Bild: Georgian National Museum
Forskare vill rita om människans utvecklingsträd: Alla de tidiga människoarterna är en enda!
Många namn – samma art
På en kulle i södra Georgien ligger Dmanisi – en liten by med väldigt rik historia. Sedan 30-talet har man gjort utgrävningar och har då funnit ruiner och föremål från medeltiden och bronsåldern. Intresset för platsen blev ännu större när man fann mycket gamla stenverktyg, fossil av utdöda djur (sabeltandad katt, noshörningar, hyenor) och dessutom fossil av människor. Baserat på antaganden om en flera miljarder år gammal jord, daterades dessa till att vara omkring 1,8 miljoner år gamla. Man grävde upp delar av skallar och skelett från fyra olika individer, och förundrades över att deras kranier varierade så kraftigt i storlek och form. Om det inte vore för att de alla låg begravda på samma plats och i samma lager skulle de sannolikt ha klassificerats som olika människoarter.
”Om man hade funnit Dmanisi-skallarna på olika platser i Afrika, skulle somliga ha gett dem olika artnamn”, säger David Lordkipanidze, som leder utgrävningarna vid Dmanisi. ”Men inom en population kan det finnas så här pass stor variation. Vi använder fem eller sex namn, men de kan alla komma från samma släktlinje.”
Nytt fynd väckte frågor
Den senaste av de fem skallarna från Dmanisi – Bild: Georgian National Museum
År 2000 hittade man ett käkben som inte passade till något av de kranier som man dittills grävt upp, och förstod att det borde ligga ett kranium från en femte individ begravd någonstans. 2005 hittade man det – otroligt komplett och välbevarat. Skallen är den största av de fem som hittats vid Dmanisi, och verkar ha tillhört en vuxen man med långt ansikte och stora tänder, och med en förvånansvärt liten hjärna. Faktiskt hade han den minsta hjärnan av de fem individer som hittats. (De andra skallarna verkar ha tillhört: en annan vuxen man, en äldre man, en ung kvinna och en tonåring av okänt kön.) Dimensionerna var så underliga hos det här nya fyndet att en av forskarna skämtade om att det nog var bäst att lämna kvar det i marken.
Bland nu levande människor finns det inget samband mellan intelligens och hjärnstorlek, men i jakten på primitiva förfäder har man ändå forskat utifrån antagandet att: ju mindre hjärna, desto mindre utvecklad och mer aplik. De udda dimensionerna hos den senast funna skallen ledde det internationella forskarteamet till att studera variationen av skallar bland nu levande människor respektive schimpanser (som av evolutionister räknas som våra närmaste nu levande släktingar). Man kom fram till att även om Dmanisi-skallarna såg olika ut så var variationen mellan dem inte större än variationen bland moderna människor eller variationen bland schimpanser. Alltså ligger det helt inom ramen för normal variation! När man sedan jämförde med olika fossila arter av tilltänkta mänskliga förfäder från Afrika, fann man samma sak där: Skillnaderna bland dessa var inte heller större än skillnaderna mellan Dmanisi-skallarna. Istället för många olika arter föreslår man därför att det rör sig om en enda art som helt enkelt kunde se lite olika ut – precis som med människor idag. Tim White, expert på människans evolution, beskriver situationen så här:
”Vissa paleontologer ser små skillnader mellan fossilen och ger dem därför etiketter, vilket har resulterat i att släktträdet samlar på sig en hel del grenar. Dmanisi-fossilen ger oss en ny måttstock, och när man tillämpar den måttstocken på de afrikanska fossilen så visar det sig att en stor del av det där extra grenverket bara är död ved.”
Inte mycket kvar av trädet
Detta kan alltså innebära slutet för grenarna Homo rudolfensis, Homo gautengensis, Homo ergaster, och kanske också Homo habilis. Alla dessa arter som står beskrivna i läroböckerna skulle då få heta Homo erectus. Att slå ihop Homo erectus med den moderna människan Homo sapiens är forskarna dock inte redo att göra, fastän alla de drag som kännetecknar Homo erectus förekommer bland nu levande människor.
