När Gud straffade sitt folk – del 2

Läs först När Gud straffade sitt folk – del 1 (erövringen och domartiden)

Kungatiden – 1050-586 f Kr – (Saul, David, Salomo – 1050-930 f Kr)

Efter erövringen (1406-1375 f Kr) och domartiden (1375-1050 f Kr) följde en relativt trygg period för Israel medan deras tre första kungar regerade (Saul, David och Salomo), bortsett från krigen under Sauls regeringstid. Det gick väldigt bra under Davids tid och under början av Salomos regeringstid var det till och med extremt bra. Vi får se en skymt av Guds plan att nå alla andra folk genom Israels goda exempel:

Drottningen av Saba hade hört ryktet om Salomo och kom för att sätta honom på prov med svåra frågor … Hon kom till Salomo och talade med honom om allt hon hade tänkt på, och han gav henne svar på alla hennes frågor. Det fanns ingenting som kungen inte kände till och kunde ge besked om. När drottningen av Saba såg all Salomos vishet, såg huset som han hade byggt och rätterna på hans bord, såg hovmännen sitta där och tjänarna i sina dräkter och munskänkarna passa upp, såg offren han frambar i Herrens hus, då blev hon andlös av häpnad. Och hon sade till kungen: ”Det var alltså sant, det jag hörde i mitt land om dig och din vishet. Jag kunde inte tro vad som berättades förrän jag kom hit och fick se det med egna ögon. Ändå hade man inte ens berättat hälften för mig, din vishet och ditt välstånd överträffar allt jag fått höra. Lyckliga dina kvinnor, och lyckliga dessa dina tjänare som ständigt får stå inför dig och lyssna till din vishet. – 1 Kung 10:1-8

Kung Salomo överträffade alla kungar på jorden i rikedom och vishet. Hela världen besökte Salomo för att lyssna till den vishet Gud hade skänkt honom. Alla medförde gåvor, föremål av silver och guld, klädnader, rökelse, kryddor, hästar och mulor. Så fortsatte det år efter år. – 1 Kung 10:23-25

Salomos bön vid invigandet av templet är särskilt intressant. Det märks att han tagit intryck av folkets historia (domarboken, varningarna i 3 Mos 26, övriga direktiv som Gud gett genom Mose, Guds löften till Abraham, sin far Davids lärdomar):

”Herre, Israels Gud, det finns ingen gud som du, varken uppe i himlen eller nere på jorden. Du står fast vid förbundet och visar godhet mot dina tjänare när de i uppriktig lydnad vandrar dina vägar … Om ditt folk Israel lider nederlag [nivå 1] mot en fiende, därför att de syndat mot dig, men vänder om och prisar ditt namn, ber till dig i detta hus och ropar om nåd, hör det då i himlen och förlåt ditt folk Israel deras synd och låt dem återvända till den mark du gav deras fäder.

Om himlen är stängd och inget regn faller [nivå 2], därför att de har syndat mot dig, men de sedan ber, vända mot denna plats, och prisar ditt namn och omvänder sig från sin synd när du tuktar dem, lyssna då i himlen och förlåt din tjänare och ditt folk Israel deras synd. Lär dem den rätta vägen som de skall vandra, och låt regnet falla över ditt land, som du har gett ditt folk som egendom.

Om det blir hungersnöd [nivå 4] i landet eller pest [nivå 4], om rost och sot härjar eller gräshoppor och larver, om fienden belägrar någon av städerna, ja, vilken sjukdom eller plåga det än är, och vilken bön och åkallan som vem det vara må i ditt folk Israel än uppsänder – var och en känner bäst den plåga som trycker honom – om han då sträcker händerna i bön mot detta hus, hör det då i himlen, där du tronar. Förlåt honom, grip in och behandla var och en som han förtjänar, du som känner hans tankar – ja, du ensam känner alla människors tankar. Då skall de frukta dig så länge de lever i det land som du gav våra fäder.

Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn – ja, också där skall man höra talas om ditt stora namn, din starka hand, din lyftade arm – och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus, lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn …

Om de syndar mot dig – det finns ju ingen människa som inte syndar – och du vredgas på dem och ger dem i fiendens våld och de förs bort i fångenskap till fiendeland [nivå 5], långt borta eller nära, men där borta i fångenskapen ångrar sig och åter ropar till dig: Vi har syndat och gjort orätt, vi står med skuld inför dig, och om de så, fångna i fiendeland, vänder om till dig med uppriktigt hjärta och sinne och ber till dig, vända mot sitt land, det som du gav deras fäder, mot den stad som du har utvalt och det hus som jag har byggt åt ditt namn, lyssna då i himlen, där du tronar, till deras bön och åkallan och skaffa dem rätt. Förlåt ditt folk att de har syndat och visat sig upproriska mot dig. Låt dem möta förbarmande hos dem som håller dem fångna, så att de blir barmhärtigt behandlade. Ty ditt folk och din egendom är de, du har fört dem ut ur Egypten, ut ur smältugnen. – 1 Kung 8:23-51

