Om Gud finns

Som jag ser det finns det två möjliga sätt att förhålla sig till Bibelns Gud:
Antingen finns han eller så finns han inte.

Igår delade jag med mig av hur jag ser på världen och Bibeln om Gud inte finns.
Här kommer alltså fortsättningen: Om Gud finns

Världsbilden med en omoralisk gud

Om det finns en Gud som har skapat Universum och livet i alla dess former finns det automatiskt ett högre syfte med vår existens. Detta syfte blir vad än Gud hade för syfte med att skapa oss. Om Gud är en självisk hade han förstås ett själviskt syfte med att skapa oss. Men om Gud är osjälvisk hade han ett osjälviskt syfte med att skapa oss.

Om Gud bara skapade oss för sitt eget nöjes skull och egentligen inte bryr sig om oss finns det ingen anledning att vänta sig att han skulle gripa in för att rädda oss om det går illa för mänskligheten. Om han inte älskar oss personligen utan bara betraktar oss som ett intressant experiment, finns det antagligen inga känslomässiga spärrar som hindrar honom från utplåna oss all och börja om från början. En gud som själv är omoralisk och känslokall har ingen rätt att kräva ett moraliskt beteende av sina skapelser.

Jag kan verkligen förstå att man inte vill tillbe en sådan gud. Kanske motiveras en sådan tillbedjan av rädsla för vad denne gud kan utsätta en för om man inte gör som han befaller. Som ni märker skriver jag nu gud med litet g. Det beror på att jag inte anser att en sådan gud förtjänar vår respekt. Om vi bara är skapade till att tjäna som spelpjäser eller labbråttor åt en självisk och omoralisk gud, så har vår existens förvisso ett syfte, men jag anser att det är ett uselt sådant. En religion som kräver tillbedjan av en sådan gud (eller gudar)* är jag inte intresserad av att följa, av tre skäl:

1. För det första tycker jag att en sådan gudsbild är ologisk.
   T ex: Hur kan en gud som själv är omoralisk ge upphov till och begära moraliskt beteende hos sina skapelser? Och varför skulle han ens vara intresserad av det? En självisk skapare skulle väl snarare bli irriterad om någon av hans skapelser var bättre än honom själv?
   Detta är ett förnuftsmässigt skäl.
2. För det andra skulle jag inte tillbe en sådan gud än om jag var 100 % övertygad om att han existerade. Kanske skulle jag låtsas göra det av rädsla för att bli straffad. Men jag vill tro att jag skulle vara modig nog att ifrågasätta den guden oavsett konsekvenserna.
   Detta är ett etiskt skäl.
3. För det tredje vill jag inte att det ska vara sant, eftersom jag inte skulle trivas med ett liv med ett så uselt syfte. (Som tur är finns det många som nöjer sig med ett liv med uselt syfte eller ett liv helt utan något högre syfte. Själv har jag nog blivit väldigt kräsen av att ha lärt känna Bibelns Gud och skulle aldrig känna mig helt nöjd med något annat.)
   Detta är ett känslomässigt skäl.

*Det finns gott om religioner som förespråkar en omoralisk och självisk gud (eller gudar), och tyvärr finns det även många kristna som har en liknande gudsbild. Inte konstigt att det finns många som inte vill tro på Gud när de fått denna bild av honom! För om till och med Guds egna anhängare menar att han är sådan är det väl så han är? Kanske är det många som i hemlighet önskar att det fanns en riktig Gud som var god… De saknar den Gud som de tror inte finns.

Världsbilden med en god Gud

Om Gud däremot är kärleksfull och bryr sig om oss ger det en helt annan mening med våra liv. Vårt syfte är då att leva ett liv i kärlek och gemenskap med varandra och med vår Skapare. Är det inte det alla strävar efter hela tiden? Fungerande, uppbyggande, kärleksfulla relationer! Åtminstone vill vi ha goda relationer med människor. Huruvida man vill ha en sådan relation till Skaparen beror naturligtvis på vad man har för bild av hur han är – se ovan.

