RSS

Kategoriarkiv: Världsvid översvämning

Nu konverterar jag till evolutionsläran

Jag har funderat en hel del den senaste tiden och kommit fram till att det är dags för mig att byta läger. Jag inser nu att jag har varit orättvis mot evolutionsläran och kraftigt överdrivit dess problem. Det är inte schysst av skapelsetroende att ständigt gå till attack mot evolutionsläran. Även om man kan tycka att en vetenskaplig teori borde stå pall för och till och med må bra av att ifrågasättas, så måste man visa respekt och se upp så man inte trampar seriösa forskare på fötterna. Alltså var det dumt av mig att skriva inlägg som den om att Evolutionsteorin är som ett korthus byggt på sand. Jag har funderat på att radera sådana inlägg, men bestämde mig för att låta dem stå kvar som exempel på hur orättvisa skapelsetroende är mot evolutionsläran.

Det är faktiskt inte så konstigt att det saknas fossila bevis på utveckling mellan djurgrupperna. En sådan utveckling måste nämligen ha gått väldigt snabbt för att fungera. Till exempel måste de avgörande stegen i fåglarnas utveckling ha skett på en enda generation (en dinosaurie lägger fågelägg). Därför är det inte konstigt att det saknas fossila bevis för detta.

Dessutom är det svårt för fossil att bildas. Ibland kan det visserligen gå fort, men bara under optimala förhållanden som till exempel vid massiva störtfloder. Men om alla världens fossil (otroliga mängder) skulle ha blivit till på det sättet, skulle det krävas en översvämning av bibliska proportioner. Eftersom de geologer som tror på en sådan översvämning är i minoritet så kan det inte ha ägt rum. Att det finns omkring 270 andra dokumenterade versioner av flodberättelsen från olika folkslag spridda över hela världen må vara imponerande och stämma väl överens med Bibeln, men det bevisar inget. Alltså måste alla sedimentlager ha bildats långsamt, och inte på det sätt som demonstreras i detta experiment.

Till dem som fortfarande envisas med att vara skapelsetroende får jag vara ärlig och medge att ovanstående argumentation har vissa brister. Men det gör inget. För även om det inte går att bevisa evolutionen just med hjälp av fossil så finns det gott om bevis på annat håll. Till exempel vet vi att den bibliska tidsskalan inte kan stämma, eftersom det finns radiometriska dateringsmetoder som säger att fossilen är många miljoner år gamla. Det är förhållandevis få som verkligen är insatta i hur det fungerar, men vi måste lita på att experterna har koll och att de skulle säga till om det var något som inte stämde. De har faktiskt medgett att deras dateringarna vore rena gissningar om det inte vore för indexfossilen, som visar hur gammalt ett fossil bör vara baserat på vad det är för sorts fossil.

Istället för att vara negativ och haka upp sig på att detta är ett cirkelbevis, bör man ge geologerna en stor eloge för att de är ärliga nog att medge detta. Det visar att de har koll på läget och att de är att lita på. Att de lyssnar på vad paleontologerna säger och anpassar sina dateringar efter det är dessutom ett gott exempel på hur olika vetenskapsgrenar kan samarbeta i att helt oberoende av varandra komma fram till att evolutionen har ägt rum.

Att material med känd ålder har daterats helt fel är heller inget att bekymra sig för. Det är väldigt vanligt och det finns mängder av tänkbara förklaringar till det. Faktiskt händer det rätt ofta att fossil dateras in i framtiden. Eftersom feldateringar är så pass vanliga är det heller inget att göra så stor sak av. Sådana problem är vardagsmat för geologer.

Det är precis som med fenomenet konvergent evolution. Eftersom det är så vanligt och dokumenterat att organismer från helt olika grupper uppvisar slående likheter med varandra, är det heller inget för evolutionsbiologerna att låta sig besväras av. Istället för att se det som ett problem kan vi betrakta det som ett exempel på hur bra evolutionen fungerar. För det måste ju vara evolution – genom mutationer och naturligt urval – som är förklaringen till att djuren har anpassats på liknande sätt till sina miljöer.