Om man skulle slå ihop Homo sapiens och Homo erectus skulle det inte bli någonting kvar av människans utvecklingsträd, särskilt inte då man även saknar övergångsformer mellan Australopithecus och Homo. Det senaste försöket att binda samman apsläktet med människosläktet krestar kring en samling apfossil som man gett artnamnet Australopithecus sediba. Den har nu blivit ännu mer ifrågasatt i och med den nya studien om Dmanisi-fynden. Australopithecus sediba har nämligen daterats till att vara omkring 1,95 miljoner år gammal. Jämfört med Dmanisi-fyndens 1,8 miljoner år innebär det evolutionärt sett en väldigt kort tid för människans utveckling, med tanke på alla gynnsamma mutationer som måste hinna ske och selekteras. Dessutom kommer fossilen av Australopithecus sediba från Sydafrika, medan det nya Homo erectus-fyndet finns i ”fel” världsdel. Det skapar även problem för den populära ”ut ur Afrika-hypotesen”, enligt vilken våra förfäder utvecklades till moderna människor (Homo sapiens) i Afrika, och lämnade kontinenten för 60 000 år sedan.
Problemen har länge varit kända
Skapelsetroende forskare har länge sagt det som deras evolutionstroende kollegor nu alltmer instämmer i. Det finns stor variation bland apor, och det finns stor variation bland människor. Eftersom det finns variation bland nu levande individer bör det även ha funnits variation bland dem vi hittar som fossil. Fossilen kan utan problem sorteras in i hundraprocentiga apor och hundrapocentiga människor. Det gäller även den grupp högst ofullständiga fossil som fått etiketten Homo habilis – där några ben alltså kommer från Australopithecus-apor och andra från Homo erectus-människor. Dessa problem har länge varit kända bland forskarna. Så här skrev den respekterade paleontologen och evolutionsbiologen Stephen Jay Goud 2001 (innan det senaste Dmanisi-fyndet):
”Den enkla sekvensen från Australopitechus africanus till Homo habilis till Homo erectus och vidare till Homo sapiens, som många vetenskapsmän accepterade för tjugo år sedan, har ersatts av ett mycket mera komplext mönster och mindre säkerhet när det gäller relationer mellan föregångare och efterföljare. Det finns väldigt många sätt på vilka de olika arterna kan relateras till varandra och den gradvisa förståelsen av att till och med arten Homo habilis kan bestå av åtminstone två skilda former eller arter, har inneburit att de tidigaste stadierna av evolutionen av släktet Homo är höljda i dunkel.”
Alternativ förklaring till fynden
Utan antagandet om att allt levande har utvecklats under flera miljoner år, finns det ingen anledning att betrakta Dmnaisi-människorna som något annat än just människor. De kanske inte skulle passa in i våra nutida kroppsideal (vem gör det egentligen?) men det finns ingenting som antyder att de skulle vara mer primitiva. Det finns inte heller något som motsäger att dessa människor kan ha varit ättlingar till överlevare av den världsvida översvämning som beskrivs i Bibeln (och i drygt 250 dokumenterade traditioner från olika folkslag runt om i världen). Dmanisi ligger inte långt från berget Ararat där arken strandade, och inte heller särskilt långt från Shinar-slätten där man byggde Babels torn. Eftersom landet kring Kaukasusbergen utgör en passage mellan Svarta havet och Kaspiska havet, borde vi där finna tidiga spår av människor från tiden då de spreds ut över världen. I området finner vi bland annat den ”äldsta” saltgruvan (Azerbadjan), den ”äldsta” textilen (Georgien) och den ”äldsta” anläggningen för vintillverkning (Armenien).
Kanske var det ättlingar till Noas sonson Tubal som slog sig ner där för ca 4000 år sedan. Tusen år efter det nämnde tre assyriska kungar i sina krönikor att folket Tabali eller Tabal levde i området. Ytterligare tusen år senare kallade historikern Josephus dem för tobeliter. Idag heter Georgiens huvudstad Tblisi – ett namn som möjligen kan härledas till Tubal. Dmanisi ligger knappt 60 km därifrån.
Vilka de var kan vi förstås bara spekulera om. På samma vis kan vi bara gissa oss till hur de dog och begravdes. Kanske dränktes de i forsande smältvatten från istids-glaciärer i Kaukasusbergen. Ett sådant förlopp skulle eventuellt förklara hur två stora raviner grävts ut på varsin sida om fyndplatsen, samt varför så många av fossilen och stenverktygen återfinns i grottor. Antingen tog de sin tillflykt där (både människor och djur) men blev fångade när vattnet fortsatte stiga, eller så kan de ha spolats dit.
Som sagt kan vi bara spekulera i hur det gick till. På samma vis är det med allt som hänt i det förflutna. Ingen var där och såg vad som hände. Oavsett om vi vill tro på evolutionsläran eller Bibeln, så är det enda vi kan göra att likt en detektiv på en brottsplats undersöka spåren och fundera över vilken förklaringsmodell som bäst förklarar det vi ser. En skillnad är dock att den ena världsbilden är baserad på ögonvittnesskildringar och mänsklig historieskrivning.
