Det finns en mening med ditt liv!

För många känns det logiskt att vårt ursprung säger oss något om meningen med våra liv. Om man är fast övertygad om att evolutionsläran ger oss sanningen om livets ursprung, ligger det därför nära till hands att i samma lära söka svaret på livets mening. I föregående inlägg citerade jag en evolutionsbiolog som sagt att ”Meningen med livet är att föra sina gener vidare”. Det var den mening han själv kunde se baserat på det ursprung som han trodde på.

Enligt Bibeln har du istället ditt ursprung i Gud. Eftersom du har ditt ursprung i en tänkande individ så finns det en tanke med din existens. Dina mänskliga föräldrar kunde inte planera att du skulle födas. Även om de hade önskat sig ett barn och blev mycket glada att få träffa dig, så visste de inte att det skulle bli just du. Men Gud, som redan är i framtiden, visste att du skulle födas och har sedan han skapade de första människorna sett fram emot den dag då du tog ta ditt första andetag. Du var planerad!

Tack för att du skapade mig så unik och så underbar! Det är fascinerande att bara tänka på det. Allt du gör är fantastiskt, det har jag verkligen fått erfara. Du var där när mina ben formades i det tysta, när de fogades samman i min mors liv. Du såg mig innan jag föddes och planerade varje dag i mitt liv, innan någon av dem började. Ja, varje dag skrevs ner i din bok! – Ps 139:14-16

Dessutom är du en avbild av Skaparen själv (1 Mos 1:27). Som sådan skapades du med ett särskilt syfte: Du är skapad till kärlek och gemenskap med andra människor och med din Skapare. Han tänker dock inte tvinga någon att uppfylla sitt syfte. Därför är det du själv som väljer om du vill leva det liv som Gud har planerat för dig. Han längtar efter att du ska göra det. Han vill att du ska leva livet!

Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd. – Joh 10:10

Han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till … Vi har vårt ursprung i honom. – Apg 17:27-28

Se även:
Säger evolution något om meningen med livet?

 

Vad är det ”änglarna längtar efter att få blicka in i”?

I ett tidigare inlägg försökte jag svara på frågan ”Hur blir jag räddad genom att Jesus dog?”, men nådde inte ända fram. Som sagt tror jag dock att jag har en mycket god ursäkt till varför jag – och ingen annan heller verkar det som – har det ”tekniska” eller ”juridiska” svaret på den frågan. Vilken är denna ursäkt? Jo, nu ska jag berätta.

Ju mer jag läser och funderar kring detta, desto säkrare blir jag på en sak: Vi kommer inte att få veta det fullständiga svaret här och nu. Och jag tror anledningen är någon av följande två, eller båda på en gång.

Anledning 1: Det är TOP SECRET!

Planen för hur vi blir räddade är hemlighetsstämplad! Jag tror att detta är vad som åsyftas med ”hemligheten i evangeliet” (Ef 6:19) – ”detta som änglarna längtar efter att få blicka in i” (1 Pet 1:10-12).

Har Gud hemligheter för änglarna? Ja, i Matt 24:36 står det ”Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.” Det fanns till och med saker som Jesus inte visste medan han var här (se Vad Jesus inte visste).

Kanske fattas det en pusselbit som varken vi eller änglarna har tillgång till. Detta gör mig extremt nyfiken! Jag längtar också efter att få blicka in i denna hemlighet. Det finns mycket jag längtar efter att få svar på, men jag tror att denna fråga i synnerhet kommer att vara på allas läppar – Universums stora snackis i evigheten.

Anledning 2: Det är obegripligt!

Vi kan inte förstå svaret. Våra intellekt räcker inte till. Som Paulus sa i Romarbrevet:

O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud!
Huru outgrundliga är inte hans domar, och hur outrannsakliga hans vägar!
– Rom 11:33, se även ”Herrens vägar äro outgrundliga”

Det kommer inte alltid att vara så. En dag ska vi förstå! Det är bara nu som Gud måste tala till oss i gåtor och bilder.

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. – 1 Kor 13:12

Men bara för att vi inte kan förstå det på det intellektuella planet, så betyder inte det att vi inte kan förstå det alls. Gud är väldigt pedagogisk och kan hjälpa oss att förstå dessa hemligheter på ett mer emotionellt plan. Det finns fler saker som enbart kan förstås på det planet. Som Forest Gump sa: ”I’m not a smart man, but I know what love is”. Man behöver inte vara smart för att känna och visa kärlek. Gud kan nå oss genom kärlekens kanaler. Bibeln ger oss åtskilliga symboler och liknelser om sin kärlek till oss och hur han räddar oss från synden: i Jesus undervisning, i profetiorna och i själva offersystemet. Allt detta kan hjälpa oss att förstå fastän vi inte kan förstå. Det fina med alla dessa liknelser och illustrationer är att evangeliet inte begränsas till dem som är ”intellektuella”. Gud har använt pedagogiska metoder som gör att alla har möjlighet att förstå hur vi blir räddade. Visst är det fantastiskt!

I samma stund fylldes [Jesus] med jublande glädje genom den heliga anden och sade: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt.” – Luk 10:21

 

Fortsätt söka svar!

Vi bör vara beredda på att vi kanske inte får fullständiga svar här och nu. Jesus hade som sagt inga problem med att Fadern hade hemligheter för honom, så varför skulle vi ha problem med det?

Men jag tycker absolut inte vi ska ge upp sökandet! Jag tror att Gud vill att vi ska fortsätta leta, för i vår jakt efter svar kommer vi närmare honom och får lära oss mycket annat på vägen. Än om vi fortfarade bara får se  en gåtfull spegelbild jämfört med hur det blir sen, så är det förstås bara bra om vår bild av Gud kan bli klarare redan nu. Sanningen om Guds karaktär är trots allt den viktigaste av alla kristna läror.

 

Hur blir jag räddad genom att Jesus dog?

Filip Alven ställde en mycket intressant och relevant fråga:

Hur blir jag räddad genom att [Jesus] dog?
[Jag har] alltid undrat över det tekniska svaret på den frågan.

Det är du verkligen inte ensam om att undra över! Jag har själv undrat över det länge och jag vet att det är många som frågar samma sak. På ett sätt kan man säga att varje kristen vet svaret på frågan om hur vi blir räddade: Jesus har friköpt oss med sitt blod. Han är offret för våra synder som gör att vi kan få förlåtelse. (Rom 3:24-25; Upp 5:9) Jag har hört många bra och inspirerande predikningar om detta, men ärligt talat har jag aldrig känt att det helt har svarat på frågan. Jag menar inte att det är fel, bara att det fattas något i svaret. Jag vill precis som du förstå det går till rent ”tekniskt”.

