När jag lärde mig hur man blir OSÅRBAR!

Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. – Matt 5:38-40

Detta bibelord uppmuntrade mig en gång då jag var fruktansvärt arg och besviken över att ha blivit bestulen. Jag blev påmind om det nu när jag skrev om Budord 8: ”Du skall inte stjäla”, och tänkte att jag skulle dela med mig av denna erfarenhet. Det slutade nämligen med en befriande insikt för min del.

Det var under året direkt efter att jag hade tagit studenten. Jag åkte ut som volontär till Marshallöarna (mitt ute i Stilla havet) för att arbeta på en skola som lärare och skolkaplan. Det var inte helt lätt, och det var gånger då jag verkligen ifrågasatte att Gud hade lett mig dit. Efter drygt en månad funderade jag starkt på att antingen åka hem eller be om att bli förflyttad till en annan skola. (Jag är mycket glad att jag stannade kvar!)

När det kändes som allra tyngst blev det till råga på allt inbrott i vår lägenhet – medan vi låg och sov! Förutom en necessär med några mindre värdefulla och nödvändiga saker (pun intended), försvann en fin APS-kamera som jag tyckte mycket om, och min älskade grafräknare som jag hade använt under gymnaisetiden. Jag hade starka misstankar om vem det var som hade tagit grejerna (eller åtminstone spanat åt dem som bröt sig in). Några dagar tidigare hade en elev varit där på besök. Han hade bland annat sett mitt rum och hyllan där dessa saker låg. Jag blev riktigt sur och besviken på den eleven, fast jag hade förstås inga bevis på att det var han.

Det tog mycket hårt. Jag hade aldrig blivit bestulen på något tidigare, och detta kändes verkligen som ett slag i ansiktet. Jag tänkte på alla uppoffringar jag hade gjort: Jag hade arbetat och slitit hela sommaren, och sedan spenderat dessa pengarna på de dyra flygbiljetterna. Jag hade gjort enorma uppoffringar för min elever. Jag hade suttit uppe sent och arbetat extra, trots att jag inte fick ett öre mer för det. (Vi fick redan väldigt lite pengar – precis så att det räckte till mat.) Efter allt jag gjort, så var detta tacken!?!

Jag berättade för en kompis hur jag kände, och då svarade han något mycket klokt som jag aldrig glömmer: ”Vem är du egentligen här för att tjäna? Gud eller människor?” Denna enkla fråga fick mig att tänka till ordentligt. Om jag hela tiden förväntar mig att andra människor ska uppskatta det jag gör eller behandla mig på ett visst sätt i gengäld, då riskerar jag alltid att bli besviken och sårad. Det kommer alltid situationer då man känner sig åsidosatt, förolämpad eller trampad på. Om jag istället tänker att jag arbetar för Gud, som ser allt jag gör, då spelar det ingen roll hur en annan människa behandlar mig.

Jag och min kloke kompis på ön Woja i Marshallöarna. Bilden togs drygt ett år senare på en helt annan ö. Det första året var så värdefullt och lärorikt att jag bestämde mig för att spendera ett år till i Marshallöarna. Det året blev ännu bättre!

Jag kom att tänka på ett antal bibelord som handlar om just detta. Jag läste bland annat om Josef och allt han blev utsatt för – hur han kastades i fängelse trots att han var oskyldig och hade gjort sitt bästa i allt – men hur allt detta bara var preludiet till något riktigt stort som Gud hade tänkt ut. Jag tänkte på apostlarna som blev slagna, hotade och förföljda. De fick verkligen det sämsta möjliga bemötandet av de människor som de försökte hjälpa. Men inget av detta tycktes göra dem modfällda. Paulus och Silas satt till och med och sjöng glädjepsalmer i fängelset, och det var också från fängelset som Paulus skrev de berömda orden:

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. – Fil 4:4

De hade uppenbarligen förstått att de tjänade Gud och inte bara människor. Det ultimata exemplet är förstås Jesus, som mitt i allt lidande till och med kunde säga om dem som torterade honom: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34) Det var också Jesus som sa de ord som jag citerade i inledningen. Jag tänkte på detta. Det kändes verkligen som ett slag i ansiktet att de hade tagit dessa saker, men jag insåg att jag inte borde bry mig om det. Jag borde inte ”värja mig mot det onda”. De hade tagit mina saker, men de var bara saker. Min Gud kan ge mig allt jag behöver om jag sätter honom först! (Matt 6:33)

Jag bestämde mig för att följa uppmaningen ”Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också.” Nästa dag tog jag med mig instruktionsboken till min kära TI-81:a. Jag hade ingen användning för den utan räknaren, så tjuvarna kunde lika gärna få den. Jag gav dem till den elev som jag trodde var skyldig: ”Here! Maybe you could use this.” Jag anklagade honom inte. Han såg förvånad ut och log ett osäkert leende. Jag vet fortfarande inte om det var han, eller om han ens kände igen föremålet i bilden på omslaget.

Men jag brydde mig inte längre om det. Det kändes bara så skönt och befriande! Jag var fri från alla mina sura och anklagande tankar, och bäst av allt: Jag kände mig osårbar! Det kändes som att ingen längre kunde göra eller säga något som sårade mig. Jag var fri att själv bestämma hur jag skulle hantera kommande motgångar. Den insikten har jag haft stor glädje av!

Annons

 

Från trotsiga snorungar till hängivna vänner

Detta är en fortsättning på inlägget Varför så hårda bud, Gud?

Snorungarna

Från och med att lagen gavs vid Sinai ser vi många bevis på att Guds barn inte direkt var några lydiga små änglar. Särskilt de israeliter som nyligen befriats ur sin fångenskapen i Egypten framstår för läsaren som de mest uppstudsiga, trotsiga och otacksamma snorungar man kan tänka sig. Kanske berodde det på hur dåligt de hade uppfostrats av egypterna, tills Gud grep in och sa att det fick vara nog med det. ”Släpp mitt folk!”

