RSS

Evolutionistisk Ap-ologetik: Kromosomfusion

08 Maj

Apologetik = försvar av en åskådning (från grekiskans ἀπολογία = tala i försvar)

Evolutionister försvarar ofta sin tro med att peka på likheter mellan människor och apor. I ett tidigare inlägg skrev jag om likheterna mellan människans och schimpansens DNA. Förutom att likheterna (påstådda 99 %) har visat sig vara kraftigt överdrivna, så är inte evolutionsteorin ensam om att kunna förklara eller förutspå genetiska likheter mellan organismer. Bara för att något passar in i evolutionsteorin, betyder det inte automatiskt att andra förklaringar är uteslutna.

Jag blir ibland beskylld för samma logiska felslut: Bara för att jag kan ge exempel på vetenskapliga observationer som stöder skapelsetro bevisar inte det automatiskt att evolutionsteorin är fel. Eller: Bara för att jag kan visa på brister i evolutionsteorin så bevisar inte det att skapelsetron är sann. Jag håller förstås helt med om det. För att undvika denna logiska fälla är det viktigt för varje sanningssökare att förstå detta: Samma iakttagelse kan förklaras på olika sätt. (Det var bland annat det jag ville demonstrera när vi gjorde experimentet med ”liggande stolen”.) Därför bör vi inte på förhand utesluta förklaringar eller låsa oss till en förklaring bara för att den passar i det egna paradigmet. Man får gärna föredra förklaringar och välja den man tycker bäst om (t ex för att den är den ”rakaste förklaringen”). Men man bör vara medveten om att man har gjort ett val. 

Kromosomfusion

Människans kromosom nummer 2 ser ut att vara en fusion (sammanslagning) av schimpansens kromosom nummer 12 och 13. Evolutionister betraktar förstås detta som ett mycket starkt belägg för ett gemensamt ursprung mellan människor och schimpanser, så pass att man har bytt namn på schimpansens kromosomer så att de numera heter 2A och 2B. (Annars brukar kromosomerna numreras efter storleksordning.)

Hela människans genom (DNA) består av omkring 3 miljarder baspar (”tecken”) och finns lagrat i 23 sorters kromosomer, som i sin tur är lagrade i varje cellkärna i varje cell i hela kroppen. Den längsta sortens kromosom är nummer 1. Den näst längsta sorten är nummer 2. Man har två kromosomer av varje sort – en från mamman och en från pappan. Män har man en Y-kromosom, medan kvinnor istället har en extra X-kromosom. I bilden syns endast en av varje sorts kromosom. M-kromosomen som syns längst till höger i bild är mitokondrie-DNA. Människor har 46 kromosomer (2 ⋅ 23 = 46) och schimpanser har 48 kromosomer (2 ⋅ 24 = 48). I bilden kallas schimpansens kromosom nummer 12 och 13 istället 2A respektive 2B och har placerats under människans kromosom 2. Bild: Wikipedia user JWSchmidt

Bilden visar hur man tänker sig att schimpansernas kromosomer har slagits ihop. De två kortaste armarnas telomerer (ändar) ska ha förenats så att resultatet blev en lång kromosom med två centromerer (centromeren är den punkt där två armar sitter ihop). Den ena centromeren fick vara kvar medan den andra försvann.  Bild: TASC

Först kunde man bara undersöka kromosomernas utseende och upptäckte då dessa likheter mellan människans och schimpansens kromosomer. Det var då, innan man ordentligt kunde bekräfta något, som man kom på idén att människans kromosom nummer 2 hade bildats på detta sätt.

Finns det rester av den andra centromeren?

Eftersom det bara finns en centromer i människans kromosom nummer två, bör den (om den är ett resultat av kromosomfusion) innehålla rester från den andra centromeren. Man förväntade sig att finna tydliga sådana. 1982 rapporterades att man funnit tecken på rester. 1991 rapporterade en ny studie tecken på rester. 2005 hade man sekvenserat färdigt människans kromosom nummer 2 och trodde att man skulle finna tydliga bevis för detta. Man letade och letade men allt man kunde finna var fortfarande bara tecken på rester av centromeren. Istället finner vi, på det ställe där den tilltänkta förfaderns centromer borde ha varit, en sekvens som vi känner igen från tio andra mänskliga kromosomer.

