RSS

Uppfinnaren berättar: Hur man bygger en Giraff (2)

12 Jul

Nu ska jag fortsätta berätta om hur jag uppfann giraffen, eller ”kameloparden” som den första generationens prototyper hette. Första delen av min berättelse slutade med att jag kom på att jag skulle ge giraffen en extremt lång hals. När skelettet var klart uppstod en lång rad nya tekniska problem och utmaningar som jag inte hade förutsett vidden av. Jag ska nu berätta hur jag löste dessa problem och om den krokiga vägen fram till den perfekta giraffen.

G-RAF1

Det första problemet var balansen. När den första långhalsade prototypen (G-RAF1) försökte resa på sig räckte inte musklerna i halsen till för att sträcka upp halsen. Jag sövde ner G-RAF1 och förstärkte det ligamentet som går från huvudets baksida till ryggen (ligamentum nuchae). Jag gjorde den extra bred över axlarna och förlängde den, faktiskt hela vägen ner till svansroten. Tanken var att den skulle fungera som ett starkt gummiband som kunde hjälpa till att dra upp huvudet. Det såg först ut att fungera mycket bra. G-RAF1 kunde nu med lätthet lyfta upp huvudet, och det gick åt förvånandsvärt lite muskelkraft till rörelsen. Dessvärre blev G-RAF1 väldigt framtung och började rusa framåt med väldig fart i ett försök att återfå balansen. Den körde huvudet rakt in i en vägg och slutade därmed sitt kortvariga liv.

G-RAF2

Nästa prototyp (G-RAF2) utrustades därför med längre framben och långa vertikala utskott på den nedersta halskotan – förankrade över axlarna. Nu gick det mycket bättre. G-RAF2 reste sig och stod stadigt med huvudet högt i nästan tre sekunder innan den plötsligt föll ihop som död. Den kvicknade snart till och försökte på nytt ställa sig upp, men tyvärr föll den ihop igen så fort huvudet höjdes. Efter en snabb diagnostik kunde jag konstatera att hjärtat var alldeles för svagt för att orka pumpa blodet hela vägen upp till hjärnan (2,5 meter). Den svimmade helt enkelt. Jag lät G-RAF2 ligga och vila ett tag medan jag byggde ett gigantiskt hjärta – hela 60 cm långt! Sedan stannade jag G-RAF2 och satte in det nya hjärtat. Tyvärr gick det inte så bra, för så fort jag startade G-RAF2 dog den på fläcken! Jag hade glömt att förstärka dess aorta, så blodkärlet sprängdes av det höga trycket (300 mm Hg).

G-RAF3

Nummer 3 fick därför kraftigt förstärkta artärer. Jag gjorde dess väggarna extra tjocka och elastiska, särskilt nära hjärtat där påfrestningarna var som störst. När jag ändå höll på att förbättra blodkärl passade jag på att sätta in klaffar i de artärer som leder till huvudet, för att förhindra blodet från att falla tillbaka mellan hjärtslagen. Jag var till och med extra förutseende och gjorde så att halsvenen kunde dra ihop sig för att inte blodet skulle falla för snabbt på väg tlllbaka till hjärtat. G-RAF3 verkade må bra, men ganska snart började benen svälla upp. De fylldes med blod som inte orkade ta sig hela vägen upp längs de långa benen. Detta var det klurigaste probelemet hittills. Jag ville inte förkorta benen, för jag ville att giraffen skulle vara lång och ståtlig. Samtidigt gillade jag proportionerna med en hals som var ungefär lika lång som resten av kroppen. Jag kunde kanske ha löst det här problemet genom att sätta in ett ännu starkare hjärta, men jag vågade inte öka trycket mer. Då skulle jag vara tvungen att förstärka artärerna ännu mer och även en del av kapilärerna som förstås behöver ha så tunna väggar som möljigt för att gaser och näringsämnen ska kunna passera.

Till slut valde jag att istället begränsa blodflödet i benen genom att göra huden extra hård och tajt. Jag satte även dit en rejäl inre bindvävshinna som ett tättslutande tryckförband runt benen. Detta fungerade mycket bra. Efter dessa modifikationer samlades det inte längre blod där. G-RAF3 verkade må bra och precis när jag började känna mig nöjd hände något fruktansvärt. Den blev tydligen törstig efter operationen och böjde därför ner huvudet för att dricka. När huvudet hamnade nedanför hjärtat blev det redan höga blodtrycket ännu högre, vilket resulterade i att alla blodkärl i hjärnan sprängdes. Det forsade ut blod ur ögon och öron. Det blev ett riktigt ruggigt slut för G-RAF3.

