Hur man bygger en bomb i skolsystemet

Illustration: Caleb Salisbury

Översatt med tillstånd från creation.com.
av David Catchpoole, http://creation.com/how-to-build-a-bomb-in-the-public-school-system

Hur kunde de skjuta och döda sina skolkamrater? Det var frågan som ställdes efter att 15 människor skjutits ihjäl vid Columbine High School i Colorado, USA, den 20 april 1999. Vad var det som fick två unga människor att döda, förgöra och bomba i en självmordsattack?

Kläderna kan ge oss ledtrådar om hur dessa tonårsmördare tänkte. I obduktionsrapporten för en av mördarna finns dokumenterat att under den dag då tragedin ägde rum bar han svarta armékängor, en svart handske på höger hand och en vit t-shirt med texten ”Natural Selection”.¹

Vad menades med ”Natural Selection” [Naturligt Urval]? En tidningsreporter har kopplat ihop texten på t-shirten med ett dataspel med samma namn, som presenteras som ”en plats där ‘survival of the fittest’ [den bäst anpassades överlevnad] får en väldigt bokstavlig innebörd … det är det naturliga sättet, det är Naturligt Urval.”¹ Efter massakern i Columbine har det blivit vida känt att mördarna var som besatta av väldigt blodiga dataspel och våldsam död. De fascinerades också av Nazitysklands tro på ”härskarrasen” – som närts av darwinistiska idéer om kamp och överlevnad.²

Trevandes efter svar om denna och andra tragedier är det fler och fler som uttrycker sin förvåning och oro över den ökande grad av förtjusning med vilken många tonåringar närmar sig våldsskildringar. Fixeringen vid död är dock föga överraskande med tanke på att de flesta offentliga skolor i västvärldens länder numera lär ut att våld och död är ”naturliga” evolutionära mekanismer, som under miljoner år har drivit på slumpmässiga processer tills människan uppkom.

Med tanke på att de sedan barnsben har fått höra att människan bara är ett djur, att död och våld är en naturlig del av evolutionen samt att ”endast de bäst anpassade överlever”, så är det inte så konstigt att den här generationens unga vältrar sig i total hopplöshet. Till och med när de får höra att ”Jesus älskar dig” så är det många som antingen inte förstår vad som menas med det i en ”värld av död och slump”, eller så gör det dem ännu mer arga och bittra över att en sådan underbar möjlighet tycks förvägras dem av vetenskapliga ”fakta”. Många av dem är ”vandrande tidsinställda bomber”, som inte fruktar någon dom efter döden, och som närsomhelst kan explodera av ilska och hat.

Hur kan vi kristna hjälpa till att desarmera dessa ”bomber”? Kristus är verkligen svaret, men för att nå alla unga människor i ett ”evolutioniserat” samhälle krävs verkligen att kyrkan förstår och använder sig sig av sanningen om vårt ursprung.

Den sanna och noggranna historieskildringen i Första mosebok hjälper både unga och gamla att förstå varför denna värld plågas av våldsamhet – att död, blod, sjukdom och lidande är konsekvenser av synden – men att Gud älskade världen så mycket att Han gav sin Son som offer för våra synder. Våra ungdomar behöver få veta att de har skapats till Guds avbild, att de är syndare som skiljts från sin Skapare, men att de kan bli räddade in i evigheten. De behöver få veta att livet har mening, genom vår Herre Jesus Kristus.

Referenser

1. Denver Rocky Mountain News, pp. 4A, 14A, 25 June 1999.
   
2. Bergman J., Darwinism and the Nazi race Holocaust, Journal of Creation 13(2):101–111, 1999.

 

Jesus svarade: ”Detta är lagen i ett nötskal”

De sex sista budorden (5-10) handlar om vår relation till våra medmänniskor, och de tio första handlar om vår relation till Laggivaren. När han – alltså Jesus! – över 1400 år efter Sinai fick frågan om vilket bud som var viktigast, svarade han:

Viktigast är detta: ”Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.” – Mark 12:29-30 (han citerade 5 Mos 6:4-5)

Detta sammanfattar alltså de fyra första buden. Att älska Gud av hela sitt hjärta, själ, förstånd och kraft – alltså att älska honom med allt man har! Vad innebär det? Hur gör man det? Gud, kan du förklara för vi förstår inte vad som menas med att älska dig? Jo, det innebär att man (1) sätter Gud först i allt, att man (2) inte tar efter någon eller något annat utan bara vill låta sig formas efter Guds karaktär (3) talar väl om honom, samt att man (4) längtar efter att umgås med honom på den inbokade dejten varje vecka. Det är alltså vad det innebär att älska Gud helhjärtat och till 100 %.

Jesus fortsatte med att säga:

Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte. – Mark 12:31 (han citerade 3 Mos 19:18)

Detta sammanfattar alltså de sex sista buden. Att älska sin nästa som sig själv. Men vad innebär det då? Gud kan du förklara? Ok, här blir det nästan lite pinsamt då Gud måste ta det till en så låg nivå som att säga: Jo, eh … ni förstår att om man älskar en medmänniska så … till exempel … dödar man honom inte (6). Det borde ju vara helt uppenbart! Men Gud kände sig uppenbarligen tvungen att ”spell it out” på detta sätt. När vi väl har förstått det kan Gud jobba vidare med oss och lära oss att vi faktiskt inte ska hysa något agg alls mot våra medmänniskor (6). Gud sa också att vi ska (5) respektera och ta hand om våra föräldrar, (7) vara trogna och värna om äktenskapet, (8) inte ta något som tillhör någon annan eller sko sig på någon annans bekostnad, (9) inte sprida falska rykten som kan skada andra, och kanske svårast av allt: att inte ens vilja göra något själviskt (10).

Att älska Gud och att älska medmänniskor, det sammanfattar enligt Jesus poängen med hela lagen (faktiskt hela det gamla testamentet) – det är lagen i ett nötskal!

På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna. – Matt 22:40

”Att älska Gud och medmänniskor – det är hela lagen i ett nötskal!” – Foto: Horst Frank (Wiki)

 

Utmaning: Saknas något i de tio budorden?

Jag började bloggserien om de tio budorden med att fråga om de kunde göras bättre. Jag tror att jag har demonstrerat med önskvärd tydlighet att de i alla fall inte är en samling godtyckliga regler, utan att det fanns goda anledningar till de budord som Gud gav. Min personliga slutsats är att jag helt håller med Jakob, som sa att Guds lag är perfekt (Jak 1:20). Jag skulle till och med kunna stämma in i psalmistens sång, om jag bara hade noter till den… 😀

Vad jag älskar din lag! Jag begrundar den dagen lång.
– Ps 119:97 (psalm 119 är en enda lååång hyllning till lagen)

Men, jag vet ju att alla inte håller med om budordens fullkomlighet. Bland de förslag på förbättringar som lades fram när jag först förde detta på tal, handlade de flesta om vilka budord som ansågs onödiga och orimliga. Det verkade enbart gälla de fyra första buden – dem som handlar om vår relation till Laggivaren. Det kanske inte är så konstigt att den som inte tror på Gud, eller inte vill följa honom, tycker att dessa budord är onödiga och orimliga. Men om Gud finns och har skapat oss, så är det förstås rimligt att en relation till honom är precis vad vi behöver. Det är inte själviskt av Gud att säga att vi ska tillbe honom och ingen annan. Han vet vad vi mest av allt behöver och säger detta för att han älskar oss – han vill vårt bästa.

När det gäller de övriga sex buden (5-10) har jag inte hört så många invändningar, i alla fall verkar de inte anses onödiga. Det beror förstås på att dessa budord handlar om relationen till våra medmänniskor, och av det har vi alla erfarenhet.

Saknas något?

Så, istället för att fråga om det är något av de tio budorden som är onödigt eller orimligt, frågar jag istället om det är något som saknas? Finns det någon viktig punkt som Gud borde ha tagit med? Själv kan jag inte komma på något utan tycker att allt har täcks in av de tio budorden. Jag tänker alltså inte att de tio budorden är Guds tio i topp-lista över viktiga saker att tänka på, men att det finnas mer som inte står med. Jag menar att de faktiskt inkluderar allt (förutsatt att vi ”fördjupar” varje budords innebörd enligt en logisk riktning).

Om du kommer med ett nytt förslag, glöm inte att motivera varför du tycker att det borde stå med.

 

Bloggserie om de tio budorden

Detta inlägg fungerar som innehållsförteckning för min bloggserie om de tio budorden. Det finns ett huvudinlägg för varje budord och man klickar på rubrikerna i fetstil för att komma till dem (Budord 1, 2, 3…). De andra länkarna går till inlägg som är fördjupningar av specifika fraser i budorden. Sidan kommer att uppdateras efterhand som det kommer nya inlägg på temat.