Efter att ha lyssnat på Graham Maxwells serie God in all 66 och läst en fantastiskt bra bok med titeln The Desire of Ages, känner jag att bilden har klarnat avsevärt. Jag förstår bättre hur Jesus genom sin död på korset vann striden mot Satan. Alla anklagarens anklagelser mot Gud bevisades då vara felaktiga. Samtidigt visade anklagaren sin egen sanna karaktär. (Det var där och då Satan blev schack matt på x antal drag.) Om det inte vore för att Jesus vann den segern skulle det aldrig kunna bli ett slut på ondska, lidande och död; för då skulle frågan om Guds karaktär förbli obesvarad för all framtid. Då hade han inte kunnat garantera ett tryggt och säkert Universum, för upproret skulle aldrig riktigt ta slut. Vi skulle inte fullt ut kunna lita på Guds godhet.

Med rätt att döma

För att få slut på ondskan och upproret måste Gud göra slut på alla som har valt den vägen och inte vill ändra sig. Det hela måste ske på ett sätt som gör att alla – även dem som blir dömda till evig död – kan hålla med om att Gud har varit en rättvis domare. Om det är någon som är tveksam till om Gud har gjort rätt, så skulle det innebära att upproret aldrig helt kan ta slut. Det är därför frågan om Guds karaktär är så central. Alla måste kunna lita på Guds domar. Annars kan han inte fortsätta styra Universum.

Med rätt att rädda

På motsvarande sätt behöver Gud kunna motivera varför han kan låta alla oss andra leva för evigt, trots att vi också har deltagit i upproret, trots att vi också har brutit mot morallagen, och trots att vi också har förpestat den här världen med våra själviska handlingar. Vad ger Gud rätt att rädda oss? Även om vi uttrycker en stark önskan att ändra oss så kan vi aldrig få något ogjort. Vi kan inte radera allt ont vi gjort.

Gud förvandlar våra tankar

För att få slut på ondskan måste vi bli förändrade. Det räcker inte att vi genom egen ansträngning förändrar våra handlingar så att vi utåt sett verkar goda. Vi behöver bli förvandlade inifrån! (Rom 12:2) Det är bara Guds Ande som kan åstadkomma det. Eller som Gud sa i Jeremia 31:33: “Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan.” Patienten kan inte bota sig själv, utan måste lägga sig under kniven och låta kirurgen Gud göra sitt jobb. Bara dem som använder sin fria vilja till att gå med på den operationen kan bli räddade. Förvandlingen kan och bör påbörjas redan i det här livet. Det är tack vare denna förvandling som himlen kan vara en säker plats trots att den innehåller en massa före detta syndare.

Gud dömde sig själv till döden

Nu till den svåraste frågan: Hur går det till rent ”juridiskt”? Vad ger Gud rätt att fria oss från våra tidigare brott? Vi förtjänar ju att dö precis som alla andra, så vad ger Gud rätten att vara ‘beyond’ rättvis och ändå rädda oss? Gud ger oss förlåtelse för våra synder – men hur?

Att Gud förlåter innebär inte att han ser mellan fingrarna med saker eller säger “okej, låt gå för det”. Förlåtelsen innebär att Gud låter domen falla på någon annan istället för oss, nämligen sin egen Son. Alltså: Gud dömde sig själv till döden! Han räddar oss inte genom att upphäva lagen och säga att den inte gäller längre (se De tio budorden – gäller de fortfarande?). Istället uppfyller han det som lagen kräver, genom att ta dödsdomen på sig själv. ”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.” (Rom 8:1) Denna tanke har hjälpt många att förstå det hela. Men ännu är jag inte helt nöjd med svaret. Hur kan Gud göra så? Vad hjälper det att Gud dömer sig själv istället för oss?

Gud raderar våra brott

På sistone har jag börjat fundera över om det till och med kan vara så att Gud ”raderar” våra synder. Det finns flera texter som tyder på det:

Jag, jag är den som utplånar dina brott, för min egen skull, jag minns inte mer dina synder. – Jes 43:25

Förbarma dig, Gud, i din nåd, stryk ut mina synder i din stora godhet.
Gör mig fri från all min skuld och rena mig från min synd. – Ps 51:3-4

Men hur skulle det gå till? Om vi fortsätter läsa ett par verser efter det jag nyss citerade från Romarbrevet finner vi detta:

Då [Gud] lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. – Rom 8:3

På något vis fördes alltså vår synd över till Jesus, som dog med synderna i sig. Våra synder ”dog” och begravdes med honom! Där har vi det!

Var det ens ett svar på frågan?

Nej, kanske inte. Nu blev det en sån där predikan som jag talade om i början, en som innehåller många poänger men som inte nådde riktigt ända fram. Det gick väl ganska bra tills jag sa det där med ”på något vis”. Frågan var ju hur? Då kan man inte svara med ”på något vis”. Jag tvingas faktiskt erkänna att jag inte har det tekniska och juridiska svaret på frågan. Förlåt att jag lurade dig att läsa ända hit. 😉 Var detta felaktig marknadsföring?

Men jag tror i alla fall att jag har en mycket bra ursäkt till varför jag – och ingen annan heller verkar det som – har svaret på den frågan. Vilken är denna ursäkt? Det kan du läsa om i detta inlägg.

 

Budord 10: ”Du skall inte ha begär till…”

Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa. – 2 Mos 20:17

Tänk vilken fantastisk värld vi skulle leva i om ingen någonsin utförde en självisk handling! Tänk om alla levde enligt Guds bud och tillämpade principen ”älska din nästa som dig själv” (3 Mos 19:18, som sammanfattar budord 5-10). Men hur skulle det gå till? Är det ens möjligt? Nej, egentligen inte. Så länge vi har kvar våra själviska tankar är det oundvikligt att de någon gång leder till handling, även om det sker omedvetet eller okontrollerat. För att kunna stoppa själviska gärningar måste vi angripa själva roten till problemet: de själviska tankarna – begäret – viljan att göra fel.

Det är just detta som det tionde budordet riktar in sig på. Inte nog med att vi inte ska göra själviska handlingar, vi ska inte ens vilja göra det. Själva begäret i sig är alltså en lagöverträdelse enligt Guds standard!

Hur kan Gud beordra något sådant? Jag har tidigare sagt att Gud inte tänker styra våra tankar. Det är helt emot hans principer. Men vid första anblick kan det verka som att det är just det han är ute efter i det tionde budordet, eftersom han säger till oss att inte tänka fel tankar. Jag var inne på detta tidigare i inlägget Fly från smutsiga tankar, där jag bland annat citerade Jesus om det sjunde budordet:

Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap. – Matt 5:27-28

Lägg dock märke till att detta inte innebär att Gud styr våra tankar. Det innebär bara att han sätter ribban och föreskriver vilken standard vi behöver uppnå. Det är skillnad. När en läkare skriver ut medicin, tvingas patienterna att ta den? När en lärare berättar var gränsen går för betyget godkänt, tvingas elever att lära sig? Nej, men det bör förstås motivera dem. Alla som vill bli friska/godkända lyssnar på instruktionerna och gör sitt bästa för att agera efter dem.