Referenser:
The Guardian
Science Magazine (originalartikel)
Citatet av Stephen Jay Gould är hämtat från hans bok The Book of Life.
Denna artikel har även publicerats på Genesis.nu.
newtonbloggen 
Mattias Larsson (@MattiasHexapoda)
26 oktober, 2013 at 18:21
Johannes, som vanligt tar du dig stora friheter med materialet och ger en ytlig, skev och till stora delar felaktig bild av forskningsläget. Din slutkläm är också ett under av epistemologisk naivitet och övertro på evidensvärdet av den skrift du håller för bokstavligt sann: ”Som sagt kan vi bara spekulera i hur det gick till. På samma vis är det med allt som hänt i det förflutna. Ingen var där och såg vad som hände. Oavsett om vi vill tro på evolutionsläran eller Bibeln, så är det enda vi kan göra att likt en detektiv på en brottsplats undersöka spåren och fundera över vilken förklaringsmodell som bäst förklarar det vi ser. En skillnad är dock att den ena världsbilden är baserad på ögonvittnesskildringar och mänsklig historieskrivning.”
…Goddag yxskaft.
Johannes Axelsson
27 oktober, 2013 at 12:21
Mattias. Som vanligt gör du ditt bästa för att minimera skadan och få det att låta som om korthuset står fantastiskt stadig oavsett hur mycket korten måste flyttas runt eller tas bort. Varför inte bara erkänna att detta var ett bakslag? Du får ju tro som du vill ändå.
Du önskar kanske att forskarna aldrig hade uttryckt sig så uppriktigt som de gjorde, eftersom det riskerar att få folk att tvivla på evolutionen. Men varför vill du förresten försvara denna idé? Varför inte följa bevisen dit de leder? Varför streta emot?
jon
27 oktober, 2013 at 16:50
”Som vanligt gör du ditt bästa för att minimera skadan och få det att låta som om korthuset står fantastiskt stadig oavsett hur mycket korten måste flyttas runt eller tas bort…. Varför inte följa bevisen dit de leder?”
Då kan vi ju kanske räkna med rapporter om evolutionsforskare som uttalar sig kritiskt mot evolutionen om bevisen för skapelsen och mot evolutionen är så solklara i och med denna upptäckt??
Mattias Larsson (@MattiasHexapoda)
10 november, 2013 at 11:08
Johannes, du har ingenting mer än dina egna fantasier att komma med. Det är pinsamt att bevittna hur slarvigt du tillgodogör dig det material som dina resonemang vilar på. Jag har kommenterat ditt inlägg och dina vidare påståenden i större detalj här, vilket visar att ingenting som du har refererat till utgör något som helst problem för evolutionsteorin, men skjuter ditt ungjordskreationistiska luftslott i småbitar:
http://mattiaswebarchive.blogspot.se/2013/11/kreationistiskt-kranielotteri.html
Nu undrar jag följande:
1) Vad har du för kommentarer till de faktiska data som presenteras i de två diagrammen som visar kraniemorfologi hos hominida fossiler och moderna människor?
2) Vilka data stödjer du dig på när du säger att alla fossila kranier utan vidare kan placeras i kategorierna apor respektive människor?
Anders Åberg
15 november, 2013 at 18:04
Intressant Mattias. Man kan ju lätt konstatera att om redan dom första erectus fynden var vanliga människor, så skulle vi funnit denna variation i fossillagren ända sedan 1,8 miljoner år sedan, men vi har över en miljon års fossilfynd där Homo Sapiens varianten saknas.
Det betyder säkert inget för en som bara skall få allt att passa in i en gammal bok, men för kritiskt tänkande människor blir det empiriska fakta som tyder på en evolutionär förklaring.
Detsamma gäller ju egentligen hela fossilregistret, vi hittar inga däggdjur i prekambrium och inga krabbor tillsammans med trilobiter. Alla hårda fakta vi hittills har funnit tyder på evolution.
Anders Åberg
26 oktober, 2013 at 18:53
”Australopithecus sediba har nämligen daterats till att vara omkring 1,95 miljoner år gammal. Jämfört med Dmanisi-fyndens 1,8 miljoner år innebär det evolutionärt sett en väldigt kort tid för människans utveckling, med tanke på alla gynnsamma mutationer som måste hinna ske och selekteras.”….150 000 år är alltså väldigt kort tid, spännande.