Utmaning: Saknas något i de tio budorden?
De tio budorden – kunde de göras bättre?
De tio budorden – gäller de fortfarande?
Varför så hårda bud, Gud?
När Gud och israeliterna skrev kontrakt
10 budord = 10 pelare för ett bra samhälle (budorden på vers)
Jesus svarade: ”Detta är lagen i ett nötskal!”

Budord 1
”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av [eller före] mig.”

Du skall inte vänsterprassla med andra gudar.
Är Gud självisk när han säger att vi ska tillbe honom och ingen annan?

Budord 2
Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.

Katolska kyrkan ignorerar det andra budet.
Sikta mot stjärnorna … eller mot lerpölen?
Är det andra budordet ett förbud mot konst?
Är det sant att Gud “låter straffet för fädernas skuld drabba barnen”?
Gud varnar: Barn blir lidande av föräldrars dåliga val

Budord 3
Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.

Budord 4
Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.

Budord 5
Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.

Budord 6
Du skall inte dräpa.

”Du skall inte dräpa” eller ”Du skall inte mörda”?

Budord 7
Du skall inte begå äktenskapsbrott.

Fly från smutsiga tankar!

Budord 8
Du skall inte stjäla.

Budord 9
Du skall inte vittna falskt mot din nästa.

Gud grundade ett säkert rättssystem

Budord 10
Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.

 

Budord 10: ”Du skall inte ha begär till…”

Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa. – 2 Mos 20:17

Tänk vilken fantastisk värld vi skulle leva i om ingen någonsin utförde en självisk handling! Tänk om alla levde enligt Guds bud och tillämpade principen ”älska din nästa som dig själv” (3 Mos 19:18, som sammanfattar budord 5-10). Men hur skulle det gå till? Är det ens möjligt? Nej, egentligen inte. Så länge vi har kvar våra själviska tankar är det oundvikligt att de någon gång leder till handling, även om det sker omedvetet eller okontrollerat. För att kunna stoppa själviska gärningar måste vi angripa själva roten till problemet: de själviska tankarna – begäret – viljan att göra fel.

Det är just detta som det tionde budordet riktar in sig på. Inte nog med att vi inte ska göra själviska handlingar, vi ska inte ens vilja göra det. Själva begäret i sig är alltså en lagöverträdelse enligt Guds standard!

Hur kan Gud beordra något sådant? Jag har tidigare sagt att Gud inte tänker styra våra tankar. Det är helt emot hans principer. Men vid första anblick kan det verka som att det är just det han är ute efter i det tionde budordet, eftersom han säger till oss att inte tänka fel tankar. Jag var inne på detta tidigare i inlägget Fly från smutsiga tankar, där jag bland annat citerade Jesus om det sjunde budordet:

Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap. – Matt 5:27-28

Lägg dock märke till att detta inte innebär att Gud styr våra tankar. Det innebär bara att han sätter ribban och föreskriver vilken standard vi behöver uppnå. Det är skillnad. När en läkare skriver ut medicin, tvingas patienterna att ta den? När en lärare berättar var gränsen går för betyget godkänt, tvingas elever att lära sig? Nej, men det bör förstås motivera dem. Alla som vill bli friska/godkända lyssnar på instruktionerna och gör sitt bästa för att agera efter dem.

Har Gud satt ribban för högt genom att begära att vi inte ens ska ha begär? – Foto: The US Army (Wiki)

Har Gud satt ribban för högt? Det tycker jag inte. Om Guds långsiktiga mål är att få ett slut på all ondska och allt lidande, då räcker det inte att vi förändrar våra handlingar så att vi utåt sett verkar goda. Vi behöver bli förvandlade inifrån! Våra tankar måste förnyas! (Rom 12:2) En sådan förvandling kan vi omöjligt åstadkomma genom egen ansträngning. Det är bara Guds Ande som kan göra det. Eller som Gud sa i Jeremia 31:33: ”Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan.” Patienten kan inte bota sig själv, utan måste lägga sin under kniven och låta kirurgen Gud göra sitt jobb.

Guds Ande är en verklig gentleman. Han tvingar sig inte på någon. Så fort vi visar att vi vill gå vår egen väg låter han oss göra det, dock inte utan att vädja till oss och visa oss om vi är på fel väg. Om vi däremot använder vår fria vilja till att välja Gud, då kan han verka i oss. Om vi ber Gud förvandla våra tankar och ta bort de begär vi brottas med, då kan han befria oss.

 

Budord 9: ”Du skall inte vittna falskt mot din nästa”

 Du skall inte vittna falskt mot din nästa. – 2 Mos 20:16

Domaren till tandläkaren: ”Do you swear to pull the tooth, the whole tooth, and nothing but the tooth.” – Foto: Leonbloom123 (Wiki)

Detta budord brukar förknippas med lögner i allmänhet, och alltså inte bara med att ljuga i rätten (se Gud grundade ett säkert rättssystem). Det tycker jag är helt i linje med Bibeln. Precis som med budord nummer 6, 7 och 8 finns här en djupare och skarpare innebörd. Det nionde budordet innefattar allt som görs i syfte att vilseleda. Det ligger inte bara i vilka ord som talas, utan i små gester och ansiktsuttryck. Även om vartenda ord som yttras är 100 % sant kan man vilseleda med tonfall och ansiktsuttryck. Så länge syftet är att vilseleda är det en lögn.

Man kan också vilseleda genom att vara selektiv i den information man ger. Allt man säger må vara sant, men man utelämnar viktig information för att det ska missförstås. ”Sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen”, heter det ju. ”Halvsanningar” är förstås inte alls några sanningar; och det är ju en klen tröst att 99 % av det som sägs är sanningar, om syftet med dessa är att maskera en lögn som gömmer sig i den sista lilla procenten.

Det som budordet främst handlar om är lögner som riktar sig mot en viss person för att skada dennes rykte. Det är inte bara i rätten som man kan bli felaktigt anklagad (och därmed oskyldigt dömd). Vi människor är nämligen alldeles för bra på att döma varandra helt utan någon rättegång, och utan att först undersöka saken ordentligt. Har det väl spridits ett rykte kan det ta mycket lång tid för den det gäller att bli fri från allas misstankar. Själva skvallret går runt med förvånansvärd snabbhet, särskilt om medierna hjälper till, men det kan ta en livstid för den förtalade att få upprättelse. Vad är det sedan som gör att den som spridit det felaktiga ryktet blir så snabbt förlåten, medan den anklagade får dras med det hela livet? Det brott som aldrig ens fanns blir ihågkommet, medan det verkliga brottet blir bortglömt! Kan det var så att vi tar alldeles för lätt på det nionde budordet?

 

Gud grundade ett säkert rättssystem

Du skall inte vittna falskt mot din nästa. – 2 Mos 20:16

Fy vad ruttet att vittna falskt! Tänk dig in i situationen att du är misstänkt för ett mord som du är helt oskyldig till. Ett ögonvittne träder fram, men säger inte alls sanningen utan berättar med stor övertygelse och skickligt skådespeleri en helt påhittad historia där du målas upp som en brutal mördare. Det kommer fler vittnen som styrker det första vittnets historia. Det hela är mycket genomtänkt. De har satt dit dig. Du blir dömd, medan den verklige mördaren går fri.

Ju värre straff den oskyldigt dömde får, desto mer fruktansvärt är det om någon vittnar falskt. Enligt Mose lag skulle en mördare straffas med döden. Vad vore i så fall ett lämpligt straff åt den som ljuger i rätten så att en oskyldig blir dömd till döden? Jag finner flera intressanta punkter i texten nedan:

[1] Ett enda vittne är inte nog för att fälla någon för brott eller förseelser, vilken synd det än gäller. För att en sak skall avgöras måste två eller tre personer vittna. Om ett illvilligt vittne kommer med falska anklagelser mot någon, skall de båda parterna i tvisten träda fram inför Herren, inför de präster och domare som då kommer att finnas. [2] Domarna skall noga undersöka saken, och om vittnet är en lögnare som har vittnat falskt mot sin broder, skall ni [3] göra detsamma med honom som han hade tänkt ut mot sin broder. Du skall utrota det onda ur folket. [4] Alla andra skall känna fruktan när de hör om detta, och sedan skall ingen mer göra något så ont hos dig. Visa ingen förskoning: liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand och fot för fot. – 5 Mos 19:15-21

Punkt 1-2 berättar hur rättegångarna skulle gå till. Det var aldrig nog med ett vittne för att döma någon. Om den anklagade sa emot vittnesuppgifterna (”Not guilty, Your Honor”) skulle de ”noga undersöka saken”. Eftersom vi det i nya testamentet förekom att folk plockade upp stenar för att stena folk utan någon ordentlig rättegång, får man kanske det felaktiga intrycket att detta var i enlighet med Guds lagar, men det var det alltså inte.