Har Gud satt ribban för högt genom att begära att vi inte ens ska ha begär? – Foto: The US Army (Wiki)

Har Gud satt ribban för högt? Det tycker jag inte. Om Guds långsiktiga mål är att få ett slut på all ondska och allt lidande, då räcker det inte att vi förändrar våra handlingar så att vi utåt sett verkar goda. Vi behöver bli förvandlade inifrån! Våra tankar måste förnyas! (Rom 12:2) En sådan förvandling kan vi omöjligt åstadkomma genom egen ansträngning. Det är bara Guds Ande som kan göra det. Eller som Gud sa i Jeremia 31:33: ”Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan.” Patienten kan inte bota sig själv, utan måste lägga sin under kniven och låta kirurgen Gud göra sitt jobb.

Guds Ande är en verklig gentleman. Han tvingar sig inte på någon. Så fort vi visar att vi vill gå vår egen väg låter han oss göra det, dock inte utan att vädja till oss och visa oss om vi är på fel väg. Om vi däremot använder vår fria vilja till att välja Gud, då kan han verka i oss. Om vi ber Gud förvandla våra tankar och ta bort de begär vi brottas med, då kan han befria oss.

 

Gud är ‘beyond’ rättvis

Newsflash: Gud ger inte alla människor en rättvis dom

Gud är egentligen bara rättvis mot alla dem som inte tar emot gåvan av evigt liv. De är de enda som får vad de förtjänar. Mot alla dem som tackar ja till Gud är han däremot ”orättvis”, eftersom de får vad de inte förtjänar. Vi förtjänar alla att dömas som skyldiga, men istället kan vi bli frikända! Gud vill alltså ge oss det vi inte förtjänar.

Får Gud göra så?

Gud bryter inte mot någon lag när han frikänner oss. Han undlåter inte i att döma. Att Gud förlåter oss innebär inte att han ser mellan fingrarna med all ondska vi förpestar tillvaron med. Om han gjorde det skulle han vara korrupt och Hans rike skulle förfalla, men den helige Domaren accepterar inte någon synd. Det finns ingen brott som rationaliseras bort i Guds dom. ”Varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag.” (Matt 12:36)

Att Gud förlåter innebär så mycket mer än något ”okej, låt gå för det”. Förlåtelsen innebär att han låter domen falla på sig själv. Alltså: Gud dömer sig själv till döden! Han räddar oss inte genom att upphäva lagen och säga att den inte gäller längre (se De tio budorden – gäller de fortfarande?). Istället uppfyller han det som lagen kräver, genom att ta dödsdomen på sig själv. Detta ger en djupare mening åt Jesus ord i Matt 5:17: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.”

En extremt schysst domare

Den ende som är helt syndfri tog på sig synden. Och det…! Det är verkligen orättvist! Det är totalt orättvist i bemärkelsen att det förstås borde vara ”den som syndar som ska dö” (se tidigare inlägg: Hesekiel 18), men nu var det Någon Annan som dog i vårt ställe. Är det någon som klagar på denna orättvisa? Nej, varför skulle vi göra det? Det är ju vi som får glädje av den eftersom den leder till att vi går fria och slipper en fällande dom! Att domaren själv dör för något vi har gjort, är måhända inte direkt vad vi kallar ”rättvist”. Men man kan ju knappast klaga på att det är ”orättvist”, för det är ju så … extremt schysst!

Beyond rättvist

I liknelsen om vingårdsarbetarnas lön (Matt 20:1-16) fick de som arbetat en timme samma lön som dem som arbetat hela dagen. Enligt vårt sätt att tänka var det en orättvis lönefördelning, eller hur? Men man kan ju knappast anklaga ägaren för att vara självisk eller ondskefull. Han är ju bara generös! Till några som klagade sa ägaren i liknelsen: ”Jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?”

Tänk att den som har arbetat och slitit för Gud hela sitt liv får samma lön den som omvänder sig i ”elfte timmen”! (Om tanken på Guds generositet gör mig avundsjuk tyder det bara på att jag har mycket kvar att lära.) Ett konkret exempel på en som omvände sig i sista stund är rövaren på korset. Tänk att han som aldrig hann ändra sitt liv innan det tog slut – han som var den ”siste” att omvända sig – var den förste som blev lovad att få vara med i paradiset! ”Så skall de sista bli först och de första sist.” Hur rättvist är det på en skala? Föga rättvist enligt den mänskliga skalan. Men Guds ”rättvisa” är helt off the scale! Den är så på en helt annan nivå att ordet rättvisa inte ger rättvisa åt Gud. 😀

Guds domar är alltså generösa, schyssta, osjälviska … Finns det ett bra ord som passar här? Jajamen! Bibeln använder konsekvent det grekiska ordet dikaios för att beskriva Guds karaktär samt kvalitén på hans domar. På svenska säger vi att Guds domar är rättfärdiga – där har vi ett ord som passar bättre! Beyond rättvist: alltså rättfärdigt!

”Ja, Herre Gud, allhärskare, sanna och rättfärdiga är dina domar.” – Upp 16:7

 

”Herrens vägar äro outgrundliga”

Ovanstånde citat används titt som tätt som svensk motsvarighet till engelskans ”The Lord works in mysterious ways”. Poängen brukar vara att något besvärligt kan bli till något riktigt bra i slutändan, fast ibland ser jag folk använda det som ett sarkastiskt hån mot Gud – att han inte alls har kontrollen eller att han inte ens finns.

Varken det svenska eller det engelska uttrycket är direkta citat från Bibeln, även om de uppenbarligen har fått inspiration från ett antal texter på detta tema. Det engelska uttrycket kommer från en psalm från 1700-talet, av den brittiske poeten William Cowper ”God moves in a mysterious ways”. Psalmens budskap är att vi ska lita på Guds nåd och kärlek även när det verkar dystert.

Den svenska motsvarigheten är tydligt hämtad från Romarbrevet:

O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud!
Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar! – Rom 11:33 (1917 års svenska översättning)

I Folkbibeln låter det precis likadant (förutom att det står hur och är istället för huru och äro). I Bibel 2000, som är känd för att vara skriven på mer språkligt korrekt svenska (ibland på bekostnad av trohet till grundtexten) står det så här: ”aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar”.

Orden som har översatts med ”outgrundliga” och ”outrannsakliga” är anexeraunetos och anexichniastos. Det förstnämnda verkar vara ett motsatsord till exeraunao, som i 1 Pet 1:10 har översatts med ”forska”. Det sistnämnda är ett också ett motsatsord. Det härleds till ichnos, som betyder ”fotspår” (t ex i 1 Pet 2:21). Jag tycker att översättarna till Bibeln 2000 har fått till en mycket elegant översättning när det gäller dessa två långa krångliga ord. Däremot tycker jag att de hade kunnat vara mer konsekventa med översättningen av det enkla ordet krima (från vilket engelskans crime och svenskans kriminell kommer). Det brukar alltid annars översättas med ”dom”, men här heter det ”beslut”.

