RSS

Andreas Kvists vittnesbörd – del 2: Kontakt med en död vän?

05 Jan

Det är ganska tragiskt att man tror att när man dör blir man en ande och får en större kunskap och vishet. Det är ganska så hemskt, för då blir ju döden bara något positivt. Då verkar det ju bra att dö, eftersom man tror att man då får större kunskap om sanningen och att man tar sig till en högre andlig nivå. Men vad bygger man detta på? Man har ju absolut inga bevis för detta men ändå så tror man på det. – Andreas Kvist

Här följer den andra delen av Andreas Kvists vittnesbörd. Börjar gärna med att läsa del 1: Anden i glaset.

Andreas Kvist

Gud kallade på mig

Vad som sedan hände i mitt andligt förvirrade tillstånd var att Gud kallade på mig. Jag hade en sådan kärlek till livet – en så stark kärlek inom mig. Jag förstod genom den kärleken att Gud var sann, att kärleken är en kraft som endast kan komma från Gud. Jag började se Gud i allt – i naturen och i allt det vackra som Han har skapat. Gud började visa sig för mig och jag förstod att den Kristna Guden var sann. Jag vet faktiskt inte varför jag kunde vara så säker på det. Den enda förklaringen jag har är att det var Jesus som kallade på mig, för jag kände faktiskt ibland en närvaro av Jesus.

Fest, alkohol och reggae var mitt liv

Tyvärr sökte jag inte Gud i den stunden av hela mitt hjärta, utan fylldes bara av en trygghet och glädje över att Gud verkligen fanns. Jag trodde att om Gud nu finns och jag känner som jag gör, hur skulle något kunna gå fel? Så bra som jag mådde och och så lycklig som jag var i den stunden så kändes det som om jag var odödlig. Min livsfilosofi var då att livet gick ut på att festa så ofta jag bara kunde, och min stora passion i livet var att vara alkoholpåverkad. Att vara i det ruset var det bästa jag visste, så jag drack mig berusad flera gånger i veckan. En annan sak som fick mig att känna mig hög var reggaemusiken. Jag lyssnade jämt på reggae. Fest, alkohol och reggae var mitt liv.

Jag började aldrig söka Gud helhjärtat, för jag trodde allt var lugnt mellan mig och Gud. Eftersom jag älskade Honom fortsatte mitt liv som vanligt. Jag förstod inte att jag var självisk och att allt egentligen för mig handlade om tillfredställelse av mina egna begär. Jag förstod inte att jag var alkoholiserad och väldigt vilsen. Mina känslor sa ju att allt var hur bra som helst, så därför trodde jag att allt var bra. Men det jag inte förstod då var att jag hade öppnat en dörr som man aldrig någonsin ska öppna, på grund av att jag hade vänt mig till andeväsen istället för till Gud.

Sista gången jag spelade anden i glaset

Den sista gången jag spelade anden i glaset var en vinterkväll 2005. Det som hände var att jag fick ett samtal från två av mina vänner. De sa att de spelade anden i glaset och att de hade – trodde de – fått kontakt med en vän till oss, som på ett mycket tragiskt sätt hade gått bort när han var 17 år. De sa att vår vän ville prata med mig och att han ville att de skulle åka och hämta mig. Jag tyckte det lät helt fantastiskt. Jag ville absolut att de skulle komma och hämta mig, så att jag skulle kunna prata med – trodde jag – min bortgångne vän.

Det var en otroligt stark andlig närvaro – mycket starkare än vad jag hade upplevt någon annan gång då vi hade spelat anden i glaset. Vi var två som medverkade: jag och min vän Henrik. Vi rörde knappt med våra fingrar på glaset, ändå drog det med en väldigt stark kraft över brädet. Jag trodde att det var min döde vän Oskar som jag hade kontakt med, så jag pratade med anden som jag gjorde med min vän. Eftersom jag skulle på fest dagen efter, frågade jag anden om jag skulle träffa en tjej på festen. Han svarade på ett starkt och tydligt sätt att jag skulle träffa en tjej från Mora.

Det är ganska tragiskt att man tror att när man dör blir man en ande och får en större kunskap och vishet. Det är ganska så hemskt, för då blir ju döden bara något positivt. Då verkar det ju bra att dö, eftersom man tror att man då får större kunskap om sanningen och att man tar sig till en högre andlig nivå. Men vad bygger man detta på? Man har ju absolut inga bevis för detta men ändå så tror man på det. Men jag trodde ju så – att min vän hade nu fått en större kunskap och kunde se tid och rum på ett större sätt än vad jag kunde – så därför tyckte jag också det var så spännande att prata med det som jag trodde var min döde vän.

