Gud möter oss där vi är – för att lyfta oss!

Signaturen Janolof ställde en intressant och viktig fråga i en kommentar till ett tidigare inlägg, där jag bland annat hade berättat om vårt behov av att låta Gud byta ut våra ”stenhjärtan” (Hes 11:19):

Men om nu ditt hjärta säger dig att inte göra andra människor illa, men din Gud säger åt dig att göra precis det, som han ju ofta gör enligt GT (mörda, plundra, etc), vad gör du då?

En bra tumregel är att Gud alltid leder oss till att göra sådant som vi för närvarande kan känna igen som gott och rätt. Han kommer aldrig att be dig göra något som du själv tycker är omoraliskt, eftersom Gud alltid leder oss alltid uppåt. Har han kommit så långt med att hjälpa upp din moral vill han förstås inte att du ska sjunka neråt till en sämre moral. Det är åt det hållet Guds fiende vill dra oss i denna dragkamp om våra karaktärer och vår räddning.

Hur går detta ihop med uppmaningar om plundring och dödande i gamla testamentet? Anta att vi skulle kunna mäta moral på en skala. Om den svenska genomsnittsmoralen ligger på ett värde av 100, och så säger vi att israeliternas (efter uttåget) låg nere på 50. Om Gud sa till sitt folk att göra något som motsvarade 60 på moralskalan, så skulle det innebära en förbättring av folkets dåvarande moral. Men om han skulle säga samma sak till dig idag så skulle det istället innebära en drastisk försämring av moralen. För den som själv är på 100 och inte förstår hur illa ställt det var med israeliternas moral är det svårt att se hur Guds direktiv faktiskt åstadkom en förbättring. Gud leder oss alltid uppåt.

Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död. Låt inte bedra er, mina kära bröder. Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. – Jak 1:13-17

Gud växlar inte mellan att vara god och ond, han är alltid god. Det är vi som är onda, och han behöver möta oss på vår låga nivå för att kunna lyfta oss högre. Han gör det med risk att bli missförstådd. Han tar risken att hans namn blir draget i smutsen och förnedrat då det förknippas med vår synd och vår låga moral. Det tycker jag är mycket beundransvärt! Vem av oss skulle göra något sådant? Vem av oss skulle ta risken att associeras med onda människor för att kunna hjälpa dem? Det var precis så Jesus gjorde. Han drog sig inte för att umgås med dem som var utstötta och utpekade som ”syndare”, fastän det skadade hans rykte monumentalt:

Men fariseerna och särskilt de skriftlärda bland dem blev förargade och sade till hans lärjungar: ”Hur kan ni äta och dricka tillsammans med tullindrivare och syndare?” – Luk 5:30

Människosonen har kommit, och han både äter och dricker, och då säger ni: ”Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.” – Luk 7:34

Precis som när fariseerna såg ner på hur Jesus mötte tullindrivare och syndare, ser många idag ner på hur han mötte israeliterna. Men när Gud möter oss på vår nivå betyder det inte att han sänker sig till vår nivå. Det betyder bara att han gör vad han kan för att hela tiden lyfta oss ett steg uppåt. Gud är densamme, det är bara de människor han möter som är på diverse olika nivåer. Hans standard ligger långt över de där 100 som vi är så stolta över. Även för oss måste han böja sig långt ner för att kunna möta oss där vi är och lyfta oss högre.

Att vi här idag skakar på huvudet åt hur moralen var för tre tusen år sedan tyder ju faktiskt på att Gud i viss mån har besegrat Satan i dragkampen om våra karaktärer och vår räddning. Det är ju Gud som strävar efter att vi ska nå högre och det verkar som han har lyckats bra med Sverige (eller så tycker jag det bara för att jag själv är hemmablind). Men än är vi långt bort från Guds standard. Jag kan tänka mig att de ofallna änglarna skakar på huvudet åt kvaliteten på vår nuvarande moral – den som vi tycker är så bra. Det lär knappast gå uppåt längre nu när vårt land alltmer håller på att göra slut med Gud. Det är bara Gud som kan lyfta oss (och definitivt inte några mutationer). Visst, vi kanske är väldigt hyggliga och goda människor, vi som bor här i Sverige år 2012. Men det beror helt på vad man jämför med.

Så, för att sammanfatta mitt svar på Janolofs fråga: Om mitt hjärta säger mig att inte göra andra människor illa, men min Gud säger åt mig att göra precis det, då är min slutsats att det omöjligt kan ha varit Gud som sa åt mig att göra det. Som sagt:

Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. – Jak 1:13-14

Annons