Han befriade sina barn och gav dem allt de behövde. Han gav dem vatten när de var törstiga, och han gjorde så att det regnade mat från himlen! Denna ”manna” måste ha varit mycket näringrik eftersom det var vad de åt i 40 år. När de klagade på maten och ville ha kött att äta, då gav han dem kött tills de blev less. Han skyddade dem från giftormar, vilddjur och fiendearméer. Han gjorde till och med så att deras sandaler inte nöttes ut under vandringen. Gud tog verkligen väl hand om dem och gjorde allt en god förälder bör göra:

När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son.
Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig.
De offrar åt baalsgudarna och tänder offereld åt belätena.
Ändå var det jag som lärde Efraim gå och jag som tog dem i mina armar,
men de förstod inte att jag botade dem.
Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep.
Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden.
Jag böjde mig ner och gav dem att äta. – Hos 11:1-4

Men vad kan en god förälder göra när barnen vägrar lyssna och envist väljer farliga vägar? För att göra en lång historia kort (se annars När Gud straffade sitt folk) hade Gud till slut inget annat val än att släppa taget om dem och sända iväg dem i fångenskap – den här gången till Babylon. Det måste ha gjort ont i fadershjärtat – och modershjärtat – God is mother too!

Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim, överge dig, Israel …

Mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks. – Hos 11:8

 

Mönstereleverna

Efter sjuttio år ordnade Gud så att de blev fria och fick återvända hem. Många år senare hade folket äntligen lärt sig sin läxa. De blev ”mönsterelever” (för att nu växla över till skolans spår) och började följde läraren Guds instruktioner till punkt och pricka (trodde de). För säkerhets skull la de till en massa andra regler som Gud inte hade befallt. De blev superordentliga. För ordentliga! Det blev nämligen väldigt mycket fokus på lagarna och reglerna, och knappt något över för själva relationen med Gud. De blev stolta och högfärdiga. De såg ner på alla människor som inte var av judisk börd (se Nej, Jesus var verkligen inte rasist). De trodde att om de följde alla regler med stor exakthet så skulle de räknas som rättfärdiga. Reglerna de hittade på var helt omöjliga att följa, och de blev till en stor börda för folket. Det var ”rena gestapo”. Man fick inte ens plocka lite ax eller bära en matta på Sabbaten! Där kan man verkligen tala om hårda bud! Men de var som sagt människors bud och inte Guds bud.

Situationen hade i alla fall blivit mycket bättre än den var vid Sinai. Snorungarna hade vuxit upp och blivit skötsamma mönsterelever. Hårda och känslokalla lagträlar – men ändå skötsamma. Eftersom de hade låst sina tankar till att betrakta lagen (och därmed Gud) som hård och känslokall, så fanns det dock inget mer lagen kunde göra för dem. De hade börjat bortse från allt det där med att älska sin nästa. De missade själva poängen med lagen. De silade mygg men svalde kameler! Det var dags för nästa fas.

Vännerna

Först kom Johannes döparen och mjukade upp dem lite. Han fick folket att inse att de inte alls uppfyllde lagens krav, eftersom de inte visade tillbörlig kärlek och medmänsklighet. De började förstå att de inte själva klara av att leva rättfärdigt, utan behövde Guds hjälp för att bli förvandlade. Nu var de äntligen där Gud ville ha dem (well, as good as it gets). Plats på scen för Guds Son!

Gud blev en människa. Nu kunde han äntligen demonstrera vad han velat visa dem hela tiden: Hur man är en medmänniska – eller snarare hur man blir en människa. Var Jesus än gick lämnade han efter sig människor vars liv hade blivit förvandlade. De hade inte bara blivit botade från sina sjukdomar. Många av dem fick även sitt hjärta botat. Gud kunde äntligen förklara hurdan han är och vad det var för slags relation han söker. Den relation som han hade med Abraham, Job, Mose, David med flera: Han vill att vi alla ska vara hans vänner.

Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig, och han kallades Guds vän. – Jak 2:23

Herren talade till Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan. – 2 Mos 33:11

Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner. – Joh 15:15

Gud vill kunna säga om dig inför hela Universum: ”Har ni lagt märke till min gode vän [insert your name here], som har ett rent hjärta och som inte tjänar mig på grund av rädsla eller måsten, utan av kärlek och vänskap!”

 

”Vad vill du att jag skall göra för dig?”

När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.” De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: ”Davids son, förbarma dig över mig.” Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Han svarade: ”Herre, gör så att jag kan se igen.” Jesus sade: ”Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig.” Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov. – Luk 18:35-43

Varför frågade Jesus: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Var det inte uppenbart? Borde inte Jesus ha förstått att den blinde mannen ville se?

Jo, med tanke på vad det skulle innebära för mannen om han blev seende så vore det konstigt om inte det stod högst upp på hans önskelista. Som blind kunde han inte arbeta, utan var beroende av andra människors medlidande och givmildhet. (Han tiggde.) Som blind var han troligtvis också socialt utstött, eftersom judarna på den tiden betraktade sjukdomar som Guds straff. Att kunna se skulle förstås förändra hans liv radikalt.

Men … frågan som Jesus ställde fick mig att fundera lite. Är svaret egentligen så självklart? Är förmågan att se vår viktigaste egenskap? Är vårt eviga väl beroende av om vi kan se? Eftersom hans problem förknippades med synd och straff, så kanske det kändes så för den blinde mannen. Han ”såg” på Jesus som en stor mirakelgörare och kallade honom Davids son. Om den här mannen verkligen hade vetat och förstått vem Jesus var – att han var Guds son – och om han hade kunnat sätta sig själv i ett större perspektiv, skulle han ha svarat annorlunda då?