Skillnaderna mellan Homo Erectus och den moderna människan kvarstår ju och inga tydliga Homo Sapiens skallar har hittats i samma lager. Om vi nu utgår från att Abraham var en Homo Sapiens, så skulle evolutionen från Erectus ha skett på 2000 år enligt Johannes, hmmm.
Seadan då den minst sagt märkliga slutsatsen att Australopithecus sediba tydligen inte skulle kunnat levt samtidigt som Erectus i olika världsdelar.
Patetiskt soppkokande på en ynkligt liten spik som vanligt.
Mattias Larsson (@MattiasHexapoda)
26 oktober, 2013 at 19:24
Ja, jag önskar vi kunde visa figur 4 i originalpublikationen (vilken jag sätter 100 spänn på att Johannes inte har läst), med ett principle component-diagram som visar att Dmanisi-fynden ligger helt utanför skallmorfologin hos moderna människor. Grafen visar en underbart vacker gradvis förändring av Homo- och andra förmänniskofosil från apmorfologi till Homo sapiens. Och där ligger Dmanisi-fynden précis där man kan förvänta sig. Ännu en promenadseger för konsensusvetenskapen och ännu en dikeskörning för desperata kreationister som pickar smulor som faller från vetenskapens dignande middagsbord.
Johannes Axelsson
27 oktober, 2013 at 12:39
Anders. 150 000 år är en lång tid. Med dagens mutationshastighet skulle dessa individer ha samlat på sig så många genetiska sjukdomar att de skulle ha dött ut långt innan den tidsperioden tog slut. Det problemet borde förstås få de flesta att vakna upp och inse att evolutionen bara är en illusion – en förlegad idé som motbevisats av genetiken.
Men för att gå evolutionsivrarna lite till mötes så låtsas vi att ovan nämnda problem inte existerar. Vi låtsas att det även finns en massa positiva mutationer. Isf är 150 000 år – ur ett evolutionärt perspektiv – att betrakta som en kort tid. Du får väl fråga forskarna varför de inte längre tror på Australopithecus sediba som förfader. Det var de som uppmärksammade det, inte jag. De kan säkert förklara mer ingående varför de inte längre tror på det.
Det där du skrev om evolution från erectus till sapiens framstår för mig som väldigt förvirrat. Du blandar ju två helt olika perspektiv. Inte konstigt att det blir rörigt då. Som sagt tror jag inte på någon sådan utveckling. De är samma art. Vi är alla ättlingar till Noa.
Anders Åberg
27 oktober, 2013 at 18:59
Förvirringen står du nog för alldeles själv när du då påstår att erectus och sapiens är samma art.
Det finns hittills inget alls som tyder på det. Skulle fossilfynd eller annat som stödjer en sådan uppfattning komma fram så får vi kanske omvärdera den uppfattningen, men att som du göra det helt utan stöd är rent ut sagt korkat.
För all världens forskare verkar evolutionen från erectus till sapiens fortfarande gälla även om en del andra arter av människa kanske i själva verket var färre än man trott tidigare.
Detsamma gäller också för dinosaurier, där en del paleontologer numera tror att antalet arter var betydligt färre. Inget av detta förmår dock rubba bevisen för evolutionen det minsta lilla, det bara tillför ny kunskap om hur det gick till och sannolikt kommer vi att få revidera det mesta av dom olika detaljer vi anser oss veta om evolutionen i takt med att ny kunskap adderas.
Denna odogmatiska hållning är den vetenskapliga metodens styrka och det gör den nästan skrattretande överlägsen den förstenade religiösa sagotron.
Ni fundamentalister gör hela tiden felaktiga och ovetenskapliga övertolkningar av allt ni hör och ser för att få ihop det med stora sagoboken.
Även dina fabler om dom genetiska sjukdomarna motsägs av en hel forskarvärld, men det tycks inte bekymra dig det minsta.
Lars Johan Erkell
26 oktober, 2013 at 20:52
Johannes,
Som akademiskt utbildad NO-lärare vet du givetvis att artbegreppet inte är självklart, särskilt inte när det gäller utdöda former. Homo erectus och de andra artnamnen är etiketter som vi klistrar på fossilen för att vi skall få ordning och reda i våra stackars huvuden. Fyndet av ”skalle 5” är verkligen högintressant, men du gör ett stort nummer av att artikelns författare vill använda det för att sammanföra flera tidigare föreslagna arter till en enda, Homo erectus. Du skriver att det inte blir mycket kvar av trädet, men vi ändrar ju bara etiketterna! De olika fynden med sina inbördes likheter och olikheter finns kvar, och har dessutom fått sällskap av skalle 5. Evidensen för att det skett en evolution från apor till människor har ju blivit starkare.
