RSS

”En svartsjuk Gud”

19 Sep

I det andra budordet står det:

Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud … – 2 Mos 20:4-5

Svartsjuk? Ajdå. Det låter ju inte speciellt bra. Och inte låter det direkt bättre om vi läser vidare i samma bok:

”Du skall inte tillbe någon främmande gud, ty Herrens namn är Den svartsjuke, han är en svartsjuk Gud.” – 2 Mos 34:14

Gud säger till och med att han heter ”Den svartsjuke”, som för att antyda att det inte finns någon kan bli lika svartsjuk som Gud – han leder liksom svartsjukeligan. Hur ska vi förstå detta? Hur går bilden av den svartsjuke Guden ihop med bilden av en kärleksfull Gud? Låt oss därför ta en titt på om ordet är korrekt översatt. Mitt svar är: Både ja och nej.🙂

Ja…

Det hebreiska ord som används i ovanstående två verser används endast fem gånger i hela Bibeln. (De övriga tre verserna är 5 Mos 4:24; 5:9; 6:15.) Varje gång ordet används så är kontexten att Gud varnar Israels folk för avgudadyrkan och tillbedjan av bildstoder. Det är uppenbarligen något han inte kan se mellan fingrarna med.

Är Gud självisk när han säger att vi ska tillbe honom och ingen annan? Nej, tvärtom! Han gör det av kärlek till dem, eftersom han vet vad som är bäst för dem – likt en läkaren som inte vill att patienten ska lämna honom för en bluffläkare. Och när Gud nu varnar sitt folk, som han ingått ett förbund med, så tar han i extra mycket för att de ska förstå hur allvarligt det är. Det är som när en förälder spelar arg för att lära sitt lilla barn att hålla sig borta från den livsfarliga bilvägen. Jag tror att Gud framställde sig själv som svartsjuk för att bli tagen på allvar. Han gjorde det förstås med risken att bli missförstådd. That was a risk he was willing to take!

Det var ett klokt pedagogiskt drag, eftersom svartsjuka är en känsla som vi människor kan förstå och relatera till. Återigen ser vi alltså hur Gud drar paralleller till mänskliga relationer för att illustrera vår relation till honom. (Se Budord 1: Du skall inte vänsterprassla med andra gudar.) Han visar samtidigt att han är en Gud med känslor. Starka känslor. Starkare känslor än någon annan. Han känner väldigt starkt för sina skapelser – för oss! Det gör honom väldigt ont när vi vänder honom ryggen och väljer andra ”gudar”, som förstör oss. För att vi ska förstå jämför han det med en fru som vänder sin man ryggen och är otrogen med andra män. Visst vore det konstigt om mannen inte brydde sig om det? Känslan av att detta är fruktansvärt fel är förstås helt naturlig – särskilt för den man som är djupt förälskad i sin otrogna fru.

Alltså: Med tanke på i vilket sammanhang ordet används tycker jag att det är en korrekt översättning. ”Svartsjuka” är antagligen den mänskliga känsla som ligger närmast till hands för att beskriva hur Gud känner det.

…och nej!

Men samtidigt innehåller den översättningen ett allvarligt fel. Svartsjuka är som nyss sagt en mänsklig känsla. Den må ligga närmast, men den är fortfarande väldigt långt bort från hur Gud egentligen tänker och känner:

Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar. – Jes 55:8-9

”Gud är inte en människa” (4 Mos 23:19), så det blir förstås fel om vi tillskriver honom våra egna svagheter. I ordet svartsjuka läser vi in en massa själviska begär och hatiska hämnd-tankar som vi kanske själva skulle hysa om någon behandlade oss så illa. Något sådant finns inte hos Gud. ”Gud är ljus och att inget mörker finns i honom” (1 Joh 1:5). Den arga och själviska typen av svartsjuka och avundsjuka är faktiskt något som Bibeln varnar för – t ex i Ords 6:43 och 27:4, för att inte tala om det tionde budordet.

Vi kan dra en del slutsatser om Guds ”svartsjuka” genom att studera hur den gav sig till uttryck när hans folk vände honom ryggen. Det dröjde bara några veckor innan de gjorde en bildstod, och knappt hade Gud lett in dem i det land han hade lovat dem förrän de började tillbe avgudar – med det dröjde flera hundra år innan Gud motvilligt släppte taget om sitt folk (se När Gud straffade sitt folk):

Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim,
överge dig, Israel,
göra med dig som med Adma
och behandla dig som Sevojim?
Mitt hjärta är i uppror,
all min medkänsla väcks.
Hos 11:8

 

Bibelns Gud framstår verkligen inte som någon som är arg och lättretlig. Snarare ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet” (2 Mos 34:6).