Om en som sitter i rullstol säger ”Kan ni be för mig?”, är det då självklart att det är förmågan att använda benen som står högst upp på önskelistan? Kanske brottas personen med något ännu större och viktigare! Som kristna ber vi ofta Gud om en mängd saker som vi förvisso behöver, men vi glömmer att be om det allra viktigaste. Vi vänder ofta blicken mot det materiella och förgängliga, och glömmer bort att be om det som är av evigt värde:

Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus… – Fil 3:8-10

Vad skulle du svara på Jesus fråga: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?”

 

Av alla filmer om Jesus är denna helt klart min favorit

Bland alla filmer om Jesus har jag en klar favorit. Det är den enda filmen som kommer i närhet av den glade och kärleksfulle Jesus som jag tror på och följer.

Hela filmen (4 timmar och 18 minuter) kan ses nedan. Den heter kort och gott ”Matthew”. Här har jag valt att starta klippet i kapitel 8 (i Matteus-evangeliet). Det kan ta ett tag att starta filmen (ca 10 sekunder, vänta efter att det ser ut att frysa). Om det ändå inte fungerar kan man pröva att klicka här och se filmen direkt på YouTube.

 

 

Filmen följer Matteusevangeliet exakt ord för ord (baserat på översättningen NIV), vilket förstås måste ha inneburit en stor utmaning för filmskaparna. När man i vanliga fall skulle lagt in mer dialog som utfyllnad blir det ibland underligt tyst. Samtidigt har denna policy förstås medfört att filmen är väldigt trogen själva texten. Fastän den är från 1993 och kanske inte imponerar cinematografiskt, så är det än idag många som berörs just av hur Jesus porträtteras.

 

Jesusbilder och Jesusfilmer – har de hjälpt eller stjälpt vår bild av Jesus?

Är det här en bra bild av Jesus? – av Tizian, från 1500-talet

Bilderna

I kristen litteratur – och även i andra sammanhang – förekommer ofta bilder som föreställer Jesus. Jag frågar mig om det är bra eller dåligt med dessa bilder. Det finns ju många bilder där Jesus framställs som tråkig och till och med känslokall. De bör förstås ha påverkat vår inställning till honom negativt. Å andra sidan finns det bilder där han är glad och kärleksfull. Dessa bilder lär ju istället gjort betraktaren positivt inställd till Jesus. Så, är det då bra eller dåligt med Jesus-bilder? Har de gjort mest nytta eller skada?

Ett förtydligande kan vara på sin plats innan jag fortsätter: Jag anser inte att Jesus-bilder borde förbjudas. Alltså menar jag inte heller att det går emot det andra budordet att göra sådana, eftersom de inte är avsedda för tillbedjan (se Är det andra budordet ett förbud mot konst?).

 

Filmerna

James Caviezel spelade Jesus i Mel Gibsons The passion of the Christ

Oavsett vad vi nu anser om stillbildernas inverkan, så förstärks den effekten när vi har rörliga bilder. När vi i filmer får se och höra hur Jesus uppträder och talar, då blir allt genast potentiell värre – eller förhoppningsvis bättre. Han har gestaltats i åtskilliga filmer av många olika skådespelare? Hur har det påverkat vår syn på den verklige Jesus?

Alla dessa filmer har säkerligen fått många att tänka mer på Jesus och hans lära, men samtidigt är det väldigt stor risk att de mer eller mindre har misrepresenterat honom. Den risken blir förstås ännu större när Bibeln tolkas av människor som själva inte tror på den, som själva inte har mött Jesus, utan tolkar in mänskliga tankar och begär i sådant som Jesus sa och gjorde. Både manusförfattarnas, regissörernas och skådespelarnas uppfattningar är förstås av stor betydelse här. Deras egna personlighet färgar av sig på den Jesus vi ser på skärmen. Hur bra dessa människor än är, så är de liksom aldrig lika bra som originalet. 😀

Men av alla filmer om Jesus så finns det i alla fall en som jag gillar…
Se nästa inlägg: Av alla filmer om Jesus är denna helt klart min favorit

 

Många förvånade i himlen

Om även människor som inte ens har hört talas om Jesus har chans att bli räddade, borde det innebära att många kommer att bli förvånade över att komma till himlen och få möta Jesus där. Det är precis så Jesus själv beskriver det:

Människosonen … skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ‘Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ – Matt 25:31-46

”När såg vi dig?” frågar de. ”Jag trodde att det var Allah som var den sanne guden,” säger den rättfärdige muslimen. ”Jag trodde inte ens att Gud existerade”, säger den rättfärdige ateisten. ”Jag trodde att du var en falsk messias,” säger den rättfärdige juden.

”Ja,” svarar Jesus. ”Ni hade alla fel uppfattningen om mig. Men ni har agerat rätt utifrån det ljus ni har fått. Fastän ni inte visste att det var jag, så har ni har lyssnat på min röst när jag har talat till er!” – ”Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre” (Matt 25:23).

(Läs gärna liknelsen om talenterna i Matt 25:14-30 precis före det där med fåren och getterna. Ofta appliceras liknelsen på talanger – talents – men den egentligen innebörden är att vi ska förvalta det ljus vi har fått på ett ansvarsfullt sätt, och inte gräva ner det i öppet trots mot Gud.)

 

Dra ifrån 1 när du räknar bort 0

Att det aldrig fanns något år noll (se Föddes Jesus år noll?) får konsekvenser vid beräkning av tidsrymder som börjar före år 1 e Kr. Se här:

Om Jesus föddes samma år som kung Herodes dog (år 4 f Kr) och påbörjade sin offentliga verksamhet år 27 e Kr, hur gammal var han då?