Giraff som böjer sig ner för att dricka. Foto: Steve Garvie (Wiki)

G-RAF4-10

Efter denna episod dröjde det flera månader innan jag vågade fortsätta projektet. Jag väntade tills jag hade hunnit tänka ut en tillräckligt bra lösning. Jag byggde ett nät av blodkärl genom vilka blodet kunde passera förbi hjärnan och satte in en slags växel för att fördela blodflödet. Jag gjorde så att växeln aktiverades så fort huvudet sänktes ner. (Det är lite krångligt att förklara hur den växeln fungerar.) Jag fick förstås även sätta in klaffar i halsvenerna så att inte blodet skulle kunde rinna baklänges ner till huvudet. Det var en bra idé, som dock inte gick helt bra på första försöket, eller andra, eller tredje, fjärde, femte, sjätte. Men väl framme vid G-RAF10 hade jag äntligen en prototyp som kunde ha huvudet både 2,5 meter ovanför hjärtat och 2,5 meter under hjärtat, utan råka ut för en … erm… ”mind-blowing experience”.

Genom en ren lyckoträff lyckades jag på slutet kalibrera reglersystemet helt perfekt. Anpassningen av trycket och blodflödet blev så effektiv att G-RAF10 till och med kunde höja huvudet snabbt utan att svimma. Det var förstås tråkigt och otrevligt att så många prototyper skulle behöva dö på detta sätt, men det var värt det för att kunna skapa den perfekta giraffen. Jag kunde ju inte lägga ner projektet när jag hade kommit så långt.

G-RAF10 fungerade väldigt bra i flera veckor. Men den kände sig förstås ensam, så jag hade börjat skissa på en hona och funderade över en del nödvändiga anpassningar av fortplantningssystemet för att de skulle vara kompatibla med varandra. När jag skulle ta ett blodprov av G-RAF10 och för första gången stack den med en nål fick jag ännu en gång uppleva hur starkt blodtrycket var. Blodkärlet praktiskt taget exploderade av sticket så att hålet blev många gånger större än nålens spets. Det var helt omöjligt att få stopp på blödningen. Att G-RAF10 fick panik och började springa runt gjorde föstås inte saken bättre. Jag var tvungen att skjuta honom med en bedövningpistol, vilket orsakade ännu ett hål och en ny blödning. När jag väl lyckats få stopp på den första blödningen var det för att trycket redan hade minskat så mycket på grund av blodförlusten. G-RAF10 dog till slut på grund av detta. Jag hade hoppats att det inte behövde dö fler prototyper, men nu var det bara att gå tillbaka till ritbordet igen.

G-RAF11

För att inte riskera att fler giraffer skulle förblöda av minsta lilla sår blev jag tvungen att placera större blodkärl längre ner under huden, och göra alla kapilärer mycket tunnare. För att blodkropparna skulle kunna passera genom så tunna kärl fick jag även göra dem mindre – så att blodkropparna bara var en tredjedel så stora som en människas. Som ni förstår var detta den mest omfattande förändringen jag gjort hittills.

Från och med G-RAF11 har jag inte råkat ut för fler missöden. Jag byggde därefter en hona. Det var krävdes mycket planera för säkerställa en förlossning som inte skulle innebära att honan förblödde, för att inte tala om vilken stor utmaning det innebar att planera hur det lilla giraffembryot skulle växa till. För att allt skulle fungera optimalt under embryots tillväxt blev jag förresten tvungen att låta en knippe nerver gå en rejäl omväg genom den långa halsen. Det är säkert någon besiktningsman som kommer att ha synpunkter på den lösningen, men jag har vridit och vänt på det och inte kommit på något bättre sätt.

Äntligen färdig!

Många som har fått se mitt arbete med giraffen har blivit mycket imponerade av mina bedrifter och min skicklighet när det gäller design av djur. Men även om jag själv är väldigt nöjd med resultatet så måste jag ändå säga att om jag hade varit en verkligt intelligent designer, så skulle jag förstås inte behövt gå igenom alla dessa misslyckade prototyper, utan hade kunnat förutse problemen och kommit på den perfekta designen från början. Då hade inte giraff 1 till 10 behövt lida och dö i onödan.

Annonser
 

Etiketter:

13 svar till “Uppfinnaren berättar: Hur man bygger en Giraff (2)

  1. Lars Johan Erkell

    14 juli, 2012 at 11:50

    Vad är egentligen poängen med den här lilla sagan? Att en mänsklig ingenjör skulle göra misstag och förbruka ett antal prototyper är vad man skulle vänta sig. En evolutionär process skulle också gå via ett antal varianter, varav en del selekterats bort. Av en gudomlig designer skulle man vänta sig en perfekt konstruktion, och det är uppenbarligen det alternativet du anser vara det riktiga. Men vad är det som gör att du menar att giraffen är perfekt konstruerad?

    Svara nu inte med en motfråga, i stil med ”vad är det som inte skulle vara perfekt med giraffen?”, som du brukar göra. DU har påstått att giraffens design är perfekt, och då är det DU som skall ge evidens för den saken.

    Så skriver du: ”För att allt skulle fungera optimalt under embryots tillväxt blev jag förresten tvungen att låta en knippe nerver gå en rejäl omväg genom den långa halsen. Det är säkert någon besiktningsman som kommer att ha synpunkter på den lösningen, men jag har vridit och vänt på det och inte kommit på något bättre sätt”. Skulle du kunna förklara vad det var som fick dig att välja just den lösningen?

     
  2. Janolof

    14 juli, 2012 at 12:17

    Det är ju inte bara hos giraffen dessa nerver tar en omväg, utan vad jag förstår hos alla ryggradsdjur med hals.

