”Det kan inte vara ett mord, för mord är olagligt”

Kommissarie Snikvadd hade svårt att ta sig fram till brottsplatsen, som redan var omringad av en stor skara människor. Polismännen var ännu i färd med att fästa upp avspärrningstejp. De hade ett fullt sjå med att mota bort alla nyfikna men förskräckta åskådare som klev på varandra för att få se en skymt av statsministerns livlösa kropp. En skog av uppsträckta händer höll upp mobilkameror som noga dokumenterade kaoset.

”Undan! Undan!” ropade kommissarien med sin allra myndigaste och ljudligaste stämma, medan han med kraftfulla tag klöv folkhavet framför sig.

”Ge plats för poliskommisarien”, pep hans något lågmälde och försynte assistent.

En polisman sprang genast fram till dem. Han såg mycket uppjagad ut, samtidigt som han verkade mycket lättad av att bli avlöst som högsta befäl på plats.

”Kommissarien!” flämtade han. ”Vi tror att gärningsmannen sprang ner i tunnelbanan. Jag har skickat dit…”

”Gärningsman?” avbröt kommissarie Snikvadd. ”Varför tror du att det finns en gärningsman?”

Polismannen blinkade förvånat. ”Kommissarien. Statsministern har blivit skjuten. Ett pistolskott rakt i huvudet. Vi tror att mördararen först sprang åt det hållet och sedan ner…”

”Tror?! Det gör man i kyrkan! Jag vill ha fakta.”

”J-ja, kommissarien” svarade polismannen förbryllat. ”Men vi har vittnen som såg mördaren springa åt det hållet.”

”Vittnen?” frågade kommissarien och höjde skeptiskt på ena ögonbrynet. ”Vilka då?”

”Jo, det är ett äldre par som gick på andra sidan gatan och såg alltihop. De står där borta. De blir just nu förhörda av…”

”De ser väldigt gamla ut” sa kommissarien och sneglade misstänksamt på dem. ”Man ska aldrig lita på vad gamla människor säger. De kan ha dåligt minne och inbilla sig saker.” Han stegade raskt fram till paret och sa:

”Mitt namn är kommissarie Snikvadd. Vill ni vara vänliga att tala om för mig vilka gata vi befinner oss på?”

”Hursa?

”Gatan! Vad heter den här gatan?”

De såg sig omkring efter ledtrådar. ”Vet inte riktigt. Kan det vara…”

”Jag förstår. Skulle ni kanske kunna visa mig vilket håll som är norr?”

De lyfte upp var sitt trevande finger och pekade åt olika håll. ”Ditåt kanske?”

”Tack för hjälpen.” Kommissarien nickade åt dem och vände sig sedan till den som intervjuat dem. ”Vi har ingen användning för dessa vittnen. Skicka hem dem och stryk dem från förhörslistan.”

”Men… Va? … Ska vi inte…? De såg ju…”

Men kommissarien hade redan vänt dem ryggen och styrde nu stegen mot statsministerns kropp som just höll på att inspekteras och fotograferas av en grupp kriminaltekniker.

”Som sagt”, sa han till polismannen och assistenten som försökte hålla jämna steg med honom. ”Vittnen – särskilt gamla vittnen – är totalt opålitliga. Ni hörde själva att de inte ens kunde svara på enkla frågor om var de befinner sig. Hur ska vi då kunna lita på något av vad de säger? För att lösa det här kan vi enbart förlita oss på konkreta fakta – inga förvirrade vittnessagor!”

Polismannen och assistenten utbytte oroliga blickar.

Kriminalteknikerna klev åt sidan för att ge plats åt dem. En otäckt stor pöl av blod hade brett ut sig över trottoaren och rann nu sakta ner mot en gatubrunn.

”Ett skott i huvudet säger ni?” Kommissarien blängde utfordrande på kriminalteknikerna tills en av dem svalde hårt och svarade.

”Ja. Det ser ut som ett pistolskott som avlossats på nära håll. Offret träffades bakifrån. Eftersom kulan inte gick igenom bör det ha varit… ”

”Ett pistolskott?” avbröt kommissarien med en hånfull ton som fick alla att haja till. ”Det är kanske vad det ser ut som. Men det är en sak som vi poliser alltid måste påminna oss själva om. Vi kan inte och får inte förlita oss på vad det ‘ser ut som’. Istället måste vi arbeta vetenskapligt. Vi får inte ödsla tid på en massa sidospår som leder till felaktiga slutsatser. Vi har ett fall att lösa! Vår statsministern har dött. Världen väntar på ett svar, och ni står här och spekulerar i vad det ‘ser ut som’? Låt oss nu skippa det här tramset om pikadoller, cowboys och andra vilda västern-historier, och istället ta reda på vad som verkligen har hänt här. Förskona mig från ert kriminal-tekniska nonsens!”