Du skriver rätt konstiga saker i dit inlägg, som att ”Fossilen kan utan problem sorteras in i hundraprocentiga apor och hundrapocentiga människor”. Fel. Inte ens kreationister kan avgöra vad som är det ena och det andra (se här). Om man gör en grafsom visar hur hjärnvolymen ökar med tiden ser man dessutom en kontinuerlig ökning, utan språng. Var gick gränsen?
Och varför skulle Australopithecus sediba med sina 1,95 miljoner år inte kunna vara förfader till skalle 5, med dess 1,8 miljoner år? Det är som att påstå att vargar inte skulle kunna vara förfäder till hundar eftersom båda lever samtidigt.
Johannes, du skriver att det inte skulle ”bli någonting kvar av människans utvecklingsträd” om man slog ihop Homo sapiens och Homo erectus, men vilken forskare har föreslagit det? Ingen, vad jag vet. Kreationister påstår däremot att alla arter av släktet Homo bara är ”vanliga människor”, som ju kan vara ganska olika. Men har du tänkt på vad det innebär i fallet med skalle 5? Skallvolymen är 546 cc, alltså 40% av människas medelvolym och c:a 20% mer än hjärnvolymen hos Australopithecus som jag utgår från att du anser vara en ren apa. Tittar man på skallens form ser man mycket kraftiga ögonbrynsbågar och ett framskjutande, enormt kraftigt käkparti, som mer liknar en schimpans än en människa. ”Det finns ingenting som antyder att de skulle vara mer primitiva”, skriver du. Du skojar.
Det är en ganska schimpansliknande varelse vi talar om här, och du skulle aldrig göra misstaget att förväxla den med en vanlig människa om du mötte den på stan. Men det är en utmärkt mellanform mellan apa och människa.
Jonathan
26 oktober, 2013 at 21:00
Det är verkligen uppfriskande att läsa dina inlägg. Man kan inte undvika att le. Du har en gåva att uttrycka dig på som är svår att motstå. Men man underskattar oförnuftets envishet om man tror att utvecklingens seloter helt ska skrota utvecklingsträdet för detta. ”A man convinced against his will…”
Anders Åberg
26 oktober, 2013 at 21:38
Måste vara skönt att vara kreationist, läsa en stund i stora sagoboken och sedan kunna skrota precis vad som helst alldeles oberoende av hur mycket bevis som finns.
Jonathan
28 oktober, 2013 at 09:24
Vilken sagobok talar du om? Jag skrotar bara det som verkar allt för orimligt att tro på.
Anders Åberg
28 oktober, 2013 at 09:49
Jaha, och allt som inte stämmer med bibeln är då orimligt att tro på ,eller?
Janolof
28 oktober, 2013 at 12:03
”Jag skrotar bara det som verkar allt för orimligt att tro på”
Får man fråga hur du avgör vad som är allt för orimligt att tro på?
Sake
27 oktober, 2013 at 14:55
Johannes,
textmässigt är detta en mycket välskriven historia. Gratulerar! Jag delar inte dina slutsatser eller hur du presenterar data i vissa fall, men välskrivet är det likväl. Om du någonsin funderar på en annan karriär så kan du med tillförsikt titta åt skribenthållet till.
Denna sågning av mänsklig utveckling (som motsats till skapelse) innehåller ett logiskt fel. Du använder Dmanisifynden för att sänka ut-ur-Afrika teorin om människans ursprung, samtidigt som du säger att utvecklingen av Dmanisi-arten som ett mellanled i människans utveckling inte är tidsmässigt möjlig. Detta är två ömsesidigt uteslutande argument.
Här får du ett problem tillbaka. All biologisk forskning visar på att en population som har genomgått en mycket trång genetisk flaskhals, kommer framöver att ha den största diversiteten i det område som ursprungspopulationen överlevde i – för att visa på lägre diversitet bland de populationer som har radierat ut från ursprungspopulationen.
Sekvenering av mänskliga genom har visat på att den största genetiska variationen finns i sub-Sahara-Afrika. Men om historian om Noa var sann borde vi hitta den största variationen runt Ararat, eller var någonstans de överlevande valde att föst slå sig ned. Är det troligt att de kan ha vandrat i samlad tropp till Afrika? Alternativt, kan några människor i Afrika ha överlevt floden? Eller står det uttryckligen att varenda människa dog (utom de på arken förstås)?