Liknelsen om Datateknikern – del 1

Det var en gång en datatekniker. Han älskade att bygga datorer. Han byggde stora och små, snabba och långsamma. Några fick lite mer internminne än andra, och vissa fick lite större hårddiskar. Och han utrustade dem med olika programvaror så att ingen var den andre lik. Datateknikern älskade variation!

Datateknikern var ingen vanlig datatekniker, och därför var hans datorer inte heller några vanliga datorer. De var utrustade med en alldeles speciell funktion som gjorde att de blev levande och fick medvetande. De kunde alltså tänka och fatta självständiga beslut, precis som datateknikern själv. Han valde att konstruera dem så, eftersom han visste hur tråkigt och meningslöst det skulle vara att umgås med datorer som pratar med en bara för att de är programmerade till det – för att de inte har något annat val.

Till saken hör också att han tillverkade en extra bra superdator. Denna var utrustad med datateknikerns allra dyraste och bästa komponenter: ett oräkneligt stort internminne, en hårddisk på ännu oräkneligare exabyte, och oräkneligt mycket utav allt det där andra som gör en dator extra bra. Men det bästa av allt, det som egentligen gjorde den till en riktig superdator, var processorn som tänkte med ljusets hastighet. Det var den som fick ge namn åt honom: Lightspeed. Han fick bli datateknikerns närmaste medhjälpare. Datateknikern sa jämt att han inte hade några favoriter, men om han ändå hade det så tänkte alla att Lightspeed var hans favoritdator.

Alla datorer stortrivdes med att leva och att vara med datateknikern, som i sin tur trivdes ännu mer med att vara med dem. Allt var gott!

Men tyvärr hände något som ändrade allt.

Till del 2

Annons