RSS

Andreas Kvists vittnesbörd – del 4: Gud bar mig igenom psykisk tortyr

07 Jan

Man kan jämföra det med när en katt leker med en mus som den har fångat. Vad som händer när man plågas på detta sätt är att man till slut stänger av känslomässigt. Det känns som det inte finns någon mening med att känna sig glad, för man vet vad som väntar efter varje gång man börjar känna sig glad. Dessutom hade jag i början en syn av en dömande Gud, som inte var sen att straffa en för ens synder. Som sagt: Hade jag haft den rätta kunskapen så hade det besparat mig långa perioder av psykisk tortyr. – Andreas Kvist

Här följer den fjärde delen av Andreas Kvists vittnesbörd. Börjar gärna med att läsa del 1: Anden i glaset.

Andreas Kvist

Guds hjälp genom ett tidningsurklipp


En dag som Gud på ett mycket kraft fullt sätt hjälpte mig i smärtan var en dag då jag var på jobbet. Hur jag kunde jobba och fungera under den här tiden kan jag endast förklara med att det var Gud, min älskade Fader, som bar mig. 
När jag en dag var på jobbet och mådde så fruktansvärt dåligt gick jag in på toaletten. När jag kom in fick jag se att det låg en liten trasig bit från en tidning på golvet. Jag böjde mig ner för att ta upp pappersbiten för att läsa vad det stod på den. Att ta upp saker från ett toalettgolv har jag aldrig tidigare gjort i mitt liv och kommer aldrig att göra igen heller. Jag tror verkligen att det var en ingivelse från Gud, för när jag började läsa på tidningspappret så häpnade jag. Det jag kunde läsa, på engelska, var:


The LORD is my shepherd;
I shall not want.
He maketh me to lie down in green pastures;
he leadeth me beside the still waters.
He restoreth my soul;
he leadeth me in the paths of righteousness
for his name’s sake.
Yea, though I walk through the valley of the shadow of death,
I will fear no evil;
for thou art with me;
thy rod and thy staff they comfort me.
Thou preparest a table before me in the presence of mine enemies;
thou anointest my head with oil;
my cup runneth over.
Surely goodness and mercy shall follow me all the days of my life;
and I will dwell in the house of the LORD for ever.
– PSALM 23

Pappersbiten var så liten så den enda texten som fanns var Psalm 23. 
Det var som om någon hade rivit ut just den biten just för mig. 
Att just den delen av tidningen blev utriven i just den tid jag verkligen 
behövde Gud, och att den råkade hamna just där, precis i den stunden då jag verkligen 
behövde Guds stärkande ord, kan inte förklaras på något annat sätt än att det var Gud 
som visade sig för mig. 
Att få uppleva sådana tillfällen med Gud är det som har fått mig att orka genom den mörka tid som jag gick igenom. Det hände många gånger att Gud visade sig för mig på sådana sätt där det inte går att tvivla på att det var Gud som hjälpte mig att se att han alltid var vid min sida.

Tuff vandring utan ledning

Det var verkligen en tid av hopp och förtvivlan. Jag tror verkligen jag hade mått bättre om jag hade kommit till Sjundedags Adventistkyrkan från början. Men det var inte Guds vilja. Om jag hade träffat gudstrogna människor från början, som hade gett mig en starkare andlig klarhet från början, så hade jag nog inte haft samma upplevelser och samma berättelse att tala om som jag har idag. För det handlar inte om vad jag vill utan vad Gud vill.
 Jag prisar min Herre och Gud för att han räddade mig ur mörkret. 
Men genom den vandring, som Gud hjälpte mig att vandra, fostrade han mig till att endast söka Hans vilja. Visst, det tog ändå en lång tid innan jag verkligen hittade vägen, men frågan är: Om jag inte hade gått den väg som jag gjorde, skulle jag idag säga att jag tror på att Gud är verklig och att Hans enfödde Son Jesus Kristus gav sitt liv på korset för att återupprätta allt, så att den som tror på Honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv? Jag tror tyvärr inte det. För om jag hade blivit räddad i ett tidigt stadium så hade jag nog tyvärr 
återvänt till mitt gamla liv. 
Det är ju så, att vår vilja är inte Guds vilja.
 Det är Herren vi ska följa.