Punkt 3 svarar på frågan om vad lögnaren skulle få för straff, och punkt 4 förklarar varför: Det skulle avskräcka från alla framtida försök att vittna falskt mot en oskyldig. ”Visa ingen förskoning.”

Tänk nu efter. Hur skulle det bli om det knappt var något straff för den som ljuger i rätten? Då skulle man inte längre kunna lita på några vittnesmål, och då kollapsar hela rättssystemet. Dessutom: Om ett land tillämpar dödsstraff utan att samtidigt tillämpa de principer som finns beskrivna i texten ovan, då kan det bli väldigt fel.

En annan sak som kan göra att det blir fruktansvärt fel – alltså i avseendet att oskyldiga blir dömda – är att många rättssystem idag dömer baserat på indicier och inte efter verkliga bevis. Enligt de principer som beskrivs i Bibeln borde många gå fria i brist på bevis (eller kanske dömas till tillsyn om det ändå fanns starka indicier). ”Hellre fria än fälla”, heter det väl?

Vi ser att Gud grundade ett mycket klokt och säkert rättssystem, som vi till och med i våra ”civiliserade” dagar har mycket kvar att lära av.

 

Budord 8: ”Du skall inte stjäla.”

Du skall inte stjäla. – 2 Mos 20:15

Foto: Rama (Wiki)

Precis som med de andra budorden (t ex Budord 7: ”Du skall inte begå äktenskapsbrott”) handlar det inte bara om sådant som syns och märks, utan även om brott som aldrig upptäcks av någon människa. Det är inte bara vanlig stöld eller snatteri som avses här, utan alla sätt där man tar något som tillhör någon annan. Det är inte minst ett förbud mot att ta människor, det vill säga slavhandel eller att ta någon som slav med våld. Ordet som översatts med ”röva bort” nedan är faktiskt samma som i budordet: ganav.

Den som rövar bort en människa skall straffas med döden, vare sig han sålt den bortrövade eller denne påträffas hos honom. – 2 Mos 21:16

Om det visar sig att en man har rövat bort en av sina bröder, en israelit, och sålt honom som en handelsvara, så skall den mannen dö. Du skall utrota det onda ur folket. – 5 Mos 24:7

Det åttonde budet förbjuder också alla former av självisk och oärlig vinning genom att man utnyttjar någon eller fiffla med den anställdes lön.

Ni skall inte stjäla och inte bedra eller lura varandra. –  3 Mos 19:11

Om din broder kommer på obestånd och inte längre kan försörja sig, skall du ta dig an honom som man gör med en invandrare eller en tillfälligt bosatt och låta honom bo hos dig. Du får inte ta ränta av honom eller kräva mer tillbaka, ty du skall frukta din Gud och låta din broder bo hos dig. Låna inte ut dina pengar åt honom mot ränta, och lämna honom inte av dina livsmedel för att kräva mer tillbaka. – 3 Mos 25:36

Du skall inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något. Du skall inte hålla inne arbetarens lön över natten. – 3 Mos 19:13

Att utnyttja någon annans okunskap när man gör affärer eller att tjäna pengar på någon annans olycka är också stöld! All girighet, oärlighet och påhittighet i att sko sig på någon annans bekostnad är exempel på brott mot det åttonde budet. Tänk hur annorlunda vår värld skulle vara om detta enda budord efterföljdes! Gud visste verkligen vad han gjorde när han gav oss de tio budorden.

 

Fly från smutsiga tankar!

I föregående inlägg (Budord 7: “Du skall inte begå äktenskapsbrott”) berättade jag om kung Davids otrohet med Batseba och hur det ledde till en nedåtgående spiral av ondska med mycket allvarliga konsekvenser för David, familjen och faktiskt hela riket!

Det hela började med … en enda blick! David fick syn på henne medan hon badade. Han borde ha tittat bort, men istället dröjde hans blick kvar, och han började fantisera om hur gärna han ville ha sex med henne. Han hörde sig för om vem hon var. Han hoppades förmodligen att hon skulle vara ogift, men han fick istället veta att hon var ”hettiten Urias hustru”. Ajdå!

(Uria räknades förresten som en av Davids hjältar – en av hans närmaste och mest lojala vänner. Han somnade in helt ovetande om vad David gjort. Undrar hur det blir när David och Uria möts i himlen. David’s got some serious ‘splainin’ to do!)

David borde förstås ha skämts ihjäl när han fick höra vems fru han hade fantiserat om. Men på något vis fann han ett sätt att ursäkta sig själv för detta. Kanske hade Urias härkomst något med saken att göra – han var ju inte israelit. Kanske tänkte David att det inte var lika fel att göra så mot någon som kom från ett land med lägre moral. Och kanske började kung David tänka att han i egenskap av kung förtjänade denna kvinna. Vi vet inte vad David tänkte, men på något vis lyckades han rationalisera bort det monstruöst felaktiga i att ligga med denne mans hustru. Han skickade efter henne och låg med henne. Det som började med till synes oskyldiga fantasier slutade med äktenskapsbrott…

…fast äktenskapsbrotten var som sagt inte alls slutet… och dessa fantasier var inte alls oskyldiga! Jesus förklarade att även dessa tankar räknas som ett brott mot budordet:

Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap. – Matt 5:27-28

Det räcker inte med sexuell renhet i de handlingar som syns och märks. Vi behöver även vara rena i våra tankar. Det är ju där allt börjar! Det bästa är att undvika det helt – att titta bort och tänka på något annat. Gör inte som David gjorde. Gör istället som Josef och fly från sådana situationer (1 Mos 39)!

Flee from sexual immorality. All other sins a person commits are outside the body, but whoever sins sexually, sins against their own body. – 1 Kor 6:18 (NIV)

 

Budord 7: ”Du skall inte begå äktenskapsbrott”

Du skall inte begå äktenskapsbrott. – 2 Mos 20:14

De som är otrogna mot sina respektive kanske inbillar sig att de handlar kärleksfullt när de lever ut sina känslor för varandra. Men det som först verkade så kärleksfullt och gott, visar sig istället vara raka motsatsen. Bibeln ger oss en del exempel på hur illa det kan gå. Det mest kända och kanske mest fruktansvärda exemplet på detta är nog kung Davids otrohet med Batseba. Följande är hämtat från 2 Sam 11:

En dag när David hade stigit upp efter sin middagsvila och gick omkring uppe på taket till sitt palats fick han därifrån se en kvinna som badade. Hon var mycket vacker. David förhörde sig om vem hon var och fick veta att det var Batseba, dotter till Eliam och hustru till hettiten Uria. Då skickade David några män för att hämta henne, hon kom till honom, och han låg med henne fast hennes reningstid ännu varade. Sedan återvände hon hem. Hon blev havande, och hon meddelade David: ”Jag väntar barn.” Då sände David order till Joav: ”Skicka hit hettiten Uria!”

Vad tänker David göra nu? Kallade han hem Uria från kriget för att be om ursäkt för att han begått äktenskapsbrott med hans fru? Nej, han vill att Uria ska ha sex med sin fru så att han ska tro att barnet är hans eget. Davids plan fungerar dock inte, för Uria vägrar göra det av lojalitet mot de andra soldaterna:

”Arken och Israel och Juda är i fält. Min herre Joav och kungens män har sitt läger ute i det fria. Skulle då jag gå hem och äta och dricka och ligga med min hustru? Nej, så sant du lever, aldrig att jag skulle göra så!”

David ser då till att supa honom full. Men Uria ville fortfarande inte gå hem och ligga med sin fru. Han uppvisar större integritet när han är full än vad David gjorde när han var nykter. Kungen skulle nu kunna erkänna sitt misstag, men istället skriver han ett brev till befälhavaren med instruktioner som ska se till att Uria blir dödad. Den lojale Uria bär själv med sig brevet till befälhavaren Joav, intet ont anande om att han bär sin egen dödsdom. Vi ser att David räknade kallt med Urias ärlighet i att inte skulle tjuvläsa brevet. Uria (och många män med honom) blir mördade av David. Det är skrämmande hur långt den annars så ädle kung David kunde gå för att försöka rädda sitt eget rykte!

Dessa fruktansvärda brott fick mycket allvarliga konsekvenser för hela Davids familj, och faktiskt för hela nationen. (Se mer i Dåliga exempel i Bibeln: Kungafamiljens våldtäkter och mord.) Så ta inte för lätt på äktenskapsbrott! Otrohet är inte kärlek!