27 – (- 4) = 27 + 4 = 31 år

Men vänta lite nu… Om det inte fanns något år noll – om år 1 f Kr följdes direkt av år 1 e Kr – då har vi räknat med ett år för mycket. I så fall är det rätta svaret att Jesus var 30 år!

Och ser man på! Lukas uppger att: ”Jesus var omkring trettio år när han först trädde fram.” (Luk 3:23)

Note: Jag tror inte att Lukas, som gjorde en grundlig research och förmodligen intervjuade Jesus mor, skrev ”omkring trettio år” för att han var osäker på när Jesus föddes. Jag tror han helt enkelt menade att trettio var närmaste heltal. (Se här hur Lukas annars använde ordet hosei framför räkneord.) Hursomhelst ger oss detta en fingervisning om att det inte gick särskilt lång tid från att Jesus föddes till att Herodes dog, särskilt inte om Jesus trädde fram först år 29 e Kr (en vanlig datering). T ex: Om Jesus föddes redan år 7 f Kr och trädde fram först år 29 e Kr leder det till att Jesus var 35 år gammal, och det tycker jag inte riktigt är ”omkring trettio”.

 

Föddes Jesus år noll?

Foto: Muns (Wiki)

Svar: Nej. Dubbelnej.

För det första…
År noll fanns överhuvudtaget inte med i varken den julianska eller den gregorianska kalendern (den sistnämnda är den som används idag – se Skottdag för ofta? Vad gör det om hundra år?).

Efter år 1 f Kr kommer år 1 e Kr. Inget år noll!
Det beror på att romarna inte kände till talet noll. Så brukar man i alla fall säga. Men inte heller det stämmer riktigt. Romarna hade visserligen ingen symbol för talet noll, men det var inte det som var anledningen…

På engelska skriver man ”AD 2012” istället för ”2012 e Kr”. Förkortningen AD står för Anno Domini, vilketär latin och betyder ”Herrens år”. År 1 efter Kristus betyder alltså inte att det var ett år efter Kristus, utan att det var i Herrens första år (”in the year of the Lord”).

Jämför med hur man sa ”Under femtonde året av kejsar Tiberius regering…” (Luk 3:1 – se även Bibelns kronologi 101). Då menade man förstås inte femton år efter Tiberius – eller ens femton år efter att han började regera – utan att det hade gått fjorton år hela år (going on fifteen). Till exempel varar ett barns första levnadsår ända tills barnet har blivit ett år gammalt. Då börjar barnets andra levnadsår.

Alltså: Jesus kan inte ha fötts år noll eftersom det året aldrig fanns. 😉

För det andra…
När denna numrering av årtalen gjordes räknade man dessutom fel på när Jesus födelse ägde rum. Men precis som i fallet med strömmens riktning var det för besvärligt att rätta felet i efterhand. Baserat på de historiska uppgifter som ges i Luk 2:2 och Matt 2:1 brukar man numera säga att Jesus föddes senast år 4 f Kr. Det var nämligen det året Herodes den store dog – han som mördade alla små barn i Betlehem.

Alltså: Jesus kan inte heller ha fötts år 1 (varken f eller e Kr), eftersom han föddes senast 4 f Kr.

Visst känns det lite konstigt att säga att Kristus föddes x år före Kristus? Jag skulle inte ha något emot att skrota den tidräkningen och istället börja räkna från världens skapelse, om det inte vore för att de uppgifterna innehåller en ännu större felmarginal. (Dock inte i närheten av den evolutionära tidsskalans felmarginaler.) 😀

 

Vända om … till vad?

Folkhopen blev väldigt förargad när de förstod att Jesus inte ställde upp på deras tolkning om Messias (se Sanningen om Messias irriterade många):

Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom.

Jesus sade till de tolv: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Simon Petrus svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” – Joh 6:66-69

Jag tycker att Petrus spontana svar är mycket intressant. Så här tänker jag kring det Petrus säger:

”Till vem skulle vi gå?”

Om man först har följt Jesus, men sedan bestämmer sig för att lämna honom, vart går man då?

Om man lämnar Jesus för att man har funnit något ännu bättre att tro på, något som är ännu vettigare och som i ännu högre grad fyller livet med glädje och mening – då borde det finnas en spännande omvändelsehistoria där någonstans. Men jag har hittills aldrig hört talas om någon som haft en sådan erfarenhet.

Vad jag istället hört ett antal gånger är att de som lämnar Jesus är irriterade och besvikna. De känner en typ av sorg och saknad, men de vill inte gå tillbaka. De har nämligen upplevt Jesus lära som en börda och är glada att vara fria från den – kanske med all rätt, beroende på hur Jesus lära har presenterats för dem. Men vart ska de gå? De finner inget bättre. Allt de har kvar är ett stort hål efter den som de inte längre kan tro på.

”Du har det eviga livets ord”

Petrus sa inte: ”Till vem skulle vi gå? Det är ju bara du som gör så här coola underverk.” (Jesus hade nyss skapat mat åt flera tusen pers och gått på vattnet!) Alltså var det inte underverken som Petrus fascinerades mest av. Det var inte på grund av dessa som han ville följa Jesus (och det är ju precis så det ska vara – se Varför visar sig inte Gud för oss så att vi kan tro på honom?). Jesus hade visat honom sanningen. Han hade hjälpt honom att se Gud i ett nytt ljus, med en klarhet som ingen annan lärare hade kunnat ge. Det fanns ingen bättre lärare att gå till. ”Till vem skulle vi gå?”

”Vi tror och vi förstår att du är Guds helige”

Dessutom började Petrus bli alltmer övertygad om att Jesus verkligen var den Messias som skulle komma. Att Jesus inte passade in på Petrus (och alla andras) rollbeskrivning av Messias – det hade inte särskilt stor betydelse.