Guds domar är obegripliga

I verserna innan talar Paulus om hur orättvist vi egentligen blir dömda. Då menar han inte att vi har fått en för hård dom. Tvärtom! Vi förtjänar alla att dömas som skyldiga, men istället blir vi frikända! Vi får vad vi inte förtjänar. Är inte det lite konstigt och obegripligt så säg! 😀

Ovanstående är ett av många exempel på hur Guds domar kan vara obegripliga för oss på ett positivt sätt. Vi förstår inte hur det går till, hur Gud lyckas rädda oss, men vi gillar det!

Oftast när någon ifrågasätter Guds domar och tycker att de är obegripliga, så är det dock på det mer negativa sättet. När vi läser Bibeln tycker vi ibland att Domaren Gud dömer matchen helt galet. Det finns en del konstiga domslut som vi har svårt att begripa, där människor blir dödade för saker som vi kanske inte tycker är så farliga. I nästa inlägg ska jag därför ta upp ett av Guds mest ifrågasatta domslut.

 

Hesekiel 18: Domaren dömer rättvist

Detta kapitel är så bra och förklarar så mycket att det förtjänar extra uppmärksamhet. Gud går först till rätta med en del missförstånd kring det där med hur straffet för våra synder ”går i arv”. Menar Gud verkligen att barn ska straffas för vad deras föräldrar har gjort? Jag är glad att svaret är så fantastiskt tydligt och utförligt.

Herrens ord kom till mig: Hur kommer det sig att ni använder detta ordspråk i Israel:

När fäderna äter surkart

får barnen ont i tänderna.

 

Så sant jag lever, säger Herren Gud, ni skall aldrig mer använda det ordspråket i Israel. Allas liv tillhör mig. Faderns liv tillhör mig likaväl som sonens. Det är den som syndar som skall dö.

Den som är rättfärdig och handlar rätt och rättfärdigt, han håller inte offermåltid på bergen och dyrkar inte israeliternas avgudabilder. Han lägrar inte en annan mans hustru, och han ligger inte med en kvinna när hon har sin blödning. Han kränker ingen, han återlämnar den skuldsattes pant. Han plundrar ingen, han ger den hungrige bröd och klär den nakne. Han lånar inte ut pengar mot ränta, han ockrar inte. Han undviker det som är orätt, han fäller rättvisa domar mellan människor. Han håller mina bud och följer mina stadgar och lever efter dem. En sådan man är rättfärdig. Han skall leva, säger Herren Gud.

Men om han får en son som blir en våldsman och mördare eller gör något av allt det som han själv aldrig har gjort – håller offermåltid på bergen eller lägrar en annan mans hustru, kränker den svage och fattige, plundrar någon och behåller vad han tagit i pant eller dyrkar avgudabilderna och begår vidriga gärningar eller lånar ut pengar mot ränta och ockrar – då skall sonen inte leva. Han har gjort dessa vidriga gärningar. Han skall straffas med döden. Skulden är hans egen.

Men om han i sin tur får en son som ser alla de synder hans far begår, ser dem men själv inte begår dem – inte håller offermåltid på bergen och inte dyrkar israeliternas avgudabilder, inte lägrar en annan mans hustru, inte kränker någon eller tar pant, inte plundrar någon utan ger den hungrige bröd och klär den nakne och undviker det som är orätt, inte tar ränta eller ockrar, en som lever efter mina stadgar och följer mina bud – då skall han inte dö för sin fars synd. Han skall leva. Men hans far, som förtryckte och plundrade och som handlade orätt mot sina släktingar, han dog för sin synd. ”Varför skall inte sonen bära straffet för sin fars synd?” frågar ni. Därför att han har handlat rätt och rättfärdigt, han har hållit alla mina bud och levt efter dem. Han skall leva. Det är den som syndar som skall dö. Sonen skall inte bära straffet för faderns synd och fadern skall inte bära straffet för sonens synd. Den rättfärdige skall skörda frukten av sin egen rättfärdighet, den gudlöse frukten av sin egen gudlöshet.

Några frågor på det? Gud toppar denna förklaring med ett mycket hoppfullt budskap till alla som funderar på att lämna sina syndiga liv. Hur blir det med alla tidigare brott de har begått? Och om någon har gjort en massa bra saker då är han säker, eller? En del verkar betrakta det hela som något slags våg med goda och onda gärningar i vågskålen, men det är tydligen inte så Gud dömer.

Om den gudlöse upphör med sina synder och håller alla mina bud och handlar rätt och rättfärdigt skall han leva. Han skall inte dö. Alla de brott han begått skall vara glömda. Genom sina rättfärdiga gärningar skall han leva. Skulle jag önska den gudlöses död? säger Herren Gud. Skulle jag inte hellre se att han upphörde med sina gärningar och fick leva? Men om den rättfärdige upphör att vara rättfärdig, om han börjar handla orätt och begår samma slags vidrigheter som den gudlöse, skall han då leva? Nej, alla hans rättfärdiga handlingar skall vara glömda. För den trolöshet han visat och de synder han begått skall han dö. ”Det Herren gör är inte rätt”, säger ni. Lyssna, israeliter! Är det jag som handlar orätt? Är det inte ni?

Om den rättfärdige upphör att vara rättfärdig och börjar handla orätt skall han dö. För den orätt han gjort skall han dö. Och om den gudlöse upphör att handla gudlöst och börjar handla rätt och rättfärdigt skall han rädda sitt liv. När han kommer till insikt om sina brott och upphör med dem skall han leva. Han skall inte dö. ”Det Herren gör är inte rätt”, säger man i Israel. Men är det jag som handlar orätt, israeliter? Är det inte ni?

Alltså skall jag döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. Vänd om! Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall. Sluta upp med alla era brott mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Inte vill ni väl dö, israeliter? Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva.

Fantastiska ord! Gud vill ingens död, och det finns förlåtelse! Han verkar döma baserat på vilken riktning vi är på väg och inte baserat på någon vågskål. ”Är vi på väg till Gud eller har vi vänt honom ryggen?” – det är vad som avgör. Lägg märke till likheterna mellan detta och vad Jesus säger i Matteus 25:31-46.

Se även Hur dömer Gud alla som inte hört talas om honom?

 

Många förvånade i himlen

Om även människor som inte ens har hört talas om Jesus har chans att bli räddade, borde det innebära att många kommer att bli förvånade över att komma till himlen och få möta Jesus där. Det är precis så Jesus själv beskriver det:

Människosonen … skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ‘Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ – Matt 25:31-46

”När såg vi dig?” frågar de. ”Jag trodde att det var Allah som var den sanne guden,” säger den rättfärdige muslimen. ”Jag trodde inte ens att Gud existerade”, säger den rättfärdige ateisten. ”Jag trodde att du var en falsk messias,” säger den rättfärdige juden.

