”Är det ett svårt prov?” brukar mina elever fråga, varpå jag alltid svarar något i stil med: ”Vad som är svårt eller inte svårt beror helt på vad man kan.”
AteistBibeln har utmanat mig att ta mig an ”de lite tuffare och svårare passagerna exempelvis guds uppmuntran och befallninga att mörda barn”, med länk till sin sida (varning för hemska bilder). Vi ska snart se hur svåra dessa ”svårare passager” egentligen är.
Men jag tänker inte svara helt själv. Jag har anlitat Bibelns Inspiratör och Medförfattare för att hjälpa mig förstå dessa texter (Joh 14:26). När jag läser Bibeln utgår jag nämligen från att Gud har inspirerat [andats] hela Skriften (1 Tim 3:16). Därför litar jag på att det som står i Bibeln är fullt begripligt och möjligt att förstå. När jag stöter på en text som förbryllar mig tänker jag inte i första hand att det är Bibeln det är fel på, utan att det är min förståelse som är alltför begränsad (1 Kor 13:12).
”Har du ork, mod och förmåga att genom rationaliseringar och tankevolter skydda Jahves groteska agerande i bibeln och kanske öka vår förståelse? Kanske kan du på sikt bytta ett uppslagsverk för att förstå svåra bibelord?” frågar signaturen AtesitBibeln.
Jag svarar som Josef (1 Mos 41:15-16) och Daniel (Dan 3:26-28): Jag har inte förmågan. Jag har inte svar på allt, men jag vet en som har. Jag litar på att Gud kan uppenbara de allra djupaste hemligheter, för det finns inga hemligheter som Gud inte känner till. Och självklart finns det ingen bibeltext som är svår för Gud. Om Gud kan använda mig till att öka förståelse för dessa texter som anses besvärliga så skulle det göra mig väldigt glad. På grund av erfarenhet har jag själv inte längre problem med dessa texter, så det enda problemet är egentligen att förklara det på ett sätt så att andra förstår. Dessa texter utgör alltså inte någon större teologisk utmaning eftersom Gud kan förse mig med svar. Däremot finns det en pedagogisk utmaning, som till och med en allsmäktig Gud kan ha problem med:
Hur förklarar man för någon som inte vill förstå?
Mer om det en annan gång (se En mattelärares tankar om pedagogisk utmaning och Nackdelen med att försöka göra sig dummare än vad man är). Först ska jag förklara varför jag törs lita på att Gud kan ge mig svar (se Blind tro eller ”empirisk” tro).
newtonbloggen 
Nonfiction
16 juni, 2012 at 02:09
Johannes,
Det känns mest som detta blev ett inlägg utan några egentliga svar. Men hur ser du egentligen på det faktum att Jahve uppmanade Israeliterna att slå ihjäl sina egna barn om de var uppstudsiga? Eller det faktum att han hade för avsikt att tvinga dem att att äta upp sina egna barn (!?) om de avvisade honom?
Johannes Axelsson
16 juni, 2012 at 03:16
Som sagt kommer vi till det… Under tiden kan du träna dig själv att försöka förstå istället för att försöka missförstå. Pröva att utgå från att det finns ett bra svar på t ex det senare exemplet, och använd ditt gudagivna intellekt till att tänka ut vad det kan vara.
Nonfiction
16 juni, 2012 at 09:06
Det låter väldigt mycket som att du helt enkelt inte kan erbjuda något vettigt svar, Johannes.
Janolof
16 juni, 2012 at 07:12
Den attityden, att utgå från att det finns ett bra svar, kan ju även du testa om evolutionsforskning t.ex.
Jonathan
17 juni, 2012 at 15:07
Självklart! Det är ju precis vad evolutionens förespråkare gör. Alla människor gör det. Därför är observationer i naturen något som tolkas utifrån ens egen världsåskådning/religion.
Mattias Larsson
17 juni, 2012 at 15:23
Nej, Jonathan så är det inte. Det är en i det närmaste asymmetrisk jämförelse, där du och dina gelikar väljer att blunda för observationer i naturen, medan de som tillämpar den vetenskapliga metoden strävar efter att låta sig vägledas av observationer och evidens. Detta kallar du tolkningsskillnader, vilket är en lögn.
Jonathan
19 juni, 2012 at 09:41
Det är ju din uppfattning utifrån den världsbild du har. Det är helt förståeligt. Men om du hade en annorlunda världbild skulle du säga helt andra saker. Seeing is not believing. Believing is seeing. Trots den påskinta objektiviteten håller den inte i slutändan. Är du t.ex. villig att gå dit evidensen leder i moraldebatten? Eller håller du fast vid din världsbild och hoppas att någon svar ska komma någon gång?
ljohank
19 juni, 2012 at 10:24
Jonathan, enligt din video kan en absolut moral inte berättigas under vare sig individens eller det kollektiva medvetandets företräde. Detta är korrekt och faktum är att en absolut princip aldrig kan berättigas om den är underordnat ett medvetande.
