RSS

När Gud straffade sitt folk – del 1

02 Jul

I mitt inlägg Varför sa Gud att föräldrar skulle äta sina egna barn? gick jag igenom 3 Mos 26, där Gud först berättar vilka enorma fördelar och förmåner (”välsignelser”) hans kungliga beskydd kommer att innebära för israeliterna i och med att de har ingått ett vasall-kontrakt (se även När Gud och israeliterna skrev kontrakt). Sedan är Gud väldigt noga med att varna sitt folk för de fruktansvärda hemskheter som kommer att drabba dem om de avvisar honom och ställer sig utanför hans beskydd. Gud beskriver en femgradig skala med eskalerande konsekvenser, där den sista och allra värsta nivån (5) innebär att landet till slut blir helt erövrat av sina fiender. Under belägringarna blir det så total brist på mat i städerna att dess befolkning tvingas äta varandra för att få mat. Folket skingras och en del förs bort som fångar i fiendeland.

Allt detta skulle ske om och endast om de avvisade Gud. Folket skulle hela tiden få varningar och ges möjlighet att vända om. Och inte ens om det skulle gå så långt som till nivå 5 skulle Gud överge dem. Jag ser i dessa löften och varningar en kärleksfull Gud som inte tänker släppa taget om dem han älskar. Även när de förkastar honom tänker han beskydda dem så länge han bara kan.

Hur gick det då?

Knappt hade israeliterna hunnit erövra det land de blivit lovade förrän de började överge Gud och alltså gick in i den första nivån. Under resten av gamla testamentet kan man läsa om hur de klättrar upp och ner mellan nivåerna. Särskilt Domarboken och Andra kungaboken är som en enda berg- och dalbana där det avgudadyrkande folket ena stunden blir omringat av fiender från alla håll, för att i nästa stund starta en fantastisk reformation där de kommer tillbaka till Gud som besegrar alla fiender åt dem och ordnar fred på alla fronter. Gud skickar budskap genom profeter för att påminna folket om de tydliga varningar som gavs redan under Mose tid (1400-talet f Kr). För att verkligen förstå hur det gick till behöver vi ta en närmare titt på denna berg- och dalbana. Alla som läser resten av detta inlägg och de två nästföljande bör på köpet få en relativt god överblick över landets historia. 

Erövringen – 1406-1375 f Kr

Folket tjänade Herren så länge Josua levde och så länge de gamla som överlevde honom var i livet. De hade ju själva sett alla de storverk som Herren hade utfört för Israel … En ny generation kom som inte visste något om Herren och det han hade gjort för Israel. Nu gjorde israeliterna det som var ont i Herrens ögon: de dyrkade baalsgudarna, de övergav Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egypten, de följde andra gudar som de kringboende folken hade, de tillbad dem och utmanade Herren. När israeliterna övergav Herren och i stället dyrkade Baal och astartegudinnorna blev Herren vred på dem. Han utlämnade dem åt folk som plundrade dem, han prisgav dem åt fiender på alla håll, och de kunde inte längre hålla stånd mot dem. Varje gång de drog i fält slog Herren dem med olycka, som han hade sagt, som Herren med ed hade lovat att göra. Deras nöd var stor. – Dom 2:7-15

Domartiden – 1375-1050 f Kr

Verserna som kommer efter ovanstående sammanfattar domartidens berg- och dalbana väldigt bra.

Då lät Herren insätta domare, som räddade israeliterna från alla som plundrade dem. Men de ville inte lyssna till sina domare heller. De var otrogna med andra gudar och tillbad dem. Snart lämnade de den väg som deras fäder hade vandrat. Fäderna hade lytt Herrens bud, de själva gjorde det inte. När Herren insatte en domare åt dem var Herren med honom och räddade dem från deras fiender, så länge domaren levde, ty Herren kände medlidande när de klagade över hur de förtrycktes och plågades. Men när domaren var död återföll de och blev ännu mer fördärvade än sina fäder. De följde andra gudar, som de tjänade och tillbad. De upphörde inte med sina ogärningar och sitt trots. Då blev Herren vred på Israel, och han sade: ”Detta folk har brutit mot det förbund som jag befallde deras fäder att hålla, och de lyssnar inte på mig. Därför skall jag inte längre driva bort något enda av de folk som fanns kvar då Josua dog. Genom dem skall jag sätta Israel på prov: Vill de följa Herrens väg lika lydigt som sina fäder eller vill de det inte? – Dom 2:16-22

Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon: de glömde Herren, sin Gud, och dyrkade baalsgudarna och asheragudinnorna. Då blev Herren vred på israeliterna … Israeliterna måste tjäna under Kushan Rishatajim i åtta år.  ropade israeliterna till Herren, och han sände en man som räddade dem, Otniel … Landet hade nu lugn och ro i fyrtio år. – Dom 3:7-11

Israeliterna gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Herren lät då Eglon, kungen av Moab, få makten över dem … Israeliterna måste tjäna under Eglon, Moabs kung, i arton år … ropade israeliterna till Herren, och han sände en räddarebenjaminiten Ehud … landet hade sedan lugn och ro i åttio år – Dom 3:12-15, 30

När Ehud var död gjorde israeliterna åter det som var ont i Herrens ögon. Då prisgav Herren dem åt Javin, den kanaaneiske kung som regerade i Hasor … (etc) – Dom 4:1

Get the picture? Israeliterna gjorde det som var ont – blev kuvade – insåg sitt misstag och vände om – fick fred – repeat. När man läser detta tänker man: ”Lärde de sig aldrig?” Än så länge befinner vi oss bara på nivå 1. Landet blir delvis ockuperat – några städer blir erövrade men större delen av landet klarar sig. Mot slutet av domartiden förlorar israeliterna ett slag mot filisteerna där till och med Guds ark blir erövrad (men den återlämnades snart). (1 Sam 4:17) Domartiden slutar lyckligt med att profeten Samuel startar en reformation:

Det hade nu gått en lång tid, tjugo år, sedan arken fått sin plats i Kirjat-Jearim. sökte sig hela Israels folk till Herren, och Samuel sade till dem: ”Om ni allvar vill vända om till Herren måste ni göra er av med de främmande gudarna och astartegudinnorna. Håll er av hela ert hjärta till Herren och dyrka honom, ingen annan. Då skall han rädda er ur filisteernas våld.” Israeliterna gjorde sig då av med baalsgudarna och astartegudinnorna och tillbad endast Herren … De fastade den dagen och bekände sin synd för Herren … Medan Samuel offrade hade filisteerna ryckt fram för att anfalla. Just då lät Herren åskan dåna över filisteerna och spred förvirring bland dem. De blev slagna av israeliterna
Nu var filisteerna kuvade och trängde inte mer in på Israels område. Under hela Samuels tid höll Herren filisteerna nere. Israel fick tillbaka de städer som filisteerna hade erövrat. – 1 Sam 7:2-14

Fortsättning följer…
När Gud straffade sitt folk – del 2 (Saul, David, Salomo)
När Gud straffade sitt folk – del 3 (övriga regenter fram till fångenskapen)

Annonser
 
 

Etiketter: ,

2 svar till “När Gud straffade sitt folk – del 1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s