”Ska du inte sluta kämpa mot Gud?” – Uppföljning av debatt – del 1

I podcasten Mellan svart och vitt kan ni sedan en vecka tillbaka lyssna på en diskussion mellan mig och Mattias Larsson, som mycket riktigt är ”en av de flitigaste kommentatorerna på Newtonbloggen”. Mattias har bett mig följa upp debatten och han har lyft fram en del saker som jag gav dåliga svar på under den senare delen av diskussionen. Innan jag ger mig in på det vill jag först kommentera och följa upp något vi pratade om i början av vår diskussion (som börjar vid 00:13:15 i den här mp3-filen).

Efter en kort presentation av oss läste moderator/programledare Thomas Sjöberg upp en sex-gradig skala över olika sätt som man kan förhålla sig gällande hur allt har blivit till, och bad oss placera oss själva på den skalan. Föga förvånande intog jag och Mattias varsin ”extrem”. Jag tror på en (relativt) ung skapelse enligt Bibelns skildringar, medan Mattias tror att allt har blivit till utan någon Gud.

Jag upptäckte några felaktigheter i beskrivningen av skapelsetro, men hann bara med en korrigering (vid 00:21:55) gällande de arter som Gud skapade: att de inte var desamma som de arter vi har idag, utan att livet är förprogrammerat till att kunna anpassa sig till olika miljöer. Jag tycker det är viktig att poängtera den skillnaden, eftersom det är just dessa anpassningar som brukar användas som bevis på evolution … trots att anpassningarna ofta sker så snabbt att de knappast kan förklaras med mutationer och naturligt urval.

Det var intressant att höra Mattias (vid 00:24:00) vittna om hur lite de flesta människor kan om evolution. De har hört att vi har utvecklats från apor, men de har väldigt lite koll på själva mekanismerna. Mattias säger att de har köpt det hela på ett ganska passivt sätt. Jag tyckte det gav en väldigt tydlig signal om att det egentligen är auktoritetstro det hela handlar om, vilket jag också påpekade. Mattias höll inte med om det, och särskilt inte att det skulle kunna råda ett sådant auktoritetstänk bland forskare, utan avfärdade det hela som naivt.

Men det måste förstås vara tvärtom. Det säger sig självt att det är mer naivt att lita blint på något, än att inta en skeptisk och ifrågasättande hållning. Jag svarade med att citera professor Jerome Lejeune som exempel på att forskarna inte alls är överens om evolutionens sanningshalt:

”Vi har i nuläget ingen godtagbar teori om evolutionen. Det finns ingen, och jag kan inte acceptera den teori som jag lär ut till mina elever varje år. Låt mig förklara. Jag lär ut syntesen känd som den neo-darwinistiska av en enda anledning; inte för att den är bra, vi vet att den är dålig; utan för att det inte finns någon annan…”

Mattias svarade aldrig på mitt resonemang utan verkade mena att det var fel av mig att citera forskare. När jag läste ovanstående citat hände något som jag tycker låter riktigt läskigt. Enligt Mattias egna ord (citerat från en av hans kommentarer på Mellan Svart och Vitt efter att han fått beröm för sitt tålamod):

”Haha, det lustiga (eller kanske snarare oroväckande) är att jag inte alls behöll tålamodet, även om det kanske märks förvånansvärt lite. Det mesta var frid och fröjd fram till dess att Johannes började citera vad ”Professor Jerome Lejeune” hade att säga om olika saker. Då fick jag ett sådant vredeskast så att det bokstavligen svartnade för mig i flera sekunder, och resten av samtalet sker i en blodröd dimma som jag inte lugnade ner mig från förrän ett par timmar senare…”

Jag märkte aldrig någon förändring hos Mattias, utan tyckte att han ändå höll en god ton genom hela samtalet. Men om Mattias själv tycker det känns oroväckande håller jag förstås med om det. Det får mig även att instämma även i Thomas Sjöbergs fråga till Mattias mot slutet av programmet (01:32:50): ”Varför utsätter du dig för det här?”

Jag har alltid undrat varför evolutionsläran försvaras med ett sådant raseri. Handlar det verkligen bara om att frågan är intressant? Handlar det verkligen om att försvara något man uppfattar som sann vetenskap? Eller finns det något i den här frågan som faktiskt berör djupt på det känslomässiga planet?

Även om Thomas kanske bara skojade när han sa det, så vill jag faktiskt stämma in även i den här frågan: ”Ska du inte sluta kämpa mot Gud och istället söka hans ansikte?” (Med andra ord: Varför inte göra en Paulus?)

Mattias, jag skriver inte detta för att vara elak. Tvärtom skriver jag det med uppriktig omtanke. Jag hoppas att jag inte förstör något genom att skriva detta offentligt. Jag hoppas istället att det ger både dig och många andra som läser detta desto större anledning att verkligen tänka efter. Jag hoppas nämligen att jag en dag får uppleva glädjen i att välkomna dig över till Guds sida. Som du märker behöver Gud skickligare debattörer än undertecknad, och jag anar att Mattias Larsson står mycket högt upp på Guds önskelista!