Som kristen i Sverige (och många andra länder) lever man på sätt och vis i exil. Det var länge sedan Sverige var ett kristet land. De åsikter som många kristna står för är inte längre välkomna och respekterade. En del kristna värderingar föraktas eftersom de inte är ”politiskt korrekta”. Man fnyser åt ”fundamentalister” (vad man nu lägger i det ordet…) och skakar på huvudet åt alla som vill leva enligt Bibelns lära.
Hur blev det så? Ja, det kan man kanske fråga sig. Men egentligen är den frågan fel. Det har nämligen alltid varit så, ända sedan den första kristna församlingen grundades. Även under tider och i länder med kristendom som uttalad statsreligion, har man tittat snett på (och ofta förföljt) dem som hållit fast vid Bibeln.
Detta är verkligen inget man som kristen bör förvåna sig över. Jesus själv sa att det skulle bli så:
Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. – Joh 17:14-16
Med andra ord befinner sig alla Jesus lärjungar i ständig exil. Det är därför orealistiskt att som bibeltroende förvänta sig respekt från alla håll. Samtidigt finns det ingen ursäkt för den främlingsfientlighet som en del hyser – alltså inte bara främlingsfientlighet mot människor som kommer från ett främmande land, utan också mot människor som har en främmande tro.
Ett samhälle som eftersträvar att vara demokratiskt – med allt vad det innebär – måste förstås dämpa all sådan intolerans. Alla ska känna sig hemma. Alla ska kunna trivas. Alla ska mötas av respekt.
Vad bör man då göra som kristen om man ändå blir utsatt för intolerans mot kristna (även kallat kristofobi). Bör man tona ner sin kristna tro? Bör man ta det lite mer försiktigt och inte uttrycka sina åsikter? Vad bör man göra med det lilla ljus man har?
newtonbloggen 