Uppfinnaren berättar: Hur man bygger en Giraff (2)

Nu ska jag fortsätta berätta om hur jag uppfann giraffen, eller ”kameloparden” som den första generationens prototyper hette. Första delen av min berättelse slutade med att jag kom på att jag skulle ge giraffen en extremt lång hals. När skelettet var klart uppstod en lång rad nya tekniska problem och utmaningar som jag inte hade förutsett vidden av. Jag ska nu berätta hur jag löste dessa problem och om den krokiga vägen fram till den perfekta giraffen.

G-RAF1

Det första problemet var balansen. När den första långhalsade prototypen (G-RAF1) försökte resa på sig räckte inte musklerna i halsen till för att sträcka upp halsen. Jag sövde ner G-RAF1 och förstärkte det ligamentet som går från huvudets baksida till ryggen (ligamentum nuchae). Jag gjorde den extra bred över axlarna och förlängde den, faktiskt hela vägen ner till svansroten. Tanken var att den skulle fungera som ett starkt gummiband som kunde hjälpa till att dra upp huvudet. Det såg först ut att fungera mycket bra. G-RAF1 kunde nu med lätthet lyfta upp huvudet, och det gick åt förvånandsvärt lite muskelkraft till rörelsen. Dessvärre blev G-RAF1 väldigt framtung och började rusa framåt med väldig fart i ett försök att återfå balansen. Den körde huvudet rakt in i en vägg och slutade därmed sitt kortvariga liv.

G-RAF2

Nästa prototyp (G-RAF2) utrustades därför med längre framben och långa vertikala utskott på den nedersta halskotan – förankrade över axlarna. Nu gick det mycket bättre. G-RAF2 reste sig och stod stadigt med huvudet högt i nästan tre sekunder innan den plötsligt föll ihop som död. Den kvicknade snart till och försökte på nytt ställa sig upp, men tyvärr föll den ihop igen så fort huvudet höjdes. Efter en snabb diagnostik kunde jag konstatera att hjärtat var alldeles för svagt för att orka pumpa blodet hela vägen upp till hjärnan (2,5 meter). Den svimmade helt enkelt. Jag lät G-RAF2 ligga och vila ett tag medan jag byggde ett gigantiskt hjärta – hela 60 cm långt! Sedan stannade jag G-RAF2 och satte in det nya hjärtat. Tyvärr gick det inte så bra, för så fort jag startade G-RAF2 dog den på fläcken! Jag hade glömt att förstärka dess aorta, så blodkärlet sprängdes av det höga trycket (300 mm Hg).

G-RAF3

Nummer 3 fick därför kraftigt förstärkta artärer. Jag gjorde dess väggarna extra tjocka och elastiska, särskilt nära hjärtat där påfrestningarna var som störst. När jag ändå höll på att förbättra blodkärl passade jag på att sätta in klaffar i de artärer som leder till huvudet, för att förhindra blodet från att falla tillbaka mellan hjärtslagen. Jag var till och med extra förutseende och gjorde så att halsvenen kunde dra ihop sig för att inte blodet skulle falla för snabbt på väg tlllbaka till hjärtat. G-RAF3 verkade må bra, men ganska snart började benen svälla upp. De fylldes med blod som inte orkade ta sig hela vägen upp längs de långa benen. Detta var det klurigaste probelemet hittills. Jag ville inte förkorta benen, för jag ville att giraffen skulle vara lång och ståtlig. Samtidigt gillade jag proportionerna med en hals som var ungefär lika lång som resten av kroppen. Jag kunde kanske ha löst det här problemet genom att sätta in ett ännu starkare hjärta, men jag vågade inte öka trycket mer. Då skulle jag vara tvungen att förstärka artärerna ännu mer och även en del av kapilärerna som förstås behöver ha så tunna väggar som möljigt för att gaser och näringsämnen ska kunna passera.

Till slut valde jag att istället begränsa blodflödet i benen genom att göra huden extra hård och tajt. Jag satte även dit en rejäl inre bindvävshinna som ett tättslutande tryckförband runt benen. Detta fungerade mycket bra. Efter dessa modifikationer samlades det inte längre blod där. G-RAF3 verkade må bra och precis när jag började känna mig nöjd hände något fruktansvärt. Den blev tydligen törstig efter operationen och böjde därför ner huvudet för att dricka. När huvudet hamnade nedanför hjärtat blev det redan höga blodtrycket ännu högre, vilket resulterade i att alla blodkärl i hjärnan sprängdes. Det forsade ut blod ur ögon och öron. Det blev ett riktigt ruggigt slut för G-RAF3.