Kung Salomo, som var son till David och Batseba (!) hade en del att säga om detta under sina mer förnuftiga år:

Vettlös är den som begår äktenskapsbrott, han störtar sig själv i fördärvet. – Ords 6:32

Drick vatten ur din egen brunn, friskt vatten ur din egen källa.
Skall dina källflöden rinna ut på gatan och strömma ut över torget?
Nej, de skall tillhöra dig ensam, dela dem inte med andra!
Må din källa vara välsignad. Gläds åt din ungdoms hustru,
den älskliga hinden, den vackra gasellen.
Må hennes bröst alltid vara din lust, hennes kärlek alltid berusa dig.
Varför skulle du berusas av en annan kvinna,
och famna en främmande, min son?

Herren ser var människan går, han ger akt på alla hennes steg.
Den onde fångas av sina egna brott och fastnar i sina synders snara.
Han dör för att han försmådde fostran och berusades av sin stora dårskap.
– Ords 5:15-23

Jag tycker ”fångas av sina egna brott och fastnar i sina synders snara” är en mycket passande beskrivning av den nedåtgående spiral av ondska som äktenskapsbrott kan leda till. I nästa inlägg ska vi titta närmare på hur man bäst undviker det: Fly från smutsiga tankar!

 

Budord 6: ”Du skall inte mörda”

Ett tidigare inlägg handlade om huruvida det borde översättas med ”Du skall inte dräpa” eller ”Du skall inte mörda” (som är den vanligaste översättningen). Där visade jag också en del texter som visar att det handlar om avsikterna bakom det vi gör mot våra medmänniskor. Skadar vi någon med en ”ond eller fientlig avsikt” så är det mord.

Men detta budord innefattar så mycket mer än bara mord, som bara är ett av många uttryck för ett problem som går mycket djupare: HAT riktat mot medmänniskor – att vilja tillfoga någon annan skada och lidande. Hat kan likställas med mord.

Den som hatar sin broder är en mördare – 1 Joh 3:15

Vi begår passivt mord genom att inte hjälpa medmänniskor som vi vet är döende!

Mord är förstås bland de allra allvarligaste manifestationerna av hat, fast det finns i alla fall en som är värre och det är tortyr. Det finns former som kanske inte verkarså allvarliga, eftersom de inte orsakar direkt fysisk skada, men som kan vara nog så destruktiva och ge djupa sår. Listan kan göras lång över handlingar som skadar våra medmänniskor och som grundar sig i hat (som motsats till kärlek och omtanke). Allt detta kan räknas som brott mot det sjätte budordet:

• Tortyr
• Mord och dråp
• Att uppvigla eller beordra någon annan att mörda eller tortera en tredje part
• Att uppvigla någon att skada sig själv
• Mobbning och trakasserier
• Att vilja göra någon annan illa
• Själviskt beteende som går ut över andras hälsa – allt som leder till att någon annan far illa
• Försummelse att hjälpa människor som svälter eller far illa är passivt mord – alla orättvisor som skadar och förkortar livet för någon annan!

Så här förklarar Jesus den djupare innebörd av det sjätte budet:

Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen. Jag säger er: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen, och den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet, och den som säger: Din dåre, är skyldig och döms till det brinnande Gehenna. – Matt 5:21-22

En god människa tar fram det som är gott ur sitt goda förråd, och en ond människa tar fram det som är ont ur sitt onda förråd. Men jag säger er att varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas. – Matt 12:35-37

Alltså, även ord som yttras i hat och vrede gör oss till lagöverträdare i Guds ögon. Det är inte svårt att se vilken ond, svart snöboll som kan sättas i rullning av att någon yttrar ett ont ord till någon annan. Den som blir illa bemött riskerar ju att föra vidare det till många andra. Antingen går hatet bara runt, eller så är det någon i slutet av kedjan som bara får ta emot all skit.

Mobbning är som mord. Det är bara själva dödandet som fattas.

En del människor är starka och kan bryta den onda spiralen utan att själva ta skada. Jag tror att de får sin styrka av Gud. Om vi gör det kan vi motverka syndens skadande effekter.

Ett mjukt svar stillar vrede, ord som sårar väcker harm. – Ords 15:1

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. – Ef 6:10

 

”Du skall inte dräpa” eller ”Du skall inte mörda”?

 Du skall inte dräpa. – 2 Mos 20:13 (Bibel 2000)

Du skall inte mörda. – 2 Mos 20:13 (Folkbibeln)

Dråp eller mord? Vissa av de engelska översättningarna (se de trettio vanligaste här) har översatt det hebreiska ordet ratsak med ”kill” medan de flesta har valt ”murder”. Dråp räknas i många länder som ett mindre allvarligt brott än mord: Det var inte planerat under en lång tid, utan skedde i stundens hetta. Så vad gör det då för skillnad om vi översätter det med dråp eller mord? Om det egentligen heter ”Du skall inte mörda”, betyder det då att dråp är okej enligt budordet? Är det okej att i plötsligt vredesmod döda en annan människa? Är huvudsaken att man inte har planerat dödandet under en lång tid?

Nej, det är verkligen inte vad budordet säger. I hebreiskan görs ingen sådan skillnad mellan mord och dråp. Däremot görs det i tilläggslagarna tydlig skillnad på mord och olyckshändelse:

Om någon slår en annan med ett järnföremål … en sten … ett träredskap … om någon knuffar omkull en annan i ond avsikt eller kastar något på honom med ond vilja, så att döden följer, eller slår till honom i fientlig avsikt, så att döden följer, då skall han straffas med döden: han är en mördare. Blodshämnaren skall döda mördaren när han stöter på honom. – 4 Mos 35:16-21

Men om någon råkar knuffa omkull en annan utan fientlig avsikt, eller om han utan ond vilja kastar något föremål på den andre, eller om han utan att se sig för träffar den andre med en sten som går att döda med, och döden följer, och detta fast han inte var den andres fiende eller ville honom något ont, då skall menigheten döma mellan gärningsmannen och blodshämnaren enligt här givna föreskrifter. Menigheten skall rädda dråparen undan blodshämnaren och föra honom tillbaka till den asylstad dit han flytt. – 4 Mos 35:22-25

Här är det alltså avsikten som avgör, men inte huruvida avsikten var att döda, utan faktiskt huruvida avsikten överhuvudtaget var att skada. Alltså: Om avsikten enbart var att skada men offret ändå dör, så räknades gärningsmannen som mördare enligt denna lag; eftersom avsikten var ond och fientlig.

Därför spelar det heller ingen roll om vi översätter budordet med ”Du skall inte dräpa” eller ”Du skall inte mörda” … så länge vi inte uppfattar ordet dräpa som synonymt med att döda. I så fall är ”Du skall inte mörda” en bättre översättning. (Se nästa inlägg: “Blodshämnarens” tunga plikt.)

 

Budord 5: ”visa aktning för din far och din mor”

Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. – 2 Mos 20:12

De fyra första budorden handlar om vår relation till Gud. De sex sista handlar om vår relation till våra medmänniskor. Det femte budet utgör faktiskt en passande övergång mellan dessa.

Föräldrarna representerar Gud

Det är ju nämligen så att Gud är allas vår förälder. Han har skapat oss till sin avbild, och han har gett sina skapelser den fantastiska förmågan att i sin tur skapa egna avbilder!

Som förälder har man ett mycket viktigt andligt uppdrag. Inför barnet representerar man Gud. Det är föräldrarna som bär det största ansvaret, inte bara i att berätta om Gud och hur han är, utan också i att visa vem han är genom sitt eget sätt leva – inte minst i genom sitt sätt att bemöta barnen.

Om en förälder berättar för sina barn om hur god och kärleksfull Gud är, men inte själv uppvisar en gnutta av dessa karaktärsdrag, vad kommer då barnen få för bild av Gud? En arg och våldsam förälder kommer snarare att vara ett hinder för dem i att lära känna och älska Gud. Kärleksfulla föräldrar överför däremot en positiv gudsbild till sina barn. Automatiskt! Enbart genom sitt sätt att vara.

Ni fäder, reta inte upp era barn, utan fostra och vägled dem efter Herrens vilja. – Ef 6:4

Respekt för föräldrar leder till respekt för Gud

Följaktligen, om ett barn lär sig att visa respekt för sina föräldrar kommer barnen lättare kunna visa respekt för Gud. Rätt typ av respekt kan inte ingjutas genom att hota eller skrämma sina barn till lydnad. Sådan ”respekt” vänds snabbt till uppror. Den rätta sortens respekt måste vinnas!

