Biologins stora utmaning – enligt chefredaktören för Science

Bruce Alberts är chefredaktör för den högt ansedda tidningen Science. I en ledarartikel med rubriken A Grand Challenge in Biology uppmärksammar han hur lite vi egentligen vet om hur celler fungerar. Han börjar med att citera fysikern Richard Feynman som sa:

”Det jag inte kan skapa, kan jag inte förstå.”

Jag antar att Alberts – genom att använda citatet i detta sammanhang – bland annat syftar på förra århundradets fruktlösa försök att framställa liv i laboratorium. (Det berömda Miller-Urey-experimentet bevisade snarare att det inte ens med noggrann styrning går att framställa de yttepyttigaste små byggstenarna som behövs för liv.) Om vi hade klarat av att bygga celler hade vi antagligen kunnat komma och säga att vi minsann vet hur de fungerar. Men det klarar vi alltså inte – inte på långa vägar.

Alberts skriver att med tanke på alla de genombrott som det ständigt rapporteras om i Science och andra vetenskapliga tidskrifter, så kan den som inte är insatt i ämnet lätt få intrycket av att vi vid det här lagt kan det mesta om hur celler fungerar. Istället säger han att det är precis tvärtom:

”I takt med att forskarna finner mer och mer ökar också vår förståelse för vilken enorm utmaning som möter oss.”

Det låter ungefär som det jag försökt förmedla i mina inlägg om cellens evolution: Ju mer vi lär oss om hur fantastiskt komplexa även de enklaste cellerna är, desto svårare blir det att förklara cellens evolution. (Läs mer om det här och se imponerande animationer här och här.) Vi kommer alltså längre och längre bort från en naturalistisk förklaring till livets uppkomst. Den som väntar på att forskarna ska finna ett sådant svar på gåtan kommer att vänta ihjäl sig.

Alberts tar även upp det här med DNA och proteinkodande gener. Trots ständiga framsteg och upptäckter har vi ofantligt mycket kvar att lära oss:

”Det mänskliga genomet kodar för omkring 21 000 olika proteiner. I nuläget kan vi bara gissa oss till de exakta funktionerna hos knappt hälften av dessa genprodukter. Och även när vi vet den exakta funktionen och strukturen hos ett visst protein … så uppenbarar sig ofta ett helt nätverk av samverkan som är så komplext att det biologiska resultatet av minsta lilla störning – som till exempel en läkemedelskur – är oförutsägbar.”

I slutet av sin artikel skriver Alberts något som jag tycker är särskilt intressant:

”Och biologer behöver ta hjälp av matematiker, datavetare och ingenjörer för att kunna begripa det oerhört komplicerade nätverk av molekylära interaktioner som vi finner ens i de allra minst komplexa levande cellerna.”

Med andra ord behövs det en hel del mänsklig intelligens för att (bättre) förstå hur en enda liten cell fungerar. Då undrar jag: Hur går det ihop med tron på att livet uppkommit utan vägledning av någon intelligens överhuvudtaget?

”Därför finns det inget försvar för dem” som inte vill erkänna Skaparen bakom skapelsen. (Rom 1:20, se även Dawkins bortförklaring av den uppenbara sanningen)