”Du skall inte inte mörda” – men hur det då med ”blodshämnaren”?

I föregående inlägg citerade jag 4 Mos 35 där det inte görs skillnad mellan dråp och överlagt mord (båda räknades som mord), men däremot mellan mord och olyckshändelse (utan något fientligt uppsåt). I texten står det också att varje mördare måste dömas till döden. Dödsdomen skulle verkställas av en ”blodshämnare”.

Men hur är det då med ”blodshämnaren”? Blir han inte själv skyldig till mord när han verkställer domen? Nej, inte enligt de lagar som Gud gav. Faktiskt är det är inte ens samma ord som används i grundtexten, utan det räknas som två helt olika sorters dödande. Och det är ju inte så konstigt egentligen. Varje nation som tillämpar dödsstraff måste ha ett slags bödel som verkställer domen utan att själv riskera att bli ”hämnad” för dödandet. Någon måste göra det. De sista verserna i kapitlet vittnar om att det betraktades som ett mycket viktigt plikt som inte fick försummas:

Ni får inte vanhelga det land ni bor i. Blod vanhelgar landet, och landet kan inte få någon försoning för det blod som utgjutits där utom genom blodet från den som utgöt det. Ni får inte orena landet där ni bor, det land där jag har min boning. Jag, Herren, har min boning bland israeliterna. – 4 Mos 35:33-34

Folket var alltså förpliktigat att straffa mördaren med döden. Att inte göra det vore att se alldeles för lätt på det brott som hade begåtts. Det skulle uppmuntra fler våldsverkare, särskilt i den hårda och våldsamma tid som då rådde, och det skulle i längden leda till att landet blev vanhelgat (fyllt av synd, som det var innan israeliterna tog det i besittning).

Märk väl att dödsdomen enligt Mose lag måste föregås med en korrekt genomförd rättsprocess (4 Mos 35:25). Det måste också finnas minst två samstämmiga vittnesbörd (vers 30), och domarna kan inte mutas (vers 31). ”Blodshämnaren” hade inte heller rätt att döda mördaren utan någon dom, så det var helt förbjudet att ta lagen i egna händer.

Vem var då denne ”blodshämnare”?

Grundtextens ord är egentligen inte alls besläktat med ordet för hämnd (nakam). Det har bara tolkats så för att vi ska förstå det, i brist på något bättre. Det är istället ordet gaal som används här (tillsammans med dam som betyder blod). Gaal är ett svåröversatt ord, eftersom det inte finns någon modern motsvarighet (i alla fall inte i svenska och engelska). Ordet har översatts med ”lösa från” (1 Mos 48:16), ”lösa in” (3 Mos 25:25), ”friköpa” (3 Mos 25:48) eller till och med ”befria” (2 Mos 6:6).

När gaal syftar på en person brukar det i Bibeln 2000 översättas med ”skyldeman” (som i Rut 3:12). I 1917 års översättning hette det ”bördeman” och i Folkbibeln har man istället valt ”återlösare”, i linje med många engelska översättningar. Bland dem ser vi förresten stor variation: ”near kinsman”, ”redeemer [=återlösare]”, ”redeeming kinsman”, ”close relative”, ”the relative who is supposed to take care of you”, ”family redeemer”, ”covenant redeemer”, ”family protector”, ”guardian-redeemer”, ”kinsman-redeemer”. Som sagt, det är ett svåröversatt ord. Alla är helt klart är överens om innebörden, det är bara det att vi inte har någon modern motsvarighet.

Detta tyder på att blodshämnaren var en nära släkting till offret som på något sätt fick på sitt ansvar att ”återlösa offrets blod”, eller ”hämnas” om man så vill.

Hur visste man vem som skulle göra det?

Det förklaras aldrig i Bibeln vad återlösarens roll går ut på eller hur det avgörs vem som är den närmaste släktingen. Det tas för givet att läsaren förstår vad som menas med det. Därför kan vi med stor sannolikhet anta att detta var en sed som redan var i bruk på den tiden, och alltså inte något som Gud eller Mose hittade på. De satte helt enkelt upp regler kring hur denne närmaste släkting skulle utföra sina plikter, men de definierade aldrig vilka plikter som totalt ingick (för det handlade om så mycket mer än att ”hämnas” för mord). De beskrev inte heller hur det skulle bestämmas vem som skulle ha den rollen.

Av historien om Boas och Rut (Rut 3:12-13) kan vi dock dra tre intressanta slutsatser:

1. Varje person kunde ha flera potentiella återlösare.
2. Det fanns en rangordning bland återlösarna där man höll reda på vem som var närmast.
3. Återlösarens ansvar (eller förmåner) kunde överlåtas till nästa återlösare som stod på tur.

Alltså: ”Blodshämnaren” lär ha varit en nära släkting till offret. Den närmaste återlösaren fick lämna över plikten till en annan släkting som gick med på det.

Annons