En mattelärares tankar om en pedagogisk utmaning

En av anledningarna till att jag valde matematik som mitt andra ämne (förutom NO) är att jag tycker om att förklara saker. ”Aha! Nu förstår jag!” är ljuv musik för mina öron. Detta arbete är fantastiskt roligt och stimulerande så länge eleverna vill lära sig och vill förstå.

Många klagar över att det är jobbigt att räkna matte. Jag håller med. Det är ansträngande att vara så aktiv, fokuserad och kreativ. Men samtidigt som det är ansträngande så får man mycket tillbaka, t ex tillfredsställelsen av att ha knäckt ett svårt problem eller av att gjort en riktigt snygg uträkning. En del elever upplever den tjusningen och räknar på med full fart. För andra tycks ansträngningen väga alldeles för tungt i förhållande till lyckan, men de räknar på för betygens skull eller för att de kommer att behöva kunskaperna senare i livet. Dessa elever vill väldigt gärna förstå, men känner sig inte motiverade att söka någon djupare förståelse. De är oftast bara ute efter snabba och användbara genvägar. Vad som är positivt för mig som lärare är att de åtminstone är intresserade av att utvecklas och lära sig mer. Så småningom upptäcker de kanske till och med att matematik är roligt i sig! 😉

En tredje kategori elever (finns kanske bara på högstadiet) har tyvärr bestämt sig för att matte är totalt onödigt för dem. De vill att det ska vara onödigt, för om det är det så finns det ju ingen anledning att jobba med det. Om en lärare vinner det slaget och lyckas övertyga om matematikens användbarhet i deras liv, byter eleverna genast taktik och hävdar istället att matematik är omöjligt för dem att förstå. När eleverna väl har intagit denna ställning är alla förklaringsförsök bortkastad tid för både lärare och elever. Elever som har bestämt sig för att de inte kan förstå, på grund av att de inte vill förstå eftersom som det skulle innebära ansträngande arbete, kommer aktivt sätta sig emot alla försök till förståelse. Om någon serverar en alldeles lysande förklaring måste eleverna som sista utväg spela dumma och oförstående.

Det är förstås skillnad om en elev upplever att den omöjligt kan förstå, men väldigt gärna skulle vilja förstå. En sådan utgångspunkt är istället ett drömläge för en matematiklärare. Här har man ju chansen att göra stor skillnad!

På samma vis är det med Bibeln

Som jag sa i ett tidigare inlägg utgör ”svåra bibeltexter” egentligen inte någon större teologisk utmaning eftersom Gud kan förse den uppriktige bibelstudenten med svar. Däremot finns det en pedagogisk utmaning, som till och med en allsmäktig Gud kan ha problem med: Hur förklarar man för någon som inte vill förstå?

Jag tror att många vill betrakta Bibeln som onödig, obegriplig eller rent av omoralisk och osann. Varför? Jo, för att om det som står i Bibeln faktiskt är viktigt, begripligt, heligt och sant, så kommer det att innebära en ansträngning från läsarens sida. Då måste vi ju rätta våra liv efter det som står i Bibeln! Eftersom det skulle innebära en alldeles för stor uppoffring, vill den oärlige bibelstudenten inte förstå.

Hur märker man om så är fallet? Hur märker man när någon inte vill förstå? Jo, det märker man på de reaktioner man får när man försöker förklara ”svåra bibeltexter”. När man förklarar en bibeltext kommer den uppriktige bibelstudenten (som vill ha svar) att uttrycka nyfikenhet och uppskattning. (”Aha! Nu förstår jag!”) Den oärlige bibelstudenten (som inte vill ha svar) kommer istället att motarbeta alla sådana försök, t ex genom att snabbt räkna upp en massa andra besvärligheter (byta ämne) eller genom att helt enkelt spela dum och oförstående.

Det är förstås skillnad om någon upplever att Bibeln är omöjlig att förstå, men väldigt gärna skulle vilja förstå den. En sådan utgångspunkt är istället ett drömläge för en bibellärare… och för Gud själv! Här har man ju chansen att verkligen göra skillnad i en annan människans liv! Man kan hjälpa den personen att upptäcka något som är ännu mer spännande och roligt än den ljuvaste matematik!

Annons