Att lära sig respektera sina föräldrar är även nyckeln till ett bra och stabilt samhälle. Respekten växer sig nämligen vidare till andra auktoriteter i skola och samhället. I Sverige är vi tyvärr lite allergiska mot tanken på auktoriteter som ska lydas. Att kunna underordna sig en auktoritet är dock en positiv egenskap (förutsatt att man inte gör det blint och oreflekterat, förstås). Om man har så mycket stolthet att man inte kan ta order av någon annan hamnar man lätt i en hel del konflikter och problem. För den som kan underordna sig och visa respekt mot andra går det däremot ofta bra här i livet. Kanske är det därför som ”det är det första bud som följs av ett löfte: ‘så att det går dig väl och du får leva länge på jorden'” (Ef 6:2-3).

Ta hand om dina föräldrar!

Förutom att det här budet hjälper till att bygga upp mogna, respektfulla och laglydiga medborgare, så kan det garantera alla gamla föräldrar en trygg och lycklig ålderdom. I vårt land idag har vi ett ”fantastiskt” välfärdssystem som gör att de äldre generationerna kan ta hand om sig själva. Då slipper barnen tyngas ner av ansvaret att ta hand om sina föräldrar! Det är förfärligt praktiskt. Många äldre vill förstås känna att de klarar sig själva ett tag till, och de vill inte vara någon annan till last. När de inte längre klarar att ta hand om sig själva finns det ålderdomshem där de kan tillbringa sina sista år.

Problemet med detta ”fantastiska” välfärdssystem är dock: Även om föräldrarnas behov blir sörjda för när det gäller mat och bostad, så är det många äldre som känner sig ensamma och övergivna av sina barn. Det medför även att vi tappar kontakten mellan generationerna, vilket förstås är mycket olyckligt! De yngre har mycket att lära av dem som levt längre här på jorden, och de äldre behöver få glädjas av de yngre.

En vis och kärleksfull Gud visste vad han gjorde är han gav oss det femte budet.
Tänk om vi skulle ta det på lite större allvar!

 

Budord 4: ”Tänk på sabbatsdagen”

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag. – 2 Mos 20:8-11

Sabbaten är ett monument över Skapelsen! Denna koppling nämns specifikt här i Andra mosebok och påminner oss samtidigt om att detta inte är något nytt bud. Det är ju faktiskt det allra äldsta och kan med rätta kallas det allra heligaste av de tio budordet. Sabbatsbudet innehåller nämligen ”Guds sigill”, eftersom det är det enda budet som både innehåller Laggivarens namn (”Jag är” – den självexisterande) och titel: Skaparen! Och det är ju just detta som utgör skillnaden mellan den sanna Guden och alla falska gudar. Det finns bara en som är Skaparen.

Sabbaten är dessutom ett minne från en perfekt värld – den som fanns innan syndafallet! Tillsammans med äktenskapet är den det enda som mänskligheten har fått med sig därifrån. Alla de andra budorden lades till efter syndafallet, då relationen med Skaparen förstördes. En gång i veckan kallas vi nu att särskilt ägna oss åt återuppbyggandet av den brustna relationen, för att en gång få möta honom igen ansikte mot ansikte när han har gjort allting nytt.

Det finns mycket jag skulle vilja säga om Sabbaten, men det blir fler chanser till det.
Jag vill bara passa på att nämna ett par saker:

1. Det finns inte en enda text i Bibeln som säger att Sabbaten har flyttats från den sjunde dagen (lördag) till den första (söndag).
2. Det finns inte heller någon text som säger att budet inte gäller lägre, eller att vi ska sluta fira Sabbat.

Och varför skulle det göra det?
Vad skulle vara anledningen att göra sig av med detta monument över Skapelsen?

 

Budord 3: ”inte missbruka Guds namn”

Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. – 2 Mos 20:7

Ojdå! Än en gång möter vi hårda ord i budorden. Det hotas med straff för den som bryter mot detta bud. Men det kan som sagt finnas goda skäl till att Gud använder hårda ord. Och precis som i det andra budet är det inte självklart att ”straff” är rätt ord (se Är det sant att Gud ”låter straffet för fädernas skuld drabba barnen”?). De ord som här har översatts med ”inte lämna ostraffad” kan nämligen också översättas med ”inte betrakta som oskyldig”. Ordet naka används även i sammanhang som: ”bli löst från en ed” (1 Mos 24:8), frias från böter (2 Mos 21:19) eller renas från synd (Ps 19:13).

Man kan lätt få för sig att detta bud handlar om att inte såra Guds stolthet – att det bara är Gud som tar skada av att vi missbrukar hans namn. Men precis som jag redan har visat om de två första buden, så finns även detta budord till för vår skull (se t ex Är Gud självisk när han säger att vi ska tillbe honom och ingen annan?).

Men vad gör jag? Försöker jag snällifiera Gud?

Egentligen är det jag skrev i ovanstående två stycken rätt onödigt. Jag tror nämligen inte att Gud har tagit i för mycket. De israeliter som först hört hörde dessa budord skulle säkert ha varit helt oförstående inför mina försök att mildra Guds ord. Varför gör jag det? Försöker jag säga att det inte är så farligt att bryta mot detta bud? (Om straffet är milt är det ju inte heller någon fara om man bryter mot det – ungefär så tror jag att israeliterna resonerade på den tiden.) Försöker jag göra om Gud till någon som är så snäll och beskedlig att han aldrig skulle straffa någon om de smädade honom?

Det är råder ingen tvekan som att Gud presenterar sig själv som en person med starka känslor (se ”En svartsjuk Gud”). Jag tror inte att någon av israeliterna tyckte att det tredje budet var ett konstigt eller orimligt bud, särskilt inte när han mötte dem här på det personliga och känslomässiga planet. Det är ju rätt självklart att man som vassal inte ska tala illa om den kung man lyder under; och vem uppskattar annars att få sitt namn släpat i smutsen? Gud presenterade det hela på det mest pedagogiska sättet – ett sätt som de alla kunde förstå och relatera till.

Vad menas med att ”missbruka Guds namn”?

Det hebreiska ordet shav kan betyda ”tomhet”, ”tomt prat” eller ”lögn”. Alltså ges en väldigt vid innebörd till hur Guds namn kan användas på fel sätt. Att ”inte missbruka Guds namn” tycker jag därför är en bra översättning. Som jag uppfattar det kan det innebära att:

1. Ljuga om Gud
2. Tala illa om Gud
3. Medvetet misrepresentera Gud
4. Använda Guds namn som en svordom
5. Använda Guds namn för att ljuga mer framgångsrikt (”Jag svär vid Gud”)
6. Använda Gud som slagträ för att vinna diskussioner
   (alltså påstå att Gud har sagt något som han inte har sagt)
7. Tala om Gud på ett respektlöst sätt
8. Tala med Gud på respektlöst sätt
9. Oavsiktligt misrepresentera Gud

På vilket sätt skadar det oss?

Eftersom de tre översta innebär ett öppet uppror mot Gud, är det inte svårt att se hur det skadar oss. Öppen fiendskap skadar alla relationer, och det gäller förstås också relationen med Gud. Även om man talar illa om Gud enbart för att man inte vet bättre (för att man tror att han inte finns) så försvårar det att en framtida relation kan gro. Vi behöver alla en relation med Livgivaren för att leva. Såga inte den gren du sitter på!

I Sverige använder vi av tradition sällan Guds namn i svordomar. Däremot är det vanligt att ropa på djävulen. Det är nog ingen bra idé, med tanke på att: ”Speak of the devil and he’ll be sure to appear.” – No thanks! We wouldn’t want that to happen. Okej, de flesta som ”ropar på djävulen” tror inte att han finns. Men frågan är om det ändå påverkar det beskydd Gud vill ge oss. ”Herrens ängel slår sitt läger omkring dem som fruktar honom”  (Ps 37:8). Tänk om vårt vårdslösa tal successivt ställer oss utanför Guds skyddsbarriärer! Det kanske är just det Gud varnar för, utan att gå in på detaljer.

Det är mitt namn, slit inte ut det

En sak som även vi kristna riskerar att göra är att använda Guds namn – då menar jag förstås även namnet Jesus – alldeles för lättvindigt och respektlöst. Var den gränsen går är säkert väldigt olika från person till person. Vi har ju alla en unik relation med Gud, eftersom vi alla är olika.

Jag tycker dock det är värt att fundera över vad det innebär att visa Gud respekt. Man kan börja med att tänka på hur man skulle tala till en människa som man hyser stor respekt för? Därefter kan man fråga sig: Hur bör jag tala med den som både är Universums Skapare och samtidigt min bästa vän? Hedrar jag honom genom att upprepa hans namn många gånger, eller bör jag hellre tänka efter en stund – ”Vem är det egentligen jag talar med?” – innan jag öppnar munnen i bön?

