sant.

En kväll, några dagar efter att jag hade upplevt den hemska upplevelsen på jobbet, kändes allt lite bättre. 
Men när jag då gick ut på promenad med vår hund kände jag än en gång hur jag helt plötsligt blev attackerad av en osynlig kraft. I precis samma sekund som jag kände av attacken började vår hund morra och visa tänderna. Han skällde och blev helt uppjagad. Jag hade aldrig sett honom så tidigare. Det konstigaste var att det var sent en vardagskväll; det fanns ingen annan hund eller människa i närheten. Jag trodde då att vår hund måste ha känt av den kraft som jag kände.
 Jag hamnade då tillbaka i ett tillstånd av ren skräck.
 Mörkret som jag levde i var väldigt djupt och till slut förstod jag att den enda som kunde hjälpa mig var Gud.

Samtal med en präst

En eftermiddag tog jag till slut beslutet att åka till en kyrka för att få tala med en präst. Det var till Olaus Petri kyrka i Örebro. Prästen som jag då fick träffa och berätta mina upplevelser för upplevde situationen som väldigt obekväm.
 Vi började ändå träffas och ha samtal. 
Så började mina första staplande steg mot Gud.
 Men jag kände att jag ville ha mer hjälp och stöd än vad jag fick, och jag kom ihåg att prästen sa att jag kanske skulle få vara tvungen att dras med det jobbiga som jag upplevde i resten av mitt liv.
 Det var ju något som jag absolut inte ville höra.
 Han hade inte någon direkt lösning på mitt problem. Men det var ändå väldigt skönt att få prata med någon om vad jag gick igenom.

Under den här tiden manifesterade sig ondskans andekrafter dagligen, på ett eller annat sätt.
 När man från ena stunden till den andra får en förändrad syn av verkligheten så är det väldigt psykiskt påfrestande och omtumlande. Jag var väldigt uppskruvad och uppjagad.
 Problemet var också att jag inte fick någon ordentlig kristen undervisning. Jag fick mest själv försöka lista ut vad den kristna tron handlade om.
 Jag kände ofta, och det hände ofta under den här tiden, att Gud verkade på ett mycket kraftfullt och tydligt sätt.

Guds hjälp genom ett tidningsurklipp


En dag som Gud på ett mycket kraft fullt sätt hjälpte mig i smärtan var en dag då jag var på jobbet …
Till del 4: Gud bar mig igenom psykisk tortyr

 

Andreas Kvists vittnesbörd – del 2: Kontakt med en död vän?

Det är ganska tragiskt att man tror att när man dör blir man en ande och får en större kunskap och vishet. Det är ganska så hemskt, för då blir ju döden bara något positivt. Då verkar det ju bra att dö, eftersom man tror att man då får större kunskap om sanningen och att man tar sig till en högre andlig nivå. Men vad bygger man detta på? Man har ju absolut inga bevis för detta men ändå så tror man på det. – Andreas Kvist

Här följer den andra delen av Andreas Kvists vittnesbörd. Börjar gärna med att läsa del 1: Anden i glaset.

Gud kallade på mig

Vad som sedan hände i mitt andligt förvirrade tillstånd var att Gud kallade på mig. Jag hade en sådan kärlek till livet – en så stark kärlek inom mig. Jag förstod genom den kärleken att Gud var sann, att kärleken är en kraft som endast kan komma från Gud. Jag började se Gud i allt – i naturen och i allt det vackra som Han har skapat. Gud började visa sig för mig och jag förstod att den Kristna Guden var sann. Jag vet faktiskt inte varför jag kunde vara så säker på det. Den enda förklaringen jag har är att det var Jesus som kallade på mig, för jag kände faktiskt ibland en närvaro av Jesus.

Fest, alkohol och reggae var mitt liv

Tyvärr sökte jag inte Gud i den stunden av hela mitt hjärta, utan fylldes bara av en trygghet och glädje över att Gud verkligen fanns. Jag trodde att om Gud nu finns och jag känner som jag gör, hur skulle något kunna gå fel? Så bra som jag mådde och och så lycklig som jag var i den stunden så kändes det som om jag var odödlig. Min livsfilosofi var då att livet gick ut på att festa så ofta jag bara kunde, och min stora passion i livet var att vara alkoholpåverkad. Att vara i det ruset var det bästa jag visste, så jag drack mig berusad flera gånger i veckan. En annan sak som fick mig att känna mig hög var reggaemusiken. Jag lyssnade jämt på reggae. Fest, alkohol och reggae var mitt liv.