Efter att vi hade slutat spela anden i glaset den kvällen kände jag mig som att jag hade motionerat. Jag kände mig väldigt trött efteråt och inte alls som vanligt. Dagen därpå gick jag på festen som jag hade frågat anden om, och mycket riktigt så var det där en kvinna som blev intresserad av mig. När vi började prata med varandra frågade jag bland annat om hon var från stan. Hon svarade då: ”Nej, jag är ursprungligen från Mora.” Jag blev såklart väldigt paff över hennes svar, men jag trodde ju att det var min döda vän som jag hade haft kontakt med, så jag blev bara säkrare på min tro om döden och andevärlden – att när man dör så byter man bara dimension och att det var en del av Guds sanning.

Andarna började visa sina rätta ansikten

Efter den gången började jag mer och mer uppleva att jag inte kände mig som vanligt. Något hade hänt. Det var då jag började se den sanna bilden av vilken andemakt det var som jag hade öppnat mig för. Nu började dessa väsen visa sina rätta ansikten för mig. Jag fick se vilka de verkligen var. Den första upplevelsen jag hade var att jag en natt vaknade upp med en sån fruktansvärd skräck. Jag förstod inte varför jag var skräckslagen. Jag hade ingen aning alls om varför jag var så fruktansvärt rädd. Jag hade aldrig tidigare upplevt en sådan rädsla i mitt liv. Jag började sova med lampan tänd efter den händelsen, och det tog ett bra tag innan jag kom över den upplevelsen.

Den händelse som fick mig att till fullo förstå sanningen var när jag november 2006 jobbade på ett boende för utvecklingsstörda. Jag jobbade mycket natt och på nätterna jobbade man själv. En natt när jag jobbar hör jag hur någon går i korridoren. När jag ska se efter vem det är så är det ingen där. Efter några nätter av såna upplevelser började jag tro att det spökade där. Till en början tyckte jag att det var spännande.

Men en natt när jag jobbar så hör jag hur en av de boendes lägenhetsdörr slås igen med en fruktansvärd kraft. (En av dem som bodde på boendet sov alltid med öppen dörr till sin lägenhet.) Jag går direkt dit för att se vad han sysslar med, men när jag öppnar hans dörr och går in i hans lägenhet finner jag att han ligger och sover. Jag undrar ju då vem det var som hade slagit igen dörren med en sådan kraft, och jag förstår att det var ingen som kunde ha gjort det. Det fanns inga fönster öppna så det hade inte kunnat varit på grund av drag. Då började jag känna ett väldigt obehag.

Attackerad av något osynligt

Någon natt senare när jag jobbar så känner jag mig attackerad av något osynligt. Det är omöjligt för mig att förklara hur jag upplevde det …
Till del 3: Attackerad av demoner

Annonser
 
2 kommentarer

Publicerat av på 5 januari, 2014 i Kristen tro i praktiken

 

2 svar till “Andreas Kvists vittnesbörd – del 2: Kontakt med en död vän?

  1. Sake

    5 januari, 2014 at 22:46

    Vilka fantastiska Cliffhangers, Johannes.

    Jag börjar med att beklaga min lathet i det att jag inte orkat leta fram originalposten – med detta sagt noterar jag att du har tagit till dig en av dina trogna bloggpostares råd – och släppt den framgångslösa attacken på evolutionsteorin för att ägna newtonbloggens bandbredd till att beskriva din gudstro och därmed relaterade saker (jag tror det var GamleEgon, men jag kan mycket väl ha fel. Jag ber om ursäkt i så fall)

    För min del blir det en mycket mindre intressant blogg att följa – men om du är trött på att utkämpa en strid som mest består av strategiska frontuträtningar och andra eufemismer för förlust – så gör du helt rätt.

     
    • Gamle Egon (@gamleegon)

      6 januari, 2014 at 02:04

      Erkänner mig skyldig och jag tycker tvärtom att det äntligen börjar postas intressanta inlägg. Men jag förstår din inställning, Sake. Jag har varit där du befinner dig och du skriver ofta väldigt bra kommentarer.
      Men som sagt tror jag att bloggen kan få lite liv efter att ha kört fast i ett riktigt tjatigt hjulspår.
      Män’skan spår – gud rår…

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s