Släpa inte Guds namn i smutsen

Gemensamt för alla dessa olika sätt på vilka Guds namn kan missbrukas, är att de inte enbart påverkar den egna relationen med Gud – det smittar nämligen av sig på våra medmänniskor. Särskilt vi som bekänner oss som kristna har ständigt ögonen på oss och bär därför ett stort ansvar, inte bara när vi berättar om Gud utan faktiskt i allt vi gör. Det får inte bli som det scenario Paulus beskriver i Romarbrevet 2:24: ”För er skull smädas Guds namn bland hedningarna” (han citerar Jes 52:5). Ett annat citat som har fått många att kristna att tänka efter (känt från introt till DC Talks låt What if I stumble):

”The greatest single cause of atheism in the world today is Christians, who acknowledge Jesus with their lips, then walk out the door, and deny Him by their lifestyle. That is what an unbelieving world simply finds unbelievable.” – Brennan Manning

Översättning: ”Den enskilt största orsaken till ateism i världen idag är kristna, som bekänner Jesus med sina läppar, men sedan går ut genom dörren och förnekar honom genom sin livsstil. Det är vad en otroende värld helt enkelt finner otroligt.”

Det tredje budordet handlar om så mycket mer än vad som syns vid första anblick. Det handlar om hur vi presenterar och representerar Gud för vår medmänniskor. Det är ingen liten sak. Det kan göra väldigt stor skillnad!

 

Gud varnar: Barn blir lidande av föräldrars dåliga val

Ovanstående är mitt svar på den undermåligt översatta frasen ”Gud låter straffet för fädernas skuld drabba barnen” i det andra budet:

Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. – 2 Mos 20:4-6

Jag ska nu gå närmare in på hur denna ”drabbning” går till. Alltså: På vilket sätt blir barnen lidande av föräldrarnas agerande?

Barn kan ta direkt skada av sina föräldrars felaktiga val. Till exempel: Om en förälder blir alkoholist kan det påverka barnets liv mycket negativt. Ofta sker det genom misshandel, brist på kärlek och trygghet, brist på pengar till kläder och mat, eller som i bilden (huvva!).

Barn kan även ta indirekt skada av sina föräldrars felaktiga val. Genom att låta sina egna laster distrahera en från sitt viktiga uppdrag att vara förälder, samt genom att vara ett dåligt exempel, kan föräldrars ovanor gå i arv. Barn följer i sina föräldrars fotspår, det kan vi ju alla se. Hur kommer de då att göra när själva blir föräldrar? Vad kommer de i sin tur föra vidare till sina barn? Och så vidare… Om de aldrig har stannat upp och reflekterat över vad deras föräldrar gjorde, och värderat om det var bra eller dåligt, är risken stor att de kopierar föräldrarnas ovanor rakt av.

Även om sonen eller dottern funderar över sina föräldrars agerande och väljer att gå en annan väg… (som Gud beskriver det i Hesekiel 18: ”Men om han i sin tur får en son som ser alla de synder hans far begår, ser dem men själv inte begår dem”, alltså tar avstånd från dem) …så finns det ändå risk att en del av det skadliga beteendet obemärkt förs vidare och vållar mer skada. Till exempel kan ett hett temperament vara svårt att tygla. Även om man inte slår sina barn, så kanske man skriker dumma saker åt dem. Tyvärr kan sådant gå i arv även för den som absolut inte vill ”bli som” pappa eller mamma.

Detta kan pågå i många generationer. Även om efterkommande generationer verkligen anstränger sig kan det dröja ”intill tredje och fjärde led” innan effekterna av ett skadligt beteende mer eller mindre har klingat av. Vårt sätt att leva får långtgående konsekvenser. En kärleksfull Gud varnar för detta! Samtidigt ger han ett mycket konkret förslag på hur den onda cirkeln kan brytas: ”Älska mig och håll mina bud” (2 Mos 20:6)!

OSB! De positiva effekterna av att älska Gud och hålla hans bud klingar av mycket långsammare än de negativa effekterna av att inte göra det!

”Visar godhet mot tusenden” (2 Mos 20:6) jämfört med ”intill tredje och fjärde led” (2 Mos 20:5). Tusen generationer jämfört med tre till fyra generationer. De positiva effekterna varar alltså minst 250-333 gånger längre. 😀

Så, det som många kommit att betrakta som ett otäckt hot från Guds sida (kanske genom dåliga bibelöversättningar) är egentligen en kärleksfull varning om att ha en realistisk uppfattningen om syndens allvar – och den slutar mycket positivt och hoppfullt löfte!

Vill du att dina misstag ska drabba kommande generationer, eller vill du istället leda dem in i en läkande gudsrelation? Valet är ditt!

”Lär dem att hålla alla de bud jag har gett er, och ni ska se att jag är med er alla dagar till tidens slut [godhet mot tusenden].” – Matt 28:20, med ekot av löftet i det andra budet

 

Är det sant att Gud ”låter straffet för fädernas skuld drabba barnen”?

Vi fortsätter granskningen av det andra budet:

Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. – 2 Mos 20:4-6

Hur schysst är det på en skala?! Varför ska barn, barnbarn och barnbarn barn straffas för något som de inte själva är skyldiga till? Är det Guds rättvisa? En helt berättigad fråga!

En annan berättigad fråga är: Är det verkligen så texten ska tolkas? I Hesekiels artonde kapitel förklarar nämligen Gud med all önskvärd tydlighet att det inte alls är så han menar:

Det är den som syndar som skall dö. Sonen skall inte bära straffet för faderns synd och fadern skall inte bära straffet för sonens synd. Den rättfärdige skall skörda frukten av sin egen rättfärdighet, den gudlöse frukten av sin egen gudlöshet. – Hes 18:20

Så vad menas då med att Gud ”låter straffet för fädernas skuld drabba barnen”? Är detta en motsägelse mellan Andra Mosebok och Hesekiel? Låt oss se efter vilka ord som används i grundtexten.

Det är alltså Gud som straffar, eller?

När det i 2 Mos 20:5 står ”låter straffet för … skuld drabba” används de hebreiska orden pakad och avon. Pakad kan mycket riktigt översättas med ”låter drabba”, men det kan också uttryckas mer aktivt: ”ser till att det drabbar”. Om man vill kan man förstås säga att det är synonymt med att straffa. Gud ser ju till att rätt mycket händer med sitt folk och han verkar inte dra sig för att kalla det för straff. Då kan man förstås fråga sig varför Gud uttrycker sig så hotfullt, vilket jag svarar på här.

Sedan kan vi se på vad resten av historien säger om hur Gud utdelar dessa straff (se När Gud straffade sitt folk), och notera att det ofta verkar ske genom att Gud drar tillbaka sitt beskydd och därmed låter de naturliga konsekvenserna av människornas omoraliska val drabba dem, eller låter andra agenter stå för straffandet. (Dessa agenter är ofta själva helt ovetande Guds existens och därmed också hans samtycke till att de anfaller hans folk). Och då kan man förstås fråga sig varför Gud målar upp sig själv som verkställare av dess straff om det inte var han som gjorde’t, och det svarar jag på här och här [kommande inlägg].

Alltså: Ja, man kan säga att det är Gud som straffar. Fine with me. Men man kan också säga att Gud låter drabba.

Det fina är att vi inte måste bestämma oss. Detta uttryck är förmodligen avsiktligt tvetydigt formulerat från Guds sida. Israeliterna som nyss kommit ut ur Egypten uppfattade det antagligen som ”straffar” med stort dunder och brak, vilket var vad de trotsiga snorungarna behövde höra för att Gud skulle få deras uppmärksamhet. Senare generationer läste det istället som ”låter drabba”, eftersom de såg tillbaka på flera hundra års erfarenhet av att åka berg-och-dalbana mellan de fem nivåerna av Guds beskydd. De hade sett alla prov på Guds tålamod och insett att de själva dragit alla olyckorna över sig.

Inte så konstigt, eller hur? Än idag läser vi ju in olika betydelser i den texten baserat på våra respektive uppfattningar om Gud. Där några bara kan se en sträng och dundrade Gud, väger andra in hela Bibeln och ser en tålmodig och kärlekfull Gud.

Vad är det för straff som drabbar?

Så, vad är det för något som drabbar? Ah, det är där vi har den avgörande frågan. Då har vi det här ordet avon som i minst 99,5 % av Bibelns verser betyder ”synd” eller ”missgärning”. På ett fåtal ställen i Bibeln har översättarna valt att översätta det med ”skuld” eller ”straff” för att man tyckte att det passade bättre in i sammanhanget.