Tre skillnader som gjorde skillnad

Det fanns alltså tre avgörande skillnader mellan Petrus inställning och den inställning som folkhopen gav uttryck för. Petrus stannade. Folkhopen lämnade.

1. Folkhopen sökte materiell framgång – Petrus lämnade sin karriär för erbjudandet om att följa Jesus.
2. Folkhopen ville se coola underverk – Petrus ville höra mer om sanningen.
3. Folkhopen ”visste” redan hur profetiorna om Messias skulle tolkas – Petrus var villig att lära sig.

 

Sanningen om Messias irriterade många

Efter att Jesus hade skapat mat åt flera tusen personer vid Genesarets sjö, var det många som accepterade honom som Messias, eller ”Kristus” som det heter på grekiska. Båda orden betyder ”den smorde” och är alltså vad som åsyftades med ”judarnas konung” som Pilatus skrev på skylten.

Felaktiga uppfattningar om Messias

Att de accepterade honom som Messias är ett grovt understatement. De tänkte till och med tvinga honom till det tronen med våld:

Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan… – Joh 6:15

Jesus var uppenbarligen inte nöjd med det arrangemanget. Han förnekade inte att han var Messias, men det fanns ett problem: Judarna hade en helt felaktig bild av vad Messias hade kommit för att göra. De hade tolkat profetiorna fel, för de hade tolkat dem ur ett mänskligt och själviskt perspektiv. De trodde att Messias skulle leda arméer i seger och befria dem från romarna. De längtade efter att denne kung skulle återupprätta Israel och göra det till ett ännu ståtligare och mer imponerande rike än i fornstora dar. När de såg att Jesus kunde skapa mat och bota sjuka, passade det perfekt med deras tolkning. De tänkte att Jesus kunde använda sina förmågor till att ge arméerna mat. Han kunde ju till och med bota skadade soldater!

Men Jesus rike hörde inte till denna världen (Joh 18:36). Han hade inte kommit för att befria dem från Caesar, utan från syndens slaveri! Tyvärr var de mer intresserade av materiell framgång än av att låta sina hjärtan förvandlas. Om Jesus själv hade varit ute efter världslig framgång så hade detta varit en bättre chans än någon kunde få. Men det var han alltså inte. Han ville inte heller ge sitt tigande samtycke till denna felaktiga tolkning av Messias uppdrag. Det enda raka var att klargöra detta i en presskonferens. Han visste att många skulle bli besvikna, och till och med upprörda. Men det måste ändå sägas.

Presskonferens

Man kan följa hela denna presskonferens ord för ord i Joh 6:22-66. För att sammanfatta det hela: Jesus förklarar vad människorna verkligen behöver mer än något annat, men de är inte intresserade av det. Så här slutar det:

Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: ”Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?” Jesus, som [var medveten om] att lärjungarna förargade sig över hans ord, sade till dem: ”Får det här er att vackla? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut?” … Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. – Joh 6:60-62, 66

Ur ett mänskligt perspektiv var detta en katastrofalt misslyckad presskonferens. Den som blev mest besviken, irriterad och förolämpad av Jesus agerande var förmodligen Judas. Han hade hoppats att Jesus skulle ta vara på detta gyllene tillfälle, men istället begick han politiska självmord genom att säga helt fel saker.

Två viktiga poänger:

• Om Jesus bara hade varit en helt vanlig människa som var ute efter ära och berömmelse, skulle han inte ha backat när folk ville göra honom till kung. Om han styrdes av mänskliga motiv skulle han inte ha ”skrämt bort” sina efterföljare på detta sätt.
• Ibland måste sanningen fram, även om den irriterar folk.

 

Jesus trodde …

Jag vet inte vem jag bör tacka för denna sammanställning. Jag fick det av en vän som fick det av en vän. Texterna visar att Jesus trodde på de händelser som beskrivs i Gamla testamentet. Det finns ingen händelse i Gamla testamentet som Jesus väcker minsta tvivel kring. Texterna presenteras här i kronologisk ordning (utifrån när de personer levde som Jesus refererar till).

1. Jesus trodde att det första paret (Adam och Eva) har funnits på riktigt. (Matt 19:4-5)

2. Jesus trodde att deras son Abel blev mördad. (Luk 11:51)

3. Jesus trodde att Noa och arken fanns på riktigt, och att Floden faktiskt ägde rum. (Matt 24:37-39)

4. Jesus trodde att Abraham har funnits på riktigt. (Joh 8:56)

5. Jesus trodde att Lot och hans hustru har funnits på riktigt, och att Sodom blev förstört genom ett regn av eld och svavel. (Luk 17:29-32)

6. Jesus trodde att Isak och Jakob har funnits på riktigt. (Luk 20:37)

7. Jesus trodde att Moses och Elia inte bara har levt (Mark 12:26; Mark 9:12) utan lever nu (eftersom han talade med dem, se Mark 9:4).

8. Jesus trodde att kung David har funnits på riktigt (och att han åt skådebröden medan han var på flykt – Matt 12:3-4).

9. Jesus trodde att kung Salomo har funnits på riktigt, att han var vis och att han fick besök av ”söderns drottning”. (Matt 12:42)

10. Jesus trodde att profeten Elisa har funnits på riktigt och att hjälpte syriern Naaman att bli botad från spetälska. (Luk 4:27)

11. Jesus trodde att profeten Jona har funnits, att han var i buken på en stor fisk, att han predikade för staden Nineve och att de omvände sig. (Matt 12:40-41)

12. Jesus trodde att profeten Sakarja har funnits på riktigt och att han blev mördad. (Luk 11:51)

13. Jesus trodde att profeten Daniel har funnits, och att de profetior som han förmedlade var sanna och viktiga. (Matt 24:15)

 

Att tolka profetior

Som jag sa sist angående Gog och Magog: Vill man förstå Uppenbarelseboken måste man göra det i ljuset av allt annat som står skrivet i Bibeln. Detta är ett mycket spännande och intressant detektivarbete – och viktigt! En felaktig tolkning kan nämligen vara farlig, t ex om den får oss att fatta politiska beslut som leder till krig. En annan fara är att vi, om vi inte är uppmärksamma, kan hamna på fel sida i striden mellan Gud och Satan.

