Varför sa Gud att föräldrar skulle äta sina egna barn?

(Nu är det dags att börja beta av listan över de ”svårare passager” som AteistBiblen efterlyst förklaringar till. Tre av de 17 bibeltexter som taggats som ”barnamord” är förutsägelser om att föräldrar kommer att äta sina egna barn.)

Många förundras över att sådana hemskheter står med i Bibeln. Denna reaktion i sig – att detta överhuvudtaget lyfts fram som ”knasiga bibelord” – är en indikation på att man uppfattar kannibalism som stick i stäv med Bibelns övriga budskap. Jag tänker därför inte ödsla tid på att bevisa något som vi alla (förhoppningsvis) redan förstår, utan riktar in mig på att svara på varför detta står omnämnt på det sätt som det gör. Tvingar Gud föräldrar att äta sina egna barn?

Det tidigaste exemplet finner vi i 3 Mos 26:27-29:

Om ni trots detta inte lyssnar till mig utan avvisar mig, kommer jag i min tur att avvisa er i vredesmod och straffa er sjufalt värre för era synder. Ni skall bli tvungna att äta era söners och döttrars kött.

Vi gör som tidigare (se Nej, Jesus var verkligen inte rasist) och zoomar ut lite så att vi kan se hela kapitlet (3 Mos 26). Det börjar med att Gud berättar för sitt folk (med vilket han ingått ett vasall-kontrakt – se När Gud och israeliterna skrev kontrakt) vilka fördelar (aka ”välsignelser”) hans kungliga beskydd kommer att medföra:

• Materiell trygghet och välgång – ”Ni kan äta er mätta på ert bröd och leva trygga i landet.”
• Trygghet från yttre faror – ”Jag skall låta fred råda i landet, så att ni kan gå till vila utan att något skrämmer er”
• Nationell framgång – ”Jag skall ta mig an er och göra er fruktsamma och talrika”
• Kungens lojalitet och närvaro bland folket – ”Jag skall slå upp min boning bland er och aldrig känna avsky för er. Jag skall vandra mitt ibland er och vara er Gud, och ni skall vara mitt folk.”

Det framgår tydligt att detta är Guds innerliga önskan. Det är så han vill att det ska vara. Varför skulle han annars ha gjort på detta sätt: ”Jag … förde er ut ur Egypten för att ni inte skulle vara slavar längre. Det var jag som bröt sönder ert ok och lät er gå med högburet huvud.” Villkoret för allt detta beskrivs så här: ”Om ni följer mina stadgar och håller mina bud och rättar er efter dem…”

Sedan följer en allvarsam lista med varningar för de konsekvenser som han vet kommer att drabba vasallerna om de gör uppror mot sin Herre och inte längre står under hans beskydd. Detta presenteras i fem nivår där konsekvenserna successivt blir allvarligare. (Det blir ”sjufalt värre” för varje nivå. Vid nivå 5 har situationen rent matematiskt blivit 2401 gånger värre än vid nivå 1 (7 upphöjt till 4) – hur man nu mäter katastrof.)

Bild: Flickr-användare MauronB, hämtad från filmen WarGames

Nivå 1 – ”Men om ni inte lyssnar till mig och inte handlar efter alla dessa bud, om ni förkastar mina stadgar och känner sådan avsky för mina befallningar att ni inte handlar efter mina bud utan bryter förbundet med mig, då skall jag i min tur göra detta mot er:”

• ”fasa, med sjukdom och feber som får er blick att slockna och ert livsmod att vissna”
• ”förgäves skall ni så er säd; era fiender kommer att äta den.”
• ”ni kommer att besegras av era fiender. Era motståndare får makten över er, och ni kommer att fly, fast ingen förföljer er.”

Detta är påfallande milda konsekvenser mot ett folk som brutit sitt förbund. Det enda som låter hårt och konstigt i mina öron är hur Gud pekar ut sig själv som den som aktivt orsakar dessa olyckor, fastän det uppenbarligen är helt naturliga konsekvenser av att vasallerna inte står under sin Herres beskydd. Varför uttrycker sig Gud på detta sätt? Vi får komma ihåg att detta folk nyss hade varit slavar i Egypten. Jämfört med faraos förtryck skulle antagligen Gud ha betraktats som mesig och som att han inte brydde sig så mycket om de följde hans lagar eller ej. De var vana vid att härskas över och var inte helt redo att förstå den kärleksfulla behandling Gud ville ge dem. Det är min tolkning till varför Gud presenterar sig själv som så aktiv i att dessa olyckor kommer över dem. Samtidigt är det ju också så att Gud är ytterst ansvarig för allt som sker; han kan förhindra ondska. Om Gud skulle ha skyllt ifrån sig hela tiden skulle det antagligen ha uppfattats som att han inte var allsmäktig. Genom att peka ut sig själv som bestraffaren visar han att det är han som Gud, samtidigt som han av oss här idag då riskerar att uppfattas som ”Tyrannen Gud – den vedervärdiga diktatorn” (vilket AteistBibeln satte som rubrik för denna bibeltext, här).

Nivå 2 – ”Och om ni trots detta inte lyssnar till mig, skall jag straffa er sjufalt värre för era synder och kväsa ert stora övermod. Jag skall låta er himmel bli som järn och marken under er som koppar, så att allt ert slit blir förgäves: jorden ger ingen gröda och träden på fälten bär ingen frukt.”

Man skulle ju kunna tänka sig att när folket ser punkterna i nivå 1 gå i uppfyllelse framför sina ögon, så borde de känna igen sig och börja fundera över sin sin situation. Genom att vända om och lyssna på Gud kan förbundet återupprättas. If else, goto level 3.