Faktiskt gör grundtexten skillnad mellan människors svartsjuka och Guds ”svartsjuka”. Det ord som används i de fem verserna om Guds ”svartsjuka” är inte ens samma ord som används vid mänsklig svartsjuka. Orden liknar varandra, så det är tydligt att de ska kopplas ihop. Men det är också tydligt att det görs skillnad.

Och den svartsjuka som omnämns i Bibeln (inte ens när det handlar om människor) är inte alltid så hatisk och svart som vårt svenska ord antyder. I vissa sammanhang passar det inte alls att översätta det med svartsjuka. Här är några exempel på texter där orden (adjektiv- och substantivformer) inte har översatts med ”svartsjuk” eller ”avundsjuk” utan med betydligt mer positivt laddade ord, såsom ”hängiven”, ”lidelse”, ”brinna av lidelse” eller ”nit”: 2 Kung 10:16; 19:31; Ps 69:10Jes 63:15; 4 Mos 25:132 Sam 21:2Det svenska ordet ”svartsjuka” har alltså en alldeles för smal innebörd för att kunna vara en fullgod översättning. Det får bara med en liten del av grundtextens betydelse och associeras nästan uteslutande till något negativt.

Finns det något bättre förslag? Tja, vad var det egentligen för fel på ”nitälskande”? Så står det i 1917 års översättning, samt i Svenska Folkbibeln. Det kanske inte är världens mest moderna ord, men det är varken lika smalt eller svart som ”svartsjukan”.😀

 
8 kommentarer

Publicerat av på 19 september, 2012 i Bilden av Gud, De tio budorden

 

Etiketter:

8 svar till “”En svartsjuk Gud”

  1. jon

    29 september, 2012 at 08:41

    ”Bibelns Gud framstår verkligen inte som någon som är arg och lättretlig. Snarare “en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet” (2 Mos 34:6).”

    Fortsätter vi läsa nästa vers står det:

    ”7Han håller fast vid sin kärlek mot tusenden, han förlåter synd och skuld och brist men lämnar inte den skyldige ostraffad utan låter straffet för fädernas skuld drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led.” (2 Mos 34:7).

     
    • Johannes Axelsson

      29 september, 2012 at 09:23

      Well noted. Det är också fortsättningen på budordet jag citerar ovan. Kommer snart till det.

       
    • Anders Åberg

      29 september, 2012 at 10:04

      Det sista citatet är ju helt otroligt, hade någon sagt så idag hade han blivit klassad som akut mentalsjuk, men bibeln är ju skriven av folk i en ålderdomlig kultur och blodshämnden var väl levande då.
      Det blir spännande att se hur Johannes skall beskriva blodshämnd som något positivt.

       
      • jon

        29 september, 2012 at 14:03

        Ett försök att förklara det bibelordet kan man väl hitta redan i
        https://newtonbloggen.wordpress.com/2012/06/18/varfor-sa-gud-att-foraldrar-skulle-ata-sina-egna-barn/
        Vet inte om jag tycker att du lyckades så bra den gången.

         
        • Rolf Lampa

          29 september, 2012 at 15:58

          Värst med passiv Gud

          Det värsta som kan hända är när Gud bestämmer sig för att dra sig tillbaka och inte göra någonting alls, dvs när han inte längre beskyddar dem som inte vill ha med honom att göra. Den ondska som finns kan då drabba blint, vilket den i regel gör. Skrev om det i inlägget ”GUD GÖR INGENTING”: http://tinyurl.com/newtonblog-passiv-gud

          // Rolf Lampa

           
          • jon

            29 september, 2012 at 16:13

            Kanske det var en allt för passiv gud som drev israelerna att vända sig till andra gudar? Han tvingade in israelerna i ett förbund med stora löften. Av detta blev det aldrig så mycket. Tvärtom drabbades landet av det ena nederlaget efter det andra. Människorna fick då veta att dom syndat för mycket. Och straffet för någras synder skall drabba alla i tredje och fjärde led.

            Inte underligt att man vände sig till andra gudar som verkade ge sin befolkning en betydligt bättre tillvaro.

             
            • Johannes Axelsson

              29 september, 2012 at 18:31

              Jon, hur mycket har du läst i gamla testamentet?

               
              • jon

                29 september, 2012 at 18:57

                Jo jag har läst en hel del. Jag har även läst en hel del litteratur OM gamla testamentet också. En av mina favoriter i sammanhanget är ”Vildåsnans törst” som har gjort ett stort intryck på mig. Den har fått mig att läsa om stora delar av bibeln. Kan rekommendera dig att läsa den du med om du inte har gjort det. Men släpp först för en stund dina ambitioner att bibeln är något annat än ett litterärt verk. Då ser man plötsligt andra saker.

                 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s