Som ni ser kopplar Salomo folkets problem till det personliga planet – var och en måste ta sitt ansvar. Han förstår även Guds plan för att nå hela världen (”Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig”). Särskilt intressant tycker jag det är att Salomo förstod att Gud straffar i undervisande syfte (”Lär dem den rätta vägen som de skall vandra”). Han var en mycket vis man den där Salomo. Men… tyvärr läser vi sedan detta om honom:

På hans ålderdom förledde hans hustrur [tusen till antalet] honom till att dyrka andra gudar, och han höll sig inte längre av hela sitt hjärta till Herren, sin Gud, så som hans far David hade gjort. Han tillbad Astarte, fenikiernas gudinna, och Milkom [=Molok], ammoniternas vidrighet … Salomo inrättade en offerplats åt Kemosh, moabiternas vidrighet, på berget öster om Jerusalem och åt Milkom [=Molok], ammoniternas vidrighet. Likadant gjorde han för alla sina utländska kvinnor, och de fick tända offereld och frambära offer åt sina gudar.

Men Herren vredgades på Salomo för att han hade vänt sig bort från Herren, Israels Gud, som två gånger hade visat sig för honom och varnat honom just för att dyrka andra gudar; ändå hade han inte rättat sig efter vad Herren befallt. Och Herren sade till Salomo: ”Eftersom du var medveten om detta men inte höll förbundet med mig och de befallningar jag gett dig, skall jag rycka ifrån dig kungariket och ge det åt en av dina underlydande. För din far Davids skull vill jag dock inte göra detta under din livstid. I stället skall jag rycka kungariket från din son. Men inte hela riket: en stam skall jag lämna åt honom för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, den stad jag har utvalt.

Herren gav Salomo en fiende i edomén Hadad – 1 Kung 11:4-14

Är det någon som tycker att Gud var för hård mot Salomo? Låter det hårt att ”Herren vredgades på Salomo”? Det verkar ju som allt han gjorde var att tillbe andra gudar. Men … då måste vi ha klart för oss vad det innebar. Många av de kanaanitiska gudarna, i synnerhet Molok (=Milkom) som ofta omnämns i Bibeln, krävde att man offrade barn. Salomo sjönk så lågt att han tillbad och inrättade offerplatser åt dessa vidrigheter. (Huruvida Salomo personligen deltog i att offra barn framgår inte, men det står att han tillbad, inrättade offerplatser och tillät att offer frambars av hans fruar.) Och detta gjorde han efter allt Gud hade gett honom. Salomo svek Gud och gjorde bort sig mer än många andra. Men allt som drabbade Salomo personligen var ju att han fick några fiender att tampas mot. Jag tycker spontant att Gud var alldeles för snäll mot Salomo. Men då är det väl ändå tur att det är Gud som dömer och inte jag. För det fösta är det bara Gud som ”känner alla människors tankar” och ingen annan är så rik på nåd.

Gud, som också ser framtiden, visste att Salomo till slut skulle ångra sig. Då skulle han få skriva boken Predikaren, där han berättar om hur tomt, meningslöst och eländigt hans liv kändes när han levde sitt liv utan Gud – trots all lyx, alla framgångar, alla rikedomar och alla kvinnor. Varför lät Gud honom leva? Var det för att Salomo förtjänade det? Knappast! Var det för att Gud ville att fler skulle lära sig något av Salomos misstag? Det är i alla fall vad jag tror. Salomos offentliga omvändelse repararade troligtvis en del av den skada som han hade orsakat, så att kommande generationer inte tog efter hans misstag i lika hög grad som de annars skulle ha gjort.

Att Salomo även i andra avseenden varit en hård regent, framgår av att folket endast ville följa hans son Rehabeam på ett villkor: Om han lovade dem att ”lätta det tunga ok” som hans far la på dem. (1 Kung 12:4) Rehabeam svarade föga diplomatiskt att han skulle göra deras ok ännu tyngre, vilket ledde till att riket splittrades, precis som Gud hade sagt till Salomo. (Hade inte Rehabeam hört talas om det?) Det norra riket, bestående av tio stammar, kom att kallas Israel. Huvudstaden hette Samaria. Det södra riket, bestående av de övriga två stammarna, kallades Juda. Dess huvudstad var Jerusalem, där det ståtliga templet hade byggts.

Fortsättning följer…
När Gud straffade sitt folk – del 3 (övriga regenter fram till fångenskapen)