Jag började aldrig söka Gud helhjärtat, för jag trodde allt var lugnt mellan mig och Gud. Eftersom jag älskade Honom fortsatte mitt liv som vanligt. Jag förstod inte att jag var självisk och att allt egentligen för mig handlade om tillfredställelse av mina egna begär. Jag förstod inte att jag var alkoholiserad och väldigt vilsen. Mina känslor sa ju att allt var hur bra som helst, så därför trodde jag att allt var bra. Men det jag inte förstod då var att jag hade öppnat en dörr som man aldrig någonsin ska öppna, på grund av att jag hade vänt mig till andeväsen istället för till Gud.

Sista gången jag spelade anden i glaset

Den sista gången jag spelade anden i glaset var en vinterkväll 2005. Det som hände var att jag fick ett samtal från två av mina vänner. De sa att de spelade anden i glaset och att de hade – trodde de – fått kontakt med en vän till oss, som på ett mycket tragiskt sätt hade gått bort när han var 17 år. De sa att vår vän ville prata med mig och att han ville att de skulle åka och hämta mig. Jag tyckte det lät helt fantastiskt. Jag ville absolut att de skulle komma och hämta mig, så att jag skulle kunna prata med – trodde jag – min bortgångne vän.

Det var en otroligt stark andlig närvaro – mycket starkare än vad jag hade upplevt någon annan gång då vi hade spelat anden i glaset. Vi var två som medverkade: jag och min vän Henrik. Vi rörde knappt med våra fingrar på glaset, ändå drog det med en väldigt stark kraft över brädet. Jag trodde att det var min döde vän Oskar som jag hade kontakt med, så jag pratade med anden som jag gjorde med min vän. Eftersom jag skulle på fest dagen efter, frågade jag anden om jag skulle träffa en tjej på festen. Han svarade på ett starkt och tydligt sätt att jag skulle träffa en tjej från Mora.

Det är ganska tragiskt att man tror att när man dör blir man en ande och får en större kunskap och vishet. Det är ganska så hemskt, för då blir ju döden bara något positivt. Då verkar det ju bra att dö, eftersom man tror att man då får större kunskap om sanningen och att man tar sig till en högre andlig nivå. Men vad bygger man detta på? Man har ju absolut inga bevis för detta men ändå så tror man på det. Men jag trodde ju så – att min vän hade nu fått en större kunskap och kunde se tid och rum på ett större sätt än vad jag kunde – så därför tyckte jag också det var så spännande att prata med det som jag trodde var min döde vän.

Efter att vi hade slutat spela anden i glaset den kvällen kände jag mig som att jag hade motionerat. Jag kände mig väldigt trött efteråt och inte alls som vanligt. Dagen därpå gick jag på festen som jag hade frågat anden om, och mycket riktigt så var det där en kvinna som blev intresserad av mig. När vi började prata med varandra frågade jag bland annat om hon var från stan. Hon svarade då: ”Nej, jag är ursprungligen från Mora.” Jag blev såklart väldigt paff över hennes svar, men jag trodde ju att det var min döda vän som jag hade haft kontakt med, så jag blev bara säkrare på min tro om döden och andevärlden – att när man dör så byter man bara dimension och att det var en del av Guds sanning.

Andarna började visa sina rätta ansikten

Efter den gången började jag mer och mer uppleva att jag inte kände mig som vanligt. Något hade hänt. Det var då jag började se den sanna bilden av vilken andemakt det var som jag hade öppnat mig för. Nu började dessa väsen visa sina rätta ansikten för mig. Jag fick se vilka de verkligen var. Den första upplevelsen jag hade var att jag en natt vaknade upp med en sån fruktansvärd skräck. Jag förstod inte varför jag var skräckslagen. Jag hade ingen aning alls om varför jag var så fruktansvärt rädd. Jag hade aldrig tidigare upplevt en sådan rädsla i mitt liv. Jag började sova med lampan tänd efter den händelsen, och det tog ett bra tag innan jag kom över den upplevelsen.

Den händelse som fick mig att till fullo förstå sanningen var när jag november 2006 jobbade på ett boende för utvecklingsstörda. Jag jobbade mycket natt och på nätterna jobbade man själv. En natt när jag jobbar hör jag hur någon går i korridoren. När jag ska se efter vem det är så är det ingen där. Efter några nätter av såna upplevelser började jag tro att det spökade där. Till en början tyckte jag att det var spännande.

Men en natt när jag jobbar så hör jag hur en av de boendes lägenhetsdörr slås igen med en fruktansvärd kraft. (En av dem som bodde på boendet sov alltid med öppen dörr till sin lägenhet.) Jag går direkt dit för att se vad han sysslar med, men när jag öppnar hans dörr och går in i hans lägenhet finner jag att han ligger och sover. Jag undrar ju då vem det var som hade slagit igen dörren med en sådan kraft, och jag förstår att det var ingen som kunde ha gjort det. Det fanns inga fönster öppna så det hade inte kunnat varit på grund av drag. Då började jag känna ett väldigt obehag.