”Ja,” svarar Jesus. ”Ni hade alla fel uppfattningen om mig. Men ni har agerat rätt utifrån det ljus ni har fått. Fastän ni inte visste att det var jag, så har ni har lyssnat på min röst när jag har talat till er!” – ”Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre” (Matt 25:23).

(Läs gärna liknelsen om talenterna i Matt 25:14-30 precis före det där med fåren och getterna. Ofta appliceras liknelsen på talanger – talents – men den egentligen innebörden är att vi ska förvalta det ljus vi har fått på ett ansvarsfullt sätt, och inte gräva ner det i öppet trots mot Gud.)

 

Hur dömer Gud alla som inte hört talas om honom?

Gud kräver inte trohet av dem som aldrig ens har hört talas om honom. Det skulle vara för mycket begärt. (Apropå frågan om det är för mycket begärt av Gud att vi inte har andra gudar.) De människorna kommer istället att dömas baserat på om de har visat medmänsklighet (vilket för övrigt behandlas i budord 5-10). Se till exempel vad Paulus skriver i Romarbrevet:

Alla som har syndat utan lag skall också gå under utan lag. Och alla som har syndat under lagen skall dömas genom lagen. Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare. Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig. Det skall framgå den dag då Gud, enligt det evangelium jag har fått från Jesus Kristus, dömer vad som är fördolt hos människan. – Rom 2:12-16

Det här med att lagen ska vara skriven i våra hjärtan, det är ett genomgående tema i hela Bibeln. I både gamla och nya testamentet betonas vikten av detta. (Se till exempel Jeremia 31:33, som Paulus citerade.) Vi behöver få våra tankar förvandlade! (Rom 12:2) Det kan vi inte åstadkomma genom egen ansträngning. Det är Guds Ande som står för denna gradvisa förvandling.

Tydligen kan Anden även tala till dem som inte ens har hört talas om Bibelns Gud. Det är bara genom Jesus vi kan blir räddade (Apg 4:12), men det betyder inte att alla som blir räddade har hört talas om Jesus. Det betyder helt enkelt att de ateister, buddhister, hinduer, muslimer, judar, etc, som kommer att vara med i himlen har blivit räddad på grund av vad Jesus gjort (och inte tack vare någon Buddha eller Mohammed). Vi kommer att dömas baserat på hur vi har tagit emot det lilla ljus vi har fått, och vad vi har gett för respons när Guds Ande har vädjat till oss. En del har fått väldigt mycket ljus av Gud, och många chanser att välja honom, men ändå sagt nej var enda gång.

Till exempel: Judarna på Jesus tid fick nog se mest ljus av alla. De fick till och med se Guds son! De hade alla anledningar att tro på honom. De kommer att dömas därefter. Jesus sa nämligen om de judiska städerna (som fått mycket ljus) jämfört med de icke-judiska (som fått lite ljus):

”Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de underverk som har utförts hos er hade skett i Tyros och Sidon, så hade dessa städer för länge sedan omvänt sig i säck och aska. Men jag säger er: för Tyros och Sidon skall det bli lindrigare på domens dag än för er. Och du, Kafarnaum, skall du kanske bli upphöjt till himlen? Nej, du skall störtas ner i dödsriket. Ty om de underverk som har utförts i dig hade skett i Sodom, så hade staden stått kvar ännu i dag. Men jag säger er: för Sodoms land skall det bli lindrigare på domens dag än för dig.” – Matt 11:21-24

Du som läser detta, tycker du att du har fått tillräckligt med ljus för att tro på Gud? Om ditt svar är nej hoppas jag att du villigt tar emot mer ljus och aktivt söker fler svar. Detta sökande är ditt eget ansvar. Det kan inte läggas över på någon annan.

Om ditt svar är ja, du har fått tillräckligt med ljus: Grattis! Ditt ansvar är att agera därefter och sprida ljuset till dina medmänniskor.

Se även:
Många förvånade i himlen
Hesekiel 18: Domaren dömer rättvist

 

Omvänd omvändelse?

I föregående inlägg (Turn around!) berättade jag om den glädje som många känner när de beslutar att följa Jesus, samt hur härligt det är att höra omvändelsehistorier.

Det finns omvändelsehistorier av ett helt annat slag, där omvändelsen är omvänt riktad. Jag syftar på när personer som en gång varit en del av den kristna gemenskapen mer eller mindre blir omvända till ateism. Även dessa omvändelsehistorier är intressanta att höra, fast jag blir då ledsen istället för glad.

Båda typerna av omvändelsehistorier kan göra ett stort intryck. För många väger det tungt att få höra vittnesbördet från en före detta kristen som lämnat församlingen. Deras farhågor och fördomar om kristna blir bekräftade. De som själva går med liknande funderingar känner igen tankarna och kritiken mot sin församling och tro, och blir då uppmuntrade att fortsätta i den riktningen. På samma vis är det förstås intressant att få höra vittnesbördet av en före detta ateist som blivit omvänd och numera tror på Gud.

Vems reklam övertygar mest?

Bland dem som blivit omvända till en tro på Jesus syns som sagt tydliga tecken på gläjde. De är glada över vad de har funnit och längtar efter att få berätta om det för andra. De sprider positiv reklam för Gud. De är inte lika intresserade av att prata om hur fel de tänkte och levde tidigare. Deras gamla liv är historia. Bortglömt.

Jag glömmer det som ligger bakom mig
och sträcker mig mot det som ligger framför mig. – Fil 3:13

Allt det andra förlorat sitt värde för mig.
Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus. – Fil 3:8

Bland dem som blivit omvända till ateism ser jag däremot inte så många leenden. (I så fall är det oftast hånleenden mot ”korkade kristna”.) De tycks inte direkt ha funnit något nytt, utan snarare förlorat vad de en gång hade. Men de är förstås inte ledsna för det utan känner sig istället befriade … vilket är ironiskt med tanke på vad Jesus sa:

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.– Matt 11:28-30

Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda [även i andlig mening], att ge de förtryckta frihet. – Luk 4:18.

En del av dem som lämnar sin kristna tro vill helst bara glömma sitt gamla liv. Andra blir istället missionärer för den nya religionen (ateism). Då de inte har någon eget positivt budskap att ersätta det gamla med, får de nöja sig med att sprida negativ reklam mot Gud och allt som har med honom att göra. Negativa budskap kan säkerligen få folk att börja fundera, men ingen blir glad av att höra dem.

Om vi nu ska betygsätta reklamen (jag gillade ju den norska reklamen i föregående inlägg), så tycker jag mycket bättre om positiva budskap (kolla hur fantastiskt detta är!) än negativa budskap (köp i alla fall inte det andra märket, för det suger).

Men oavsett vad som tilltalar oss mest är vi alla intresserade av att höra själva omvändelsehistorian. Den svarar nämligen på den viktiga frågan: Varför blev du omvänd?