Vi får inte göra som judarna gjorde på Jesus tid. De läste in sina egna politiska motiv i profetiorna om Messias och kände därför inte igen honom när han kom. De väntade på en kung av ett jordiskt rike som kunde befria dem från romarnas förtryck. Istället fick de Kungen av Himmelriket som kunde befria dem från syndens slaveri. Att de ”inte tog emot honom” är förstås ett understatement.

Petrus har ett värdefullt råd till alla som vill tyda profetior:

Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud. – 2 Pet 1:20-21

Vad vore bättre än att ha självaste författaren med sig när man läser något som är svårbegripligt?

 

Varför visar sig inte Gud för oss så att vi kan tro på honom?

Leker Gud kurragömma med oss?

Som jag sa i föregående inlägg tror jag att Gud ofta föredrar att skicka människor för att hjälpa varandra framför att fysiskt ingripa med övernaturlig kraft. Han hjälper oss mer än gärna med sådant vi inte själva klarar av. ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag ska skänka er vila.” (Matt 11:28) Men Gud verkar inte slösa underverk på sådant som vi faktiskt kan klara själva och som vi bör hjälpa varandra med.

Men varför inte? Vore det inte fantastiskt om Gud hela tiden grep in i vår värld? Vore det inte ett perfekt sätt för Gud att bevisa att han faktiskt finns? Jo, förvisso. Men är det Guds enda mål? Att överbevisa oss om att han finns? Vad vinner han på det? Det står i Jakobsbrevet att de onda andarna förstås vet att Gud finns, men inte vill de veta av honom för det – blotta tanken på Gud får dem att ”darra” (Jak 2:19).

 

Far, får förlorade får svar?

DarkwingSvan kommenterade (blå text) mitt inlägg Lita på Gud – men använd säkerhetsbälte! med detta exempel:

Såg faktiskt en väldigt tragikomisk pjäs av ett par barn som gick till ungefär
Räddningstjänst (till person på ett tak): Översvämning i staden, kom med oss i helikoptern!
Person: Gud kommer rädda mig.
Räddningstjänst (åker iväg för att rädda dem som vill bli räddade men kommer tillbaka): Vill du verkligen inte ha hjälp?
Person: Gud fixar det här.
Räddningstjänst (upprepar ovanstående process): För sista gången, följ med i helikoptern!
Person: Nej, Gud kommer att rädda mig!
(Tio minuter senare i efterlivet)
Person: Varför räddade du mig inte?
Gud: Jag skickade ju hjälp hela tre gånger!

Bra pjäs! Jag har hört en annan version där det istället är en man på en öde ö och båtar som passerar förbi, men för övrigt var det samma. Den här berättelsen illustrerar på ett bra sätt att vi inte ska kräva eller förvänta oss av Gud att han ska gripa in på exakt det sätt vi hade tänkt oss. Jag tror att Gud oftare skickar människor för att hjälpa varandra än att ingripa med övernaturlig kraft.

En svältande familj ber om mat. Ska Gud svara genom att regna ner manna från himlen? Eller bör han göra som i det här exemplet: En man de aldrig träffat knackar på och dumpar en säck potatis utanför deras dörr. ”Jag vet inte varför, men det kändes som att Gud manade mig att ge den här säcken till er. Behöver ni den?” Vilket sätt tycker ni är bäst – manna från himlen eller en okänd man som levererar en säck potatis? I det senare fallet (true story, men är osäker på detaljerna) så blir det dubbel glädje. Inte bara fick familjen mat, men mannen med potatissäcken kunde glädjas åt att han fick gå Guds ärenden och för att han fick hjälpa dem som verkligen behövde hjälp.

Vad gör Gud om det inte finns någon som tror på honom tillräckligt mycket för att kunna höra honom tala eller lyssna när han manar oss? Då kan han ändå skicka någon men inte lika direkt. Även om räddningsarbetarna i pjäs-exemplet inte själva var troende, kunde de ändå gå Guds ärenden. Gud kan leda människor utan att det behöver ske genom att någon ”röst från himlen”. Genom subtila saker som vi knappt är medvetna om, eller genom att arrangera olika omständigheter, kan han styra våra steg i precis rätt riktning. ”Vilken tur att jag just idag gick den här vägen som jag aldrig annars går. Annars skulle jag inte ha upptäckt den person som var i nöd.”

Men vad gör Gud om det inte finns någon människa i närheten att skicka? Då kanske han skickar ett djur till hjälp (t ex blev profeten Elia matad av korpar). Eller så griper han in fysiskt, som jag fick uppleva När Gud räddade mitt liv. Gud är alltså inte begränsad till att använda människor för att gripa in. ”Herrens arm är inte för svag för att rädda” (Jes 59:1)

Dock så att du skulle lämna dina barn på en perrong bara för att det var en “gudagiven” destination är ju smått oroväckande, minst sagt. Till saken hör förstås att “om nöden kräver det”. Vad för nöd krävs det för att du skall lämna dina barn ensamma på en perrong?