Ändå så avslutar du din argumentation genom att göra just detta, ty du menar att moralen härstammar från en ”transcendental mind”. Din argumentation är alltså helt motsägelsefull. (Detta är dock typiskt för van Till/Bahnsen-aplogetik, ty man vill både ha (en absolut moral) och äta kaka (en allsmäktig [kristen] gud).
Och det hjälper inte då att att grunda moralen i ”guds karaktär” eftersom” guds karaktär” inte kan berättigas som absolut (kräver ett ontologiskt bevis) (se https://newtonbloggen.wordpress.com/2012/05/27/nej-jesus-var-verkligen-inte-rasist/). (Noteras bör här att alla presuppositionalism kokar ned till det klassiska ontologiska argumentet).
Du tar inte heller hänsyn till att alla världsbilder inte är likvärdiga. Faktum är att de inte kan vara likvärdiga, ty i sådana fall skulle den världsbild som hävdar att ”alla världsbilder är likvärdiga” vara likvärdig men en världsbild som hävdar att ”alla världsbilder inte är likvärdiga”. Du kan därmed aldrig berättiga påståendet ”alla världsbilder är likvärdiga” utan att ramla ned i självmotsägande relativism.
Det finns dock principer som är ”absoluta” och som kan utgöra de ”första principerna”, t.ex. ”existens”, ”identitet”, ”sinneserfarenhet”, ”induktion”, etc. Dessa principer är absoluta eftersom de är oreducerbara, självevidenta samt implicit existerande i all kunskap (de uppfyller alltså de villkor som krävs för att bygga upp en fundamentistisk ontologi). Eftersom de är absoluta är de dock oberoende av både ”medvetanden” och existensen av icke-absoluta ”karaktärer”.
parallella-paradigm-utvecklar-tanken
19 juni, 2012 at 17:34
Hej ljohank!
Jag är lite nyfiken på vilka begränsningar du utgår ifrån, Är inte dina ontologiska/filosofiska resonemang helt baserade helt på erfarenheter och logik från det universum vi känner till? Är de inte verktyg för att resonera om saker som finns inom rumtiden så som vi uppfattar den?
Om det nu finns en övernaturlig Gud som skapade själva universum och rumtiden varför skulle då Guden vara bunden av rumtiden och filosofier anpassade till att diskutera den? Det verkar inte helt uppenbart att skaparen skulle vara vare sig existensiellt eller moraliskt begränsad av det skapade. Kan du förklara närmare varför det skulle vare mer sannolikt att…
a) ontologiska argument gör Guds existens omöjlig
…snarare än att…
b) det ontologiska resonemanget och tillhörande logik inte klarar av att hantera övernaturligheter som sitt eget universums oberoende skapare?
Jag gissar att man inom en filosofi kan komma fram till att inom just denna filosofis gränser är det omöjligt att det finns både en Gud och absoluta moralregler samtidigt och att argument för deras samexistens inte kan/får motiveras utifrån just denna filosofi. Men överensstämmer de filosofiska gränserna med nödvändighet verkligen med verkligheten?
Mattias Larsson
20 juni, 2012 at 07:05
Jonathan, känner du inte igen en psykologisk försvarsmekanism hos dig själv när du upprepar ditt mantra att alla tolkningar är lika rimliga? Du hävdar alltså att kunskap i grund och botten är fullständigt godtycklig? Om du vill se vart evidensen leder så uppmanar jag dig att argumentera för hur geologiska, fysikaliska och biologiska evidens stöder en ungjordskreationistisk världsbild. Till exempel här:
https://newtonbloggen.wordpress.com/2012/06/17/har-jag-missforstatt-evolutionsteorin/
Vad gäller moraldebatten så väntar jag fortfarande på ett svar från dig här:
https://newtonbloggen.wordpress.com/2012/05/27/nej-jesus-var-verkligen-inte-rasist/
Jonathan
22 juni, 2012 at 09:56
Mattias och ljohank: Jag har aldrig hävdat att alla världsbilder eller tolkningar är lika rimliga eller likvärdiga. Men jag ber om lite ödmjukhet inför vår egen objektivitet. Jag hävdar öppet att jag inte är fullständigt objektiv. Jag strävar efter att försöka vara det, men endast Gud eller en robot kan fullständigt vara det. Människor är subjektiva varelser och tenderar att tolka saker utifrån deras egen världsbild. Jag har själv ändrat världsbild så jag säger inte att det är omöjligt att göra det när man får fakta presenterat för sig. Men att hävda att jag är absolut objektiv i min tolkning av observationer, det anser jag är förmätet.
ljohank
29 juni, 2012 at 10:30
Jonathan, jag anser att din ödmjukhet är spelad.