Finns det rester av förfaderns telomerer?

Vi vet naturligtvis inte hur förfaderns kromosomer skulle ha sett ut, utan kan bara titta på nutida schimpansers kromosomer och jämföra med människans kromosom. En fusion på det sätt som evolutionister förväntar sig finna borde ha lett till att information hade gått förlorad i överlappningen. Istället finner man på fusionstället i människans kromosom 150 kb extra kod som inte finns i schimpansernas kromosom 12 och 13 (2A och 2B), bland annat innehållande en inaktiverad gen för ett protein som kan tillverka vitamin B12, som återfinns på flera ställen i människans genom.

Kromosomfusion bevisar inte alls släktskap med apor

Men även om vi bortser från problemen så håller inte detta som bevis för en gemensam förfader till människan och schimpansen, för man antar nämligen redan från början det man försöker visa. Man börjar med ett antagande om att människor och schimpanser har haft en gemensam förfader, och blandar sedan ihop själva antagandet med förklaringen när man säger att människans kromosom är resultatet av en kromosomfusion av två kromosomer som tillhört e gemensam förfader.

Vad vi i själva verket ser är detta: Det finns analoga likheter mellan människans kromosom nummer 2 och två av schimpansens kromosomer. Som jag påpekade i mitt tidigare inlägg är genetiska likheter även vad man kan vänta sig om människor och schimpanser har samma designer, så detta bevisar inte någon sådan evolution.

Om det hade funnits apor med en likadan kromosom nummer 2 som vi människor har (alltså där kromosomfusionen redan har skett) så hade det funnits en grund för det antagandet om gemensam förfader, men nu finns alltså denna kromosomfusion (om kromosomen inte sett ut så från början) endast hos människor, och därmed finns det ingen grund för det antagandet.

Kromosomfusion ändå?

Det är ändå inte uteslutet att kromosom nummer 2 skulle vara resultatet av en fusion av två kromosomer. Eftersom antalet kromosomer inte är fixt för andra organismer så kan även människan en gång kan ha haft 24 kromosompar men att det har skett en kromosomfusion som lett till att det blev 23 kromosompar. Att det skulle vara en fusion av just kromosomer till en gemensam förfader finns det däremot en del som talar emot (se ovan om centromerer och telomerer).

Evolutionsbiologerna vill förstås placera kromosomfusionen så tidigt som möjligt i människans historia för att ge tid till de mutationer som skulle behöva ske för att sudda ut spåren av den, men det finns inget direkt sätt att datera när en eventuell kromosomfusion inträffade. Det finns bara sådant som redan utgår från antagandet om en gemensam förfader.

Denna GIF-animering illustrerar att en eventuell kromosomfusion är helt oberoende av om människor och schimpanser har gemensamma förfäder (common ancestry) eller separata förfäder (separate ancestry). En kromosomfusion i sig utgör alltså inte något oberoende belägg för släktskap med schimpanser. Bild: Casey Luskin

Om man bortser från problemen (att det saknas tydliga belägg för en fusion av förfaderns kromosomer, och att det därför finns mycket kvar att förklara) är det förstås fritt fram att tycka att de genetiska likheterna passar in i tanken om släktskap med apor, men detta är verkligen inte att betrakta som ett bevis för ett sådant släktskap. Som sagt är evolutionsteorin inte det enda scenariot i vilket genetiska likheter passar in.

Källor: Peter Borger (2009), The design of life: part 4—variation- inducing genetic elements and their function, Journal of Creation, Jean K. Lightner (2006), Changing chromosome numbers, Journal of Creation

Tack också till Luke Plant och Casey Luskin.

