Andreas Kvists vittnesbörd – del 1: Anden i glaset

Många var intresserade och trodde att man kunde ta kontakt med de döda. Man kan säga att det var en andlig väckelse, fast en motsatt sådan. Det var en väckelse som tog människor bort ifrån Gud istället för till Gud. När jag hör om barn som idag spelar anden i glaset på skolrasten, gör det mig väldigt förskräckt. – Andreas Kvist

I somras träffade jag Andreas Kvist. Han berättade för mig om hur hans liv var innan han blev kristen. Jag tyckte att fler borde få höra hans vittnesbörd, så jag är tacksam över att kunna dela det här på Newtonbloggen. Man kan även se och höra Andreas berätta delar av nedanstående i detta videoklipp. Här följer första delen av Andreas Kvists vittnesbörd.

”Andarnas makt”

Jag är uppvuxen i Vivalla, en förort till Örebro. Mina föräldrar var inte kristna, så den kristna läran har inte varit en naturlig del av mitt liv. Det var först vid 18 års ålder som jag började bli intresserad av det andliga. Det var genom ett program på TV4 som hette Andarnas makt. Det handlade om människor som fick hjälp att bli av med så kallade ”spöken” – människor som efter sin död finns kvar här bland oss. Jag började tro på detta och att det finns en andemakt runtomkring oss som vi inte ser men som ibland kan visa sig för människor. I programmet fanns ett medium – en som anlitats för att hjälpa de människor som fått problem med andar. Mediet förklarade att personerna som hade dött av olika anledningar hade fastnat mellan två världar, och sa sig kunna komma och hjälpa den döde att ta sig vidare till andra sidan. Jag trodde verkligen på det där snacket. Jag trodde att det verkligen var så att när man dog så hamnade man bara i ett annat tillstånd – som ett spöke eller något i den stilen.

Anden i glaset

Som liten hade jag hört spökhistorier och hört vänner och bekanta som berättade att de hade sett spöken. Men det var när jag var 18 år som jag för första gången aktivt försökte uppleva andevärlden, då jag och några vänner spelade anden i glaset. Det man gör då är att man försöker att få kontakt med en ande genom att man tar ett stort pappers block eller liknande och skriver alla bokstäver i alfabetet, alla siffror samt namnen på alla som medverkar. Sedan tar man ett glas, tänder ett ljus, ställer en fråga till andevärlden och håller glaset ovanför ljuset. Därefter ställer man ner glaset på brädet och alla som är med sätter sina fingrar på glaset. Sedan väntar man på att glaset ska börja röra sig.

Första gången jag spelade började glaset att röra sig väldigt kraftfullt och jag kommer inte ihåg så mycket mer av den gången annat än att jag efteråt var väldigt tagen av vad jag hade upplevt, och mitt intresse för det övernaturliga ökade.

Min första seans

Ett tag efter den upplevelsen, kanske var jag 19 år, gick jag för första gången på en seans. En seans är ett möte som anordnas av ett medium – alltså en människa som säger sig ha kontakt med andevärlden, t ex med  människors döda anhöriga. Det var väldigt mycket folk där, lätt över hundra. Något som överraskade mig var att några av mina barndomsvänner från Vivalla var där, och jag kommer ihåg att en av dem berättade att han hade varit där en gång tidigare.

Det jag sedan fick uppleva var väldigt övernaturligt, för mediet började tala väldigt detaljrikt med människor om privata saker som bara dom kunde veta. Jag kommer ihåg att en av mina vänners mamma var där; mediet sa sig ha kontakt med hennes döda släkting, och berättade då att denne hade berätta för honom att hon skulle åka på semester till Paris om någon vecka, vilket hon mycket riktigt hade planerat att göra.

Efter detta möta var jag såklart förundrad av det jag hade upplevt. Min tro på att det finns en andevärld som vi inte kan se försämrades ju såklart inte, utan jag trodde på det som mediet pratade om: När man dör byter man bara skepnad och går antingen över till ljuset på den andra sidan, eller så blir man kvar här. Jag har faktiskt aldrig hört något medium beskriva den andra sidan i detalj, men trots det köper folk det helt och fullt.

Jag kommer ihåg att det på den tiden fanns ett väldigt stort intresse bland människor för det andliga. Många var intresserade och trodde att man kunde ta kontakt med de döda. Man kan säga att det var en andlig väckelse, fast en motsatt sådan. Det var en väckelse som tog människor bort ifrån Gud istället för till Gud. När jag hör om barn som idag spelar anden i glaset på skolrasten, gör det mig väldigt förskräckt.

Min vän Eriks möte med andevärlden

Det hände allt oftare att jag var med och spelade anden i glaset. Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle då jag var på en fest där man bestämde sig för att spela anden i glaset. Erik, en av mina vänner, tyckte då att vi var fjantiga som kunde tro på något sånt. Hans nyfikenhet var dock större än hans tvivel, så han bestämde sig i alla fall för att var med och testa. När det var hans tur att ställa en fråga skrev han ett nummer i sin hand och viskade i glaset om anden visste vad det var för nummer han hade skrivit i handen.

När han sedan hade hållit glaset över ljuset och satt ner det på brädet drog glaset direkt till rutan där namnet på en medspelare stod. Alla undrade varför glaset drog till rutan med Henriks namn. Erik svarade att Henrik inte hade något med hans fråga att göra, så man började om. Men glaset drog än en gång till samma namn, och helt plötsligt säger Henke med hög och skärrad röst att han vet vad Erik har frågat anden. Han vet inte hur han kan veta det men han vet att Erik hade skrivit numret 32 i handen. Erik slänger då upp handen på bordet. I handen ser vi att han har han skrivit talet 32. Jag minns att Erik var väldigt tagen av händelsen. Han hade till och med tårar i ögonen och var väldigt skärrad.

Gud kallade på mig

Vad som sedan hände i mitt andligt förvirrade tillstånd var att Gud kallade på mig …
Till del 2: Kontakt med en död vän?

Annons