Kommissarien lät mer och mer ilsken medan han talade, och det hela kulminerade i ett föraktfullt fräsande när han uttalade ordet ‘kriminal’. Ingen sa ett knyst, för det kändes inte som det var läge att ifrågasätta kommissarien. De flackade med blicken och visste inte riktigt vad de skulle ta sig till.

Plötsligt böjde sig kommissarien ner till marken.

”Aha!” utbrast han triumferande, och plockade upp en liten svart sten. Han lät plötsligt mycket glad och entusiastisk. ”Ni har missat en mycket viktig ledtråd. Tur att jag kom hit.”

”En sten?” sa en av de yngre kriminalteknikerna förbryllat.

”Precis! Men det är inte vilken sten som helst! Det här kan vara ett fragment av stenen som dödade statsministern.”

Alla stirrade på stenen i hans hand.

”Nu hänger jag inte med här”, dristade sig en annan kriminaltekniker. ”Menar du att statsministern blev träffad av en sten … så hårt att han dog … att det hela var en olycka?”

”Inte konstigt att du inte hänger med. Du är ju en kriminal-tekniker, vilket får dig att söka på tok för enkla lösningar. Ni tar jämt samma genväg. Det är ‘mord, mord, mord’ eller ‘brott, brott, brott’. Samma tröttsamma visa varenda gång. Långtråkigt, förlegat och totalt felaktigt. Att ni ens har mage att kalla er tekniker är ett hån mot alla seriösa tekniker och utredare som gör sitt bästa för att hitta vettiga och vetenskapliga förklaringar. Ni är en skam för yrkeskåren.”

”Kolla här och försök förstå”, fortsatte han. ”Det är väl klart som korvspad att det här var en olycka! Det finns många tänkbara naturliga förklaringar till hur det hela kan ha gått till. Man behöver inte alls blanda in någon ‘gärningsman’. Den mest troliga förklaringen är nog att en bil körde förbi. En stor spetsig sten som låg på vägen sköts då iväg och träffade statsministern rakt i huvudet så att han dog. Ett stenskott alltså! Sådant händer hela tiden, och det har vi tusentals och åter tusentals bevis på.”

Kommissarien gjorde en konstpaus innan han fortsatte.

”Så kan det ha gått till. Men jag säger inte att det måste ha skett på just det sättet. Stenen kan ha skjutits iväg på vilket annat sätt som helst. Det kan till exempel ha varit en långtradare. Som ni hör är jag ödmjuk inför att jag kan ha fel och jag är beredd att ändra mig. Det är mer än vad man kan säga om er kriminal-tekniker som har låst fast er vid en viss tokig förklaring. Att er tolkning är baserad på något så opålitligt som ögonvittnen av antik ålder gör ju inte direkt saken bättre. Jag kan tänka mig flera olika lösningar. Det kan ha gått till på en rad olika sätt. Det enda vi med säkerhet vet är att det var en olycka – samt att det verkligen inte är någon ‘gärningsman’ som ligger bakom detta. Så inget mer snack om någon gärningsman. Om ni vill göra någon riktig nytta i den här utredningen kan ni få samla upp alla stenar ni hittar. Kanske hittar ni fler fragment av stenen. Det kan ge oss värdefull information om exakt hur stenen såg ut och exakt hur det gick till när statsministern träffades av den … Nå, vad väntar ni på? Sätt fart!”

Kommissarien vände tvärt på klacken och gick iväg. Kvar stod de andra alldeles förstummade och utbytte frågande blickar. Var och en försökte läsa av om de andra tänkte samma sak. Till slut bestämde sig polismannen för att det var dags att försöka återta kommandot – att göra det enda rätta i denna högst underliga situation. Han plockade upp sin telefon och funderade på vem han skulle ringa. Och hur säger man ens på ett fint sätt att landets mest respekterade poliskommissarie antingen måste ha drabbats av något slags psykos eller … eller ännu värre: att han medvetet försöker sabotera hela utredningen och undanhålla sanningen. Varför skulle han göra det, om han inte själv var inblandad? Oavsett vilket måste han stoppas.

Kommissariens lojale assistent sprang efter honom: ”Kommissarien. Kommissarien. Ursäkta, jag vet att det är en dum fråga. Men, hur kan du … jag menar hur kan man i ett sånt här läge egentligen veta att det inte har skett ett … sånt där mord?”

”Jadu”, svarade kommissarien och gav honom en klapp på axeln. ”Det är kanske inte så lätt för dig att begripa, eftersom du bara är polisassistent. Men saken är den, att enligt Sveriges lagar kan det helt enkelt inte vara fråga om ett mord. Mord är – som du kanske har hört – olagligt!”

Så harklade sig poliskommissarie Snikvadd – rättade till slipsen, kavajen och frisyren – och gick för att möta tv-kamerorna. Reportrarna stod och väntade ivrigt med en imponerande bukett av mikrofoner. Nu var det dags för världen att få veta sanningen om den tragiska olycka som statsministern hade råkat ut för.

Annons