    Om man förutsättningslöst skall söka en förklaring till den uppenbara likheten mellan ryggradsdjur, inklusive sådana detaljer som att larynxnerven alltid löper denna omständliga väg, vad finns det för bättre sådan än ett gemensamt ursprung?

     
    • myrklafsaren

      14 juli, 2012 at 15:21

      Precis Janolof, för att inte tala om Rolf Lampas lilla favorit, genetiska Regulatoriska Nätverk, eller GRN, som styr kroppsplanen i generna och tycks vara i princip oförändrade sedan kambrium och där varje fyla verkar ha en egen variant.
      Lampa använder dom som ett bevis mot evolution, vilket naturligtvis är huvudlöst, vad dom istället gör är att dom kraftigt förstärker den redan mycket starka indiciekedjan om ett gemensamt ursprung.

       
  3. Johnny Lilja

    14 juli, 2012 at 15:36

    Fortfarande väntar vi på en beskrivning, rent fysikaliskt, hur giraffen sedan byggdes.

     
    • myrklafsaren

      14 juli, 2012 at 15:47

      Det skulle också vara kul med ett litet tips för alla eventuella hemmasnickrare, om hur man bygger en giraff om man själv inte består av materia och hur man stoppar in den i tiden om man råkar befinna sig utanför densamma.

       
      • Johnny Lilja

        14 juli, 2012 at 19:27

        Hur stoppar man in nåt överhuvudtaget utan någon tid?
        Ähum, misstolka inte det här nu? 😉

         
        • myrklafsaren

          14 juli, 2012 at 20:15

          Det får ju bli en snabbis då….ursäkta, kunde inte hålla mig.

           
  4. Anonymus

    15 juli, 2012 at 09:01

    Men så du säger att nerven gör bara omvägen i en giraff hona? Inte i en hane?

     
  5. Lars Johan Erkell

    15 juli, 2012 at 17:19

    Johannes, vi väntar fortfarande på din utlovade förklaring till larynxnervens omväg.

     
    • MrArboc

      15 juli, 2012 at 17:35

      Varför inte läsa källan direkt? 😉
      http://creation.com/recurrent-laryngeal-nerve

       
      • Lars Johan Erkell

        15 juli, 2012 at 22:13

        MrArboc, tack för tipset. Artikeln på creation.com innehåller två argument: Det första är att nerven under sin väg grenar ut sig till olika organ, och att den alltså behöver ta den väg den tar. Men det är ju inte sant; om den hade gått på andra sidan av gälbågsartären hade den kunnat gå direkt till struphuvudet men ändå kunnat grena ut sig till andra organ längre ner. En sådan lösning hade varit designmässigt bättre genom att nervledningen hade blivit snabbare och mindre energikrävande. En kortare nerv hade rimligtvis också minskat risken för skador av olika slag.

        Det andra argumentet är att embryonalutvecklingen på något sätt skulle kräva att hjärtat innerverades tidigt eftersom embryot tidigt behöver ett fungerande hjärta, och att hjärtat sedan skulle dra med sig nerverna nedåt i kroppen. Detta är nonsens av två skäl; först för att innerveringen knappast skulle fördröjas av att nerven gick på andra sidan av gälbågsartären, och sedan för att embryots hjärta i själva verket börjar slå av sig självt, innan det nås av några nerver.

        Avslutningsvis kommer man med det konstiga argumentet att design inte behöver vara perfekt – se bara på mänsklig design. Men det är ju inte det saken gäller; av en gudomlig designer med underbara egenskaper väntar man sig inga grova missar.

        Artikeln börjar för övrigt med att författaren förolämpar sin meningsmotståndare genom att kalla dem ”atheopaths”. Evolutionsteorin kopplas alltså till ateism som kopplas till psykisk sjukdom. Men det är ju som det brukar med artiklarna på creation.com. Arrogans, ohållbar logik och pseudovetenskapligt svammel. Och det allra värsta är att Johannes och andra naiva kreationister sväljer allt med hull hår.

         
  6. Roger (@vassaru)

    4 augusti, 2012 at 22:14

    Förekommer det att Johannes svarar?

     
  7. ea2084

    1 september, 2012 at 21:01

    Kan uppfinnaren förklara en sak för mig… En stor del av giraffgenomet är allokerat åt immunsystemet och det finns många celltyper som nästan uteslutande har immunologiska uppgifter.

    Är det inte mycket smartare att låta bli att ha patogena mikroorganismer så att dessa celler kunde göra andra viktiga saker hos giraffen, t.ex. rensa blodet från kalkavlagring, vävnader från proteinplack och andra skadliga ämnen, eller varför inte ha många fler tumörsuppressorgener och mekanismer för sårläkning och regeneration?

    Är det kanske mikroevolution som ägt rum efter syndafallet? Men skulle en kreationist tro det, med tanke på hur enorm del av ett däggdjur som immunsystemet utgör… ?

    Eller skulle en kreationist säga att den intelligente designern låter olika delar av skapelsen spela mot varandra? Rovdjur mot villebråd, bakterie mot T-cell, cancercell mot frisk cell?

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s