Det finns en väsentlig skillnad mellan dessa ord: Synd och missgärning är sådant som individen själv har orsakat, skuld förutsätter att vi har någon att stå till svars inför (varandra eller Gud). Skuld är också något som vi tänker måste betalas. Ordet straff får oss genast att tänka på att det är någon som verkställer straffet. Vi börjar fråga oss om det är ett rättvist straff, och därmed om domaren är rättvis. Det finns alltså olika laddning i dessa ord, särskilt om man jämför orden synd och straff.

Pakad + Avon = Orättvis dom?

När nu dessa två ord står bredvid varandra får vi en del olika kombinationer, och följaktligen flera möjliga översättningar. Jag har här försökt rangordna dem efter hur hård och orättvis jag tycker att Gud låter med dessa formuleringar.

1. Gud straffar barnen med straffet som tillhör fäderna…
   (Gud – straffar – straffet – fädernas – på barnen)
2. Gud straffar barnen för fädernas skuld…
   (Gud – straffar – synden – fädernas – på barnen)
3. Gud ser till att fädernas skuld drabbar barnen…
   (Gud – ser till att drabba – skulden – fädernas – på barnen)
4. Gud ser till att fädernas synd drabbar barnen…
   (Gud – ser till att drabba – synden – fädernas – på barnen)
5. Gud låter fädernas synd drabba barnen…
   (Gud – låter drabba – synden – fädernas – på barnen)

Jag tycker att alla dessa översättningar är möjliga, men… De första tre är mycket osannolika eftersom ordet avon så sällan annars översätts med ”straff” eller ”skuld” (kanske borde det aldrig översättas så – hittade egentligen bara ett ställe där man gjort det och där kan jag förstå att man tyckte det passa bättre med ”straff”: 1 Mos 4:13). För att översätta det så i just 2 Mos 20:5 anser jag därför att det behöver vara särskilt motiverat – det behöver finnas en god anledning till det baserat på den aktuella kontexten – och det tycker jag alltså inte att det finns.

Vad är det denna förälder ger sitt barn? Ett straff? Eller ger han henne någon annat – t ex ett våldsamt temperament som kommer att gå i arv i flera generationer?

Har man tänkt på detta när man gjorde våra svenska översättningar? Nej, tyvärr! I Folkbibeln står det: ”låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen” Vad är det som Gud låter drabba barnen enligt Folkbibeln? Straffet för fädernas missgärning. I Bibeln 2000 är det ännu värre eftersom man dessutom valt ordet ”skuld” – alltså ett dubbelfel: ”låter straffet för fädernas skuld drabba barnen” Vad är det som Gud låter drabba barnen enligt Bibeln 2000? Straffet för fädernas skuld. Jag anser alltså att båda dessa är felöversättningar, eftersom det som tillhör fäderna och som drabbar barnen varken ska vara är straff eller skuld, utan missgärningar.

Med andra ord, det Gud varnar för här är egentligen inget annat än att barnen blir lidande på grund av föräldrarnas synder; alltså inte att Gud aktivt delar ut bestraffningar till oskyldiga individer (ologiskt och bara konstigt), utan att han låter oss använda vår fria vilja till göra saker som skadar barnen, och låter barnen använda sin fria vilja till att välja samma väg som deras föräldrar har valt (logiskt och självklart). Gud låter inte ”straffet för fädernas skuld drabba barnen”. Han låter fädernas synder drabba barnen. Det är en helt annan sak! (Mer om hur denna ”drabbning” går till i inlägget Gud varnar: Barn blir lidande av föräldrars dåliga val.)

Varningar från en kärleksfull Gud

Vad vi ser i detta budord är en kärleksfull Gud som varnar för denna skadliga effekt! Han vill hjälpa oss att förstå hur allvarlig synden är och hur mycket elände den orsakar – inte bara för oss utan för kommande generationer! För säkerhets skull har han inkluderat denna varning i ett budord där vi annars har lite svårt att se kopplingen till dessa effekter (Budord 2: ”inte göra någon bildstod”). Jag tror att Gud gjorde så för att understryka att detta faktiskt är ett viktigt budord (som katolska kyrkan tyvärr ignorerar :(). Även en sån sak som tillbedjan av bilder får allvarliga konsekvenser!

 

Varför så hårda bud, Gud?

 

”Det var hårda bud”, sa Mose när han tappade stentavlorna på foten. 😀

 

Nu tycker jag egentligen inte att själva budorden i sig är ”hårda”. Däremot innehåller de en del förmaningar och till synes hårda ord. Till exempel står det om gudomlig svartsjuka och straff i tredje och fjärde led. Om han nu är ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet” (2 Mos 34:6), varför uttrycker han sig då på detta sätt? Även om det där med svartsjuka och straff inte är så hemskt som det låter (se länkarna ovan), så kvarstår förstås frågan om varför Gud väljer just dessa ord. Om han nu är så kärleksfull, varför pratar han inte mer kärleksfullt till folket?

Svar: Gud möter helt enkelt människorna där de är. Han vill helst bara tala kärleksfulla ord till oss. Han vill räkna oss vänner (Joh 15:15). När det är möjligt väljer han att inte att dundra till oss i stormen, utan föredrar att prata med oss ”ansikte mot ansikte” i ”en stilla susning” (2 Mos 33:11; 1 Kung 19:11-12).

Hur vill en förälder helst tala till sina barn? Hur vill en lärare helst tala till sina elever?

Man önskar förstås att man aldrig behövde höja rösten. ”Jag hatar att behöva agera polis”, brukar vi lärare säga (undrar vad poliserna säger). Helst vill man bara kunna tala lugnt och stilla med barnen – inte behöva uttrycka irritation för att få dem att lyssna. Läraren vill kunna ägna sig åt undervisning – få se eleverna utvecklas och lära för livet. Föräldern vill kunna uttrycka sin kärlek i en glad och positiv relation till sina barn – få säga ”ja, det gör vi” istället för ”nej, det får du inte”. Alla konflikter tär. Det är jobbigt. Man önskar att det inte var så. Men man måste sätta gränser, annars blir det pannkaka av både undervisningen och relationen – för att inte tala om vad som händer med barnens framtid och karaktärer om det aldrig är någon som sätter gränser och leder dem på rätt väg.

Ibland kan det hända att en kärleksfull förälder måste göra sig själv till ett monster i både barnets och i sina egna ögon. Föräldern kanske dundrar: ”Om du går ut i bilvägen en gång till blir jag jättearg på dig!” Det bästa är förstås om man kan få barnet att förstå faran utan någon sådan argsint varning. Men när inget annat biter, är det då inte bättre att framställa sig själv som arg (och riskera att bli missförstådd) än att barnet blir påkört av en bil? Bara en sjukligt känslokall förälder skulle säga till sin treåring: ”Skyll dig själv om du blir påkörd av en bil. Jag har ju sagt till dig att det är farligt.” Barnet har ju ingen uppfattning om hur det är att bli påkörd, utan tycker kanske bara att det låter spännande. (Bilar är ju jättespännande!) Däremot är barn väldigt bra på att läsa av sina föräldrars känslor och sinnesstämning. Det kan de relatera till!

Gud: förälder, lärare och vän

Att föräldern Gud kände sig tvungen att höja rösten vid Sinai avslöjar ju faktiskt en hel del om hur det var ställt med folket. De var andligt naiva (som små treåringar) och skulle inte ha förstått hans varningar om han uttryckt dem med mildare ord. De insåg till exempel inte faran med att tillbe bildstoder. Deras tilltag fyrtio dagar senare vittnar om det, och bevisar samtidigt att föräldern Gud inte hade tagit i så mycket att de blivit alldeles vettskrämda och rädda för att göra fel. Han hade alltså mött dem på deras nivå.

Om Gud inte hade brytt sig om dem så hade han sagt: ”Skyll er själva!” Eftersom han älskade dem högt höjde han rösten – för att de skulle förstå syndens allvarliga problem och välja rätt väg.

Hur gick det sen? Läs gärna Från trotsiga snorungar till hängivna vänner.

 

”En svartsjuk Gud”

I det andra budordet står det:

Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud … – 2 Mos 20:4-5

Svartsjuk? Ajdå. Det låter ju inte speciellt bra. Och inte låter det direkt bättre om vi läser vidare i samma bok:

”Du skall inte tillbe någon främmande gud, ty Herrens namn är Den svartsjuke, han är en svartsjuk Gud.” – 2 Mos 34:14

Gud säger till och med att han heter ”Den svartsjuke”, som för att antyda att det inte finns någon kan bli lika svartsjuk som Gud – han leder liksom svartsjukeligan. Hur ska vi förstå detta? Hur går bilden av den svartsjuke Guden ihop med bilden av en kärleksfull Gud? Låt oss därför ta en titt på om ordet är korrekt översatt. Mitt svar är: Både ja och nej. 🙂

Ja…

Det hebreiska ord som används i ovanstående två verser används endast fem gånger i hela Bibeln. (De övriga tre verserna är 5 Mos 4:24; 5:9; 6:15.) Varje gång ordet används så är kontexten att Gud varnar Israels folk för avgudadyrkan och tillbedjan av bildstoder. Det är uppenbarligen något han inte kan se mellan fingrarna med.