Attackerad av något osynligt

Någon natt senare när jag jobbar så känner jag mig attackerad av något osynligt. Det är omöjligt för mig att förklara hur jag upplevde det …
Till del 3: Attackerad av demoner

 

Andreas Kvists vittnesbörd – del 1: Anden i glaset

Många var intresserade och trodde att man kunde ta kontakt med de döda. Man kan säga att det var en andlig väckelse, fast en motsatt sådan. Det var en väckelse som tog människor bort ifrån Gud istället för till Gud. När jag hör om barn som idag spelar anden i glaset på skolrasten, gör det mig väldigt förskräckt. – Andreas Kvist

I somras träffade jag Andreas Kvist. Han berättade för mig om hur hans liv var innan han blev kristen. Jag tyckte att fler borde få höra hans vittnesbörd, så jag är tacksam över att kunna dela det här på Newtonbloggen. Man kan även se och höra Andreas berätta delar av nedanstående i detta videoklipp. Här följer första delen av Andreas Kvists vittnesbörd.

”Andarnas makt”

Jag är uppvuxen i Vivalla, en förort till Örebro. Mina föräldrar var inte kristna, så den kristna läran har inte varit en naturlig del av mitt liv. Det var först vid 18 års ålder som jag började bli intresserad av det andliga. Det var genom ett program på TV4 som hette Andarnas makt. Det handlade om människor som fick hjälp att bli av med så kallade ”spöken” – människor som efter sin död finns kvar här bland oss. Jag började tro på detta och att det finns en andemakt runtomkring oss som vi inte ser men som ibland kan visa sig för människor. I programmet fanns ett medium – en som anlitats för att hjälpa de människor som fått problem med andar. Mediet förklarade att personerna som hade dött av olika anledningar hade fastnat mellan två världar, och sa sig kunna komma och hjälpa den döde att ta sig vidare till andra sidan. Jag trodde verkligen på det där snacket. Jag trodde att det verkligen var så att när man dog så hamnade man bara i ett annat tillstånd – som ett spöke eller något i den stilen.

Anden i glaset

Som liten hade jag hört spökhistorier och hört vänner och bekanta som berättade att de hade sett spöken. Men det var när jag var 18 år som jag för första gången aktivt försökte uppleva andevärlden, då jag och några vänner spelade anden i glaset. Det man gör då är att man försöker att få kontakt med en ande genom att man tar ett stort pappers block eller liknande och skriver alla bokstäver i alfabetet, alla siffror samt namnen på alla som medverkar. Sedan tar man ett glas, tänder ett ljus, ställer en fråga till andevärlden och håller glaset ovanför ljuset. Därefter ställer man ner glaset på brädet och alla som är med sätter sina fingrar på glaset. Sedan väntar man på att glaset ska börja röra sig.

Första gången jag spelade började glaset att röra sig väldigt kraftfullt och jag kommer inte ihåg så mycket mer av den gången annat än att jag efteråt var väldigt tagen av vad jag hade upplevt, och mitt intresse för det övernaturliga ökade.

Min första seans

Ett tag efter den upplevelsen, kanske var jag 19 år, gick jag för första gången på en seans. En seans är ett möte som anordnas av ett medium – alltså en människa som säger sig ha kontakt med andevärlden, t ex med  människors döda anhöriga. Det var väldigt mycket folk där, lätt över hundra. Något som överraskade mig var att några av mina barndomsvänner från Vivalla var där, och jag kommer ihåg att en av dem berättade att han hade varit där en gång tidigare.

Det jag sedan fick uppleva var väldigt övernaturligt, för mediet började tala väldigt detaljrikt med människor om privata saker som bara dom kunde veta. Jag kommer ihåg att en av mina vänners mamma var där; mediet sa sig ha kontakt med hennes döda släkting, och berättade då att denne hade berätta för honom att hon skulle åka på semester till Paris om någon vecka, vilket hon mycket riktigt hade planerat att göra.

Efter detta möta var jag såklart förundrad av det jag hade upplevt. Min tro på att det finns en andevärld som vi inte kan se försämrades ju såklart inte, utan jag trodde på det som mediet pratade om: När man dör byter man bara skepnad och går antingen över till ljuset på den andra sidan, eller så blir man kvar här. Jag har faktiskt aldrig hört något medium beskriva den andra sidan i detalj, men trots det köper folk det helt och fullt.

Jag kommer ihåg att det på den tiden fanns ett väldigt stort intresse bland människor för det andliga. Många var intresserade och trodde att man kunde ta kontakt med de döda. Man kan säga att det var en andlig väckelse, fast en motsatt sådan. Det var en väckelse som tog människor bort ifrån Gud istället för till Gud. När jag hör om barn som idag spelar anden i glaset på skolrasten, gör det mig väldigt förskräckt.