En Skapare som är moralisk, osjälvisk och kärleksfull förtjänar vår respekt och tillbedjan. Vi kan vänta oss att han skulle gripa in och rädda oss om går illa för mänskligheten. Om han kräver ett moraliskt beteende av oss sker även det av kärlek (för att förebygga att det går illa för mänskligheten). En sådan Gud tillber man inte av rädsla. Det enda som finns att vara rädd för är att skiljas från honom, och det är ju lätt ordnat eftersom en sådan Gud är väldigt benägen att förlåta oss om vi begår misstag sätter oss på fel kurs. Han kan inte bara visa oss rätt kurs utan har även makt (och vilja!) att gripa in och hjälpa oss med sådant som vi inte själva klarar av. Jag väljer att tro på en god Gud av dessa tre skäl (motsvarande dem ovan):

1. Förnuftsmässigt: Förutom det jag nämnde i gårdagens inlägg om uppkomsten av materia, tid, rum och naturlagar, skulle t ex bara en moralisk och älskande Gud skapa moraliska och älskande människor. För mig faller alla livets (och naturvetenskapens) bitar på plats med en god Gud (men jag hinner inte berätta om alla bitar just nu).
2. Etiskt: En moralisk, osjälvisk och kärleksfull Skapare förtjänar vår respekt och tillbedjan!
3. Känslomässigt: Jag vill att det ska vara sant eftersom det ger mig ett liv med mersmak!

Bibeln med Gud

Vad Bibeln beträffar: Om man tror på en självisk och omoralisk gud finns det förstås ingen anledning att tro att han har valt att kommunicera med oss. Och om han ändå har gjort det finns det inga skäl att lita på det han kommunicerat till oss. I den omoraliske och själviske gudens ögon är det förstås inte så noga om Bibeln är sann eller inte. Det kan få smyga sig in hur många fantasier, felaktigheter eller försköningar som helst. Ju fler desto bättre – så länge folk går på det och väljer att tro på honom på grund av dessa lögner så är det väl bara bra. Den själviske och omoraliske guden har därför inget direkt intresse av att hålla Bibeln fri från lögner och felaktigheter.

Om Gud däremot bryr sig om oss och är genuint intresserad av att det ska gå oss väl, då är inte inte bara rimligt utan högst sannolikt att han på något vis har kommunicerat med oss. Och självklart skulle det ligga i en moralisk Guds intresse och makt att bevara denna kommunikation fri från lögner och allvarliga fel (med hjälp av så kallad inspiration).

Var finner vi en rak kommunikation från världens Skapare – som samtidigt beskrivs som en god Gud? Var finner vi en rättfram beskrivning av världens historia som inte kommer med en massa absurda påståenden som en allvetande Gud hade kunnat fixa till? Bibeln är den enda gudomliga kommunikation jag känner till som kvalificerar för allt detta. (Detta påstående kommer förstås inte att stå oemotsagt, men det är jag beredd på. Bring it on! :D)

Det handlar om att välja utgångspunkt

För den som valt att tro att Gud inte finns (se gårdagens inlägg) låter ovanstående resonemang om Gud (moralisk som omoralisk) förstås helt puckat. Varför skulle det behövas en Gud överhuvudtaget, om naturliga processer räcker till för att förklara allt? Och varför skulle man vilja ha en Gud som hjälper en och räddar en om det inte finns något man behöver bli räddad från?

Men törs vi lita på att naturliga processer en dag kommer att förklara allt?
Törs vi lita på att vi att vi inte behöver någons hjälp eller räddning? Kan själv! (?)

Oavsett hur många tecken på fantastisk design som presenteras så kommer vi aldrig att vara säkra på att det inte finns någon naturlig förklaring. Det kan förstås finnas – det är bara det att vi ännu inte har funnit den! Så ja, jag förstår vad vissa menar med att det är ett argumentum ad ignorantiam att säga ”Gud gjorde det”. Men sanningen är den att hur långt tid det än tar att förklara hur vissa saker kommit till genom naturliga processer så kommer sökandet aldrig att ta slut. Hoppet om att det finns en naturlig förklaring, alltså inget behov av någon Skapare, kommer aldrig att slockna för den som inte vill tro på Gud. (Därför är metodologisk naturalism i förlängningen samma sak som metafysisk naturalism.)

Som sagt förstår jag att man väljer bort Gud om man tror att han är omoralisk – det skulle jag själv göra. Men vilka skäl finns att välja bort Gud om han verkligen är god? Förnuftsmässiga skäl? Etiska skäl? Känslomässiga skäl?

Annons