Nivå 3 – ”Om ni ändå avvisar mig och inte vill lyssna till mig, skall jag slå er sjufalt värre, så som era synder förtjänar. Jag skall släppa lös vilddjuren mot er. De skall ta barnen ifrån er, utrota er boskap och minska ert antal så att vägarna ligger folktomma.”

Ajdå! Efter nivå 3 borde väl ändå folket förstå att något inte står rätt till? Så här kanske snacket kunde gå: ”Detta borde väl inte drabba Guds eget folk! Vänta lite nu, är vi fortfarande Guds folk? Hmm… Vi kanske borde följa Guds lagar och göra oss av med avgudarna. Vive la reformation!” (If else, goto level 4.)

Nivå 4 – ”Om ni trots detta inte låter varna er utan avvisar mig, skall jag i min tur avvisa er: jag skall slå er sjufalt värre för era synder. Jag skall låta ett hämndens svärd komma över er, som hämnd för ert förbundsbrott. När ni samlas i städerna skall jag sända in pest bland er, och ni kommer att vara utlämnade åt fienden. Jag skall förstöra era brödförråd, och ert bröd kommer att kunna bakas i en enda ugn av tio kvinnor; det skall vägas upp åt er, och ni skall äta men inte bli mätta.”

Vänta lite nu… förbundet var väl brutet redan vid nivå 1? Tydligen har Kungen svårt att släppa taget om sina vasaller. Han har fortsatt att beskydda dem genom nivå 2-3 och tagit fasta på den lilla gnuttan av lojalitet som ännu fanns kvar bland folket. Vid nivå 4 har det till slut gått för långt. Han kan inte längre skydda dem. Eller tydligen kan det ett litet tag till, för det finns ännu en nivå:

Nivå 5 – ”Om ni trots detta inte lyssnar till mig utan avvisar mig, kommer jag i min tur att avvisa er i vredesmod och straffa er sjufalt värre för era synder.”

I den sista nivån blir det riktigt hemskt. Då Gud drar bort sitt sista beskydd blir landet till slut helt ockuperat av sina fiender. Under belägringarna blir det så total brist på mat i städerna att dess befolkning tvingas äta upp varandra för att få mat. En kärleksfull Gud varnar sitt folk för det ofattbart avskyvärda som då kommer att ske. När han räknar upp olyckorna nämner han det värsta först:

• ”Ni skall bli tvungna att äta era söners och döttrars kött.”
• ”Jag skall kasta era ruttnande lik på era ruttna avgudapålar, och jag kommer att känna avsky för er.”
• ”Jag skall lägga era städer i ruiner”
• ”Ja, jag skall själv lägga landet öde, och era fiender, som slår sig ner där, kommer att bäva.”
• ”Jag skall skingra er bland folken och förfölja er med draget svärd.”
• ”De av er som överlever skall tyna bort i fiendeland för sina egna synders skull, men också för att deras fäder har syndat skall de tyna bort som de.”

Denna invasion och dess fruktansvärda konsekvenser beskrivs i större detalj i 5 Mos 28:49-53 (ping, ping) då lagarna och varningarna upprepas för en ny generation israeliter.

Var det omoraliskt av Gud att varna för detta? Borde han ha censurerat bort dessa vidrigheter? Nej, självklart inte! Han gav dessa varningar för att ge folket en chans att undvika allt detta samt för att visa hur mycket han bryr sig. Att inte varna för något sådant vore oansvarigt och kärlekslöst. Att Gud tar på sig ansvaret och pekar ut sig själv som aktiv i att utdela straffet är till och med ännu ett bevis på Guds uppoffrande kärlek. Han lät sig själv bli missförstådd och smutskastad av senare generationer (idag) för att varningarna bättre skulle gå hem där och då. (Ändå borde det inte gå att missförstå Guds kärleksfulla avsikter längre sedan han själv blev människa och dog för oss – kan man ju tycka…)

Men nu nere på nivå 5 är det väl ändå game over? Gud har dragit undan allt sitt beskydd, men har han helt övergett sitt folk? Nej, Gud är tydligen väldigt envis, och tålmodig: ”Trots detta skall jag, medan de är i sina fienders land, inte förkasta dem eller känna avsky för dem, så att jag gör slut på dem och bryter mitt förbund med dem, ty jag är Herren, deras Gud.” Det finns ett fantastiskt budskap i detta: Hur många gånger vi än överger Gud så kommer han aldrig överge oss.

”Tyrannen Gud – den vedervärdiga diktatorn”?

Om man bortser från nivå 1-4 och låtsas att nivå 5 är den enda som finns – det vill säga om Gud hoppade direkt till ”äta era barn”, då skulle jag kanske hålla med om ovanstående rubrik (som sattes av AteistBibeln). Varför bara kanske? Jo, för att om man tänker på att det är vasaller som faktiskt har brutit ett förbund och gjort uppror mot sin herre så vore det inte alls överilat och föga förvånande om denne herre personligen förklarade krig mot upprorsmakarna.

Men efter att ha zoomat ut och fått se ett större perspektiv vet vi att läget är ett helt annat. Vi ser istället en Kung som är totalt ointresserad av något sådant fiendskap. Han uppvisar ett omänskligt tålamod med detta upproriska folk och är väldigt intresserad av att bevara förbundet med dem (samtidigt som han gör klart att han inte tänker vara någon curlingförälder som snabbt sopar undan alla problem som de drar över sig själva ):

”Och Herren gick förbi honom och ropade: ”Herren, Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet. Han håller fast vid sin kärlek mot tusenden, han förlåter synd och skuld och brist men lämnar inte den skyldige ostraffad utan låter straffet för fädernas skuld drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led.” (2 Mos 34:6-7)

Hur gick det då med dessa förutsägelser? Missa inte den spännande fortsättningen!