RSS

Månadsarkiv: oktober 2013

Debattartikel från Föreningen Genesis: Är kristen tro och evolution förenliga?

En del kanske har noterat att jag på sistone har engagerat mig mer och mer i Föreningen Genesis. Det beror till stor del på att jag i början av sommaren fick en mycket svår och spännande fråga. Jag blev tillfrågad om att ta emot facklan som ny webbredaktör för genesis.nu. På föreningens årsmöte i Umeå (i samband med Skapelsekonferensen) blev jag även invald i styrelsen. Det är väldigt roligt att få vara delaktig i en förening med ett så viktigt uppdrag. På hemsidan kan man läsa om oss, att vår högsta önskan är att vår verksamhet ska leda till människor kommer till tro på Kristus. Det gör vi genom att fokusera på skapelsefrågan, eftersom denna är en grund för själva evangeliet.

Tyvärr är det inte alla kristna som förstår hur viktig denna grund är, fastän till och med många ateister har förstått det. För att uppmärksamma detta skrev vi, å föreningens vägnar, en debattartikel om detta. Den publicerades idag i den kristna dagstidningen Världen Idag (tillsammans med en artikel om Dmanisi-fynden delvis baserad på en intervju med Mats Molén).

Debatt: Är kristen tro och evolution förenliga?

Kristen tro är en övertygelse om att Jesus Kristus var en historisk person som levde ungefär 5 f.Kr. – ca 30 e.Kr. Jesus var (är) Guds ende Son som föddes genom ett mirakel, genom den helige Ande. Jesus levde ett syndfritt liv och dog för att försona mänskligheten med Gud. Försoningsverket fick sin triumfatoriska bekräftelse genom Jesu uppståndelse från de döda.

Kristen tro grundar sig på två historiska dokument: Gamla testamentet och Nya testamentet. Gamla testamentet berättar om världens och människans tillblivelse. Människan skapades till Guds avbild (1 Mos. 1-2). Från början var människan moraliskt klanderfri, men hon föll och Gud förkunnande en dom över människan. Hon skulle dö (1 Mos. 3). Sedan dess har mänskligheten varit underställd döden. Både världens tillblivelse och Jesus födelse, död och uppståndelse från de döda har varit mirakulösa handlingar där Gud har verkat för att förverkliga sina syften.

Utvecklingsläran å sin sida brukar beskrivas som en naturalistisk berättelse om hur universum, livet och människan har blivit till utan medverkan av någon övernaturlig makt. Allt liv är släkt med varandra. Människans härstamning från aplika föregångare utgör en viktig länk i denna berättelse. Hon är ett högtstående däggdjur. Människans moralförmåga är en biprodukt av evolutionen (Dawkins). Den huvudsakliga mekanismen bakom den föreställda evolutionen har varit det darwinistiska urvalet, som Darwin själv beskrev som något som ”arbetar genom såväl livet som döden – genom att bevara individer med gynnsamma variationer, och slå ut de som drabbas av ogynnsamma strukturförändringar.” (Darwin, Om arternas uppkomst, Natur och Kultur, 1994, s. 150)

Nu inställer sig frågan: kan kristen tro harmonieras med utvecklingsläran? … Vårt svar på den frågan kan du läsa i Världen idag.

Annonser
 
239 kommentarer

Publicerat av på 28 oktober, 2013 i Kompromisser

 

Bibelns ljus i ateismens mörker

Från medeltidens mörker – till reformation och vetenskaplig metod – och in i ett nytt mörker

Den moderna vetenskapen tog fart tack vare reformationen, då människor efter många år av medeltida mörker äntligen fick se Bibelns ljus med egna ögon.

De studerade Bibeln flitigt och återupptäckte sanningar om Gud som hållits fångna av den romersk katolska kyrkan i flera hundra år.

Samtidigt väcktes också intresset för att studera naturen, och på så vis lära känna Skaparen genom hans skapelse. Men det var inte bara intresset och upptäckarglädjen som smittade av sig från Bibelstudierna till Naturstudierna. Man tog även med sig metodiken och systematiken, och tillämpade samma principer på studier av naturen.