 

Turn around!

Denna norska tv-reklam talar sitt tydliga språk. Det måste vara en sanslöst god yoghurt! Se själva:

 

Vad är det då i reklamen som får oss att tänka att denna yoghurt är god? Jo, det är förstås att alla dessa personer vänder om. De upptäckte att de saknade sin älskade yoghurt och kunde inte tänka sig att fortsätta utan den. De skulle inte göra sig allt det där besväret (cykla tillbaka uppför backen, eller vända en hel färja!) om det inte var en fantastiskt god (eller beroendeframkallande) yoghurt .

Turn around to Jesus!

Jag har alltid tyckt om att höra omvändelsehistorier. Jag blir så glad när jag hör om någon som ”turnat-around” och börjat gå med Jesus, istället för att gå sin ”my way”.

Jag kan inte bevittna ett dop utan att få minst en liten glädjetår i ögat. Det är så härligt att få se när en människa tackar ja till att följa Jesus!

Själva omvändelsen i sig vittnar om att personen i fråga har funnit något. Man har upptäckt något som saknades i livet och som var värt att vända om till. Dopet vittnar om att detta ”något” var tillräckligt bra för att visa upp för alla andra. Förhoppningsvis leder det till att fler blir nyfikna på vad det kan vara som är så bra.

Glädje!

Efter varje dop ser jag hur de nydöpta bröderna och systrarna strålar av glädje. Deras glädje smittar av sig till alla som ser på.

Det stämmer bra med hur Bibeln beskriver den här typen av omvändelse. Omvändelse från synd är förknippat med ånger, ”säckväv, stoft och aska”. En annan typ av omvändelse (som kan ske samtidigt) är omvändelsen till en tro på Jesus. Denna omvändelse är starkt förknippad med glädje, som i sin tur kännetecknar evangeliet. Evangelium betyder till och med ”goda nyheter” eller ”glada nyheter”. I Markusevangeliets inledande vers har det ordet översatts så här:

Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Gud son – Mark 1:1

För många många fler texter om glädjen i detta budskap, se denna glädjesökning. 😀

 

Gud friar inte på första dejten

Varför kan inte Gud bara visa sig, så att alla kan tro på honom?

Problemet är att många av oss har förutfattade meningar om vem Gud är. Därför måste han först vinna vårt förtrodende och vår vänskap. Om han skulle överbevisa oss om sin existens och till och med om sin kärlek till oss, så skulle det vara långt ifrån nog. Det är precis som med relationer mellan oss människor. Det räcker liksom inte att säga: ”Hej! Jag finns och jag älskar dig ofantligt mycket. Nå, vill du gifta dig med mig?” För att vinna någons hjärta krävs en speciell taktik. Här kommer några exempel på taktiker som Gud skulle kunna pröva.

Skrämsel-taktiken: ”BU! Jag är din Gud! … Du blev väl inte rädd?”

Anta att vår allsmäktige Skapare skulle uppenbara sig för oss med all sin strålglans, utan att först ha blivit våra vänner och övertygat oss om att han är god. De som redan känner honom (fast de aldrig har träffat honom irl) skulle säkerligen bli otroligt glada över det. Men alla som inte känner Gud som en vän skulle istället bli skräckslagna och totalt freaka ut. De skulle förvisso falla på knä inför sin mäktige Skapare, och de skulle tillbe och tjäna honom. Men de skulle inte göra det som hans vänner; de skulle göra det av rädsla.

Tänk om Gud dundrade ur ett moln: ”Älska mig! Bli min vän!” Jag gissar att de flesta skulle tacka ja, men inte för att de känner Gud och egentligen vill vara vän med honom, utan för att de inte törs säga nej.

Gud, som föredrar att kalla oss vänner (Joh 15:15), vet att skrämseltaktiken inte funkar särskilt bra. Han vet att det inte räcker med att han bevisar sin existens. En sådan manifestation skulle till och med få motsatt effekt. Om vi får för bra bevis på Guds existens fastän vi inte vill veta av honom, då kommer dessa bevis bara förstärka våra negativa känslor inför vår Skaparen. (På bibel-språk heter det att vi skulle bli ”förhärdade” av dessa bevis.)

Tjat-taktiken: ”Men kom igen nu! Jag älskar ju dig! Nu måste du älska mig tillbaka.”

Den Gud som själv har försett oss med en fri vilja, vet att han inte kan tvinga oss att älska honom tillbaka. Det tjänar ingenting till hur mycket Gud bedyrar att han älskar oss. Så länge denna kärlek är obesvarad uppstår ingen som helst vänskap.

Vi människor förstår ju att man bör vänta med att begära kärleksbevis tills relationen är mogen för det. Annars riskerar man bara att förstöra alltihop. Vi inser att det inte är speciellt smart att fria på första dejten. Man bör vara relativt säker på att man har vunnit den andra personens hjärta innan man ställer sin älskade mot väggen med den stora frågan. Annars kan frågan få en negativ effekt. Och ju fler gånger frågan ställs (med fel tajming), desto mer definitivt blir det nekande svaret. (På bibel-språk heter det att hjärtat blir ”förhärdat”.)

Eftersom Gud är minst lika smart som en människa väljer han att inte ”fria” till oss på första dejten. Han vet att vi inte skulle kunna hantera det. Vi skulle bara bli chockade och fly bort från honom. Han väljer därför annan väg in i våra hjärtan.

Steg-för-steg-taktiken: ”Jag vill vara mer med dig, så att vi kan lära känna varandra.”

Om man vill bygga en hållbar relation bör man ta det lugnt. Vår Skapare kan det här med relationer, han vet hur vi fungerar. Ja, han vet ju till och med allt om oss. Alltså handlar det inte om att han ska lära känna oss utan att vi ska lära känna honom. För att kunna vinna vår kärlek och vårt förtroende måste han till att börja med ändra vår inställning till honom. Han måste visa oss hurdan han är.

Hur han gör det blir helt olika från person till person, eftersom vi är olika och reagerar på olika sätt. Gud känner oss och vet hur han bäst bör tala till var och en. Han låter oss se en liten bit i taget, och ger oss även små omsorgsfullt inslagna indicier på att han finns och att han älskar oss. På så vis får vi chans att tänka igenom saker och ting i lugn och ro. Han tänker inte chockera oss utan låter insikterna sakta sjunka in så att vi hinner acklimatisera oss till verkligheten.

När Gud friar

När Gud vet att vi är redo säger han: ”Följ mig! Lägg ditt liv i mina händer. Du vet att du har fått alla bevis du behöver. Det är dags för dig att ta det avgörande steget och våga lita på mig.”

Vissa måste han fråga flera gånger. Vi är ju olika. Men Guds tajming är alltid perfekt. Jag antar att han aldrig ”friar” på första dejten. Hur som helst gör han allt som står i hans makt för att vi inte ska bli förhärdade och för alltid vänder ryggen mot honom.