Problemet med att mutationer bara skadar befintlig information och inte visar sig tillföra någon ny, är inte heller något att bekymra sig för. Det är säkert bara en tidsfråga innan vi upptäcker något exempel på det. Tills dess är det dock klokast att minimera effekterna av de skapelsetroendes destruktiva attacker genom att omdefiniera begreppet information, så att folk blir osäkra på om informationen i DNA är av samma slag som andra bygginstruktioner, ritningar och koder. DNA är det bästa beviset vi har för evolutionen så det vore mycket olyckligt om folk började uppfatta den genetiska koden som designad. För att citera Francis Krick, en av DNA-molekylens upptäckare:

”Biologer måste ständigt komma ihåg att det de ser inte är designat, utan snarare utvecklat.”

Detta är något som blir viktigare och viktigare att påminna sig om ju mer man lär sig om hur cellerna fungerar. Som Richard Dawkins sa:

”Biologi är läran om komplicerade saker som ger intryck av att ha blivit designade för ett syfte.”

Man kan inte nog understryka hur viktigt det är att ha detta i åtanke när man studerar biologi (t ex geockoödlans fötter), för det är annars så lätt att man halkar dit och börjar tro på intelligent design. För den som börjar få tankar åt det hållet vill jag framför allt avråda starkt från att studera det som numera är att betrakta som förbjudet område: Cellens evolution.

Att angripa evolutionsteorin genom att påpeka orimligheterna i uppkomsten av den första cellen är verkligen inte schysst, eftersom detta inte längre ingår i definitionen av evolutionsteorin. Det togs faktiskt bort just för att Darwins teori inte går att applicera på icke-självreplikerande molekyler, och för att det blir allt svårare och svårare att förklara hur det skulle ha gått till. Det är fult att sparka på den som ligger! Även om forskningsområdet abiogenesis inte har nått någon framgång sedan Miller-Urey-experimentet (som kanske egentligen inte var en framgång), finns det faktiskt många nya spännande idéer om hur livet kan ha uppkommit. Tänk om det har förts hit från rymden! Det kanske inte direkt löser problemen med livets uppkomst, men det känns i alla fall bättre att flytta bort det till en annan planet långt långt borta.

Kom ihåg att frågan forskarna söker svar på inte är om livet har uppkommit och utvecklats, utan istället hur livet har uppkommit och utvecklats. Som man frågar får man svar, så därför måste vi se till att vi ställer rätt fråga. Om vi tillåter att fråga oss ”om” kan det hända att folk börjar tvivla på riktigheten i evolutionsläran och till slut halkar dit och blir skapelsetroende, och det vore mycket skadligt för samhället om folk började tro så. Vi skulle få färre ingenjörer som kan lösa tekniska problem. Även om teknik och elektronik inte har något med evolutionsteorin att göra så sägs det att ett ifrågasättande av evolutionsläran kan leda till att folk i allmänhet får svårare att förstå vetenskap, även om det sker utifrån vetenskapliga argument och även om naturvetenskapen grundades av skapelsetroende.

Även om det finns faror med att folk betraktar sig själva som djur som bara följer sina instinkter och som kanske till och med tror att de kan bygga sin moral på evolutionsläran (vissa betraktar sig själva som genetiskt programmerade till otrohet eller anser att meningen med livet är att föra sina gener vidare och konkurrera ut lägre stående varelser), så är det helt klart värt risken att oproblematiserat presentera evolutionsläran som en bevisad sanning i alla landets skolor – i sanningens namn!

På samma vis är det med alla de andra problemen med evolutionsläran. Jag hinner inte nämna dem alla, men de är alla lika överdrivna. För att skydda evolutionsläran är det viktigt att vi tystar ner dessa motargument mot evolutionen innan den obildade massan börjar tro att det faktiskt ligger något i kritiken. Ingen får sparka på evolutionsläran! Att tysta ner skapelsetroende kommer därför att bli mitt främsta och viktigaste uppdrag som nybliven evolutionist.