Jo, t ex om ett av mina barn saknas. Då skulle jag antagligen lämna de andra på perrongen och springa och leta. Nu har jag bara två barn, men eftersom detta ändå är ett hypotetiskt exempel (med Kalle-Anka-destinationer som ”Långbortistan” ;)) så kan vi väl låtsas att jag har många fler barn. Vad sägs om tio? Anta att jag inte kan ta med mig alla de nio i sökandet, för det skulle försvåra och göra att jag aldrig finner den som saknas. Tänk om barnet har blivit kidnappat, då är varje sekund dyrbar. Det mest förnuftiga och kallt rationella kanske vore att stanna kvar hos de nio så att jag inte förlorar fler barn (i exemplet utgår vi ju från att det är en farlig plats). Så agerar kanske en robot. Men ingen kärleksfull förälder skulle acceptera att förlora ett barn och tänka: ”Jag har i alla fall nio kvar.” Hur osmart det än må vara skulle jag nog lämna de nio – med en stark förmaning om att de måste vara försiktiga och hålla ihop, med vädjande blickar till eventuella medmänniskor på perrongen, och med innerliga böner till Gud om att skydda alla mina barn – och springa iväg för att finna det barn som saknas.

Detta får mig förstås osökt att tänka på Jesus liknelse om det förlorade fåret:

Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? – Luk 15:4

Jesus kallar sig själv ”den gode herden” (Joh 10:11) och säger att han ”har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det” (Luk 19:10). Gud tänker alltså inte ”Äh, en människa mer eller mindre. Lite svinn får man räkna med.” Istället är det hans vilja ”att ingen av dessa små skall gå förlorad.” (Matt 18:14) Han gör inte som den lejda herden som ”överger fåren och flyr när han ser vargen komma”, istället går han långt över vad  som kan förväntas av en herde och ger sitt eget liv för fåren! (Joh 10:12-15)

”I just wanna be a sheep, bä bä bä bä bä!”

 

Bilden av Gud i hela Bibeln

Bibeln är en samling av 66 skrifter, varav 39 är skrivna på hebreiska och samlade i gamla testamentet, och 27 är skrivna på grekiska och samlade i nya testamentet. Som jag sa i föregående inlägg tror jag att det är samma Gud vi läser om i hela Bibeln. Vilken är då den totala helhetsbilden av Gud? Vad får vi för bild av honom när vi väger in hela Bibeln?

Många uppfattar gamla testamentets Gud som en blodtörstig diktator, men jag anser att det är en grovt missvisande bild.

 

Samma Gud i hela Bibeln

”Jag tycker om nya testamentets Gud, men inte gamla testamentets Gud.” Har du hört någon säga så, eller har du själv tänkt något liknande? Tycker du att det Gud säger och gör i gamla testamentet står i stark kontrast till det han säger och gör i nya testamentet genom Jesus?

Personligen ser jag Bibeln som en helhet. Den Gud som vi läser om i gamla testamentets böcker är densamme som vi läser om i nya testamentets böcker. Jesus sa: ”Jag och Fadern är ett” (Joh 10:30). Han understryker detta ännu tydligare i Joh 14: ”Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig”. Enligt Jesus själv var han den som ledde Israels folk ut ur Egypten och som talade till Mose i den brinnande busken:

Judarna sade då till Jesus: ”Du är inte femtio år, och ändå har du sett Abraham.” Han svarade: ”Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till.” Då tog de upp stenar för att kasta på honom. (Joh 8:57-59)

Här tillämpar Jesus gudsnamnet på sig själv. ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” (2 Mos 3:14) Detta är ett av många exempel på när Jesus använder gudsnamnet ‘Jag är’ för att visa oss att han är den Gud som beskrivs i gamla testamentet. Denna tolkning bekräftas också av åhörarnas reaktioner – de uppfattade Jesus uttalanden som hädelse:

Då tog judarna på nytt upp stenar för att stena honom. Jesus sade till dem: ”Jag har låtit er se så många goda gärningar som kommer från Fadern. För vilken av dem stenar ni mig?” Judarna svarade: ”Det är inte för någon god gärning vi stenar dig, utan för att du hädar och gör dig själv till Gud, fast du är människa.” (Joh 10:31-33)

Så om Jesus är gamla testamentets Gud, förändrar det din bild av Jesus eller förändrar det din bild av gamla testamentets Gud? Kom ihåg att Gud alltid är densamme och inte har förändras:

Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.(Jak 1:17)

Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. (Heb 13:8)

Eftersom det är samma Gud i hela Bibeln bör vi betrakta dess 66 böcker som en helhet. Då kan vi till exempel ta hjälp av det vi lär oss om Gud i nya testamentet för att förstå det vi läser om Gud i gamla testamentet.

 

Paulus – elektronen som bytte riktning

För att förstå det här bör du först läsa inlägget Gör som elektronerna – gå mot strömmen!

Elektronen Saul (aka Paulus) hade länge känt sig dragen till korset (+). Han hade känt av spänningen (U), men vägrade envist att ge efter för den. Han ansträngde sig istället allt hårdare i sina försök att stoppa den kraftiga ström (I) av elektroner som enligt honom gick åt helt fel håll. Saul satte upp alla möjliga motstånd i deras väg. Men plötsligt en dag, på väg till Damaskus, fick han en elektromagnetisk upplevelse:

”Saul, Saul, varför förföljer du mig? Du gör dig bara illa när du kämpar emot” (Apg 26:14)

Med andra ord: Sluta plåga dig själv med att göra motstånd mot Gud. Du känner ju själv spänningen som drar dig mot korset, och du har sett den starka strömmen av andra som känner samma spänning. Ja, du har ju aktivt försökt stoppa dem. Du vet vilken riktning som är rätt. Saul, det är dags för dig att ge upp och vända om!

Den dagen bytte Saul riktning. Den store Ledaren kortslöt allt motstånd som Saul hade byggt upp.
Resistance is futile! 😉

 

 

Läs gärna Apostlagärningarna kapitel 26, där Paulus (f d Saul) själv berättar om sin omvändelse inför kung Agrippa och ståthållaren Festus. I like the part when… kungen erkänner att han själv känner spänningen: ”Det går fort för dig att få mig till kristen.”