Annonser
 
14 kommentarer

Publicerat av på 8 maj, 2012 i Människan

 

Etiketter: , , ,

14 svar till “Evolutionistisk Ap-ologetik: Kromosomfusion

  1. Lars Johan Erkell

    9 maj, 2012 at 08:37

    Johannes, du skriver att ”genetiska likheter [är] även vad man kan vänta sig om människor och schimpanser har samma designer”, men det kan du inte utgå ifrån. Om du inte vet någonting om din hypotetiske Skapare kan du inte förutsäga någonting – det enda du kan göra är att hitta på förklaringar i efterhand. Med risk att bli tjatig upprepar jag det jag just skrev på ett annat ställe här på bloggen. Jag citerar mig sjäv härifrån: http://biologg.wordpress.com/2011/03/28/livets-trad-2/

    ”En ingenjör använder samma konstruktion i olika situationer därför att det är enkelt och bekvämt. Han vet att konstruktionen är tillräckligt bra och flexibel för att kunna anpassas till olika ändamål. Förmodligen kunde han fått bättre resultat om han gjort unika konstruktioner som var optimerade för varje tillämpning, men det innebär mycket mera arbete. Den Konstruktör som Anders Gärdeborn säkert tänker på har dock inga som helst begränsningar och skulle lätt kunna åstadkomma unika, perfekta konstruktioner, hur många som helst. Varför har han inte gjort det? Varför nöjde han sig med att plocka och fixa med de bitar som fanns till hands? Eftersom vi inte vet något om Konstruktören kan vi inte få något svar på frågan.

    Evolutionsprocessen kan däremot inte åstadkomma unika, perfekta konstruktioner – den måste utgå från delar som finns till hands, och bekräftas alltså av det vi ser. Och det gäller inte bara själva strukturerna, utan också de gener som styr strukturernas utveckling.”

     
    • Lars Johan Erkell

      9 maj, 2012 at 08:44

      Det gick nog lite fort där – vad jag också ville säga var att om man vill förklara saker med en okänd Skapare kan denna Skapare tänkas åstadkomma precis vad som helst. Evolutionsbaserade förklaringar kan däremot inte förklara vad som helst, de strukturer vi ser måste gå att förklara ur det vi antar vara tidigare strukturer.

       
  2. Thomas Schwartz

    9 maj, 2012 at 09:47

    ”Det är ändå inte uteslutet att kromosom nummer 2 skulle vara resultatet av en fusion av två kromosomer. Eftersom antalet kromosomer inte är fixt för andra organismer så kan även människan en gång kan ha haft 24 kromosompar men att det har skett en kromosomfusion som lett till att det blev 23 kromosompar. Att det skulle vara en fusion av just kromosomer till en gemensam förfader finns det däremot en del som talar emot (se ovan om centromerer och telomerer).”

    Bestäm dig Johannes, är det möjligt eller är det omöjligt att en kromosomfussion ägt rum?

     
    • Johannes Axelsson

      9 maj, 2012 at 11:40

      Som sagt är det möjligt att en kromosomfusion har ägt rum. Att det skulle ha varit fusion av kromosomer hos en förfader som vi har gemensamt med schimpanserna går dock inte att avgöra.

       
  3. Lars Johan Erkell

    9 maj, 2012 at 10:54

    Johannes, dina invändningar är alltså att

    1) Det finns för små rester av den andra centromeren för att du skall vilja tro att det funnits en centromer. Men det *finns* ju tydliga rester av en centromer! Att det bara är rester och inte en hel centromer är ju inte så konstigt, dicentriska kromosomer (se http://en.wikipedia.org/wiki/Dicentric_chromosome) orsakar ofta problem vid mitos, så man kan vänta sig ett negativt selektionstryck på en av centromererna.

    2) Fusionen av telomererna skulle leda till att kodande sekvenser försvann, istället finner vi material från andra kromosomer. Men varför måste vi få en förlust av gener? Vad vi ser är två telomerregioner snyggt fogade till varandra huvud mot huvud, precis vad man kan vänta sig av en fusion. Vad kan man kräva mer? Att det dyker upp gener från andra kromosomer är heller inget mysterium – har du hört talas om kromosomtranslokationer? Fenomenet är både vanligt och välstuderat.

    3) Du skriver att fusionen inte bevisar släktskap med apor. Emellertid känner man precis igen schimpansens kromosomer 2A och 2B i människans kromosom 2, med bandningsmönster och allt. Precis som man kan identifiera alla andra kromosomer. Fusionen har noga taget inte med saken att göra, men är ju ingen evidens mot ett släktskap.