 

 

April, april 😉

 

Etiketter:

När katastrofen blir ett faktum även för evolutionstroende

Det är inte ovanligt att man finner fossil av djur som blivit hastigt begravda av sediment.
Så klart! Om de hade begravts långsamt skulle de ha hunnit brytas ner och förstöras för mycket och då hade det inte blivit något fossil. Därför uppvisar praktiskt taget alla fossil tecken på hastig begravning.

Det är inte heller ovanligt att man finner att dessa fossil är väldigt välbevarade.
Ofta får vi höra hur nöjda forskarna är med sina fossil, där man tydligt kan studera mjukdelar som bevarats så väl ”mot alla odds”. Att de är så välbevarade säger förstås ännu mer om hur hastig och total deras begravning har varit. Evolutionstroende forskare uttrycker ofta sin förvåning över detta, medan skapelsetroende får sin tro på Noas flod ännu mer bekräftad.

Det är inte heller ovanligt att fossilen vittnar om att djuren blev levande begravda.
De dog ingen naturlig död för att sedan bli översköljda av sediment, utan begravdes medan de åt, ruvade på ägg, födde ungar och till och med medan de parade sig. (Uppenbarligen blev de helt tagna på sängen.) Det finns väldigt många exempel på detta.

Något som däremot är ovanligt är att evolutionstroende forskare säger att dessa djur måste ha begravts i en översvämningskatastrofEftersom evolutionsläran behöver långa tidsåldrar får inte alla sedimentlager ha bildats för snabbt. Men ibland blir katastrofen ett faktum även för evolutionstroende. Forskarna som undersökt fossilen av 35 råttlika pungdjur sa nämligen att de ”mest sannolikt uppslukades av en plötslig störtflod”.

”De verkar alla ha dött samtidigt, möjligen under en störtflod eller någon annan naturkatastrof.”

”Ve vet [sic!] att dessa djur fossilerades på plats eftersom deras kvarlevor är för välbevarade för att ha transporterats. Alltså levde och dog dessa 35 individer tillsammans i en enda grupp, för 64 miljoner år sedan.”

Men dessa pungdjur (som fått artnamnet Pucadelphys andinus) var inte ensamma om att ha blivit levande begravda vid utgrävningsplatsen Tiupampa i Bolivia. Flera olika slags djur begravdes tillsammans med dem på en liten yta.

”På båda dessa ytor [små ytor som ligger 3 meter från varandra] var skeletten ofta sammanblandade och med liten eller ingen disartikulation [benen satt alltså fortfarande ihop]. Sådan bevaring visar att de inte transporterades postmortem [efter att de dog]. Överflöden av inkompletta skelett av andra små ryggradsdjur (pantodonter, två andra pungdjur, grodor, ödlor, ormar, nyfödda krokodiler) och förekomsten av ett flertal krokodilägg (inklusive ett bo som var intakt), allt på en väldigt begränsad yta (mindre än 100 kvadratmeter) tyder på att en enda katastrofartad händelse begravde denna fauna in situ [på plats].”

När det är tillräckligt uppenbart att djuren har begravts under en översvämningskatastrof – alltså ”när katastrofen blir ett faktum” som inte går att blunda för – då har inte forskarna något annat val än att acceptera det som den mest rimliga förklaringen.

Stillaguamish River 26659

Ju fler som slutar blunda för dessa uppenbara tecken och istället öppnar sina ögon och reflekterar över att det har skett väldigt många och väldigt stora översvämningskatastrofer över hela världen, desto närmare Bibelns skildringar kommer vi. Det är väl också därför det för vissa tar emot så mycket att acceptera en så stor katastrof … för en flera tusen år gammal bok som påstås innehålla autentiska ögonvittnesskildringar (och omkring 270 andra dokumenterade versioner från olika folkslag spridda över hela världen) kan väl omöjligt ha rätt? … Vad skulle det i så fall få för konsekvenser för våra liv, om detta var sant?

