Biologerna trodde inte sina ögon när de såg dykarbaggarnas

”Det var mitt första forskningsprojekt, och jag trodde seriöst att jag hade gjort ett misstag, och då gjorde vi ytterligare forskning för att försöka döda hypotesen”, sa Annette Stowasser från University of Cincinnati.

Eftersom forskarna så starkt ifrågasatte och prövade upptäckten kan vi nu känna oss extra trygga i att den stämmer. Det man har funnit är ett djur som har bifokala linser. Bästa sättet att förstå vad som menas med det är att betrakta bilden på glasögonen här till höger. Som ni ser är det två linser i ett, och det används för att kunna fokusera (se skarpt) på båda nära och långt håll.

Nu har man alltså hittat ett djur som har sådana linser i sina ögon. De funkar mycket bättre än de linser som hittills tillverkats av människor. (Man hoppas nu kunna dra lärdom av denna smarta design.) Inte nog med det. Djuret har två separata näthinnor som sitter och fångar upp ljuset på olika djup inne i ögat. De är placerade på ett sätt som gör att de kan se fokuserat både på nära håll och långt håll samtidigt – med samma öga!

I bilden nedan ser vi djuret i fråga. Det är ett slags dykarbagge som på engelska är känd som ”sunburst diving beatle” (Thermonecuts marmoratus). Vuxna dykarbaggar har inte dessa speciella ögon – de finns bara i larvstadiet.

Larv (blivande bagge) från en annan art inom familjen dykare (Dysticidae).

”Så vitt vi vet är detta det första beviset på sanna bifokala linser i det kvarvarande djurriket”, säger forskarna till tidningen Current Biology. Kvarvarande? Vadå kvarvarade? Jo, de syftar på att man sedan tidigare har upptäckt ett djur med bifokala linser, men inte i något nu levande djur utan i fossil som enligt evolutionisternas dateringar är över 450 miljoner år gamla. Det är hos trilobiter, som antas vara utdöda eftersom de bara har påträffats som fossil. Huruvida man kommer att finna levande trilobiter vet jag förstås inte, men en sak tycker jag är särskilt intressant: Att något så komplext som bifokala linser skulle ha dykt upp så tidigt under evolutionen.

Trilobiter har lyfts fram som exempel på primitiva djur som levde tidigt i livets utveckling. Vad vi ser är dock att livet aldrig riktigt har varit ”primitivt”. Allt dyker upp komplext och färdigt utan enklare föregångare. (Se till exempel ännu ”äldre” djur med färdiga moderna nervsystem.)

Trilobitexperten Riccardo Levi-Setti (evolutionist) skrev så här om trilobiternas ögon: ”Trilobiter har löst ett mycket elegant fysikaliskt problem och kände uppenbarligen till Fermats princip, Abbes sinuslag, Snells lag om refraktion och optiken bakom dubbelbrytande kristaller…”

Jag tror förstås att varken trilobiter eller dykarbaggar är insatta i optikens lagar. Jag tror inte heller att slumpmässiga mutationer och naturligt urval kan tänka och förstå sådana lagar. Jag tror inte att de har förmåga att skapa något så komplext – eller att skapa något överhuvudtaget. Jag tror istället att Han som har skapat trilobiters, dykarbaggars och människors ögon, är densamme som har skapat själva ljuset och naturlagarna. Skaparen visste förstås precis vad han gjorde.

Källor:
Bug with bifocals baffles biologists (nyhetssida)
Biological bifocal lenses with image separation (forskningsartikel)
Image formation by bifocal lenses in a trilobite eye? (annan forskningsartikeln om bifokala linser hos trilobiter)

 

Trilobiter sopsorterade sig själva?

Jag har nyligen varit och letat fossil i ett några kalkbrott i Siljansringen (Dalarna). Stället kryllar verkligen av fossil så det är mycket lätt att hitta dem. Stenblocket som syns i bilden ovan var så fullt av fossil att man faktiskt kan säga att det enbart var uppbyggt av dessa. Tyvärr var stenen väldigt skör med sprickor som gick kors och tvärs, så det var svårt att ”frilägga” något enskilt fossil från just denna sten. Eftersom det fanns andra stenar som var lättare att bearbeta lät jag detta block (på cirka 40 cm) få bli ett experiment där jag knackade sönder den för att undersöka vilka fossila organismer som fanns begravda i den.

Jag fann då att hela stenblocket bestod av ett och samma slags fossil, nämligen tätt packade trilobit*stjärtar från arten Eubronteus. Jag hittade endast ett undantag: ett trilobithuvud (av en annan art – se bilden nedan). Själv hittade jag inte så många huvuden, men jag fick veta att de också brukar ligga samlade för sig. Denna typ av sortering är mycket vanlig.

Till höger: Trilobitstjärt från arten Eobronteus – Till vänster: Trilobithuvud av (för mig) okänd art – (Fossilen var cirka 5 cm långa.)

Man kan ju verkligen fråga sig varför trilobiternas kroppsdelar ligger sorterade på det här sättet? Brukade döende trilobiter först dumpa sina stjärtar på en angiven plats, för att sedan krypa vidare och dumpa huvudet på annan plats och mellankroppen på en tredje? Varför denna sortering?

Och varför ligger de så tätt packade? Om de ”tappade” sina stjärtar en i taget borde det väl ha hunnit täckas över med lite sand innan nästa duktigt sopsorterande trilobit kom dit?

En mer rimlig förklaring är förstås att snabbt forsande vatten har slitit sönder alla dessa trilobiter, och att de genom vattnets sorterande verkan har samlats på detta sätt.

 

* Trilobiten är ett slags bottenlevande kräftdjur som antas vara utdött. Den har fått sitt namn på grund av att den har tre lober: huvud, kropp och bakkropp. Den fanns i tusentals olika varianter.