I detta tankeklimat föddes den vetenskapliga metoden. Eftersom man läste i Bibeln att Gud var en ordningens Gud förstod man att Gud hade skapat ett ordnat och förutsägbart Universum. Verkligheten gick att studera! Det gick att göra förutsägelser. Man kunde göra experiment och dra slutsatser av dem. Detta innebar en kunskapsrevolution! Det var djupt bibeltroende kristna som la grunden för den kunskap och det samhälle vi har idag. Historiens främsta vetenskapsmän var bibelläsande kristna. Hos dem fanns verkligen inget kunskapsförakt, utan istället en mycket stor kunskapstörst och upptäckarglädje.

Ett nytt mörker

Därefter kom ett nytt mörker. Bibelns ljus togs ifrån oss än en gång. Det borde inte ha kunnat ske. Alla hade ju tillgång till Bibeln. De historiska skrifter som tidigare bara kunde kopieras långsamt för hand hade nu översatts till ett stort antal språk och kunde tryckas i stora upplagor. Inget kunde hindra en kunskapstörstande människa från att få läsa Guds ord på sitt eget språk. Ljuset var omöjligt att dölja. Vad som istället hände var att folk slutade lita på det.

Det uppstod en rad filosofier och tankebyggnader som fick folk att sluta tro på det de läste i Bibeln. Man hittade på att den var uppdiktad långt efter de händelser den beskrev, av människor som drevs av diffusa bakomliggande motiv. Man hittade på att det inte fanns någon Skapare och att allt istället hade utvecklats av sig självt genom stegvis förändringar. Många övergav därmed synen på Bibeln som Guds ord. Idéerna välkomnades särskilt av alla som avskydde tanken på en Gud – en högre makt som hade synpunkter på hur de levde sina liv.

Ovetenskapligt nonsens

Trots att dessa idéer helt saknade stöd i konkreta experiment, och trots att de stämde dåligt med det sådant som kunde observeras, kom idéerna ändå att kallas vetenskap. Dess förespråkare gav intrycket av att vara lärda och kloka, och deras budskap var precis vad en del människor önskade att få höra. Därför välkomnades idéerna och lyftes upp som vetenskapliga sanningar, fastän det redan då fanns mycket som talade mot dess riktighet och trots att de inte hade avlats genom den vetenskapliga metoden. På så vis förgiftades den en gång rena naturvetenskapen av ovetenskapligt nonsens. Än idag är det många som har svårt skilja den äkta och sanna naturvetenskapen från de falska och förvridna idéer som ofta associeras till den.

Därför lever vi nu i en ny tid av mörker som kanske är ännu mörkare än på medeltiden. Ironiskt betraktar vi oss som ”upplysta”. Men har världen någonsin skådat så mycket våld och död som under dessa århundraden sedan den så kallade ”upplysningen” tog fart? Människor har förföljts, förtryckts, förslavats och förintats för att de – med stöd i de ovetenskapliga idéerna – har betraktats som lägre stående varelser utan egentligt värde. På motsvarande vis mördas ofödda barn idag under förevändningen att de bara är omänskliga cellklumpar som genomgår evolutionära stadier. Detta är en mörk och grym tidsålder.

Ljuset lyser i mörkret

Men Bibelns ljus lyser ännu i mörkret. Den finns där för alla som längtar efter att se klart. I Bibelns ljus får även vetenskapliga upptäcker en helt ny lyster. De vittnar om en fantastisk verklighet som länge legat dold för oss. De vittnar om en kärleksfull Skapare som verkligen är att lita på.

”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” – Joh 1:5

 

Nytt fynd kapar grenarna i människans utvecklingsträd

Bild: Georgian National Museum

Forskare vill rita om människans utvecklingsträd: Alla de tidiga människoarterna är en enda!

Många namn – samma art

På en kulle i södra Georgien ligger Dmanisi – en liten by med väldigt rik historia. Sedan 30-talet har man gjort utgrävningar och har då funnit ruiner och föremål från medeltiden och bronsåldern. Intresset för platsen blev ännu större när man fann mycket gamla stenverktyg, fossil av utdöda djur (sabeltandad katt, noshörningar, hyenor) och dessutom fossil av människorBaserat på antaganden om en flera miljarder år gammal jord, daterades dessa till att vara omkring 1,8 miljoner år gamla. Man grävde upp delar av skallar och skelett från fyra olika individer, och förundrades över att deras kranier varierade så kraftigt i storlek och form. Om det inte vore för att de alla låg begravda på samma plats och i samma lager skulle de sannolikt ha klassificerats som olika människoarter.