Källor:
Exceptional fossils reveal the earliest evidence of social behavior in mammals (PhysOrg)
Social Beasts: 35 Ancient Marsupials Found in Grave (LiveScience)
Earliest evidence of mammalian social behaviour in the basal Tertiary of Bolivia
(artikeln i Nature)

 
17 kommentarer

Publicerat av på 8 januari, 2013 i Världsvid översvämning

 

Etiketter:

Omkastat berg

Så här står det om Siljansringen på informationstavlor i trakten:

Siljansringen bildades för 360 miljoner år sedan då en meteorit slog ned och kastade omkull vad som fanns kvar av de sedimentära bergarterna. Ofta blev de stående vertikalt eller helt omkastade …

I bilden nedan ser vi exempel på sedimentärt berg som står helt omkastat:

Högst upp till vänster ser vi först sedimentlager som lutar ca 45 grader. I mitten ser vi ett annat stycke berg där sedimentlagren är helt vertikala. Och till höger ser vi sedan ett tredje stycke där det lutar mer som det gjorde till vänster, fast med en intressant liten böj längst ner.

Om detta har hänt på grund av en meteorit vet jag ej, även om det verkar troligt, men det är i alla fall helt uppenbart att dessa bergstycken har kastats omkring efter att de först bildades. Så långt är jag enig med de evolutionstroende geologerna. Men jag tycker inte alls att det ser ut som att dessa sedimentlager hade hårdnat färdigt innan de slungades omkring. Då tänker jag bland annat på de böjda lager som finns till höger i bild, och inte minst på det material som ser ut att ha runnit ner på båda sidor om den mittersta biten.

Vad tycker ni? Hur tycker ni att det ser ut?

Här kommer en bild från ett annat kalkbrott i Siljansringen:

 

Sjöliljestjälkar i mjuk ”bergvägg”

Innan jag kom till Amtjärnsbrottet i Dalarna hade jag ännu inte funnit några fossil av sjöliljor, så de stod på min önskelista. När jag gick fram till bergväggen fann jag till min stora glädje ett sådant fossil ligga mitt på stigen – en liten bit av en stjälk. Men det blev snabbt inflation på sjöliljestjälkar, för när jag såg upp på väggen fann jag nämligen att den var alldeles full av dessa. Den lilla bit som jag först hade funnit kändes plötsligt inte så speciell längre, bland mängder av fossil som var tjockare och längre.

Sjöliljor sitter fast på havsbotten och fångar upp mat ur vattnet med sina palmbladsliknande armar. Namnet och uteseendet föreslår att sjöliljor är växter, men de är faktiskt djur. De finns än idag och är alltså ”levande fossil”. Den typ som har stjälk är dock mindre vanlig nuförtiden. Den typen verkar ha varit betydligt vanligare för några tusen år sedan då dessa fossil begravdes. Fast om man hellre vill tro på evolutionen levde dessa sjöliljor istället för flera hundra miljoner år sedan.

Enligt informationstavlorna på stället bildades nämligen dessa lager för 500-400 miljoner år sedan. En objektiv betraktare – som ännu inte har blivit inpräntad att dessa fossil är flera hundra miljoner år gamla – får istället känslan att de inte har varit där särskilt länge. ”Berget” är nämligen alldeles mjukt och lerigt. Man kan utan problem plocka loss fossilen – en del faller till och med loss.

Jag finner det är mycket mer rimligt att tro att dessa fossil har bildats relativt nyligen, att de har slitits sönder av snabbt strömmande vatten och sedan begravts i sediment.

 

 

Bläckfiskar sorterade sina skal när de dog?

Det var tydligen inte bara trilobiter som sopsorterade sig själva när de dog, om man ska utgå från vad de evolutionstroende geologerna säger om hur dessa lager bildades. Den här bilden tog jag vid ett annat kalkbrott i Siljansringen (Dalarna) och den visar en bergvägg full av ortoceratitskal riktade åt samma håll. Ortoceratiter är en art av bläckfiskar som anses vara utdöd. Man ser ofta fossil av deras konformade skal i trappuppgångar av marmor (som bildats av kalksten).