    Skulle du kunna redogöra för en alternativ teori som förklarar likheterna i människans kromosom 2 och schimpansens 2A+2B, utan fusion? I molekylära termer, alltså – inte att någon skapare kunde gjort något.

     
    • Johannes Axelsson

      9 maj, 2012 at 12:05

      1) Jag håller inte med om att det finns tydliga rester av en centromer. (Har du en källa på det?) Som jag uppfattat situationen har man hittat något som kanske kan betraktas som rester, om man verkligen använder sin fantasi och verkligen vill se det. Men även om man hittar tydliga rester av en centromer, vad bevisar det? Jo, att det har skett en fusion. Men det skulle inte automatiskt betyda att det är en fusion av gemensam-förfäders-kromosomer.

      Alltså:
      Ingen fusion -> 0 poäng till evolutionsteorin
      Fusion -> 0 poäng till evolutionsteorin

      2) ”Vad vi ser är två telomerregioner snyggt fogade till varandra huvud mot huvud”. Källa? Allt jag hittills läst om denna eventuella kromosomfusion pekar på att antalet baspar i ”telomerregionen” är betydligt mindre än telomererna för 2A och 2B sammanlagt. Det där med kromosomlokationer behöver du däremot inte ange källa på, för det har jag redan angivit. De händer utan tvekan. Jag ifrågasätter inte att det kan hända. Jag ifrågasätter om det har hänt i just det här fallet, baserat på de uppgifter som Chimpanzee Genom Project har gett oss.

      3) ”Fusionen har noga taget inte med saken att göra” Hur menar du nu? Att det inte spelar någon roll för dig om det finns några molekylära tecken på att det har skett en fusion? Du litar helt enkelt på att det har skett, eftersom det passar med din tro?

      I en av artiklarna som jag länkade till föreslås en förklaring till hur det kan ha gått till utan aktivt ingripande av någon skapare. Se figur 2: Peter Borger (2009), The design of life: part 4—variation- inducing genetic elements and their function, Journal of Creation

       
      • Lars Johan Erkell

        9 maj, 2012 at 21:06

        Johannes,
        1) Hade du kollat din källa, kreationisten Borgers artikel, hade du funnit en hänvisning till den artikel som beskrev centromerresterna. Du hade också funnit att Borger genom missvisande citat givit intryck av att det egentligen inte finns några sådana rester. Han räknade förstås med att hans kreationistiska läsare okritiskt skulle tro på vad han skriver utan att kolla källan. Och han räknade rätt; du svalde alltihop.

        Artikeln i fråga är: Hillier et al (2005). ”Generation and annotation of the DNA sequences of human chromosomes 2 and 4”. Nature 434 (7034): 724–31. I det aktuella området finns olika pericentromera sekvenser liksom centromertypiska satellit-DNA-sekvenser. Ganska övertygande belägg för centromerrester om du frågar mig. Borger nämner dessa element, men förtiger att de är typiska för centromerer.

        2) Om nu längden av telomerresterna i fusionskromosomen skulle vara mindre än summan av telomererna i kromosom 2A+2B, så är det inte sensationellt – har du hört talas om obalanserad meiotisk rekombination? Det viktiga är att telomerregionerna ligger huvud mot huvud mitt i kromosomen, och det gör de. Källa: IJdo et al (1991). ”Origin of human chromosome 2: an ancestral telomere-telomere fusion”. Proceedings of the National Academy of Sciences 88 (20): 9051–5. ( http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC52649/?tool=pmcentrez )

        3) Poängen är att vi har två hela kromosomuppsättningar som går att para ihop entydigt, kromosom efter kromosom (om du vill se hur lika bandningsmönstret är, se Yunis and Prakash (1982). ”The origin of man: a chromosomal pictorial legacy”. Science 215 (4539): 1525–1530). Fusionskromosomen bryter mönstret, men den är helt klart en fusionskromosom, och den är helt tydligt sammansatt av 2A och 2B. Det är alltså likheten i kromosomstruktur (och sekvens) över hela genomet som indikerar släktskap med schimpansen. Det handlar inte bara om kromosom 2.

