”Det var hårda bud”, sa Mose när han tappade stentavlorna på foten. 😀
Nu tycker jag egentligen inte att själva budorden i sig är ”hårda”. Däremot innehåller de en del förmaningar och till synes hårda ord. Till exempel står det om gudomlig svartsjuka och straff i tredje och fjärde led. Om han nu är ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet” (2 Mos 34:6), varför uttrycker han sig då på detta sätt? Även om det där med svartsjuka och straff inte är så hemskt som det låter (se länkarna ovan), så kvarstår förstås frågan om varför Gud väljer just dessa ord. Om han nu är så kärleksfull, varför pratar han inte mer kärleksfullt till folket?
Svar: Gud möter helt enkelt människorna där de är. Han vill helst bara tala kärleksfulla ord till oss. Han vill räkna oss vänner (Joh 15:15). När det är möjligt väljer han att inte att dundra till oss i stormen, utan föredrar att prata med oss ”ansikte mot ansikte” i ”en stilla susning” (2 Mos 33:11; 1 Kung 19:11-12).
Hur vill en förälder helst tala till sina barn? Hur vill en lärare helst tala till sina elever?
Man önskar förstås att man aldrig behövde höja rösten. ”Jag hatar att behöva agera polis”, brukar vi lärare säga (undrar vad poliserna säger). Helst vill man bara kunna tala lugnt och stilla med barnen – inte behöva uttrycka irritation för att få dem att lyssna. Läraren vill kunna ägna sig åt undervisning – få se eleverna utvecklas och lära för livet. Föräldern vill kunna uttrycka sin kärlek i en glad och positiv relation till sina barn – få säga ”ja, det gör vi” istället för ”nej, det får du inte”. Alla konflikter tär. Det är jobbigt. Man önskar att det inte var så. Men man måste sätta gränser, annars blir det pannkaka av både undervisningen och relationen – för att inte tala om vad som händer med barnens framtid och karaktärer om det aldrig är någon som sätter gränser och leder dem på rätt väg.
Ibland kan det hända att en kärleksfull förälder måste göra sig själv till ett monster i både barnets och i sina egna ögon. Föräldern kanske dundrar: ”Om du går ut i bilvägen en gång till blir jag jättearg på dig!” Det bästa är förstås om man kan få barnet att förstå faran utan någon sådan argsint varning. Men när inget annat biter, är det då inte bättre att framställa sig själv som arg (och riskera att bli missförstådd) än att barnet blir påkört av en bil? Bara en sjukligt känslokall förälder skulle säga till sin treåring: ”Skyll dig själv om du blir påkörd av en bil. Jag har ju sagt till dig att det är farligt.” Barnet har ju ingen uppfattning om hur det är att bli påkörd, utan tycker kanske bara att det låter spännande. (Bilar är ju jättespännande!) Däremot är barn väldigt bra på att läsa av sina föräldrars känslor och sinnesstämning. Det kan de relatera till!
Gud: förälder, lärare och vän
Att föräldern Gud kände sig tvungen att höja rösten vid Sinai avslöjar ju faktiskt en hel del om hur det var ställt med folket. De var andligt naiva (som små treåringar) och skulle inte ha förstått hans varningar om han uttryckt dem med mildare ord. De insåg till exempel inte faran med att tillbe bildstoder. Deras tilltag fyrtio dagar senare vittnar om det, och bevisar samtidigt att föräldern Gud inte hade tagit i så mycket att de blivit alldeles vettskrämda och rädda för att göra fel. Han hade alltså mött dem på deras nivå.
Om Gud inte hade brytt sig om dem så hade han sagt: ”Skyll er själva!” Eftersom han älskade dem högt höjde han rösten – för att de skulle förstå syndens allvarliga problem och välja rätt väg.
Hur gick det sen? Läs gärna Från trotsiga snorungar till hängivna vänner.
newtonbloggen 