Man kan ju verkligen fråga sig varför ortoceratiternas skal ligger sorterade på det här sättet? Brukade döende ortoceratiter först dumpa sina skal på en angiven plats, för att sedan simma vidare utan skal och dö på en annan plats?

Och varför ligger de så tätt packade? Om de lämna sina skal ett i taget borde de väl ha hunnit täckas över med lite sand innan nästa duktigt sopsorterande ortoceratit kom dit?

Personligen ser jag detta som ännu ett exempel på vattnets sorterande verkan. Detta är resultatet av en väldigt stor översvämning.

 
 

Etiketter: ,

Trilobiter sopsorterade sig själva?

Jag har nyligen varit och letat fossil i ett några kalkbrott i Siljansringen (Dalarna). Stället kryllar verkligen av fossil så det är mycket lätt att hitta dem. Stenblocket som syns i bilden ovan var så fullt av fossil att man faktiskt kan säga att det enbart var uppbyggt av dessa. Tyvärr var stenen väldigt skör med sprickor som gick kors och tvärs, så det var svårt att ”frilägga” något enskilt fossil från just denna sten. Eftersom det fanns andra stenar som var lättare att bearbeta lät jag detta block (på cirka 40 cm) få bli ett experiment där jag knackade sönder den för att undersöka vilka fossila organismer som fanns begravda i den.

Jag fann då att hela stenblocket bestod av ett och samma slags fossil, nämligen tätt packade trilobit*stjärtar från arten Eubronteus. Jag hittade endast ett undantag: ett trilobithuvud (av en annan art – se bilden nedan). Själv hittade jag inte så många huvuden, men jag fick veta att de också brukar ligga samlade för sig. Denna typ av sortering är mycket vanlig.

Till höger: Trilobitstjärt från arten Eobronteus – Till vänster: Trilobithuvud av (för mig) okänd art – (Fossilen var cirka 5 cm långa.)

Man kan ju verkligen fråga sig varför trilobiternas kroppsdelar ligger sorterade på det här sättet? Brukade döende trilobiter först dumpa sina stjärtar på en angiven plats, för att sedan krypa vidare och dumpa huvudet på annan plats och mellankroppen på en tredje? Varför denna sortering?

Och varför ligger de så tätt packade? Om de ”tappade” sina stjärtar en i taget borde det väl ha hunnit täckas över med lite sand innan nästa duktigt sopsorterande trilobit kom dit?

En mer rimlig förklaring är förstås att snabbt forsande vatten har slitit sönder alla dessa trilobiter, och att de genom vattnets sorterande verkan har samlats på detta sätt.

 

* Trilobiten är ett slags bottenlevande kräftdjur som antas vara utdött. Den har fått sitt namn på grund av att den har tre lober: huvud, kropp och bakkropp. Den fanns i tusentals olika varianter.

Trilobite sections-en

 
 

Etiketter: ,

Hur bildas sedimentlager?

De sedimentlager som ligger längre ner är väl äldre, och de som är högre upp är väl yngre? Eller? Är det alltid så? Ta gärna en titt på de här experimenten medan du funderar. (Det är textat på holländska för att alla ska förstå. :D)

I ovanstående klipp hoppar vi mitt in i en film från 1993 vid namn ”Fundamental experiments on stratification”. Om man vill se början av den filmen ska man gå till föregående youtube-klipp i serien ”Drama in the rocks” alltså del 3/4. Där kan man se fler experiment och förklaringar.

Experimentet visar hur lager av sediment byggs på i sidled efter vattenflödets riktning, istället för att avsättas horisontellt ovanpå varandra. Det lager som är längre ner kan alltså vara ”yngre” än lagret ovanpå (och det är bara en kort tid som skiljer dem åt).