Men det var tufft att utan tidigare kristen kunskap försöka förstå den kristna tron. 
Jag kommer ihåg en gång när jag satt hemma i min lägenhet och funderade över en ganska klurig fråga. Det var ingen enkel fråga; tyvärr kommer jag inte ihåg exakt vad det handlade om. Efter att jag hade funderat klart och inte kommit på någon lösning på min fråga om kristen tro, började jag läsa Bibeln bara på måfå. Första slumpmässiga sida jag slår upp i Bibeln – jag minns att det var i gamla testamentet – finner jag förklaringen på min fråga. Jag kommer ihåg att svaret verkligen var exakt. Det var ett ganska lång och innehållsrikt svar. Det var verkligen den sidan i Bibeln som bäst svarade på det jag undrade över. Jag förstod direkt att det var Gud som talade till mig genom bibeltexten, och i ren eufori ringde jag den präst som jag hade kontakt med i Svenska Kyrkan och berättade vad som hade hänt. Han blev väl kanske inte lika upprymd som jag, men jag fick ännu ett bevis för Guds närhet.

Steg för steg

Ju större steg jag tog in i min relation med Gud, desto större blev friden.
 Alla har vi vår väg att vandra med Gud. Exakt hur den ser ut vet bara Gud. Hur den ska bli är också upp till oss att välja. Det vi gör är att välja Gud och att välja att följa Honom.
 Varje sekund av våra liv är vi beroende av Jesus och Guds Ande, för det är endast Gud som kan frälsa oss. Aldrig kan vi på något sätt frälsa oss själva.
 Det tog såklart en stund för mig att vakna upp, för det är en traumatisk upplevelse att byta verklighetsuppfattning från ena stunden till den andra.
 Jag hade en väldig förnekelse i början för jag hade svårt att förstå och ta in det som hände mig. Jag ville inte att det skulle vara sant vissa stunder, när mörkret var som djupast. 
Att börja förstå att det finns en dom – att jag en dag ska stå inför Guds domstol – var svårt att acceptera.
 I början ville jag bara att min smärta och den demoniska närvaron i mitt liv skulle försvinna så att jag skulle kunna gå tillbaka till mitt gamla liv, som det var innan mörkret föll över mig. Men allteftersom Gud visade sig för mig, och jag mer och mer förstod och började acceptera sanningen, tog jag med Guds hjälp steg för steg närmare Honom.

Min son föddes

Jag och min dåvarande flickvän flyttade till Norrköping 2007. Hon ville hem till Norrköping för att vara nära sin familj när vårt barn kom. 
Även om jag spelade för henne att allt var bra med mig – för jag ville inte att hon skulle dras in i mitt mörker – så sken nog sanningen igenom min fasad. Därför var hon nog också väldigt sliten, och undrade säkert vad det var för fel på mig. Jag var så egoistisk och så självcentrerad, så hon kan verkligen inte ha haft det lätt.
 Jag önskar verkligen att jag hade kunnat vara där för henne mer än vad jag var. 
Men vi flyttade till Norrköping. Den 14 juli 2007 – två veckor efter att vi hade flyttat dit – föddes min son Elias. Det var utan tvekan en upplevelse av en så stark kärlek och en så otrolig glädje. Jag visste inte att man kunde känna en sådan kärlek. Jag grät av lycka och över den vackra skapelse som Gud hade gett mig.

Som en zombie

Trots lyckan var jag efter en stund tillbaka i mitt djupa mörker. Jag kan nog säga att jag var mer eller mindre som en zombie. Jag kommer ihåg att jag kunde känna att om två sekunder går jag under psykiskt. Så kunde jag ständigt känna under långa perioder. Varför jag kände så var för att den demoniska närvaron i mitt liv hela tiden var väldigt stark på olika sätt. Ett sätt som de plågade mig på var väldigt effektivt. De släppte sin närvaro i mitt liv för en stund. När då ångesten släppte och glädjen till livet och friden kom tillbaka, slog de till igen med full kraft. De slog till på ett sätt som gjorde att man verkligen klart och tydligt förstod att de hade kommit tillbaka.

Man kan jämföra det med när en katt leker med en mus som den har fångat. Först plågar katten musen. Sedan släpper den musen och låta den springa iväg en bit, för att sedan hoppa över den igen. Vad som händer när man plågas på detta sätt är att man till slut stänger av känslomässigt. Det känns som det inte finns någon mening med att känna sig glad, för man vet vad som väntar efter varje gång man börjar känna sig glad. Till slut kan man bara känna ångest och smärta, ingen glädje eller lycka. Man känner sig bara totalt känslomässigt tom. Dessutom hade jag i början en syn av en dömande Gud, som inte var sen att straffa en för ens synder. Som sagt: Hade jag haft den rätta kunskapen så hade det besparat mig långa perioder av psykisk tortyr.

Obehagliga påminnelser

En upplevelse som jag en gång fick gav mig förståelsen att Satan kan ge oss tankar …

Läs fortsättningen i den femte och sista delen av Andreas Kvists vittnesbörd: Min väg till Adventkyrkan

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 januari, 2014 i Kristen tro i praktiken

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s