        Du utgår helt från kreationistlitteraturen, och du ignorerar helt den vetenskapliga litteraturen. Det var likadant i inlägget om sekvenslikheterna i söndags. Jag tycker att du som NO-lärare borde lägga ribban högre.

         
  4. Thomas Olsson

    9 maj, 2012 at 11:42

    Jag kom att tänka på en artikel, som jag skrev för tio år sedan:

    Gener är ingenting mer (eller mindre) än instruktioner för framställning av protein som de lämnar med monoton trist trofasthet. I denna mening påminner de om tangenterna på ett piano, som var och en ger en enda ton och ingenting annat.” Det är helt klart en smula monotont. Men kombinera generna som man gör i ett ackord och du kan skapa en oändlig variation ackord och melodier. Lägg samman alla dessa gener och du får (för att nu fortsätta med metaforen) den stora existenssymfonin som kallas mänskligt genom.

    Ett annat och vanligare sätt att betrakta genomet är som ett slags instruktionsbok för kroppen. Om man ser det så kan man föreställa sig kromosomerna som bokens kapitel och generna som individuella instruktioner för att framställa proteiner. Orden som beskrivningarna är skrivna med kallas kodoner och bokstäverna är kända som baser. Baserna – bokstäverna i det genetiska alfabetet – består av de fyra nukleotiderna: adenin, tymin, guanin, cytosin. Trots att det de gör är så viktigt, är de här ämnena inte gjorda av något märkvärdigt. Ta till exempel guanin som består av samma sak som finns i överflöd och har gett namn åt guano (pingvinskit).

    Det är en hel del kring DNA som vi knappast förstår, inte minst varför så mycket av det inte tycks göra någonting. Nittiosju procent av ditt DNA består bara av långa strängar av nonsens-DNA, skräp-DNA, tyst DNA eller själviskt DNA, som biokemisterna föredrar att kalla dem. Det är bara här och var i varje kedja man hittar avsnitt som kontrollerar och organiserar livsfunktioner.

    Nu ska jag försöka förklara min snilleblixt. Det är inte enkelt att göra det så att alla förstår. Ni har ju så oerhört olika förkunskaper. Jag ska även passa mig för att bli alltför långrandig. Jag ska försöka fatta mig kort.

    Låt mig börja med ett exempel från elementarpartikelfysiken! Elektroner kan bara förekomma i vissa bestämda banor kring en atomkärna. Ibland tvingas en elektron byta omloppsbana (pga. högre eller lägre energi). Då dyker den ”bara” upp i den andra banan, utan att passera det mellanliggande området, den ”försvinner” och ”dyker upp”. Man har undrat: Hur kan elektronen ta sig från A till B utan att passera det mellanliggande området?

    Det har jag funderat på under många år. År 2002 kom jag fram till att förklaringen nog ligger i att elementarpartiklarna ”rör sig” även i de hårt hoprullade ”extra dimensionerna” (det finns en hel del sådana). En elektron som lämnar bana A och dyker upp i bana B har alltså tagit sig dit via en eller flera andra dimensioner än våra vanliga. Nu till min nya geniala tanke beträffande ”själens stoff”:

    Det som kallas nonsens-DNA, skräp-DNA, tyst DNA eller själviskt DNA kan kanske ha en koppling till de ”övriga dimensionerna”. I själva verket skulle den delen av vårt DNA (den allra största delen) kunna koda vår själ (eller vår ande). Då skulle ju Gud, som ser i det fördolda, kunna avläsa oss (vilket vi vet att han kan). Jag är själv övertygad om att det inte finns något ”onödigt” i naturen. Det kan helt enkelt inte finnas något ”skräp-DNA”. Jag tror istället att det är det stoff, varav våra själar väves.

    Troligen kommer det att dröja många år, innan min hypotes visar sig vara korrekt. Det kommer att dröja så länge, att jag inte hinner få Nobelpriset, innan jag dör. Det gör inget. Jag är ändå nöjd med att ha fått informera er om sakernas tillstånd.

