Piltdownmannen – bluffen som kan lära oss att inte vara så lättlurade

Det var inte lätt att komma på vad dagens inlägg skulle handla om, för jag tänkte att vad jag än skriver om en dag som denna, så kommer det av vissa att uppfattas som ett skämt (mer än vanligt alltså :D). Men så tänkte jag att om jag skriver om något som redan är en erkänd bluff så kan det väl inte bli fel.

Jag ska nu berätta om en av de största bluffarna i modern vetenskap. Men först vill jag bara säga att mitt syfte med detta inlägg inte att framställa evolutionister som mindre ärliga sanningssökare jämfört med skapelsetroende. Bluffar har tyvärr förekommit på båda sidor. Och det är inte heller min mening att måla upp bilden av någon stor konspiration bland forskare. Det var endast ett fåtal personer inblandade i den här bluffen (kanske bara en), och den avslöjades till slut av evolutionsbiologerna själva.

Bild: Wikipedia

Amatörarkeologen Charles Dawson påstod 1912 att några arbetare vid ett grustag vid Piltdown i södra England hade gett honom delarna av en skalle som såg mänsklig ut. Tillsammans med Arthur Smith Woodward, som var chef för den geologiska avdelningen vid British Musuem, letade han vidare på platsen och visade sedan upp vad de sa var fler fragment av skallen och den tillhörande underkäken. Woodward bekräftade att skallen liknade en människas skalle och att käken liknade en apas käke. Detta fynd presenterades som ”piltdownmannen” – Eoanthropus Dawsoni (Dawson’s Dawn man) – och blev världsberömt. Den utgjorde länge den viktigaste länken i människans evolution.

Det dröjde ända till 1953 – över 40 år (!) – innan man konstaterade att fyndet bara var en bluff. Det visade sig att skallen kom från en modern människa, käkbenet från en orangutang och tänderna från en schimpans. Tänderna hade filats ner så att de skulle se mer människolika ut och alltihop hade behandlats med kemikalier (och ibland till och med målats) för att det skulle se gammalt ut. Det visade sig också att inga av de fynd som man menade hörde ihop med piltdownmannen hade ursprungligen kommit från grustaget i Piltdown (det hade förmodligen planterats där).

Varför tog det så lång tid att avslöja bluffen? Många forskare hade tillgång till benen och de undersöktes många gånger om. De såg inte bluffen då, men när det väl hade avslöjats verkade det hela så uppenbart. Då började man istället tycka att bluffen var klumpigt gjord. Man kunde ju till och med se märken på tänderna där de hade filats till.

Dawson och Woodward till står till höger i bild. Bild: Wikipedia

Hur kunde detta hända? Jag tror det gick till så här: När piltdownmannen ”upptäcktes” var hela världen på jakt efter bevis på människans evolution. I glädjeruset över att ha funnit vad man letat efter ignorerade även högt kvalificerade vetenskapsmän signaler om sådant som inte riktigt passade in. I dessa nationalistiska och rasistiska tider var vetenskapsmännen dessutom på jakt efter bevis på att andra raser var mindre utvecklade än den den vite mannen. Även i detta sammanhang passade piltdownmannen in som ”den första engelsmannen” (källa). Man såg helt enkelt vad man ville se. När man efter andra världskriget väl gjorde sig av med några sådana rasistiska inslag i vetenskapen kunde man för första gången se på piltdownmannen med nyktra ögon och upptäcka den uppenbara bluffen.

En viktig sak som vi nu kan lära oss av den här historien är att bevismaterialet alltid tolkas, och att våra världsbilds-glasögon spelar en kraftfull (och oftast nödvändig) roll i att göra dessa tolkningar. Det gäller att se upp, för dessa glasögon kan förvränga vår syn så pass ordentligt att vi inte ens ser det alldeles uppenbara. Vi behöver bli medvetna om att vi har glasögon på näsan så att vi kan träna oss i att ta av dem och alltså lära oss skilja på observation och tolkning.

Problemet att vi ser det vi vill se (eller förväntar oss att se) drabbar förstås kristna så väl som ateister. Det finns ingen skillnad mellan dessa grupper – båda är lika lättlurade! Botemedlet mot detta är inte att indoktrinera folk och skapa något slags världsbilds-monopol. Det bästa botemedlet – för att vi inte ska förblindas och luras av simpelt bluffmakeri – är att att träna sig i att kliva ur sina egna paradigm. Och gärna pröva någon annans! På religiöst språk kallas detta för ”att tvivla”. Och som någon kommenterat här på bloggen betraktas tvivel som ”en naturlig del av livet i alla sunda (icke sekteristiska) religiösa sammanhang”.

”Bedra inte er själva. Den av er som tycker sig vara vis i världslig mening måste först bli en dåre för att bli vis.”  (1 Kor 3:18)

”Bli en dåre” – betyder kanske det att man måste ta sig av sina fastvuxna ”glasögon” för att kunna bli vis och inte bedra sig själv?

Annons