Se även:
Varför visar sig inte Gud för oss så att vi kan tro på honom?
Gör som elektronerna – gå mot strömmen!
Paulus – elektronen som bytte riktning

 

Schack matt på 2000 drag!

Detta är en uppföljare till inlägget Är vi bara spelpjäser i Guds schackspel? i vilket jag skriver om att Gud kommer att göra motståndaren (Satan) schack matt. Låt mig utveckla…

Vem vinner?

Gud säger att han redan har segrat. Stridens utgång är avgjord! Han vann genom att offra sin mest värdefulla spelpjäs! Han offrade sin egen Son. Så mycket älskade Gud världen (brädet) med alla oss spelpjäser! (Joh 3:16) Som sagt handlar striden huvudsakligen om Guds karaktär. Men för Gud handlar den allra mest om dig och mig! Det är för oss han kämpar. Men han kan inte vinna oss om han inte först vinner striden på ett sätt så att alla åskådare blir övertygade en gång för alla om att Gud är god. Han måste vara som en värdig vinnare. Jesus – som själv är Gud och som själv blev klev in på spelplanen och lät sig offras – han är den värdige vinnaren! (Upp 5:4-5)

Hur kan vi veta att Gud vinner fastän partiet inte är slut?

En skicklig schackspelare kan tänka i många steg: ”Om jag gör så, så kan motståndaren göra så eller så, och då gör jag så… osv” Ibland kommer man till ett läge då den ena spelaren inte har något val. Hur denne än spelar kommer han till slut att förlora. I och med det stora offret – när Jesus dog på korset – förseglades framtiden. Då kunde Gud säga till motståndaren, inför alla åskådare: ”Du har förlorat! Du är schack matt om 2000 drag!”

”Det är fullbordat!” – ”It is finished!” – Jesus vid dödsögonblicket (Joh 19:30)

Men motståndaren vägrade ge sig. Han vägrade erkänna förlust. Sedan korset har han envist fortsatt spelet med målet att åtminstone dra med sig så många spelpjäser som möjligt i fördärvet.

”Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka.” – 1 Pet 5:8

”Hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.” – Upp 12:12

 

 

Gud planerade det avgörande draget redan från början

Gud, som är oberoende av tiden (som han själv har skapat) ser slutet från början. Han visste alltså redan när han skapade Lucifer att det skulle bli så här. (Lucifer betyder ”ljusbärare” och det var vad motståndaren kallades innan han blev motståndare till Gud). När Gud skapade världen visste han att den skulle bli spelplanen för den stora striden. Han hade redan planerat det avgörande draget där den mest värdefulla spelpjäsen skulle offras.

”Lammet som är slaktat från världens grundläggning” – Upp 13:8 (Folkbibeln)

Så fort Adam och Eva (genom sina egna fria val) gick med i upproret mot Gud – direkt efter att de hade fallit och misslyckats – då presenterade Gud sin plan (se 1 Mos 3:15). Denna plan avslöjas sedan bit för bit i resten av Gamla testamentets skrifter, för att till slut uppfyllas under Nya testamentets tid.

 

Är vi bara spelpjäser i Guds schackspel?

Jag är gärna en vit bonde i Guds schackspel! – Foto: MichaelMaggs (Wiki)

Ja och nej:
Ja, vi är spelpjäser i Guds schackspel.
Men nej, vi är mycket mer i hans ögon än bara spelpjäser.
Och nej igen, för det är inte så bara att få vara en spelpjäs i detta fantastiskt spännande parti. Inte för mig i alla fall.

Vem är motståndaren?
Motståndaren är motståndaren! Gud spelar mot Satan, vars namn betyder just ”motståndare” på hebreiska.

Vem började partiet?
Det var motståndaren som började partiet genom att väcka tvivel bland änglarna om Guds karaktär. Är Gud verkligen så god som han utger sig för att vara? I schack är det alltid vit spelare som gör första draget. Motståndaren hade fräckheten att öppna partiet och påstod därmed att han själv stod på den goda sidan. [Här får vit symbolisera det goda.]

Så vem är ond och vem är god?
Det är just denna fråga som partiet handlar om! Det är detta som gör partiet så intressant – och viktigt! Gud kunde ha vägrat spela. Han kunde ha slagit näven i bordet och hävdat att det var han som den gode, punkt slut! Men vad skulle han ha bevisat genom det? Han skulle bara ha gett motståndaren rätt i alla åskådares ögon. Då skulle han ha förlorat mer än bara partiet. Gud antog istället utmaningen. Genom sitt schysta sätt att spela demonstrerar han även sin karaktär, och vinner mer än bara partiet. Genom årens lopp har det blivit alldeles för uppenbart för alla åskådare – mest all önskvärd övertydlighet – att det är motståndaren som står för allt det onda och att Gud står för det goda.

Vilka är dessa åskådare?
Bland andra de skapade varelser Bibeln kallar änglar är åskådare till detta parti. Motståndaren är själv en ängel – den som en gång stod Gud allra närmast (Hes 28:14). Men han var inte nöjd trots denna upphöjda position. Han var själv ute efter Guds mästartitel (Jes 14:13). Han ville själv styra och ställa i Universum. För att hävda denna rätt var han tvungen att utmana Mästaren.

Var spelas detta parti? Kan man komma och titta?
Du är med! Det är den här världen som är schackbrädet. Och vi människor är spelpjäserna.

”Vi står på arenan inför hela världen, inför både änglar och människor” – 1 Kor 4:9

Vi som står här på scenen (som det heter i en del översättningar) ser inte allt som händer bakom kulisserna. Vi står här på schackbrädet och är alltför sällan medvetna om vår roll i detta spel – att vi är med i en strid som handlar om Guds karaktär.

Så vi är alltså bara spelpjäser i Guds schackspel?
Själva striden handlar huvudsakligen om Gud och inte om oss. Men att vara en schackpjäs i detta parti är inte så bara. Själv räknar jag det som en stor ära. Tänk att få vara en liten bonde i Guds lag! Tänk om han kan använda mig för att göra motståndaren schack matt!

Nästa gång: Schack matt på 2000 drag!

 

Mediens och persiens lag

Hört talas om ”mediens och persiens lag”? Man brukar till exempel säga ”men det är ju inte mediens och persiens lag” om regler som det inte är så noga med. I medernas och persernas rike var däremot alla lagar helt orubbliga. När kungen väl hade signerat (satt sitt sigill på) en lag kunde den inte ändras – inte ens av kungen själv.

Denna orubblighet kunde ibland orsaka en del probem. Till exempel var det en som hette Haman som övertalade kung Xerxes att utfärda ett påbud om att alla judar skulle förintas (Ester 3:9). När kungens favoritdrottning Ester (som själv var av judisk börd) fick kungen på andra tankar var det aldrig tal om att ändra lagen, för ”en skrivelse utfärdad i kungens namn och bekräftad med kungens sigill kan inte återkallas” (Ester 8:8). Istället utfärdades en ny skrivelse som gav judarna rätt att försvara sig och slå tillbaka om någon uppträdde fientligt mot dem (Ester 8:11).