”Om man hade funnit Dmanisi-skallarna på olika platser i Afrika, skulle somliga ha gett dem olika artnamn”, säger David Lordkipanidze, som leder utgrävningarna vid Dmanisi. ”Men inom en population kan det finnas så här pass stor variation. Vi använder fem eller sex namn, men de kan alla komma från samma släktlinje.”

Nytt fynd väckte frågor

Den senaste av de fem skallarna från Dmanisi - Bild: Georgian National Museum

Den senaste av de fem skallarna från Dmanisi – Bild: Georgian National Museum

År 2000 hittade man ett käkben som inte passade till något av de kranier som man dittills grävt upp, och förstod att det borde ligga ett kranium från en femte individ begravd någonstans. 2005 hittade man det – otroligt komplett och välbevarat. Skallen är den största av de fem som hittats vid Dmanisi, och verkar ha tillhört en vuxen man med långt ansikte och stora tänder, och med en förvånansvärt liten hjärna. Faktiskt hade han den minsta hjärnan av de fem individer som hittats. (De andra skallarna verkar ha tillhört: en annan vuxen man, en äldre man, en ung kvinna och en tonåring av okänt kön.) Dimensionerna var så underliga hos det här nya fyndet att en av forskarna skämtade om att det nog var bäst att lämna kvar det i marken.

Bland nu levande människor finns det inget samband mellan intelligens och hjärnstorlek, men i jakten på primitiva förfäder har man ändå forskat utifrån antagandet att: ju mindre hjärna, desto mindre utvecklad och mer aplik. De udda dimensionerna hos den senast funna skallen ledde det internationella forskarteamet till att studera variationen av skallar bland nu levande människor respektive schimpanser (som av evolutionister räknas som våra närmaste nu levande släktingar). Man kom fram till att även om Dmanisi-skallarna såg olika ut så var variationen mellan dem inte större än variationen bland moderna människor eller variationen bland schimpanser. Alltså ligger det helt inom ramen för normal variation! När man sedan jämförde med olika fossila arter av tilltänkta mänskliga förfäder från Afrika, fann man samma sak där: Skillnaderna bland dessa var inte heller större än skillnaderna mellan Dmanisi-skallarna. Istället för många olika arter föreslår man därför att det rör sig om en enda art som helt enkelt kunde se lite olika ut – precis som med människor idag. Tim White, expert på människans evolution, beskriver situationen så här:

”Vissa paleontologer ser små skillnader mellan fossilen och ger dem därför etiketter, vilket har resulterat i att släktträdet samlar på sig en hel del grenar. Dmanisi-fossilen ger oss en ny måttstock, och när man tillämpar den måttstocken på de afrikanska fossilen så visar det sig att en stor del av det där extra grenverket bara är död ved.”

Inte mycket kvar av trädet

Detta kan alltså innebära slutet för grenarna Homo rudolfensisHomo gautengensisHomo ergaster, och kanske också Homo habilis. Alla dessa arter som står beskrivna i läroböckerna skulle då få heta Homo erectus. Att slå ihop Homo erectus med den moderna människan Homo sapiens är forskarna dock inte redo att göra, fastän alla de drag som kännetecknar Homo erectus förekommer bland nu levande människor.

Om man skulle slå ihop Homo sapiens och Homo erectus skulle det inte bli någonting kvar av människans utvecklingsträd, särskilt inte då man även saknar övergångsformer mellan Australopithecus och Homo. Det senaste försöket att binda samman apsläktet med människosläktet krestar kring en samling apfossil som man gett artnamnet Australopithecus sediba. Den har nu blivit ännu mer ifrågasatt i och med den nya studien om Dmanisi-fynden. Australopithecus sediba har nämligen daterats till att vara omkring 1,95 miljoner år gammal. Jämfört med Dmanisi-fyndens 1,8 miljoner år innebär det evolutionärt sett en väldigt kort tid för människans utveckling, med tanke på alla gynnsamma mutationer som måste hinna ske och selekteras. Dessutom kommer fossilen av Australopithecus sediba från Sydafrika, medan det nya Homo erectus-fyndet finns i ”fel” världsdel. Det skapar även problem för den populära ”ut ur Afrika-hypotesen”, enligt vilken våra förfäder utvecklades till moderna människor (Homo sapiens) i Afrika, och lämnade kontinenten för 60 000 år sedan.