Är Gud självisk när han säger att vi ska tillbe honom och ingen annan? Nej, tvärtom! Han gör det av kärlek till dem, eftersom han vet vad som är bäst för dem – likt en läkaren som inte vill att patienten ska lämna honom för en bluffläkare. Och när Gud nu varnar sitt folk, som han ingått ett förbund med, så tar han i extra mycket för att de ska förstå hur allvarligt det är. Det är som när en förälder spelar arg för att lära sitt lilla barn att hålla sig borta från den livsfarliga bilvägen. Jag tror att Gud framställde sig själv som svartsjuk för att bli tagen på allvar. Han gjorde det förstås med risken att bli missförstådd. That was a risk he was willing to take!

Det var ett klokt pedagogiskt drag, eftersom svartsjuka är en känsla som vi människor kan förstå och relatera till. Återigen ser vi alltså hur Gud drar paralleller till mänskliga relationer för att illustrera vår relation till honom. (Se Budord 1: Du skall inte vänsterprassla med andra gudar.) Han visar samtidigt att han är en Gud med känslor. Starka känslor. Starkare känslor än någon annan. Han känner väldigt starkt för sina skapelser – för oss! Det gör honom väldigt ont när vi vänder honom ryggen och väljer andra ”gudar”, som förstör oss. För att vi ska förstå jämför han det med en fru som vänder sin man ryggen och är otrogen med andra män. Visst vore det konstigt om mannen inte brydde sig om det? Känslan av att detta är fruktansvärt fel är förstås helt naturlig – särskilt för den man som är djupt förälskad i sin otrogna fru.

Alltså: Med tanke på i vilket sammanhang ordet används tycker jag att det är en korrekt översättning. ”Svartsjuka” är antagligen den mänskliga känsla som ligger närmast till hands för att beskriva hur Gud känner det.

…och nej!

Men samtidigt innehåller den översättningen ett allvarligt fel. Svartsjuka är som nyss sagt en mänsklig känsla. Den må ligga närmast, men den är fortfarande väldigt långt bort från hur Gud egentligen tänker och känner:

Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar. – Jes 55:8-9

”Gud är inte en människa” (4 Mos 23:19), så det blir förstås fel om vi tillskriver honom våra egna svagheter. I ordet svartsjuka läser vi in en massa själviska begär och hatiska hämnd-tankar som vi kanske själva skulle hysa om någon behandlade oss så illa. Något sådant finns inte hos Gud. ”Gud är ljus och att inget mörker finns i honom” (1 Joh 1:5). Den arga och själviska typen av svartsjuka och avundsjuka är faktiskt något som Bibeln varnar för – t ex i Ords 6:43 och 27:4, för att inte tala om det tionde budordet.

Vi kan dra en del slutsatser om Guds ”svartsjuka” genom att studera hur den gav sig till uttryck när hans folk vände honom ryggen. Det dröjde bara några veckor innan de gjorde en bildstod, och knappt hade Gud lett in dem i det land han hade lovat dem förrän de började tillbe avgudar – med det dröjde flera hundra år innan Gud motvilligt släppte taget om sitt folk (se När Gud straffade sitt folk):

Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim,

överge dig, Israel,

göra med dig som med Adma

och behandla dig som Sevojim?

Mitt hjärta är i uppror,

all min medkänsla väcks.
– Hos 11:8

 

Bibelns Gud framstår verkligen inte som någon som är arg och lättretlig. Snarare ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet” (2 Mos 34:6).

Faktiskt gör grundtexten skillnad mellan människors svartsjuka och Guds ”svartsjuka”. Det ord som används i de fem verserna om Guds ”svartsjuka” är inte ens samma ord som används vid mänsklig svartsjuka. Orden liknar varandra, så det är tydligt att de ska kopplas ihop. Men det är också tydligt att det görs skillnad.

Och den svartsjuka som omnämns i Bibeln (inte ens när det handlar om människor) är inte alltid så hatisk och svart som vårt svenska ord antyder. I vissa sammanhang passar det inte alls att översätta det med svartsjuka. Här är några exempel på texter där orden (adjektiv- och substantivformer) inte har översatts med ”svartsjuk” eller ”avundsjuk” utan med betydligt mer positivt laddade ord, såsom ”hängiven”, ”lidelse”, ”brinna av lidelse” eller ”nit”: 2 Kung 10:16; 19:31; Ps 69:10; Jes 63:15; 4 Mos 25:13; 2 Sam 21:2. Det svenska ordet ”svartsjuka” har alltså en alldeles för smal innebörd för att kunna vara en fullgod översättning. Det får bara med en liten del av grundtextens betydelse och associeras nästan uteslutande till något negativt.

Finns det något bättre förslag? Tja, vad var det egentligen för fel på ”nitälskande”? Så står det i 1917 års översättning, samt i Svenska Folkbibeln. Det kanske inte är världens mest moderna ord, men det är varken lika smalt eller svart som ”svartsjukan”. 😀

 

Är det andra budordet ett förbud mot konst?

Jag vill poängtera en sak om det andra budordet. Det är som sagt inte vanliga bilder som avses i detta budord, utan bilder avsedda för tillbedjan. Det förtydligas av meningen “Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem“. De hebreiska ord som har översatts med “bildstod eller avbild” är pécel och temuná. Dessa ord används oftast om avgudar. Det är inte samma ord (tsélem) som i 1 Mos 1:26-27 där det står att Gud skapade människan till sin avbild. Den avgörande skillnaden ligger alltså i om syftet med bilderna är att vara dekorativ konst eller om ska vara föremål föremål för tillbedjan.

Förmågan att ”tänka ut och utföra konstfulla arbeten” omskrivs som en gåva från Gud (2 Mos 31:2-5). Liksom med alla andra gåvor och förmågor Gud ger oss, vill han förstås att vi ska använda dem i hans tjänst. Här är några exempel på konstverk som gjordes till tabernaklet och till det senare templet:

• Många av de heliga föremålen som skulle vara i tabernaklet/templet var dekorerade med bilder av blommor och frukter (2 mos 25:31-36; 1 Kung 6:29).
• Draperierna och väggarna i tabernaklet var dekorerade med bilder av keruber, dvs änglar (2 Mos 26:1, 31).
• På självaste förbundsarken fanns två keruber av guld (2 Mos 25:17-20).
• I templet som kung Salomo lät bygga fanns det också bilder på keruber, vid den plats där förbundsarken skulle stå (1 Kung 6:23).
• ”Havet” – en stor bassäng – stod på tolv gjutna tjurar (1 Kung 7:25).
• På bronsstativen fanns bilder av lejon, tjurar och keruber (1 Kung 7:29).
• Själva tempelbyggnaden var dekorerad med bilder av granatäpplen och liljor (1 Kung 7:15-22).

Hur är det då med bilder av Gud?

Inget av ovanstående dekorativa konstverk föreställer Gud. Det kan vara värt att notera. Inget av dem var heller avsett för tillbedjan. Eftersom vi ska tillbe Gud (enligt det första budordet) kan det lätt bli fel om vi avbildar honom. Det kan nämligen leda till att vi börjar vända oss till själva avbilden och tillbe den. Vad är problemet med det? Jo, eftersom bilden omöjligen kan vara en korrekt eller komplett representation av Gud, kommer vår tillbedjan av bilden göra att vår uppfattning av Gud förvrängs och begränsas.

Återigen är det viktigt att tänka på vilket som är syftet med bilden. Om syftet är att bilden ska tillbes, eller om den framställs på ett sätt som uppmuntrar till det, då är det ett brott mot det andra budordet. Om bilden däremot förekommer i ett sammanhang där det är låg risk för att den används på det sättet, då ser jag inte att det skulle vara ett lika stort problem. Men det finns fortfarande ett problem med dessa bilder…

Se nästa inlägg: Jesusbilder och Jesusfilmer – har de hjälpt eller stjälpt vår bild av Jesus?

”Última cena” (den sista måltiden) – av Leonardo da Vinci, som förmodligen inte bröt mot det andra budet när han gjorde den här målningen … men som tveklöst har färgat vår uppfattning om Jesus på ett eller annat sätt. Är det en korrekt bild?