 

Gör som elektronerna – gå mot strömmen!

När jag under Jesusmanifestationen i Umeå tillsammans med många andra tågade fram längs en gatan, och mötte några enstaka individer som gick åt andra hållet, kom jag att tänka på detta: ”För en gångs skull innebär följa Jesus inte att jag går mot strömmen utan att jag går med strömmen.” Det fick mig osökt att tänka på det här med strömmens riktning.

Alla som har läst grundläggande ellära och har fått rita kopplingsscheman vet att pilarna som visar strömmens riktning ska ritas från pluspol till minuspol, fastän elektronerna tokigt nog går från minuspol till minuspol. Elektronerna går alltså mot strömmen. Man kan ju tycka att det är korkat av elektronerna, men egentligen är det ju inte dem det är fel på – det är ju till och med elektronerna som är strömmen.

När man började rita kopplingsscheman hade man ännu inte upptäckt elektronen så man visste egentligen inte vad ström var, bara att det berodde på en spänningsskillnad mellan två poler. Så man bestämde att strömmens riktning skulle vara från plus till minus. Så än idag, fastän vi vet att elektronerna rör sig från minuspol till pluspol, ritas strömmens riktning ut från pluspol till minuspol – till alla elevers förvirring och frustration: ”Men varför ändrar man inte det då?” Ja, det kan man ju undra. Antagligen för att det skulle vara jobbigt, och dyrt, och för att ett kopplingsschema funkar lika bra ändå. Men visst känns det knepigt.

”Jag följer korset och lämnar värden…”

Det är lite som med Jesus. Om vi är elektronerna så är han pluspolen som drar oss till sig. Passande nog för denna liknelse betecknas pluspolen med ett kors (+).

”Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig” (Joh 12:32)

Så sa Jesus syftandes på sin nära förestående korsfästelse. Han visste att detta bevis på Guds kärlek skulle skapa en spänning (U) hos alla elektroner som hörde talas om det. ”Varför blev han frivilligt korsfäst?” Detta evangeliets mysterium har en stark dragningskraft på oss som vi inte helt kan komma undan hur mycket vi än försöker. Vi kan välja att göra motstånd (R). Vi kan ropa Vive la resistance! och hävda vår rätt till vår negativa natur. Många är rädda för att förlora sin negativa laddning och vill därför inte komma till korset (+). En del försöker till och med intala sig själva att de inte alls känner någon spänning som drar dem mot korset. De säger att de istället känner sig repellerade av det, och har till och med lyckats definiera om strömmens riktning för att leda alla andra bort från korset.

Men trots detta känner alla av spänningen, och då och då är det någon som vågar gå emot den konventionella strömmen. Snabbt upptäcker de då strömmens verkliga riktning. Ett mer positivt och spännande liv väntar alla som vänder om. ”Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.” (Jesus, Joh 10:10)

Läs gärna om elektronen Saul (aka Paulus) i nästa inlägg.

 

Nej, Jesus var verkligen inte rasist

Nu är det dags att reda ut AteistBibelns felaktiga slutsats om Jesus bemötande av den kanaaneiska kvinnan i Matt 15. Detta har citerats:

”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” (Matt 15:24)
”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” (Matt 15:26)

Ja, det är Jesus som säger detta, och jag håller med om att han avser att åhörarna ska förstå det här med brödet, barnen och hundarna på just det sätt som antyds: brödet = Jesus själv (”Jag är livets bröd” Joh 6:48-51) , barnen = Israels folk, hundarna = andra folkslag (ordet ”hund” används ofta på ett nedlåtande sätt i Bibeln men det tillämpas även på israeliter, endast av sammanhanget förstår vi att Jesus kallar kvinnan ”hund”). Genom att göra denna tolkning har vi redan tittat på en del av kontexten och låtit Biblen förklara sig själv. Men nu ska vi göra det lite mer strukturerat och stegvis zooma ut och titta på kontexten (som jag skrev om tidigare).

Zoom 1:10

Vi börjar med att zooma ut så att vi ser verserna före och efter, alltså hela stycket:

 

Vad Jesus inte visste

I kommentarerna till gårdagens inlägg (Vad säger Jesus om världens ålder) väcktes en intressant fråga av Mattias Larsson:

Dessutom finns det ju klara indikationer på att Jesus åtminstone i sin jordiska inkarnation inte hade full kännedom om samma saker som Gud:

”Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.” (Matt 24:36, och typ samma sak i Mark 13:32)

Jag tror att när Sonen (aka Ordet; Joh 1:1-3) blev människan Jesus var han inte längre allsmäktig eller allvetande. Han kunde inte längre minnas vem han var eller vad han hade gjort tidigare. Allt detta fick han lära sig på nytt. När Gud blev människa deltog han i världen på samma villkor som alla andra människor. Detta var en förutsättning för att han skulle kunna rädda oss (Heb 2:9, 17-18). Han var fortfarande Gud (Joh 8:58), men utan egen gudomlig kraft (Fil 2:6-7). Han hade dock tillgång till den eftersom han fick den av Fadern, och samma möjlighet erbjuds alla människor. Vi kan nämligen också få kraft att göra det som Jesus gjorde – till och med ”ännu större” gärningar (Joh 14:12). Alltså handlade inte Jesus av egen kraft och han talade inte med egna ord:

”De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar.” (Joh 14:10)

Det betyder att allt Jesus visste var sådant han antingen hade lärt sig på vanligt vis eller fått uppenbarat för sig – precis som för oss. Det betyder också att Jesus som barn måste ha blivit undervisad om de ord som han själv en gång hade talat till israeliterna! Men han undervisades inte bara av sin mor utan också av sin Far. För allt annat som Jesus behövde veta för sin tjänst här här i världen uppenbarade Fadern för honom.

Men en del saker behövde han inte veta.