Giraff som böjer sig ner för att dricka. Foto: Steve Garvie (Wiki)

G-RAF4-10

Efter denna episod dröjde det flera månader innan jag vågade fortsätta projektet. Jag väntade tills jag hade hunnit tänka ut en tillräckligt bra lösning. Jag byggde ett nät av blodkärl genom vilka blodet kunde passera förbi hjärnan och satte in en slags växel för att fördela blodflödet. Jag gjorde så att växeln aktiverades så fort huvudet sänktes ner. (Det är lite krångligt att förklara hur den växeln fungerar.) Jag fick förstås även sätta in klaffar i halsvenerna så att inte blodet skulle kunde rinna baklänges ner till huvudet. Det var en bra idé, som dock inte gick helt bra på första försöket, eller andra, eller tredje, fjärde, femte, sjätte. Men väl framme vid G-RAF10 hade jag äntligen en prototyp som kunde ha huvudet både 2,5 meter ovanför hjärtat och 2,5 meter under hjärtat, utan råka ut för en … erm… ”mind-blowing experience”.

Genom en ren lyckoträff lyckades jag på slutet kalibrera reglersystemet helt perfekt. Anpassningen av trycket och blodflödet blev så effektiv att G-RAF10 till och med kunde höja huvudet snabbt utan att svimma. Det var förstås tråkigt och otrevligt att så många prototyper skulle behöva dö på detta sätt, men det var värt det för att kunna skapa den perfekta giraffen. Jag kunde ju inte lägga ner projektet när jag hade kommit så långt.

G-RAF10 fungerade väldigt bra i flera veckor. Men den kände sig förstås ensam, så jag hade börjat skissa på en hona och funderade över en del nödvändiga anpassningar av fortplantningssystemet för att de skulle vara kompatibla med varandra. När jag skulle ta ett blodprov av G-RAF10 och för första gången stack den med en nål fick jag ännu en gång uppleva hur starkt blodtrycket var. Blodkärlet praktiskt taget exploderade av sticket så att hålet blev många gånger större än nålens spets. Det var helt omöjligt att få stopp på blödningen. Att G-RAF10 fick panik och började springa runt gjorde föstås inte saken bättre. Jag var tvungen att skjuta honom med en bedövningpistol, vilket orsakade ännu ett hål och en ny blödning. När jag väl lyckats få stopp på den första blödningen var det för att trycket redan hade minskat så mycket på grund av blodförlusten. G-RAF10 dog till slut på grund av detta. Jag hade hoppats att det inte behövde dö fler prototyper, men nu var det bara att gå tillbaka till ritbordet igen.

G-RAF11

För att inte riskera att fler giraffer skulle förblöda av minsta lilla sår blev jag tvungen att placera större blodkärl längre ner under huden, och göra alla kapilärer mycket tunnare. För att blodkropparna skulle kunna passera genom så tunna kärl fick jag även göra dem mindre – så att blodkropparna bara var en tredjedel så stora som en människas. Som ni förstår var detta den mest omfattande förändringen jag gjort hittills.

Från och med G-RAF11 har jag inte råkat ut för fler missöden. Jag byggde därefter en hona. Det var krävdes mycket planera för säkerställa en förlossning som inte skulle innebära att honan förblödde, för att inte tala om vilken stor utmaning det innebar att planera hur det lilla giraffembryot skulle växa till. För att allt skulle fungera optimalt under embryots tillväxt blev jag förresten tvungen att låta en knippe nerver gå en rejäl omväg genom den långa halsen. Det är säkert någon besiktningsman som kommer att ha synpunkter på den lösningen, men jag har vridit och vänt på det och inte kommit på något bättre sätt.

Äntligen färdig!

Många som har fått se mitt arbete med giraffen har blivit mycket imponerade av mina bedrifter och min skicklighet när det gäller design av djur. Men även om jag själv är väldigt nöjd med resultatet så måste jag ändå säga att om jag hade varit en verkligt intelligent designer, så skulle jag förstås inte behövt gå igenom alla dessa misslyckade prototyper, utan hade kunnat förutse problemen och kommit på den perfekta designen från början. Då hade inte giraff 1 till 10 behövt lida och dö i onödan.

Annons