”En svartsjuk Gud”

I det andra budordet står det:

Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud … – 2 Mos 20:4-5

Svartsjuk? Ajdå. Det låter ju inte speciellt bra. Och inte låter det direkt bättre om vi läser vidare i samma bok:

”Du skall inte tillbe någon främmande gud, ty Herrens namn är Den svartsjuke, han är en svartsjuk Gud.” – 2 Mos 34:14

Gud säger till och med att han heter ”Den svartsjuke”, som för att antyda att det inte finns någon kan bli lika svartsjuk som Gud – han leder liksom svartsjukeligan. Hur ska vi förstå detta? Hur går bilden av den svartsjuke Guden ihop med bilden av en kärleksfull Gud? Låt oss därför ta en titt på om ordet är korrekt översatt. Mitt svar är: Både ja och nej. 🙂

Ja…

Det hebreiska ord som används i ovanstående två verser används endast fem gånger i hela Bibeln. (De övriga tre verserna är 5 Mos 4:24; 5:9; 6:15.) Varje gång ordet används så är kontexten att Gud varnar Israels folk för avgudadyrkan och tillbedjan av bildstoder. Det är uppenbarligen något han inte kan se mellan fingrarna med.

Är Gud självisk när han säger att vi ska tillbe honom och ingen annan? Nej, tvärtom! Han gör det av kärlek till dem, eftersom han vet vad som är bäst för dem – likt en läkaren som inte vill att patienten ska lämna honom för en bluffläkare. Och när Gud nu varnar sitt folk, som han ingått ett förbund med, så tar han i extra mycket för att de ska förstå hur allvarligt det är. Det är som när en förälder spelar arg för att lära sitt lilla barn att hålla sig borta från den livsfarliga bilvägen. Jag tror att Gud framställde sig själv som svartsjuk för att bli tagen på allvar. Han gjorde det förstås med risken att bli missförstådd. That was a risk he was willing to take!

Det var ett klokt pedagogiskt drag, eftersom svartsjuka är en känsla som vi människor kan förstå och relatera till. Återigen ser vi alltså hur Gud drar paralleller till mänskliga relationer för att illustrera vår relation till honom. (Se Budord 1: Du skall inte vänsterprassla med andra gudar.) Han visar samtidigt att han är en Gud med känslor. Starka känslor. Starkare känslor än någon annan. Han känner väldigt starkt för sina skapelser – för oss! Det gör honom väldigt ont när vi vänder honom ryggen och väljer andra ”gudar”, som förstör oss. För att vi ska förstå jämför han det med en fru som vänder sin man ryggen och är otrogen med andra män. Visst vore det konstigt om mannen inte brydde sig om det? Känslan av att detta är fruktansvärt fel är förstås helt naturlig – särskilt för den man som är djupt förälskad i sin otrogna fru.

Alltså: Med tanke på i vilket sammanhang ordet används tycker jag att det är en korrekt översättning. ”Svartsjuka” är antagligen den mänskliga känsla som ligger närmast till hands för att beskriva hur Gud känner det.

…och nej!

Men samtidigt innehåller den översättningen ett allvarligt fel. Svartsjuka är som nyss sagt en mänsklig känsla. Den må ligga närmast, men den är fortfarande väldigt långt bort från hur Gud egentligen tänker och känner:

Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar. – Jes 55:8-9

”Gud är inte en människa” (4 Mos 23:19), så det blir förstås fel om vi tillskriver honom våra egna svagheter. I ordet svartsjuka läser vi in en massa själviska begär och hatiska hämnd-tankar som vi kanske själva skulle hysa om någon behandlade oss så illa. Något sådant finns inte hos Gud. ”Gud är ljus och att inget mörker finns i honom” (1 Joh 1:5). Den arga och själviska typen av svartsjuka och avundsjuka är faktiskt något som Bibeln varnar för – t ex i Ords 6:43 och 27:4, för att inte tala om det tionde budordet.

Vi kan dra en del slutsatser om Guds ”svartsjuka” genom att studera hur den gav sig till uttryck när hans folk vände honom ryggen. Det dröjde bara några veckor innan de gjorde en bildstod, och knappt hade Gud lett in dem i det land han hade lovat dem förrän de började tillbe avgudar – med det dröjde flera hundra år innan Gud motvilligt släppte taget om sitt folk (se När Gud straffade sitt folk):

Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim,

överge dig, Israel,

göra med dig som med Adma

och behandla dig som Sevojim?

Mitt hjärta är i uppror,

all min medkänsla väcks.
– Hos 11:8

 

Bibelns Gud framstår verkligen inte som någon som är arg och lättretlig. Snarare ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet” (2 Mos 34:6).

Faktiskt gör grundtexten skillnad mellan människors svartsjuka och Guds ”svartsjuka”. Det ord som används i de fem verserna om Guds ”svartsjuka” är inte ens samma ord som används vid mänsklig svartsjuka. Orden liknar varandra, så det är tydligt att de ska kopplas ihop. Men det är också tydligt att det görs skillnad.

Och den svartsjuka som omnämns i Bibeln (inte ens när det handlar om människor) är inte alltid så hatisk och svart som vårt svenska ord antyder. I vissa sammanhang passar det inte alls att översätta det med svartsjuka. Här är några exempel på texter där orden (adjektiv- och substantivformer) inte har översatts med ”svartsjuk” eller ”avundsjuk” utan med betydligt mer positivt laddade ord, såsom ”hängiven”, ”lidelse”, ”brinna av lidelse” eller ”nit”: 2 Kung 10:16; 19:31; Ps 69:10; Jes 63:15; 4 Mos 25:13; 2 Sam 21:2. Det svenska ordet ”svartsjuka” har alltså en alldeles för smal innebörd för att kunna vara en fullgod översättning. Det får bara med en liten del av grundtextens betydelse och associeras nästan uteslutande till något negativt.

Finns det något bättre förslag? Tja, vad var det egentligen för fel på ”nitälskande”? Så står det i 1917 års översättning, samt i Svenska Folkbibeln. Det kanske inte är världens mest moderna ord, men det är varken lika smalt eller svart som ”svartsjukan”. 😀