Ta t.ex. följande citat: ”Vill du fortsätta diskutera moral så får du ta och kliva ut ur din världsbild och låna min ett tag så är jag mer än gärna villig att svara på dina andra frågor om huruvida Gud är motsägelsefull eller inte.”
Mattias Larsson
29 juni, 2012 at 10:41
Jag är böjd att hålla med om ljohank:s analys. Vill man vara generös kan man kanske anta att det beror på aningslöshet eller brist på självinsikt snarare än uttalat hyckleri.
ljohank
29 juni, 2012 at 10:56
Mattias: Vi får hoppas det. Folk som har stirrat sig blind på presuppositionalism har dock en förmåga att tro att de sitter på alla svar.
myrklafsaren
29 juni, 2012 at 11:13
ljohank
Ursäkta en okunnig, men vad är presuppositionalism?
Jag fick inte ens fram något begripligt när jag googlade på det.
ljohank
29 juni, 2012 at 11:44
Presuppositionalism innebär att man måste förutsätta den kristna världsbilden för att t.ex. berättiga moraliska utsagor. Detta gör Jonathan t.ex. i sin kommentar ”Vill du fortsätta diskutera moral så får du ta och kliva ut ur din världsbild och låna min ett tag så är jag mer än gärna villig att svara på dina andra frågor om huruvida Gud är motsägelsefull eller inte.”
I detta fall måste man dock visa att ”moral är en del av, och endast av, den kristna guden” för att berättiga att den kristna världsbilden måste förutsättas för att göra moraliska utsagor. Problemet är dock att påståendena: ”det existerar en objektiv moral” samt ”Gud finns inte” ej är självmotsägande (jmf. t.ex. med ”denna mening existerar inte”).
Ett annat problem är hierarkin mellan ”Gud” och ”moral”, t.ex. kan Jonathan inte bestämma sig för om ”[*] gud är allsmäktig (och därmed har ”guds natur” företräde över morallagen)” samt ”[**] det existerar en absolut moral (som därmed ej är beroende av ”guds natur”)”. [Observera här att ”guds natur” endast är absolut om det finns ett berättigat ontologiskt argument.] Detta är ett typiskt problem för presuppositionalismen eftersom man både vill ha (= allsmätig gud) och äta kakan (= absolut moral).
Janolof
17 juni, 2012 at 18:06
Nej Jonathan, vetenskap är alltså en metod där man försöker så långt möjligt eliminera sådana tolkningsbias. Det betyder inte alltid att man har rätt, men de slutsatser man drar är oftast välunderbyggda. Eller man kan formulera det så här: man får inte dra slutsatser som man inte kan underbygga med fakta.
Kreationister underskattar konsekvent det underlag som ligger bakom vetenskapliga slutsatser och de överskattar grovt sin egen kunskapsnivå och förmåga att se eventuella svagheter i underlaget.
Jonathan
19 juni, 2012 at 09:56
Faktan är förstås korrekt. T.ex. ”Jag riktade teleskopet så och så många grader nordost och såg det och det.” eller ”Jag grävde i jorden nära en sten och hittade det och det.” Därefter kommer tolkningen av faktan vilket bygger på en rad antaganden vilka ofta kan vara helt korrekta, men hur vet man att antagandena är korrekta? De kan vara logiska, men behöver inte vara korrekta. Ett förenklat exempel: Låt säga att du aldrig sett en hund i ditt liv och du hittar en hög med hundskallar och ska sortera dem i ordningen de utvecklades i. Ett antagande är att saker och ting utvecklats från litet till större, och du skulle troligtvis ordna dem från chiuauan till den irländska varghunden. Logiskt men helt fel. Antaganden spelar en större roll på vår tolkning än vad många här är villiga att erkänna. Borde vi inte vara åtminstone en gnutta ödmjuka i fråga om vår egen objektivitet?
Janolof
19 juni, 2012 at 12:31
Du banaliserar processen som leder fram till en tolkning. Varför skulle man göra det antagandet? Hittar man ett antal skallar på samma ställe är den rimligaste antagagandet att de är samtida? Och även om man hittar dem på olika ställen kan man inte anta det du gör. Ser ut att vara besläktade kan dom ju vara utvecklingar från från en och samma grundform. Om man kan göra någon typ av datering så kan man ju ordna dem i den ordning de har levt, men utan att påstå att den ena utvecklats ur den andra. Det är ju inte säkert att just mellanformerna mellan hundarna finns bland skallarna, det kan vara ouptäckt eller så finns det överhuvudtaget inte bevarat.
Jag är ingen expert på paleontologi, men så mycket har jag förstått att det är många data sammantaget som leder fram till tolkningar och att man överhuvudtaget aldrig låser sig vid en tolkning.
Carl
16 juni, 2012 at 09:20
En bok att rekommendera i denna fråga kan vara Edsingers ”Krigen i Gamla testamentet”
http://www.credoakademin.nu/shop/krigen_i_gamla_testamentet