Problemen har länge varit kända

Skapelsetroende forskare har länge sagt det som deras evolutionstroende kollegor nu alltmer instämmer i. Det finns stor variation bland apor, och det finns stor variation bland människor. Eftersom det finns variation bland nu levande individer bör det även ha funnits variation bland dem vi hittar som fossil. Fossilen kan utan problem sorteras in i hundraprocentiga apor och hundrapocentiga människor. Det gäller även den grupp högst ofullständiga fossil som fått etiketten Homo habilis – där några ben alltså kommer från Australopithecus-apor och andra från Homo erectus-människor. Dessa problem har länge varit kända bland forskarna. Så här skrev den respekterade paleontologen och evolutionsbiologen Stephen Jay Goud 2001 (innan det senaste Dmanisi-fyndet):

”Den enkla sekvensen från Australopitechus africanus till Homo habilis till Homo erectus och vidare till Homo sapiens, som många vetenskapsmän accepterade för tjugo år sedan, har ersatts av ett mycket mera komplext mönster och mindre säkerhet när det gäller relationer mellan föregångare och efterföljare. Det finns väldigt många sätt på vilka de olika arterna kan relateras till varandra och den gradvisa förståelsen av att till och med arten Homo habilis kan bestå av åtminstone två skilda former eller arter, har inneburit att de tidigaste stadierna av evolutionen av släktet Homo är höljda i dunkel.”

Alternativ förklaring till fynden

Utan antagandet om att allt levande har utvecklats under flera miljoner år, finns det ingen anledning att betrakta Dmnaisi-människorna som något annat än just människor. De kanske inte skulle passa in i våra nutida kroppsideal (vem gör det egentligen?) men det finns ingenting som antyder att de skulle vara mer primitiva. Det finns inte heller något som motsäger att dessa människor kan ha varit ättlingar till överlevare av den världsvida översvämning som beskrivs i Bibeln (och i drygt 250 dokumenterade traditioner från olika folkslag runt om i världen). Dmanisi ligger inte långt från berget Ararat där arken strandade, och inte heller särskilt långt från Shinar-slätten där man byggde Babels torn. Eftersom landet kring Kaukasusbergen utgör en passage mellan Svarta havet och Kaspiska havet, borde vi där finna tidiga spår av människor från tiden då de spreds ut över världen. I området finner vi bland annat den ”äldsta” saltgruvan (Azerbadjan), den ”äldsta” textilen (Georgien) och den ”äldsta” anläggningen för vintillverkning (Armenien).

776px-KaukasusKanske var det ättlingar till Noas sonson Tubal som slog sig ner där för ca 4000 år sedan. Tusen år efter det nämnde tre assyriska kungar i sina krönikor att folket Tabali eller Tabal levde i området. Ytterligare tusen år senare kallade historikern Josephus dem för tobeliter. Idag heter Georgiens huvudstad Tblisi – ett namn som möjligen kan härledas till Tubal. Dmanisi ligger knappt 60 km därifrån.

Vilka de var kan vi förstås bara spekulera om. På samma vis kan vi bara gissa oss till hur de dog och begravdes. Kanske dränktes de i forsande smältvatten från istids-glaciärer i Kaukasusbergen. Ett sådant förlopp skulle eventuellt förklara hur två stora raviner grävts ut på varsin sida om fyndplatsen, samt varför så många av fossilen och stenverktygen återfinns i grottor. Antingen tog de sin tillflykt där (både människor och djur) men blev fångade när vattnet fortsatte stiga, eller så kan de ha spolats dit.

Som sagt kan vi bara spekulera i hur det gick till. På samma vis är det med allt som hänt i det förflutna. Ingen var där och såg vad som hände. Oavsett om vi vill tro på evolutionsläran eller Bibeln, så är det enda vi kan göra att likt en detektiv på en brottsplats undersöka spåren och fundera över vilken förklaringsmodell som bäst förklarar det vi ser. En skillnad är dock att den ena världsbilden är baserad på ögonvittnesskildringar och mänsklig historieskrivning.

Referenser:
The Guardian
Science Magazine (originalartikel)
Citatet av Stephen Jay Gould är hämtat från hans bok The Book of Life.

Denna artikel har även publicerats på Genesis.nu.

 
16 kommentarer

Publicerat av på 26 oktober, 2013 i Uncategorized