Min vän Eriks möte med andevärlden

Det hände allt oftare att jag var med och spelade anden i glaset. Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle då jag var på en fest där man bestämde sig för att spela anden i glaset. Erik, en av mina vänner, tyckte då att vi var fjantiga som kunde tro på något sånt. Hans nyfikenhet var dock större än hans tvivel, så han bestämde sig i alla fall för att var med och testa. När det var hans tur att ställa en fråga skrev han ett nummer i sin hand och viskade i glaset om anden visste vad det var för nummer han hade skrivit i handen.

När han sedan hade hållit glaset över ljuset och satt ner det på brädet drog glaset direkt till rutan där namnet på en medspelare stod. Alla undrade varför glaset drog till rutan med Henriks namn. Erik svarade att Henrik inte hade något med hans fråga att göra, så man började om. Men glaset drog än en gång till samma namn, och helt plötsligt säger Henke med hög och skärrad röst att han vet vad Erik har frågat anden. Han vet inte hur han kan veta det men han vet att Erik hade skrivit numret 32 i handen. Erik slänger då upp handen på bordet. I handen ser vi att han har han skrivit talet 32. Jag minns att Erik var väldigt tagen av händelsen. Han hade till och med tårar i ögonen och var väldigt skärrad.

Gud kallade på mig

Vad som sedan hände i mitt andligt förvirrade tillstånd var att Gud kallade på mig …
Till del 2: Kontakt med en död vän?

 

”Sleep or power?” – översättning

Här kommer mitt försök till översättning av dikten som jag delade igår.
Nedanstående är alltså ursprungligen skrivet på engelska av Kenneth R Wynn. Originalet kan läsas här.

Någon viskar milt i mitt öra
”Klockan är fem. Vad skulle du göra?”
Det gäller nu att ha huvet på skaft,
I valet mellan sömn och kraft.

Sömn ger flera sköna snark,
Men bön ger kraft att vara stark.
Vila är något min kropp behöver,
Behovet av styrka väger dock över.

Frestaren säger, ”Be i din säng!”
”Varför gå upp?” är hans refräng.
Men om jag av hans råd blir tjusad,
Vaknar jag sedan av sömn berusad.

Välsignelsen jag då helt mister,
Och fastnar lätt i syndens klister.
Så upp jag måste varje dag,
För kraft att följa Kristi lag.

Den kraften endast Gud kan ge,
Så andra får Hans kärlek se.
Och jag av Honom bäst den får
Innan solen uppåt går.

För dig kanske en annan tid
Är bäst för dig att få Guds frid.
Men jag har funnit da’ för da’,
Att om Kristuslik jag vill va,
Måste jag upp när får höra
Hans milda viskning i mitt öra.

 

”Sleep or power?” – viktigt val varje morgon

Flera har efterlyst dikten som jag läste upp i mitt tal (se föregående inlägg). Den heter Private Prayer och är skriven av Kenneth R Wynn. Eftersom den verkar vara ogoogelbar har jag skrivit av den från boken där jag fann den (Modern Parabels av Morris Venden). Här kommer den!

Private Prayer
av Kenneth R Wynn

Someone whispers in my ear,
The time is five o’clock my dear.
My mind awakes this early hour,
And must decide for sleep or power.

To sleep means rest a little longer.
To pray means power to be stronger.
The rest, my weary body needs,
But need for power far exceeds.

The tempter says, ”Just pray in bed;
No need to rise,” to me he said.
But when his method I have kept,
I wake again to find I’ve slept.

And then the blessing I have missed,
And sin is harder to resist.
So rise I must if I would find
The strength that’s needed to be kind.

That power only God can give,
A truly Christian life to live.
And He can give it best to me
Before the rising sun I see.

For you maybe another hour
Is best from God to gain your power.
But I have found from day to day,
If Christlike I intend to stay,
I must arise when first I hear
That gentle whisper in my ear.

 

Hur ska vi nå ut med budskapet?

”Gud, jag ger dig all min tid”

På Skapelsekonferensen i Umeå (i september) berättade jag vad som hände när jag bestämde mig för att be ovanstående bön, och därmed ge upp mitt dataspelsberoende. Sedan dess har mitt liv varit helt annorlunda och otroligt spännande.

Detta 50 minuter långa tal är mitt svar på frågan: ”Hur ska vi nå ut med budskapet?” Svaret finner vi i Bibelns skildringar. Där finns många exempel på vad som händer när man lämnar allt för att följa Gud. Det är precis vad vi måste göra om vi verkligen vill nå människor i vår närhet med budskapet om Skaparen: Ge Honom allt!