    Skulle det, mot all förmodan, visa sig i vår livstid att jag har rätt, så glöm inte var ni först läste om det!
    _______________________________________________________________

    Tillägg (anmärkning) 2012: Vi vet nu att det inte finns något som är värt beteckningen ”skräp-DNA”…

     
    • Nonfiction

      10 maj, 2012 at 18:11

      _Det kommer att dröja så länge, att jag inte hinner få Nobelpriset, innan jag dör. Det gör inget. Jag är ändå nöjd med att ha fått informera er om sakernas tillstånd._

      Jag måste uppriktigt talat erkänna att jag har svårt att avgöra huruvida du skämtar eller inte.

       
      • nanowire

        22 maj, 2012 at 08:51

        Oavsett skämt eller inte är det härligt att se en sådan ödmjukhet inför sin egen okunskap. Sådan ödmjukhet ser man sällan utan inblandning av religion…

         
  5. Emil Karlsson

    11 maj, 2012 at 14:19

    Jag upplever att det centrala här är insikten att evolutionsbiologin mer eller mindre nödvändigt förutsäger att en sådan kromosomfusion skett. De andra människoaporna har 24 kromosompar, så om evolutionsbiologin stämmer så har den gemensamma biologiska föregångaren nog haft detta också. Kan ett kromosompar bara försvunnit? Knappast, det skulle nog vara dödligt. Så om gemensamt biologiskt ursprung är korrekt, måste en kromosomfusion ha skett. Så evolutionsbiologin gör en mycket farlig förutsägelse: om den inte uppfylls så är det ett starkt motargument. Kreationismen, å andra sidan, förutsäger inte en sådan kromosomfusion. Så med andra ord har evidensen vi ser mycket högre sannolikhet givet evolution, snarare än kreationism.

     
  6. Headphonics (@headphonics)

    3 oktober, 2012 at 06:32

    Tänker Xelsson svara på Erkells senaste inlägg eller är det locket på som vanligt från kreationisterna?

     
  7. Janolof

    10 december, 2012 at 14:28

    Här berättas om hybrider mellan olika arter vrålapor. Arterna uppges ha olika kromosomantal, vilket ju visar att sådant inte utesluter nära släktskap.

    http://www.sciencedaily.com/releases/2012/12/121207101606.htm

     
  8. Nick B (@knickb)

    10 december, 2012 at 18:14

    ”Om det hade funnits apor med en likadan kromosom nummer 2 som vi människor har (alltså där kromosomfusionen redan har skett) så hade det funnits en grund för det antagandet om gemensam förfader,”

    Ja, eller hur?

    ”allt man kunde finna var fortfarande bara tecken på rester av centromeren. Istället finner vi, på det ställe där den tilltänkta förfaderns centromer borde ha varit, en sekvens som vi känner igen från tio andra mänskliga kromosomer.”

    Nu skall du spetsa ögonen. Jag skall göra en förutsägelse som är falsifierbar, dvs jag skall skapa en hypotes och sätta upp ett kriterium för att testa den. Notera att jag inte har en aning om facit. (Jo, det är säkert, man KAN jobba i den ordningen). När jag kom till meningen ovan i din blogg hade jag precis slagits av tanken att det är fullt tänkbart att flera av våra kromosomer är resultat av fusioner. Jag tänkte mig dock att man inte längre skulle kunna upptäcka spår av dessa.

    Plötsligt läser jag ditt lilla fakta, som du själv inte verkar jag reagerat över alls, att där vi borde hitta centromeren, finner vi en unik gensekvens som finns på tio andra kromosomer!!!

    Den som inte reagerar inför ett sådant faktum är intellektuellt förslöad av någon orsak, kanske en tankeblockad.

    Varje vetenskapligt inriktad individ skall omedelbart fråga sig :” Vad är det för en intressant sekvens som är så speciell i vårt genom”? Kan det finnas ett mönster?

    Nu frågar jag dig om du kan gissa vad min förutsägelse angående dina tio kromosomer kommer att vara, baserat på min lösa hypotes om tidigare kromosomfusioner?

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s