I Daniel 6 kan vi läsa om hur kung Dareios blir lurad att utfärda en lag vars syfte var att döma hans närmaste man Daniel till döden. Kungen mådde fruktansvärt dåligt över detta. Han gjorde allt för att rädda Daniel och arbetade in i det sista med att hitta något sätt att kringgå lagen. De män som ville se Daniel död började bli oroliga så de gick för säkerhets skull och påminde kungen:

”Konung, betänk att enligt medisk och persisk lag är alla påbud och förordningar som kungen utfärdar oåterkalleliga.” – Dan 6:15

Kungen hade inget annat val än att kasta Daniel till lejonen. ”Den gud som du ständigt dyrkar må rädda dig!” ropade han efter honom innan stenen rullades för och förseglades (Dan 6:16). Kungen låg sömnlös hela natten. Tidigt nästa morgon sprang han till lejongropen och fann till sin stora glädje att Daniel var välbehållen (Dan 6:21-23).

Guds orubbliga lagar

Guds lagar är lika orubbliga som mediens och persiens lag. Detta gäller morallagarna såväl som naturlagarna. Det går inte att bryta mot tyngdlagen – vi kommer bara att bryta oss själva om vi försöker. På samma vis går det inte att bryta mot morallagarna – vi bryter bara oss själva. ”Syndens lön är döden …” (Rom 6:23)

När Gud ingriper i vår fysiska värld upphäver han inte naturlagarna utan tillför istället något nytt – som i fallet med Xerxes och Ester. När Gud räddade mig då jag svimmade i ett träd, upphävde han inte tyngdlagen utan agerade i enlighet med fysikens lagar genom att istället tillföra en kraft som kunde rädda mig.

När vi människor bryter mot morallagen (aka ”syndar”) kan inte Gud upphäva den för att rädda oss. Precis som i fallet med Dareios och Daniel måste Kungen verkställa dödsdomen. Men istället för att kasta oss till lejonen låter han domen drabba honom själv. Och precis som att Daniel kom ut levande ur lejongropen kom Jesus levande ut ur graven. Lagen uppfylldes. Domen verkställdes. Guds lagar kan inte upphävas för de är orubbliga.

Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. – Matt 5:17

 

Paulus – elektronen som bytte riktning

För att förstå det här bör du först läsa inlägget Gör som elektronerna – gå mot strömmen!

Elektronen Saul (aka Paulus) hade länge känt sig dragen till korset (+). Han hade känt av spänningen (U), men vägrade envist att ge efter för den. Han ansträngde sig istället allt hårdare i sina försök att stoppa den kraftiga ström (I) av elektroner som enligt honom gick åt helt fel håll. Saul satte upp alla möjliga motstånd i deras väg. Men plötsligt en dag, på väg till Damaskus, fick han en elektromagnetisk upplevelse:

”Saul, Saul, varför förföljer du mig? Du gör dig bara illa när du kämpar emot” (Apg 26:14)

Med andra ord: Sluta plåga dig själv med att göra motstånd mot Gud. Du känner ju själv spänningen som drar dig mot korset, och du har sett den starka strömmen av andra som känner samma spänning. Ja, du har ju aktivt försökt stoppa dem. Du vet vilken riktning som är rätt. Saul, det är dags för dig att ge upp och vända om!

Den dagen bytte Saul riktning. Den store Ledaren kortslöt allt motstånd som Saul hade byggt upp.
Resistance is futile! 😉

 

 

Läs gärna Apostlagärningarna kapitel 26, där Paulus (f d Saul) själv berättar om sin omvändelse inför kung Agrippa och ståthållaren Festus. I like the part when… kungen erkänner att han själv känner spänningen: ”Det går fort för dig att få mig till kristen.”

 

Gör som elektronerna – gå mot strömmen!

När jag under Jesusmanifestationen i Umeå tillsammans med många andra tågade fram längs en gatan, och mötte några enstaka individer som gick åt andra hållet, kom jag att tänka på detta: ”För en gångs skull innebär följa Jesus inte att jag går mot strömmen utan att jag går med strömmen.” Det fick mig osökt att tänka på det här med strömmens riktning.

Alla som har läst grundläggande ellära och har fått rita kopplingsscheman vet att pilarna som visar strömmens riktning ska ritas från pluspol till minuspol, fastän elektronerna tokigt nog går från minuspol till minuspol. Elektronerna går alltså mot strömmen. Man kan ju tycka att det är korkat av elektronerna, men egentligen är det ju inte dem det är fel på – det är ju till och med elektronerna som är strömmen.

När man började rita kopplingsscheman hade man ännu inte upptäckt elektronen så man visste egentligen inte vad ström var, bara att det berodde på en spänningsskillnad mellan två poler. Så man bestämde att strömmens riktning skulle vara från plus till minus. Så än idag, fastän vi vet att elektronerna rör sig från minuspol till pluspol, ritas strömmens riktning ut från pluspol till minuspol – till alla elevers förvirring och frustration: ”Men varför ändrar man inte det då?” Ja, det kan man ju undra. Antagligen för att det skulle vara jobbigt, och dyrt, och för att ett kopplingsschema funkar lika bra ändå. Men visst känns det knepigt.

”Jag följer korset och lämnar värden…”

Det är lite som med Jesus. Om vi är elektronerna så är han pluspolen som drar oss till sig. Passande nog för denna liknelse betecknas pluspolen med ett kors (+).

”Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig” (Joh 12:32)

Så sa Jesus syftandes på sin nära förestående korsfästelse. Han visste att detta bevis på Guds kärlek skulle skapa en spänning (U) hos alla elektroner som hörde talas om det. ”Varför blev han frivilligt korsfäst?” Detta evangeliets mysterium har en stark dragningskraft på oss som vi inte helt kan komma undan hur mycket vi än försöker. Vi kan välja att göra motstånd (R). Vi kan ropa Vive la resistance! och hävda vår rätt till vår negativa natur. Många är rädda för att förlora sin negativa laddning och vill därför inte komma till korset (+). En del försöker till och med intala sig själva att de inte alls känner någon spänning som drar dem mot korset. De säger att de istället känner sig repellerade av det, och har till och med lyckats definiera om strömmens riktning för att leda alla andra bort från korset.

Men trots detta känner alla av spänningen, och då och då är det någon som vågar gå emot den konventionella strömmen. Snabbt upptäcker de då strömmens verkliga riktning. Ett mer positivt och spännande liv väntar alla som vänder om. ”Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.” (Jesus, Joh 10:10)

Läs gärna om elektronen Saul (aka Paulus) i nästa inlägg.